2001, och vissa dagar låg jag i timmar på rygg i sängen, tom, tänkte tom, pratade slött tyst med mej själv, försökte: "Men något måste du vilja?" "Nä, inte ens vända mej om." "Men något måste du väl känna?" "Nä, inte ens smärta." "Men ..." "... inte ens glass i strutar ..." Men våren blev sommar och ett ljus och vi åt glass i strutar, åkte runt i en lånad bil och badade och åt glass i strutar och någon gång var vi mitt i Halland mitt i naturen i vildmarken och jag hade glömt medicinen, ångesten som knöt magen igen, paniken uppblandad med ledan och vi gick vilse i den där skogen men hittade bilen och hon körde fort tillbaka till huset vid havet och när det första pillret låg på tungan, kände jag redan ett lugn igen, som förr med alkoholen, första glaset ro. Och i Malmö badade jag varje morgon från T-bryggan, simmade på Kockum fritid, cyklade, och det var något som fortfarande drog i mej, drog upp mej, berätta historier och jag skrev på bibblan för hand och det var 2001 och jag skrev Så enkelt i solen, den lilla tunna boken som inte försökte vara annat än hopp, resa, älska, stå lättare ut. Och 2001 blev höst och vinter och 2002 och vissa dagar gick jag upp halvsex. Somnade vid ett, i soffan i rummet med fönster ut mot Södra förstadsgatan, det lutande golvet lutade in mot sovrummet med fönster mot gården, och jag cyklade hem till honom i det höga huset vid Folkets park, gav honom frukost, tvättade, klädde och väntade på färdtjänsten i en doft av fukt, svett och urin gömd bakom Konsums oparfymerade tvål. Gick på rullstolsboccia och rullstolssquaredans och blev förolämpad och hela tiden ville jag berätta den krokiga historien om en stad och människorna och drömmarna, men det var den gråa hösten och vintern, de långa extralånga arbetsdagarna varannan lördag och söndag och livet krympte och jag ville skriva det större och jag sa upp mej för sista gången och tog ströjobb när det var tvunget och fortsatte där Så enkelt i solen tog slut, la till flera färger, mörkare färger, och skrev och skrev, drömde om boken och skrev i datorn, skrev för hand, redigerade, drack lättöl, satt på bänkarna, längtade, och jag skulle visa att jag inte var förbrukad, skrev Och fortsätta vidare bort så lång så lång så vinglig och jag tänkte att jag målade en stor kalejdoskopisk tavla av små snapshots hängandes på en slak lina som krängde i vinden och när 2002 blev 2003 skickades manuset in och Elsa skickades ut och det finns ingenting som någonsin blir exakt likadant igen.

beställ billiga bra böcker