Saturday, December 27, 2008

The house that Jack Kerouac built

Stora delar av min barndom, och min uppväxt. Och mitt vuxna liv. Försvinner.
Minnena är kanske kvar ett slag till. Minnena kanske kommer tillbaka om jag lyckas uppnå senil ålder.

I hela mitt liv har det funnits ett hus i Påarp i Halland. En liten by som numera består av flådiga hus. En liten by utan affär, en kiosk i grannbyn Laxvik på sommaren. Annars får man ta sej in till Trönninge. Det kan man göra ganska kvickt på en gammal rostig herrcykel.
Det var i Trönninge jag såg löpsedeln om Kurt Cobains död den där tidiga aprildagen 1994. Jag var ensam i huset på kullen, alldeles nära hagen med den stora stenen. Alldeles nära havet som var saltare än i Landskrona. Jag var författare in spe i exil i den romantiserade bilden av yrket.

Jag minns när hon kom in och grät när jag gjorde tomatsallad och marinerade fläskkotletter i köket. I kolonistugan vid Citadellet i Landskrona. Windy satt i trädgården och drack öl eller vin, Elsa lekte väl där.
”Jag vill nog inte skiljas”, sa hon.

Om man letar noga under slyn, kan man hitta var dom gamla brevlådorna stod på Bergsvägen i Påarp. Farbror Jonas och morfar gjöt fast dom i cement 1973, jag och min bror fick göra våra handavtryck i cementen. Det är så ofattbart längesen. När den ljusblåa folkabubblan stals en natt. När pappa gjorde repmånad i Halmstad. När kusinerna och alla andra var på besök. När jag var sjuk och bodde med mormor och morfar i huset. Jag minns att jag och mormor lekte att jag var gruvarbetare i någon sorts koja.
Jag minns motorcyklarna av trä. Jag minns kojan i två våningar som morfar hjälpte oss att bygga.
Jag minns lyktorna som tändes i Halmstad på andra sidan bukten. Högt över allt annat, ljusen från motorvägen, havet med strömmarna. Att bara sitta och titta, drömma.

På julafton cyklade jag till en lägenhet på Vengatan i Landskrona, lämnade nycklarna till kolonistugan. Det gjorde inte ont, dom är trevliga människor. Men ... jag kommer aldrig att gå den vägen igen. Till den gula stugan. Och Elsas gunga. Och ... Och ... Och ... vi åker till Tenerife imorgon och har köpt en ny gaspanna. I ett nötskal.
Att hålla ihop – del ett

Av Johanna fick jag ( fick även en bok om Michael Strunge och en grillpanna som jag länge velat ha) Den stora landsvägen i julklapp, Eldkvarn i bokform, en kaffebordsbok. Vadå? En bok med sångtexter, har hon blivit galen?

Johanna och jag träffades den åttonde eller nionde december 1999, vi var fulla och satt i ett fönster på en kulturfest, på Tidskriftsverkstaden, och rökte, drack gratis vin och åt ost. Vi kände varandra något innan.
Tidigare den dagen hade jag jag varit på samma ställe och snyltkopierat några texter. Anders berättade att dom skulle ha fest på kvällen, jag blev bjuden. Ja ja, gratis, tänkte jag och gick hundra meter för att krita på Bullen innan festen började, skicka iväg texterna till Kvällsposten (tror jag), i vanliga brev, jag hade ingen E-mail på den tiden.

Den stora landsvägen är en fantastisk bok om man har ett hyfsat inarbetat förhållande till Eldkvarn. Det är inte bara låttexter. Det är personliga betraktelser av namn som Leif Nyhlèn, Andres Lokko, Kajsa Grytt, Kjell Andersson, Wenche Arnesen och, inte minst Tony och Carla. Ja, och av Plura själv, förstås. En kortis av Håkan Hellström finns också med.

Vi åkte på bröllopsresa i mars 2000 när jag hade fått ett stipendium och betalat av dom flesta skulderna. Vi var inte gifta, men vi ville testa varandra på en resa. Och, ja, vi ville ha en anledning att, som man sa förr, bara dra.

Plura har ju dratt ett antal gånger, från fruar och flickvänner. Vissa klarar inte av det. Vissa tror att dom är som dom är, det går inte att förändra. Sen träffar dom nästa, och nu! är det på riktigt. Den här gången ska inget gå fel. Jag tror inte på det. Jag tror på att hitta rätt, anpassa sej, inte bara säga: Sån är jag, man kan inte lära gamla hundar sitta, osv ...
Anpassa sej? Ja, en smula. Och den andre en smula. Sen får man leva med varandras later och se till att det positiva överväger det negativa. Är det bara skit, då är det dags att dra. Men man får jobba lite först.

