När vi går den vägen igen, med den doften i våra näsor och hela kroppen

And the healing has begun är en sån sång som redan pågått en kvart när den börjar, och fortsätter i åtta minuter till.
Van Morrison.
Pratade vi om soul.
Och jag pratar om den där soulen som vill spricka och spricker och krasar men ... håller sej kvar på den oborstade mattan ändå.
And the healing has begun, en förbannat bra titel också.

Det är ingen riktig krut i mina lurar nu. Och fukten, dimman när jag cyklar och tror att jag är piggare än jag är.
Det är som att jag vägrar förstå att jag var riktigt sjuk. Att jag inte är helt friskän. Jag tycker att det låter skrytsamt och att eget beröm luktar illa. Jag vill inte göra mej märkvärdig.
Jag säger inte att det är självklara känslor. Jag säger bara som det känns.
Efter cykling och simning och bastning satte jag mej på bibblan för att skriva, och gjorde det. Åt en macka med den sista biten salami. Drack vatten. Åt en med ost också. Skrev och läste en bok om barnprogram från förr, och några från nu.
Men det var när jag skulle resa mej för att cykla hem. Och det snurrade lite, ingen fara. Och så förbannat seg i kroppen.
Men lite frisk luft fixade biffen.

Genom dimman genom kölden, in i affären och frös och skrev in i datorn och frös och jag hällde upp ett bad men höll på att somna.
Somnade i soffan istället. Lyssnade på Van Morrison.
Sen firade vi Alla hjärtans dag, geléhallon, hjärtkakor.
Och mitt hjärta slår normalt.
Och en gång innan har jag firat Alla hjärtans dag. Det var på Bullen i en annan tid och Karin var barnvakt.
Jag minns en annan gång på bibblan, Claes Hylinger pratade.
Oh, nu ska jag läsa om någon av hans böcker, igen och igen, And the healing has begun.

Jag kommer på mej själv att tänka att halva februari är avklarad. Och någon gång innan den nittonde mars när min pappa och Soffan fyller år, brukar jag ha begått bänkpremiär.
Jag märkte det på gässen idag. Jag matar aldrig dom, men jag märkte att dom väntade och längtade.
Jag ser inte skillnad på gås och gås. Det vore infantilt att kräva av gåsen att se skillnad på människor. Eller, kanske, med bröd och utan.

I det dunklaste ljuset smids dom vackraste planerna

Det begicks en trevlig dag igår.
Sol på väg till staionen vid Triangeln, den vid tandläkarhögskolan som min pappa brukar prata om. Sextiotalet. Jag skriver en novell om sextio- och sjuttiotalet. Vi hamnar i Dragör och dammsugarförsäljaren kan sitt jobb. Novellen kommer att finnas i boken som jag verkligen hoppas kommer ut innan sommaren.
På väg igår på cykeln. Och klart att det var kylligt. Men jag höll på att ta av mej mössan och vantarna i solen mellan stadion och pildammarna. Jag håller på att skriva en novell som börjar och slutar vid Triangelns station. Den ska också med i boken.
Så tog jag tåget till Landskrona. I novellen som inte ska ingå i vårsamlingen (utan som nyskriven epilog i återutgivningen av min debutbok) åker en kille som heter Johan motsatt håll tio år senare.
Och kanske blir det bara krympt sur grädde av dessa två, i drömmen, präktiga bakverk. Jag har slutat vara halvsäker, det är att gapa efter för mycket.
Och där under isen flyter vattnet under broarna och det är en annan sorts bäck som porlar när Charlie Parker lirar och jag får feeling och är det inte en skröna så är det en annan.


Foto: Helen Partridge

Den vackra kapitalismen, porrbutikens sorgsna malajer

Nu kommer Whitney äntligen att börja sälja plattor igen.
Som Michael gjorde när han dog.
Och det är alltid någon annan som räknar mest pengar.
Dom dör tidigt, drömfabrikens vilsna lakejer.

Snart missar jag tåget

Det är lördag igen.
Jag har simmat tre gånger den här veckan.
Jag har först bastat, sen simmat, sen bastat, duschat emellan. Och, till sist, torkat mej i bastun.
En gång glömde jag att ta på mej, gick ut alldeles naken till receptionen. Om nu också det är sant.

Det är inga höga sanddyner på Ribban, men dom skymmer ändå sikten.
Att se isen. Takes me back to old LA. Till Borstahusen och dom få vintrarna med dom få dagarna som fått bli minnena om eviga skridskoäventyr på sundet.

Jag skulle vilja ta mej till Chelsea Hotel för några tiotal år sen. Se om dom flesta var sådär amerikanskt töntfria, töntalternativa, töntkonstnärliga som, som dom verkar. Som, som så många som går våra gator.
Jag åker till Landskrona istället och tar in på Hotell Chaplin, det är en man i min smak.
Så är man fast igen, vandrar längs gamla Memory Lane.
Bilderna på Charlie Chaplin i restaurangen i Landskrona.
Det genomskinliga dansgolvet på Hotell Öresund, på swimmingpoolen.
MASH, Monty Python. Glimtar av ett minne som blir så stort i medelåldern.
Jag skulle vilja starta en bar med Helan och Halvan-tema.
När vinden är kall är den kall när man cyklar längs havet.

