Prärien igen

Idag ska vi fira min mammas födelsedag. Man griper efter strån. Åren som går. Barnen och deras mamma och jag tar tåget till Landskrona, vidare till Borstahusen. Det är en plats jag älskar av hela mitt hjärta. Man griper efter strån. Man tar vad man får. Min yngsta dotter ska spela teater idag. Breakfast Club, Kvarsittningen, på MAF, det ska bli kul att se. Hennes syster med pojkvän följer med. Sen vidare till Bortsahusen. Jag skulle kunna dö för dej, Borstahusen. Inte för de några uppnästa snobbarna. Men för din natur, havet har alltid varit min natur och längtan. Och för de många trevliga människor jag träffat genom åren. Min dotter ska spela Breakfast Club, den coolaste filmen under några veckor av mitt liv. Man tar vad man får. Man når det man når. Jag nådde norrut. Jag cyklade på våren, bort till Sandbergen, min freestyle och någon folköl. Jag var sexton år. Man tar vad man får. Jag har alltid skrivit. Där blev det, på en stock vid branten som kunde rasa, som skulle rasa, naturlyrik med punkinslag. Jag hade ett kassettband i freestylen med nästan bara Prärien igen. Prärien igen.