Alla idioter ... och andra

I detta sjuka samhälle. Jag lyssnade på ett bandbrev igår, min mormor. Det var inte riktat till mej. Jag saknar ofta min mormor. Hon var som jag på vissa sätt, godhjärtad och besvärlig. Hon var generös och rolig. Jag skrev en dikt efter hennes död, när vi hade tömt rummet på hemmet. Den är tänkt för uppläsning. Nu ska jag till doktorn.

rummet är tömt nu Elsa
nu finns det ingenting kvar
bara tomhet i luften
bara regnet och hösten
den spruckna rösten
har tystnat
och inget inget finns kvar
bara vanliga tråkiga dar

solen slår in i det tomma
solen slår in som ett spjut
ett spjut som slår hål i isen
som öppnar en iskall grav
i ett sugande kolsvart hav

som ett spjut som ett spjut som ett spjut
ett spjut i ett barn som gråter
ett barn som inte förstår
att dagarna går
det blir vinter och vår
det blir höst och allting tar slut

som ett spjut som ett spjut som ett spjut
ett spjut i ditt hjärta
som vulkanen
som smärta
som smärtan i ditt lilla bröst
när den tystnade, tystnade din röst
vulkanen som dog
en häst och en plog
en ogenomtränglig skog
och ett spjut et spjut som ett spätt
ett spätt i jorden och ingen hör orden
det är slut det är slut det är slut

rummet är tömt nu Elsa
vulkanen är utan glöd
ett spjut i mitt hjärta Elsa
du är död du är död du är död

Du fick en stekt sparv influgen i munnen

Elsa fyllde sex år förra torsdagen. Hon är klok och underbar, och fullständtigt ... förbannat jobbig emellanåt. Som människor är.
Anna fyller två i juni och ser ut som en trollunge. Hon är antingen glad och busig eller fullständigt förbannad.
Det är vackert att se sina barn leka tillsammans, trots åldersskillnaden, se hur dom innerligt tycker om varandra.

Ibland, i mörkare stunder, vet jag inte vad jag vill. Eller ... jag vill ingenting just då, allt är tomhet.
Nu blir jag tokig, dom spelar Skånske Elias, som tydligen vunnit någon tevetalangjakt, på radion, vedervärdigt. Präktiga smågossar som gör buskis på skånska, och Bert kammar väl in stålarna, antar jag.

Obama? Vad ska man säga? Det är kanske ett bevis på att slaveriet för svarta håller på att avskaffas i frihetens rike.
USA är så mycket mer än dom flesta tror. Det är inte så många (om någon) som besökt flera orter i alla stater (absolut inte jag). USA är inte bara så som det ser ut i alla kriminalserier, eller komediserier som My name is Earl. Men det är också (om än dramatiserat och därmed uppskruvat) USA. Landet fascinerar mej, men jag räds. Det är ju så mycket. Det är kontrollmänniskan i mej. Nej. Det är den människan som vill ha alla köttslamsorna fastklistrade på benen innan han uttalar sej.
Jag är inte färdig med Sverige, knappt med Skåne. Jag har så mycket kvar i Spanien och Portugal att ta reda på och lära mej. Jag hinner inte.

Jag hinner inte. Människan är förändringsbar. Men i den moderna tiden, jag hinner inte.
Jag har två barn, ett jobb med mycket låg timlön. Jag har en fru. Jag har intressen som tar tid. Tid ja, tider på dagis, tider på cirkusskolan, tider för måltider, tider för barnkalas, släktkalas, andra kalas. Läkarbesök, vård av sjukt barn. Jag är inte gjord för ett schemlagt liv, men ändå är jag det.

”Men vem är jag att ställa mej bredvid? Vem är jag att blunda för en strid? Vem är jag att överlåta framtiden åt dom som strävar bakåt?”
”Jag är här, jag ser ju mina barn. Dom är här, dom litar på sin far. Jag är här, det är nu jag har min tid, det är nu jag måste bygga deras framtid. Ännu är jag stark! Ännu står jag mitt i livet.
Ännu finns det dom jag älskar! Jag ska slåss för dom så länge jag finns till!”
Ur Björn Afzelius Hiroshima.

Jag vill åka till Ryssland. Högerliberala ledarskribenter vill inte ha gas från Ryssland. Kärnkraft. Förvaring. Följderna. Framtida generationer. Vem fan bryr sej.
Jag vill åka till Ryssland. Jag vill se detta land som jag bara känner genom böckerna, jag vill sitta och titta. Jag vill veta hur det verkligen är. Jag vill prata, kunna språket. Jag vill läsa deras tidningar. Jag vill veta mer än vad dom pseudofria svenska tidningarna rapporterar.
Jag kommer antagligen att hamna i Kroatien. Om jag inte hamnar hos Björn Afzelius, vi hade kunnat ha det intressant där, i Helvetet.

Jag simmade tusen meter på Kockums i fredags, det var första gången på länge. Jag blir röd i ögonen av klor. Röd i ansiktet av bastun där jag firade med en lättöl. Jag fick ont i nacken. Men det var så skönt att vara tillbaka. Jag har simmat på Kockums sen 1994, förra året blev det inget eftersom badsistuationen såg ut som den gjorde i Malmö.
Det är blir en rad av konsekvenser efter hur man handlar. Mer motion betyder mer bra uträttat arbete, ett större välbefinnande.

Sverigepucko”demokraterna” har polisanmält Mikael Wiehe angående hans israeliska motstånd vad det gäller tennismatcher. Det finns inga gränser för idioterna i det partiet, det finns ingen riktig tankeverksamhet, om man bortser från den opportuna populismen. Sd brukar prata om bristen på demokrati i Sverige, kvasimartyrerna försöker vinna röster på att få sej själva att verka ovälkomna i den politiska debatten. Men när Mikael Wiehe uttalar sej ... då ska han in i finkan. Man får inte säga vad som helst.
Vad vet sd-anhängarna om Israel-Palestinakonflikten?
Jag tycker inte att man ska stoppa matchen. Jag tycker att man ska göra en laglig och fredlig demonstration. Jag tycker att man ska hålla våldspacket (från alla håll) borta.
Jag tycker att man ska diskutera vettigt med kunskap. Hör ni det sd!? Kunskap! Jag berättar gärna det igen, när en av dom folkvalda sd-snubbarna ringde upp en journalist för att fråga vad man egentligen gör i kommunfullmäktige, vad det är. God natt yxskaft.

Vi måste komma ihåg det: ”Folkets kamp är folkets hopp”, vi bortskämda snorungar i alla åldrar.

Ut ur mörkret. ”... att du också hoppas på en morgondag.” Ulf Lundells gömda låt. ”... den här världen ömsar skinn igen.” ”... innan en dröm ens är drömd är den såld nu.” ”... varje dag skakar av barbari och våld nu.” ”... kanske levde vi på drömmen om godhet och fred.”
Den vassa eggen, Evangeline och Xavante. Vissa stunder känns det som att det är det enda du behöver äga för att försöka förstå livet. ”... och jag är så glad att du är här vid min sida, min vän.”
Kalla mej naiv, jag tål det. Men berätta varför.

Down by the river

Kajsa och Malenas Vi kan göra det igen är tillsammans med Leonard Cohens Famous blue raincoat världens bästa låt om att sträcka ut en hand, när man egentligen borde se att det inte finns några fler avhuggna händer att kasta som pärlor till svinen.

Någon har skrivit att Neil Youngs Like a hurricane är en låt som börjar där andra slutar, det kan jag hålla med om. Moneybrothers Just another summer har samma tendens men når givetvis inte ända upp.