Jag var inlagd på sjukhuset i ganska exakt en månad. Det är något mer än en månad sen jag blev utskriven.
Så högt och flåsigt upp jag bodde då.
Jag mår mycket bättre nu. Äter en förbannad massa glass bara, och en del godis. Jag äter tolv piller om dagen. Och två flytande mediciner.

Det kan vara som när jag badar. När jag bara vill stanna kvar. Jag vill inte tillbaka till den jobbiga, stressiga, krävande världen utanför.
Men i transitrummet finns bastun och jag är skrynklig av uttorkande väta och jag är varm i päran och har ont efter alla olika sittställningar på träbänkarna, och ändå: Kan jag inte stanna här, basta, hoppa en sväng till ner i vattnet, duscha, basta, läsa en pocketbok tills limmet smälter och ryggen försvinner.
Jag vill inte tillbaka till den förgiftat mustiga världen.
Det kan vara så. Att när jag kommer ut, till slut. Att jag längtar tillbaka till sjukhuset. Det var ett mycket enkelt liv.

Så kan det vara. Den där dikten jag skrev om han som går nerför stigen, när man kan höra näven som spänns.
Det kan vara en hand som lyfts också, en arm som vinkar hej.

Till Patrik O




Till Jonte B

Du sitter i bilen
utan att köra
Du är en vilsen flanör
Din morfar var stilig frisör
Golvet i svartvita klinkers
Speglar från alla håll
Du är en usel chaufför
En bil utan hjul utan blinkers
Du ställer dej utanför
Det gör ont när människor dör

Snart tystnar musiken

Det är sådana bilder som fortfarande får mej att känna att jag är en riktig människa.
Som den ensamme kille i tolfte minuten i svt:s nya serie 30 grader i skuggan. Han som tjejerna inte är intresserade av, fast han är så snäll, och säkert rolig.

Jag har inte alltid varit snälla mot den där ensamme killen (eller tjejen). Eller han (eller hon) som låtit så mycket utanpå sårbarheten. Men jag inbillar mej att jag ändå oftare gett någon en chans än tvärtom.
Eller sjunger bara falska fåglar drömsånger i mina otvättade öron.

Thorsten Flinck - Jonas Gardell - Twitter - Marcus Birro står upp för (tror jag, i hans blick) gatans poet Flinck - Dans med stora elefanter - Kast med liten hund - Alex Schulman gillar Flinck, gillar kvinnor/tjejer, men oj oj oj, måste stå på båda benen, fast ett åt gången och sen på inget, får inte ramla, allvarlig Alex, allvarlig nu - röven också - Fy, Thorsten! Man får inte röra kvinnors rövar (men he he, oss emellan, den här debatten har ju gått överstyr, jag gillar dej Thorsten, jag gillar dej.)

Bara ett axplock ur den första delen av den seriöst mollstämda ankdammsvalsen Melodifestivalen, där det modigt och modernt skämtas om bögar (får man GÖRA så!?), men en hand på en röv på en störig programledare som har dragit ut på ett skämt in absurdum och ber Thorsten om en riktig Thorstenkram, vafan ska karln göra. Han blir ju inte fri förrän han gjort skandal, förlåt "skandal". Förlåt, gjort rätt för sej.

Jag har bara sett tretton minuter av svt:s nya serie. Jag såg en och en halv timme melodifestival i lördags. När mina barn är hos mej kommer jag att bli tvingad att se skiten igen.
Tretton minuter som jag är nöjd med. Thorsten Flinck behövde tre minuter för att ge hela melodifestivalen den själ den någonsin kommer att få i år, resten är bara dagisdravel, det inkluderar rövpåläggningen och dess fjantiga efterspel, dagisdravel, sa Bull.
Nu, just nu, tystnar musiken.

Är det nån som har ett bra, enkelt och välbetalt jobb att erbjuda, cykelavstånd, gärna deltid

Ny skiva med Blue for two och det har blivit comme il faut för nöjesjournalister att inte veta ett skit, att inte intressera sej ett skit. Och, framför allt: Snabbt, skriv snabbt, ta gärna ett foto också, pressbild kanske, korrläsa? Du har väl stavningsprogram.
Allt ska vara likadant. För dagen (för vanlighetens skull) väljer Freddie att prata om sin vacklande hälsa. Det har han gjort i tjugo år nu.
Ett tips till snabbmatsjournalisterna (ni vill säkert väl, i alla fall vissa av er. Redaktionerna är snåla) gå tillbaka och kolla läggen (om det heter så i datorer. Så har ni er intervju på snabbaste möjliga sätt.

