Why I love country music ...

... som ju Lloyd Cole sysslar med ganska sällan. Eller inte.
Och ... nu tänker jag bara på Summer in Siam. Jag minns att Micke Widell skrev om den som en ny Fairytale of New York, eller åtminstone Misty morning, Albert Bridge. Men Summer in Siam är ju bara ... Summer in Siam, och alldeles underbar.

Men Lloyd Cole. Jag säger bara: Cut me down. Hey Rusty. Pretty gone. Charlotte Street. Och så vidare och så vidare.

Jag simmade 1600 igår. Jag cyklade vidare till Centralen där jag inte hittar längre, men hittar nu, det går ganska snabbt att lära sej. Tåget till Köpenhamn.
Jag har ganska mycket utskrivet nu, Simhallen Kyrkan kommer boken nog inte att heta. Men så jobbar man. Så skojar man till det när det är trist, att skriva bok. Man hittar på namn, man söker riktlinjer. Man söker nya fria vägar innanför ramarna som trängs ihop mer och mer ju närmare färdig boken är.
Min bok tar ett halvår till. Simhallen Kyrkan.
Men när jag behöver redigera, skriva nytt. Det vet i alla fall mina trogna läsare, så åker jag till Köpenhamn. Det är också en sorts frihet, innanför ramarna.
Och där tänkte jag bara på dom unga muslimska kvinnor jag har pratat med. Historierna dom berättat.
Skulle ni klara det?! Om det var era fina vita barn?!
Jag skulle inte det, i Limhamn.

Men jag åt räksallad (utan pasta, det finns också) och slank inom Ölkaféet och jag skulle hem och skriva och sen kom Roger och det var ju ikväll som Lloyd Cole skulle spela.
Och en stund innan konserten, en förinspelad röst på proper engelska. Beställ nu. Kissa nu. Detta är en lugn konsert. Han kommer snart. Klappa inte för hårt. Håll i hatten, nu kör vi. Det blir paus.
Det var förbannat bra, nästan hela tiden.

Jody and the kid

När Kris Kristofferson sjunger exakt så man ska sjunga.
Och jag smälter. Och jag kan gråta.
Och jag tänker på tidernas begynnelse. Eller, vi var tjugo tjugoett. Hon och jag promenerade i Karlslund i Landskrona och dom första löven föll och jag gick in i hösten mycket värre då än nu. Och då är det ändå en ganska stor dos melankoli nu.
Hon sa saker då som jag inte kunde förstå efter sommaren, hon grät ibland och jag sa något fel och hon hade en mörkgrön jacka mot dom bruna och mörkgröna höga träden. För jag kunde inte förstå. För jag har aldrig förstått. Jag har aldrig trott på att jag kan vara älskad.
Det var den tiden i livet, fem år i dalar och toppar, nästan drunknade i vågorna. Vi lärde oss kanske något.

När Kris Kristofferson sjunger Jody and the kid, andra halvan av låten, tänker jag på mina barn, mest på Elsa. Hon är lika sur som jag på morgnarna. Hon har ont i magen ibland. Oron sätter sej där.

Allt var innan allt som skulle hända. Du ser inte kulan med solen i ögonen, stupet i dimman, hon som kommer springande rakt framför bilen när du gasar och allt är … den korta stunden av lycka, innan katastrofen. Kanske.

Respekt, ändå

"Det finns sannerligen plats för många olika sorter i vår herres hage." Skrev jag.
"Just det." Skrev han och jag kunde riktigt se hur han mös. Hur han lyckades ha i alla fall lite rätt fast han hade fel.
Och nu är Tony Kaplan, legenden, död.
Jag kände inte honom, men kärleksfullt säger jag att han tillhörde den gamla stammen av besserwisser-aktiga murvlar råder det inga tvivel om.

