Saturday, December 30, 2006

Mitt liv och andras flyger i vinden.

Vi sålde vår bil för ungefär ett år sen. Det gav oss en resa till Spanien.
Det blir en massa jobb med att ha bil. Och då menar jag inte ens däck som ska bytas, och att tvätta bileländet, och pengarna som rinner som när man ska fånga något i vattnet, mellan fingrarna.
Man ska åka och slänga saker.
Man ska åka och handla saker.
Idag slängde jag en dålig men fungerande dammsugare, det kändes inte bra.

När vi körde hem från Tyskland med vår vita Renault Laguna för ett och ett halvt år sen började en lampa lysa. Det var vattnet.
"Det är väl som med bensinen", sa jag till Johanna, "det finns väl en reservtank."
Och vi kom till Helsingör.
Och vi kom till Helsingborg.
På motorvägen upp mot Glumslöv sackade bilen.
Vid avfarten, Landskrona norra, vid stoppskylten, la bilen av.
23 000:- kostade det.
Ett halvår senare bodde vi i Malmö igen och var så trötta på bilen, sålde den för sextontusen. En dålig försäljning, men skön.

Jag skulle berätta en helt annan historia.
Om vinden idag och jag lät cykeln stå. Inga dåliga väder, bara kläder, ni vet. På med mina julklappsgummistövlar för andra dagen i rad och ut bland fiskebodarna och båtarna i hamnen i Limhamn.
Och jag tänkte på mitt liv.
Och jag såg på det gamla färjeläget och minns när vi stod där med bilen för så många år sen, på väg söderut. Och vi träffade ibland vänner på båten, som skulle till samma ställe som vi. Vänner som jag längtade efter stora delar av året, och saknade resten av tiden.

Mitt liv är mycket enklare nu. För jag kan göra vad jag vill. Jag kunde inte det då, när jag var tretton eller fjorton, eller sjutton. Och inte när jag var tjugosju heller. Inga pengar, inget rent liv.
Och jag menar ren som i rak. Rak som i att veta vad man vill och inte be om ursäkt.
Men man måste uppför stegen för att få vråla, i detta samhället, i dom flesta samhällen.

En man med stor ny och dyr bil stod och brummade på tomgång i flera minuter rakt över cykel- och gångbanan på väg ut mot Sibbarp. Det regnade och galonjaclans huva blåste av. Vinden blåste regn kallt i mitt ansikte, skönt ändå.
Och jag visste, medvind hem sen.
Lou Reed sjöng, Hello, it´s me.
Jag skakade på huvudet mot mannen i den stiliga bilen, men orkade inte jiddra, inte idag. Jag försöker hålla igen med trafikfejderna.

Papillon av Henri Chariére (nog den första självbiografi jag läste).
Och sen Revansch, andra delen. Någon gång i slutet av högstadiet.

Jag ska skriva minst en självbiografi senare, när jag är äldre. Gå upp och dricka två lättöl i ett stort glas. Sen simma i fyrtiofem minuter i swimmingpoolen, inomhus. Sen sätta mej och skriva som det var, på riktigt. Bort med allt påhittat, bort med allt förfulat. Bort med allt förskönat.

Jag har tidigare strävat efter att någon dag få sätta mej ner i en mjuk fåtölj bara, att få vara nöjd med det. Det har jag gjort för att det har varit för mycket som spritter i mej, jag har inte orkat. Jag kan inte ha det såhär, har jag tänkt. Låt mej få känna lugn. Jag skiter i allt jag vill göra, för allt jag vill göra är bara det, lugnet.

Det är inte så. Jag hade ingen balans. Det var det första, kanske det andra året efter att jag slutat kröka. Jag var brydd om allt, ville så mycket. Trodde inte att jag kunde ha kakan och ändå ta en tugga då och då.
Men det kan jag nu, och det är så jävla skönt.
Jag tror inte på människor i västerlandet som hävdar att resorna är så hårda och svåra.
Jag tror på tacksamhet.
Jag har läst och hört människor anse att mina böcker är svarta. Det har jag ingen som helst förståelse för.

Friday, December 29, 2006

Stockholmare och andra upplänningar (dom dryga, alla andra är fria att gå).

Jag är inte arg, jag bara skriver snabbt.

Vi har lånat en bil några dagar. Åkte ut till Bokskogen och promenerade. Jag hade en käpp som ett svärd. Och matsäck med mackor, pannkakor och kall pizza, varm choklad och lättöl.
I en pinnkoja trodde Elsa att Ior bodde, men att han var nere och badade i geggan, kanske det.
Det är vackert där, vid Torups slott, och Skåne är inte platt där.
Och dom som vara klädda i grönt och brunt och stod vid vägkanten med sina bössor var bara jägare, inga snapphanar.

