Bergshamra koloniområde

Mellan Tivoliparken och Bergshamra ska koloniområdet ligga, i Solna i Stockholm. Vi går på bron över motorvägen, bilar bilar högt brus, passerar flera flerfamiljshus och hon sa att det skulle ligga nära och jag tänker att jag blivit lurad, eller missförstått och vi är här mitt i storstaden, och jag tänker på dagarna för längesen i den gula stugan på Citadellet, kaninerna och igelkotten och päronen och lugnet och att vi flyttat från Vollsjö på absoluta vischan men stillheten mitt i LA var ändå något annat, inga lastbilar, inga tonåringar på trimmade mopeder som skrällde över åkrarna, inga galna hundar som skällde och högg, inga grannar som höggs av knivar på de galna fyllorna, pistolskotten, pyromanerna.
Men nu försvinner staden där Bersghamra tar slut och det är som att vara ute på landet och vi släpper hunden lös och det brukar gå får här, säger hon och det är verkligen landet (men bilarnas dån, som en kupa över allt och jag tänker på dagarna för ännu mera längesen när jag satt som i vildmarken utanför Halmstad i huset på kullen, var ung ensam författare och vandringsman i slitna kläder som jag aldrig kunde ha i stan, som jag trivdes så utomordentligt i, säckiga skitiga byxor, urtvättad tröja och otvättad i gamla gummistövlar och en käpp och det tog tjugo minuter på den rostiga cykeln att ta sej in till Trönninge där det fanns Konsum med tidningar och en pizzeria med rättigheter som hade öppet ibland).
Men mitt i detta bullrande Stockholm hittar man oaser och detta är också en gul kolonistuga (men inte lika ombonad som den jag satt och skrev En sång för Sonny och Karola i) men en mer kuperad och vackrare trädgård med växter överallt och äppleträd och smultron och som fd kolonist (som saknar det lugnet ofta) är det ett stort nöje att studiebesöka Bergshamras anrika (1919) koloniområde, att bara sitta på gamla stolar i grönskan och småprata och glömma att trafiken dånar bara runt hörnet (eller bakom ängarna och träden).