Jo, jag gillar Blue for two, i alla fall några låtar på varje skiva, vissa skivor köper jag rakt av. Moments är en bra skiva som jag hade en gång och inte har sålt men ändå inte hittar. Jag gick på gatorna, långgatorna och Vasagatan mest. Blev alltid lika glad när White kom i lurarna, vilken underbar låt. När det är så att man vill spela in ett helt band med bara den låten. På den tiden. Jag hittar inte White på youtube, irriterande.
Så minns jag gatorna i Göteborg igen, den tiden. En jobbig tid, glömmer jag ofta. Men dom gånger jag råkade ha pengar eller krita: Det kunde börja på Cheers med TT på fat och Aftonbladet, GT och Expressen att låna. Man satt vid det stora fönstret och parken där skolan låg, Rudbecksgymnasiet (jag tror inte att den gymnasieskolan finns i Göteborg men jag har trott att skolan heter så i många år, mycket beroende på att Malin som jag bodde hos i Göteborg bor på Rudbecksgatan nu och eftersom jag inte är journalist behöver jag inte ta reda på sanningen, jag lever kvar i min dröm)kanske. Möjligen spatatserade en ung Håkan Hellström förbi eller in. Det var några år kvar innan hans solodebut. Min skulle komma inom ett år. Jag skrev lite på den där, i fönstret på Cheers. Jag är fortfarande skyldig några hundralappar där, jag tänker på det ibland. Det är femton år sen.
Sen var det Flygarns Haga för att träffa dom som pluggade på Valand. Konstnärerna. Flygarns var något så ovanligt i Sverige (och ännu ovanligare på den tiden) som ett café där man kunde dricka öl och vin också. Och det på ett helt belevat sätt. Blandade åldrar, gymnasister och halvfina ölgubbar. Och vi på väg mot trettio. Och några andra, en halvtrappa ner. Det ska alltid vara en halvtrappa ner, om det inte är en halvtrappa upp förstås.

Dagarna i Göteborg. Jag hittade Gyllene Prag. Det skulle finnas en studio på någon av långgatorna, Ebbot, Emrik, Henryk, och Freddie kunde dyka upp. Men jag såg aldrig någon. Saluhallen. Och Jörgen som var gammal sjöman och skrivit ett par böcker. Han älskade jazz och jobbade på sambons krog. Bjödmej ibland när han var ensam, rökte egenrullade.

Senare på kvällarna brukade vi hamna kring Järntorget.

Och att sitta uppe vid Masthuggskyrkan med dom där billiga äckliga folkölen som jag glömt namnet på, skaka lite.

En slarvig tripp nerför Memory Lane. För att jag läste en dålig intervju med Freddie Wadling.

Skit i intervjun. Skit i den här bloggen. Läs Robert Lagerströms Freak istället.

Tidningen Okej

Det är därför vargen kommer
Det är bara skit, politik
Du orkar inte läsa långa texter om musik
Du orkar inte läsa om litteratur
Du orkar inte läsa litteratur
Du orkar bara prata om författarens läppstift
Det är därför du hör skrik
Det är därför vargen ylar

Det är därför kriget kommer
Pengar, vapen, krig till varje pris
För att du inte orkar minnet av Once in a lifetime i solnedgången i Paris
Där och där och där finns äpplena du kan plocka, eller bananerna eller jordgubbarna
Men du vill inte i soffan eller solariet
inte rida till Paris på en gris
Det är därför kriget smäller

Gå Jonte, gå, gå. Gå och bada (medan jag tittar på omslaget till Cyril Hellmans klart hyfsade debutroman Gå Johnny, gå, gå)

Kittlig januari
Jag är 42 år när jag får löss första gången
Då lyssnar jag på Tindersticks och Bronski Beat och The Communards som sjunger som att det gör ont, på riktigt
Då kliar jag mej i håret och lössen faller men dom ser jag inte
Det singlar stora långsamma snöflingor utanför fönstret
Sen kommer solen
Sen biter det när jag cyklar
Biter? ett så dåligt uttryck för den kyla som jag känner som gör mej svedd och när jag är tillbaka vid datorn lyssnar jag på John Prine och han sjunger bitande ont om en död och om en eld och om en korv som låter som att den håller på att spricka
Och den spricker
Kittlig februari
Och det rinner hett vatten ner i badkaret och jag blir våt och vattnet torkar ut mej och lusshampot svider i ögonen och tar sej in där själen ska sitta och där gör det redan ont, där är alla åren samlade
Redan
Och ändå drömmer jag om mer smärta och ont, för jag vill leva
Och det faller torr vit hårbotten som torr snö på min svarta dator och dom svarta lössen syns inte
Dom bara biter och svider, och kitlas i själen
Som att jag skulle skratta då

Varför är jag i Sverige

0112
Jag kommer till Greklands, Atens, kyliga verklighet från högern och vänsterns kvasivarma solidaritet i Sverige.
"Jag har bara kört i en vecka", säger taxichauffören, och ta in en sån där gasolbrännare i bilen, jag fryser, "vet ni vad jag jobbade med tidigare?"
Och vi har varit i Pireus, hamnstaden, färjorna. Vinden som var ännu kallare.
"Du kanske var styrman", säger jag, "i branschen ju ... service och transport ..."
Taxichauffören skakar på huvudet och vi är två passagerare, han skiter i mej nu.
Souvlaki, tzatziki, öl, vatten, grekisk sallad, extra fetaost, oliver och pitabröd. Mindre än tvåhundra spänn för två, med dricks.
Och utanför ovanför sken strålkastarna på Akropolis ruiner.
Andra ruiner. Gatorna är sönder. Mot dom söndriga husen står söndriga byggnadsställningar och murknar.
Taxichauffören pratar om revolution. Han pratar om styrande som endast ser efter sitt eget hus, sina egna hus. Han pratar om att dom ger alla pengar till Tyskland.
"Revolution", säger han, "vi har aldrig haft en revolution."