Min mamma kommer från snapphaneland.
Min fru kommer från snapphaneland.
Jag är inte så förtjust i den bygden, för mycket barr. Ett helt annat Skåne än mitt.
Det fanns inte barrträd på den tiden, snapphanetiden.

Hur dumma är upplänningarna?
Ska det vara så svårt att knappa in 199 på textteven?
Eller ska ni inte behöva det, ni viktiga?
Själv tyckte jag att det var skönt att ha textremsan som hjälp.

Jag har ofta svårt att förstå den riks/teatersvenska som pratas alldeles för fort i många svenska film- och teveproduktioner.
Jag kanske skulle börja skriva tevekritik, eller insändare. Inte många plus i kanten då för det konstlade svenska språket.

Nils Schwartz är en kritiker jag högaktar, i alla fall när det gäller litteratur, men idag biter han sej i tummen när han skriver om skåningars utlänningshat när han behandlar teveserien Snapphanar.

I Stockholm är man folkpartist, precis som i Lund. I Landskrona och andra arbetarkommuner är man Sverigedemokrat. I Landskrona har Folkpartiet och Sverigedemokraterna varit överens om flera viktiga beslut, så mycket för den fem og tyveöringen, som vi danskar säger efter en påhittad tecknad film från Hollywood och Nazidisney.

Snapphanarna, teveserien, var en underhållnings- actionserie. Välgjord, tycker jag, som sådan betraktad även om serien kanske borde kortats ner till en långilm. Jag såg inte det första avsnittet, men hängde med ändå, som Die hard.
Man gick tidigt ut och sa att man inte gjorde några anspråk på att vara historiskt korrekt. Och dom upplänningar som inte fattar att det finns förbannat många olika skånska dialekter bör läsa sin läxa innan dom uttalar sej om hur korrekt skånska ska talas.

Jag möter smålänningarna ibland när jag tar färjan till Helsingör. Jag hör värmlänningarna rapa på tåget hem från Köpenhamn, jag går i deras piss på toaletten. Jag ser dom på Ströget och ibland när dom råkar slinka in på fel pub, den jag sitter på, när dom örlar runt på stan efter frihet. "Frihet".
Dom älskar också Köpenhamn.
Dom förstör för mej. Uppför sej som tonåringar fast dom är över fyrtio, gång på gång, olika människor. Samma uppförande.

Och kom ihåg att jag inte ens nämnt dom Fiina från Stockholm som "njuter" av bjärehalvön och Österlen varje sommar eller påsk. Som älskar det "pittoreska".
Det är livet, kära ni. Smaka på det, gräv i det, och lär er något.
Det finns vildsvin på riktigt, som har betar som kan sprätta upp en självgod buk.

Jag känner mej mer hemma i Danmark än i dom flesta svenska landskap där präktigheten är dygd. Jag känner mej hemma i Skåne. Och i Göteborg. Där man kan skratta åt sej själv.

Ja tycker att man ska få vara var man vill, på besök eller för evigt. Men att ha en snorkig attityd gör få människor glada.

Kristian Tyrann, i Sverige.
Kristian den gode, i Danmark.
Landskrona är nog Sveriges danskaste stad. Jag är uppväxt där.

Jag bor i Malmö, här trivs jag, trots alla uppländska studenter och revolutionsromantiker som flyttat hit.

Jag är inte arg, jag bara skriver snabbt.

Thursday, December 28, 2006

Stig Claesson kommer också att dö.

I mer än tjugo år av mitt liv har Slas varit en oerhört viktig person. Inget varar för evigt.
I mer än tjugo år, kvällarna nere vid havet när solen går ner och jag var ensammast i världen, men Slas.
När jag ska ut och resa, alltid en bra slasbok i packningen, en som jag läst om flera gånger. För att vara på den säkra sidan, om alla andra böcker är skit.

Den första bok jag läste av Slas var En vandring i solen, det var 1984 eller 1985, jag snodde den från Västervångskolans bibliotek. Den boken har jag läst många gånger.
Många gånger har Slas lärt mej det om och om igen, sorgen kan bli uthärdlig med hjälp av humorn och ett nyktert seende.
Ett nyktert seende kan mycket väl ske i onyktert tillstånd.

Dagarna före lunch är en fantastisk berättelse, om rädsla.
John Andersson (är det väl, jag hittar inte boken nu), vill inte bli full, men framför allt, han ska absolut inte bli nykter, då faller allting. Medan mörkläggningen gör ljuden högre och mer skrämmande. Och systersonen måste bli äldre, och det blir han.
Och allt detta med humor medan stöveltrampet ökar.

Detta skriver jag medan jag lyssnar på en repig Hasse Kvinnaböskeplatta som inte är min från början, utan Annas. Vi lyssnade på den mycket under sista hälften av nittiotalet. Tove var ofta med då, vi hade ett konstigt förhållande, henne träffade jag igår. Hon är möbelsnickare i Limhamn nu. Ska komma hem på middag.