Jag tycker om att titta på alpin skidåkning, längdåkning, tennis (jag växte upp med Björn Borg, Ingmar Stenmark, Wilander, Gunde och Wassberg) och golf. Då brusar jag upp i en nationalistisk yra för vissa aktörer.
Igår såg jag Robert Karlsson få pris på Idrottsgalan som var sådär präktigt småskojig och trist. Jag har tävlat mot, spelat med, Robert Karlsson för något mer än tjugo år sedan. Han höll ett innerligt och ... präktigt? tal. Jag blev glad för Robert Karlssons skull, han har kämpat länge och bra.
Men, poängen, det jag tycker bäst om att titta på är ändå handboll. Den glöden och ärligheten som tillhör sporten tilltalar mej mycket.
Skidskytte förstår jag mej inte på.

Man ska inte ha för stora kläder, hellre lite för små.
Jag är kanske en snobb, en något slarvig sådan.
Igår sa jag till min fru att jag var en modern, den nya tidens, bohem. Jag vet inte om det är sant. Jag kanske bara är Mats Ronanders lillebrorsa på åttiotalet.
Jag skiter ganska ofta i vad människor har för åsikter om min klädsel, trivs jag i kläderna så trivs kläderna på mej. Då strålar det utåt, det är min devis.
Fast sen har vi ju normerna som långsamt kväver oss, ständigt.

Dom två viktigaste låtarna någonsin är ju givetvis Barn av vår tid och We`re only in it for the drugs och, okej, dom tre viktigaste, Sexnolltvå.

En låt som borde slutat innan den började är den där skiten med Takida, Curly Sue. Hur kan någon överhuvudtaget tycka om den, amerikansk tidig nittiotals mainstream som var dålig och omodern redan då. Ja ja, sången handlar om sångarens fru, so what? Skit är skit, om än i foliepapper.

Det är sällsamt när man nästan börjar gråta, i alla fall fäller några tårar, under morgonens cykeltur. Här är mit hav, här lever jag, här försvinner allt som gör ont annars.
Jag har malt om det, skrivit om det, otaliga gånger. Men, det sketna lilla havet, mitt Öresund, vad vore jag utan dej?

Man ska möjligen med ett halvt getöga snegla på andra. Men, använd bara det du omedvetet suger in i dej, det är det som är du. Det gäller allt, flickor och pojkar.

Man ska heller inte underskatta Jonis platta Blue och givetvis inte Like a rolling stone.

Jag använder mej av ganska små och tajta badbyxor. Jag tycker att stora shorts är fula. Allt började med att jag märkte att man simmade bättre med ”vanliga” badbyxor. Så enkelt. Så moget. Mer bekvämt, alltså. Så är det med kläder också. Därför kan jag inte ha håliga jeans, inte brallor som hänger så lågt och spänner över låren. Dessutom ser det löjligt ut. Dessutom ska jag fylla fyrtio i juli.

Nog med mode, ska vi gå över till litteraturen? Ja.
Det kom ut en tidning i samband med Malmöfestivalen -97 eller -98, den hette Ordet. Den är nog svår att få tag på idag. Jag var med, och flera malmöförfattare. En av redaktörerna var Kristian Lundberg: ”Klockan är strax sex på kvällen och fortfarande är det en människa jag vill vara; ingenting annat. När jag som tolvårig pojke stod vid fönsterkarmen till lägenheten min mor hyrde vid Bennetsväg 45 c drömde jag om denna frihet: att handla efter det jag tror på. Att få lov att fritt blåsa genom gatorna som ett torrare löv i september.”
Det var just det jag ville säga.

Spanien från vänster

Jag läser en sorts resebok på danska från 1962 (Spanien uden for alfarvej, Esther Skoubue) som jag köpt på ett antikvariat i Dronningens By. Kongens By på den tiden när Sture Dahlström inte var så crazy, när han skrev en sorts beatprosa. Debuten Änglar blåser hårt, handlar om jazz, kärlek och drömmar. Om att få det att gå runt, alltså.

En annan kvinnlig författare, även om jag snarare skulle vilja kalla henne journalist, är Liza Marklund. Hon har skrivit flera mediokra böcker, jag har faktiskt inte lyckats läsa ut en enda. För mej innehåller författarskap även en god litterär stilistisk förmåga, det anser jag att Marklund saknar.

Det var givetvis ett annat Spanien på sextiotalet, när Esther Skoubue var där. När Sture Dahlström var där och skrev den fina och ärliga Kaktusstigen. Jag minns när jag hämtade den på posten i Lund, från Bakhåll i början på nittiotalet. Jag minns hur jag drömde på Werner och Hansen (numera Och bar). Jag minns hur jag läste ut boken där, en eftermiddag i Lund där ingen någonsin såg mej disputera.

Det har ju blivit rabalder nu, om Liza Marklund. Att hon far med osanning i sin sanna historia Gömda.
Och ingenstans får man höra någon, precis som inom den ledande politiken med några få undantag, säga sanningen: Bland dom litterärt ointresserade, som är vår målgrupp, är det mer vinstgivande att kalla en bok (om ett viktigt ämne), EN SANN HISTORIA. Varför är den VERKLIGA sanningen så svår att uttala?

Liza Marklund skriver bra och angelägna krönikor i, numera, Aftonbladet, många gånger om samhällspolitiska kvinnoproblem. Hon är en modern vänstermänniska.

Sture Dahlström levde i många år i ett fascistiskt land, Spanien, där bor även Liza Marklund numer, demokratiskt. Sture Dahlström är kanske något överskattad i vissa kretsar (mina egna), men en betydligt bättre och mer egensinnig författare än Liza Marklund.

Jag har någon gång tillsammans med Johanna och några till räknat ut hur mycket tid jag spenderat i Spanien (och Portugal), jag tror att vi kom fram till ungefär fem procent av mitt liv, men i sinnevärlden betydligt mer än så.
Vad säger det om mej? Vad säger det om Sture Dahlström? Vad säger det om Liza Marklund?
Ingen aning.

Innan allt försvinner

Solen går upp på ett konstigt sätt idag.
Jag tänker på Michael Strunge, som gärna levde på natten.
Jag tycker inte om att sova, jag är dålig på det. Jag gör det när jag måste, när jag inte orkar längre.
Vi bodde på Södra Förstadsgatan 115 i något mer än två år. Jag minns det som en mycket fin tid, även om den innehöll ett sent missfall. Jag skrev en viktig bok då, jag handlade polskt livsmedel och fixade girran hos den irakiske cykelmannen.
Jag var där igår, köpte sushi där blomsteraffären tidigare låg. Det smakade bra.
Träffade Danne på Square side, det är ett ställe.
Mina flickor leker, vi blir väl sena till dagis, eller precis i tid. Dom ritar, jag vill låta dom rita, inte avbryta abrupt.
Jag är inte så förtjust i Jerry Williams musik, men jag gillar honom ändå, Jerka.
Annars lyssnar jag mest på Robert Forster och Pelle Ossler.
Igår gjorde vi något skönt.
Idag ska ska jag göra något som jag beslutat för längesen, mogen nu.
Och jag ska anmäla Elsa till en ny simskola, en mindre privat, en mindre Limhans/Bunkeflosk.
Det är vad ni får idag: En trött man en måndagmorgon, på väg till dagis och ... kanske mera sushi.

Och ... Jag läser Björn Klumms bok om Che, man måste veta lite innan man diskuterar revolutinsromantikerna.

Trosbekännelse

När jag gick in från boden igår, efter att ha arbetat och var hungrig, satte jag på textteven för att kolla nyheterna. Sen, när jag åt, zappade jag runt en smula, fastnade för den hemskt präktiga (men säkert välmenande) Oprah. Hon samtalade med Tatum, John McEnroes förra fru, Ryans dotter. Hon var stark och stolt och blödande. Hon berättade om sitt missbruk, om sina återfall. Alkohol, kokain och heroin. Gud. Jag grät. Jag måste börja gå till AA igen, inte för att det är nödvändigt, men för att få prata med människor som förstår hur det är. Människor som har kunskap och erfarenheter och vet att missbruk är en sjukdom som ständigt finns kvar, även om man är nykter.
Människor som vet om skam och skuld, vad dom känslorna ständigt gör med en. Sådana som Tatum, hon som växte upp med två berömda skådespelarföräldrar, fick en rekordtidig Oscar.
Var fanns hon i livet?
Hur skulle hon göra?