80/90
Jag brevväxlade med Puma som bodde i Göteborg. Han var alltid arg, politiskt, samhälleligt.
Puma tipsade mej om Norman Mailers Varför är vi i Vietnam. Puma var äldre, visste mer. Boken var svår att få tag i. Till slut grävdes den fram från ett magasin, långt ner i en källare i Folkets hus i Landskrona.
Jag minns bibliotekarierna. Jag minns dom som positiva. Som att dom var glada att ungdomar i Landskrona läste.
80/90
Då när Vietnam fortfarande var en het potatis, då när amerikanerna överöste oss med propagandafilmer förklädda till action. Vilda västern där den onde var ond och den gode god, amerikan.
Krig då som nu. Sverige hänger med på ett hörn. Idag ifrågasätts det inte ens. Idag gräver vi inte efter kunskap i en möglig källare, ett magasin.

0112
Varför är vi i Sverige.
Grekland är sönder, stora delar av Europa är sönder. Ett söndrigt Afrika kommer att ta generationer att laga.
Därför är vi i Sverige. Jobbet måste göras här också.
"Vet ni vad jag jobbade med för en vecka sen?"
Vi kan bara säga nej.
"Jag var guldsmed", säger taxichauffören.
"Lycka till med revolutionen", säger jag och vi går ut i ett kylslaget Aten.

Akropolis – då och nu – en föreläsning för utexaminerade

Jag minns inte ens om det var trappor upp, eller bara en lutning uppåt på trampad jord, århundrade efter århundrade, uppåt mot, om inte gudomlighet, så klokhet, vishet, och det är ingen gammal vandringssägen, men det var en väg som blev en stig som högre och högre upp var en platt bergstopp
Och där skulle han stå
Trodde man då

Det är en gammal sanning att vad som var viktigt byttes ut och vad är väl en sann sanning, vad är väl en förljugen, som om girighet och själviskhet är uppfunnet av oss, det sena 1900-talets, det tidiga 2000-talets omistliga giganter, den snålhet att inte ens kunna tillskriva någon annan dom mest bestialiska, egoistiska, äckliga, öh … landvinningarna
På toppen kall snö
På toppen kall död

Du menar bara att våldtäkterna stölderna morden krigen, det skenheliga återförenandet
Är inget nytt
Det är stoltheten som sväljs och sväljs och skolbarnen förbluffas över kornas idisslande men förstår inte att dom är människor att det är mänskligheten som odlar och tuggar och sväljer samma skit, som dom äter och tuggar och sväljer och det tar aldrig slut, det är när du flugit längst ut i intet i rymden och det är alldeles mörkt och kallt, och det är en svart vägg, svart som tomhet och du kravlar nu i tyngdlöshet men känner dej så tung och du sjunker och du räddar fallet, får handen om ett dörrhandtag, öppnar och kliver in
Och det är lika mörkt, och långt långt borta som du inte ser i kylan lyser en stjärna
Jag skulle så lysande gärna
Hitta en mjukare stjärna

Rösta på Gösta

Jag minns grenar, kvistar, större, mindre. Som en hög nära stranden. Det blev ett gömställe, en koja.
Det var då det fanns ödetomter där det idag ligger hus med havsutsikt.
Det fanns ett ödehus också, ett slag fanns det två, när Signes kafé var nerlagt man kvar. Vi hittade hårda godisbitar.
Det var då det var is på sundet hela tiden hela vintern och man frös inte om fötterna då, man visst inte hur man gjorde.
Och sanningen var Lasse Berghagen.

Mina barn växer upp i en annan tid. Kanske inte farligare. Kanske inte värre. Vi har en förmåga att idyllisera gårdagen. Vi (dom flesta) har en förmåga att förstå att nu är nu är verkligheten.
Vi kan lära av då, försöka plocka det bästa. Som planksteken. Som Oh Susie med Secret Service. Som Wish you were here med Pink Floyd. Som Gentlemen av Klas Östergren, och En vandring i solen av Slas.
Jag fick äntligen tag på Niklas Rådströms Stig. Han skriver som han skriver, Rådström, annorlunda än Nils Claesson. Jag imponeras av dom båda.

Reinfeldt tjatar om att vänstern inte har någon allians, ingen oppositionsledare.
Alliansen har förvisso en ledare, men har dom nåt vidare lag att snacka om. En Center här, en KD där och det där andra partiet, Björklund. Och Nyamko Sabuni, var tog hon vägen? Just det, hon sysslar med jämställdhet. Trams, flum, tycker Björklund, sånt sysslar inte vid med, vi behövde bara en svart kvinna att visa upp, det är dags för dej att fatta det.

