Thursday, July 31, 2008

Gentlemanna-Jones och andra legender

Vid tiden för Wimbledonfinalen 1980 hade jag nyligen slutat trean. I vår klass hade man nyligen börjat ha PARTYN. Vid just denna tidpunkt mellan sex och nio (en timme längre än vad puben i Dynekil har öppet).
Nåväl. Björn och John spelade den famösa finalen. Jag kom för sent till partyt, men han möjligen dansa nån tryckare.

Det var tjugofem i skuggan idag. Och sol. En lätt vind vid tennisbanan. Vi hade bokat tid till fem på eftermiddagen. Jag är trettionio nu, spelar med min underskruv och backspinsbackhand på veterantouren.
Johanna är en pigg ärta, endast trettiofem. Och min brors gamla glasögon börjar kännas svaga för mina ögon. Och mina ben ... Och stelheten i ryggen ... Och ... Ni fattar.

På Lanzarote i december 2001 var jag en ung kung. Vi hade pratat mycket om tennis, Johanna och jag. Hon spelade organiserat i klubb fram till sextonårsåldern.
Enligt myten blev min mamma tillfrågade om inte jag och min bror ville sluta spela tennis efter en termin. Vi förstörde för vår mer begåvade kompis, slog mest upp bollar i taket.
Enligt myten, alltså.

Jag hade en gul tennis-trainer i barndomen, blått snöre gul boll. Den dunkade man på. Ett Donnay-racket med Björn Borgs ditstämplade autograf.

Vi fick låna bollar i receptionen idag, en slog jag bort. En annan var en gammal boll från en ... tennis-trainer.
Jag fick börja serva med solen i ögonen, förlorade dom två första gamen. Servegame är inte en nödvändig fördel när jag och Johanna spelar mot varandra.

Första matchen. Den allra första. Nerverna utanpå dom nystrukna tenniskjortorna. Det blev en promenadseger för mej, och Johanna började gråta. Hon har en annan inställning till tävling och spel än jag.
Vi spelade två eller tre matcher till på Lanzarote. Jag vann alla. Vad sa jag ... Jag var en ung kung.

Jag tror att vi spelade två gånger i Marocko. Jag vann båda matcherna.

Glasögonen var dåliga idag. Jag tyckte att planen kändes ojämn. Nätet var för högt, men Johannas bollar råkade alltid rulla över. Och nytt låneracket. Inte det som min bror köpte av en kompis på åttiotalet. Nä, det ville sej inte.
&-3 i häcken i första set.
MEN, sen kroknade Johanna. MEN, en timme går så fort.
Vi fick avsluta för dagen. Imorgon klockan sexton fortsätter den avbrutna matchen. Det är som Wimbledon.

Men nu ska vi äta räklåda, jävlar i min lilla låda. Jag har redan pratat med Trubaduren, han har sin loge där jag sitter uppkopplad. Han kan bara refrängen till Änglahund, men Elsa ska gå in och fixa verserna. När det kommer till Eva-Lena, Ann-Christin och Dans på Vejby ängar så får nog jag och Elsa fixa den biffen själva.

Wednesday, July 30, 2008

Följ mej en bit på vägen?

Flera norrmän i Strömstad uppför sej som ... tja, tyskar i Portugal, svenskar på Kanarieholmarna, engelsmän i Spanien.
Som man säger numer, dom tror att dom äger.
Dom tror att det är deras förbluffande värderingar som gäller.
Som ... tja, svenskar i Danmark, särskilt då när kronan var starkare än ... tja, kronan.

I ett rum på cirka fyrtiofyra kvadrat, med panoramafönster. Som ett örnnäste med utsikt över Dynekilsviken, sitter jag och är trådlöst uppkopplad för första gången i mitt liv. På nätterna sover vi alla fyra i ett litet rum i en ganska liten, men fin, stuga.
Elsa, hennes morfar och Johanna syns ute i det salta vattnet. Dom har hyrt en roddbåt för att meta fisk som jag ska grilla ikväll. Om dom inte får något så blir det en resa in till Strömstad igen, för att köpa deras överprisfiskar som norrmännen annars maler till fiskbullar.

