Rysk roulette - Den stora återföreningen

Ett stjälpande samhälle som fortfarande kallar sej hjälpande.
Och du ska känna skam och tacksamhet när du tar emot allmosorna.
Och det är taget hit nu, att dom som är bara ett snäpp upp på stegen, att dom gladeligen slickar röv uppåt och sparkar trampar hoppar neråt. Girigheten. Och högre högre upp skrockar några stycken, och det är inte dom feta grosshandlarna längre. Makten är fit, for fight, ready for the killing.
Du hör dom ropa bland krom och pastell (igen, dom vill bli strypta igen av 80-talets estetik, kvävda av en axelvadd i parfymerad svett).
Och några bara flinar: det är en rolig grej. Kul att höra dom gamla låtarna. Så tokiga vi såg ut. Kul att träffa alla igen. Nä, han hamnade visst i fängelse. Nä, hon, du vet, nä, du vet, hora, ja,förfärligt.
Men vem dukade nu hennes bord.
Och han som körde ihjäl sej: Vem startade nu hans motorcykel.

Vi kan låtsas att Mikael Wiehe såg det först med Titanic och Keops pyramid. Att det inte är sant är en annan sak.
Igen och igen och igen, hundratals, tusentals år och längre bort härifrån, ska ni pissa på varandra och det ska alltid ligga en stor del och säga: Man blir ju varm i alla fall.
Men ändå, för det visar också historien, ska alltid några resa sej och säga: Fel! Och: Aldrig mer, aldrig igen, den här gången måste vi lära oss.
... en vacker dag, men vi kommer inte att vara här då.
... redan spelat bort korten och blåst the brains out med den laddade kanonen som har hängt över våra huvuden hela tiden.