Jag lyssnar väldigt ofta på Jungleland och Born to run med Bruce Springsteen. Bäst är ändå Candys room och Badlands. Darkness on the edge of town, Racing in the streets, Thunder road, For you, Sandy och den: “Hey Eddie, can you lend me a few bucks” Meeting across the river. Point blanc. Fast allra bäst är väl Independence day.

Grusvägen du ramlar på med mopeden som du snott, hur du fastnar och släpas med när du ramlar, såren du aldrig blir av med.
”Hur kan du göra så mot oss?!”
”Vi som alltid har velat ditt bästa, och du sviker oss!”
Sådana saker berättade Tatum om.

Det finns så många vackra böcker skrivna av Göran Tunström. Han led en del, vad jag förstår. Men det fanns ett sagolikt skimmer över dom flesta av hans romaner, den svenska magiska realismen. Och Leonard Cohen. Och allt i Görans sätt, han var den som ville bevisa, underhålla. Och allvaret.

Jag har inget emot sjöar, men jag älskar havet. Jag kan inte leva utan havet. Jag kan inte leva utan vägen ut.
Det finns så många historier om aborrar och gäddor och ekor och kräftfiske. För många för min smak. Jag kommer från västra Skåne, vi skiter väl i sjöarna.

Det finns en bok av Peter Kihlgård som heter Koncipiering av en gädda. Den bör man läsa långsamt och funderande.

Jag såg ingen kyrka i Los Cristianos. Jag brukar annars gå in i kyrkor. Jag har det nog från min pappa, men han gör det antagligen mest för musiken, tror jag. Jag brukar gå in och sitta, känna någon sorts lugn i fuktigt jordig miljö och stillhet. Jag tror att jag söker. Jag vet att jag letar efter en röst som vill lyssna på mej.

Förstår ni? Jag lyssnar på Van the Man, In the garden. Han har sin tro.
Förstår ni? Havet är min kyrka. Det är där jag ibland tror att jag träffar Gud. Det är där jag söker och hittar min frid. Panteism, kallas det väl. Det var den store fransmannen som skrev om det för längesen, Rousseau, alltså. Emilè, hette den det? Pojken ute i naturen. Jag minns inget längre.

Det är januari nu, den jävligaste av månader. Jag gör allt för att överleva och inte vara alltför hemsk mot dom barn som jag just såg sova så sött. Det stiger i luften.

Plask i pölen, men ... jag höjer min näve för solidariteten

Jag tänker på, och läser om, McCarthy-tiden i USA. Femtiotalet. Kommunistskräcken i världens räddaste land. Som dom rädda råttorna, fast utan att vara uppträngda med ryggen mot väggen, allt är angrepp (i så kallat preventivt syfte), alla Ollar måste motas innan dom ens har hunnit lära sej ordet grind, innan dom ens är födda.
Jag tänker på det samhälle vi lever i. Dom samhällen som människor alltid har levt i. Dom förbjudna samhällena, fullproppade av normer och gränser som aldrig må korsas. Medvetet eller omedvetet är vi alla deltagare, vi dömer och ... ibland, berömmer.

”This country is scared of failure”, sjunger Iggy Pop i Main street eyes. Main street eyes. Falsk rocknroll är ett brott, sjunger Iggy. Jag ser en spänning under ytan, fortsätter han, folk håller på att explodera.
Så exploderar bomberna istället.
Så skjuter någon pojke ihjäl några lärare och skolkamrater.
Men vi måste ha vapen. Men negrerna är så svarta. Vi måste försvara oss. Fienden finns överallt.
Ingen yta är för mjuk att blunda för, låta bli att skrapa på, låta bli att ta sej in och förstå.

Jag pratar alltså om detta ständiga återkommande måste för människor som strävar efter att bli goda. Flytta runt stolen i rummet. Gå upp på den. Se från ett annat perspektiv. Gräv bort den gamla jorden, tvinga dej att titta genom en annan människas ögon.

Vi kan ta Rod Stewart. Jag vet inte hur många saggiga coverplattor han har spelat in dom senaste femton eller tjugo åren. Men jag lyssnar ofta på hans tidiga, svängiga, soulfyllda rocklåtar, hans kåta låtar. Just nu är det Three time loser, en fantastisk låt, ett fantastiskt framförande. Pretty flamingo. Och många fler.
Och han vill stanna där, verkar det som, fast att åldern kryper på, det är förståeligt. Det är kanske patetiskt med ständigt nya och yngre kvinnor. Men det är inte för mej att avgöra. Men en sak vet jag, i musiken: soulen, själen är försvunnen. Bara kåtheten är kvar, det räcker inte.

Vi kan ta Tom Waits. The hobo, mannen myten legenden. Han åldras med en sådan sliten värdighet. Vi kan ta Patti Smith eller Joni Mitchell, och vi kan bara säga: respekt.

Så kommer instängdheten, så kommer inskränktheten, så kommer rädslan och dom tydligt osynliga reglerna smygande som en fuktig dimma som suger sej in i dej, över dej. Så står du där och säger: Men så kan man väl inte göra, det måste vi fördöma eller förbjuda.

Och mitt i allt detta kommer Billy Bragg och sjunger en av världen bästa låtar, Help save the youth of America. Lyssna på den, och har ni redan hört den ... lyssna igen. Och igen.
Och mitt i allt detta minns jag en intervju för längesen (det var under gruvstrejkens tid i Wales), när Billy Bragg blev tillfrågad vad han skulle ta med sej om hans hus började brinna. ”Jag skulle ta min flickvän under ena armen och en klocka som jag fått av några strejkande gruvarbetare under andra.”
Kalla det romantik. Kalla det naivitet. Kalla det kall kapitalism. Men man kan sluta tro på Gud. Man kan sluta tro på vad som helst. Men man bör aldrig sluta tro på att man har en möjlighet att förändra. Man får aldrig sluta tro på människors lika värde.

Och läser ni detta, egoistiska, känslokalla, kontroll- och förbudskåta egenfrihetstörstande cyniska nyliberaler, så säger jag bara: Fuck you! Ni vet inte ett skit om riktig frihet.

Trasiga glashus

Jag tror att skivan heter På andra sidan drömmarna. Jag tror att den kom 1996. Jag vet att det är en dubbel och att Windy har den. Jag vet att det är Ulf Lundell. Jag vet att låten heter Paradise Park.

Vi kan ta det från innan Bellman, att vara nere i rännstenen. Att vara patetisk och fullkomligt ärlig och förkrossad. Och ändå en förljugen ... människa?
Vi är många som har varit där.

Det var ett nummer av Ariel, det handlade om Ulf Lundell. Jag vet att Kristian Lundberg skrev en text, jag tror att den handlade om ”tillnyktringsromanen” En varg söker sin flock. Ulf Lundells bästa eller nästbästa bok, vedervärdigt bra i sin ärlighet.
Den innehåller ju allt det pratiga, givetvis, men den är ett öppet sår när den är som bäst.
Man kan läsa nämnde Lundbergs Den som inte talar är död.
Man kan också läsa min Och fortsätta vidare bort.
Om man orkar och vågar.

Det var i januari 2001. Jag och Johanna åkte till Teneriffa. Jag var ett plufsigt vrak. Vi tog oss till den där djurparken (som vi några år senare besökte med Elsa). Vi satt vid en bar med swimmingpool, jag slängde i mej själv eller ett par solglasögon. Johanna var så förtvivlad.