När Rickard gjorde vapenfri tjänst i Uddevalla träffades vi på Götebrogs central, in i Nordstan och in på Murveln. Krogen med rök och rutiga ölsejdlar, en teleprinter som spottade ut nyheter. Och vi var kanske i gamla Klara. Nä.
Men det var den romantiken som jag tillbad då. Gratis morgon- och kvällstidningar på Murveln.
DEt är tjugo år sen, jag går fortfarande till Murveln när jag i Göteborg. Och på Sjuans ölhall. Och några ställen till.

Tony Kaplan. Det var lite mer än sex år sen. Under fotbolls-EM i Portugal. Johanna och Elsa och jag hade varit två veckor nära Faro där några matcher spelades. Tony Kaplan hade skrivit raljerande en krönika om Carlsberg, sponsorn, och skrivit felaktigheter om alkoholfria öl, och lättöl, han hävdade att det inte fanns lättöl med namnet Carlsberg. Det är lite invecklat.
Men där satt jag i Vollsjö och retade upp mej, drack Carlsberg lättöl, förvisso tillverkad i Falcons lokaler. Men ändå.
Jag blötte ner en flaska och fick loss etiketten, skickade den till Tony Kaplan, som inte hade fel ändå, ansåg han.
DEt var då jag skrev om vår herres hage.
Det var då han skrev: Just det.

Och man kan vrida och vända. Alla kan nästan ha rätt. Tony Kaplans generation av journalister försvinner mer och mer. Jag saknar dom. Jag saknar Tony Kaplan. Om inte annat för att reta mej på honom då och då, kärleksfullt, skrockande med respekt.

Långkalsonger, livrem och hängslor

Det är ljusare väder idag. Det betyder mycket. Vinden tycker jag inte om, men har lärt mej leva med.
Född i LA, Staden i vinden. Sen Malmö. Vänjer man sej inte vid vinden kan man ju lika gärna dö.
Men vi vet hur man uppskattar en grå höstdag, närmare vindstilla. Hellre det än snön vi aldrig kan hantera.

Det blir årets sista BoIS-match idag. Konstgräs. Brasilien.

Melodikrysset. Min hjärna blir tröttare och segare. Jag som alltid brukade lösa krysset med förbundna ögon och vänstran.

Att läsa en bok av Johan Kinde är speciellt.
Det finns ingen kväll, det är afton all over.
I Kalle Anka spelade bandet Pustans Pastejer.
Även äkta fasad eller ytlighet är äkta.
Och hennes sköte, du skulle bara se hennes sköte.
Men ändå läser jag Johan Kindes Någon sorts extas. Jag fortsätter läsa. Kanske är det någon sorts extas.
Men inte vidare bra. Eller.

Jag gör verkligen mitt bästa för att se den där stigen genom mörka skogen, stigen som först blir smalare och ännu mörkare men, men det blir lättare och man vänjer sej och där kommer ljuset. Och jag vill aldrig vara framme. Men det känns så mer och mer. Jag vill vara framme.
Ibland tänker jag: Jag orkar inte, längre.

Varsågod

Som Ulf Lundell skrev, sjöng: "Jag skriver bok, jag skriver bra, och jag vill inte komma till slutet."
I vissa sånger känner man en frid. Det är kanske en mycket uppriven person i kaos och misär som skrivit, som varit tvungen att skriva sej lugn. Att åtminstone någonsatans få ett rum med, just detta frid. Kanske kärlek. Eller tro ... på något. "Jag älskar kvinnan i min bok", sjunger Ulf Lundell.

Den långa starten på romanen jag skriver har varit nödvändig.
Eller hade jag kunnat skita i boken. Den blir nog inte min viktigaste. Jag har en annan skiss som jag känner starkare för.
Men sånt vet man aldrig. Förrän efteråt. Kanske.
Jag skrev och gav ut en novellsamling, och en bok med mina texter och Thomas bilder. Medan jag samlade mej.
Det var något som inte kändes rätt. Det var saker som kändes konstruerade.
Nu ska vi ju veta det, att böcker är konstruerade. Men konstrukyionen ska ju skymma sikten så lite som möjligt, eller inte alls.