Vi tågluffade ner till Spanien, till Janne, Mia och Ville i Puerto det Santa Maria. Paris, Lyon, Barcelona, Burgos och, på slutet, Sesimbra och Lissabon. Och några andra städer som jag inte minns namnet på. Jo, Narbonne som vi även var i med barnen i våras, vi hade ingen aning, men både jag och Johanna kände igen oss när vi gick från stationen för att hitta ett hotell. Vi gick förbi det enstjärniga som vi bodde på då, tog oss vidare till ett tvåstjärnigt. Man reser sej i höjden med all framgång.

I fyrtio år har dom hållt ihop, Plura, Carla och Tony. Det är så oändligt vackert. Genom all dynga och skit. Genom alla bråk, alkohol och droger. Pseudoproletären och kulturjournalisten Jan Karlsson kan kalla det kristdemokrati, jag kallar det kärlek, till varandra och till musiken. Och det att man bara måste.
Karlavagnen pratar om jul i P4

Alla dessa människor, allt dom har varit med om.
Dom pratar om jul. Dom pratar om supande föräldrar som slåss.
Jehovas vittnes barn berättar om sitt påtvingade utanförskap, brytningar med föräldrar som dom egentligen vill vara tillsammans med.

Anders Borg vill inte göra ett skit för drabbade. Nä, det är klart, han drabbas ju inte.

Även i vårt välfärdsland finns det människor som far mycket illa. Många bryr sej, flera skiter i vilket. Vårt uppsugande av USA:s sämsta egenskaper är frapperande. Det är den nya tidens pest, cynismen och egoismen. Empatisaknaden.

Vår moderatledda regering pratar en massa skit, man ser tomheten i deras ögon. Dom är fast i en ideologi som dom möjligen brinner lite för med sur ved i en konstgjord elbrasa. En ideologi som föraktar alla som inte bistår ekonomiskt till samhällsekonomin. Jag spottar på dom. Jag spottar på sverigedemokraterna och folkpartiet. Jag tror att dom tror på sin sak. Men dom saknar några viktiga egenskaper: vetskap och intresse för hur människor verkligen lever. Förståelse.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i julen. Visst, det finns fina julsånger. Visst, det är kul att få och ge julklappar och sjunga snapsvisor utan att dricka. Och barnen blir glada. Och man träffas, det är ofta trevligt. Och ett evigt flängande.
Jag skiter i när Jesus föddes (oktober sägs det).

Jag lyssnade på skådespelaren Benny Haag för ett slag sen. Han är nykter alkoholist och stolt. Jag dricker svag öl och är stolt, ibland. Men allting planar ut. Det är som vanligt, det är inget konstigt. Jag får livet att fungera så gott det går. Som alla människor.

Jag tror att jag var elva eller tolv. Jag gick för mej själv på golfbanan innan skolan. Jag cyklade och såg våren komma, med trädens blad, när allt blev grönt, havet annorlunda bättre. Det kändes som att jag hade ingen att berätta det för. Jag klandrar inte någon, jag bara berättar hur det kändes. Jag valde nog själv min ensamhet, jag trivs bäst där. Och ändå är jag en kul och social kille, men jag föraktar ofta mej själv efter sociala sammankomster. Att jag tagit för stor plats. Och jag föraktar mej själv när jag uteblir. Att jag tagit ingen plats, mer än svikarens.

Det här livet, att ständigt känna sej utanför. Att aldrig känna sej hemma. Att aldrig förstå varför dom andra inte kan förstå mej. Inte någonstans. Att bara känna att man är en sorts börda för andra, en som är besvärlig. Och ändå veta att man till viss del har fel när man underskattar andra människor så. Och ändå veta att ingen människa blir alldeles korrekt förstådd.
Att skratta och mena det. Att ha trevliga stunder.
Men att aldrig vara en av dom andra.
Det är kanske bara fåfänga alltihop.

Wednesday, December 17, 2008

Mikael Wiehes inflytande på Malmös litterära liv

Jag lyssnar på Mikael Wiehe. Han sjunger om dom nya röster som alltid ska sjunga när du och jag har blivit gamla. ”Sångerna om frihet, om rättvisa och fred. Sångerna om folket som aldrig kan slåss ned. Sångerna om kärlek som aldrig kan förstummas. Ska nya röster sjunga.” Jag fäller några tårar.