Och i allt detta, familjeparadismys ... Människor som står mej nära lider. Jag tänker på det ofta. Hoppas att dom människorna ska märka ... att efter ett tag torkar såpan på den svarta brunnens sidor, och man kan klättra upp igen.

Silverhornet i Dynekil har varit postanställdas semesterort i minst trettio år. Johanna var här när hon var liten. Puben och restaurangen är öppna två timmar varje kväll, mellan fem och sju. Det är lite tunt, tycker jag.
Så jag har hyrt en cykel och tar den till Strömstad ibland. Cyklar fel. Cyklar upp och ner för backar. I värmen. Jag som i den absoluta grunden är en slättlandscyklist. Men två mil om dagen håller doktorn borta.
Brottas och trängs med norrmän.
Köper metkrokar.
Idag ska jag köpa fem Spendrups Guld till svärfar på systemet, eller på ... tja, systemet. Lilla Strömstad har två, nämligen.
Varför?
Norrmän med kärror.

Det finns många människor som lider. Det finns så många människor som försöker hjälpa dom som lider. Det finns ännu fler som skiter i det.
Människor som står mej nära har hjälpt mej många gånger. Jag hoppas att dom människorna ska få resa sej som lyckligare. När det nödvändiga lidandet är över.

Sydkoster var en vacker ö, översållad av nor...
På Ekenäs restaurang fick jag växel på en hundring när jag betalade med en femhundring. Två lättöl för fyrahundrasextio spänn. Det bränner i bohemfickan där jag har mina kontanter. Jag borde lära mej att betala med kort.
Anna och jag tog båten tillbaka sen, Elsa, hennes mormor och Johanna hoppade på vid en annan brygga. Båtbussar, liksom. Men fina båtar, lagom slitna och insuttna. Med servering. Jag längtar till Koster i maj eller september, när ... DOM har stuckit över bron igen.
Plura var inte hemma heller.

På torsdag?
Jo visst, det är då puben och restaurangen har extraöppet. Det är då trubaduren kommer. Det är då vi ska äta räklåda.
Jävlar i min lilla låda.

Tuesday, July 22, 2008

Give the man a hand

Imorgon fyller jag trettionio år. Jag börjar bli lite stel i lederna. Jag lyssnar för mycket på Leonard Cohen och Simon och Garfunkel. Ibland får jag höra att jag är vacker.
Men jag (och Lill Babs) känner mej ung.

Jag hör lite illa, men ... nu spelar dom ändå för högt, Simon och Garfunkel.

Konsert tre dagar i rad.
Fredag: Vattnet som sprutar i rektangeldammen i Folkets park. Kvarteret Korpen. Andi Almqvist som vet hur man skriver en sång om arbetarrörelsens egengrävda grav. Det var på Far i hatten. Det var en ny tid i en gammal. Det var mycket bra, och jag spillde på en kvinna med ny mobiltelefon.

Lördag: Och tåget till Landskrona efter att ha träffat Danne och hans farsa, optikern, som lovade mej rabatt. Jag har haft min brorsas glsaögon i mer än två år nu, det börjar väl bli dags att köpa nya ... Ja, jag fyller trettionio imorgon.
Sen blev det lite crazy. Träffade B. Krigare som berättade om en tvådagarskur i Prag.
Sen Hoogans hjältar. Detta återuppståndna viktiga band. En sorts halvmild punkreagge som är väldigt mycket Landskrona. Som står för mycket saker som jag också kan skriva under på.

Söndag: Skulle upp till norra Göinge, Glabhult. Tåg till Lund och sen Osby. Missade ett tåg. Så km Johanna och mötte mej i Lund, överaskning. Vi fortsatte till Malmö, Bullen och, häpp, Folkets park. Hästpojken. Bra. Väskkontroll, väskkontroll, väskkontroll. Och drängar och pigor som fyllnade till i väntan på Magnus Uggla. Håkan Hellström. Bra, men inte fantastisk, det var det alldeles för dålig publik för. Moto Boy verkar okej i Jeff Buckley-skolan. Men jag har alltid föredragit Tim.
Magnus Uggla och hans nya band fläskade verkligen på. Det är förbluffande hur den intelligente mannen kan ha så usel musiksmak vad det gäller arr, och ändå ha skrivit så många bra låtar, fram till början av åttiotalet. Det var en slakt. Herregud ... jag fyller snart trettionio år.
Tyst för fan

Nu fortsätter cirkusen kring Christiania.
Som med utlänningarna.
Människor som inget vet uttalar sej och bestämmer.
Det finns skit på Christiania, ja visst. Precis som det finns i Limhamn och Borstahusen, Lidingö och Östermalm.

