Vadå? två
Det är en lång humoristisk pjäs detta. Men allt behöver inte vara oneliners, även om det finns sådana här också. En tragikomisk enaktare i dagens Sverige:
”Jag ger mig inte in på det primära målet”
Per Björklund är sverigedemokraternas (sd) arbetsmarknadspolitiske talesman och partikassör. Han sitter dessutom i partistyrelsen, är kommunpolitisk samordnare och ordförande i partiets programkommission. Han har varit aktiv i partiet sedan 2002. Här kan du läsa hela intervjun med honom.
Text: Anna Tiberg
Kan du sammanfatta sd:s arbetsmarknadspolitik.
Nja, det vet jag inte …
Är det något särskilt du vill lyfta fram vad gäller er arbetsmarknadspolitik?
Nja. Vi la ner mycket jobb och tid på det här programmet för ett och ett halvt år sedan. Jag tycker att det blev ganska bra, men delvis finns det brister. Det är till viss del en kompromissprodukt, men jag står för helheten.
Vad står du inte för?
Nja. Det här att facket ska ha minskat inflytande, det tycker jag kanske inte att man riktigt kan säga i dag. Man ska se det i relation till historien. Först hade arbetsgivaren all makt, sedan slog det över på 1970-talet med det här paketet med MBL och Las och, ja jag vet inte om det var något mer …
Ni beskriver dagens situation som en ytterlighet, att facket har nästan all makt.
Nej, inte som en ytterlighet.
Det står: ”Från situationen för 100 år sedan, då arbetsgivaren hade all bestämmanderätt på arbetsplatserna, har pendeln idag slagit över åt det andra hållet så att facket fått allt för stort inflytande. Sverigedemokraterna förespråkar en medelväg mellan dessa ytterligheter.” Det tolkar man som att dagens situation är en ytterlighet.
Ja, det kanske man kan göra. Men vi menar att vi gick från en situation som var här (visar längst till höger på skrivbordet) till här (visar till vänster). Vi hänvisar till vad som hände på 1970-talet. Sedan tycker jag att det där med att facket ska ha minskat inflytande har blåsts upp och feltolkats i media.
”har pendeln idag slagit över så att facket fått för stort inflytande”. Hur ska man kunna veta att ni menar 1970-talet? Det går inte att tolka meningen på något annat sätt än att det handlar om idag. Det gäller inte bara media, utan alla som läser programmet, väljare till exempel.
Nej, jo visst. Men i dag har arbetsgivarna lärt sig hantera det där kan jag tycka, i dag kan jag känna att det är en ganska bra maktbalans.
Är det din ståndpunkt eller talar du för partiet?
Jag talar för partiet.
Vad är det som behöver förändras?
Vi tycker att MBL och Las är ganska omodernt. Då när de kom till hade man en industri där alla satt vid maskiner och var utbytbara, i dag behövs en annan kompetens.
Hur ska lagarna ändras då?
För de större företagen tycker vi inte att det är någon fara. Den här balansen mellan fack och arbetsgivare när det gäller större företag, den är hanterbar. För de små företagen, där känner vi att det finns en obalans, den lille företagaren kan känna sig pressad av det här. Då tänker jag till exempel på Salladsbaren och Vaxholm.
När det gäller bygget i Vaxholm. Ni har ju en skrivning om att utländska företag inte ska få konkurrensfördelar. Var det inte därför facket försatte bygget i Vaxholm i blockad? Facket ansåg att det handlade om konkurrensen skulle vara på lika villkor? Hur hänger era ståndpunkter ihop på det området?
Det känner jag inte igen.
Att utländska företag inte ska få konkurrensfördelar. Det står i ert program om Ekonomisk politik.
Det har inte jag varit med och skrivit. Det får du ta med någon annan.
Men det handlar ju också om arbetsmarknadspolitik, ni skriver en massa om hur arbetsmarknaden ska regleras där. Och arbetsmarknaden är ditt område, så det borde du väl känna till?
Nej, jag kan ingenting om det där, det får du ta med den som har skrivit programmet.
Vad tycker du var fel med fackets agerande i Vaxholm?
Ja, jag vet inte … Vi upplevde väl att man slog till med väl hårda metoder.
Blockad, var det det som var väl hårda metoder?
Ja, vi upplevde att det var väl hårda metoder, men exakt hur vet jag inte, det är ingenting vi har diskuterat i partiet.
Ok, det har ni inte. Men ni tycker alltså inte att facket skulle ha fått vidta stridsåtgärder mot salladsbaren för att få till ett kollektivavtal.
Nej, i det fallet vill vi ändra så att om man inte har några medlemmar på en arbetsplats, ska man inte få vidta stridsåtgärder.
Farhågan är att oseriösa arbetsgivare kan använda en sådan regel som påtryckningsmedel vid anställningar. ”Du får inte jobb här om du är med i facket.” Såna företag kan då låta bli att teckna kollektivavtal.
Ja, det vet jag, men jag tror att de farhågorna är överdrivna. Det är klart att det finns taskiga arbetsgivare, men det finns taskiga fackliga och andra också. Jag tror inte att det här problemet är så stort som facket vill göra gällande.
Småföretagande är en viktig fråga för er.
Jo, småföretagen, det är där vi ser möjligheterna att skapa nya jobb. För i storföretagen tror jag inte att det blir så mycket, de kan flytta ut produktion till låglöneländer, det gör inte småföretagen. De stannar kvar. Vi vill underlätta för dem, utan att de ska ha konkurrensfördelar, alltså otillbörliga konkurrensfördelar.
Hur vill ni hjälpa småföretagen mer?
Vi vill se över det regelverk som rör deras verksamhet. Det här har man pratat om, både Mona Sahlin och Alliansen, men det händer ingenting.
Men hur vill ni göra? Ni vill ändra Las (lagen om anställningsskydd) till exempel.
Ja, till exempel finns det ju i Las undantagsregler för småföretagen (två personer får undantas från turordningslistan vid uppsägning på grund av arbetsbrist, red. kommentar). Man får undanta två personer. Där kan vi tänka oss tre. Att tre får undantas.
Vill ni som centern att även stora företag (med fler än tio anställda, red. kommentar) ska få göra undantag?
Nej, där anser vi tvärtom att det inte behövs. Jag kan säga att de företag jag har jobbat på, där funkar turordningsreglerna ganska bra.
Ni skriver att det ska bli ”lättare att säga upp”, vad menar ni?
Det där är väl också en formulering som inte är helt rätt, det ska inte bli lättare att säga upp.
Vad menar ni då? Ni skriver också att det är för ”komplicerat” att säga upp i dag.
Det är väl inte komplicerat. Men ofta kan det vara dyrt. Om man har en anställd som inte har den kompetens som behövs, som inte kan lära sig, då kan det vara dyrt att säga upp.
Du talar nu om uppsägning på grund av personliga skäl. Om en arbetsgivare felaktigt säger upp någon på grund av personliga skäl i dag, kan han/hon välja att betala sig fri från anställningen om uppsägningen ogiltigförklaras av en dom i domstol.
Ja, personliga skäl, vi menar att det kan bli dyrt för arbetsgivaren. Vi har tittat mycket på Flexicuritymodellen i Danmark. Som jag upplever det är det lättare att få jobb i Danmark, det är inte samma som i Sverige. Vi tittar mycket på Danmark överhuvudtaget. Både på invandringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Så det ska inte kosta så mycket för arbetsgivaren att bli av med en person när han eller hon anser att den anställde inte är kompetent.
Ja, det kan ju vara så att man har gjort en felanställning, man inser att den här personen funkar inte, mitt företag orkar inte med det. Kanske äventyrar jag ekonomin i mitt företag.
Ser du ingen risk för anställningstryggheten? Arbetsgivaren kanske vill göra sig av med honom eller henne av andra skäl än att ekonomin äventyras?
Jo. Det kan finnas en risk.
Hur hanterar man den risken då?
Det finns ju en facklig organisation som kan företräda, då får man försöka ha en diskussion med facket på ett vettigt sätt. Och oschyssta arbetsgivare får problem med tiden. De har svårt att anställa den arbetskraft de vill ha.
Förutsatt att det alltid finns jobb att välja och vraka bland.
Ja. Det är därför det är så viktigt med den generella politiken är sådan att det är enkelt att driva företag. Lägre trösklar både in och ut – det tror vi på.
Har du något mer att säga om konflikträtten?
Det är detta att facket inte får vidta stridsåtgärder mot företag utan medlemmar. Egentligen handlar det om att man ska ha föreningsfrihet, människor ska få välja att vara med i vilken förening man vill, och att inte tvingas vara med i en förening om man inte vill.
Kan man i dag tvinga en person att gå med i en förening?
Nej, det kan man väl inte.
Med föreningsfrihet menar du att vi ska ha samma föreningsfrihet som i dag?
Absolut. Jag förstår att facket är oroligt för hur arbetsgivaren ska agera om man inte får vidta stridsåtgärder mot företag utan medlemmar. Jag förstår resonemanget, men jag köper det inte riktigt.
Varför inte?
Jag tror inte att det problemet är så stort faktiskt. Om man gör så, då är man en oseriös arbetsgivare anser jag och det sker förr eller senare någon sorts självsanering.
Är det ett stort problem, så som det fungerar nu?
Det är ett problem, ett principiellt problem.
Kan det inte bli ett principiellt problem att oseriösa arbetsgivare kan utöva påtryckningar på arbetssökande?
Jag tror inte att det problemet är så stort att man ska låta facket vidta stridsåtgärder mot företag utan medlemmar. Har jag uttryckt mig klart?
Hur vill ni ändra MBL?
Det är ett mycket formellt regelverk. Större företag kan leva med det. För mindre företag bedömer vi att det fungerar mindre bra i praktiken.
Vill ni ta bort medbestämmandet för arbetstagarna där?
Nej. Vi skriver ju att vi vill ha en tvingande skyldighet i stället för MBL.
Vad blir skillnaden?
Det är den formalistiska gången. Nu har man möjlighet till centrala förhandlingar och så vidare. Tanken är att avlasta företagarna.
Du får nog förklara skillnaden. Vid brott mot MBL kan det bli fråga om centrala förhandlingar. Facket kan också få skadestånd för att arbetsgivaren brutit mot MBL. Menar du att du vill ha en ”tvingande skyldighet att informera arbetstagarna om förändringar i verksamheten” utan att det finns möjlighet att vidta sanktioner om arbetsgivaren bryter mot detta? Utan att arbetsgivaren ska betala skadestånd om han eller hon bryter mot skyldigheten?
Jag kan inte svara på det.
Det är en viss skillnad på om den regel du vill ha i stället för MBL är helt tandlös, eller om den inte är det.
Ja, det är det. Vi vill se över det här med MBL. Det kan landa i att det känns helt okej som det är nu, och det kan landa i något helt annat.
En tandlös regel riskerar att bli helt verkningslös. Det du säger är att du inte har något besked om huruvida ni vill att medbestämmandet för arbetstagare i praktiken ska försvinna, eller inte. Förstår du skillnaden?
Ja, det är någonting vi har kvar att göra, den läxan.
Ni vill sammanfattningsvis: Eventuellt ta bort sanktionsmöjligheter ur MBL, vilket kan göra den helt verkningslös. Luckra upp turordningsreglerna vid uppsägningar på mindre företag. Eventuellt göra det billigare att säga upp på grund av personliga skäl. Förbjuda stridsåtgärder mot företag där facket inte har medlemmar. Ni vill inte att facket ska få ”ta till så hårda metoder” som i Vaxholm. Detta skulle, trots vad du sa tidigare om att balansen mellan fack och arbetsgivare var okej, försvaga fackets inflytande avsevärt. Håller du med?
Jag känner inte igen orden riktigt. Och att det skulle försvaga facket, det är ingen bedömning som jag gör, jag säger hur jag ser på vissa frågor.
Om jag säger att dessa åtgärder skulle försvaga fackets inflytande?
Vi har inget syfte att försvaga någondera part, det är inte vår uppgift som politiker.
Men det är politiska beslut som reglerar arbetsmarknaden. Om politiker föreslår förändringar måste de väl också göra en bedömning, en analys av konsekvenserna?
Vi har inget syfte att försvaga eller minska fackets inflytande. Vi vill se över och förändra vissa saker.
Vad säger du till dem som drar slutsatsen att åtgärderna minskar fackets inflytande?
Är det så de upplever det får de säga det och lägga fram sina argument tar vi intryck av det naturligtvis. Vår uppgift i partiet är att föreslå och driva förändringar vi tror är rätt. Vår uppgift är inte att hantera olika organisationers inflytande på olika områden på arbetsmarknaden.
Men det är väl er uppgift att göra bedömningar av vilka konsekvenser förändringar får?
Ja, självklart, men inflytande, nej, vi gör inte en bedömning av vilket inflytande arbetsmarknadens parter får. Du lyssnar inte på vad jag säger.
Jag tycker inte att du förstår min fråga. Vad säger du till dem som anser att era åtgärder leder till minskat fackligt inflytande?
Jag lyssnar på dem, och sedan får jag ta ställning till vad de säger.
Om vi går tillbaka till det här att utländska företag inte ska få konkurrensfördelar, det som står i det Ekonomiska programmet. Hur ska detta regleras? Ska Sveriges arbetare anpassa sig efter utländska villkor, eller tvärtom?
Ja du. Där får du nog fråga den som skrev det programmet. Jag har svårt att tolka detta. Jag förstår inte riktigt vad det betyder. Det jag kan säga är att vi vill ha en öppen marknadsekonomi.
Ok. Vi går över till frågan om arbetskraftsinvandring. Ni vill inte ha det. Ni tror inte att det behövs. Ändå säger Ams beräkningar att det inom tio–femton år kommer att saknas en kvarts miljon arbetare.
Det får stå för dem, den uppfattningen delar inte vi.
Vad hänvisar ni till då?
Vi hänvisar till det enkla faktum att det står en miljon människor utanför arbetsmarknaden.
Nu är det en myndighet som räknat på detta. En kvarts miljon. Vad svarar du?
Tio–femton år sa du. Det hinner rinna mycket vatten under broarna.
Har ni ingen beredskap i er politik? Till exempel vården kommer att sakna folk. Vem ska ta hand om de sjuka? De gamla?
Du har till exempel det här att vi vill stimulera till ökat barnafödande i Sverige.
Hur ska man stimulera till ökat barnafödande?
Ja, det kan man göra, till exempel genom att ha förmånliga system för föräldraledighet och barnbidrag.
Ekonomiska incitament?
Ja, det handlar ofta till stor del om det.
Om kvinnor är hemma och föder många barn är de borta från arbetsmarknaden i flera år, och papporna är också hemma till viss del. Finns det ingen motsättning?
Det tycker jag inte för man är inte hemma med barnen i tjugo år.
Får många kvinnor flera barn försvinner många år av arbete.
Herregud, det tycker jag är ett konstigt sätt att resonera. Du har en utväxling på faktor tio. Alltså, efter tjugo år får du en arbetskraft när de här barnen har växt upp.
Du håller inte med?
På kort sikt är de hemma, det håller jag med om, men det är inte den enda åtgärden vi talar om.
De handlar alltså om tio till femton år, då hinner inte de här barnen växa upp.
Nej visst. Men att öka barnafödandet, det är det rätta på sikt.
Sedan vill vi få in ungdomar i arbetslivet. Och människor kan jobba längre. Behövs det arbetskraft, okej, se till då att människor kan och vill vara kvar i arbetslivet.
Hur ska man se till att de vill vara kvar?
Man kan stödja dem ekonomiskt. Sedan kan det behövas andra åtgärder i arbetslivet. Som arbetsmiljöinsatser, så att människor kan jobba kvar.
Men ni vill ju inte göra det. Ni skriver att det inte behövs mer pengar till arbetsmiljön.
Nä, jag menar att när det gäller den tekniska arbetsmiljön, där är vi bäst i världen.
Inom svensk tung industri är det få som i dag kan jobba till 65. Människor slits ut i förtid. Vad säger du till dem som står och utför de monotona momenten på linorna i bilindustrin? Ska de jobba ännu längre när de inte ens håller till dagens pensionsålder?
Nä, man får ju titta på det. Är det så, då får man lägga lite mer pengar även på den fysiska arbetsmiljön. Det vet du kanske bättre än jag. Man är inte sämre än att man kan ändra sig.
Så var hittar vi en kvarts miljon människor? Om det inte är som ni tror? Hur ska vi klara ekonomin när skatteunderlaget krymper med en kvarts miljon? Hur ska vi klara pensionerna?
Det är en hypotetisk fråga. Vi tror ju inte att det blir så.
Den är inte hypotetisk när den grundar sig på siffror från en myndighet. Om ni har fel?
I dag har vi inget svar. Men om det skulle visa sig att det blir så, då tar vi det då.
Är det ansvarsfullt? Handlar inte politik också om att göra analyser och se till att något händer innan katastrofer sker?
Vi får följa utvecklingen. Om det visar sig om säg fem år att det behövs, då får vi ta ställning till det.
Vad gör ni då då?
Ja, några saker har jag ju sagt. Barnafödandet vill vi öka, men visst, det tar tjugo år innan de blir arbetsföra, det är vi överens om. Men till exempel kan man gå in tidigare i arbetslivet. Nu förtiden går människor in i arbetslivet vid trettio, förr var det inte så, vid tjugo år borde många kunna komma in i arbetslivet.
Det är direkt efter gymnasiet. Behövs inte mer kunskap än så för att jobba i dagens samhälle?
Jo, det krävs generellt sätt mer utbildning på alla nivåer. Men säg, de som är 23, 24 år, där finns mycket att hämta. Sen kan jag hålla med om att i många industrier kan man inte jobba när man är uppåt 70. Men jag har själv bekanta, officerare, och kommunalt anställda som har skrivit sådana avtal att de gått hem innan 60. Det tycker jag är obegripligt.
Räcker de till en kvarts miljon jobb?
Jag tror att det räcker med de här åtgärderna.
Så trots att det finns experter som har gjort andra beräkningar tror ni att det här räcker.
Det finns mycket som experter har sagt som visat sig vara fel.
Är det trovärdigt tycker du? Kan era väljare lita på er bedömning?
Jag tror nog att våra väljare har förtroende för våra bedömningar.
Hur definierar du ”svensk arbetskraft”.
De som finns i Sverige och har olika lagliga tillstånd att jobba här.
Ni skriver att ”Svenska jobb ska i första hand gå till svensk arbetskraft.” Alltså de som har tillstånd att jobba här?
Ja.
Så är det väl nu också? Ni menar att ni vill ha de regler som gäller i dag?
Ja, de som finns i Sverige.
Definiera vad det är att vara ”svensk”.
Nej, det vill jag inte göra.
Varför inte?
Jag tycker inte att jag är så insatt att jag kan göra det.
Hela er skrivna politik är full av uttryck om det svenska och att vara svensk. Du sitter i partistyrelsen, och du är inte tillräckligt insatt för att svara på vad det betyder?
