Man åker till städer. Jag minns Hässleholm men har alltid svårt med väderstrecken. Jag minns Hässleholm för att jag varit där ofta. Jag minns blåsten på dom breda gatorna i Kristianstad. Jag minns att jag träffade Håkan Sandell och sen tog bussen till Malmö, genom Tollarp, snabbt hem och sen tåget till Ystad och färjan till Rönne, Bornholm. Jag minns Rönne väl, den skitiga stranden. Gatuköket som är en bodega, och längre bort från city lutar sanden ner mot havet och man är aldrig nöjd, mera salt, tänker man, färre människor i inomhuspoolen, men köttet var lagom blodigt. Nu dricker jag kaffe igen efter ganska många års uppehåll och tänker på Budapest, där har dom nog starka korvar till det starka kaffet, och jag tänker på alkoholläkaren som har en förmåga att vara både sträng och öppenhjärtlig, trycka på rätt knappar, "men ingen tokajer", sa han, och det var inte långt borta att jag började prata om Jack Kerouac. "Men Prag är finare." Jag har pratat tillräckligt om Prag. Jag minns för dåligt, inte för att jag var full, för att busshållplatsen var så grå och trist, för att jag saknade starkare än vanligt, jag läste Claes Hylinger och Fredrik Ekelund, Jag vill ha hela världen, på förortskrogen som var som en gigantisk Domusrestaurang, ingen sås till dom torra schnitzlarna, om man nu skulle försöka äta, jag åt kycklingskinn och grovt bröd, eller, jag vet inte, jag minns inte. Böckerna luktade parfym och var missfärgade. Det är samma sak med Lissabon, allt flyter ihop, varje gång minns jag bara färjan över Tejo och bussresan till Sesimbra, snubbarna som vill sälja hasch på gatan som jag inte kommer ihåg namnet på, en tjurfäktningsarena, inte ens en saluhall. Du kan vara var som helst, utan ögon utåt glömmer du allt. Man åker tåg till städer och ser bara en platt öde slätt i grått.