Men ... Christiania, här kommer människor och tror att dom ska kunna leva utanför normerna.
Jag försöker anpassa mej till gällande regler. Jag har två barn och fru, jag måste. Men vill jag dricka lättöl vid lunchtid så gör jag det.
Jag är inte särskilt drogliberal. Men jag har sett vad alkoholen gjort ont mot många, framför allt kvinnor och barn, när drogens inneboende aggressivitet blommar ut. Alkohol är också en drog.
Men alkohol måste vi ju ha!
Men marijuana är ju farligt!
Vet du inget, håll käften! Säger jag.
Vill du inget veta, håll käften! Säger jag.
Ska man uttala sej eller agera stensäkert måste man alltid veta. Annars kan man gå tillbaka till jordhålet eller grottan.

Och vad tror du? Tror du att det handlar om pengar?
Nä ...

Köpenhamn är en av världens dyraste städer. Bodegorna försvinner. Dom vanliga danskarna blir mer och mer otrevliga och måna om sitt.
Som i Skåne.
Kom inte hit! Jo, om du kan betala mycket i skatt.
Och danskarna flyr till Sverige, danskarna kommer med sin oförmåga att betala skatt i Sverige, men med sitt härliga hygge i sovstäderna i sina slutna hem kring Limhamn, Bunkeflo och Hyllie.
Och dom kommer med sina barn, betalar subventionerade dagisavgifter.
Men så är det ju dom där jävla muslimerna ... Det är dom vi måste skjuta.

Så mycket trevligt jag har haft på Christiania. Så många trevliga människor jag träffat där. Men man måste gå innanför. Man kan inte komma i en guidad turistbuss.
Ni som är rädda kan fortsätta vara rädda, för vad det nu är. Men vi känner lukten ändå.
Om jag är rädd för något? Ja. Men jag jobbar på att komma över det, inte parfymera över det med lättköpta poänger. Det är det som är poängen. Kunskap och vilja till utveckling.

Tuesday, July 15, 2008

Skum från dagar och nätter i Landskrona

Kungen inledde med Dans på Vejby ängar, tätt följd av Eva-Lena. Stark öppning. Elsa och Jack lekte. Vi andra drack öl och ... jag kan inte förklara Hasse Kvinnaböske. Men han har något annat än dansbanden. Han har helt enkelt något eget.
Innan hade vi sett en duktig lustigkurre i vistältet. Men varför måste vissångare berätta så många och långa historier innan bitarna?
"Det var längesen jag såg tre män med varsin luta", sa jag till Windy, "förresten, jag har nog aldrig sett det."
Fenomen i vardagen.

Jag träffade min gamle danske granne. Jag hade fått höra att hans fru dött i cancer. Jag frågade hur det var. Berättade att jag visste. Man får inte låta bli.
"DEt är mest skit", sa han, "det tog tjugotre dagar."
Dom var verkligen dom trevligaste grannar jag har haft. Dom var alltid så snälla mot Elsa. Höll koll på henne när hon lekte på gården, när dom rökte på gården.
"Hon var ju bara femtiofem", sa han.
Jag sa att det var för jävligt, annars var jag tyst. Det var inte jag som behövde prata.

Efter badet i Borstahusen var vi på Hamnkrogen. En gammal bekant var där, några år äldre än jag.
"Jag är en av dom sista skojarna", sa han, entreprenören. Det var ett roligt möte.
Efteråt, när Johanna och flickorna gått hem till farmor och farfar. När entreprenören gått hem. När bara jag och personalen och några av deras vänner fanns kvar och jag skulle läsa tidningen. Hörde jag dom prata om försvaret.
"Lägg ner hela skiten", var dom ganska överens om. Just det.
En annan dag, på Tycho Brahe.
"Dom snackar att man inte behövde låsa dörren förr", nu kommer det, tänkte jag, fördomarna från och om Landskrona ska besannas. "Vafan då, man hade ju inget som nån ville stjäla." Det är en intressant vinkel.