Hasse Kvinnaböske skriver annorlunda texter än Slas.

Jag satte igång värmen i kolonistugan på julafton och på juldagen kunde jag sitta där och arbeta i några timmar innan vi åkte till Hässlehåla.
Tomten kom till Borstahusen och jag fick Slas senaste av Johanna.
Fick jag Slas sista?

Om vänskap funnes är kanske Slas bästa bok. Den handlar om Pär Rådström, och även om Niklas. Den handlar om döden. Den handlar om kärlek och Paris och om att resa sej upp och gå när man anser att man har rätt till det.
Den handlar om vänskap.

Jag träffade min gamle vän R. Han tycker också om Slas. Möjligen introducerade han mej. Jag minns inte.
Han påminde mej, apropå Lundbergincidenten, att han gjorde samma sak långt tidigare. 1995 var jag ganska ny i Malmös litteraturliv, hade lärt känna några äldre författare, bl a Magnus Utvik. Vi satt på Tempo och R provocerar bra när han vill. Han sågade, rakt i ansiktet på Magnus hans roman Simone, han hade förvisso inte läst den, men bläddrat lite, och märkt att den var värdelös.

God natt, fröken Ann. Så heter årets bok. Den är skriven av Stig Claesson, 78 somrar. Den handlar återigen om John Andersson. Den handlar om en man som till slut förstår även fysiskt att han är gammal. Att han är färdig.
"Du ska alltså aldrig använda din skrivmaskin mer, sa Bengt Persson.
Nej, sa jag."

Jag vet inte om det är Slas sista roman.
Bra författare ljuger alltid, vägrar inrätta sej i ledet.
Men om det är det sista från Slas, så vill jag bara säga tack, tack för allt.
Och om det är det sista, så vill jag bara säga att du slutade storstilat, maligt, självgott, ilsket, humoristiskt, allvarligt, och alldeles bara du. Respect!

Friday, December 22, 2006

Happy christmas!

Klockan är tjugo i fem på morgonen. Vi är en trött familj, somnar innan vår dotter, jag med kläderna på i sängen för att hålla om min fru. Sen vaknar jag och halvligger i soffan för att glo på teve, och somnar.
Så vaknade jag vid fyra, tänkte att tidningen kommer nog snart, jag kollar lite dator så länge.

Och lyssnar på Kajsa och Malena på skivspelaren, Den andra världen, årets skiva.
Och Alf. Några fanstastiska bitar i popgenren.
Jag vet inte, det har väl inte kommit ut så många skivor i år.
Marit Bergman skulle ju vara så bra, men den fastnar inte i mej.
Lloyd Cole.
L.T. Fisk. Den lyssnade jag mycket på i våras, en kväll och natt gick den runt runt runt. Och det var vår värsta ångestnatt under detta mycket märkliga år, och det är inte ditt fel, Johan, men det tog ganska lång tid att kunna lyssna på plattan igen. Men nu kan jag. Bra jobbat!
Kris Kristofferson, kanske, jag vet inte, jag har inte hört den. Men jag hoppas att jag får den i julklapp. Annars köper jag den, så får den bli nästa års bästa. Om den nu kan det, om den är så bra.
Moneybrother har gjort några av årets bästa sånger/tolkningar.
Och den med Shakira. Det behövs en latino-kåtlåt varje år.
Och Kajsa och Malena alltså, Historier från en väg.
Och Utanför lagen med Eldkvarn.
Och den där med Timo Räsinen (stavas det så?), om att döda en son.
Och den där julsången med The Killers.
Och Waterboys andra platta, A pagan place.
Och en av låtarna på skivan jag fick av Daniel, Clay Pigeons.

Det kom ju knappt ut några böcker, men en tredjedel eller närmare hälften av småberättelserna i Jacques Werups Levande tillsammans var sånt som träffade och stannade kvar.
Och Kristian Lundbergs Malmömannen.
Nästa år ska det bli ytterst roligt att få läsa Per Engströms prosabok.
Och min och Thomas foto/textbok.
Nästa år ska det bli roligt att läsa årets Kjell Westö-bok, Där vi en gång gått. Jag har den men den får vänta, tror jag.

Jag träffade min gamle vän R igår, första gången på 2,5 år. Men det flöt bara på. Sånt är roligt.

Ja, det lackar mot jul nu. Vi ska till Landskrona och Hässleholm. Äta grisatassar och gräva ner bedor i vårsolen, så bönner vi är.
Sjunga Edvard Persson-örhängen, så äppelknyckarbyxor-patriotiska vi är.
En och annan högerarm kommer väl att sträckas rak i luften, så skåningar vi är, huvudet ner i den bruna jorden.

I februari ska vi till London och Bristol.
I april ska vi till en annan stad, men det är hemligt, en julklapp till Johanna.
Och vem vet, i juni har vi kanske en unge till att aga.