Han avgår väl idag, Juholt.
Reinfeldt, du borde lära dej, blockpolitik är ute.
Från dag ett har det funnits en agenda, få väck den småländske bondpojken! Han har inget här att göra!
Och det lyckas väl.
Sen att Juholt kanske var ett felval från början är en annan sak. Men att bli fälld av en galen högermedia och, framför allt, sitt eget parti, det är, som vi sa förr, divigt.

Dom byggde en ny lekplats på vår skolgård (som är bostäder nu) en klätterställning med en sorts snedtak, där låg vi en söndag och skrek Rösta på Gösta. Det var det enda som rimmade. Så enkelt då, så enkelt nu. Ingenting förändras, människor är dumma i huvudet ibland ofta. Men vi var sex eller sju år gamla.

Fläskesteg med rödkål och sovs

Jag har haft mina sushiperioder.

Att lyssna på gamla amerikanska och engelska proletär- och arbetarsånger har ockaå haft sina tider i mitt liv. Joe Hill, Woody Guthrie, Billy Bragg.
Arlo Guthrie kommer till Malmö imorgon. Kan ni vara snälla och skynda på med pengarna Landskrona fd arbetarkommun.Eller, för all del, Kvällsposten. Det ska ju vara ett visst utbyte. Ni sitter på mycket pengar. Jag arbetar åt er och ber om en liten liten del av kakan som betalning. Det gäller bokhandlare på nätet. Hur svårt är det att betala dom pengar som ni är skyldiga. För er spelar det ingen roll. För mej är det en kamp varje dag. Och jag bor inte ens i Rosengård eller Afrika eller i plåtskjul där ena väggen blåser bort i natten och torra minusgrader nyper sej in i skinnet.

Mina perioder återkommer. Inte regelbundet. Mer eller mindre intensivt.
Det är som med simningen.

Grillad kyckling.
Den engelska frukosten när jag är i Spanien.
Fisk i Portugal, i Sesimbra.
Och hemma, förutom grillad kyckling, lax med spenat.
Kycklingfilé med paprika, tomat, lök, vitlök och champinjon.
När jag är själv hemma alltså.
Fläskkotlett med tomatsallad, kalamataoliver.

Det är som med Roxy Music. Det är ofta vid tider som dessa. Mina kläder är slitna. Jag borde klippa mej. Mina favoritskor har ett hål där stortån alltid trampar i vattenpölen.

Och sushiperioderna. Två saker idag. Windy ska komma med sushi. Vi ska se på handboll. På Ölis eller på Babas. Men då får han faktiskt sätta fart. Domarna väntar inte med gröt i pipan.

Och nu väntar Aten och kanske blir det fint väder. Och souvlaki. Det finns hål i väggarna och ett spett och lök, tomat och tzatsiki. Sen går man tvåhundra meter, och en ny. Tills man tröttnar och ger sej på något annat. Byter hamburgaren mot korv.

Vi bodde på Ystadsgatan och jag simmade fortfarande, ibland. Men jag gav mej i alla fall av för att simma varje vardag, när solen sken i maj. Köpte en halv grilladkyckling på Simrishamnsgatan, hade med mej tomatsallad i en burk. Körde inom Systemet och fick tag på några burkar San Miguel. Satt vid möllan i Slottsparken och läste och längtade till Folkfesten och skrev skisser till det som några år senare blev Och fortsätta vidare bort.
Läste kanske Oscar Hijuelos. Hade kanske en sån period. Och lyssnade på ... nä, maybe another day, baby.

Jag tycker om Limhamns bibliotek.
Igår var det så grått och skönt igen, svag vid om än lite kall där nästan alldeles vid havet. Men jag fylls av hopp när jag kan vara där, när jag kan tänka att dagarna kommer igen, dom lugna varmare dagarna.
Jag är för gammal eller luttrad eller bara det att om jag sänker och sänker förhoppningarna så blir jag inte besviken.
Var förberedd på att du inte har en aning. Ju bättre förberedd destso lättare flyttar du dej eller fångar skiten, för den kommer att komma. Räkna med det, som Henke sa. Och han har ju fått lära sej sen han blev tränare för BoIS.
Jag är för gammal och luttrad för att säga: Dom lyckliga dagarna. Dom problemfria dagarna.
En timme då och då, det är fint nog.

En annan gång cyklade jag i Slottsparken och det var vår och vi bodde i stan då och jag hade varit ute i Sibbarp, suttit på en av bänkarna, stängde av freestylen. Bron var ny (den är väl fortfarande ganska ny, om den håller så länge som den ska) och jag stängde av freestylen och jag hade varit uppe vid nästan brofästet där vägskyltarna fanns, Paris, Lissabon.
Utan freestyle och det var möjligt, livet.
Jag cyklade i Slottsparken förbi stadsbiblioteket, Mikael Wiehe började sjunga En sång för dårarna och när jag kom till Bullen satt han på bordet bredvid mitt och sa: "Affe var inte socialdemokrat, han var demokratisk socialist. Det är en jävla skillnad." (Jag har kanske berättat den här tidigare, men inte del två som kommer ... nu!)

