Monday, August 02, 2010

Någon vänder ryggen ...

... med Docenterna, hade jag glömt att jag tyckte så mycket om. Som att träffa en gammal vän och, förbluffad. Vi har så mycket vi kan, tillsammans. Vi pratar och pratar och måste berätta. Vi är alldeles nära varandra.

Vad ska man säga om mitt liv.
Kanske att jag lever det.
Så gott jag kan.
Ibland.

På Grotten på Sönder Boulevard. Vi kan säga att det är höst igen. Men jag morgonbadar. Kanske nitton igår. Kanske tjugo. Så att man kyls av, tar dom där snabba simtagen och blir, jag tvekar inte att säga, ett med havet. En kvart, tjugo minuter.
Men så har jag bestämt. Nu är det höst igen och jag ska skriva bok på riktigt. Det är en skön känsla. Jag har så många lappar och överallt i min skrivbok, och skissdokument i datorn. Nu ska jag skriva bok på riktigt.

Någon vänder ryggen.
Då, i slutet av åttiotalet började jag läsa Carl-Johan Vallgren. Nomaderna först, sen Längta bort. Fågelkvinnan. Det fanns något ansträngt, vill jag minnas att jag tyckte. Men drömmarna. Vagabonderiet. Det drog mej in.
Berättelser mellan sömn och vaka, där någonstans, tappade jag intresset.
Som med Kurt Olsson.
Sen har jag hört så mycket.
Sen kom det där Augustpriset.
Som med Bengt Ohlsson.
Du är inte bara min längre.
Men nu läser jag Kunzelmann och Kunzelmann. Det är en underhållande bok, på inget sätt bara underhållande, mer än så.

Och dom två bästa låtarna i vemodet, hoppet, gräsytorna att ligga på mitt på boulevarden, känslan att just för den hundvalpen och dens söta matte, ska livet nog sjunga ljuvliga sånger igen.
Dom två bästa låtarna, vänd dom inte ryggen, Why worry och Brothers in arms med Dire Strait.

2 comments:

Jakob said...

Kunzelmann och Kunzelmann är en riktigt bra roman, den blev lite sågad när den kom men på felaktiga premisser tyckte jag. Kändes som om recensenterna kämpade för att hitta en anledning att kritisera den, jag minns ett samtal om boken i P1 som slog rekord i hummande och vaga avståndstaganden.
Själv har jag inte läst någon av Carl-Johan Vallgrens tidiga böcker som du nämner, men Dokument rörande spelaren Rubashov och Den vidunderliga kärlekens historia rekommenderar jag starkt!

Jonas Bergh said...

Rubashovboken lånade jag på bibblan när den var ny, slarvade bort den i en flytt och fick punga ut med trehundra kronor. Sen hittade jag den. Men har inte läst den. Alla började prata om Carl-Johan Vallgren. Jag blev mindre och mindre intresserad. Det är inte snobbism. Det var bara inte spännande längre.
Men en vacker dag. Jag har Den vidunderliga kärlekens historia också ... någonstans. I sinom tid ...