Nu ska jag berätta om fåglarna. Jag ska bara spy
först. Det är efter våren och sommaren. Det är efter. Och jag är en tjugotreårig
kvinna och det är den tjugotredje augusti, och det är en annan värme, men den
är kvar.
Det står
en man i skinnkavaj utanför radhusdörren i min trygga del av Malmö, Limhamn,
gröna häckar, och andra växter i andra färger, den smala gatan. Grannarna två
hus bort, deras kakadua har rymt igen. De är gamla nu, jag brukar hjälpa dem
att fånga in fågeln, men inte idag. Gälla fågelläten bland det som bultar,
hungriga katter smyger omkring på jakt. Några sparvar tuggar på ingenting vid
fågelbordet, trots den höga volymen från uterummet, Onkel Svens bärbara
radiobandspelare, som jag inte hann stänga när jag såg den blänkande bilen, you ain´t nothing but a hound dog.
Han
bankar och bankar. Det är gult tegel och en tjock brun dörr. Jag är livrädd. Jag
vet vem han är, det är Paolo. Jag måste hitta telefonen. Jag måste ringa
Spirou. Jag vill bada. Jag vill dyka i havet som jag gjorde när jag var liten
med Onkel Sven. Som jag gjorde med Bill, det är bara några veckor sen. Allt
gick så fort.
Jag ska
berätta allt.
No comments:
Post a Comment