Och då kan jag välja liknelser, eller exempel. Köttgryta eller Håkan Hellström? Jag tar kanske båda.
Vi kan börja med Jehåvasjäveln. I sista tredjedelen hittar Henrik Pettersson en metod. Han upprepar en fras. Skriver några meningar, upprepar frasen igen. En stilistisk metod som jag antar att Henrik Pettersson blev glad över. Men det blir problem när metoden syns så tydligt och att boken i övrigt inte är särskilt språkstilistiskt skriven.
Men jag förstår varför han gjorde det. Jag förstår varför en redaktör valde att ha kvar det.

Jag pratar alltså om köttgryta.
Det kan räcka med att hälla i några deciliter vin, ett lagerblad och pepparkorn. Själv blir jag ofta crazy och, låt mej vika av ... Brasse i Fem myror. Ja, Eva är vidunderlig, men Brasse, allt han tycker är gott ska ner i grytan, glass och köttbullar.
Det blir ofta inte bra.
Men köttgrytan ska ha sina beståndsdelar, köttet ska kokas mört. Och oliver och syltlökar, inte för tidigt. Champinjonerna ska ju inte bli saggiga, men dom hjälper upp smaken. Morötterna får vänta lite. Löken ska fräsa med från början, koka sej osynlig. (Det är bra när man har små barn också, dom gillar sällan lök, om dom vet om att den finns.)
Koka sej osynlig. Det är alltså det allt handlar om. Delvis.

Det måste bryta av också. Boken får inte bara rinna över och vara skön och enkel ett slag. Visst, du blir rik då. Men stolt?
Klas Östergren menar att man måste ha transportsträckor.
Peter Kihlgård pratar om lätthet. Inte ett alltid synligt Damoklessvärd, utan den tunna isen som du ändå går över, som du vet kan brista, som du vet hur kallt och mörkt och djupt och omöjligt det är under, i.
Jag pratar om musiken, rytmen, melodin. Jag är ingen jazzkille. Men jag skriver nog lite jazzigt. En roman, sen frihet. Stopp, korta trudelutter, längre böljande sjok.
Åtminstone vill jag ha det så, nästan osynligt.

Till Killor with love var en LP. Med en lång bonuslåt sist, inte alls tillhörig eller nödvändig för själva samlingen. Och några låtar vill man ju alltid in och peta i, ångra. Jag borde haft med den istället. Det kan man ju alltid ändra live.

Den ordentlige och oftast förträfflige Håkan Hellström vill göra löst svängande skivor (i alla fall dom tre senaste, särskilt dom två senaste) som ska låta inspelade på två kafferaster.
Så går det givetvis inte till. Men han gör det jävligt bra.

Bo Strömstedt

Du låg på sängen med ett täcke av choklad. Det smälte långsamt, du log, du var glad.

Jag trodde faktiskt att jag hade slutat förbluffas över mediernas cynism, kvällstidningarna.

Jag satt på kåken, jag var fattig, du var fri. Vi trodde båda på ett alltid alltid vi.

Jag var väl sexton, sjutton. Det började väl blomma i Landskrona i november som idag när jag var arton. När man kunde ta sin ångest och dom spännen man kanske hade kvar från sommarjobbet, till affären, till Akropolis. Läsa Kvällsposten och dricka några öl. Kanske tjugo.

Jag blev förbannad en vinterdag vid ån, jag krossa rutan vid kiosken telefon. Du sa du hata inte mej, du hata vi. Jag sa jag kommer aldrig aldrig att bli fri. Du mumla någonting om ömklig patetik.

Jag säger det: Jag har sett så mycket. Jag blir inte förvånad längre.
Herregud, vem trodde att kungen och hans pseudopolare inte var skitstövlar som inte visste/fattade bättre. Vem trodde att han inte slirat vid sidan om nån ghång när han var slirig eller nykter.

Utanför skolorna kunde vi samma popsånger. Det är någonstans kanske sanningen.

Herregud, vilken Hedenhös- Bullerby- whatevervärld lever ni i.
Men.
MEN!