Vi kan ta det från Baudelaire. Vi kan ta Gargantua. Vi kan ta vad ni vill. Vi kan ta Birgitta Stenberg. Temat blir aldrig nytt. Bara annorlunda. Vi kan tvätta Bukowskis solkiga byxor eller T-shirts. Vi kan flyga med Dylan Thomas från Wales till New York till döden. Jack Kerouac och Neal Cassady.
Vi kan läsa Ann Heberleins förenklade utläggnignar om On the road.
Min tolkning: En annan tid. Jack var inte stolt över livet han levde, han ville bara berätta hur det var, en efterkrigstid där dom första tonåringarna föddes. Där möjligheterna och I-landsupproret föddes
Dessutom, alla präktighetsministrar: Det var en annan tid, en annan syn på män och kvinnor.
Idag: Det är en annan tid, ni/vi kommer att bli lika bespottade i framtiden, vi med all vår överkonsumtion. Vi skrattade åt Siwan, Slit och släng (som dom uppförde sej då), och ändå gör vi likadant, fast värre, nu.

Jag gick förbi två trafikskyltar som visade vägen till Paradise Park, i Los Cristianos på Teneriffa förra veckan. Jag tänkte på Ulf Lundells sång, på ett sätt ett hån mot snobbarna: ”en ö i Atlanten, ingen jag känner vill veta av”. Jag passerade kinakrogen Slow Boat som också besjungs i den långa vackra sången. Jag gick in och åt. Det var inget särskilt, en kinakrog bara, fast med havsutsikt.

The house that Jack Kerouac built

Stora delar av min barndom, och min uppväxt. Och mitt vuxna liv. Försvinner.
Minnena är kanske kvar ett slag till. Minnena kanske kommer tillbaka om jag lyckas uppnå senil ålder.

I hela mitt liv har det funnits ett hus i Påarp i Halland. En liten by som numera består av flådiga hus. En liten by utan affär, en kiosk i grannbyn Laxvik på sommaren. Annars får man ta sej in till Trönninge. Det kan man göra ganska kvickt på en gammal rostig herrcykel.
Det var i Trönninge jag såg löpsedeln om Kurt Cobains död den där tidiga aprildagen 1994. Jag var ensam i huset på kullen, alldeles nära hagen med den stora stenen. Alldeles nära havet som var saltare än i Landskrona. Jag var författare in spe i exil i den romantiserade bilden av yrket.

Jag minns när hon kom in och grät när jag gjorde tomatsallad och marinerade fläskkotletter i köket. I kolonistugan vid Citadellet i Landskrona. Windy satt i trädgården och drack öl eller vin, Elsa lekte väl där.
”Jag vill nog inte skiljas”, sa hon.

Om man letar noga under slyn, kan man hitta var dom gamla brevlådorna stod på Bergsvägen i Påarp. Farbror Jonas och morfar gjöt fast dom i cement 1973, jag och min bror fick göra våra handavtryck i cementen. Det är så ofattbart längesen. När den ljusblåa folkabubblan stals en natt. När pappa gjorde repmånad i Halmstad. När kusinerna och alla andra var på besök. När jag var sjuk och bodde med mormor och morfar i huset. Jag minns att jag och mormor lekte att jag var gruvarbetare i någon sorts koja.
Jag minns motorcyklarna av trä. Jag minns kojan i två våningar som morfar hjälpte oss att bygga.
Jag minns lyktorna som tändes i Halmstad på andra sidan bukten. Högt över allt annat, ljusen från motorvägen, havet med strömmarna. Att bara sitta och titta, drömma.

På julafton cyklade jag till en lägenhet på Vengatan i Landskrona, lämnade nycklarna till kolonistugan. Det gjorde inte ont, dom är trevliga människor. Men ... jag kommer aldrig att gå den vägen igen. Till den gula stugan. Och Elsas gunga. Och ... Och ... Och ... vi åker till Tenerife imorgon och har köpt en ny gaspanna. I ett nötskal.

Att hålla ihop – del ett

Av Johanna fick jag ( fick även en bok om Michael Strunge och en grillpanna som jag länge velat ha) Den stora landsvägen i julklapp, Eldkvarn i bokform, en kaffebordsbok. Vadå? En bok med sångtexter, har hon blivit galen?

Johanna och jag träffades den åttonde eller nionde december 1999, vi var fulla och satt i ett fönster på en kulturfest, på Tidskriftsverkstaden, och rökte, drack gratis vin och åt ost. Vi kände varandra något innan.
Tidigare den dagen hade jag jag varit på samma ställe och snyltkopierat några texter. Anders berättade att dom skulle ha fest på kvällen, jag blev bjuden. Ja ja, gratis, tänkte jag och gick hundra meter för att krita på Bullen innan festen började, skicka iväg texterna till Kvällsposten (tror jag), i vanliga brev, jag hade ingen E-mail på den tiden.

Den stora landsvägen är en fantastisk bok om man har ett hyfsat inarbetat förhållande till Eldkvarn. Det är inte bara låttexter. Det är personliga betraktelser av namn som Leif Nyhlèn, Andres Lokko, Kajsa Grytt, Kjell Andersson, Wenche Arnesen och, inte minst Tony och Carla. Ja, och av Plura själv, förstås. En kortis av Håkan Hellström finns också med.

Vi åkte på bröllopsresa i mars 2000 när jag hade fått ett stipendium och betalat av dom flesta skulderna. Vi var inte gifta, men vi ville testa varandra på en resa. Och, ja, vi ville ha en anledning att, som man sa förr, bara dra.

Plura har ju dratt ett antal gånger, från fruar och flickvänner. Vissa klarar inte av det. Vissa tror att dom är som dom är, det går inte att förändra. Sen träffar dom nästa, och nu! är det på riktigt. Den här gången ska inget gå fel. Jag tror inte på det. Jag tror på att hitta rätt, anpassa sej, inte bara säga: Sån är jag, man kan inte lära gamla hundar sitta, osv ...
Anpassa sej? Ja, en smula. Och den andre en smula. Sen får man leva med varandras later och se till att det positiva överväger det negativa. Är det bara skit, då är det dags att dra. Men man får jobba lite först.

Vi tågluffade ner till Spanien, till Janne, Mia och Ville i Puerto det Santa Maria. Paris, Lyon, Barcelona, Burgos och, på slutet, Sesimbra och Lissabon. Och några andra städer som jag inte minns namnet på. Jo, Narbonne som vi även var i med barnen i våras, vi hade ingen aning, men både jag och Johanna kände igen oss när vi gick från stationen för att hitta ett hotell. Vi gick förbi det enstjärniga som vi bodde på då, tog oss vidare till ett tvåstjärnigt. Man reser sej i höjden med all framgång.

I fyrtio år har dom hållt ihop, Plura, Carla och Tony. Det är så oändligt vackert. Genom all dynga och skit. Genom alla bråk, alkohol och droger. Pseudoproletären och kulturjournalisten Jan Karlsson kan kalla det kristdemokrati, jag kallar det kärlek, till varandra och till musiken. Och det att man bara måste.

Karlavagnen pratar om jul i P4

Alla dessa människor, allt dom har varit med om.
Dom pratar om jul. Dom pratar om supande föräldrar som slåss.
Jehovas vittnes barn berättar om sitt påtvingade utanförskap, brytningar med föräldrar som dom egentligen vill vara tillsammans med.

Anders Borg vill inte göra ett skit för drabbade. Nä, det är klart, han drabbas ju inte.

Även i vårt välfärdsland finns det människor som far mycket illa. Många bryr sej, flera skiter i vilket. Vårt uppsugande av USA:s sämsta egenskaper är frapperande. Det är den nya tidens pest, cynismen och egoismen. Empatisaknaden.

