Idag recenserades Landskronaboken i Helsingborgs Dagblad. Författaren och kulturskribenten Boel Gerell var inte riktigt nöjd. Jag skrev ett brev till henne:
Hej Boel Gerell.
Jag cyklade till Centralen från Limhamn i morse för att köpa HD och läsa din recension av Landskronaboken. Det kändes sådär. Jag har också skrivit recensioner, jag vet att man kan välja en inställning, en ingång. Jag vet också att man kan ha fördomar: En bok om Landskrona ska handla om invandrare, skrivas av invandrare. Ska vara råkritisk mot kommunledningen. Det var aldrig min tanke. Jag ser hur mycket som görs för att rätta till problemen i Landskrona. Jag tror att det viktigaste är att ändra inställningen hos dem som hörs och syns mest (och det är inte kriminella invandrarungdomar) , svenska män med gammal socialdemokratisk inställning, överjästa, bortskämda, rädda för allt främmande. Dom vill ha det som det var förr, dom har förskönade minnen från förr.
Jag har bott i tjugofem år i Landskrona. Jag är där ungefär sjuttio dagar om året. På stan, på offentliga lokaler av varierande klass. Jag vet hur dom pratar. Jag ville informera.
Du ifrågasätter lite löst de medverkandes landskronaanknytning. Hur många mer än Marie Pettersson verkar vara frågande inför medverkan i Landskronaboken? Ingen, eller hur? Jag tog med Marie av den enkla anledningen att jag ville ha med någon utomstående, anknytningen var mycket riktigt kulturskrivande i lokaltidningen.
Det verkar vara viktigt för dej att påpeka att min fru skriver i boken. Hon är kassör i Kulturföreningen som ger ut boken, hon är alltså delaktig som initiativtagare. Hon är dessutom journalist och gift med en man från Landskrona, har bott där i ett år och spenderar varje sommar där sen fem år tillbaka. Connie som jobbar på Dammhagsskolan kändes som en intressant person att intervjua.
Journalist ja, dom som ska samla fakta, här är lite: Du raljerar över att boken fantasilöst heter Landskronaboken. Det finns en tjugofemårig tradition i Landskrona att ge ut en bok varje år med namnet Landskronaboken, den gick i graven för cirka fem år sedan, den tråden plockade jag upp igen. Det har inget med antologin Upp och hoppa att göra. Jag anar att du har gått och gnagt på Upp och hoppa då och då i fem år, så det var ju skönt att du fick det ur dej, offentligt och allt! Upp och hoppa var en dålig titel, tanken var att lyftkranen och skorstenen med stege på skulle vara dubbeltydiga, Upp och hoppa, ner alltså, ta ditt liv. Jag tyckte att det var kul och fyndigt då, men inte nu. Jag var en annan människa. Förordet och baksidetexten var kanske inte dåligt skrivna, men oredigerade av redaktören (jag själv).
Under arbetet med Landskronaboken har jag pratat med två bekanta till mej, afrikaner. Dom pratar dålig svenska och halvkass engelska. Ingen av dom ville skriva och dom var heller inte intresserade av att bli intervjuade. Det är, som du kanske inte vet, inte alla invandrares högsta dröm att medverka som utställningsobjekt eller alibi för finkulturella samhällsobservatörer i Sverige.
Den afganska pojke jag skulle träffa, hade bott två år i Ryssland, pratade några ord svenska och några ord engelska, var i det närmaste analfabet. Någon tolkning var inte möjlig, det var helt omöjligt att få ihop en text om hans öden och äventyr.
Enligt dej kan ju Aida skriva. Jag läste den text som Aida skrev när hon gick andra året på gymnasiet, ett bra arbete om en mormor i Bosnien. Men inte tillräckligt bra för att publiceras i en bok, och inte tillräckligt långt. Texten var på cirka tvåtusen tecken, i Landskronaboken ville jag ha tiotusen tecken och historier om stan, jag frågade Aida om hon kunde skriva mer, om sej själv, sitt liv, sina känslor, tanken var att vi tillsammans skulle redigera texten sen. Jag fick tre meningar. Allt riktigt personligt som hon berättade fick jag dra ur henne, återigen, det var inte hennes högsta dröm att synas i skrift, hon förstod inte varför, hon kände sej inte utanför eller annorlunda eller speciell. Därför blev det min bild istället. Jag blev inte alls förvånad över att Aida pratade god svenska, men! Det finns många människor i fyrtioårsåldern och uppåt, i Landskrona, i många andra städer, som tror att alla invandrare är puckon som inte kan prata. Det är dom som köper Landskronaboken, det är dom jag vill nå, blidka. Så där är du rätt på det. Jag är mycket lite intresserad av att sitta i slutna rum och prata teoretiskt och vänsterintellektuellt om hur saker och ting borde se ut, utanför de elitistiska fönsterna, det finns det andra som gör. Jag ville jobba och jag ville jobba med något som jag trodde kunde lite lite förändra bilden av Landskrona, framför allt för landskronaborna, dom som skriver insändare eller bara knyter näven tyst, få dom att ta ett första steg på den långa vägen tillbaka till det enkla ordet solidaritet. Få dom att förstå att det handlar om människor, som man inte behöver älska, men man ska inte hata. Det är kanske för enkelt och naivt för din värld, fair enough.