Tell me you, it´s you who pays.
Som vi skrattade.

Att publicera bild och namn på den misstänkte mördaren och mordförsökaren innan fotokonfrontationer gjorts.

Jag minns när Elsa blåste i plasttrumpeten. Hon kunde inte sluta. Hon hade förstått något. Hon var ett och ett halvt. Hon gick i alldeles för stora gymnastikskor. Hon ska fylla åtta i januari. Hon verkar inte lika glad längre. Så snabbt går det. Går det så snabbt.

Herregud. Blev ni glada för dom extrastålarna.
Jag säger som Peter Wahlbeck: "Varför kallar ni Expressen för hora? Sluta kalla Expressen för hora!"
För att Expressen är en horbock.

Linda Lovelace svepte förbi i en artikel häromdagen

Henrik Pettersson har skrivit en bok som heter Jehåvasjäveln. Den utspelar sej i Malmö. Den slinker ner.
Jag har hela tiden trott att Henrik Pettersson är Henrik Petersen som ibland recenserar böcker i HD. Om jag minns rätt har han även nyöversatt Hamsuns utvecklingsroman Svält.
Jehåvasjäveln är en utvecklingsroman, by the way. Och den innefattar ett uppbrott från den kristna rörelsen Jehovas vittnen.
Hade det inte varit för det hade det varit vilken ung-man-bok som helst, eller inte. Uppbrott som uppbrott. Fast ... den där myten om att ung-man-sökande-romanerna är till förväxling lika är en myt skapad av lata recensenter. Till exempel "poeten" Petter Bengtsson.
Så Ung-man-söker ... bla bla bla, Jehåvasjäveln, på inget sätt en dålig bok. Men inte heller riktigt gripande eller drabbande, eller stilistiskt intressant. Och, det kan jag säga till Henrik Pettersson, ungdomen är jobbig med regler och uppbrott även för en vanlig svenska-kyrkan-kille som undertecknad.
Men det är alltså en helt okej bok, läsvärd. Den kom 2008.
Jag ville bara skriva det.
Jag skriver för sällan om debutanter.
Om man inte räknar in Knut Hamsun där. Och det vore nog en smula slött.

Grattis, Di Blåe

När jag drog igång Radio Malmöhus på låg volym var det Dolly Parton. Sen Kär och galen med Ulf Lundell.
I alla fall då, att den sången kunde bli, nja ... folkkär. Det visar på det Sverige som åtminstone fanns då, 1982. Bakom knog och gnetande och gnällande på Palme, så vaknade vi ur sex års borgerlighet. Och man levde återigen i en värld där åtminstone hälften trodde på solidaritet med fler än dom egna.
Jag klankar inte dom andra.
Jag hyllar bara dom som inte röstar för egen vinning.

Det kunde vara 1982. Mamma och jag när jag hade sovmorgon i sexan eller sjuan. Vi lyssnade alltid på Radio Malmöhus på morgnarna. Drack te. Lyssnade på Skånska orter och ord. I olika pyjamasar och nattlinnen.
Det är sådana minnen av en barndom och ungdom. Vi var tre syskon. Jag var mittemellan. Jag minns några få stunder, ensam med en av mina föräldrar. Jag minns det med värme. Pappa och jag på golfbanan en tidig morgon.
Och ofta med min bror och hans kompisar, flottar och kojor och sport och sen annat. Mer sällan med min lillasyster.
Jag och Peder.
Windy och jag, musik, video, musikvideor. Vår egen musik.
Mest minns jag ensamhet. Inte med sorg. Mer med en känsla av frihet och ett skönt vemod. Ensam med den ende som förstod mej.

Nu är klockan sju. Anna sover i soffan. Jag har varit uppe sen halvfyra. Elsa sover i sängen. Jag vill inte väcka dom, men jag måste. Så är samhällets lag. Trötta barn ska fösas till inrättningarna. Pappa ska hem och sova efter cykelturen. Kanske drunknar jag av sömnen i simbassängen. Yrvaken ska jag sen skriva en bok som miljoner ska ha som sin enda vän på en brygga utan brädor den dagen när havet är blankt och stilla.