Merry new year!

Tuesday, December 19, 2006

Är någon God, är någon Ond, i Malmö i Sverige i världen? I Helsingborg?

Jag har fått en fungerande skivspelare igen. Lyssnar på Triffids igen, en sång om han som blev utstött och mobbad, men var det verkligen så det gick till? Var det rättvist? Nä, det tror jag inte. Inte som jag tolkar sången just nu.

Kristian Lundberg har fått ett helvete. Har han fått vad han har bett om? Det tycker inte jag.
Jag vet bara att han är en bra författare och en bra recensent och han är absolut inte ensam om att ha recenserat en bok som han inte läst.
Att recensera en bok som inte har skrivits är han väl ganska ensam om dock.
Om hans förklaring är sann, (OCH DET BÖR MAN UTGÅ FRÅN) att han skickat fel text till HD så dyker det upp en fråga. Han recenserade många böcker, var det också bara skisser? Jag vet inte och jag är ointresserad av att döma.
Jag vet bara att när (en eller två gånger om året) jag stöter ihop med Kristian, oftast när han är ute med sin hund och jag med min cykel, så brukar vi ha trevliga samtal.
Jag har lärt mej mycket av flera av hans böcker.
Jag tycker att han skriver skarpa recensioner.
Jag tycker också att man i detta uppförstorade spektakel, där präktighetens självutnämnda apostlar rycker ut med full rustning på vitmålade springare, ska veta att Britt-Marie-texten var några rader i en lång sammanfattning av deckarhösten.
Klantigt gjort? Javisst.
Elakt? Det vet jag inte.

HD kunde inte göra så mycket mer än att låta Kristian sluta som frilansrecensent. Däremot håller dom dörren öppen för annat skrivande. Fint gjort.

Jag skriver för HD ibland. Jag känner Kristian litegrann. Jag kanske inte får tycka vad jag tycker?

Jag var på ett möte med andra författare i söndags. Vi pratade om en fotbollsturnering i Malmö i juni. Författarlandslag som ska möta varandra. Vi pratade också om Kristian Lundberg lite kort. Någon tyckte att det var konstigt att han som gett ut kriminalromaner skulle få recensera deckare.
Det var konstigt sagt, tycker jag.
Poeter recenserar poeter.
Romanförfattare recenserar romanförfattare.

Jag är i alla fall god. Det har jag bevis på, förutom skivspelaren har jag under en vecka fått två olika stipendier på åtskilliga tusen. Det ena hade jag hoppats på. Det andra hade jag helt glömt att jag ens sökt.
Nu kan jag vara lugn i nästan ett år, koncentrera mej på mitt eget skrivande. Inte sätta igång andra projekt förrän till hösten. Det är förbannat skönt.

Eller har jag bara tur.

Om man bortser från allt annat, så var det roligt sagt av Kristian Lundberg att han hoppades att boken skulle komma ut, så han skulle kunna såga den på riktigt.
Om man bortser från allt annat, moral och kritikerns uppdrag, whatever. Det var roligt sagt.

Jag är en moralisk människa. Men moral kan se ut på många olika sätt.

Friday, December 15, 2006

Jag är en god människa, the american way, men vi måste sänka skatterna.

Vi trodde att det inte regnade. Vi visste ju att det blåste. Men givetvis regnade det.
Det är flera månader sen jag slutade ha freestylen på tyst när Elsa och jag cyklar till dagis. Vi respekterar varandra. Hon blir äldre. Jag får inte vara nonchalant.
Igår hade hon skrivit några av dom bokstäverna hon kan igen. Så skulle hon läsa upp. "Käre Gud, gör så att pappa inte lämnar mamma och mej." Min lilla flicka, snart fyra år. Hon är inte klok, och det gillar jag.
Jag lämnar ingen.

Vi trodde att det inte regnade, men det gjorde det, duggade i blåsten. Och jag fick gå in igen och ta på galonjackan och Bengans gamla regnbyxor. Sen cyklade vi till dagis.
Sen cyklade jag vidare och tänkte på hur Susanna i min bok inte längtar till Afrika, men gärna vill åka dit. Medan Jonte bara snackar om Portugal och Spanien. Och han blir manisk. Han har varit nykter i nästan ett år och märkt att han kan ha kvar livet han alltid levt, pub- och kroglivet, och han vill åka överallt, men helst bara till Portugal eller Spanien.