Vår moderatledda regering pratar en massa skit, man ser tomheten i deras ögon. Dom är fast i en ideologi som dom möjligen brinner lite för med sur ved i en konstgjord elbrasa. En ideologi som föraktar alla som inte bistår ekonomiskt till samhällsekonomin. Jag spottar på dom. Jag spottar på sverigedemokraterna och folkpartiet. Jag tror att dom tror på sin sak. Men dom saknar några viktiga egenskaper: vetskap och intresse för hur människor verkligen lever. Förståelse.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i julen. Visst, det finns fina julsånger. Visst, det är kul att få och ge julklappar och sjunga snapsvisor utan att dricka. Och barnen blir glada. Och man träffas, det är ofta trevligt. Och ett evigt flängande.
Jag skiter i när Jesus föddes (oktober sägs det).

Jag lyssnade på skådespelaren Benny Haag för ett slag sen. Han är nykter alkoholist och stolt. Jag dricker svag öl och är stolt, ibland. Men allting planar ut. Det är som vanligt, det är inget konstigt. Jag får livet att fungera så gott det går. Som alla människor.

Jag tror att jag var elva eller tolv. Jag gick för mej själv på golfbanan innan skolan. Jag cyklade och såg våren komma, med trädens blad, när allt blev grönt, havet annorlunda bättre. Det kändes som att jag hade ingen att berätta det för. Jag klandrar inte någon, jag bara berättar hur det kändes. Jag valde nog själv min ensamhet, jag trivs bäst där. Och ändå är jag en kul och social kille, men jag föraktar ofta mej själv efter sociala sammankomster. Att jag tagit för stor plats. Och jag föraktar mej själv när jag uteblir. Att jag tagit ingen plats, mer än svikarens.

Det här livet, att ständigt känna sej utanför. Att aldrig känna sej hemma. Att aldrig förstå varför dom andra inte kan förstå mej. Inte någonstans. Att bara känna att man är en sorts börda för andra, en som är besvärlig. Och ändå veta att man till viss del har fel när man underskattar andra människor så. Och ändå veta att ingen människa blir alldeles korrekt förstådd.
Att skratta och mena det. Att ha trevliga stunder.
Men att aldrig vara en av dom andra.
Det är kanske bara fåfänga alltihop.

Mikael Wiehes inflytande på Malmös litterära liv

Jag lyssnar på Mikael Wiehe. Han sjunger om dom nya röster som alltid ska sjunga när du och jag har blivit gamla. ”Sångerna om frihet, om rättvisa och fred. Sångerna om folket som aldrig kan slåss ned. Sångerna om kärlek som aldrig kan förstummas. Ska nya röster sjunga.” Jag fäller några tårar.

För några dagar sedan var jag på Inkonst, Bergsgatan i Malmö. Det var säsongsavslutning för den kvalitativa och populära litteraturklubben Stanza. Nio författare (två som sysslar med serier och en som skriver musik) framträdde, flera var bra.
Men vadå? Rödtjutspoeter och stearinljus? Poesinördar.
Ska nya röster gnälla.
Men om man tystnar lite, och lyssnar, hör man något annat.

Jag kom till Malmö i början av nittiotalet med en Bukowskibok i kavajfickan, second hand.
Jag kom till Malmö med pågatåget och Leonard Cohens tidiga i freestylelurarna. Jag kom till en mycket liten etta på Brobygatan. Jag kom med en längtan efter ... framgång? Jag vet inte. Jag ville skriva bra, berätta något viktigt.

Mikael Wiehe sjunger i Basin street blues om hur han hade drömmar om att skriva en väldig roman. Lugn, bara lugn, Mikael. Det har du gjort med dina sånger.
Malmös nya/halvnya litteraturs fader är givetvis inte Björn Ranelid. Det är Mikael Wiehe.

Stanza i december 2008. Pär Thörn avslutar. Han står där anspråkslös full av anspråk. Han läser en text om ett demonstrationståg. Han berättar korta historier om deltagarna. Han skojar men är ändå djupt allvarlig. Han vet inget om dramaturgi men driver ändå sin berättelse vidare, man sugs in. Det är inte intensitet. Det är ändå intensitet. Det är, såhär i Askungens juletid, alldeles ... underbart.

Mikael Wiehe sjunger om djupa oceaner man kan korsa, broar man kan vandra över eller bygga. Vita duvor som ska flyga iväg. Det är så enkelt. Det är så djupt. Man har det, eller inte. Mikael Wiehe har till viss del skapat författarna i Malmö, dom vet bara inte om det. Det handlar om det ständigt pågående omedvetna litterära samtalet, intertextualitet.
Fredrik Ekelund, Andrzej Tichý, Kristian Lundberg och Ida Börjel har alla (anser jag) mer eller mindre formats av Mikael Wiehe.
Jag pratar alltså om patos, och närvaro. Jag pratar alltså om viljan att ständigt förändras och förändra men ändå stå kvar på grunden av en urgammal tradition, flytta gränser. Jag pratar kanske om Bob Dylan.

Jag kom till Malmö och kokvrån med en Slasbok i duffelns ficka. Den första författare jag träffade var Per Engström, på gamla Retro med rödvitrutiga dukar och cykelsadlar på vissa barstolar. Jag var i himmelriket. Per Engström tog femton år på sej att följa upp debutboken Noggrant prat. Han driver tidsskriften Pequod sedan 1992 (Pequod driver även förlagsverksamhet) tillsammans med Anders Bräck, dom har i många år släppt fram unga författare. Jag tror att dom skulle skratta åt mej, slå mej kanske, om jag sa det jag vet, att dom på något sätt styrs av Mikael Wiehe.
En annan litteraturtidskrift av värde var Serum som tyvärr inte finns längre, den var Pequods lite mer otvättade lillebror. Det är viktigt för unga författare att få se sina texter i tryck.

Innan Mats Kolmisoppi läser på Stanza börjar jag bli trött, det kan bli lite trist ibland när vissa uppläsare är osäkra, dåliga, eller helt enkelt inte vet när dom ska sluta. Men det finns något i Mats Kolmisoppis ganska lakoniska röst. Eller ... det finns så klart någonting i hans berättelser ur boken Bryssel. Kvalitet, allvar och humor.
Så L.T. Fisk. Han spelar cittra och skolpiano, sjunger skenbart enkla poetiska noveller med omkväden. Det går så långsamt. Det är så bra. Det är så ... Mikael Wiehe?

Jag vet inte om jag är hemma i Malmö, men i dess ständigt förändrade litterära klimat trivs jag. Man sjunger samma fina sånger, men med nya röster. Jag sitter med en bok som jag snott från ett bibliotek för längesen, Mikael Wiehes sångtexter och ackord. Jag tänker på när jag cyklade längs havet, lyssnade på En sång för dårarna i freestylen, Mikael sjöng. Det var tidig kväll och jag gick in på krogen Bullen. Där satt han! Han pratade med en yngre kollega: ”Nej nej nej”, sa han som en trevlig, mycket bestämd och exalterad skollärare, ”Affe var inte Socialdemokrat, han var demokratisk socialist. Det är en jävla skillnad!”
”Du är den jag kunde va”, sjunger Mikael Wiehe, är det en uppmaning? Jag tror det.
Om jag har formats av Mikael Wiehe? Givetvis inte. Jag har formats av Björn Afzelius.