When did it begin

Avsaknaden av empati.
Godkannandet av att skita i andra.
DEt svenska samhallets forfall.
Gellert Tamas De apatiska ar ju ingen deckarliknande historia. Och vi orkar ju inte lasa om det jobbiga.
Och dom styrande, dom riktigt apatiska.
Na, vi lyssnar pa andra- och tredjehandsskvaller. Sa slipper vi bry oss. Sa haller vi ryggarna fria.
Och sa tanker du, manniska?
Na, dom latsas.
Na, sa kan vi inte gora. Vi, goda Sverige.
Stuff it!
Wake up and smell the coffee. Om du vagar.
Det ar alltid nagon annans gras som ar samre klippt i krissverige.
Och jag har ju ... det och det och det.

Frityr

Hade jag bara haft ett par nya skor att ga in hade det varit lattare att vara en person i en bok av Slas. En vandring i solen. Dagarna fore lunch. Samtal pa ett fjarrtag. Jag borde alltid ha med mej Niels Claessons svidande vackra bok om fadern.
Framat halvsex nar jag ska simma mina varv borjar det lukta friterat vid poolen, pa tredje vaningen nara restaurangen. Jag simmar tjugo langder och ska vara frusen i nagon timme.
Det ar kalla golv i Fuengirola.
Jag sitter vid baren i roken pa den spanska baren langre upp, bort fran havet.
Havet ar lite kallare an poolen. 18 grader kanske. Salt.
Uppkmappt skjorta vid strandpromenaden innan. To kill a mockingbird av Harper Lee. Pa svenska. Jag laser helst pa svenska, sen danska, sen engelska. Sen tomhet.
Det ar en lang strand att promenera fram och tillbaka pa.
Bacon och vita bonor till frukost. Tomater.
Forr kopte jag mina billiga okenkangor i Spanien eller Portugal. Da var dylika skor populara vart tionde ar i Sverige.
Nu hittar man dyra okendojor hos svenska skokedjor. Och dom billiga spanska har jag inte sett roken av an.
Ingen sol idag. Jag aker kanske in till Malaga pa skojakt.
Och jag ska lasa Gellert Tams, De apatiska.
Min roman skriver inte sej sjalv, men den skrivs.

Sensommar

Duvorna och jag vid halvsex. Jag simmade tjugo langder. Skugga i poolen men skont.
Flygplatser. Det luktar parfym pa Kastrup, alltid. Men gar man lite langre.
O`Learys. Var finns ni inte inte? I Malaga nu ocksa. Som en trygghet.
Ett riktigt spanskt hotell. Jag trivs. En kinabuffe. Varlden ar overallt.
Han trodde att jag var finne, den engelske pubsnubben, tills jag log eller skrattade. Finnar skrattar inte, sa han. Han har fel men jag holl med.
Han salde bocker. Brendan Behan, The borstal boy. Las den.

Upp i älgarännan

Jag hade en cardigan i blått och rött. Sånt hår som man hade på sjutiotalet. Jag hade blågröna Addidasdojor. Och en blå väska man skulle dö för på Möllevången idag. Där stack min hunds huvud upp. Kalle Anka. Han som jag passade när han snurrade i tvättmaskinen.
Det finns ett foto.
Jag gick nerför flygplanstrappan.
Nuförtiden tar man inga foton. Det är inte längre lika spoeciellt.
Vägarna, bassänger med vatten som dunstade, saltet som lös vitt i solen.
Alltid flygplan till Malaga.
DEt är kväll nu. För sent för att packa. Men det är samma spänning. Kastrup-Malaga-Fuengirola. Jag blir mej själv där.
Jag kan gå bland engelsmännen, slänga käft och glo på fotboll.
Jag kan gå uppåt, brot från havet, in i parken, in på dom spanska barerna. Med min läsebok och skrivbok. Med mina ögon.
Det finns pool på hotellet.

