Det är en konstig känsla. Att kliva av tåget i Landskrona, och det står några männsikor där, det har slutat regna, det blåser, det är just vid nya stationen och bakom är slätten, över far molnen, det har slutat regna. Och det står några människor där, tre personer, tittar på något, så ska de gå, så stannar två kvar, tittar, läser. Och bussen ut till Borstahusen går snart men jag hinner en snabb glimt. Det är Katarina på Thomas bild, det är mina texter. Det är en av våra tretton skärmar.
Ute där Tivolit brukar vara på midsommar, nära Borstahusen och Ulkavallen, står skylten med tivolibyggaren Aleksys bild. Aleksy heter egentligen något annat. Jag tänker på det. Tänk om han kommer hit i år igen, med sin kraftiga kvadratiska håriga överkropp, mössan. Tänk om han ser bilden läser texten, vem fan är Aleksy, tänker han, får jag tag i den självgode jäveln som skrivit detta så ska jag strypa honom, dunka hans huvud mot släpet till Tagada.
Så tar jag mej runt delar av Landskrona, och det är en konstig känsla. Berättelser, mina egna och andras, Thomas bilder, våra promenader kommer tillbaka och det har varit ett konstigt projekt. Det rör liksom på sej.  Det är ett år sedan vi började. Det är ju livet som också har pågått och förändrats. Tillvaron lyfter och landar om och om igen.

Detta är delar av skärmen vid Tivolit, ett mobilfoto i all hast.
Imorgon (lördag 25/5) presenteras utställningen och boken finns till salu vid Rådhustorget i Landskrona.