Jag tycker om att cykla när det regnar. Lyssnade på Steve Earle och Docenterna, och andra. Hade en påse med tretton och femtio i tomburkar, den glade danskens lättöl i cykelkorgen. Jag brukar lägga burkarna i lämpliga papperskorgar. Inte så ofta i Limhamn, där har dom flesta så dom klarar sej.
Så såg jag en man som gick och rotade, en pantare. Jag stannade och gav honom min påse.
"Varsågod", sa han på bruten svenska.
Och kanske är det så. Att det är jag som ska tacka. Han fick tretton och femtio och jag fick känna mej god.
Och han sa det på broken svenska. Och jag ska ljuga nu. När jag cyklade vidare i duggregnet sken solen snett och Marianne Faithful sjöng Broken english i min freestyle. Nä.
Jag ska tala sanning nu. Jag hatar självgoda typer utan distans till den egna personligheten..
Jag ska tala sanning nu. Hon sjöng den sången om att bara dra, till Paris i en sportscar, låta vinden göra dej fri i håret och i allt det andra.

Se din by fra tårnets top. Det är en sång med Gasolin. Det är mycket mer. Och det lär jag er gratis, det försöker jag lära mej själv gång på gång. Det är bra att traska upp eller ner ibland, kolla från ett annat håll. Se saker från en annan vinkel.
Man kan märka att verkligheten inte är likadan då.
Man kan märka att dom man tror tycker illa om en egentligen bara tycker lite annorlunda.

Alliansen sänker inga skatter.
Alliansen höjer avgifter.
Går det ihop?
Gör det livet lättare för dom med lägre inkomster?
Eller, ska dom bara skylla sej själva?
Eller, ska jag dricka ännu mer lättöl och köra runt och skänka burkar?
Eller, ska vi ha tålamod medan the american way riktigt blommar som den stolta blomma den kan bli? När alla med mycket pengar kan gå runt och klappa varandras axlar och säga: "Vad nice du var i söndags, som du bjöd på auktionen, och dom stackarna fick smaka av rostbiffen till och med ... vi är vackra människor."

"A hard rain´s gonna fall", sa Bob Dylan på sextiotalet när han presenterade sången under en konsert, "means that something´s gonna happen."

Det är snart jul. Visst. Vi köpte en gran idag, 120 spänn. Det duggregnade och vi kände det. Men glädjen trots allt.

Thursday, December 14, 2006

Being Jonte Bergh den trettonde december i Malmö och Limhamn.

Det var ett jävla liv på morgonen. Elsa ville tvunget ha på luciaklänningen direkt. Det fick hon inte. Luciatåget skulle inte vara förrän 16.00.

Jag cyklade i den skånska vintern sen. Och stannade vid Ribban för att prata med L.T. Fisk som knappt kunde prata. Han var tvungen att ställa in kvällens spelning, men lovade att komma ändå. Vara ljudtekniker och roddare.

Jag tänkte på Köpenhamn och min roman som jag är så förtjust i. Är det därför den aldrig blir klar. Vill jag inte släppa den?

En tant som var född samma år som Slas ringde, hon hade läst intervjun i Sydsvenskan och ville ha svar på frågor om Landskrona. Om BARACKERNA, jag ringde min pappa och skaffade fram några telefonnummer. Hon fick en Landskronabok senare på kvällen när hon dök upp på Konsthallen.

Men eftermiddag. Jag badade i vatten och barnolja och läste Ian Rankin. Tänkte mycket på intertextualitet, hur Ian pratar med Mezz Mezzrow, pratar med mej och min bok, hur lätt det är att hitta kopplingar, hur kul det är. Lyssnade på Lou Reeds New York.

Åt kalops från häromdagen. Fortfarande god. Första gången jag gjort kalops. Och egenhändigt kokta rödbetor. Lyssnade på Moneybrother två gånger, gillar att han är så skev, så full av liv. Det gör att missarna kan man skita i.

Skrev lite i romanen. Mest småsaker. Svårt med koncentrationen.

Sen kom svärmor och Johanna. Sen gick dom i förväg till dagis.
Sen cyklade jag och kom fem minuter för sent och då hade mer än halva luciasjungandet avklarats. Jag kan inte komma i tid. Jag avskyr att vänta mer än vad vad jag avskyr att skämmas. Fast det är inte sant. Och det gäller mycket mer sällan kollektivtrafiken. Det lärde jag mej när vi bodde i Vollsjö. Man fick bara en chans.

En chans innan pickadollan eller geväret åker fram och du hör inte hur hästen frustar förrän gödselbonden redan har siktat färdigt.

Två snabba lättöl på Bullen och lite snack med Skuggan, målaren som jag tycker är en trevlig prick på sextio vårar. Han tyckte att jag såg ut som ett popsnöre på bilden i Sydsvenskan. Den bilden togs för nästan åtta år sen, jag tyckte att jag var mej ganska lik. Skjortan brukar jag ha i kolonistugan. Men brallorna och tröjan finns inte längre. Jo, brallorna är ett par trasiga shorts.

Okej. Jag kom till Konsthallen. Håkan Engström var där med sin son. Sen kom det mer och mer folk och L.T. monterade ljudet och jag pratade med många som frågade saker. Och jag frågade saker. Och många tror nog att jag är en förvirrad typ, det är jag inte.