För några dagar sedan var jag på Inkonst, Bergsgatan i Malmö. Det var säsongsavslutning för den kvalitativa och populära litteraturklubben Stanza. Nio författare (två som sysslar med serier och en som skriver musik) framträdde, flera var bra.
Men vadå? Rödtjutspoeter och stearinljus? Poesinördar.
Ska nya röster gnälla.
Men om man tystnar lite, och lyssnar, hör man något annat.

Jag kom till Malmö i början av nittiotalet med en Bukowskibok i kavajfickan, second hand.
Jag kom till Malmö med pågatåget och Leonard Cohens tidiga i freestylelurarna. Jag kom till en mycket liten etta på Brobygatan. Jag kom med en längtan efter ... framgång? Jag vet inte. Jag ville skriva bra, berätta något viktigt.

Mikael Wiehe sjunger i Basin street blues om hur han hade drömmar om att skriva en väldig roman. Lugn, bara lugn, Mikael. Det har du gjort med dina sånger.
Malmös nya/halvnya litteraturs fader är givetvis inte Björn Ranelid. Det är Mikael Wiehe.

Stanza i december 2008. Pär Thörn avslutar. Han står där anspråkslös full av anspråk. Han läser en text om ett demonstrationståg. Han berättar korta historier om deltagarna. Han skojar men är ändå djupt allvarlig. Han vet inget om dramaturgi men driver ändå sin berättelse vidare, man sugs in. Det är inte intensitet. Det är ändå intensitet. Det är, såhär i Askungens juletid, alldeles ... underbart.

Mikael Wiehe sjunger om djupa oceaner man kan korsa, broar man kan vandra över eller bygga. Vita duvor som ska flyga iväg. Det är så enkelt. Det är så djupt. Man har det, eller inte. Mikael Wiehe har till viss del skapat författarna i Malmö, dom vet bara inte om det. Det handlar om det ständigt pågående omedvetna litterära samtalet, intertextualitet.
Fredrik Ekelund, Andrzej Tichý, Kristian Lundberg och Ida Börjel har alla (anser jag) mer eller mindre formats av Mikael Wiehe.
Jag pratar alltså om patos, och närvaro. Jag pratar alltså om viljan att ständigt förändras och förändra men ändå stå kvar på grunden av en urgammal tradition, flytta gränser. Jag pratar kanske om Bob Dylan.

Jag kom till Malmö och kokvrån med en Slasbok i duffelns ficka. Den första författare jag träffade var Per Engström, på gamla Retro med rödvitrutiga dukar och cykelsadlar på vissa barstolar. Jag var i himmelriket. Per Engström tog femton år på sej att följa upp debutboken Noggrant prat. Han driver tidsskriften Pequod sedan 1992 (Pequod driver även förlagsverksamhet) tillsammans med Anders Bräck, dom har i många år släppt fram unga författare. Jag tror att dom skulle skratta åt mej, slå mej kanske, om jag sa det jag vet, att dom på något sätt styrs av Mikael Wiehe.
En annan litteraturtidskrift av värde var Serum som tyvärr inte finns längre, den var Pequods lite mer otvättade lillebror. Det är viktigt för unga författare att få se sina texter i tryck.

Innan Mats Kolmisoppi läser på Stanza börjar jag bli trött, det kan bli lite trist ibland när vissa uppläsare är osäkra, dåliga, eller helt enkelt inte vet när dom ska sluta. Men det finns något i Mats Kolmisoppis ganska lakoniska röst. Eller ... det finns så klart någonting i hans berättelser ur boken Bryssel. Kvalitet, allvar och humor.
Så L.T. Fisk. Han spelar cittra och skolpiano, sjunger skenbart enkla poetiska noveller med omkväden. Det går så långsamt. Det är så bra. Det är så ... Mikael Wiehe?

Jag vet inte om jag är hemma i Malmö, men i dess ständigt förändrade litterära klimat trivs jag. Man sjunger samma fina sånger, men med nya röster. Jag sitter med en bok som jag snott från ett bibliotek för längesen, Mikael Wiehes sångtexter och ackord. Jag tänker på när jag cyklade längs havet, lyssnade på En sång för dårarna i freestylen, Mikael sjöng. Det var tidig kväll och jag gick in på krogen Bullen. Där satt han! Han pratade med en yngre kollega: ”Nej nej nej”, sa han som en trevlig, mycket bestämd och exalterad skollärare, ”Affe var inte Socialdemokrat, han var demokratisk socialist. Det är en jävla skillnad!”
”Du är den jag kunde va”, sjunger Mikael Wiehe, är det en uppmaning? Jag tror det.
Om jag har formats av Mikael Wiehe? Givetvis inte. Jag har formats av Björn Afzelius.