Golfbanan och nostalgin och längtan.
Samtal om integration.
Dan Hylander
Cabaret Mix med Anders och Pontus och dom andra.
Och sen turen till Vollsjö.
Jag får ta det en annan dag. Nu ska jag samla upp äppelbitar från golvet.

Thursday, July 10, 2008

Mord i Borstahusen ...

... är en antideckare, en kärleksfull pastisch, ett hopkok av Dan Turell, Agatha Christie och några till. Och av Jonas Berghs personliga och säregna stil som renderat honom så gigantiska framgångar.

I början av augusti kommer den att gå som följetong i HD. För dom som inte läser den publikationen går det bra att läsa underverket här, på bloggen! Hurra!?

Underhållande allvar är min paroll som författare och uppläsare. I deckarformen går vågskålen något över till underhållandets sida. Allvaret och svärtan finns, men i något mindre grad.
Jag skriver på en roman (eller två) där dom som älskar svärtan (och smärtan) garanterat kommer att få sitt lystmäte koppen full.

Tillsammans med Mord på Möllevången och Mord i Limhamn kommer Mord i Borstahusen att ingå i en roman i tre delar. Många smaskiga mord utlovas.
Vad har inte framtiden i sitt sköte?

Wednesday, July 09, 2008

Opportunister gå hem

Det är givetvis blattarnas fel att vården är dålig i Malmö och i övriga Sverige. Så är det att bo i trettiotalets Tyskland. Men hur dålig är vården? Jag står ut med att vänta. Jag vågar höja min röst på ett nyanserat sätt om jag blir dåligt behandlad.
Jag har varit sjuk. Jag har haft sjuka barn. Jag (min fru) har varit med om en på slutet svår graviditet, ständigt blivit behandlad gott av en tålmodig personal i ibland undermåliga lokaler.
Det här landets rasister är mesar. Kuvade och puckade människor som bara vågar anonymt sparka och spotta neråt. Så jag gör likadant. Tvi ... vale.
Ni tysta idioter kan gå tillbaka till under stenarna där ni kan klaga på att gråsuggorna har tagit er plats.
Jajaja, det begås misstag. Men är det verkligen gnället som gör ert meningslösa liv värt något? Antagligen.

Jag tänker ibland på mina kusiner. Mest på Niklas och Lotta, Johan, men även dom andra. Vi träffas inte så ofta. Niklas och jag på BoIS ibland. Annars är det begravningar, senast min farbror. Tidigare farmor och farfar.
Jag saknar inte dom. Jag bara tycker om dom, som man gör med människor som man vuxit upp med. Som har sina egna liv och våndor att klara.
Men jag minns när Gunnel fyllde år. När vi åkte till Slagthuset. Jag hade tyckt att det vore trevligt att träffas mer ofta. Ändå gör jag inte ett skit för att fixa en sammankomst.
"Vi ses på nästa begravning." Liksom.

Torsdag. Karneval i Landskrona. Ett eller två år brukade man måla gatorna i starka kulörer. Men nu är allt svart eller vitt (och då menar jag inte BoIS). Jag menar verkligen svart eller vitt. Och likmaskarna kryper sida vid sida med likformigheten.
Och Limhamns färghandlare pratar hantverkarjargong och tror att alla ska skratta åt muslimskämt. Han blev besviken på mej.
Men landskroniterna älskar sin karneval. Och jag tackar inte heller nej. Det finns guldkorn.
I morgon ska Elsa och jag se på Kungen, Hasse Kvinnaböske. På djupaste allvar önskar jag att Elsa ska orka stå ut, i alla fall några låtar.