Dan Turèlls mord

Det finns en staty eller ett torg till minne av Onkel Danny någonstans i Köpenhamn. Det borde vara på Vesterbro, men jag har aldrig hittat platsen. Vår svenske punk- och rocklegend Joakim Thåström sjöng om sitt första möte med stadsdelen och krogarna:”Där mäster Dan Turèll var kung varenda kväll.” Onkel Danny (som han kallas i Danmark), alltså. Jag vet inte om det är lögn eller överdrift, eller ... sant? Men om man letar bara lite så hittar man Dan Turèlls ande över Köpenhamn, och den något yngre litteraturgeneration som han nog påverkade (t ex Strunge och Thomsen). Hans sjaskiga gator och pulserande liv, livet där döden är en naturlig beståndsdel, ständigt närvarande. Påtagligt närvarande i Turèlls totalt tolv Morddeckare.

Och jag då, hur kommer jag in i bilden?
Det var kris i livet, kärleken var i gungning. Jag mådde inte bra. Sångerna i freestylen handlade bara om mej, eller om henne. Eller om den andre. Jag kunde inte ta mej igenom böckerna jag borde läsa, kunde inte skriva annat än ilska och sorg. Allt påminde mej om det som gjorde ont inuti. Så jag åkte tåg och båt. Så jag tog mej till Köpenhamn eller Helsingör. Så jag läste tidningar i massor. Men det räckte inte.
Jag hade hört talas om honom. Han var en legend. Jag råkade ha pengar. Jag köpte två böcker, Mord i Rodby och Mord på Malta i bokhandeln Arnold Busch vid Runde Tårn.
Det var så jag skulle fly, läsa deckare på danska. Deckare skrivna av den för tidigt döde Dan Turèll.

Dan Turèlls deckare utgår från Vesterbro, Istedgade och trakterna där omkring (även om vi också får röra oss bort mot Kultorvet och Fredriksberg, burgna förstäder, en dansk småstad samt San Fransisco och Malta). Hjälten är en namnlös journalist som tidigare varit reseledare och jazzmusiker. Författaren jobbade själv som både journalist och musiker. Jag äger en intressant skiva där Turèll läser en sorts beatinspirerade dikter till musik.
Det finns många journalister som skrivit och skriver deckare, dom flesta, möjligen spännande, men platta. Dan Turèll var en mångsysslare, men nog mest av allt: poet. Det tror jag gör att hans kriminalberättelser höjer sej långt över genomsnittet, språkets dynamik och exakthet.
Dan Turèlls deckare innehåller knivskarpa observationer, fortfarande aktuella, om livet bland dom vanliga människorna och dom som lever i utkanten, i marginalen. Och, visst, man röker inte på Jensens Böfhus idag. Men på barer och bodegor på dom andra gatorna i Köpenhamn har man visat hur stora och trånga fyrtio kvadratmeter (det som är tillåtet för att få ha en rökkrog) kan vara. Inte mycket har förändrats, det är samma pjäs i världen, på Vesterbro, samma repliker även om dekoren succesivt förändras. Det var mer samtal från telefonkiosker på Turèlls tid.
Vesterbro. Istedgade. Det är en bisarr värld idag som igår, sen båtarna slutade lägga till vid Nyhavn kommer resenärerna, turisterna, mer ofta till Huvudbangården, bor på de många hotellen i det område som Turèll kallade Kvarteret.
Det är en fascinerande blandning. Dildosar och porrbutiker, dygnetruntöppna porrklubbar, norrmän i lusekoftor, svenska turister med rullväskor, affärsmän och prostituerade, slitna människor från världens alla hörn. Grönland och Asien. Turkar. Flera kyrkliga hjälporganisationer trängs bredvid billiga shawarmaställen och Röda Korset, sexbutiker. Hotellen som var lopp- och horhotell förr är nu korttidturisternas pittoreska Mecka. Allting dör, allting försvinner. Och finns kvar.

Den namnlöse journalisten i Dan Turèlls deckarsvit snubblar ständigt in i död och försvinnande, i första boken (Mord i mörkret, finns på svenska) som misstänkt. Han inleder sedan ett intressant vänskapsförhållande med polisen Ehlers, dom hjälper varandra. Dom bråkar med varandra. Dom är olika. Dom lär av varandra.
Journalisten snubblar också in i Gitte, deras förhållande är en annan röd tråd genom alla böckerna.
Hela Köpenhamn. Hela världen blottläggs och visas i sin kalla verklighet, underhållande och utan alla påklistrade långa haranger som alltför många deckarförfattare använder sej av när dom tror sej visa hur det ”faktiskt” är. Dan Turèll visste hur verkligheten såg ut, han hade varit där ofta, alltid. Han kunde skildra den.

Det är lätt att hitta till Halmtorvet om man går ut på sidan från Huvudbangården i Köpenhamn. Torget ligger på en parallellgata till Istedgade. Polishuset ligger kvar, där Ehlers spenderade så mycket tid. Krogarna och barerna har dock förändrats sedan Dan Turèlls åttiotal. Jag letar först förgäves efter det som skulle kunna vara journalistens stamställe, Stjernecaféen. Men jag översköljs av bakade potatisar och baguetter och tända ljus i sterila miljöer.
Fast ... sen svänger jag in på Gasverksvej, och vips, hittar jag Freddys bar, Lones bodega och en annan krog som har biljard, en halvtrappa upp. Det måste vara Stjernecaféen, bestämmer jag. Jag står på någon sorts helig mark och hör tärningar och biljardbollar krocka med trä. Och nu som då, poliser slåss med aktivister på Nörrebro eller Christiania. En sliten kvinna med konstig blick frågar om jag har pengar till cigg, hon får några kronor. Jag vet att jag är rätt ute. Same same, but different.

Dan Turèll var djupt samhällskritisk utan att skriva plakat i sina Mordböcker. Han, eller hans huvudperson, var (min tolkning) vänsterliberal. Han ville ut från stereotypvärlden. Han ville odömd leva sitt liv. Vi kan kanske kalla det en längtan efter frihet. Han var ändå mycket moralisk. Rätt skulle vara rätt, även om rätt kunde se annorlunda ut. Varje enskilt fall kräver sin egen enskilda bedömning. Vi kanske kan kalla det en längtan efter rättvisa.
Och i allt det hårda, en ganska spröd kärlekshistoria. Alltså ... den självständiga advokaten Gitte som journalisten först såg på den asiatiska restaurangen där han äter ofta. Hon som ifrågasätter, men ändå ... tillåter.
Allt finns. Det är lugnt spännande böcker. Det är hårdkokt allvar med en nypa humor i misären av amerikansk modell (T ex Chandler, senare Lehane) en liten gnutta Agatha Christie, och Trenter. Men, framför allt, det är Dan Turèll. Fullständigt unik och värd all respekt. Värd att anstränga sej för, lära läsa på danska. Det är inte särskilt svårt. Det är en möda som betalar sej med råge.

Vi klarar oss nog ändå

Jag har cyklat vid havet.
Jag har ätit sushi.
Jag har varit på Elsas cirkusuppvisning i Folkets park.
Jag har sovit för dåligt under flera dygn.
Jag har funderat.
Jag har har skrivit en del.
Jag har varit på barnavårdscentralen med Anna. Hon skrek när hon fick sin spruta. Den kvinnliga (alla) personalen pratar inte så gärna med män, trötta män. Vi tillhör liksom inte.
Jag är på bibblan, det finns många saker jag vill säga.
Jag hinner inte.
Man kan tycka vad man vill om Landskrona, många som tycker vet inte ett skit om staden och dess människor. Historien.
Men vi klarar oss nog ändå.

Haverier

Luktar rök från Köpenhamn, det är ju så att dom bästa lokalerna är dom där man får röka, även om jag själv inte gör det. Men det är rysligt vad man stinker efteråt. Håller på att skriva klart den förbannade deckaren.
Och internetuppkopplingen hemma fungerar inte.
Är på bibblan nu.
"Svårt att sova utan sömnmedel i natt", eller nåt, skrev Stefan Sundström i sin fina sång om akademiledamot Lugn. Jag kan bara hålla med. Eller ... lätt att somna, men svårt att somna om.
Har köpt Alumas kalender. Ett bra och billigt julklappstips till er fattiglappar out there.

