Det är ännu en av de skånska vinterdagarna av gråhet och vi tar tåget från Sverige (Hyllie) till Sverige (Landskrona) men poliserna kommer och Elsa har inget pass och det är en sådan obehagskänsla, att liksom bortförklara, att känna oro: "Nä, men vi hoppade på här, i Hyllie, i Sverige ...", säger jag och visar biljetten. "Okej", säger den kvinnliga polisen och det är en sådan obehagskänsla och Elsa ser svensk ut och jag har åtminstone blåa ögon, men om vi såg annorlunda ut ... men var lika mycket svenskar ... lika glömska, inte kommit ihåg at ta med passet ... hade vi suttit på nån sorts transitbuss då? Hade jag missat signeringen då (för nu har den kommit En sista blues från Landskrona)? Hade jag missat när Thomas ropade på mej på stationen i LA och pappa tog den vanliga omvägen runt Öster och berättade om när hans storebror lurade honom att spränga en brunn och han blev som en mumie då.
Det är grått utanför och dörren till bokhandeln är konstant öppen och råheten viner in men jag har långkalsonger och rejäla stövlar och vi signerar böcker och nu kommer en pojke som har tappat flera mjölktänder. "Är ni författare", frågar han och är mörkhårig och hans mamma är mörkhårig och hans lillasyster likaså (de hade inte klarat sej utan pass i Hyllie). "Ja", säger jag. "Wow!", säger han och sen berättar han att han lärde sej läsa när han var fyra och att hans syster fyller år i januari. "Vet ni vilken dag?" "Nä." "Samma dag som Einstein", svarar han med en glädje och stolthet och just då tror jag att det inte kan bli gråare (den tindrande pojken) men redan på efternmiddagen när jag går med ryggsäcken från stan till Borstahusen, börjar dimman sjunka ner och tränga sin fukt in överallt, skymma sikten, kyla ner all värme och sikt. Fram emot kvällen ska allt på motorvägen och på stationen vara nästan helt hotande osynligt och skrämmande.
No comments:
Post a Comment