Andrzej läste först, sen Jan Sigurd, sen pausade vi. Och dom hade läst mycket bra.
Sen läste Jenny Berthelius fantastiskt, och det är inte för att hon är åttiotre år, det är för att hon är bra. Men det blev ännu bättre när man visste. Hon pussade mej på båda kinderna senare.
Och Mikael Bergstrand avslutade bra.
Det var en lyckad kväll och jag ber om ursäkt för att jag inte hann prata tillräckligt mycket med alla som jag ville prata med. Katrine och hennes elever till exempel. Och René. Och flera andra.
Men dom som ville dricka gratis (av Malmöbokens medverkande alltså) fick göra det, och det var den avslappnade stämning som jag hade önskat mej.

Jag och Andrzej, ida, Lo och Per gick till Ölkaféet sen, satt utomhus utan att frysa. Men jag blev så trött, var så trött när jag cyklade hem i motvinden och regnet. Men Dan Hylanders Allt du gör på jorden fick mej att sjunga lite till slut.

Sov i nio timmar för första gången sen nittonhundratalet.

Om det är någon som jag är skyldig en dubbel lättöl så får du höra av dej.

Det är den fjortonde nu, och min roman kommer inte ut förrän våren -08. Det är skönt ändå. Jag ska nog kunna prångla ut några andra böcker innan.
Men jag kommer alltid att vara romanförfattare mest av allt.
Och pappa och äkta man och sånt ...

Så, nu vet ni.

Tuesday, December 12, 2006

Att vilja men inte kunna, att bara våga hemma. Dansa.

Glöm inte, imorgon onsdag, strax efter 1800 på Konsthallen, fritt inträde. Casual. Släppfest för Malmöboken med snack och uppläsningara av mej, Mikael Bergstrand, Jenny Berthelius, Jan Sigurd och Andrzej Tichý, och musik av L.T. Fisk.

Apropå musik.
Jag läser Mezz Mezzrows bok som han skrev med nån journalist (tror jag), Dans till svart pipa. Jag läser den för tredje gången. Den är inte stor litteratur, eller är den det? Förbannat läsvärd i alla fall.
Till alla som gillar något av: tidig Sture Dahlström, Kerouac, Bukowski, Birgitta Stenbergs självbiografiska böcker. Pär Rådström, Louis Armstrong, Bix Beiderbecke, Bessie Smith.
Till alla som kan stå ut med ett lite snackigt språk för att historien är så verklig.
Till alla som tycker att det inte är coolt, utan intressant att läsa om vad som formar en missbrukare.
Dans till svart pipa, alltså, mitt julklappstips till er.

Apropå dans.
Jag vill så gärna kunna dansa. Jag vill så gärna våga dansa utan att känna mej fånig. Sånt blir svårare när man aldrig är full. Sånt blir svårare när man blir äldre (fast nog lättare när man blir ännu äldre, när man skiter ännu mer i vad folk tycker). Sånt blir svårare när man inte kan.
Sånt blir lättare när man är hemma och har en dotter som skrattar åt allt pajasande man gör. Och en fru som skrattar ganska ofta.
Jag dansar hemma, jag är ganska nöjd med det.

Apropå nöjd.
Det är härligt när regnet pausar några timmar. När vinden lugnar sej. Som den klara höga höstdag som idag varit. Att få cykla då. Att få lyssna på den musiken man gillar och har spelat in själv. Att titta ut över sundet och bron och veta att jag kan dra om jag vill. Jag kan göra det. men jag vill inte idag. idag ska jag jobba vid datorn, det är ganska kul, när man känner att boken kommer mer och mer. Även om den tar lång tid.

Apropå cyklar och lång tid.
Förra onsdagen var jag i Lund. Parkerade cykeln vid Centralen där man inte fick parkera. Så får man inte göra, Jonas!
Det regnade och var motvind och redan en ny dag när jag kom tillbaka till Malmö. En halvtimme till Limhamn då, en plåga. Och jag var så trött. Och jag skulle upp med Elsa på morgonen. Tog en taxi.
Dagen efter hade dom flyttat cykeln till förbi Jägersro. Och jag fick vänta till måndag mellan 15-17 för att få hämta den för 160 spänn. Jaha. Tog bussen till Centralen och överallt skolungdomar, inte en ledig fläck att ens stå på, människor fick stå kvar på hållplatsen. Aldrig i livet att jag tar en buss till till förbi Jägersro.
Jag tog en taxi. Chauffören stoppade taxametern när den stod på 300:-
Det är dyrt att felparkera.
Det är ett jävla gnällande på oss cyklister.
Det är en jävla massa bilister som inte följer trafikregler.
Det är en jävla massa gångtrafikanter som använder cykelbanorna.
Jag är en stolt cyklist som sköter mej. Nästan alltid.