Saturday, December 13, 2008

Dan Turèlls mord

Det finns en staty eller ett torg till minne av Onkel Danny någonstans i Köpenhamn. Det borde vara på Vesterbro, men jag har aldrig hittat platsen. Vår svenske punk- och rocklegend Joakim Thåström sjöng om sitt första möte med stadsdelen och krogarna:”Där mäster Dan Turèll var kung varenda kväll.” Onkel Danny (som han kallas i Danmark), alltså. Jag vet inte om det är lögn eller överdrift, eller ... sant? Men om man letar bara lite så hittar man Dan Turèlls ande över Köpenhamn, och den något yngre litteraturgeneration som han nog påverkade (t ex Strunge och Thomsen). Hans sjaskiga gator och pulserande liv, livet där döden är en naturlig beståndsdel, ständigt närvarande. Påtagligt närvarande i Turèlls totalt tolv Morddeckare.

Och jag då, hur kommer jag in i bilden?
Det var kris i livet, kärleken var i gungning. Jag mådde inte bra. Sångerna i freestylen handlade bara om mej, eller om henne. Eller om den andre. Jag kunde inte ta mej igenom böckerna jag borde läsa, kunde inte skriva annat än ilska och sorg. Allt påminde mej om det som gjorde ont inuti. Så jag åkte tåg och båt. Så jag tog mej till Köpenhamn eller Helsingör. Så jag läste tidningar i massor. Men det räckte inte.
Jag hade hört talas om honom. Han var en legend. Jag råkade ha pengar. Jag köpte två böcker, Mord i Rodby och Mord på Malta i bokhandeln Arnold Busch vid Runde Tårn.
Det var så jag skulle fly, läsa deckare på danska. Deckare skrivna av den för tidigt döde Dan Turèll.

Dan Turèlls deckare utgår från Vesterbro, Istedgade och trakterna där omkring (även om vi också får röra oss bort mot Kultorvet och Fredriksberg, burgna förstäder, en dansk småstad samt San Fransisco och Malta). Hjälten är en namnlös journalist som tidigare varit reseledare och jazzmusiker. Författaren jobbade själv som både journalist och musiker. Jag äger en intressant skiva där Turèll läser en sorts beatinspirerade dikter till musik.
Det finns många journalister som skrivit och skriver deckare, dom flesta, möjligen spännande, men platta. Dan Turèll var en mångsysslare, men nog mest av allt: poet. Det tror jag gör att hans kriminalberättelser höjer sej långt över genomsnittet, språkets dynamik och exakthet.
Dan Turèlls deckare innehåller knivskarpa observationer, fortfarande aktuella, om livet bland dom vanliga människorna och dom som lever i utkanten, i marginalen. Och, visst, man röker inte på Jensens Böfhus idag. Men på barer och bodegor på dom andra gatorna i Köpenhamn har man visat hur stora och trånga fyrtio kvadratmeter (det som är tillåtet för att få ha en rökkrog) kan vara. Inte mycket har förändrats, det är samma pjäs i världen, på Vesterbro, samma repliker även om dekoren succesivt förändras. Det var mer samtal från telefonkiosker på Turèlls tid.
Vesterbro. Istedgade. Det är en bisarr värld idag som igår, sen båtarna slutade lägga till vid Nyhavn kommer resenärerna, turisterna, mer ofta till Huvudbangården, bor på de många hotellen i det område som Turèll kallade Kvarteret.
Det är en fascinerande blandning. Dildosar och porrbutiker, dygnetruntöppna porrklubbar, norrmän i lusekoftor, svenska turister med rullväskor, affärsmän och prostituerade, slitna människor från världens alla hörn. Grönland och Asien. Turkar. Flera kyrkliga hjälporganisationer trängs bredvid billiga shawarmaställen och Röda Korset, sexbutiker. Hotellen som var lopp- och horhotell förr är nu korttidturisternas pittoreska Mecka. Allting dör, allting försvinner. Och finns kvar.