Du kan väl säga vad du tycker, så kan jag säga om jag håller med.
Ok … Svensk är den som lever i Sverige och/ eller själv känner sig som svensk.
Jaha. Nej, jag vill inte ge mig in i den diskussionen, du får ta det med någon på partiets presstjänst, Mattias, till exempel.
Det står i erat program att ”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet” Vad ska den gemensamma identiteten vara?
Jag vill inte ge mig in i det.
Det primära målet. Du måste kunna diskutera det primära målet med ditt partis politik.
Det primära målet.
Det viktigaste, det övergripande målet.
Ja, jag vet vad primär betyder. Nej, jag ger mig inte in på det. Jag vill inte diskutera det invandringspolitiska programmet.
Varför inte?
Jag har inte varit med och skrivit programmet. Jag är talesman i arbetsmarknadspolitiska frågor.
Invandringen är er viktigaste politiska fråga. Du har varit aktiv i sd sedan 2002. Du har massor av uppdrag och sitter i partistyrelsen. Och så kan du inte prata om det primära målet med ditt eget partis politik.
Nej.
Jag tolkar det som att du inte vet.
Nej, jag vill inte kommentera det.
Men det tycker jag är konstigt. Ni är ett parti som växte i senaste valet. Ni sitter i många kommuner i Sverige. Vid nästa val kan ni komma in i riksdagen. Du sitter i partistyrelsen och kan inte förklara för dem som har röstat på er, vad det är, det som beskrivs som det viktigaste i er politik.
De har inte röstat på mig.
De har röstat på den politik som du företräder. En del av våra läsare har röstat på den politiken. Du måste väl kunna förklara politiken för våra läsare?
Nej, jag vill inte det.
Varför inte?
Därför att jag tycker att jag inte är tillräckligt insatt.
Men du måste väl kunna tala utifrån dina egna åsikter åtminstone, du har ju gått in i partiet och varit aktiv sedan 2002. Håller du med om att det är det viktigaste?
Det är en formulering som kanske inte jag skulle ha skrivit.
Det är oerhört konstigt att du inte kan förklara vad du tycker om partiets viktigaste fråga.
Om vi tar den andra utgångspunkten. Mångkultur, som kanske är motsatsen, så tror jag inte att det är bra för Sverige.
Varför inte?
Därför att det leder till konflikter och slitningar av olika slag.
Hur ser Sverige ut utan mångkultur då, menar du?
Ja, det är väl kanske det, att då blir det en mer gemensam identitet. Men jag vill inte ge mig in i det.
Men mångkultur, det tror jag inte på. Framför allt så är det en rörelse mot mångkultur som ökat. Om den rörelsen fortsätter så kommer det att minska solidariteten och sammanhållningen.
Finns den solidariteten i samhället nu, tycker du?
Ja. Men den håller på att luckras upp.
Kan du ge exempel på vad du menar med sammanhållning och solidaritet, och hur den försvunnit.
En sån enkel sak som att när jag växte upp så låste jag aldrig dörren när jag åkte och handlade. Nu låser jag dörren när jag går ut i trädgården. Jag vet inte om du gör det?
Jo. Jag låser också dörren när jag går ut. När växte du upp?
Jag är född 1952.
Var växte du upp?
På Öland och i Kalmar. Varför vill du veta det?
Jag undrar om det är solidariteten i Karlskrona du tänker på, när du tycker att den har minskat.
Nej. Men jag kan ge dig ett exempel härifrån också. 1987, när vi köpte hus här, då hade vi en spik fyra meter från dörren. Där hängde en extranyckel till barnen. Så skulle jag aldrig få för mig att göra i dag.
Det hänvisas mycket till en annan tid i er politik, en tid som var mycket bättre, och då var samhället solidariskt. Till exempel står det att ”Förfallet stegrades på 1970-talet”. Vilken tid är den här idealtiden ni talar om?
Ja, det kanske är så att från 1960-talet och framåt har samhället sakta förändrats. Jag tror att det är den tiden innan man tänker på. Allt var inte bra då, men sammanhållningen var bättre.
Om vi tar arbetskraftsinvandring kontra annan invandring, så har man i hundratals år haft invandring. Men då fanns det arbeten. Sen hände det någonting någon gång, och vi har växlat, det har blivit på ett annat sätt. När människor kommer från kulturer långt borta, då blir det svårare, den här processen. Bland dem som talar vackert i Stockholm, politiker och andra eliter, de talar vackert om invandring, men de människor vi talar med, de har en annan bild.
När jag läser era program, när jag läser om detta med att skapa en stark gemensam identitet och så vidare, och sedan lyssnar på hur lite du har att säga om den identiteten, då misstänker jag att ni å er sida vill skriva vackert, men att orden är utan verklighet, utan innehåll. Precis det du säger att politikerna och eliterna i Stockholm står för.
Den slutsatsen är din misstanke, den får stå för dig, den kommenterar inte jag, faktiskt gör jag inte det.
Var placerar ni er själva på vänster/högerskalan?
Det är många som frågar det. Ska man dra ett genomsnitt ska vi ligga i mitten. Vi upplever i kommunpolitiken att ibland håller vi med socialdemokraterna, ibland högern, ibland till och med miljöpartiet. Vi inordnar oss inte i höger/vänster. Många vill ge bilden av att vi är högerextrema.
Erat arbetsmarknadspolitiska och ekonomiska program har om något en stark och tydlig högerprofil. Varför tror du att det trots detta är fler ur den klassiska arbetarklassen än andra svenskar som röstar på er?
Jag tror inte att de känner igen sig riktigt. Precis som jag kan känna att jag inte känner igen mig.
Hur då?
Jag tror att man känner att solidariteten, tryggheten har luckrats upp. Det är för mycket vackra paroller i stället för verklighet. Även jag pratar med gamla industriarbetare, gamla varvsarbetare till exempel, sossar, som tycker att det är förfärligt med den här invandringen. Som säger, varför ska alla komma hit? Kan man inte hjälpa dem i deras hemländer?
Varför känner färre högre tjänstemän så då, tror du?
Ja, det kan vara en sån enkel sak som att de inte bor i samma områden. Man ser kanske saker i det dagliga livet som inte är bra.
Är det en klassfråga?
Det vet jag inte om det är en klassfråga, vissa människor bor i vissa områden och får erfarenheter därifrån, andra människor bor i andra områden. Det vi vet är ett faktum, är att vi har höga röstetal i miljonprogramsområden. Men det vet jag inte om det har så mycket med klass att göra, det funderar inte vi över i vårt parti, vi tror att det handlar om otryggheten som följer i mångkulturens spår.
Tror ni på klassamhället?
Klassamhället, vi har inte funderat över det, vi tänker inte i de banorna. Klass är inget vi funderar över.
Tror du att det finns en motsättning mellan arbete och kapital?
Ha, ha, ha. Det finns olika intressenter på arbetsmarknaden. Det är klart att i vissa avseenden finns det motsättningar, till exempel när det gäller lönen. Den anställde vill tjäna så mycket som möjligt. Arbetsgivaren vill inte betala mer än han klarar av. Men sen finns det en massa gemensamma intressen, till exempel att företaget ska gå så bra som möjligt. Så det finns både motsättningar och inte. Men att generellt säga att det finns en motsättning mellan arbete och kapital, det gör jag inte. Det är mer en ideologisk fundering, och sådana ägnar jag mig inte åt särskilt mycket.
Men ni skriver på er hemsida där ni bemöter ”myten om att ni är högerextrema”, att ni vill minska klyftorna i samhället. Hur vill ni göra det?
Genom att ha ett väl utbyggt välfärdssystem, man säga på ett klassiskt socialdemokratiskt snitt, i den delen tycker vi att till viss del har socialdemokraterna gjort en hel del bra, fast deras system har stelnat till. Sedan kan man behöva minska klyftorna i andra avseenden, då får man gå igenom område för område och se vad som behövs. Vi vill ju skapa en stark sammanhållning i befolkningen, en gemensam identitet.
Identiteten igen … Försvinner klasskillnaderna, eller klyftorna, om Sverige inte har flera kulturer i landet?
Nä, det lär de inte göra. Det kommer alltid att finnas skillnader. Det är en gemenskap vi talar om att vi vill ha. Den känner man kanske först och främst med sin familj, sedan med sin stad eller by, och sedan med sitt landskap och sedan med Sverige.
Men ni vill ju minska klyftorna. Minskar klyftorna, om Sverige inte har flera kulturer i landet?
Motsättningarna minskar.
Men nu frågar jag om klyftorna.
Ja, vad menar du med klyftor?
Jag menar de klyftor ni har skrivit på er hemsida att ni ska minska. Det får du i så fall förklara, om ni menar något annat med klyftor än gemene man.
Jag har inte varit med och skrivit den formuleringen, så det är lite svårt för mig att säga.
Vill du själv ha mindre klyftor i samhället?
För mig är det framför allt det här med motsättningarna som jag vill åt. Jag känner att det kommer alltid att finnas klyftor, det kommer alltid att finnas vissa skillnader i samhället. Och att de är för små vet jag inte om jag tror är eftersträvansvärt, det måste också finnas en drivkraft att förbättra sin situation, och det är inget konstigt med det, det är bara extremkommunister som tycker att alla är likadana, att alla ska vara likadana. Vad det gäller de ekonomiska förutsättningarna, så har Sverige förmodligen de minsta skillnader som finns i världen redan, så det är en fråga hur långt man ska gå, för att inte få drivkraften att försvinna totalt.
Ni tycker att invandrare som inte kan anpassa sig bör återvända till de länder de lämnat. Vad betyder det att vara anpassad?
Om jag beger mig till ett annat land, då måste jag sätta mig in i det som råder där. Språket, lagar, regler. Om jag skiter mer eller mindre i detta, då är jag inte anpassad. De svenskar som bor i Spanien till exempel, de anpassar sig nog inte.
De svenskar som bor i svensk- kolonier i Marbella, ska de inte göra det, tycker du?
Nja, det har jag inga synpunkter på.
Ok, om du bodde i en svensk-koloni i Marbella, skulle du då känna att du handlade fel mot spanska staten?
Nä, inte mot spanska staten. Jag skulle nog inte vilja vara där, jag tycker nog inte att det verkar så kul.
Skulle du försöka anpassa dig till det spanska samhället i stället? Lära dig spanska, spansk historia och spansk etikett?
Ja, jag skulle nog vilja bli en anpassad medborgare.
Du skulle vilja bli en spanjor?
Jag skulle vilja anpassa mig.
En fråga om er familjepolitik. Ni har en familjepolitik som vissa skulle säga leder till ett mer ojämställt samhälle mellan kvinnor och män. Ni vill uppmuntra till att vara hemma med barnen i stället för dagis, och då blir det oftast kvinnorna som är hemma. Ni vill att kvinnor ska föda många barn. Ni är mot alla former av positiv särbehandling, ni vill förbjuda abort efter tolfte veckan, osv. Kan du resonera något kring det?
Nja. Jämställdhetspolitik har jag inga större synpunkter på. Men vad gäller familjepolitik ser jag för mig den politik där kristdemokraterna stod för tio år sedan. Jag var själv med i kristdemokraterna tidigare.
Kan en sådan politik leda till ett mindre jämställt samhälle?
Nej, jag tycker inte det. Jag känner inte det.
Vad svarar du den som säger det?
Jag har mycket stor respekt för kvinnor och kvinnors insatser. Men män och kvinnor är inte likadana. Vi har delvis olika förutsättningar, delvis olika roller.
Olika roller hur då?
Du föder barn, det gör inte jag. Du kanske föder sex barn, det gör inte jag. Du kanske kommer efter i någon sorts karriär när du föder sex barn. Ja, men då säger jag: ”sånt är livet”. Man ska ge stöd åt män och kvinnor att verka, men komma ihåg att de är olika. Vi är inga vänner av det matematiska jämställdhetsarbete som Birgitta Olsson (fp) och sådana bedriver. Och feminismen, det är inget vi ställer upp på heller, inte på något sätt (se fotnot 1).
Ok. Få se om du vågar säga något om den här formuleringen då: ”Låt Sverige få förbli Sverige”. Vad betyder det, det har jag undrat över.
Ja, det uttrycker någon sorts värdekonservatism för mig. Jag är värdekonservativ (se fotnot 2). Jag vill ta tillvara de värden som har funnits i Sverige i generationer.
Förklara.
Det kan vara en sådan enkel sak som att kyrkan ska erbjuda skolavslutning. Att man ska få ha en svensk fotbollströja på sig på skolavslutningen. Det fick man inte i Malmö och det är vi väldigt emot.
Till sist. Det finns formuleringar i erat arbetsmarknadspolitiska program som du har sagt att du inte längre tycker är korrekta. Till exempel att fackets inflytande ska minska och att inga ytterligare pengar ska läggas på arbetsmiljön. Kommer du att verka för att dessa formuleringar ska ändras?
Jag kommer att verka för att se över handlingsprogrammen, och det vi tycker är fel kommer vi att ändra, det är meningen att det här ska vara levande dokument.
Den väljare som läser programmen nu tolkar det ju som att ni står för något annat än vad du har sagt.
Jag har ingen uppfattning om hur man tolkar det.
Man tolkar det som att ni vill minska fackets inflytande från dagens ytterlighet, och att ni inte vill lägga ytterligare pengar på arbetsmiljön.
Om man nu är väldigt fackligt intresserad kanske man är intresserad av att vi ska ändra det. Jag säger att om vi har något skrivet som inte är korrekt, då får vi ändra så snart som möjligt.
När kan det bli?
Ja, vi har mycket annat att göra vet du, så vi kan inte ändra programmen stup i kvarten.
När kan det bli?
Det kan mycket väl bli så att det ändras till nästa riksårsmöte, till maj nästa år, min ambition är att se över programmen under hösten och vintern, det är min ambition.
Fotnot 1.
Feminism är en (åsikts)riktning som strävar efter att förbättra kvinnans ställning i samhället och uppnå jämställdhet med mannen; ibland i organiserad form.
Källa: Nationalencyklopedien
Fotnot 2.
Konservatism, samhällsåskådning som karakteriseras av respekt för det hävdvunna och strävan att bevara, eller förändra för att bevara. Någon enhetlig lära och utopi existerar inte. Konservatism har framträtt i skiftande miljöer och med skiftande innehåll. Fasthållande vid tradition och kritik av rationalistiska (förnuftsmotiverade) samhällsförändringar har varit gemensamma drag.
Källa: Nationalencyklopedien
”Det primära målet med Sverigedemokraternas politik är att återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället.”
ANNA TIBERG 2007-11-26
© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.
Monday, December 03, 2007
Vadå?
Landskronaskildrare. Landskronaförfattare. Malmöförfattare.
Inte vet jag.
Det där med att älska en stad. Eller som i HD/NST/LP i fredags, Jonas Bergh skriver om sitt älskade Borstahusen.
Elsa och jag har varit ensamma under helgen. Såg på teater i lördags. Det finns många korkade föräldrar som tror att deras barn är lika korkade. Låt barnen få se själva och ta in det dom vill ta in. Man behöver inte förklara en pågående barnteaterföreställning. Däremot kan man diskutera/prata om den efteråt.
Och korkade föräldrar som inte säger till sina barn när dom uppför sej illa, omedvetet. Skärp er, vuxna!
Låt barnen komma till mej. Det finns en poäng i det. Du ska bara finnas där. Det är det dom behöver veta, att du finns där. Dom kallar om dom behöver dej.
Vi lyssnade på Teskedsgumman på radion, adventskalender. Tittade på råttor vid Möllevången. Sen fick Elsa jobba på Ölcaféet, tjänade tjugosex spänn.
Jag älskar kanske Landskrona, Sesimbra, Puerto de la Cruz, Puerto de la Santa Maria, Lissabon, Sevilla, Borstahusen, Malmö, Göteborg, Limhamn. Jag är mycket förtjust i Kivik och Simrishamn. Men nästan alltid faller det på det vanliga, ja, människorna.
SD-paret i Landskrona hade en insändare i tidningen häromdagen. Dom hade filat på den från originalet som fanns på deras blogg. Dom tror verkligen att dom är smarta, att dom säger något. Där fick ni, liksom.
Problemet med SD är att dom aldrig kommer med något eget, något nytt, förutom när dom ibland halkar utanför fasaden och råkar säga något rasistiskt eller bara allmänt korkat, när dom slinker med heilhanden. Som nydemokraten Bouvin när han pratade om negerbarn som åts upp av lejon.
Ni är på den nivån, SD, vad ni än inbillar er själva till att tro.
Och Torkild halkar runt på sina egna bananskal.
Nä, jag älskar inte särskilt många landskronabor. Men igår på Baggens, efter autografskrivandet, kom Staffan fram och halvkramade mej och frågade om jag blivit mångmiljonär än. Rakt, roligt, trevligt, och glimten i ögat och whatever. Jag kände mej hemma. Som en promenad eller bänk vid Öresund. Som Peter och Lena på Bok o Papper.
Du har dej själv, din fru, dina barn och din familj. Du har dina vänner. Du har dom som du bara halvkänner, som ändå kramar dej när ni träffas. Ni kanske är präglade av samma stad, av samma upplevelser. Ni kanske bara råkar vara människor som kan glädjas åt andras framgång, som kan sörja andras smärta.
Du har dina böcker och din musik. Du har din lyxcykel som börjar bli sliten. Du har regnet och blåsten och hostan och huvudvärken.
Och hoppet. Och tron på något större och vackrare ovanför leran.
Landskronaskildrare. Landskronaförfattare. Malmöförfattare.
Inte vet jag.
Det där med att älska en stad. Eller som i HD/NST/LP i fredags, Jonas Bergh skriver om sitt älskade Borstahusen.
Elsa och jag har varit ensamma under helgen. Såg på teater i lördags. Det finns många korkade föräldrar som tror att deras barn är lika korkade. Låt barnen få se själva och ta in det dom vill ta in. Man behöver inte förklara en pågående barnteaterföreställning. Däremot kan man diskutera/prata om den efteråt.
Och korkade föräldrar som inte säger till sina barn när dom uppför sej illa, omedvetet. Skärp er, vuxna!
Låt barnen komma till mej. Det finns en poäng i det. Du ska bara finnas där. Det är det dom behöver veta, att du finns där. Dom kallar om dom behöver dej.
Vi lyssnade på Teskedsgumman på radion, adventskalender. Tittade på råttor vid Möllevången. Sen fick Elsa jobba på Ölcaféet, tjänade tjugosex spänn.
Jag älskar kanske Landskrona, Sesimbra, Puerto de la Cruz, Puerto de la Santa Maria, Lissabon, Sevilla, Borstahusen, Malmö, Göteborg, Limhamn. Jag är mycket förtjust i Kivik och Simrishamn. Men nästan alltid faller det på det vanliga, ja, människorna.
SD-paret i Landskrona hade en insändare i tidningen häromdagen. Dom hade filat på den från originalet som fanns på deras blogg. Dom tror verkligen att dom är smarta, att dom säger något. Där fick ni, liksom.