Och samtidigt lyssnar jag på Spotify. Jag får chansen att vinna The Poodles senaste live-dvd, In t he flesh.
Som taxichauffören i snobb-Tylösand sa när vi ville åka till trash-Andersberg: Hellre äter jag en burk med mask.
Och jag skulle vilja göra det nu. Springa och gräva och fylla burken och hålla hans flinande huvud och trycka maskarna i hans trånga hjärna.
Och du och du och du.
Vita bönor och bacon. Tomater rakt från träden och ugnen.

Jo

Norrlänningen. Han var lång med djup röst, ganska akneskadad i ansiktet. Vi bastade i gemensamhetslokalen i mitt bostadsområde, Råslätt i Jönköping.
"Ska vi fara till stan", sa han sen. Han blev snabbt full i bastun. Han var mycket intresserad av tjejer. Pratade om dom i vår klass, lärarhögskolan i Jönköping.
Pizzeriorna i Jönköping, utan alkoholtillstånd.
Fika i Pingstkyrkan.
Spela innebandy med Pingstkyrkans lag.
Det var inga konstigheter i Jönköping med det religiösa, slutet av nittiotalet.
Mats spelade av mej pengar på golfbanan. Vi drack öl som jag hade köpt ut i bastun.

Så satt vi där, norrlänningen och jag. Jag har inte känt så många norrlänningar. Jag kommer inte ihåg hans namn. "Nä, Jonas, ska vi fara till Kåren." Det var tvåhundra meter.
Vart han gick for han. Såna är dom, norrlänningarna.
Det var trevliga människor i Jönköping. Jag längtade hem. Jag var kär i en landskronatös. Jag spelade i band där. Och Amatörteaterföreningen Harlekin.
Så en dag i december for jag.
Jag fick vykort och brev. En underlig känsla. Dom ville ha mej tillbaka. Det var alldeles omöjligt. Jag hade blivit en helt annan människa då. Det var inte meningen.
Sen kan man ju fundera på fördelar och nackdelar.
Sen kan man försöka vrida klockan tillbaka så att jag åtminstone skulle få veta hans namn.
Och dom som inte spelade kyrklig innebandy ägnade sej åt orientering.
Så var det. Så är det. Smålänningar och norrlänningar och en och annan västgöte. Jag känner dom allihop.

När duellen är över

Han var så ung då, Ulf Lundell. Drog lite Beckett, En kniv av nej. Och säkert mer.
Håkan Karlsson på Landskronadirekt kan sin Ulf Lundell, han skrev något listigt om Den randige kungen häromveckan. Sånt gillar jag.
Vi kan kalla det nördar talar till nördar. Eller intresserade till intresserade. För andra blir det i bästa fall: jaha. Eller tråkigt.

Erik Mårtensson huserade bland böcker och gamla tekoppar i ett hus i Skurup där Strindberg ska ha ridits av absintmaror och muckat gräl. Och kanske är allt bara skrönor.
Vi lyssnade på skrönor där hos Erik Mårtensson när jag var sådär tjugofem. Man kunde bli lite sömnig ibland, såg Eriks gamla Svenne Hedlund-frilla vagga långsamt fram och tillbaka när han for på villovägar, i skrönornas land.

Efter tre veckor hoppas jag slippa en runda till av alla förkylningar som flyter omkring.
Idag var jag hos doktorn. Hans stora händer kände både här och där. Men inget farligt. Men inte skönt heller.

Exkursion. Hur längesen var det inte jag begick en hederlig exkursion. Kanske i skogen. Eller upp på fjället. Jag såg ett så fint foto häromdan. Jag brukar prata om att flytta stolen, gå upp på stolen, se från ett annat håll. Jag måste titta på mej själv också. Ärligt.

Nä, int vill man fara till Bjuv. Jag stannar hellre i trygga Malmö. Särskilt som nästanarier. Vi är ju få som är helt rena.
Men på torsdag flyger jag till Spanien. Till kända trakter med nya ögon, hoppas jag. Ensam. Datorn, böckerna, manus och skrivpapper. Musik. Och badbyxorna. Hotell med frukostbacon and the shit om jag är korrekt informerad, man får ta seden dit man kommer.

