Så jag ringer tidningen vars kulturredaktion ska övergå till Sydsvenskans (sen ringer jag Författarförbundet som jag också väntar pengar från men får vänta en månad till, vem är det egentligen som är fattig?)

Lyssnar på Magnus Lindberg från sjuttiotalet och han fick aldrig det han förtjänade, inte då och inte nu och ibland blir jag bitter. Jag skriver bok och när jag är ute på cykeln är det disigt, dimmigt och jag är närsynt men ändå, anar en sol. Trots att jag inte betalt hyran. Men det ska väl lösa sej. Jag ringer till Soc på telefontiden och möts av en telefonsvarare. En timme om dagen kan jag få reda på att jag är för rik för socialbidrag. Då är det inte upptaget, inte kö, då är det telefonsvarare. Och hur har de det som är helt utan säkerhet eller trygghet eller vänner eller familj med pengar, barnen som gråter sej hungriga till sömns. Man lånar en telefon men det går inte att komma fram under telefontiden. Men jag är 45 och van och ibland är det nära men jag har lyckats klara mej utan Soc i tjugo år. Jag har en säkerhet eller två, jag får stipendiepengar i januari, jag kan låna om det kniper, jag kan stå överst på det berg som är bostadskön och skrika ja, mina barn kan få varsitt rum! nä, det kan jag inte. De delar rum och jag sover i vardagsrummet som också är arbetsrum. Medan grannen borrar i väggarna. "Ja, hallå, jag skrev en recension för mer än två veckor sen, kan ni betala ut pengarna nu?" "Nä, i slutet av november." "Men ..." "Vi är så hårt styrda från Stockholm." Ja ja, det är mitt eget fel. Ja ja, jag har valt mitt öde. Ja ja ... men om jag inte kan något annat, om jag inte vill bo i Stockholm, om jag inte har råd att åka dit? "Nä nä, loser, då får du väl promenera." "Men då är jag ju inte framme förrän i slutet av november ..." "Just det, pucko!"