Problemet med SD är att dom aldrig kommer med något eget, något nytt, förutom när dom ibland halkar utanför fasaden och råkar säga något rasistiskt eller bara allmänt korkat, när dom slinker med heilhanden. Som nydemokraten Bouvin när han pratade om negerbarn som åts upp av lejon.
Ni är på den nivån, SD, vad ni än inbillar er själva till att tro.
Och Torkild halkar runt på sina egna bananskal.
Nä, jag älskar inte särskilt många landskronabor. Men igår på Baggens, efter autografskrivandet, kom Staffan fram och halvkramade mej och frågade om jag blivit mångmiljonär än. Rakt, roligt, trevligt, och glimten i ögat och whatever. Jag kände mej hemma. Som en promenad eller bänk vid Öresund. Som Peter och Lena på Bok o Papper.
Du har dej själv, din fru, dina barn och din familj. Du har dina vänner. Du har dom som du bara halvkänner, som ändå kramar dej när ni träffas. Ni kanske är präglade av samma stad, av samma upplevelser. Ni kanske bara råkar vara människor som kan glädjas åt andras framgång, som kan sörja andras smärta.
Du har dina böcker och din musik. Du har din lyxcykel som börjar bli sliten. Du har regnet och blåsten och hostan och huvudvärken.
Och hoppet. Och tron på något större och vackrare ovanför leran.
Sunday, December 02, 2007
Mindre förlag, färre recensioner
Detta är vad jag tycker. Detta är vad jag står för. Mina personliga åsikter på min personliga blogg.
Och Sydsvenskan skriver ju hellre om tyskar och konstutställningar i Frankrike. Det lokala och regionala kulturlivet ska inte tro att det är nåt när dom välutbildade vidsynta bestämmer, med Lund som utgångspunkt på ett eller annat sätt.
Den ständigt bittre wannabeepoeten Petter Bengtsson småsågar som vanligt allt jag skriver, som Jack-försök. Som vanligt gör han det lätt för sej. Att han inte recenserade t ex En sång för Sonny och Karola som hade en kvinna som huvudperson talar för sej själv. Då hade han ju inte kunnat ta till sin standardrecension som han verkar sälja runt till allt färre tidningar, allt färre gånger. Jag ser i alla fall inte hans namn lika ofta i spalterna. Undrar varför, Petter. Vi ber för dom enfaldiga i år igen.
Och Jan Karlssons krumbuktnigar får ni leta upp själva. Om ni orkar med konservativ kulturradikalism.
Här är en recension som får duga under min vassa lupp:
Skåningen Jonas Bergh fortsätter sin resa i alkoholismens spår. Recensent Per Erik Tell hoppas aktuella "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in" får många läsare.
Det är inte många författare som skriver om Landskrona. Det gör Jonas Bergh.
Nu i sin sjunde bok "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in" handlar det om en fristående fortsättning på det som förlaget kallar genombrottsromanen "Och fortsätta vidare bort" som kom 2004.
Jonte Sten är huvudperson i boken. Även om Jonas Bergh hävdar att han inte skriver självbiografiskt är det svårt att inte tänka tanken. Jonte Sten – Jonas Bergh. Porträttet på Bergh som pryder omslaget ger ännu en koppling mellan Bergh själv och den historia han har skapat.
Även om det nu inte är självbiografiskt så gör han alltså inga ansatser att få folk att tro annat.
Jonte Sten accepterar slutligen att han är alkoholist. Han har supit skallen av sig sedan yngre tonåren och insett att han har fått nog. Han hamnar på avgiftning och ska sedan ut i samhället igen med några olika pillerburkar för att överleva när suget kommer.
Hur det går överlämnar jag till läsarna att bedöma. För jag hoppas att boken får en god spridning.
Jonas Berghs styrka sitter i språket. Snabbt, korthugget och associativt hoppar han på stenarna som till synes planlöst kastats ut för läsaren.
Han växlar mellan Jontes berättande och hustrun Susannas utan förvarning. Han lyfter blicken och berättar vad han ser samtidigt som han tänker och läsaren har bara att följa med. Stilen ger berättandet en nerv och en närvaro som ger ett stort engagemang.
Hur många gånger lägger jag inte boken ifrån mig och funderar en stund på mitt eget och andras drickande. Varför kan vissa hålla drickandet på en rimlig nivå, och andra inte? Vilka mekanismer är det som utlöser alkoholism och vad är det som håller tillbaka ett beroende?
Tre kronor av varje sålt exemplar av boken går till försäljarna av de hemlösas tidning i Skåne, Aluma. Hur många av dem är det inte som har brottats med samma problem som Jonte Sten? Kan tre kronor per bok hjälpa någon hoppas jag att boken blir en storsäljare.
Per Erik Tell
kultur@kristianstadsbladet.se
Roman
Jonas Bergh: "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in" (Gondolin)
Det går alltså att beställa boken på www.gondolin.se.
Detta är vad jag tycker. Detta är vad jag står för. Mina personliga åsikter på min personliga blogg.
Och Sydsvenskan skriver ju hellre om tyskar och konstutställningar i Frankrike. Det lokala och regionala kulturlivet ska inte tro att det är nåt när dom välutbildade vidsynta bestämmer, med Lund som utgångspunkt på ett eller annat sätt.
Den ständigt bittre wannabeepoeten Petter Bengtsson småsågar som vanligt allt jag skriver, som Jack-försök. Som vanligt gör han det lätt för sej. Att han inte recenserade t ex En sång för Sonny och Karola som hade en kvinna som huvudperson talar för sej själv. Då hade han ju inte kunnat ta till sin standardrecension som han verkar sälja runt till allt färre tidningar, allt färre gånger. Jag ser i alla fall inte hans namn lika ofta i spalterna. Undrar varför, Petter. Vi ber för dom enfaldiga i år igen.
Och Jan Karlssons krumbuktnigar får ni leta upp själva. Om ni orkar med konservativ kulturradikalism.
Här är en recension som får duga under min vassa lupp:
Skåningen Jonas Bergh fortsätter sin resa i alkoholismens spår. Recensent Per Erik Tell hoppas aktuella "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in" får många läsare.
Det är inte många författare som skriver om Landskrona. Det gör Jonas Bergh.
Nu i sin sjunde bok "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in" handlar det om en fristående fortsättning på det som förlaget kallar genombrottsromanen "Och fortsätta vidare bort" som kom 2004.
Jonte Sten är huvudperson i boken. Även om Jonas Bergh hävdar att han inte skriver självbiografiskt är det svårt att inte tänka tanken. Jonte Sten – Jonas Bergh. Porträttet på Bergh som pryder omslaget ger ännu en koppling mellan Bergh själv och den historia han har skapat.
Även om det nu inte är självbiografiskt så gör han alltså inga ansatser att få folk att tro annat.
Jonte Sten accepterar slutligen att han är alkoholist. Han har supit skallen av sig sedan yngre tonåren och insett att han har fått nog. Han hamnar på avgiftning och ska sedan ut i samhället igen med några olika pillerburkar för att överleva när suget kommer.
Hur det går överlämnar jag till läsarna att bedöma. För jag hoppas att boken får en god spridning.
Jonas Berghs styrka sitter i språket. Snabbt, korthugget och associativt hoppar han på stenarna som till synes planlöst kastats ut för läsaren.
Han växlar mellan Jontes berättande och hustrun Susannas utan förvarning. Han lyfter blicken och berättar vad han ser samtidigt som han tänker och läsaren har bara att följa med. Stilen ger berättandet en nerv och en närvaro som ger ett stort engagemang.
Hur många gånger lägger jag inte boken ifrån mig och funderar en stund på mitt eget och andras drickande. Varför kan vissa hålla drickandet på en rimlig nivå, och andra inte? Vilka mekanismer är det som utlöser alkoholism och vad är det som håller tillbaka ett beroende?
Tre kronor av varje sålt exemplar av boken går till försäljarna av de hemlösas tidning i Skåne, Aluma. Hur många av dem är det inte som har brottats med samma problem som Jonte Sten? Kan tre kronor per bok hjälpa någon hoppas jag att boken blir en storsäljare.
Per Erik Tell
kultur@kristianstadsbladet.se
Roman
Jonas Bergh: "Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in" (Gondolin)
Det går alltså att beställa boken på www.gondolin.se.
Thursday, November 29, 2007
Borstahusen in my heart
För er som inte läser HD/NST/LP, här är min personligt hållna välvilliga recension av Åke Jönssons bok om Borstahusen.
På söndag signerar jag min senaste roman på Bok o Papper, 16.00 och på Killbergs, 17.00. I Landskrona alltså, kom gärna dit.
Det moderna bostadsområdet Öresundsparken stod färdigt i slutet av femtiotalet, det nya Borstahusen på ”fel” sida Erikstorpsvägen. 1974 gick jag förbi statyn som liknar en påfågel, som jag aldrig lyckades klättra upp i. Jag kom tillbaka till dagiset efter en längre sjukhusvistelse. Jag var fem år och nervös. En liten småtjock kille som jag inte kände igen stod vid grinden och vägrade släppa in mej.
"Vem är du”, sa han och jag visste inte vad jag skulle svara.
Nu vandrar jag vid Åke Jönssons sida genom Borstahusen. Jag håller honom inte i handen, men jag låter honom ge mej nya kunskaper om orten där jag växte upp, orten som jag egentligen aldrig lämnat.
Jag vandrar vid Åke Jönssons sida och låter honom genom boken Borstahusen – från fiskeläge till fritidsparadis, plocka fram gamla minnen och händelser från förr, åren som formade mej.
Vi hade just kommit hem från Spanien i början av åttiotalet och det var party i den av skolans paviljonger som innehöll matsalen, en mycket moderna sådan, lär jag mej av Jönssons bok. Det var en sådan kväll i maj när Öresund känns ljumt men en dimma ändå drar sej in från havet, mot dom som sitter på trappor eller bänkar på Nedre gatan, allt som slår ut i vinden som blir stilla nu.
Det var party i skolan, vars huvudbyggnad var den ståtligaste i hela det lågbyggda fiskeläget. Jag cyklade ut mot golfbanan vid Erikstorp, den som anlades i det tidiga sextiotalet när semesterbyn redan fanns. Mycket kan jag läsa mej till i boken om Borstahusen, den tar mej vidare i minnet, partyt i skolmatsalen, att jag för första gången hörde Carolas Främling genom dom öppna fönsterna och tänkte: Jaha, det är så den låter. Och jag cyklade vidare och svängde ner mot havet, förbi campingen där Asks café låg en gång, där kallbadhuset låg. Vidare bort över den lilla bäcken där Karl den tolfte la sej i byggandet av värn mot en möjlig dansk invasion. Allt går att läsa, det var här den första kalkugnen byggdes. Det var här det började, säger Åke Jönsson.
I tre delar (Det gamla- Det nya- och Det moderna Borstahusen) med totalt trettionio kapitel (med titlar som bl a Brutalt överfall ute på sundet, Pumphuset och järnvägen, Ett badparadis, Den första utbölingen, Kapellet samt Ett Lousiana i miniformat) berättar Åke Jönsson fiskelägets historia på nästan fyrahundra sidor. Det är ett digert material han samlat på sej. Som en skollärare går han bredvid, emellanåt glatt och frodigt berättande, andra stunder mer rabblande historiska fakta. Ibland blir jag alldeles vilse av dom många namnen på gamla fiskare och andra borstahusbor som har huserat fiskeläget sen den där dagen när en av bröderna Borste blev förbannad på en grannkvinna vid Kalkugnslyckan på 1770-talet.
Min familj flyttade från Norra fiskehamnsgatan, där det gick rykten om en blodhund och en förrymd orm i kvarteret, till Övre gatan, alldeles nära där Strandvägen slutar, i november 1974. Då fanns Signes konditori fortfarande kvar, det som många kallade Tack så gärna. Jag och min bror sprang upp dit på lördagarna för att köpa tuggummi med Robin Hood-klistermärken, och supersura och supersalta. Detta var någon gång i mitten av sjuttiotalet, men i Åke Jönssons bok står det att Signes revs i slutet av sextiotalet. En petitess möjligen, men inte för mej och mina minnen. En spricka i fasaden, den enda jag kan erfara i boken, som borde lagas vid en eventuell nyutgivning.
Men större är ändå allt det jag får lära mej. Äntligen vet jag varför Lill-Olas heter Lill-Olas. Och alla bilder, gamla och några nyare fotografier som jag kan ta vidare ut i min fantasi. Alla dessa människor, alla dessa livsöden, alla dessa historier från förr fram till nu. Entreprenörerna, originalen, nybyggarandan och den ständiga kampen för ett värdigt liv. Mörkret och dom trånga husen, sammanhållningen. Den lervälling som Nedre gatan måste ha varit stora delar av året.
Och jag får flanera förbi dom gamla hökerierna, känna lukten av öl från Nils Svens- eller Höjers birschapp.
Och ändå är det så aktuellt. Samma fast annorlunda. Artiklar i tidningen från fyrtiotalet om lymlar som cyklar på piren och lever allmänt rövare. Borstahusen som reservat, nu och för hundra år sedan när bössen kom från fiskeläget in till stan, akta er för dom!
Det är en osedvanligt rik bok som Åke Jönsson skrivit. Det är en lång resa från den första kalkugnen i mitten av sjuttonhundratalet, förbi det första av bröderna Borstes hus, trettio kvadratmeter korsvirke, lera och halmtak.
Det är en förbannat bra och intressant bok som Åke Jönsson har skrivit, och jag är tacksam för att jag fick gå bredvid, att jag fick läsa.
Jag är utanför dagiset vid Öresundsparken igen. Jag klättrar upp i statyn som liknar en påfågel, och jag tycker att jag hör honom nu, den lille småtjocke killen vid grinden.
"Vem är du”, frågar han, och det finns bara ett svar just nu.
”Jag är en kille från Borstahusen.”
Borstahusens hamn med Ven i bakgrunden. Närmast ser man Hooken, ett legendariskt badparadis för stadens punkare och andra lite alternativa människor. Och alldeles vanligt folk också, för all del. Jag vet inte vem som tagit bilden. Sorry, fotografen.
För er som inte läser HD/NST/LP, här är min personligt hållna välvilliga recension av Åke Jönssons bok om Borstahusen.
På söndag signerar jag min senaste roman på Bok o Papper, 16.00 och på Killbergs, 17.00. I Landskrona alltså, kom gärna dit.
Det moderna bostadsområdet Öresundsparken stod färdigt i slutet av femtiotalet, det nya Borstahusen på ”fel” sida Erikstorpsvägen. 1974 gick jag förbi statyn som liknar en påfågel, som jag aldrig lyckades klättra upp i. Jag kom tillbaka till dagiset efter en längre sjukhusvistelse. Jag var fem år och nervös. En liten småtjock kille som jag inte kände igen stod vid grinden och vägrade släppa in mej.
"Vem är du”, sa han och jag visste inte vad jag skulle svara.
Nu vandrar jag vid Åke Jönssons sida genom Borstahusen. Jag håller honom inte i handen, men jag låter honom ge mej nya kunskaper om orten där jag växte upp, orten som jag egentligen aldrig lämnat.
Jag vandrar vid Åke Jönssons sida och låter honom genom boken Borstahusen – från fiskeläge till fritidsparadis, plocka fram gamla minnen och händelser från förr, åren som formade mej.
Vi hade just kommit hem från Spanien i början av åttiotalet och det var party i den av skolans paviljonger som innehöll matsalen, en mycket moderna sådan, lär jag mej av Jönssons bok. Det var en sådan kväll i maj när Öresund känns ljumt men en dimma ändå drar sej in från havet, mot dom som sitter på trappor eller bänkar på Nedre gatan, allt som slår ut i vinden som blir stilla nu.
Det var party i skolan, vars huvudbyggnad var den ståtligaste i hela det lågbyggda fiskeläget. Jag cyklade ut mot golfbanan vid Erikstorp, den som anlades i det tidiga sextiotalet när semesterbyn redan fanns. Mycket kan jag läsa mej till i boken om Borstahusen, den tar mej vidare i minnet, partyt i skolmatsalen, att jag för första gången hörde Carolas Främling genom dom öppna fönsterna och tänkte: Jaha, det är så den låter. Och jag cyklade vidare och svängde ner mot havet, förbi campingen där Asks café låg en gång, där kallbadhuset låg. Vidare bort över den lilla bäcken där Karl den tolfte la sej i byggandet av värn mot en möjlig dansk invasion. Allt går att läsa, det var här den första kalkugnen byggdes. Det var här det började, säger Åke Jönsson.
I tre delar (Det gamla- Det nya- och Det moderna Borstahusen) med totalt trettionio kapitel (med titlar som bl a Brutalt överfall ute på sundet, Pumphuset och järnvägen, Ett badparadis, Den första utbölingen, Kapellet samt Ett Lousiana i miniformat) berättar Åke Jönsson fiskelägets historia på nästan fyrahundra sidor. Det är ett digert material han samlat på sej. Som en skollärare går han bredvid, emellanåt glatt och frodigt berättande, andra stunder mer rabblande historiska fakta. Ibland blir jag alldeles vilse av dom många namnen på gamla fiskare och andra borstahusbor som har huserat fiskeläget sen den där dagen när en av bröderna Borste blev förbannad på en grannkvinna vid Kalkugnslyckan på 1770-talet.
Min familj flyttade från Norra fiskehamnsgatan, där det gick rykten om en blodhund och en förrymd orm i kvarteret, till Övre gatan, alldeles nära där Strandvägen slutar, i november 1974. Då fanns Signes konditori fortfarande kvar, det som många kallade Tack så gärna. Jag och min bror sprang upp dit på lördagarna för att köpa tuggummi med Robin Hood-klistermärken, och supersura och supersalta. Detta var någon gång i mitten av sjuttiotalet, men i Åke Jönssons bok står det att Signes revs i slutet av sextiotalet. En petitess möjligen, men inte för mej och mina minnen. En spricka i fasaden, den enda jag kan erfara i boken, som borde lagas vid en eventuell nyutgivning.
Men större är ändå allt det jag får lära mej. Äntligen vet jag varför Lill-Olas heter Lill-Olas. Och alla bilder, gamla och några nyare fotografier som jag kan ta vidare ut i min fantasi. Alla dessa människor, alla dessa livsöden, alla dessa historier från förr fram till nu. Entreprenörerna, originalen, nybyggarandan och den ständiga kampen för ett värdigt liv. Mörkret och dom trånga husen, sammanhållningen. Den lervälling som Nedre gatan måste ha varit stora delar av året.
Och jag får flanera förbi dom gamla hökerierna, känna lukten av öl från Nils Svens- eller Höjers birschapp.
Och ändå är det så aktuellt. Samma fast annorlunda. Artiklar i tidningen från fyrtiotalet om lymlar som cyklar på piren och lever allmänt rövare. Borstahusen som reservat, nu och för hundra år sedan när bössen kom från fiskeläget in till stan, akta er för dom!