Jag tänker ibland på att jag inte riktigt minns min barndom. Att jag skapat så många påhittade historier med verklighetsanknytning. Att jag inte längre vet vad som har hänt. Att jag inte längre vet vad som bara är fantasier utifrån några foton från Asmundtorp 1973.
Men jag minns dom likadana pyjamasarna och det lilla biljardbordet som jag och min brorsa spelade på när pappa var i Amerika 1976. Jag minns att det fanns en smygande ångest och rädsla i huset. I alla fall i mej.

Jag försöker låta bli, men jag skulle bli en sämre människa om jag inte fick gömma mej bakom ett par solglasögon ibland.
Och, jag skulle givetvis leva vidare om dom försvann, men jag håller dom tre flickorna högst i himlen.




Jag tänker ganska ofta på Malmö i mitten av nittiotalet. Mellan Södervärn och Dalaplan. Upplandsgatan. Malaga, Danne! Geta på synt och sång. Vårt jobb med att fixa stålar till öl, Firma Buffel & Båg. Tämligen skattefri och framgångsrik i det lilla.
Och kvällen jag träffade Tove. Morgonen efter en kväll på Fredman, det sorgligt försvunna. Och den märkliga kärlek jag kände för henne i något år.

Då och då tänker jag: Du börjar bli gammal, Jonte. Det är bara det.

Monday, July 07, 2008

Just do it

Det är den sjunde i sjunde och jag har för sjunde dagen i rad badat i det sköna Öresund. Det är en friskhet i att högtrycken inte är så långa. Havet blir renare.

Man måste kunna bära en skjorta. Man måste kunna avslappnat kavla upp ärmarna.
Man måste göra sitt jobb.
Man måste våga spänna av.


Egentligen rör det mej inte i ryggen om folk jag inte känner tycker att jag är dryg. Överallt där det finns en tråkig motorväg, slingrar sej mil efter mil av vackra alternativ alldeles nära. Inte nära köpcentrumen. Men det finns olika sorters ögon att se med.

Som att Selma Lagerlöf skulle betyda något för Landskrona. Hon har skrivit en tråkig dikt om stan. Det sägs att hon skrev delar av Gösta Berglings saga där. So what. Flera hundra tusen för en staty. När ska styrande människor förstå att den burgna borgerligheten till stor del kan betala sina konstverk själva.
När ska styrande människor förstå att kultur är viktigt på ett helt annat sätt. Att ungdomar ska få syssla med rap istället för att bränna ner skoltoaletter på grund av understimulans och uttråkning, till exempel.
Man bygger inte en stad så, genom gentrifiering.

Jag ska samla mej en annan dag och skriva om känslorna när jag läst recensioner av Bossens och Cohens konserter. Eller håller jag det för mej själv. Det är mina låtar, mina snubbar.

Torkild vakar över staden han inte har en aning om genom sina kameror. Brotten ökar men Torkild skyller på Brå, kommer med hypotetisk rappakalja istället för att förstå att hans spår har försvunnit i den på femtiotalet upptrampade stig som han delar med sverigedemokraterna. Allt är igenvuxet och igengrott men flosklerna fortsätter hagla som lösa patroner.

Att bära en skjorta är att inte kvävas. Att inte vara en strykpojke. Att stå mitt i gatan och visa vägen utan att vara en polis.
Jag är så trött på att skriva blogg ibland. Jag vet inte varför jag fortsätter.
Jag jobbar just nu på tre romaner, sida vid sida vid sida. Jag skriver bra. Jag skriver frodigt tajt. Jag skriver viktigt. Och, än mer viktigt, jag försöker vara pappa och man, sommarlovs- semesterman. Och allt som snurrar i huvudet.
Bloggen? Jag antar att jag behöver tramsa mej en smula.

Jag vet inte om jag har råd. Jag vet bara att jag har pengar. Jag vet bara att det är en bransch jag valt att leva i. Och jag trivs bättre än jag skulle gjort någon annanstans.
Jag beställde tre nätter i Sesimbra i september. Bara jag. Sen två nätter i Lissabon med Johanna.
Det går en slingrande väg ner till den gryta Sesimbra är. Det luktar hav och grillad fisk utan att kvälja.
Jag måste ha saker att se fram emot. Jag måste arbeta. Jag måste ... Jag måste komma till känslan.
Jag måste ha med mej två bra skjortor och två bra T-shirts, utdragna och uttvättade. Några kalsonger och strumpor. Datorn och badbyxorna. Resten fixar Tony och hotellet Do Mar. Böcker, så klart.
Bloggen? Jag antar att jag bara behöver mala lite.