Jag satt på Limhamns bibliotek igår, skrev i min skrivbok, tog en paus. På bordet låg en bok som visade sej vara skriven av författaren Mary Anderssons bror, en framgångsrik företagsledare i fyrtio år. Dåligt skriven, sjölvgott skriven. Dålig litteratur, helt enkelt, dålig bygdelitteratur.
Mary Anderssons brors åsikter om sin syster och hennes böcker är inte nådiga. Tidningen Arbetet var både pest och kolera som försvarade att det funnits misär i Barnrika-husen (Sorgenfri ungefär). Och nåde den som säger att fattigdomen på 30- och 40-talen fanns. Då som nu. Vi har ingen fattigdom idag, tycker dom blåbruna, möjligen självvald då. Samma rika self-made men (män) som säger kunde ja så kan du, kavla upp ärmarna. Jag pantade ihop till min första miljon.
Limhamns bibliotek. Jag gick för att hämta toalettnyckeln. Där stod Mary Andersson vid disken.
Ja, sen hämtade jag barnen och tillagade kyckling och såg på handboll och försökte skriva om han som bara skulle ta sej i kragen, och krage efter krage gick i sönder.

Jag skriver en recension. Det kan vara så lätt att tycka till om ditt och datt, och då menar jag med kött på benen. Berätta varför jag anser något bra eller dåligt, eller att det funkar men inte det.

Så får jag en ram, ett visst antal tecken.
Så får jag en roman, en kort roman på några och sjuttio sidor. Med ett stoff som skulle kunna bredas ut både två och tre gånger större. En kort roman som ändå skulle kunna vara kortare.

Men det är boken jag fått och läst som jag ska skriva om, varken mer eller mindre, väl? Jag ska väl inte skriva om boken som skulle kunna bli?
Det konstiga är att den här romanen, förutom en del småsaker, är skriven så som den borde skrivas. Så jag får väl plita ner det då, 2000 tecken.

Ett hårt regn faller osynligt bakom explosionerna

Kristianssons Livs
Bertils
Bryggan som blir uppäten, sakta sakta höjs havet sjunker bryggan och rullstolarna sjunker i dyngan dyn ner i botten
Flotten av rostad metall och godstågen också oxröda, vatten och syra och man kunde ta sej ut på flotten, Lundåkrabukten, Gipsön, husvagnarna där ett svagt svagt ljus tog sej genom en gardin som var en handdduk
Den gamla bilprovningen och vi var alla i städsvängen och på ett ställe fanns det ett biljardbord, där slutade kvällens arbete
Den gamla bilprovningen, vad gör du nu för tiden, och all din rost och Grymlings och Flamingokvintetten och benen ut genom fönstret
Den nya bilprovningen, snabbtelefoner

Och det rummet och det huset och vi satt vid husets enda stereo i det andra rummet när Rickard kom hem från Amerika i januari och alla skivorna och till och med Whitesnake, men Bob Dylan och det var en storm som bara berättade: Vänta bara, det kommer värre, vänta bara,och lär er, lär dej,gosse, du måste kunna ta stormar som den här med vänstran medan du skriver en sång med högran om andra, mycket hårdare stormar och du kommer inte alltid att förstå det förrän för sent, att du är mitt inne i den nu, den hårdaste stormen, det är därför det gör så ont
Och vi åker bussen till Svalöv ändå, förbi kyrkan i Asmundtorp där du döptes och det ska gå några år och vi hamnar i Svalöv ändå bara för att vi måste komma ihåg visdomsorden som Bantar-Björn sa, och ni skrattade då i början av nittiotalet när ni bara hade dagar som gjorde ont ibland, smärtan fanns fast bara då och då, och man kunde ju alltid gå till Konsum och be om löpsedlar, Kicki Danielsson som berättade att hon var svullen, då som nu, roligt roligt när vi var så unga och visste så mycket och vi förstod inte då, sanningen om stormen stormarna, vi förstod inte visheten, Bantar-Björn: Det bara smög sej på
Det bara smyger sej på, medelålders nu och jag försöker fortfarande lära mej

Ett skimmer av då

Jag fyller alltid år på sommaren. Alltid den tjugotredje juli.
Man kan ta tillbaka saker när man blir äldre, och tvärtom.
Allt man fick då.
Allt man saknar nu, och tvärtom.

Jag minns när min bror skjutsade mej på cykeln, neråt över havet, korna och förbi tennisbanan och uppåt och bort mot bondgårdarna och fotbollsplanen som var nergången redan då, maskrosor.
Jag tror att jag fyllde elva och det var första gången som Ulla och Vidar kom för att hälsa på i Påarp, nära Laxvik och Trönninge, ganska nära Halmstad i Halland.
Jag fick ett nät eller en håv som Vidar gjort, med femkronor i.
Jag tror att kiosken hade lagt ner men att affären fanns kvar.
Vidar var min lillasysters egendom. Kanske var han hennes extramorfar. Hon har/hade inget minne av sin egen morfar. Hon och Vidar åkte båt tillsammans, fiskade, åkte till Ven och Köpenhamn.