Det är en osedvanligt rik bok som Åke Jönsson skrivit. Det är en lång resa från den första kalkugnen i mitten av sjuttonhundratalet, förbi det första av bröderna Borstes hus, trettio kvadratmeter korsvirke, lera och halmtak.
Det är en förbannat bra och intressant bok som Åke Jönsson har skrivit, och jag är tacksam för att jag fick gå bredvid, att jag fick läsa.
Jag är utanför dagiset vid Öresundsparken igen. Jag klättrar upp i statyn som liknar en påfågel, och jag tycker att jag hör honom nu, den lille småtjocke killen vid grinden.
"Vem är du”, frågar han, och det finns bara ett svar just nu.
”Jag är en kille från Borstahusen.”
Borstahusens hamn med Ven i bakgrunden. Närmast ser man Hooken, ett legendariskt badparadis för stadens punkare och andra lite alternativa människor. Och alldeles vanligt folk också, för all del. Jag vet inte vem som tagit bilden. Sorry, fotografen.
Wednesday, November 28, 2007
Att balansera på gränsen
Ett hus ska säljas. Försvinner minnena då? Nej.
Vad försvinner? Möjligheten att åka dit igen. Möjligheten för en ny generation barn att få springa på dom ängarna, bada i det havet, fiska dom krabborna, känna den lyckan. Försöka klättra upp på den stenen.
Verkligheten är inte så enkel. Verkligheten är att gå vidare när något är ruttet och omöjligt att laga. Det kan vara svårt att pussla ihop juridik, vänskap, släktskap. Det kan vara många personer inblandade.
Det är ett gammalt hus på en kulle utanför Halmstad bara. Min mormor och morfar köpte tomten på fyrtiotalet. Vi är ganska många som spenderat mycket tid där under sextio år. Den tiden är slut snart. Det gör mej ledsen, kanske lättad. Hur länge spottar man på en sten för att få den våt? Jag vet inte. Men det är många tårar från många människor.
Det är kanske därför det är dags att säga adjö, för att slippa mer gråt, för att aldrig låta gråten bli skrik och hat.
Men jag vet verkligen inte.
Vi åkte upp dit för några veckor sen. Det gjorde ont. Och någonstans långt inne kändes det kanske skönt, eller i alla fall rätt.
Men jag vet verkligen inte.
Ett hus ska säljas. Försvinner minnena då? Nej.
Vad försvinner? Möjligheten att åka dit igen. Möjligheten för en ny generation barn att få springa på dom ängarna, bada i det havet, fiska dom krabborna, känna den lyckan. Försöka klättra upp på den stenen.
Verkligheten är inte så enkel. Verkligheten är att gå vidare när något är ruttet och omöjligt att laga. Det kan vara svårt att pussla ihop juridik, vänskap, släktskap. Det kan vara många personer inblandade.
Det är ett gammalt hus på en kulle utanför Halmstad bara. Min mormor och morfar köpte tomten på fyrtiotalet. Vi är ganska många som spenderat mycket tid där under sextio år. Den tiden är slut snart. Det gör mej ledsen, kanske lättad. Hur länge spottar man på en sten för att få den våt? Jag vet inte. Men det är många tårar från många människor.
Det är kanske därför det är dags att säga adjö, för att slippa mer gråt, för att aldrig låta gråten bli skrik och hat.
Men jag vet verkligen inte.
Vi åkte upp dit för några veckor sen. Det gjorde ont. Och någonstans långt inne kändes det kanske skönt, eller i alla fall rätt.
Men jag vet verkligen inte.
Monday, November 26, 2007
Samma vindar, samma dofter
Florence Valentin.
Och, Windy, din gamle Waitsnörd, du borde köpa Andi Almqvist, eller önska dej den i julklapp.
Ulf Sturesson gör mej ofta glad.
Och, Rickard, vad hette han som sjöng ungefär såhär: "So what do I do when my love to you make me hate my self ... I just do what anyone would do, I´ll twist for you."
Jag cyklade häromdagen och lyssnade på något blandband från tidigt nittiotal. Längs ribban. Då kom dom på rad, pärlorna. Grant McLennan, Robert Frost, Alarm. och den där om twiat for you. Och när Friday I´m in love var någon sorts återgån till Cure.
Jag har tittat på Waterboys på Youtube. Det är inget ställe jag brukar vara på. Men jag är svag ibland. Jag skriver roman. Jag läser om Borstahusen, min barn- och ungdom. Jag blir blödig.
Det är som Mats olsson skrev igår: Riktiga män gråter.
Och jag minns Staffan Hellstrand sjunga Det måste vara vinet, Ramos och Mitt i, för hundra år sen på gamla KB.
Vad gör man då? Vadå, som vem som helst hade gjort, I´ll twist for you.
Och Unguarded moment, det är då dom träffar dej.
Och den med The Call (?), som jag bara minns rösten på, den väldiga. Am I here att all, sjunger han. Och man undrar ju ibland, var man egentligen är.
Florence Valentin.
Och, Windy, din gamle Waitsnörd, du borde köpa Andi Almqvist, eller önska dej den i julklapp.
Ulf Sturesson gör mej ofta glad.
Och, Rickard, vad hette han som sjöng ungefär såhär: "So what do I do when my love to you make me hate my self ... I just do what anyone would do, I´ll twist for you."
Jag cyklade häromdagen och lyssnade på något blandband från tidigt nittiotal. Längs ribban. Då kom dom på rad, pärlorna. Grant McLennan, Robert Frost, Alarm. och den där om twiat for you. Och när Friday I´m in love var någon sorts återgån till Cure.
Jag har tittat på Waterboys på Youtube. Det är inget ställe jag brukar vara på. Men jag är svag ibland. Jag skriver roman. Jag läser om Borstahusen, min barn- och ungdom. Jag blir blödig.
Det är som Mats olsson skrev igår: Riktiga män gråter.
Och jag minns Staffan Hellstrand sjunga Det måste vara vinet, Ramos och Mitt i, för hundra år sen på gamla KB.
Vad gör man då? Vadå, som vem som helst hade gjort, I´ll twist for you.
Och Unguarded moment, det är då dom träffar dej.
Och den med The Call (?), som jag bara minns rösten på, den väldiga. Am I here att all, sjunger han. Och man undrar ju ibland, var man egentligen är.
Friday, November 23, 2007
Den fria viljan är den goda viljan, no way?
Ska vi då tala om teodicéproblemet. Ska vi prata om den klocka av utomordentlig standard som hittades på en hästtrampad grusväg, fortfarande hel och skimrande. Ska vi då tala om den fria viljan.
Missbrukandet av den fria viljan. Han överskattade nog sina skapelser, den gode Gud. Så värst allvetande verkade han inte vara. Eller vill han fortfarande lära oss något? Jag tror det. Jag tror på den långsamma vandringen mot syndafallet och ännu en ark att segla iväg på. Vi som vill godhet.
När det börjar spricka, igen. När man inte vill det, men är så rädd för dagarna från förr. När man känner det som kall metall i luften, i maten, i magen. I hjärnan. När rädslan för att det ska hända igen gör att ... det händer igen.
Jag älskar mat. Jag hatar att inte kunna äta.
Jag lyssnar på Bruce Springsteen. Tror du att du kan hitta mej som människa då? Det tror inte jag. Jag tror inte att du vet vad Bruce Springsteen är.
Jag lyssnade på Kris Kristofferson tidigare. En gammal countrystöt, tycker du. Mycket mer, vet jag.
Det är så med allting, det är lite mer komplicerat än vad du tror. Därför ska du vara ödmjuk. Därför ska du ta reda på mycket för att bli en bättre människa.
Jag läser några sverigedemokratiska bloggar ibland. Det är skrämmande. Det är floskler, generaliseringar. Och, framför allt, ett evigt gnällande martyrskap. Väx upp, mesar!
Det är förbluffande att påstått politiskt intresserade människor aldrig diskuterar politik på högre nivå än den man hör stojande från allsköns lekplatser.
Varför kan inte sd förklara vad dom menar med svenskhet?
Om man vill att invandrare ska lära sej svenskhet, borde man inte då kunna definiera begreppet svenskhet själv?
Men det är ju inte det ni vill, idioter, ni vill bara bli av med allt som ni är för lata för att förstå. Väx upp och ta ansvar! Ni kommer att åka iväg med den första vågen annars, ni som är motståndare till allt som godheten förespråkar.
Jag har fått en tjock bok att recensera till HD/NST/LP. Åke Jönsson har skrivit om Borstahusen. Där har jag vuxit upp. Dit kommer jag alltid tillbaka.
"Tänk att bo såhär", sa Johanna senast vi var i mitt föräldrahem.
"Det har jag gjort", sa jag. Det har jag gjort, och alltid kvar.
Man kan läsa en intervju på Landskronadirekt.com om man vill. Den är inte så dum. Det är så med intervjuer, alltid. Somt går fram och annat inte. Jag väntar ännu på den perfekta intervjun. Jag pratar för mycket. Jag komplicerar världen. Man kan inte publicera en intervju som en bok på tvåhundra sidor.
Läs boken istället.
Jag signerar på Skyltsöndagen i Landskrona, Bok o Papper, från 16.00.
Den förenklande människosynen, låt oss hålla den tillbaka.
Ska vi då tala om teodicéproblemet. Ska vi prata om den klocka av utomordentlig standard som hittades på en hästtrampad grusväg, fortfarande hel och skimrande. Ska vi då tala om den fria viljan.
Missbrukandet av den fria viljan. Han överskattade nog sina skapelser, den gode Gud. Så värst allvetande verkade han inte vara. Eller vill han fortfarande lära oss något? Jag tror det. Jag tror på den långsamma vandringen mot syndafallet och ännu en ark att segla iväg på. Vi som vill godhet.
När det börjar spricka, igen. När man inte vill det, men är så rädd för dagarna från förr. När man känner det som kall metall i luften, i maten, i magen. I hjärnan. När rädslan för att det ska hända igen gör att ... det händer igen.
Jag älskar mat. Jag hatar att inte kunna äta.
Jag lyssnar på Bruce Springsteen. Tror du att du kan hitta mej som människa då? Det tror inte jag. Jag tror inte att du vet vad Bruce Springsteen är.
Jag lyssnade på Kris Kristofferson tidigare. En gammal countrystöt, tycker du. Mycket mer, vet jag.
Det är så med allting, det är lite mer komplicerat än vad du tror. Därför ska du vara ödmjuk. Därför ska du ta reda på mycket för att bli en bättre människa.
Jag läser några sverigedemokratiska bloggar ibland. Det är skrämmande. Det är floskler, generaliseringar. Och, framför allt, ett evigt gnällande martyrskap. Väx upp, mesar!
Det är förbluffande att påstått politiskt intresserade människor aldrig diskuterar politik på högre nivå än den man hör stojande från allsköns lekplatser.
Varför kan inte sd förklara vad dom menar med svenskhet?
Om man vill att invandrare ska lära sej svenskhet, borde man inte då kunna definiera begreppet svenskhet själv?
Men det är ju inte det ni vill, idioter, ni vill bara bli av med allt som ni är för lata för att förstå. Väx upp och ta ansvar! Ni kommer att åka iväg med den första vågen annars, ni som är motståndare till allt som godheten förespråkar.
Jag har fått en tjock bok att recensera till HD/NST/LP. Åke Jönsson har skrivit om Borstahusen. Där har jag vuxit upp. Dit kommer jag alltid tillbaka.
"Tänk att bo såhär", sa Johanna senast vi var i mitt föräldrahem.
"Det har jag gjort", sa jag. Det har jag gjort, och alltid kvar.
Man kan läsa en intervju på Landskronadirekt.com om man vill. Den är inte så dum. Det är så med intervjuer, alltid. Somt går fram och annat inte. Jag väntar ännu på den perfekta intervjun. Jag pratar för mycket. Jag komplicerar världen. Man kan inte publicera en intervju som en bok på tvåhundra sidor.
Läs boken istället.
Jag signerar på Skyltsöndagen i Landskrona, Bok o Papper, från 16.00.
Den förenklande människosynen, låt oss hålla den tillbaka.
Tuesday, November 20, 2007
The goodest guy in town
Jag är trött och lite bitter.
Jag skulle skriva om puckade sverigedemokrater. Men dom skriver sin egen grav.
Jag skulle skriva om självgoda, pseudovänsterkulturella kulturjournalister som skrapar varandras ryggar.
Som vill byta ut alla tyska vägskyltar.
Jag orkar inte.
Mycket är roligt, annat inte.
Det är våren. Det är solen. Det är en liten liten mask som du aldrig ser eller känner, bara märker.
Jag är en vänsterliberal humanist som känner hur andligheten smyger sej på. Jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker inte göra som mallen säger bara för att vara någon till lags. Däremot kan jag ta hänsyn.
Jag har några foton i min arbetsbod. Inte genomtänkt utvalda, dom bara är där. Elsa, bångstyrig vid liv i gummistövlar. Min döda mormor Elsa klippandes fläder.
I min familj har vi sörjt min för tidigt döde morfar väldigt länge, helgonförklarat honom. Jag var sex eller sju när han dog, jag minns honom som en fin man.
Men min mormor. Jag är så ledsen för att vi tappade kontakten. Jag tyckte så mycket om henne, den bångstyriga kvinnan som ville leva sitt liv eget.
Sen är det Bruce Springsteen på ett skivomslag. Och Triffids. Och Kajsa Grytt.
Det är en annan dag imorgon, andra bilder.
Jag var på puben Cheers i Göteborg den dagen Poppius pratade om pressetik.
Från Håkan:
Vill du får du klura på "epilog och prolog"...
Samt Jonas lästips... kan vara allt från skönlitteratur till bloggar.
Hade en tanke om JONAS ÖVERLEVNADSTIPS dvs. några klurigheter om hur man fixar att hanka sig fram som författare...
Typ lista med fem tips.
Bilden är tagen av Jamie när www.landskronadirekt.com intervjuade mej häromsistens.
Från Jonas:
Lästips
Märta Tikkanen
Birgitta Stenberg
Stig Claesson
Klas Östergren
Peter Kihlgård
Claes Hylinger
Kjell Westö
Mia Berners biografi om Pentti Saarikoski
Primo Levi, Är detta en människa
Gellert Tamas, Lasermannen
Fem tips till dej som vill så mycket det går överleva som nästan författare
Ge inte upp.
Tro på och rannsaka kontinuerligt dej själv.
Var lustfyllt strävsam.
Sök/skapa jobbmöjligheter inom ditt kunskapsområde.
Var kreativ och påhittig, annars kan du lika gärna skita i alltihop.
Prolog
Säger Jonas Bergh: Vi hade teven i ett brunt rum på andra våningen i Borstahusen. En brun bricka med räkor och rostat bröd. Hela familjen på plats. Det var Tiotusenkronorsfrågan, Kvitt eller dubbelt på teven. Han i buren hade köpt en ny ful skjorta i brun nyans. Han var amatörexpert på något, han hade studerat. Han hade stort brunt hår och stora fula glasögon, bruna bågar. Han var mycket nervös. Han åkte ut direkt. ”Det var kul ändå”, sa han med tårarna precis innanför ögonen, ”att få vara med”, sa han, och man såg besvikelsen, man såg att han inte var den som hade träffat flest tjejer. JAG såg det. Jag grät.
Epilog
Säger Jonas Bergh: Det har format mej. Den känslan jag får av historierna från dom som brukar kallas förlorare. Jag har träffat dom. Jag har varit en av dom. Jag kanske är en av dom. Jag har lånat cigg och snyltat öl i deras krokar. Jag hjälpte en mongoloid kille att knyta skridskorna i ishallen i Landskrona. Sen for han runt och ramlade. Jag hade knäppt hans hjälm också. Jag stod utanför och tittade in. Så känner jag mej.
Jag är trött och lite bitter.
Jag skulle skriva om puckade sverigedemokrater. Men dom skriver sin egen grav.
Jag skulle skriva om självgoda, pseudovänsterkulturella kulturjournalister som skrapar varandras ryggar.
Som vill byta ut alla tyska vägskyltar.
Jag orkar inte.
Mycket är roligt, annat inte.
Det är våren. Det är solen. Det är en liten liten mask som du aldrig ser eller känner, bara märker.
Jag är en vänsterliberal humanist som känner hur andligheten smyger sej på. Jag tänker inte skämmas för det. Jag tänker inte göra som mallen säger bara för att vara någon till lags. Däremot kan jag ta hänsyn.
Jag har några foton i min arbetsbod. Inte genomtänkt utvalda, dom bara är där. Elsa, bångstyrig vid liv i gummistövlar. Min döda mormor Elsa klippandes fläder.
I min familj har vi sörjt min för tidigt döde morfar väldigt länge, helgonförklarat honom. Jag var sex eller sju när han dog, jag minns honom som en fin man.
Men min mormor. Jag är så ledsen för att vi tappade kontakten. Jag tyckte så mycket om henne, den bångstyriga kvinnan som ville leva sitt liv eget.
Sen är det Bruce Springsteen på ett skivomslag. Och Triffids. Och Kajsa Grytt.
Det är en annan dag imorgon, andra bilder.
Jag var på puben Cheers i Göteborg den dagen Poppius pratade om pressetik.
Från Håkan:
Vill du får du klura på "epilog och prolog"...
Samt Jonas lästips... kan vara allt från skönlitteratur till bloggar.
Hade en tanke om JONAS ÖVERLEVNADSTIPS dvs. några klurigheter om hur man fixar att hanka sig fram som författare...
Typ lista med fem tips.
Bilden är tagen av Jamie när www.landskronadirekt.com intervjuade mej häromsistens.
Från Jonas:
Lästips
Märta Tikkanen
Birgitta Stenberg
Stig Claesson
Klas Östergren
Peter Kihlgård
Claes Hylinger
Kjell Westö
Mia Berners biografi om Pentti Saarikoski
Primo Levi, Är detta en människa
Gellert Tamas, Lasermannen
Fem tips till dej som vill så mycket det går överleva som nästan författare
Ge inte upp.
Tro på och rannsaka kontinuerligt dej själv.
Var lustfyllt strävsam.
Sök/skapa jobbmöjligheter inom ditt kunskapsområde.
Var kreativ och påhittig, annars kan du lika gärna skita i alltihop.
Prolog
Säger Jonas Bergh: Vi hade teven i ett brunt rum på andra våningen i Borstahusen. En brun bricka med räkor och rostat bröd. Hela familjen på plats. Det var Tiotusenkronorsfrågan, Kvitt eller dubbelt på teven. Han i buren hade köpt en ny ful skjorta i brun nyans. Han var amatörexpert på något, han hade studerat. Han hade stort brunt hår och stora fula glasögon, bruna bågar. Han var mycket nervös. Han åkte ut direkt. ”Det var kul ändå”, sa han med tårarna precis innanför ögonen, ”att få vara med”, sa han, och man såg besvikelsen, man såg att han inte var den som hade träffat flest tjejer. JAG såg det. Jag grät.