Apropå skötsamhet.
Jag läser Ian Rankins senaste på svenska, om John Rebus, rebellen. Den är tung i badkaret. Han är en bra författare.

Apropå författare.
Glöm nu inte imorgon, onsdag, lussa av er och kom sen till Konsthallen.

Saturday, December 09, 2006

Beeing a celebrity in Spain and at Ven (open letter to all who have cameras, working with media).

You cannot go around the town and have a glass of milk, like normal persons.
You havet to watch your back. All the time! It´s painful.
But it´s the price you have to pay.


This picture was in every spanish paper, and further on to America. Saying that I was a drugaddict, smoking a banana.

You know. When it comes to my family, I get angry. They shouldn´t touch them.
Me and my lovely wife, we had a romantic short vacation at Ven, an island, a secret. But they got her, when she was playing around, joking about her wellshaved body.


That one was okey. But I didn`t like it. It was published in most oft the big swedish papers, and some of the danish, and Germany.
And I talked to the press, got some good stuff.
But then, they published this one:


We got mad, but we calmed down after a while, moved to a small kolonistuga, we made are own garden, walked around The Vallgrav, talking to the sheep and the goats. But then they discovered us again, and our daughter. Our ANGEL.


So that was it, it was the drop that made the cup more than full. We moved again. And now we have been alone for more than a year, walking around windy rainy streets. Very, very alone.
We live in Malmoe, Limhamn. Please come back. We miss you.
L. and F.

Friday, December 08, 2006

Men hon tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas.

Jag träffade en tjej en gång, på färjan till Madrid. Hon pratade bra finska och danska. Hon hade kort svart hår och jag var förälskad. Hon sa så smarta saker.

Framåt framåt, mina vänner, vi ska framåt genom diset och vakna upp i en skönare värld! Och ingen tänker på Domedagen, ingen tänker på att förankra saker mellan säkra språng där stenarna gjort ett uppehåll och lämnat en glipa, där järnstången automatiskt vecklar ut sej och blir ett ankare, så att vi sitter fast.
Behöver vi dylika redskap?
Nej?
Behöver vi sitta säkert fast bakåt för att kunna åka framåt?
Ja?

Jag föddes två eller tre dagar efter den första månlandningen, juli 1969. Det är kanske därför jag och min famlj aldrig har pratat så särskilt om rymdfärder, jag var viktigare. Vi kom fel på det i början.

Moneybrother är inte Sveriges vassaste svenske textskrivare. Moneybrother är just Moneybrother (eller Anders, äkta) flera gånger på nya skivan på svenska. Men det finns ekon från många andra. Och det är slamrigt och slarvigt (ibland), och charmigt och bra.
Som helhet: 3,9 av 5. När det är som bäst är det fantastiskt, den intensiteten och känslan av att det måste ut, skiten måste ut.
Jag skriver gärna texterna när han ska göra hela Born to run på svenska. Då ska ni får se på gnistor som börjar brinna.

Hon rullade en joint högst upp på däck, jag drack mest vin, och färjan fortsatte mot Madrid. Vi låg bakom skorstenen och hon hade ett liggunderlag och jag hade en sovsäck. När vi vaknade hade jag hennes T-shirt och inga kalsonger, vi kom inte ihåg ett skit. Skrattade bara. Jag saknade henne så när hon försvann. Jag saknar henne fortfarande ibland, och rycker till när jag träffar henne kort på en station, eller nåt. Så levande.


Dan Hylander sjöng Farväl till Katalonien. Katalonien är sej själv starkast men tillhör Spanien.

Jag läser Jo Nesbö för första gången, kriminallitteratur som slår det mesta i samma genre på svenska. Det finns olika sorters norrmän. Men det var inte dom som bjöd på motstånd när tyskarna kom. Det var inte dom präktiga svenskarna heller.
Det var danskarna, kom ihåg det, det är inte bara svart och vitt.

Hon såg väldigt allvarligt på mej när vi nästan var framme, när färjan nådde Madrid. Och jag åt grillad kyckling och hon berättade om urinvånare i tjugotre av världens länder. Men inget om spanjorer. Hon berättade om orättvisor och urgamla seder, om respekt, att människor måste ha något välkänt att samlas kring. Att man måste lära sej att förstå människor som dom är.
”Men spanjorerna då”, sa jag, ”deras historia, deras utveckling som just nu ligger trettio-fyrtio år efter vår, för att vi inte blev hotade, för att vi inte vågade ta striden. Ska man inte ge spanjorerna förståelse. Ska man inte ställa sej på en stol och se om världen ser annorlunda ut då?”
”Jag tycker i alla fall att tjurfäktningar ska förbjudas”, sa hon och jag minns att jag tänkte på vad hon skulle säga till indianerna eller stammarna i Afrika som hon så gärna ville dansa hos.
Jag minns att det var kallt i Madrid när färjan la till, att hon tog på sej sin parkas och rufsade det håret som jag hade rört vid överallt. Sen gick hon, sen gick det många år när jag inte kunde se på affischerna som sattes upp varje vecka. Hur han gled sej elegant undan den arge tjurens horn.