Jag läser i dagens tidning, Malte Lindeman revisited 27/11-08

Hasse Alfredssons och hans frus son dog mycket ung av händer i ett eluttag (enligt en intervju med en av bröderna Alfredsson).
Kan man läsa in det i Den enfaldige mördaren? Jag vet inte. Men det ger mej en möjlighet att se om den, igen, med ännu en gång nya ögon.

Jag drömde om Tage Danielsson. Han såg mycket gammal ut, han pratade till mej allvarligt. Jag minns inte om vad, det retar mej, för det var säkert något mycket klokt.

Det är som Elvis mot Tommy, Beatles mot Stones, John mot Paul.
Varför måste man välja.
Hasse och Tage, tillsammans och självständigt, det finns så många stunder av briljans. Andra stunder känns för mej väl studentikosa, icke tidlösa. Dock ... stundens ingivelse, mycket var improviserat eller snabbt påkommet, inte konstigt att det kan kännas något mossigt idag.
Hasse och Tage tillhör nittonhundratalets stösta svenska konstnärer, Lindeman och filmerna, Mosebacke monarki och en hel del annat. Till exempel, att göra engelskspråkiga sånger till något helt annat, bättre, på svenska. Fylla dom med underhållande allvar.

Apropå Beppe Wolgers, den främste av textförfattare/tolkare/översättare i den generationen.

Apropå Lars Forsell. Briljans och ett vitt perspektiv på samhället, världen.

Jag läser i dagens tidning, Aftonbladet. Där berättar dom hur mycket kända personer ur olika samhällsklasser tjänar, fyra billiga tidningssidor alltså. Nä, det behöver inte redigeras. Där tar man upp Lars Forsells inkomst. HAN ÄR DÖD! Han var ännu en av nittonhundratalets största svenska konstnärer. Lämna honom och hans familj i ro.
Och han älskade livet. Och han hatade döden. Och han gick ändå spikrakt in i den, förbluffande sent ändå.
Eller ... om ni ska skriva om honom, berätta då vad han betytt, berätta om hans uppriktighet. Berätta om hur han (ofta tillsammans med Pär Rådström) vände upp och ner på begreppen om hur en KONSTNÄR skulle vara, fick vara, kunde vara.
Skriv om Stig Claesson, en av nittonhundratalets största konstnärer.
Skriv om Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, och hon som skrev Rapport från en skurhink (jag har pinsamt glömt bort namnet nu, Maja Ekelöf?)
Men skona mej från slarvigt, bara vinsttänkande och publikföraktande ”tidningsjournalistik”.

Jag läser i dagens tidning slaskjournalistik om dom stackars svenska turistmedborgarna i Thailand. Jag läser om människor som ryter ”Vad gör UD, ska detta bli ett nytt Tsunami!?”
För det första: Det är hemskt att hamna i väpnade konflikter.
För det andra: Svenskarna, ett av världens absolut mest bortskämda folk. Åk inte till en diktatur då!

Jag läste en roman av Carl Erland Andersson på nittiotalet. Jag tyckte om den. Han är, tror jag, framför allt kulturjournalist.
Jag läser i dagens tidning (Expressen/Kvp/GT) en mycket bra och kort berättelse som startar i Bob Dylans Ballad of a thin man och vecklar ut sej till en historia om människor som bor i husvagnar på en parkeringsplats, han vill ha bort dom. Det handlar om en liberal mans oförstående inför andra människors verklighet. Det handlar om Mr Jones, alltså, han som inte förstår. Eller i det här fallet: Herr Svensson-Adelstråhle, liberal och välutbildad.
”Vi vet inte ens vilka människor det är som bor i de här husvagnarna”, säger mannen som i verkligheten heter Tomas Franzén.
”Nej, naturligtvis inte”, avslutar Carl Erland Andersson sin magnifika, låt oss säga kortroman, i dagens tidning.
Eller ... låt oss kalla det en termometer rakt upp i dagens kyliga samhälle reaktionalis, där, ni vet, där solen inte skiner.

Skön socialrealism får mej ibland att gråta, av vördnad

Jag är nog förhäxad, insugen. Det måste vara det bästa sen ... jag vet inte. Ibland, nästan hela tiden. Stabbed. Daddy´s gone. Flowers and football tops, Geraldine. Go square go. Ja, hela plattan, mer eller mindre. Jag älskar genomtänkt kvalitet blandad med innerlighet, känsla.

Jag brukar inte göra det. Vi kan ta Paul Auster, jag har inte läst en bok av honom, några rader här och där bara.
Det handlar inte om stolthet.
Det handlar inte om att vara speciell i vissa kretsar.

Jag har aldrig sett en hel Star Wars-film. Eller ET, för er som minns den barnklassikern. Jag minns bara hysterin. Och att hon verkar rätt cool som äldre, Drew.
Jag brukar alltså inte göra det, köpa böcker eller se filmer som blivit hyperhypade i media och av medmänniskor. Jag brukar sällan köpa skivor som en massa människor (pseudo?)älskar. Då hade det slutat med samlingar av Tomas Ledin, platthet.

Musik, böcker och filmer är för mej blodigt allvar, precis som politik. Jag måste in i det. Det betyder inte att jag inte kan hänge mej åt mer ”vanlig” underhållning ibland, tvärtom. Man måste skilja på saker bara.
Jag tittar stundom på Så ska det låta med mina barn och min fru.
Jag lyssnar på Ring så spelar vi i boden på lördagmorgnarna medan jag redigerar text. Svensktoppen titt som tätt. Da Capo är ett av mina favoritprogram i radio. Jag fyller i rutorna i Melodikrysset (klarar det i princip alltid). Ja, ni har rätt, jag är en sann renässansmänniska.
Jag tycker om populärkultur för folket. Bröd och skådespel. Ja, ni har rätt, jag är en sann Romare.
Jag hoppas att man kan gräva, ett djupare intresse. Ni vet, ringarna på vattnet. Det ena ger det andra.

Okej. Jag brukar inte göra det, köpa det där som alla andra redan har köpt.
Men jag brukar lyssna på Tracks på lördagarna. Där har jag hört Glasvegas. Några har tipsat mej också. Det höll på att få mej att låta bli, även om jag visste att det var right up my alley.
Det handlar om att känna att det är bara jag som förstår, det är bara mej dom talar till. Alltså ... exklusivitet. Ett tilltal rakt in. Tror jag.

James Allen i Glasvegas blöder, och glöder. Han måste berätta. Han skriver texter som jag avundas honom, råa med finess. Han sjunger dom med en eld som jag själv tror mej ha, men aldrig varit i närheten att lyckats fixa som sångare. Dialekten, jag har varit i Skottland. Jag har träffat människor nertvingade till London under Thatcherfascismen. Den desperationen. Dom historierna.
Dom dramer James Allen skrivit och sjungit in är skakande, skitig rockpoprock som brorsorna Reid, Glasvegas som deras mer dramatiska småbröder/systrar. Och ändå något annat, lite episkhet från U2 och Springsteen. Och, som allt bra, absolut sej själva. Detta är historien om det samhälle vi lever i, titta in.
Alltså, storslaget, men ändå en liten skitig pub. Titta in, på riktigt.