Epilog
Säger Jonas Bergh: Det har format mej. Den känslan jag får av historierna från dom som brukar kallas förlorare. Jag har träffat dom. Jag har varit en av dom. Jag kanske är en av dom. Jag har lånat cigg och snyltat öl i deras krokar. Jag hjälpte en mongoloid kille att knyta skridskorna i ishallen i Landskrona. Sen for han runt och ramlade. Jag hade knäppt hans hjälm också. Jag stod utanför och tittade in. Så känner jag mej.
Saturday, November 17, 2007
Blicken i deras ögon
Råttan i trädgården är pysslig av sej. Eller, den är hungrig, samlar vindruvor. Ser om sitt hus, som vi alla. Men det betyder inte att vi vill ha den rännande hos oss. Det är en ganska liten råtta. Jag hoppas att den är ensam. Borde kanske ringa Råttjouren istället för Anticimex.
Alla ska bo. Alla ska bygga. Avloppen öppnas och råttorna kommer upp på land.
Idol-
Måns.
Ola.
Danni.
Musik för dom som ska läsa Camilla Läckbergs samlade verk om några år. Och deras mammor som redan gör det.
Jag ställer mej inte till doms över någon. Jag bara konstaterar.
Den lätthet jag eftersträvar är den lätthet som Peter Kihlgård sysslar med, i språket. Och avgrunden under. Den dagsgamla isen alltså, den man inte vet om den ska hålla.
Den lätthet som bara handlar om att stryka motorvägen medhårs och gasa på med en lightspya som man enkelt kan behålla i munnen en timme till. Den lättheten stoppar jag i en gammal säck.
Den blicken i George Harrisons öga. Konsert för Bangladesh. När han kör introt till Here comes the sun och alla applåderar. Den blicken av glädje och ödmjukhet från killen som vill ta ett steg vidare, för andra människor.
Annars är det som vanligt.
En bok om Madrid. En bok om Italien. Slas tecknar blåa stolar gråa i Nice, och jag tänker på Pär Rådström och Birgitta Stenberg.
Jag tänker på tåg med platsbiljett. Sovvagnar till Paris och vidare neråt, och den enda järnvägsrestaurang som finns i Malmö är La Barca.
Råttan i trädgården är pysslig av sej. Eller, den är hungrig, samlar vindruvor. Ser om sitt hus, som vi alla. Men det betyder inte att vi vill ha den rännande hos oss. Det är en ganska liten råtta. Jag hoppas att den är ensam. Borde kanske ringa Råttjouren istället för Anticimex.
Alla ska bo. Alla ska bygga. Avloppen öppnas och råttorna kommer upp på land.
Idol-
Måns.
Ola.
Danni.
Musik för dom som ska läsa Camilla Läckbergs samlade verk om några år. Och deras mammor som redan gör det.
Jag ställer mej inte till doms över någon. Jag bara konstaterar.
Den lätthet jag eftersträvar är den lätthet som Peter Kihlgård sysslar med, i språket. Och avgrunden under. Den dagsgamla isen alltså, den man inte vet om den ska hålla.
Den lätthet som bara handlar om att stryka motorvägen medhårs och gasa på med en lightspya som man enkelt kan behålla i munnen en timme till. Den lättheten stoppar jag i en gammal säck.
Den blicken i George Harrisons öga. Konsert för Bangladesh. När han kör introt till Here comes the sun och alla applåderar. Den blicken av glädje och ödmjukhet från killen som vill ta ett steg vidare, för andra människor.
Annars är det som vanligt.
En bok om Madrid. En bok om Italien. Slas tecknar blåa stolar gråa i Nice, och jag tänker på Pär Rådström och Birgitta Stenberg.
Jag tänker på tåg med platsbiljett. Sovvagnar till Paris och vidare neråt, och den enda järnvägsrestaurang som finns i Malmö är La Barca.
Wednesday, November 14, 2007
En gång min vän, min vän, du är alltid min vän
I snart fem år har jag varit Elsas pappa. Jag känner henne ganska väl. Vi är bråkiga med kort tålamod, båda två.
Så kan hon ändå sitta ner och koncentrera sej, länge.
Precis som jag.
Jag vet inte. Jag minns inte hur jag var när jag snart skulle fylla fem.
Jag skriver ingen barnblogg. Jag tycker inte om att lämna ut mina barn. Men som dom betyder mycket i mitt liv, måste jag ibland. För att inte falla ifrån.
Anna har inte varit med tidigare. Hon har mina öron, kanske ögon. Hon skrattar gärna.
Pulp. A little bit of soul. ”Du ser ut som jag, men, snälla, bli inte som jag.”
Det är hårt som att det gör ont ibland. Att stå till skuld för vad man satt till jorden. Möjliga konsekvenser.
Jag är en blandning av Alfred och Melker.
Jag har aldrig varit inne i den världen som Astrid Lindgren skapade. Givetvis har jag inte varit helt utanför heller.
Hon blev mamma som artonåring. En fyrtionioårig chef var far till barnet. Tänk på det, präktighetsministrar.
Astrid var en stark och fri människa.
Det tar jag med mej, som vi säger i författarlandslaget.
Astrid skulle aldrig aldrig aldrig ha fått Nobelpriset. Så det fick hon inte.
Jag tänker på Björk. ”Dom unga kvinnor som försöker se ut som jag, har inte fattat ett skit av vad jag vill säga till dom.” Exakt.
Det gick en nordlig vind som luktade sprängd naturgas över östra Limhamn idag. Ett helt hus är borta. Andra hus är mer eller mindre förstörda.
Jag satt i min bod, kände skakningarna och hörde det dova ljudet av explosionen.
Vi lever inte i kriget. Men vi har också gas, en panna just intill där vi sover.
I snart fem år har jag varit Elsas pappa. Jag känner henne ganska väl. Vi är bråkiga med kort tålamod, båda två.
Så kan hon ändå sitta ner och koncentrera sej, länge.
Precis som jag.
Jag vet inte. Jag minns inte hur jag var när jag snart skulle fylla fem.
Jag skriver ingen barnblogg. Jag tycker inte om att lämna ut mina barn. Men som dom betyder mycket i mitt liv, måste jag ibland. För att inte falla ifrån.
Anna har inte varit med tidigare. Hon har mina öron, kanske ögon. Hon skrattar gärna.
Pulp. A little bit of soul. ”Du ser ut som jag, men, snälla, bli inte som jag.”
Det är hårt som att det gör ont ibland. Att stå till skuld för vad man satt till jorden. Möjliga konsekvenser.
Jag är en blandning av Alfred och Melker.
Jag har aldrig varit inne i den världen som Astrid Lindgren skapade. Givetvis har jag inte varit helt utanför heller.
Hon blev mamma som artonåring. En fyrtionioårig chef var far till barnet. Tänk på det, präktighetsministrar.
Astrid var en stark och fri människa.
Det tar jag med mej, som vi säger i författarlandslaget.
Astrid skulle aldrig aldrig aldrig ha fått Nobelpriset. Så det fick hon inte.
Jag tänker på Björk. ”Dom unga kvinnor som försöker se ut som jag, har inte fattat ett skit av vad jag vill säga till dom.” Exakt.
Det gick en nordlig vind som luktade sprängd naturgas över östra Limhamn idag. Ett helt hus är borta. Andra hus är mer eller mindre förstörda.
Jag satt i min bod, kände skakningarna och hörde det dova ljudet av explosionen.
Vi lever inte i kriget. Men vi har också gas, en panna just intill där vi sover.
Monday, November 12, 2007
Engelska flottan har siktats vid Vinga
Efteråt gick jag ner i en källare tom på gäster. Dom andra skulle äta gås nån annanstans. Men jag var ju Sven-Bertil Taube. Jag blandade till en öl av rätt styrka och satte mej med tidningen.
En källare i Helsingborg.
En fullsatt teater i Helsingborg. Det säger jag dej, det är inget särskilt med det. Sexhundra personer är mycket enklare än sex. Eller tio eller tolv som det var i Landskrona i lördags. Men det var roligt ändå, nära.
Teatern i Helsingborg. Flaggor och en medelålder på kanske sextio. Jag var inte Sven-Bertil. Jag var mej själv. Och idag lysnade min fru på Radio Malmöhus. Och en kvinna ringde in och berättade att hon varit i Helsingborg. Att det bästa var ... Jonas Bergh. Så kan det gå.
Arne Johansson var en härlig man. Gick runt med tjugotusen eller nåt i fickan. En liten man i sjuttioårsåldern.
"Jag har varit glimabrottare", sa han, "jag är inte orolig." Gav med tretusen och ett kvitto att skriva på.
Efter källaren, gick jag vidare mot tåget. In på Hamnkrogen, eller nåt, utsikt över båtarna och haglet som föll. Man är utpumpad efter fem timmar som social offentlig person. Jag är van vid mej själv, oh några till då och då. Jag är rädd att göra folk besvikna. Samtidigt som jag känner mej säker på mej själv.
Jag tror det är livet.
Foto: Roland Stregfelt
Zlatan tog storslam. Så klart, som Petter sjöng en gång. En seger över tappra Tobias Linderothar, som jag inte har något emot. Men, Herregud, vi pratar lite olika divisioner.
Efteråt gick jag ner i en källare tom på gäster. Dom andra skulle äta gås nån annanstans. Men jag var ju Sven-Bertil Taube. Jag blandade till en öl av rätt styrka och satte mej med tidningen.
En källare i Helsingborg.
En fullsatt teater i Helsingborg. Det säger jag dej, det är inget särskilt med det. Sexhundra personer är mycket enklare än sex. Eller tio eller tolv som det var i Landskrona i lördags. Men det var roligt ändå, nära.
Teatern i Helsingborg. Flaggor och en medelålder på kanske sextio. Jag var inte Sven-Bertil. Jag var mej själv. Och idag lysnade min fru på Radio Malmöhus. Och en kvinna ringde in och berättade att hon varit i Helsingborg. Att det bästa var ... Jonas Bergh. Så kan det gå.
Arne Johansson var en härlig man. Gick runt med tjugotusen eller nåt i fickan. En liten man i sjuttioårsåldern.
"Jag har varit glimabrottare", sa han, "jag är inte orolig." Gav med tretusen och ett kvitto att skriva på.
Efter källaren, gick jag vidare mot tåget. In på Hamnkrogen, eller nåt, utsikt över båtarna och haglet som föll. Man är utpumpad efter fem timmar som social offentlig person. Jag är van vid mej själv, oh några till då och då. Jag är rädd att göra folk besvikna. Samtidigt som jag känner mej säker på mej själv.
Jag tror det är livet.
Foto: Roland Stregfelt
Zlatan tog storslam. Så klart, som Petter sjöng en gång. En seger över tappra Tobias Linderothar, som jag inte har något emot. Men, Herregud, vi pratar lite olika divisioner.
Friday, November 09, 2007
Jack, Jan och jag. Sven-Bertil.
Sitter här i ett kallt hus alldeles vid havet. Stormen har dragit förbi nu. Det sista svarta molnet försvinner för det blåa som kommer från Danmark, från Atlanten. Från Amerika.
Kommer rasismen från Amerika? Det tror jag inte. Men den finns där.
Och vinden mojnar hela tiden.
Och den här helgen har blivit ännu fullare.
Kristallnatt igår, minnet av denm hedrandet av offerna då, offerna nu.
En kille från Unga Kris pratade om sitt liv med droger, kriminalitet, viljan att sluta, men han kände aldrig någon samhörighet någon stans. Han var alltid utanför. Så kändes det.
Det kändes in i mej när han pratade, detta utanförskap som en del människor drabbas av i ett intolerant samhälle.
Det blåste alltså stormvindar in över Rådhustorget i Landskrona där Vänsterpartiet, eller om det var Ung Vänster hade samlat ihop talare och musik, och facklor. Det fanns sossar där, och moderaten Huttunen. Det handlar inte om det, partifärg. Det handlar om medmänsklighet.
Idag blir det snack i Landskrona 14.15 i Vip-Trips gamla lokaler. Jag ska berätta om mina böcker, författarskap ur ett landskronaperspektiv.
Det är morgon och en ensam stor sten alldeles nere vid havet, ser jag från fönstret. Det ljusnar nu, Kamrater!
Det har snöat i natt. Det försvinner snabbt, Skåne ju.
Sven-Bertil Taube har blivit krasslig. Han är 73 år. Stand in? Det blir jag. Det upplever jag som lite märkligt och hedersamt. Frågan är ju bara vad publiken på Helsingborgs Stadsteater tycker. Imorgon söndag 13.00.
Som tonåringen i nionde eller möjligen åttonde klass, stal jag På drift. Västervångskolans bibliotek. Efter Tvillingdeckarna och Agatha Christie var det något som ville dra mej vidare. Jack Kerouac, och Slas. Senare Jack av Ulf Lundell. Det är min ingång.
Jan Gradvall har länge varit en av Sveriges bästa musik/populärkulturella journalister. Han var tidig med personligt färgade intervjuer och krönikor. Alltid nyfiken. Lite Bror Duktig i klassen, kanske.
Intervjun med Lloyd Cole i Slitz (ett helt annat magasin då) är fortfarande något extra. Jag läser den ibland. Tidningen stulen på Gullstrandsskolans bibliotek för övrigt.
Jag har skrivit en förbannat bra text om beat, om Jack, Allen, Neal, och om Dylan Thomas. När jag hittar den ska ni få läsa. Tills vidare får ni nöja er med Jan Gradvall. Någon sa att man inte ska skriva långa bloggar, därför gör jag det, bland annat. Jag bara är sådan.
Texten kommer från Sydsvenskan.
Allting förändras nu.
Och jag räknar dom utan glasögon, dom vita svanarna. Tjugoåtta stycken simmar mot norr, ser jag genom mitt fönster. Trogna. Tillsammans. Bönen slutar här.
Jack Kerouac kom från Amerika. Kommer ondskan från Amerika? Nej. Du måste själv ta ansvar för ditt liv och handlingar.
Kommer solidaritet från Amerika? Nej. Men i alla kulturer där någon eller några predikar en ickehumanistisk tro, växer motstånd och subkulturer fram. Det funkar åt båda håll. Låt oss fortsätta ha det så.
Bönen börjar här.
"På drift i ett halvt sekel
Först publicerad: 8 september 2007 23:30
Senast uppdaterad: 13 september 2007 10:11
Jan Gradvall söker efter den verklige Jack Kerouac.
Det är många författare som fått uppleva hur deras personlighet och privatliv med tiden blivit sammanblandade med deras verk. Men Jack Kerouac kan vara den första författare som också blivit en livsstil.
Det italienska modemärket Hogan lanserar i höst ”The Jack Kerouac Project”. På tidningen Cafés modeblogg kunde man nyligen läsa om denna nya klädkollektion som "inspirerats av beatikonen”. Café skrev: ”Hogan kallar stilen för nomad preppy och har tagit fram en skinnjacka i tre olika färger, ett par väskor, kängor och Converseliknande sneakers.”
Jack Kerouac föddes i Lowell, Massachusetts 1922. Hans föräldrar var invandrade franskkanadensare och han lärde sig tala engelska först vid sex års ålder.Denna höst är det många som vill tjäna pengar på Jack Kerouac. I samband med 50-årsjubileet av ”On the Road” (”På drift” i svensk översättning) satsar den amerikanska bokbranschen just nu på över ett halvdussin olika utgåvor, snygga volymer som den moderne preppy-nomaden kan stoppa i sin handväska.
The Library of America ger denna vecka ut ”Jack Kerouac: Road Novels 1957–1960”, en samlingsvolym som understryker att allt läsbart som Jack Kerouac (1922–1969) skrev gavs ut under fyra komprimerade år. Han dog 47 år gammal i sviterna av alkoholism, men lågan brann ut redan nio år tidigare.
Förutom ”På drift” rymmer den amerikanska samlingsvolymen även ”Dharmagänget”, ”De underjordiska” och ”Järnvägen Jorden”. Den sistnämnda en bortglömd bok som Bakhåll gav ut på svenska 1997.
Mest uppmärksammad av höstens nya Jack Kerouac-utgåvor är ”On the Road: The Original Scroll”. Romanen gavs ut 1957, men Jack Kerouac skrev enligt legenden boken redan 1951 under en tre veckor lång, amfetamindopad maratonsession i en lägenhet på West 20th Street i New York.
För att slippa byta papper i skrivmaskinen skrev han på en rulle med telegrafpapper. (I själva verket åtta olika rullar som han sedan tejpade ihop.) Något som nu ges ut som beatgenerationens egen motsvarighet till dödahavsrullarna.
Orginalmanuset till På drift, som såldes på auktion för 2,2 miljoner dollar 2001. Foto: Christies/AP
Vad legenden dock glömt bort är att den första versionen var ett utkast, inte en färdig roman. Som Truman Capote sade om Kerouac: ”That’s not writing, that’s typing”.
Det krävdes många omskrivningar och många års hårt, ensamt, nyktert och oromantiskt skrivbordsarbete innan det slut blev det mästerverk det blev.
Det är just den bilden av Jack Kerouac, den ensamme och stillasittande författaren, som under det gångna halvseklet tynat bort. Eller åtminstone kommit rejält på drift.
Precis som James Dean, Jim Morrison och Che Guevara har Jack Kerouac i dag blivit ett ansikte på en T-shirt. En ölfläckad T-shirt buren av en ryggsäcksluffare som vrålar om att livet är ungt och att man ska ooa hela natten.
Ett utdrag ur ”På drift” har gång på gång citerats: ”De enda människorna för mig är de galna, de som är galna i att leva, galna i att prata, galna i att bli frälsta, med en glupande hunger efter allt på en gång, de som aldrig gäspar eller ägnar sig åt vardagligt småprat, utan brinner, brinner som fantastiska gula fyrverkerier och exploderar som spindlar tvärs över stjärnorna.”
Många som aldrig läst Kerouac baserar antagligen sin uppfattning om honom på just det citatet. Den unge vilde mannen som festade oavbrutet och körde kors och tvärs över USA med plattan i botten, en cigg i munnen och en skinnjacka slängd över axeln.
När man bläddrar tillbaka i ”På drift”, eller allra helst i det amerikanska originalet ”On the Road”, tonar det fram en helt annan bild. Bilden av den blyge killen som stod bredvid och iakttog och sedan gick hem och levde ut framför sin skrivmaskin.
Det bevingade citatet är ryckt ur sitt sammanhang. I själva verket är det hämtat från det melankoliska stycke när berättarjagets vilde kompis Dean Moriarty (Neal Cassady) träffar Carlo Marx (Allen Ginsberg). Medan deras energifält möts står Sal Paradise (Jack Kerouac) bredvid och känner sig färglös och hopplöst tråkig. Han inser att han kommer att se väldigt lite av dem framöver och beskriver hur de springer i väg från honom.