Den namnlöse journalisten i Dan Turèlls deckarsvit snubblar ständigt in i död och försvinnande, i första boken (Mord i mörkret, finns på svenska) som misstänkt. Han inleder sedan ett intressant vänskapsförhållande med polisen Ehlers, dom hjälper varandra. Dom bråkar med varandra. Dom är olika. Dom lär av varandra.
Journalisten snubblar också in i Gitte, deras förhållande är en annan röd tråd genom alla böckerna.
Hela Köpenhamn. Hela världen blottläggs och visas i sin kalla verklighet, underhållande och utan alla påklistrade långa haranger som alltför många deckarförfattare använder sej av när dom tror sej visa hur det ”faktiskt” är. Dan Turèll visste hur verkligheten såg ut, han hade varit där ofta, alltid. Han kunde skildra den.

Det är lätt att hitta till Halmtorvet om man går ut på sidan från Huvudbangården i Köpenhamn. Torget ligger på en parallellgata till Istedgade. Polishuset ligger kvar, där Ehlers spenderade så mycket tid. Krogarna och barerna har dock förändrats sedan Dan Turèlls åttiotal. Jag letar först förgäves efter det som skulle kunna vara journalistens stamställe, Stjernecaféen. Men jag översköljs av bakade potatisar och baguetter och tända ljus i sterila miljöer.
Fast ... sen svänger jag in på Gasverksvej, och vips, hittar jag Freddys bar, Lones bodega och en annan krog som har biljard, en halvtrappa upp. Det måste vara Stjernecaféen, bestämmer jag. Jag står på någon sorts helig mark och hör tärningar och biljardbollar krocka med trä. Och nu som då, poliser slåss med aktivister på Nörrebro eller Christiania. En sliten kvinna med konstig blick frågar om jag har pengar till cigg, hon får några kronor. Jag vet att jag är rätt ute. Same same, but different.

Dan Turèll var djupt samhällskritisk utan att skriva plakat i sina Mordböcker. Han, eller hans huvudperson, var (min tolkning) vänsterliberal. Han ville ut från stereotypvärlden. Han ville odömd leva sitt liv. Vi kan kanske kalla det en längtan efter frihet. Han var ändå mycket moralisk. Rätt skulle vara rätt, även om rätt kunde se annorlunda ut. Varje enskilt fall kräver sin egen enskilda bedömning. Vi kanske kan kalla det en längtan efter rättvisa.
Och i allt det hårda, en ganska spröd kärlekshistoria. Alltså ... den självständiga advokaten Gitte som journalisten först såg på den asiatiska restaurangen där han äter ofta. Hon som ifrågasätter, men ändå ... tillåter.
Allt finns. Det är lugnt spännande böcker. Det är hårdkokt allvar med en nypa humor i misären av amerikansk modell (T ex Chandler, senare Lehane) en liten gnutta Agatha Christie, och Trenter. Men, framför allt, det är Dan Turèll. Fullständigt unik och värd all respekt. Värd att anstränga sej för, lära läsa på danska. Det är inte särskilt svårt. Det är en möda som betalar sej med råge.

Wednesday, December 10, 2008

Vi klarar oss nog ändå

Jag har cyklat vid havet.
Jag har ätit sushi.
Jag har varit på Elsas cirkusuppvisning i Folkets park.
Jag har sovit för dåligt under flera dygn.
Jag har funderat.
Jag har har skrivit en del.
Jag har varit på barnavårdscentralen med Anna. Hon skrek när hon fick sin spruta. Den kvinnliga (alla) personalen pratar inte så gärna med män, trötta män. Vi tillhör liksom inte.
Jag är på bibblan, det finns många saker jag vill säga.
Jag hinner inte.
Man kan tycka vad man vill om Landskrona, många som tycker vet inte ett skit om staden och dess människor. Historien.
Men vi klarar oss nog ändå.

Thursday, December 04, 2008

Haverier

Luktar rök från Köpenhamn, det är ju så att dom bästa lokalerna är dom där man får röka, även om jag själv inte gör det. Men det är rysligt vad man stinker efteråt. Håller på att skriva klart den förbannade deckaren.
Och internetuppkopplingen hemma fungerar inte.
Är på bibblan nu.
"Svårt att sova utan sömnmedel i natt", eller nåt, skrev Stefan Sundström i sin fina sång om akademiledamot Lugn. Jag kan bara hålla med. Eller ... lätt att somna, men svårt att somna om.
Har köpt Alumas kalender. Ett bra och billigt julklappstips till er fattiglappar out there.