Han var ju bara barnet

Det är en rastlös och skön känsla.
Att veta att man har boken. Det är bara att skriva den. Och jag vet att jag kan. Går bara och suger en stund på karamellen.
Nu skiner ju solen, och vinden kommer tillbaka efter några stilla dagar.
DEt är ungefär ett år sen. När vi var ute i skogen den där dagen. Den vackra dagen. Med varm choklad och alla löven i alla färgerna. I gummistövlarna.
Jag trivs i gummistövlarna.
Som i Påarp utanför Halmstad. När jag var i huset där på våren eller hösten, själv. För att skriva.
För att kunna gå i vilka kläder jag ville, som jag trivdes i. Morfars gamla gummistövlar.
Och jag såg bilarnas lyktor på kvällarna och läste istället för att skriva. Jag gick mot tjugofem. Vad visste jag.
Jag visste inte hur mycket man tar in. Hur viktigt det är att byta miljöer. Om det ändå bara handlar om att byta krog eller livsmedelsaffär. Byta perspektiv.
Det blev min första roman av det där, den som aldrig kom ut. Det blev Alltid denna förbannade jakt av det. Det blev två noveller. Och mycket mycket mer.
Att förstå ensamheten och sej själv.

Så cyklade jag in till Trönninge en dag i tidig april. Såg löpsedlarna. Satt på pizzerian och läste om Kurt Cobains död. Några tårar, några nickar. Jag behöver inte berätta. Det räcker med att jag förstår.

Såhär

Såhär: Vadå, vad jag vet om lycka?
Inte mycket.
Men såhär: Ja, jag är tillbaka i simbassängen. Är det kanske sorgligt att man ska ner i ett hölje för att känna sej trygg. Jag vet inte.
Jag minns en bassäng på Kreta. Vi var inte rika. Men det regnade så i maj och tidiga juni. Jag var spröd. Johanna kanske stark. På något sätt fanns det pengar. Malin körde oss till Sturup. Vi hade inga barn.
Jag minns geterna som gick runt runt dom små bergen, kortare ben på vänster sida. Runt runt, inavlade bergsgetter.
Knossos. Jag skrev ett vykort till Rickard. "Som Slas skulle ha sagt: Vi var och tittade på gamla stenar."
Vårt hotell var litet vid en väg någon kilometer utanför stan. En norsk kvinna solade topless. Åt lunch topless. Promenerade på den lilla vägen topless. Hon hade kortklippt hår. Fyrtio år kanske. Hennes väninna hade två barn och var mer storväxt, tunna stora tyger.
Armhävningar topless.
På andra sidan vägen låg ett finare hotell. Femtio meter pool med saltvatten, och kanten alldeles brant ner mot stranden. Som att simma i himlen och havet samtidigt. Då kom lugnet tillbaka. Jag strävar inte efter lyckan. Jag vill ha lugnet. Jag vill slippa oron.
Sen låg vi i havet på rygg och bara flöt i det salta. Reste oss upp och gick. Det är ingen konst.
Jag känner till stunder av lycka.

Do not go gentle into that good night

Nu gick dom ju ut. Dom som önskar sej det viktiga, skolavslutningar i kyrkan.
Varför ska dom ta vårt land ifrån oss.
Men nu gick dom ju ut från Storkyrkan, när dom hörde Guds riktiga ord. Då passade inte Ian och Berts galoscher.
Jag läser Örjan Svedbergs, lite klumpigt skrivna, intressanta bok om Hoola Bandoola band och Malmö på den tiden.
Så råkar jag lyssna på Stefan Sundström. Han plockar gärna fram storsläggan, det är inte då jag tycker att han är bäst.
"Klarare, för varje dag blir vädret klarare. Vi klarar det, för varje dag blir den saken klarare. Vi ska begrava det, det som förtryckte och förslavade. Vi klarar det, för varje dag blir det lite klarare."
Det är Mikael Wiehe. Och det är ett fantastiskt sväng. Rocksamba.
Och när Totta ställde sej på scenen och sjöng När man jämför.
Tårarna faller över en tid som borde skämmas men inte har vett till det.
Fortsätt gå, sverigedemokrater, gå i ån.