”Dom rusade runt stan och diggade allting på det där sättet dom hade i början och som senare blev så mycket mer sorgset och mottagligt och uttryckslöst. Men då dansade dom gatan framåt slängande med ben och armar och jag släntrade efter som jag har gjort hela mitt liv efter folk som intresserar mej, för dom enda jag bryr mej om är dom tokiga, dom som är tokiga i livet, tokiga i att prata_¿”
Vad som hänt under femtio år är att myten har förväxlat Jack Kerouac med Neal Cassady. Medan Neal Cassady var den som exploderade som ett gult fyrverkeri stod Jack Kerouac kvar på gatan och gick sedan hem och skrev en bok.
I ett minnesprogram om Lars Forssell, som SVT sände efter hans död i somras, talade Lars Forssell om att nästan alla konstnärer han känt i själva verket var mycket blyga och ensamma människor.
Ett av exemplen var Evert Taube som, enligt Forssell, var en tillbakadragen person som mest av allt satt ensam hemma och skrev. Den glade gamängen uppstod först när publiken och sedan Taube själv blandade samman verken med privatpersonen.
Eller titta på Ulf Lundell som döpte sin debutroman ”Jack” just efter Jack Kerouac. Träffar man Ulf Lundell vid sidan av scenen är det snarast hans blyghet man tänker på. Men Ulf Lundell har hittat ett unikt sätt att både behålla kakan och äta den. Vid skrivmaskinen är han Jack Kerouac, på scenen är han Neal Cassady.
Hur gammal var jag när jag läste Kerouac första gången? Jag tror jag var sjutton eller arton och jag upptäckte honom definitivt tack vare Lundell. Efter att jag sträckläst ”Jack” slukade jag även ”På drift” och ”Dharmagänget”.
Troligen är det i den åldern som Kerouacs böcker kan träffa en som hårdast. Det går inte att vara det minsta cynisk om man ska läsa Kerouac.
Om en ny generation läsare ska kunna bli intresserade av Kerouac är det också sannolikt nödvändigt att frikoppla honom från den motorburna femtiotalsmyten. Det säger en del att journalisten John Lelands nya bok om Kerouac fått titeln ”Why Kerouac Matters”. De flesta unga i dag utgår från att Kerouac inte angår dem.
Men att döma av ett utdrag ur Einar Heckschers kommande nyöversättning av ”På drift” blir man orolig över att Jack Kerouac tvärtom permanent kommer att parkeras i femtiotalet. Norstedts ger nästa sommar ut boken i den första svenska översättningen sedan 1959. I ett utdrag som publicerats i Riksettan, ”en tidskrift om bilens guldålder”, använder Heckscher formuleringar som ”vilken drömkärra”, ”truten gick på oss hela natten” och ”nähä, tji fartmätare, nähä”.
Ett annat exempel: ”Ingen kille i Amerikas Förenta Stater kan nånsin ha tatt sej igenom så mycket krångel och knas bara för att kolla in en match!”
Stundtals undrar man om Nacka Skoglund skrivit boken. Norstedts påpekar dock att det utdrag som publicerats i Riksettan var helt oredigerat och inte behöver vara representativt bör slutresultatet.
Vad som ändå förblir så gripande med Keroucs ”På drift” är att den precis som Hemingways ”Och solen har sin gång”, och väldigt få andra böcker, fångar känslan av att världen fortfarande är ung.
”På drift” handlar inte om femtiotalet eller ens om att leva luffarliv. Vad den handlar om är tron på att det är möjligt att leva livet i presens.
JAN GRADVALL
journalist"
Sitter här i ett kallt hus alldeles vid havet. Stormen har dragit förbi nu. Det sista svarta molnet försvinner för det blåa som kommer från Danmark, från Atlanten. Från Amerika.
Kommer rasismen från Amerika? Det tror jag inte. Men den finns där.
Och vinden mojnar hela tiden.
Och den här helgen har blivit ännu fullare.
Kristallnatt igår, minnet av denm hedrandet av offerna då, offerna nu.
En kille från Unga Kris pratade om sitt liv med droger, kriminalitet, viljan att sluta, men han kände aldrig någon samhörighet någon stans. Han var alltid utanför. Så kändes det.
Det kändes in i mej när han pratade, detta utanförskap som en del människor drabbas av i ett intolerant samhälle.
Det blåste alltså stormvindar in över Rådhustorget i Landskrona där Vänsterpartiet, eller om det var Ung Vänster hade samlat ihop talare och musik, och facklor. Det fanns sossar där, och moderaten Huttunen. Det handlar inte om det, partifärg. Det handlar om medmänsklighet.
Idag blir det snack i Landskrona 14.15 i Vip-Trips gamla lokaler. Jag ska berätta om mina böcker, författarskap ur ett landskronaperspektiv.
Det är morgon och en ensam stor sten alldeles nere vid havet, ser jag från fönstret. Det ljusnar nu, Kamrater!
Det har snöat i natt. Det försvinner snabbt, Skåne ju.
Sven-Bertil Taube har blivit krasslig. Han är 73 år. Stand in? Det blir jag. Det upplever jag som lite märkligt och hedersamt. Frågan är ju bara vad publiken på Helsingborgs Stadsteater tycker. Imorgon söndag 13.00.
Som tonåringen i nionde eller möjligen åttonde klass, stal jag På drift. Västervångskolans bibliotek. Efter Tvillingdeckarna och Agatha Christie var det något som ville dra mej vidare. Jack Kerouac, och Slas. Senare Jack av Ulf Lundell. Det är min ingång.
Jan Gradvall har länge varit en av Sveriges bästa musik/populärkulturella journalister. Han var tidig med personligt färgade intervjuer och krönikor. Alltid nyfiken. Lite Bror Duktig i klassen, kanske.
Intervjun med Lloyd Cole i Slitz (ett helt annat magasin då) är fortfarande något extra. Jag läser den ibland. Tidningen stulen på Gullstrandsskolans bibliotek för övrigt.
Jag har skrivit en förbannat bra text om beat, om Jack, Allen, Neal, och om Dylan Thomas. När jag hittar den ska ni få läsa. Tills vidare får ni nöja er med Jan Gradvall. Någon sa att man inte ska skriva långa bloggar, därför gör jag det, bland annat. Jag bara är sådan.
Texten kommer från Sydsvenskan.
Allting förändras nu.
Och jag räknar dom utan glasögon, dom vita svanarna. Tjugoåtta stycken simmar mot norr, ser jag genom mitt fönster. Trogna. Tillsammans. Bönen slutar här.
Jack Kerouac kom från Amerika. Kommer ondskan från Amerika? Nej. Du måste själv ta ansvar för ditt liv och handlingar.
Kommer solidaritet från Amerika? Nej. Men i alla kulturer där någon eller några predikar en ickehumanistisk tro, växer motstånd och subkulturer fram. Det funkar åt båda håll. Låt oss fortsätta ha det så.
Bönen börjar här.
"På drift i ett halvt sekel
Först publicerad: 8 september 2007 23:30
Senast uppdaterad: 13 september 2007 10:11
Jan Gradvall söker efter den verklige Jack Kerouac.
Det är många författare som fått uppleva hur deras personlighet och privatliv med tiden blivit sammanblandade med deras verk. Men Jack Kerouac kan vara den första författare som också blivit en livsstil.
Det italienska modemärket Hogan lanserar i höst ”The Jack Kerouac Project”. På tidningen Cafés modeblogg kunde man nyligen läsa om denna nya klädkollektion som "inspirerats av beatikonen”. Café skrev: ”Hogan kallar stilen för nomad preppy och har tagit fram en skinnjacka i tre olika färger, ett par väskor, kängor och Converseliknande sneakers.”
Jack Kerouac föddes i Lowell, Massachusetts 1922. Hans föräldrar var invandrade franskkanadensare och han lärde sig tala engelska först vid sex års ålder.Denna höst är det många som vill tjäna pengar på Jack Kerouac. I samband med 50-årsjubileet av ”On the Road” (”På drift” i svensk översättning) satsar den amerikanska bokbranschen just nu på över ett halvdussin olika utgåvor, snygga volymer som den moderne preppy-nomaden kan stoppa i sin handväska.
The Library of America ger denna vecka ut ”Jack Kerouac: Road Novels 1957–1960”, en samlingsvolym som understryker att allt läsbart som Jack Kerouac (1922–1969) skrev gavs ut under fyra komprimerade år. Han dog 47 år gammal i sviterna av alkoholism, men lågan brann ut redan nio år tidigare.
Förutom ”På drift” rymmer den amerikanska samlingsvolymen även ”Dharmagänget”, ”De underjordiska” och ”Järnvägen Jorden”. Den sistnämnda en bortglömd bok som Bakhåll gav ut på svenska 1997.
Mest uppmärksammad av höstens nya Jack Kerouac-utgåvor är ”On the Road: The Original Scroll”. Romanen gavs ut 1957, men Jack Kerouac skrev enligt legenden boken redan 1951 under en tre veckor lång, amfetamindopad maratonsession i en lägenhet på West 20th Street i New York.
För att slippa byta papper i skrivmaskinen skrev han på en rulle med telegrafpapper. (I själva verket åtta olika rullar som han sedan tejpade ihop.) Något som nu ges ut som beatgenerationens egen motsvarighet till dödahavsrullarna.
Orginalmanuset till På drift, som såldes på auktion för 2,2 miljoner dollar 2001. Foto: Christies/AP
Vad legenden dock glömt bort är att den första versionen var ett utkast, inte en färdig roman. Som Truman Capote sade om Kerouac: ”That’s not writing, that’s typing”.
Det krävdes många omskrivningar och många års hårt, ensamt, nyktert och oromantiskt skrivbordsarbete innan det slut blev det mästerverk det blev.
Det är just den bilden av Jack Kerouac, den ensamme och stillasittande författaren, som under det gångna halvseklet tynat bort. Eller åtminstone kommit rejält på drift.
Precis som James Dean, Jim Morrison och Che Guevara har Jack Kerouac i dag blivit ett ansikte på en T-shirt. En ölfläckad T-shirt buren av en ryggsäcksluffare som vrålar om att livet är ungt och att man ska ooa hela natten.
Ett utdrag ur ”På drift” har gång på gång citerats: ”De enda människorna för mig är de galna, de som är galna i att leva, galna i att prata, galna i att bli frälsta, med en glupande hunger efter allt på en gång, de som aldrig gäspar eller ägnar sig åt vardagligt småprat, utan brinner, brinner som fantastiska gula fyrverkerier och exploderar som spindlar tvärs över stjärnorna.”
Många som aldrig läst Kerouac baserar antagligen sin uppfattning om honom på just det citatet. Den unge vilde mannen som festade oavbrutet och körde kors och tvärs över USA med plattan i botten, en cigg i munnen och en skinnjacka slängd över axeln.
När man bläddrar tillbaka i ”På drift”, eller allra helst i det amerikanska originalet ”On the Road”, tonar det fram en helt annan bild. Bilden av den blyge killen som stod bredvid och iakttog och sedan gick hem och levde ut framför sin skrivmaskin.
Det bevingade citatet är ryckt ur sitt sammanhang. I själva verket är det hämtat från det melankoliska stycke när berättarjagets vilde kompis Dean Moriarty (Neal Cassady) träffar Carlo Marx (Allen Ginsberg). Medan deras energifält möts står Sal Paradise (Jack Kerouac) bredvid och känner sig färglös och hopplöst tråkig. Han inser att han kommer att se väldigt lite av dem framöver och beskriver hur de springer i väg från honom.
”Dom rusade runt stan och diggade allting på det där sättet dom hade i början och som senare blev så mycket mer sorgset och mottagligt och uttryckslöst. Men då dansade dom gatan framåt slängande med ben och armar och jag släntrade efter som jag har gjort hela mitt liv efter folk som intresserar mej, för dom enda jag bryr mej om är dom tokiga, dom som är tokiga i livet, tokiga i att prata_¿”
Vad som hänt under femtio år är att myten har förväxlat Jack Kerouac med Neal Cassady. Medan Neal Cassady var den som exploderade som ett gult fyrverkeri stod Jack Kerouac kvar på gatan och gick sedan hem och skrev en bok.
I ett minnesprogram om Lars Forssell, som SVT sände efter hans död i somras, talade Lars Forssell om att nästan alla konstnärer han känt i själva verket var mycket blyga och ensamma människor.
Ett av exemplen var Evert Taube som, enligt Forssell, var en tillbakadragen person som mest av allt satt ensam hemma och skrev. Den glade gamängen uppstod först när publiken och sedan Taube själv blandade samman verken med privatpersonen.
Eller titta på Ulf Lundell som döpte sin debutroman ”Jack” just efter Jack Kerouac. Träffar man Ulf Lundell vid sidan av scenen är det snarast hans blyghet man tänker på. Men Ulf Lundell har hittat ett unikt sätt att både behålla kakan och äta den. Vid skrivmaskinen är han Jack Kerouac, på scenen är han Neal Cassady.
Hur gammal var jag när jag läste Kerouac första gången? Jag tror jag var sjutton eller arton och jag upptäckte honom definitivt tack vare Lundell. Efter att jag sträckläst ”Jack” slukade jag även ”På drift” och ”Dharmagänget”.
Troligen är det i den åldern som Kerouacs böcker kan träffa en som hårdast. Det går inte att vara det minsta cynisk om man ska läsa Kerouac.
Om en ny generation läsare ska kunna bli intresserade av Kerouac är det också sannolikt nödvändigt att frikoppla honom från den motorburna femtiotalsmyten. Det säger en del att journalisten John Lelands nya bok om Kerouac fått titeln ”Why Kerouac Matters”. De flesta unga i dag utgår från att Kerouac inte angår dem.
Men att döma av ett utdrag ur Einar Heckschers kommande nyöversättning av ”På drift” blir man orolig över att Jack Kerouac tvärtom permanent kommer att parkeras i femtiotalet. Norstedts ger nästa sommar ut boken i den första svenska översättningen sedan 1959. I ett utdrag som publicerats i Riksettan, ”en tidskrift om bilens guldålder”, använder Heckscher formuleringar som ”vilken drömkärra”, ”truten gick på oss hela natten” och ”nähä, tji fartmätare, nähä”.
Ett annat exempel: ”Ingen kille i Amerikas Förenta Stater kan nånsin ha tatt sej igenom så mycket krångel och knas bara för att kolla in en match!”
Stundtals undrar man om Nacka Skoglund skrivit boken. Norstedts påpekar dock att det utdrag som publicerats i Riksettan var helt oredigerat och inte behöver vara representativt bör slutresultatet.
Vad som ändå förblir så gripande med Keroucs ”På drift” är att den precis som Hemingways ”Och solen har sin gång”, och väldigt få andra böcker, fångar känslan av att världen fortfarande är ung.
”På drift” handlar inte om femtiotalet eller ens om att leva luffarliv. Vad den handlar om är tron på att det är möjligt att leva livet i presens.
JAN GRADVALL
journalist"
Thursday, November 08, 2007
En alldeles vanlig eftermiddag på Bullen
Vi såg en råtta i tunnelbanan i Lyon, någon gång i tidernas gryning. Det känns längesen, nu när ungarna sover och vi har stigit upp ur bubbelbadet.
Det känns längesen, dagarna när man inte visste vad man ville. När en parad av katoliker fick hela Burgos att stänga, och Johanna hade ätit dåliga ägg och jag bara ville ha öl.
Lakanen på hotellet som var en garderob.
Innan jag tog henne med en osande storm.
Min fru har bott i Frankrike.
Jag kan pubspråket.
Det är därför jag inte gillar vikarier, eller tehus i Marocko.
Jacques Werup har bott i Frankrike, tror jag. Han har i alla fall en stark relation till landet.
Jacques. Jag känner inte honom. Vi har pratat i telefon några gånger.
Också den gången när jag jobbade på Tidskriftsverkstaden. Han sträckte fram sin näve och sa, lät det som: "Schack."
Och det rev och slet i mej. Jag hade följt min bror och pappas parti för längesen. Jag hade sett Janne lira. Jag hade aldrig fått säga det, jag ville så gärna säga ...: "Matt."
Min fru har bott i Frankrike. Igår var det barnvagnsbio. En fransk film, givetvis skulle hon dit. Höra på pladdret. Elsa på dagis, Anna i vagnen.
Efteråt möttes vi på Bullen och åt hakkeböf.
Efteråt stannade jag, flyttade till det inre rummet, bordet vid fönstret nära toaletten. Bara jag där. Jag började gå igenom och förbättra skisser till min kommande bok. Mellan lunchen och efterjobbetnissarna. Jobbade jag.
När Jacques Werup steg in. Tittade på mej som om, men tänkte nog att han misstagit sej. Det är ändå många år sen, enda gången vi träffades.
När Timbuktu kom in, och pratade i telefon och kramade Jacques, sa att han bara skulle avsluta samtalet.
Jag är en artig människa. Jag har fått lära mej att uppföra mej. Jag kan om jag vill.
Och jag gillar Jacques Werup. Jag har läst några riktigt bra böcker från hans penna. Han verkar vara den perfekta balansen av dryg malmögrabb, självupptagen konstnär och god människa.
Så jag gick fram och hälsade. Tog i hand.
"Keep on swinging", sa Jacques, sen kom Timbuktu tillbaka och det verkade som om Jacques skulle vara nån sorts rådgivare, som om Timbuktu skulle börja skriva skönlitteratur.
Eller var det något helt annat. Jag hörde även Mikael Wiehes namn nämnas.
Kanske hörde jag något mer.
Men jag är uppfostrad till att vara artig.
Det finns flera anledningar till att jag inte platsar i nuvarande regering.
Jag är uppfostrad till att inte börja med en knappnål. Att hålla den där illegala silverskålen långt borta från mej.
Jag jobbar på det.
Vi såg en råtta i tunnelbanan i Lyon, någon gång i tidernas gryning. Det känns längesen, nu när ungarna sover och vi har stigit upp ur bubbelbadet.
Det känns längesen, dagarna när man inte visste vad man ville. När en parad av katoliker fick hela Burgos att stänga, och Johanna hade ätit dåliga ägg och jag bara ville ha öl.
Lakanen på hotellet som var en garderob.
Innan jag tog henne med en osande storm.
Min fru har bott i Frankrike.
Jag kan pubspråket.
Det är därför jag inte gillar vikarier, eller tehus i Marocko.
Jacques Werup har bott i Frankrike, tror jag. Han har i alla fall en stark relation till landet.
Jacques. Jag känner inte honom. Vi har pratat i telefon några gånger.
Också den gången när jag jobbade på Tidskriftsverkstaden. Han sträckte fram sin näve och sa, lät det som: "Schack."
Och det rev och slet i mej. Jag hade följt min bror och pappas parti för längesen. Jag hade sett Janne lira. Jag hade aldrig fått säga det, jag ville så gärna säga ...: "Matt."
Min fru har bott i Frankrike. Igår var det barnvagnsbio. En fransk film, givetvis skulle hon dit. Höra på pladdret. Elsa på dagis, Anna i vagnen.
Efteråt möttes vi på Bullen och åt hakkeböf.