Landskrona är en stad som snart är sexhundra år gammal, nästan allt som skrivs i rikspressen eller Sydsvenskan om stan handlar om kriminalitet och indvandrare. Ett mål med min Landskronabok var att skriva om något annat. Något som kunde få landskronaborna att komma ihåg det som inte bara är problem. Tänkvärd underhållning.
Landskronaboken är inget beställningsjobb. Jag gick upp till kulturchefen och la fram ett förslag. Sa att om ni säger ja så gör jag det på mitt sätt, ingen har styrt mej, ingen på kommunen har läst korret förrän det redan var i tryck. Till skillnad från Malmö så myllrar det inte av skribenter och författare i Landskrona, framför allt inte med invandrarbakgrund. Jag ser dessutom inget fel i att svenska människor får tala. Jag röstar inte på Sverigedemokraternan eller något annat parti som ens svagt luktar brunt eller blått.
God jul
Jonas Bergh
4 comments:
Eftersom Boel inte kommenterar, om hon nu har läst. Så gör jag det. Det finns en liten osanning i mitt brev. Kulturchefen Christin och bibliotekschefen Margareta läste faktiskt korr. Det resulterade i att kommunen inte står som medutgivare tillsammans med Kulturföreningen JB23. Detta på grund av att Sverigedemokraterna kritiseras i boken. Så går det till i en demokrati. Detta sagt utan någon som helst ironi. En socialdemokratisk kommun ska inte ge ut en bok som kritiserar ett parti som fick nio procent av rösterna i senaste valet.
Däremot kan kommunen betala, det ska dom ha all heder för, det finns många av den gamla sortens goda sossar i Landskronas kommunledning. Absolut inte felfria, men med stora hjärtan.
En sak till i väntan på Boel Gerell: Jag tycker fortfarande att titeln Upp och hoppa (tillsammans med den skorstenen och lyftkranen och den klarblåa himlen som kan vara ångestframkallande för många) är bra. Det är bara synd att så många människor som annars ägnar timmar åt att övertolka dikter, filmer och teaterpjäser, inte kan ta sej tid att tolka ett omslag och en titel. Därför skrev jag att jag inte längre tycker om titeln, men det gör jag. Jag tycker bara illa om dom som tror att enkelhet är enkelt.
Hej Jonas, den där recensionen var osedvanligt elak... man får lätt intrycket att hon har något otalt med dig. OK att hon inte gillade boken, det måste man inte, men det här var nåt utöver det vanliga. Och vad har "Upp och hoppa" med Landskronaboken att göra överhuvudtaget?
"Jag tycker bara illa om dom som tror att enkelhet är enkelt" - jag kunde inte ha sagt det bättre själv ;-)
Tack. När jag gjorde novellantologin Upp och hoppa (den kom ut hösten 2000) var jag förvisso i ganska dålig form. Men boken skäms jag inte över. Många bra författare skrev bra noveller (Magnus Ödmark Ninni och Petter Holmqvist, Jonathan Jeppsson, Oline Stig, Niklas Åkesson, Niklas Söderberg, Per Engström, Gertrud Hemmel. Och: Boel Gerell!)Boken gavs ut av Författarcentrum Syd och det var ett förbannat gnällande från flera av medlemmarna där, från dom som inte fick vara med. Dock: ingen gnällde så att jag fick höra det, trots att de hade min mejladress och mitt telefonnummer. Jo, två, Magnus Ödmark var förbannad för att jag missuppfattat något om hur han vile ha sin text, han tyckte också att omslaget var fult. Det får man ju tycka. Jean Bolinder var också arg fick jag hjöra av John Annas på FC-Syd, då ringde jag upp honom. Han hade blivit refuserad och tyckte att det var fel. Han s novell var den sista jag valde bort och i efterhand kan jag tycka att jag gjorde fel, jag valde en yngre tjej framför en äldre man. Det misstaget lärde jag mej mycket av, att aldrig mer välja bort något bra för något mindre bra bara för att vara korrekt. Det är en anledning till att Landskronaboken ser ut som den gör.
Men, angående Upp och hoppa, för övrigt fick jag gnället från anra eller tredje persoon. Samt som överlägset besserwisserraljerande från den självgode Tryggve Bång i FC-Syds medlemsblad. Det fanns Upp och hoppa böcker över, min tanke var, och den fanns nerskriven hos FC-Syd, att boken skulle ut i gymnasieskolorna i Malmötrakten. Dock slutade min anställning och det borde vara FC-Syds uppdrag att slutföra jobbet. Nu tog Tryggve Bång åt sej äran när detta skedde, och hö-hö-ade över att han räddat boken från Pappersätaren (eller vad det heter). Jag antar att även Boel var sur över något. Men det kunde hon väl sagt då, inte väntat i fem år för att göra ner Landskronaboken på det sättet (även om hon berömde några texter) i den tidning som 90% av Landskronaborna läser, som du sa, hon verkar ha ett horn i sidan till mej. Det är synd, men Landskronaboken har i alla fall sålt mycket bra där den ska säljas, i Landskrona.
Ändå: Om man skriver på baksidetexten att en bok inte är ett samhällspolitiskt inlägg så blir man förvånad över en recensent som recenserar den som ett sådant.
Puh!
Post a Comment