Jag läste en krönika (jag tror att det var Markus Larsson i Aftonbladet), hur blir framtiden för Glasvegas?
Bruce Springsteen gav ut två plattor innan Born to run (som på något sätt har med Glasvegas att göra). Efter det kom Darkness-skivan, hans bästa eller nästbästa.
Men han hade gjort dom där två hyfsade plattorna innan genombrottet (For you, Sandy, Rosalita m fl.)
Vi kan ta Magnus Johansson, han lyckades aldrig komma tillbaka till storheten i debuten.
Vi kan ta Jakob Hellman, jag träffar honom då och då, han lär nog aldrig ge ut en platta igen. Jag vet inte varför. Kanske för att han har gjort det han behövde göra, han kan inte göra det bättre..
Så är det kanske för Glasvegas också.
Kan man inte ge allt så är det lika bra att sluta.
Ebba dundrade in sin debut, fortsatte att dundra på Kärlek och uppror. Thåström blöder, glöder fortfarande som få andra.
Kajsa Grytts fängelseplatta är fantastisk.
Så ... Glasvegas ska ge ut en julplatta, en alldeles lysande idé, tycker jag. Jag ska köpa den.

Glasvegas hamnar här och nu på första plats just före Pelle Ossler och Robert Forster på min årsbästalista. Hello Saferide är något under, fyra stjärnor, för melodierna och den halvkyliga innerligheten, texterna och Andreas Matsson. Eldkvarn ännu lite längre ner, flera bra låtar, men ... gick det inte lite för fort den här gången, Plura? Sen kommer jag inte ihåg fler nya plattor.
Förresten, Håkan Hellström, kom den i år? Den var i alla fall hans tredje bästa, fyra stjärnor, på samma plats som Hello Saferide.
Kommer du ihåg när du hörde Darkness on the edge of town första gången? Badlands? Blues from a gun? Darklands? Sexnolltvå? Barn av vår tid? Vad ska du bli? Brev från ett torg? Och We´re only in it for the drugs? Där någonstans, som sej själva 2008, har du Glasvegas.

Paul Simon

När jag cyklade idag, slalom mellan isfläckarna och snön, tänkte jag på Paul Simon, lyssnade jag på Paul Simon. Låtar från Graceland, den mycket fina plattan. I nästa andetag, efter Bob Dylan och Leonard Cohen (ja, jag ska fylla fyrtio nästa år), i samma andetag som Joni Mitchell, bör man nämna Paul Simon som en av dom stora sångskrivarna.

I dagens samhälle där man pratar så mycket om frihet. Rätt att välja skola, sjukvård och vidare vidare. Rätten att i princip inte betala någon skatt alls. Rätten att skita i alla som har det sämre än en själv. Plasmateve, nya bilar, nya kläder, allt man måste ha.
I det samhället är det förbluffande hur fast förankrade många är i normer, dogmer, vilka gränser som inte får passeras. Saker som inte får sägas. Saker som inte får förändras framåt, nä, det ska vara som det alltid har varit. Nä, jag har lärt mej detta, nu är det så (den nya tekniken undantagen).
”VA!? Tänka lite, förstå något annat, ah nä, min far gav mej stryk och det blev en bra karl av mej.”
Ger du din fru stryk? Ger du dina barn stryk? Är du bättre än dom andra, dom som inte fick stryk? Har världen inte förändrats? ALLTID pågår den, ständig förändring.

På åttiotalet. När apartheid rådde i Sydafrika bojkottade alla rättrogna landet. Förutom Queen och några till som spelade i Sun City. Little Steven och en artistelit spelade in en singel som handlade om att man inte, på några villkor skulle spela i det rassegregerade landet. En bra låt.
Paul Simon åkte till Sydafrika och gjorde plattan Graceland. För detta blev han fördömd av flera.
Paul Simon spelade in en skiva med svarta musiker, gav dom jobb, spred deras musik. För detta fick han mycket skit.
I det rasistiska USA (precis som många andra länder) belönades han dock med flera grammys. Intressant, tycker jag.

När jag cyklade i solen idag tänkte jag på vilken förbannad tur jag har. Jag och Johanna har en ekonomi som gör att vi kan bo i ett (förvisso litet) radhus. Våra två barn får dela rum. Men vi har råd att resa utomlands flera gånger om året, mycket för att vi försakar annat, såsom tekniska prylar, kläder.
Men vi äter gott, lagar vår egen mat, köper dyrt kött och fisk för halva priset dagen innan sista förbrukningsdag.
Vi har föräldrar och syskon som ställer upp för oss på flera olika sätt. En tacksam trygghet.
I dagens Sverige finns det väldigt många som har mer pengar än vi, jag skulle tippa att vi ligger strax under mitten. Ändå klagas det.
Jag tycker att man ska reagera, klaga, men jag tycker också att man ska vara tacksam för det man har, tänka på andra.

Paul Simon spelade på nittiotalet in en platta i Sydamerika, där det dräller av USA-stödda vapen och drogkungar. Då var det ingen som gnällde. Men så fick han inga grammys heller.
Som Bob sjöng: tiderna förändras.

Och ... jag bara måste: The Sweet, en del av min tidiga barndom (Simon och Garfunkel, Lasse Berghagen och Sweet). Lyssna in, kolla in The sixteens. Wig Wam Bam (den enda sång jag sjungit på karaoke, två gånger). Jag minns fortfarande vad dom heter, tror jag, Mick Tucker (han som låg naken i en leopardsoffa i Poster), Andy Scott, Brian Connolly och Steve Priest.
Fox on the run, och den som låg på singelbaksidan, Miss Denemaur, eller något liknande. Skitbra.

Jag tänker ofta på Björn Afzelius sånger Två ljus och Dockhemmet. "Nu måste jag ner i det mörka, nu måste jag ner i min brunn, där ingen kan höra hur jag skriker."

Jag läser ofta i Billie Hollidays (jag kanske stavade namnet fel här) självbiografi.

Jag tänker ofta att det är underbart att leva.

Jag tänker mycket på Barbro Hörberg, Gamla älskade barn.

Jag brukar fundera på min barndom och ungdom. Jag vet inte om något gick fel. Jag vet inte hur det ska se ut. Jag tror att jag hade det bra. Jag är säker på att människor i min omgivning gjorde sitt bästa.

Jag tänker ofta på skuld och skam. Att det är en styggelse. Jag tänker på det med mina egna barn, att förklara efter att jag skällt eller varit hård i tonen, att det beror på att jag är trött, stressad av alla tider att passa, alla plikter att genomföra. Alla pengar man måste tjäna. Alla beslut man måste vänta på. Det tar inte knäcken på mej, men det tär.
Du har inte gjort något fel, Elsa, jag är inte arg på dej.

Jag funderar mycket över att alla människor är olika. Att man måste utgå från det. Om man inte förstår en annan människas beteende så måste man fråga. Hur tänker du? Hur menar du? Det borde inte vara så förbannat svårt.

Jag tänker ofta på Olle Adolphson, Kajsa och Malena, Cornelis och Fred Åkerström.

Jag förbluffas ofta över hur många människor som har svårt att tåla sanningar, om sej själva och andra. Hur många ögon det finns med skygglappar. Hur många munnar med tystnad.
Jag förvånas av många människors påtagliga rädsla att våga handskas med det som inte är alldeles angenämt.
Men, det finns säkerligen anledningar till det. Gammal vana, uppväxt, feghet, viljan av att hålla bubblan hel. Kanske är man bara nöjd. Kanske är jag alldeles annorlunda, utanför normen. Kanske problematiserar jag för mycket. Jag vet inte. Men det är kul att åka pulka. Det är kul att titta på barnen, se hur dom utvecklas och bryr sej om varandra, skrattar och skriker. Det är kul att träffa trevliga människor på krogen, samtala om högt och lågt.
Det är underbart att drömma och blicka framåt. Att hoppas, även om det går lite knackigt ibland.
Det är bara det med swimmingpoolen, inomhus. Hur ska det gå?

Jodå

För en snubbe med paus. För en snubbe som tänkte kanske sluta. Nu blir det fyra inlägg på raken, tja, fem med detta.
Så får vi se sen.