Efteråt stannade jag, flyttade till det inre rummet, bordet vid fönstret nära toaletten. Bara jag där. Jag började gå igenom och förbättra skisser till min kommande bok. Mellan lunchen och efterjobbetnissarna. Jobbade jag.
När Jacques Werup steg in. Tittade på mej som om, men tänkte nog att han misstagit sej. Det är ändå många år sen, enda gången vi träffades.
När Timbuktu kom in, och pratade i telefon och kramade Jacques, sa att han bara skulle avsluta samtalet.
Jag är en artig människa. Jag har fått lära mej att uppföra mej. Jag kan om jag vill.
Och jag gillar Jacques Werup. Jag har läst några riktigt bra böcker från hans penna. Han verkar vara den perfekta balansen av dryg malmögrabb, självupptagen konstnär och god människa.
Så jag gick fram och hälsade. Tog i hand.
"Keep on swinging", sa Jacques, sen kom Timbuktu tillbaka och det verkade som om Jacques skulle vara nån sorts rådgivare, som om Timbuktu skulle börja skriva skönlitteratur.
Eller var det något helt annat. Jag hörde även Mikael Wiehes namn nämnas.
Kanske hörde jag något mer.
Men jag är uppfostrad till att vara artig.
Det finns flera anledningar till att jag inte platsar i nuvarande regering.
Jag är uppfostrad till att inte börja med en knappnål. Att hålla den där illegala silverskålen långt borta från mej.
Jag jobbar på det.
Wednesday, November 07, 2007
Komma hem
Jag vet inte vad jag gör i bloggvärlden.
Zlatan.
Jag vet inte vad jag gör i en värld som vill Zlatan illa.
Jag cyklar förbi hans stora fula hus ofta. Som en gräddbakelse. So what? Är det vad Zlatan vill ha så ska han ha det.
Det är den värld vi lever i, där vissa tjänar pengar åt andra. Zlatan tjänar miljarder åt andra. Klart att han ska ha ett rosa gräddslott.
När jag hör den låten. "Så kom den långe från Rosengård ..." Så känner jag mej konstigt nog stolt.
Jag vill att Sverige ska vinna, men framför allt vill jag att Zlatan ska göra mål. För att visa dom. Zlatan ger hopp för fler människor än Allbäck har sagt plattityder till. Inget ont om Allbäck dock, givetvis inte, den goe gubben.
Nu har jag bloggat i två år. Varför då? Varför ska jag fortsätta? Jag får se.
Jag vet inte vad jag gör i bloggvärlden.
Zlatan.
Jag vet inte vad jag gör i en värld som vill Zlatan illa.
Jag cyklar förbi hans stora fula hus ofta. Som en gräddbakelse. So what? Är det vad Zlatan vill ha så ska han ha det.
Det är den värld vi lever i, där vissa tjänar pengar åt andra. Zlatan tjänar miljarder åt andra. Klart att han ska ha ett rosa gräddslott.
När jag hör den låten. "Så kom den långe från Rosengård ..." Så känner jag mej konstigt nog stolt.
Jag vill att Sverige ska vinna, men framför allt vill jag att Zlatan ska göra mål. För att visa dom. Zlatan ger hopp för fler människor än Allbäck har sagt plattityder till. Inget ont om Allbäck dock, givetvis inte, den goe gubben.
Nu har jag bloggat i två år. Varför då? Varför ska jag fortsätta? Jag får se.
Tuesday, November 06, 2007
Som ett hus på landet
Rädslan för bränder. Oron, rastlösheten, viljan vidare.
Hoppfullheten.
Att inte vara nöjd, men mer lycklig än olycklig.
Jag hjåller mej själv vaken på nätterna.
Amason med Tant Strul.
Och Bly på danska, fortsättningen på Saabye Christensens Beatles från åttiotalet.
Och Håkan Söderstjerna slutar med fotbollen. Tack för fina stunder. Någonstans på den här bloggen finns en historia om segermatchen mot HIF 1994 (väl?). När Håkan gjorde enda målet.
Jag var alltså i Köpenhamn igår. Skrev på min nya bok. Tylösand, såg jag framför mej, tror jag. Något att bita i.
På fredag är det LA och snack på Rådhustorget.
På lördag snack i gamla Vip-Trips lokaler.
Man kan gå in på www.Gondolin.se, som sagt, om man vill köpa min bok. Tre spänn, som sagt, till Alumaförsäljarna.
Massa ost kvar i kylen.
Man kan gå in på närmsta sushibar om det är det man vill. Det vill jag ibland.
Idag gjorde jag skånsk kålsoppa. Den luktade kål och Skåne och kalops och hus på landet där dom ondsinta ser annorlunda ut.
Jag blir aldrig snabbare.
Rädslan för bränder. Oron, rastlösheten, viljan vidare.
Hoppfullheten.
Att inte vara nöjd, men mer lycklig än olycklig.
Jag hjåller mej själv vaken på nätterna.
Amason med Tant Strul.
Och Bly på danska, fortsättningen på Saabye Christensens Beatles från åttiotalet.
Och Håkan Söderstjerna slutar med fotbollen. Tack för fina stunder. Någonstans på den här bloggen finns en historia om segermatchen mot HIF 1994 (väl?). När Håkan gjorde enda målet.
Jag var alltså i Köpenhamn igår. Skrev på min nya bok. Tylösand, såg jag framför mej, tror jag. Något att bita i.
På fredag är det LA och snack på Rådhustorget.
På lördag snack i gamla Vip-Trips lokaler.
Man kan gå in på www.Gondolin.se, som sagt, om man vill köpa min bok. Tre spänn, som sagt, till Alumaförsäljarna.
Massa ost kvar i kylen.
Man kan gå in på närmsta sushibar om det är det man vill. Det vill jag ibland.
Idag gjorde jag skånsk kålsoppa. Den luktade kål och Skåne och kalops och hus på landet där dom ondsinta ser annorlunda ut.
Jag blir aldrig snabbare.
Sunday, November 04, 2007
Jag älskar att vara uppe på natten, lika mycket som jag älskar att vara tidig på morgonen, men huvudet tungt, men sinnet ungt. Hur är det med daj, Kaj?
Det börjar alltid med en skakning på nedre däck. Det är en förutsättning för att fortsätta läsa. For you med Bruce Springsteen. En annan man i en annan tid. Och det som är bra nu är bra nu. Och det som var bra då var bra då.
Och det dåliga? Var det bara dåligt? Lärde du dej verkligen ingenting?
Det började skaka nånstans bland slöddret på nedre däck. Elsa bara skrattade.
Sen spydde hon ner färjans heltäckningsmatta och sin egen tröja, brallorna.
Man ser sitt barn såras i striden som bara var på lek, och först efteråt förstår man allvaret och vill förklara: Livet är såhär, men ändå fullständigt underbart.
Och den unga Anna sov hela tiden medan vi andra koncentrerade oss på horisonten.
Båten gick mot Allinge på Bornholm, och dom pratar ett annat språk där.
Jag vet inte med öarna. Om man ska vara så rädd för det inskränkta.
Man ser vårt skepp i bakgrunden. Echoman, vår pirat till inhyrd kapten var kvar. Vi ville sträcka på benen inför färden mot det förlovade landet.
Elsa ville bada. Klart. Och vinden var vild men lugnare bakom staden. Johannas gummistövlar var nästan onödiga.
Man kan se det nu, Sandy, the aurora is rising behind us. Om man, som jag, är kristdemokrat in absurdum, det vill säga.
Man kan se det nu. Efter havsbuffén, räkorna, laxen. Allt det andra, fiskarna, brödet och vinet åt oss utgjutet. Tredje gången i mitt liv som jag betalade med kort.
Man kan se det nu. Att vadhannuhette snodde båten och for iväg.
Man kan se det nu. Flaskposten som en sista desperat handling innan lugnet kommer, min nådige vän, sjunker som ett mjukt moln i din mage. Hemma. Vi pantar flaskan istället.
Vi stannar här nu. På Bornholm pratar man en annan sorts danska.
Vi stannar här nu, låter det vindpiskade vattnet bli till is på våra fönster under vintern. Mindre salt, mera is.
Jag ska skriva dom där deckarna som ingen kommer att förstå. Nothing new in the universe. Bara att det skakar mindre här, på upper deck. Och välförsäkrade. Och kärlek.
Alene i Allinge.
Det ligger en bra bodega med biljard en halvtrappa ner uppåt vägen.
Det börjar alltid med en skakning på nedre däck. Det är en förutsättning för att fortsätta läsa. For you med Bruce Springsteen. En annan man i en annan tid. Och det som är bra nu är bra nu. Och det som var bra då var bra då.
Och det dåliga? Var det bara dåligt? Lärde du dej verkligen ingenting?
Det började skaka nånstans bland slöddret på nedre däck. Elsa bara skrattade.
Sen spydde hon ner färjans heltäckningsmatta och sin egen tröja, brallorna.
Man ser sitt barn såras i striden som bara var på lek, och först efteråt förstår man allvaret och vill förklara: Livet är såhär, men ändå fullständigt underbart.
Och den unga Anna sov hela tiden medan vi andra koncentrerade oss på horisonten.
Båten gick mot Allinge på Bornholm, och dom pratar ett annat språk där.
Jag vet inte med öarna. Om man ska vara så rädd för det inskränkta.
Man ser vårt skepp i bakgrunden. Echoman, vår pirat till inhyrd kapten var kvar. Vi ville sträcka på benen inför färden mot det förlovade landet.
Elsa ville bada. Klart. Och vinden var vild men lugnare bakom staden. Johannas gummistövlar var nästan onödiga.
Man kan se det nu, Sandy, the aurora is rising behind us. Om man, som jag, är kristdemokrat in absurdum, det vill säga.
Man kan se det nu. Efter havsbuffén, räkorna, laxen. Allt det andra, fiskarna, brödet och vinet åt oss utgjutet. Tredje gången i mitt liv som jag betalade med kort.
Man kan se det nu. Att vadhannuhette snodde båten och for iväg.
Man kan se det nu. Flaskposten som en sista desperat handling innan lugnet kommer, min nådige vän, sjunker som ett mjukt moln i din mage. Hemma. Vi pantar flaskan istället.
Vi stannar här nu. På Bornholm pratar man en annan sorts danska.
Vi stannar här nu, låter det vindpiskade vattnet bli till is på våra fönster under vintern. Mindre salt, mera is.
Jag ska skriva dom där deckarna som ingen kommer att förstå. Nothing new in the universe. Bara att det skakar mindre här, på upper deck. Och välförsäkrade. Och kärlek.
Alene i Allinge.
Det ligger en bra bodega med biljard en halvtrappa ner uppåt vägen.
Saturday, November 03, 2007
Verkligheten
Hej. Du. Som vill skildra verkligheten.
Eller ... ett utsnitt åtminstone.
Du måste börja här.
Stäng av. Gå ut. Se dej omkring.
Du kan inte studera verkligheten i en bok.
Du måste läsa böcker.
Du måste leva.
Du måste veta på riktigt vad du pratar om.
Annars är det science fiction.
Oh my oh my.
Oh my oh my. Det är så enkelt.
Föräldrarna skilda.
Han kommer från en annan kultur.
Det är inte konstigt att det blir problem.
Du måste kamma ditt hår.
Du måste rufsa ditt hår.
Du måste ta av ... Du måste ta på din glasögon.
Det fanns ett barn som hette Tomtenils i Tomtebo. Det klang av glädje, och värmde.
Men man bränner sej ändå. Man kan göra det, även om det inte står i dina mallar.
Verkligheten, du måste förstå att den kan se annorlunda ut.
Ibland är man fem mot tre och dom goda är onda.
Ibland är läsfåtöljen och förståelsen det som sparkar dej ut.
Ibland blir det inte som man har tänkt, när man bestämde sej innan man gick ut.
Innan man gick ut i verkligheten.
Hej. Du. Som vill skildra verkligheten.
Eller ... ett utsnitt åtminstone.
Du måste börja här.
Stäng av. Gå ut. Se dej omkring.
Du kan inte studera verkligheten i en bok.
Du måste läsa böcker.
Du måste leva.
Du måste veta på riktigt vad du pratar om.
Annars är det science fiction.
Oh my oh my.
Oh my oh my. Det är så enkelt.
Föräldrarna skilda.
Han kommer från en annan kultur.
Det är inte konstigt att det blir problem.
Du måste kamma ditt hår.
Du måste rufsa ditt hår.
Du måste ta av ... Du måste ta på din glasögon.
Det fanns ett barn som hette Tomtenils i Tomtebo. Det klang av glädje, och värmde.
Men man bränner sej ändå. Man kan göra det, även om det inte står i dina mallar.
Verkligheten, du måste förstå att den kan se annorlunda ut.
Ibland är man fem mot tre och dom goda är onda.
Ibland är läsfåtöljen och förståelsen det som sparkar dej ut.
Ibland blir det inte som man har tänkt, när man bestämde sej innan man gick ut.
Innan man gick ut i verkligheten.
Estoy in the suburb, below the tres bien, being middle class and down and out in the perfect life of frankofiler with extravagantakomplex
Jag har läst böcker.
Jag har skrivit böcker.
Jag är kulturell.
Jag är snäll.
Jag vaknade en morgon och var någon annan än jag själv.
Det lyser på stadens gator inatt.
En hund och en herre i ... frack, eller ... han drömmer om Pirret och Piraten.
Han drömmer om ... bla bla bla.
Jag är inte perfekt.
Jag förstår en sak.
Den akademiska vänsterkulturella, intellektuella sörja av människor som motsäger sej konventioner som ett konventionellt mantra, har jag inte mycket för.
Och ändå? Tillhör jag dom?
Nej. Jag tillhör ingen.
Och ändå? Har dom inte rätt titt som tätt?
Jo. Då och då.
Skriv vad du menar, Jonas.
Just det.
Det gör jag.
Ibland bra, ibland dåligt.
Ibland oförståeligt.
Går du på gatorna?
Är du i verkligheten?
Vet du vad du pratar om?
Jag bor i radhus, har två barn och fru. Jag drömmer om en hund.
Jag är långt från konventionerna.
Jag gjorde en grej av en möjligen bra kulturjournalists mycket illa underbyggda recension en gång. Undrar om jag får böta för det.
Undrar hur systemen är uppbyggda.
Undrar hur bra jag är.
Undrar hur dålig jag är.
Undrar vad vissa människor menar.
Undrar vad vissa människor har emot varandra.
Jag vet detta: Det blåser på lördag. Det blåser på söndag.
I nästa vecka ska jag prata hos Vänsterpartiet på Rådhustorget i Landskrona, under Kristallnatten.
På lördag ska jag prata under invigningen av Centrum- Österlyftet i samma stad.
För detta tjänar jag betydligt mindre än vad en journalist får för en recension som han säljer till flera tidningar.
Detta gör mej inte till en bra författare.
Detta gör mej inte till en bra människa.
Men jag är ... Jonas Bergh.
Och stolt.
Och stark.
Och, du har dina poänger. Jag har dom nerskrivna i min anteckningsbok.
Jag har läst böcker.
Jag har skrivit böcker.
Jag är kulturell.
Jag är snäll.
Jag vaknade en morgon och var någon annan än jag själv.
Det lyser på stadens gator inatt.
En hund och en herre i ... frack, eller ... han drömmer om Pirret och Piraten.
Han drömmer om ... bla bla bla.
Jag är inte perfekt.
Jag förstår en sak.
Den akademiska vänsterkulturella, intellektuella sörja av människor som motsäger sej konventioner som ett konventionellt mantra, har jag inte mycket för.
Och ändå? Tillhör jag dom?
Nej. Jag tillhör ingen.
Och ändå? Har dom inte rätt titt som tätt?
Jo. Då och då.
Skriv vad du menar, Jonas.
Just det.
Det gör jag.
Ibland bra, ibland dåligt.
Ibland oförståeligt.
Går du på gatorna?
Är du i verkligheten?
Vet du vad du pratar om?
Jag bor i radhus, har två barn och fru. Jag drömmer om en hund.
Jag är långt från konventionerna.
Jag gjorde en grej av en möjligen bra kulturjournalists mycket illa underbyggda recension en gång. Undrar om jag får böta för det.
Undrar hur systemen är uppbyggda.
Undrar hur bra jag är.
Undrar hur dålig jag är.
Undrar vad vissa människor menar.
Undrar vad vissa människor har emot varandra.
Jag vet detta: Det blåser på lördag. Det blåser på söndag.
I nästa vecka ska jag prata hos Vänsterpartiet på Rådhustorget i Landskrona, under Kristallnatten.
På lördag ska jag prata under invigningen av Centrum- Österlyftet i samma stad.
För detta tjänar jag betydligt mindre än vad en journalist får för en recension som han säljer till flera tidningar.
Detta gör mej inte till en bra författare.
Detta gör mej inte till en bra människa.
Men jag är ... Jonas Bergh.
Och stolt.
Och stark.
Och, du har dina poänger. Jag har dom nerskrivna i min anteckningsbok.
Wednesday, October 31, 2007
Jag skulle tacka en massa människor, radade upp namn. Men det försvann i cyberrymden. Men, tack ändå, familj och vänner, inspiratörer. Alla som på ett eller annat sätt kämpar för det goda. Ni vet säkert vem ni är.
Man kan gå in på sr.se och lyssna på intervjun. Klicka sej fram till P4 och Radio Malmöhus.
Take it away!!!
Let her run away ... ? - tjugotvå
Jag lyssnar på Triffids. Solen skiner. Stolen property.
Ska man låta henne dra?
Ska man låta honom ta över, den dunkle makthavaren som försöker välla sej över dej?
Ska man skjuta duvorna?
Ska man gå ut på morgontrappen med ett leende?
Ska man se allt som går att vända neråt som ett skott i nacken?
Jag tror inte det.
Jag lyssnar på Törst. Ulf Lundell.
Jag hade velat spelat Prärien igen igår. Igår på Victoria när det var släppfest.
Det behöver inte vara klackarna i taket.
Ni får skylla er själva, ni som inte var där.
Om man letar i bråten hittar man en godmodig och kärleksfull humor.
Pontus, Åsa, Andrzej och L.T. Tack så mycket.
Och cittran. Min Gud, vilket vackert instrument.
Och jag tror inte att jag själv gjorde bort mej heller, fast jag var en smula uppstissad.
Man måste vara yrkesman när man ska vara yrkesman.
Tack till Elsa också som stod ut alla timmarna, fyra och ett halvt och med alldeles för mycket trötthet och spring i benen, egentligen.
Jag ska lyssna på en annan låt nu. Baby, wont you follow me down. Och det är det ni ska förstå, det betyder inte att jag är på väg neråt.
P4, Radio Malmöhus. Kalle Oldby. På din radio idag. Jag kommer också att vara där någon gång efter fem i eftermiddag.
Jag lyssnar på Triffids. Solen skiner. Stolen property.
Ska man låta henne dra?
Ska man låta honom ta över, den dunkle makthavaren som försöker välla sej över dej?
Ska man skjuta duvorna?