Christer Fuglesang tar ett stort steg för forskningen, skriver någon på en debattsida. Det gör han kanske. Jag bryr mej om helt annan forsknig. Den som ska leda till att människor bryr sej om varandra.

Han sjunger att du ska akta dej, du som ser ner på henne, Anders Wendin, det har han alldeles rätt i. Vi ska värna om goda människor som tror på sin sak och gör något.
Men vi måste också våga säga: FEL!

Monday, December 04, 2006

Det måste vara radion.

Ikväll, 17.00 (eller 17.03), ska jag prata om Malmöboken i P4-programmet Spotlight.

Saturday, December 02, 2006

I Landskrona är det toppen tycker jag.

Om man vill höra ett mycket bra radioprogram om LA, gjort av Roger Wilson, om man vill höra mej och Ivan (General Knas från Svenska Akademien, några snusbönner ute från bystan nånstans), Jesper Svenbro (från den andra Svenska Akademien, men Jesper håller snusbonnefanan högt) och några andra, så kan man gå in på www.sr.se, in på P1 (givetvis), sen Kulturradion (tror jag) och serien Hemkomster, del tre. Då får ni veta lite om staden i vinden.

Låten som spelas i början, Leva loppan i Landskrona sjungs av Anki Nilsson, hon sjöng även på min brors bröllop, fast andra sånger.

Och glöm inte att läsa inlägget under detta, viktig information om min relation till Björn Afzelius, något för alla att ta lärdom av. Kära barn, jag vill bara ert eget bästa.

Friday, December 01, 2006

Malmöboken i Malmö och Sydafrika i Sydafrika.

Jag skulle skriva om ett av dom viktigaste ögonblicken i mitt liv. Som jag försökte förklara för Johanna innan, och jag tror att hon förstod när vi såg på DVD´n som jag fick av Windy igår. Hon tyckte nog en blandning av att jag (hennes man) var fånig och av att det är därför jag älskar honom.
Jag skulle skriva om dom tjugo eller trettio sekunderna när Björn Afzelius står i snygg T-shirt och ful frisyr och brun manchesterkavaj på ANC-galan 1985, när han sätter tummarna i luften.
"Det gjorde ni jävligt bra", säger han till publiken som samlat in stålar genom biljettköpen.

Jag skulle berätta om mina släktingar som jag tycker om, som en gång för ungefär tio år sen sa till mej att det är bra, Jonas, att du tror på solidaritet, men man ändrar sej med åren.
Kanske det. Kanske vissa gör det, att solidariteten krymper till att röra den nära kretsen, familjen, släkten.
Så är det inte för mej. Jag har aldrig röstat för mej själv, jag har alltid röstat för det jag tycker är bäst för flest. Kanske är det lättare att göra så när man kommer från hyfsat välbärgade uppväxtförhållanden.

Jag gråter framför ANC-galan, som i ärlighetens namn är tämligen värdelös ofta. Och jag gråter inte hela tiden, jag ska komma till poängen sen, när ni har somnat.
Jag tycker så mycket om människor som engagerar sej.
Jag tycker så mycket om Björns fula frisyr för tjugoett år sen. Han gjorde en sak som betydde och betyder mycket i mitt liv.
Han stod där i sin manchesterkavaj och sjöng om att vända sej om i natten, om att nu blåser det nya vindar, och han sjöng det med en sådan inlevelse, med en sådan äkta känsla. Detta att vända sej om i natten och knyta sin magra hand och förbanna att du finns till, Herr President. Och inte ge upp där, utan att ringa i klockorna och fortsätta och fortsätta. FÖR DET ÄR DETTA JAG TYCKER ÄR RÄTT, EN MÄNNISKA ÄR EN MÄNNISKA, OAVSETT VAD.
Och jag ska ringa i klockorna, Björn, för dej också.

Ja, det är dansbandsboogie-woogie (jag vet inte ens hur det ska stavas, det står inte i mina ordböcker eller i min hjärnas bibliotek, det stör mej, men okej), men det är något helt annat också.

På söndag signerar vi Malmöboken. Den är prisvärd och läsvärd. Akademibokhandeln 13.00, Malmö Bokhandel 14.00 och Hamrelius 15.30.
Glöm inte det!

Och ni som trodde att jag skulle skriva om Lasse Söderberg och Birgitta Stenberg, håll ut, det kommer.

Men vi hade det trevligt på Bullen igår, Janne och Windy och jag. Män som går mot fyrtio och har barn. Men vi viker inte ner oss. Även om dom snobbar med ölen, medan jag får suga i mej mina lättöl. Men jag är mycket nöjd med det, jag saknar inte det andra skitet.