Bara några musklick bort

Där intill, ligger en helt annan värld.
Alldeles nära kan jag ta mej in i något som får mej att slippa sakna.
Jag saknar.
I huset där jag bor finns det numera internet.
Det kan jag tänka på ofta, hur det var på regementet på Regementsgatan i Malmö. Hur det var på regementet på Kasernplan i Landskrona. Hur det var för dom ryska krigsfångarna som satt på Citadellet, som byggde piren ut mot kallbadhuset. Vid Linjen.
Han, Axel eller vad han hette, som startade Tidningen Arbetet. Han som satt på kåken Malmöhus.
Jag tänker ofta på den ofrihet jag känner när dom kapitalistiska makterna utan diskussion tagit över.
Samtidigt.
Jag tänker mycket på den ofrihet som västerlandets folk inte har en aning om. Vi bortskämda idioter som tror att rösta på moderaterna är att inte rösta på sd, som vore vi goda. När vi bara är giriga. Vilka lögner vi än trycker in i våra egna skallar.
Nu är jag mycket förkyld.
Nu har jag två döttrar.
Jag är så förbannat bortskämd. Du också.

Simhallen

Apropå namedropping i Patti Smiths mycket intressanta Just kids.
Per Svensson gick ut när jag gick in, på bibblan alldeles nyss.
Det tog lång tid, men en dag hälsade jag på den där typen som stod och stirrade på mej i simhallen, det var Jakob Hellman. Jag vet inte hur många gånger han försökt hälsa på mej. Jag är ju en artig kille, närsynt oftast utan brillor. Jag med mina ögon.
Förr i tiden brukade Armand Kranjc vara i bassängen, jag tyckte inte att han såg så farlig ut.
Av bröstsimmare tillhör jag eliten. Dom riktiga simmarna, och männen, crawlar ju. Jag tycker att det verkar svårt med det meditativa med huvudet under vattnet så mycket. Men så är jag också en dålig crawlare.
En ung kvinna har nog varit elitsimmare, kanske svensk mästarinna. Hon simmar i alla fall förbi mej, bröstsim.
Också går jag ibland på den tjeckiska puben där Andreas Yngvesson ibland serverar.
David Ericsson, lastbilsförfattaren är bra att läsa.
The thrill is gone med Mike Scott. Han kan ju inte sin Patti Smith särskilt lite. Utseende, skivomslag. Musik. Texter.
Den tidige Mike Scott.
Alltid den tidige.
Eftersom jag aldrig slagit igenom som författare kan jag länge än var den tidige, den spännande.
Med några hard core-fans som kan briljera med förstaupplagor av den pretidige okände, när den dagen kommer.
För den dagen kommer.

Äganderätt, och ingen jävel över bron

Jag förstår precis hur dom tänker.
För sexton år sen var det nåt vägbygge som vanligt. Där mellan bibblan och Kockum fritid i Malmö. Innan Ljusets kalender fanns. På Bo Widerbergs tid.
Från Svinaryssland till bibblan till simhallen.
Och det kunde regna. Och vi kom inte förbi.
Men vi var några tappra som gjorde en stig, cyklade och gick dagligen, kämpade med vår stig.
Idag är stigen bred. Ibland går människor i bredd på den. Och cykelbanan som vägbygget skulle fixa till är borta. Jag cyklar på min stig.
Och blickarna när jag ska förbi.
Jag säger: Gå för fan inte i bredd.
Jag säger nästan: Gå för fan inte på min stig.
Och en äldre man säger: Här får man inte cykla, skriver kanske en insändare.
På stigar får man cykla. Jag byggde den här stigen! Det är min stig!.