Man kan ta tillbaka det man aldrig fick.
Jag skrev en bok för sådär tio år senare, den hade drag av verkligheten. Jag stal delar av Vidar till den boken. Kallade honom Bror och han var min.
Jag har aldrig riktigt kunnat skriva om min morfar, det är ett skimmer över honom, ett skimmer av godhet och människor kan inte bara vara goda, eller utan problem. Jag kan inte skriva en person som bygger på min morfar, för jag kan inte beskriva honom som annat en ikoniskt.

Gamla goda låtar

Jag läste en bok, en självbiografi. Av Rickard Wolff. Jag satt i fåtöljen och det var stora fönster och en balkong. Efterrätt varje dag. Och det var tur med den äckliga maten.
Det är ingen dålig bok han skrivit, Rickard, men den har nog varit yvigare. Jag känner lukten av en bra redaktör.
Ricksrd Wollf, ja. Vad ska man säga. Helena och Colin, Kurt Olsson. Alla tyckte jag mycket om en gång. Den där märkliga filmen med Helena Bergström, Amanda Ooms och Stellan Skarsgård. Kvinnorna på taket. Jag minns att man skulle se den i svarta kläder. Varför var inte Rickard Wolff med?
Helena Bergström var kaxig, vill jag minnas, men känslig, nära till tårarna.
Rickard Wolff spelar teater, på många olika sätt. Det gör han klart för läsaren.

Jag längtar inte ens till Aten. Eller, jag längtar mer nån annanstans. Det är ju januari. Jag är bortskämd. Kunde jag inte fått ett stipendium till Fuengirola istället. Engelsk frukost och engelsk fotboll och lite längre upp, bort från havet som går att vara i i januari, nä, längre upp. Ligger den där parken, och saluhallen och dom fina spanska caféerna/barerna. Spansk fotboll. Spanska tidningar.

Två gånger har jag gått Söka jobb-kurs. Men det märks att det var längesen. Jag fyller i en blankett som ska till Försäkringskassan, det tar några veckor.

Fyrtiotvå år nu. Ung i sinnet. Kanske. Antagligen. Ibland.
Ibland är unga människor, sådär 19-21, så fruktansvärt vuxna och mogna.
Att slappna av.
Att bli äldre.
Att mindre och mindre bry sej om vad andra ska tycka och till exempel ditt, om kläder, om mojänger, eller helt enkelt bara om datt.
Så ploppade ett namn upp. Denna dag som ser ut som solig vår från fönstret. Som om ... vinden, nädå, lite lä så kan man sitta ute en timme.
Det är skitsnack.
Möjligen, kunde jag det när jag var yngre. Då när man inte knäppte jackan i elva minus, mössa var mesigt, helst håliga vantar.
Nu har jag håliga byxor och långkalsonger och kan inget annat.

Dan Baird.
Ett namn i huvudet. Ploppade upp.
Jag kunde knappt hans namn då, för femton sjutton år sen. När Rickard och jag lyssnade på den där låten, Younger Face.
Och vi var dom unga då, som satt och drev med den äldre snubben som väl var så ensam som man kan vara på ett annat sätt när man blir äldre. På ett ensammare sätt.
Om du ska berätta alla dina gamla historier så får du faktiskt bjuda på en ny runda.
Du är där nu. Younger Face.
Dan Baird, varför ploppade det namnet upp. Han är ju nästan sextio, gubbjäveln.

Karate Kid 3, den hade jag helt missat

Sådana dagar som idag kan jag tycka om i sin gråhet, för att det inte blåser särskilt.
Jag har alltid haft smala ben, låren är svaga och ännu smalare nu.
Men jag går mina promenader, längre och längre.
Idag gick vi till jourbutiken, jag och Anna och Elsa. Köpte yogurt och Kvällsposten och två Twister för mej att njuta av i kvällningen.
Barnen hade redan lördagsgodis i påsar och magar.
Men knappt någon blåst. En sorts kompromiss: Du får inte solen, men du får i alla fall det här.

Jag skrevs ut från sjukhuset på treårs-dagen av Stig Claessons död.
Jag läste för kanske fjärde gången Nils Claessons Blåbärsmaskinen, den är utgiven efter Slas död.
Jag läste också, av en händelse (också för kanske fjärde gången) Slas två sista böcker. Sekonderna lämnar ringen samt God natt, fröken Ann.
Det är sorgen av att veta att man är gammal och förbi.
Det är den närmaste sentimentala längtan när man var en okrossbar och ung medelålders man.
Och det är totalt osentimentalt.
Jag började också läsa Efter oss syndafloden (för ... fjärde gången?) men fick avbryta läsningen då jag slarvade bort den vid rumsbyte. Eller om jag verkligen var på rymmen, det känns forfarande så nära och verkligt, när jag var på rymmen.
Som Slas böcker. Vi vet att det inte gick till exakt så, men vi känner hur nära det är.