Wednesday, July 02, 2008

Show me you

Det är inte den där blandningen av sjal, scarfes, slips, halsduk som han bär runt halsen. Det har en del med den halvknäppta skjortan att göra. Det smårufsiga håret. Jeansen.
Men det är inte det vi pratar om när vi beundrar Mats Ronanders insats i filmatiseringen av Ulf Lundells Sömnen någon gång i skarven mellan sjuttio- och åttiotal.
Det är (givetvis) kavajen.
Det är (givetvis) en milstolpe för kavajstrategin i svensk kavajhistoria.
Eller hur, Paul Weller (givetvis)?

Jag vaknade. Jag såg Kullen på andra sidan viken. Jag tänkte på Lars Vilks allt mer patetiska pseudoprovokationer. Att han låtsas vara farlig. Den karln har aldrig kunnat bära en hyggligt ingången kavaj.
Man måste ha viss värdighet. Man måste balansera på gränsen mellan den ointresserade och snobben.

Jag fick skjuts till Ängelholm, tog tåget till Landskrona. Pumpade kolonicykeln och hamnade i Borstahusen i solsken. Träffade HD:s Gunnar Bergdahl med fotograf på Pumphuset. Vi pratade om min åttadagarsföljetong som ska publiceras från och med den andre augusti. Vi pratade om annat också i den svala restaurangen alldeles vid havet. Gunnar hade svart kavaj och sommarhatt. En sorts sjalscarfeshalsduk till det. Klädsamt.

Jag blev varm. Jag älskar att gå ut på piren, hela vägen till cement. Jag svettades i min mörka kavaj, tre knappar. Det ska vara tre knappar på vardagskavajer som inte är av linne eller manchester.
Arton friska grader. Fint vatten. Och man går upp. Och man tänker vafan. Och man hoppar i igen, och dom arton graderna har plötsligt blivit varmare.

Jag saknade min kompis. Det var tidigt nittiotal. Och Malin sa: Men hälsa på honom då.
Så jag åkte till Uddevalla. Jag hade bruna manchesterbyxor som var insydda. Och en grön-brun manchesterkavaj med mockalappar kring armbågarna.
Han mötte mej på Göteborgs centralsstation. En säckstation, som Malmös i ytterligare några år. Jag gillar säcksationer. Man kan vara först och sist där.
Vi gick till Femman. Vi gick till Murveln. Det var första gången för mej.Nu går jag alltid dit när jag är i Göteborg. Och till Kometen och Cheers. Gamleport ibland. Flygarens Haga. Solrosen. Gillestugan. Och det småbrittiska som ligger nära biblioteket.
På den tiden hade dom fortfarande en teleprinter som pumpade ut nyheter på Murveln. Det satt fortfarande journalister där, nära till GP och GT. Gamla murvlar har ganska ofta en förmåga att bära upp en kavaj.

Jag lever i min bubbla. Jag vet inte hur det ser ut i din.
Man måste bära sin kavaj. Man måste visa vem man är.
En kavaj får gärna ha för korta ärmar, precis bara lite för korta.
Svart eller mörkt blå. Tre knappar. Manchester.
Man kan inte bara gå in till sin lokale dressman och säga: Ge mej en kavaj, en halvdyr. Det duger inte. Det håller inte.
Man ska inte ha en alltför urringad T-shirt till en kavaj. Det är vulgärt. En halvskrynklig skjorta, eller en tenniskjorta som dom gjordes förr.


En linnekavaj en dag när jag fick räkna mina danska pengar inomhus på grund av blåsten, därför valde jag också att bära en precis för liten Fjällrävenjacka under. Jag skulle ut och cykla, nämligen.

Man måste vara medveten. Man måste ständigt lära sej. It´s a jungle out there. Försök komma ut med livet och sinnet och lugnet i behåll.