Jag blir mer och mer nyfiken på Singapore

Jag köpte en ny cykel. Jag är ingen rik man. Två cyklar har blivit stulna på ganska kort tid. Gång på gång har jag återvänt till min sargade Skeppshult från 2003. Den har varit en oberäknelig vän. Ständiga problem. Vi rostar. Men den har alltid funnits. Stått under bar himmel i regnet och väntat. Så igår missade jag ett tåg och cyklade och cyklade och fick ont i häcken och pungen. Men ekonomin är hyfsat stabil, med mina mått mätt. Den ser inte ut så att jag får en hygglig lön varje månad. Men jag offrade en månad i vintern för att kunna cykla. Jag köpte en Skeppshult igen. En svart igen. "Den är mycket prisvärd", sa cykelhandlaren, sen pratade han om former: "som en våt kvinna i havet, som ... linjerna, och det blänker, det skimrar ... ja, alltså till priset av en Monark, men med Skeppshults kvalitet, det är ett härligt väder ..." "Då kanske en cykelkorg ingår?" "Nej, tyvärr." Men jag pratar alltså om att våga. Och att kunna. Att kalla sej fattig, men ändå kunna köpa en cykel för flera tusen. Då vet man fan inte vad fattigdom och utsatthet är. Jag köpte ett extralås också. Jag måste våga ge mej av igen. Parkera var jag vill. Utan oro. Vi ska på cykelsemester i sommar. Från Trelleborg till Simrishamn. Och sen attackutflykter. Hon har köpt ett tält och ett gasolkök. Jag blir mer och mer nyfiken på Singapore.