Eldkvarn häromdagen och Thåström idag, givetvis på SVT. Och TV4 är väl i full färd med att spela in ännu en reklamfilm för Tomas Ledin.
Så mycket bättre måste ju vara Sveriges mest överskattade (inte sämsta) teveprogram. Smörande, reklam, smörande, reklam, däremellan reklam och kassa nerklippta versioner(TV4-tänk: ingen orkar väl höra hela tre och en halv minut.) av några bra och flera skitlåtar.
Och sen kommer skivorna.
Allt är reklam.
Mauro Scocco tackar sina hitlåtar för att han slipper förnedra sej i Så mycket bättre.

Jag säger bara På spåret. Jag vet att det säkert handlar om rättigheter. Men gör en skiva av dom tolkningar som görs där, senast Olle Ljungström som sjöng Seasons in the sun briljant och en klart godkänd En valsmelodi.
Sofia Karlsson, Freddie Wadling, Maria Andersson. Motoboy och dom andra som jag inte minns. Jag minns inte heller en enda dålig version. Och vilket band.
Den sämsta låten i På spåret utklassar 90% av möget i Så mycket bättre.

Jag kanske blir friskare, i alla fall argare.

Ingen får älska mej så

Vakna Jonas, det är slutet av mars. Du måste ta dina allergitabletter.
Och solen in genom fönstret och allt är dimma och jag är inte Törnrosa. Men det var skönt att få gå i ide.
Jag längtar dit. Dom varma dagarna. Dom hoppfulla dagarna.

Det kommer alltid ifatt dej.

Den femte december 20011 blev jag inlagd på sjukhuset.
Den tredje januari 2012 kom jag ut.
Jag är ingen bruten människa, men livet är inte lätt.

I två veckor var jag sängliggande, kunde inte använda mina ben.
Det är då jag drömmer mej tillbaka till 60-talet och geniala poplåtar. Inte dom andra, inte tramslåtarna.

I en och en halv vecka levde jag i en annan värld, en annan dimension. Där ett dygn kan vara en vecka. Där jag rymde till hennes storebrorsa som var begravningsentreprenör nu, i den lilla lägenheten. Och han skulle hjälpa mej. Men han sov. Och jag visste att jag var efterlyst och jag förstod att jag måste tillbaka, förstod att det var dom som kunde hjälpa mej. Bara dom.
Och jag var så rädd att dom inte skulle förlåta mej.
Förlåt mej, för jag är sjuk.

Trappstegen upp till min lägenhet är flera nu.
Det är svårare att tycka att I-landsproblem-skämt med Hipp Hipp är roliga. Nu är ju i och för sej dom skämten inte roliga, möjligtvis ett skämt, första gången.

När jag började tänka normalt efter sådär tio dagar kunde jag inte gå. Kunde jag inte prata. Kunde jag bara skaka.
Kunde jag inte förstå deras ögon, dom som besökte mej. Nära vänner, familj.
Jag tänkte bara, en chans till, en sista chans. Jag har haft tur. Den här chansen ska jag ta. Framåt.
Jag var tacksam.
Jag förstod inte hur nära stupets kant jag varit.
Nu är jag rädd.
Nära vänner, familj, hade (antar jag) känt den rädslan, sorgen.
Jag vet inte om jag ska be om ursäkt för att jag är sjuk. Kanske, man kan inte lägga all skuld på en sjukdom. Man kan aldrig svära sej fri från sitt eget ansvar.
Vad jag vet är att tack, TACK, ska jag säga. Tack, känner jag djupt in i mitt hjärta och tårar har jag inga problem att få fram när jag mer och mer börjar förstå deras situation, nära vänner, familj.
Tårarna över mej själv har ännu inte kommit.

Det går ganska fort, det som du jagar och söker, jagar och söker plötsligt dej. Fast i en mycket hemskare skepnad, med en annan röst än den i dina drömmar. Med ett helt annat fast grepp i nyporna. Du är inte jagad längre, du är fångad.

Och en sak har jag väldigt klart för mej, allt handlar inte om mej.
Ingen får älska mej så, var en mening som kom till mej ofta, den kommer till mej fortfarande. När jag upptäckte. Ingen får älska mej så. För jag sviker, det ligger i min sjukdoms natur att svika.
Men inte den här gången.
Det är sista chansen.
Men ingen får älska mej så. Jag blir rädd, för kraven, för rädslan att göra fel, att jag sätter på fel teveprogram eller köper fel glass.
Nu äter jag Twister och Solero.

Det är svårare att känna ilska över sakernas tillstånd i världen, i Sverige, I Malmö.
Då har jag ändå inget Ilandsproblem. Mitt problem, min sjukdom drabbar alla typer, fattiga och rika.

En författare som aldrig varit min idol, men vars socialrealism jag beundrat, är död sedan snart tjugo år. På hans gravsten står: DON`T TRY.
I dom tidiga tonåren vet man inte om man kommer att bli en sån eller sån. Man måste försöka. Men man måste också veta när man försökt färdigt. Det måste man ta tag i innan det är för sent.
Och lägga ner lika mycket kraft på att bygga upp som man gjorde på att riva, och riva och riva.

Inga får älska mej så. Ändå blev jag så glad, och förvånad.
Och så in i helvete tacksam.