Den har en alldeles enkel och självklar melodi, Kostervalsen, men med sin egen twist. Jag suger i mej luft. Jag suger upp krabbor från havets djup. Jag kommer alltid in från regnet. Så vill det sej att jag lyssnar på Anna o mej med Lalla Hansson. Att jag lyssnar på Lasse o Marie med Alf Robertson. Och det är samma dag som jag läser Åsa Linderborgs recension av boken om Lasse Stefanz. Och åskan mullrar och jag tänker på Elsa. Att känna smärtan av saknaden första gången på det sättet. Hon är nio år. Att gråta i en ensamhet bland alla andra, och jag kan inte säga förståndiga saker. Jag kan inte säga: Så enkelt är livet, så svårt. Du är ledsen för att du har haft det så roligt. Det här kommer att bli minnen för livet. "Du kommer att vara ledsen ett slag", säger jag, allt blir snusförnuftigt och inte stort nog, jag blåser plattityder som buckliga rökringar, men jag berättar inte, inte nu, om min kompis i Stockholm som jag nästan aldrig bott i samma stad som, som jag längtat efter och saknat, varit förbannad på, och så vidare, upplevt och lärt mej med, av, antagligen ska åka och besöka om några veckor. Jag berättar inte att det bubblar i mej av vilja att berätta allt som vi delar, Elsa och jag. Hon har en egen smärta, ett eget liv att upptäcka. Håll dej undan, Jonte, blås ut luften någon annanstans.

Ja, du fattar.