Ska man gå ut på morgontrappen med ett leende?
Ska man se allt som går att vända neråt som ett skott i nacken?
Jag tror inte det.
Jag lyssnar på Törst. Ulf Lundell.
Jag hade velat spelat Prärien igen igår. Igår på Victoria när det var släppfest.
Det behöver inte vara klackarna i taket.
Ni får skylla er själva, ni som inte var där.
Om man letar i bråten hittar man en godmodig och kärleksfull humor.
Pontus, Åsa, Andrzej och L.T. Tack så mycket.
Och cittran. Min Gud, vilket vackert instrument.
Och jag tror inte att jag själv gjorde bort mej heller, fast jag var en smula uppstissad.
Man måste vara yrkesman när man ska vara yrkesman.
Tack till Elsa också som stod ut alla timmarna, fyra och ett halvt och med alldeles för mycket trötthet och spring i benen, egentligen.
Jag ska lyssna på en annan låt nu. Baby, wont you follow me down. Och det är det ni ska förstå, det betyder inte att jag är på väg neråt.
P4, Radio Malmöhus. Kalle Oldby. På din radio idag. Jag kommer också att vara där någon gång efter fem i eftermiddag.
Monday, October 29, 2007
Shower vi minns – tjugoett
Imorgon tisdag, alltså. 19.00 kör vi igång. Då ska flaskorna vara uppkorkade och picknickkorgarna uppackade. På Victoriateaterna, alltså. Man kan köpa biljetter i entrén från cirka 18.30.
L.T. Fisk kommer att sjunga och spela och det kommer att gå ett stråk av Landskrona, Malmö och världen, med en doft av Arlövs betor och gödsel.
Och Åsa Bällsten med ett stänk Möllevång i gitarren, och lite fiskdoft från Simrishamnstrakten.
Och Pontus Lindh med ett SM-guld runt halsen, och en svag arom av räkor från Feskekörka.
Så Andrzej Tichý med ben starka av mjölk från Skånemejerier, en smula Östeuropa och Malmö.
Och jag med några torskar innanför västen, från Borstahusen och Limhamn, tjuvfiskade.
Nu kan ni som inte hittar Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in hos er bokhandlare beställa den direkt från förlaget. www.gondolin.se. Med frakt och allt kostar det 195 kronor.
Högstadiet – QK med Dygnets Runts boss Oskis på basen.
Gymnasiet – QK-Band med dansare och körsångare med vitt vin i blodet inför två fulla aulor.
Sen blev det mindre och mindre musik och litteraturen tog sej in på dom tomma platserna.
På Harlekin läste jag min enda fabel, om en grävling, tror jag.
Fridhem – Stunder med stearinljus när till och med teaterstudenterna fickk hålla näbb.
Jag tog Pilen till Köpenhamn och örlade runt i kvarteren kring Christiania, slank in lite här och där. Dagarna efter debuten med Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Hittade Danska Forfattarforeningen till sist. Blev bjuden på smörrebröd och olika sorters alkohol i rökig miljö. Läste av någon anledning dikter och träffade Kim Paige som var en speciell människa. Och den trevlige Nicholaj Stocholm.
Hultsfred 1997. Jag öppnade faktiskt hela festivalen med en text om kärlek.
1998 eller 1997, när Stockholm var kulturhuvudstad, var jag med i ett tidigt Poetry Slam på Kulturhuset. Alla pratade om Chicago och beat, det var bara beat.
Och det var bara beat när det var beatfestival och Johanna spelade fiol och jag gitarr, sjöng Paradis av skit och läste en text om Kerouac och Ginsberg, och Dylan Thomas. Och konstnären Eriksson blev vräkt efter det.
Dagen efter snubblade jag på ett bord efter att ha pratat med Neal Cassadys (Dean Moriarty) änka Caroline.
Det var på åttiotalet hemma hos Windy. Det är från hans blogg jag snott bilderna också. windyjonas.blogspot.com.
Det var också någon sorts show.
Jag vet inte, Ariman och Poeternas Estrad i Lund. Teatern i Landskrona där medelåldern var cirka sjuttio.
Jag vet inte, men det blir nog trevligt imorgon. Och det är det absolut billigaste sättet att köpa romanen på, hundrafemtio spänn, och då blir det ändå underhållning på köpet.
Fega inte ur, kära vänner.
Imorgon tisdag, alltså. 19.00 kör vi igång. Då ska flaskorna vara uppkorkade och picknickkorgarna uppackade. På Victoriateaterna, alltså. Man kan köpa biljetter i entrén från cirka 18.30.
L.T. Fisk kommer att sjunga och spela och det kommer att gå ett stråk av Landskrona, Malmö och världen, med en doft av Arlövs betor och gödsel.
Och Åsa Bällsten med ett stänk Möllevång i gitarren, och lite fiskdoft från Simrishamnstrakten.
Och Pontus Lindh med ett SM-guld runt halsen, och en svag arom av räkor från Feskekörka.
Så Andrzej Tichý med ben starka av mjölk från Skånemejerier, en smula Östeuropa och Malmö.
Och jag med några torskar innanför västen, från Borstahusen och Limhamn, tjuvfiskade.
Nu kan ni som inte hittar Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in hos er bokhandlare beställa den direkt från förlaget. www.gondolin.se. Med frakt och allt kostar det 195 kronor.
Högstadiet – QK med Dygnets Runts boss Oskis på basen.
Gymnasiet – QK-Band med dansare och körsångare med vitt vin i blodet inför två fulla aulor.
Sen blev det mindre och mindre musik och litteraturen tog sej in på dom tomma platserna.
På Harlekin läste jag min enda fabel, om en grävling, tror jag.
Fridhem – Stunder med stearinljus när till och med teaterstudenterna fickk hålla näbb.
Jag tog Pilen till Köpenhamn och örlade runt i kvarteren kring Christiania, slank in lite här och där. Dagarna efter debuten med Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. Hittade Danska Forfattarforeningen till sist. Blev bjuden på smörrebröd och olika sorters alkohol i rökig miljö. Läste av någon anledning dikter och träffade Kim Paige som var en speciell människa. Och den trevlige Nicholaj Stocholm.
Hultsfred 1997. Jag öppnade faktiskt hela festivalen med en text om kärlek.
1998 eller 1997, när Stockholm var kulturhuvudstad, var jag med i ett tidigt Poetry Slam på Kulturhuset. Alla pratade om Chicago och beat, det var bara beat.
Och det var bara beat när det var beatfestival och Johanna spelade fiol och jag gitarr, sjöng Paradis av skit och läste en text om Kerouac och Ginsberg, och Dylan Thomas. Och konstnären Eriksson blev vräkt efter det.
Dagen efter snubblade jag på ett bord efter att ha pratat med Neal Cassadys (Dean Moriarty) änka Caroline.
Det var på åttiotalet hemma hos Windy. Det är från hans blogg jag snott bilderna också. windyjonas.blogspot.com.
Det var också någon sorts show.
Jag vet inte, Ariman och Poeternas Estrad i Lund. Teatern i Landskrona där medelåldern var cirka sjuttio.
Jag vet inte, men det blir nog trevligt imorgon. Och det är det absolut billigaste sättet att köpa romanen på, hundrafemtio spänn, och då blir det ändå underhållning på köpet.
Fega inte ur, kära vänner.
Friday, October 26, 2007
Ljuset tar sig in - tjugo
Det var höst 2001 och jag hade skrivit min första bok på nykter kaluv. Den var tunn och kom ut på det lilla förlaget Fakir. Men jag var stolt. Jag hade suttit och skrivit mycket för hand på bibblan i Malmö, tittat ut på dom där svanarna i dammen, du vet. Lyssnat på blandade band i min freestyle.
Jag kommer ihåg. Det var Peps och Bob Dylan, Brev från ett torg med Kajsa och Malena. Gamla älskade barn med Barbro Hörberg.
Och nu ska det bli en hyllningsplatta där Barbro-kännare såsom Afrodite, Charlotte Perelli med flera ska slakta en av mina heliga kor.
Så enkelt i solen. Jag var stolt. Det var en fin liten bok. En berätelse. Min tredje bok. Fina recensioner i Hallandsposten, Skånskan, BLM och på några ställen till.
Så enkelt i solen. Jag hade stor respekt för litteraturkritikern och författaren Crister Enander. Hans intervju med Slas hänger fortfarande på min innersta vägg.
Så sågade han mej. Kallade mej begåvad men lat, ungefär.
Jag var nynykter och skör. Och givetvis var Så enkelt i solen en sorts parentes, ett sätt för mej att komma upp i sadeln igen. Men jag tyckte att den borde behandlas så, som en lätt berättelse med viss tyngd.
Jag filade på brev till Crister, som jag (tack) aldrig skickade.
Jag var en känslig kille.
Jag tänkte mycket på Crister när jag skrev Och fortsätta vidare bort, jag skulle visa honom. Och det var en konstig känsla när jag gjorde en intervju och dom sa att Crister skulle recensera Och fortsätta ... Jag blev rädd.
Jag tyckte ju om hans yrkesgärning, förutom ett litet misstag, alltså. Men tänk om han inte gillade mej.
Så kom recensionen, och den var magnifik, han hade helt fattat mina intentioner.
Jag hade blivit bättre. Jag lyckades mer få sagt det jag ville ha sagt. Jag hade jobbat hårdare.
Så enkelt i solen. Jag lärde mej mycket om att ta mej in i andra människors tänkande när jag skrev den boken. Den var en viktig del av min författarutbildning som ständigt pågår.
Sen har Crister Enander även recenserat En sång för Sonny och Karola.
Och i morse var jag trött och gick in på HD:s nätupplaga och läste dagens recension (en tjuvtidig recension eftersom alla i Landskrona får tidningen gratis idag). Och stoltheten och tacksamheten kom. Någon väljer att titta på det som jag anser vara rätt saker.
Det är Crister Enander det, i mina ögon en orädd och skarp litteraturkritiker.
Tack så mycket, Crister, det stärkte mej.
Här är recenssionen:
"Vemodets vassa triangel
Jonas Bergh: Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in
Gondolin
--------------------------------------------------------------------------------
Ansiktet är nästan grönt. Det är plufsigt och täckt av en svetthinna som om någon dragit ett lager gladpack över huvudet på honom. Hela kroppen klibbar och stinker av den långa nattens ångest. Det är illa, riktigt illa. Han står där naken iförd endast sin skitiga T-shirt, kuken hänger skrumpen som ett fikon i juletid. Hela köket darrar kalejdoskopiskt runt honom. Munnen smakar aska. Den första klunken öl skär i tungan som färsk metall.
Han kan inte äta. Har inte kunnat få ner en bit på mycket längre. Spriten har tagit över helt. Livet finns numera endast tillgängligt på flaska. Spyan gungar. Illamåendet sköljer över honom, fram och tillbaka. Dagens första folköl åker hysteriskt hiss i halsen på honom. Världen är en grym plats att vara på denna hånfulla sommardag i juli månad.
Johan Sten — av alla kallad 'Jonte' — är trettiotvå år och har varit alkoholist sedan tonåren. Det vilda, det glada, det galna — allt det som en gång gav mening och förryckt glädje — är nu bara solkigt och förljuget, står för den djupaste förnedring. Han har förstått det länge. Han har egentligen inte ljugit för sig själv. Men han har saknat mod nog att möta demonerna öga mot öga. Det har varit så mycket enklare att fortsätta vattna de ylande bestarna med mer pilsner och svartspritskruvade groggar, vattna dem tills de tystnar, tills de kvävs av alkohol och dagen äntligen klarnar och nervtrådarna slutar spritta i kroppen som galna elektriska ålar. Att smita undan, att vika runt hörnet och slinka in på en tyst bar har varit hans livsfilosofi i sexton långa år.
Nu bor Jonte i Malmö tillsammans med Susanna, men Landskrona lever starkt kvar inom honom. Det var där allt hände en gång när solen värmde, vinden var len som sammet och himlen genomskinligt blå så att det nästan sved i ögonen. Det var där verkligheten fick form och innehåll, det var där världen vann sina konturer. Det var där alla drömmer drömdes och allt började gå käpprätt åt helvete. Vägen från den mondäna läkarvillan i Borstahusen i Landskrona hit till norra Sofielund, ”Svinaryssland”, i Malmö har varit lång.
Landskrona, Ven och Malmö. Vemodets vassa triangel utslängd på den platta slätten. Vi känner igen oss. Vi har varit här förut. Jonas Bergh är tillbaka. Återigen sjunger han en sång av smärta och längtan. Han sjunger om grusade förhoppningar och krossade drömmar. Ändå är Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in till sin kärna en utvecklingsroman som handlar om konsten att resa sig igen, att inte ge upp. Om att övervinna sig själv. Det är inte minst en roman om mod och tillit.
En dag går det inte längre. Jonte bestämmer sig. Han måste lägga in sig på tillnyktringsenheten på MAS. Alkoholkliniken i Malmö, en skärseld med linoleumbeklädda golv, sterila väggar, naket och anonymt, fyrkantigt sjuttiotal. Röster som ekar. Ett skrik som kvävs rakt ner i en kudde. En säng. En cell. Ödsliga korridorer som andas undergång och prövningar, ångest och livets meningslösa väntrum. Där sitter Jonte och skakar på sin säng och väntar på nästa omgång lugnande piller med samma plågade iver som han veckan före väntade på nästa öl. Hemma i den lilla trånga lägenheten på Ystadgatan går Susanna och oroar sig blodig och gödslar hoppet om en bättre och rimligare morgondag.
Även om ”Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in” är Jontes roman får han finna sig i att sjunga växelsång med Susanna. Hennes smärta ser självfallet annorlunda ut. Även den spirar ur hans spritångor. Men det är alltid Jontes känslor, hans kamp och drömmar, som dominerar deras liv. Hon är permanent satt på undantag. Även när Jonte reser sig upp är det han som girigt slukar allt syre i deras lägenhet, i deras gemensamma liv. Hans känslor står alltid främst, är alltid störst och viktigast.
Men, tänker kanske vän av ordning, en roman om tillnyktring, om en man som beslutar sig för att sätta korken i flaskan, det låter inte allt för upphetsande. Men Jonas Bergh avlockar ämnet både de finaste och förskräckligaste av facetter. Han skildrar omgivningens våndor, deras lidande och vanmakt. Han gör inte minsta försök att försköna eller släta över. Med tanke på att romanen så uppenbart ligger tätt intill en upplevd verklighet imponerar det än mer.
”Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in” är inte en del av den trilogi varav de två romanerna ”och fortsätta vidare bort” och ”En sång för Sonny och Karola” kommit ut. Men det är samma miljöer och samma människor, här dyker de upp igen — Sonny och Karola, Bror och Inga, K G och Prälle. Jonas Berg skrev dock häromdagen på sin hemsida att ”jag borde gjort som deckarförfattarna och sagt TIO böcker. Äh, vafan, jag gör det nu. En dekalog ska det bli.” Det är bara att hoppas.
Den nya romanen övertygar på flera plan. Jonas Bergh skriver sig rakt in till smärtpunkterna. Han väjer inte. Han skär sig rakt ner genom dem. Han låter sig inte heller smittas av självmedlidande och faller inte till föga för självförhärligandets lockelser. Romanen höjer sig elegant upp till en annan nivå. Det personliga blir privat och det privata blir allmängiltigt.
Jonas Bergh frammanar skickligt skiftande stämningar och känslolägen. Som läsare vaggas man med ordens hjälp in i de sinnesstämningar som författaren vill förmedla. Förståelsen ökar. Bilden klarnar. Denna ovanliga känsla av förtätad närvaro bärs inte minst upp av språket. Jonas Bergh har lyckats erövra ett alldeles eget tonfall, ett eget språk. Det är intimt, intensivt, kristalliskt och påträngande. Det är poetiskt utan att förlora den råa realismens ångande äkthet.
Det är som om han skriver ur ett avklarnat vemod, en verklighet där den grumliga bottensatsen äntligen sjunkit undan. Han koketterar inte. Han står inte och krumbuktar sig på någon scen. Detta är allvar. Orden är sanna. De fräter fast som syra. Vemod, men ingen surnande bitterhet. Vemod, men ingen uppgivenhet.
Där finns alltid en strimma av glädje kvar. Där finns svärtad sorg men ändå livsmod. Hoppet lever, på trots — det lever på ren och skär vilja. Han ger sig inte. Han vägrar att förlora. Det är stort. Det är övertygande. Det är förbannat starkt. Så jag säger till Jonas Bergh samma sak som Heidi — hon som jobbar med utvecklingsstörda barn — säger till Jonte precis när hon ska hoppa av Pågatåget i Landskrona: ”Skriv fler böcker, jag har läst alla. Skriv tjockare.”
Crister Enander
Fotnot: Jonas Bergh har release för sin bok på Victoria i Malmö tisdagen den 30/10."
Det var höst 2001 och jag hade skrivit min första bok på nykter kaluv. Den var tunn och kom ut på det lilla förlaget Fakir. Men jag var stolt. Jag hade suttit och skrivit mycket för hand på bibblan i Malmö, tittat ut på dom där svanarna i dammen, du vet. Lyssnat på blandade band i min freestyle.
Jag kommer ihåg. Det var Peps och Bob Dylan, Brev från ett torg med Kajsa och Malena. Gamla älskade barn med Barbro Hörberg.
Och nu ska det bli en hyllningsplatta där Barbro-kännare såsom Afrodite, Charlotte Perelli med flera ska slakta en av mina heliga kor.
Så enkelt i solen. Jag var stolt. Det var en fin liten bok. En berätelse. Min tredje bok. Fina recensioner i Hallandsposten, Skånskan, BLM och på några ställen till.
Så enkelt i solen. Jag hade stor respekt för litteraturkritikern och författaren Crister Enander. Hans intervju med Slas hänger fortfarande på min innersta vägg.
Så sågade han mej. Kallade mej begåvad men lat, ungefär.
Jag var nynykter och skör. Och givetvis var Så enkelt i solen en sorts parentes, ett sätt för mej att komma upp i sadeln igen. Men jag tyckte att den borde behandlas så, som en lätt berättelse med viss tyngd.
Jag filade på brev till Crister, som jag (tack) aldrig skickade.
Jag var en känslig kille.
Jag tänkte mycket på Crister när jag skrev Och fortsätta vidare bort, jag skulle visa honom. Och det var en konstig känsla när jag gjorde en intervju och dom sa att Crister skulle recensera Och fortsätta ... Jag blev rädd.
Jag tyckte ju om hans yrkesgärning, förutom ett litet misstag, alltså. Men tänk om han inte gillade mej.
Så kom recensionen, och den var magnifik, han hade helt fattat mina intentioner.
Jag hade blivit bättre. Jag lyckades mer få sagt det jag ville ha sagt. Jag hade jobbat hårdare.
Så enkelt i solen. Jag lärde mej mycket om att ta mej in i andra människors tänkande när jag skrev den boken. Den var en viktig del av min författarutbildning som ständigt pågår.
Sen har Crister Enander även recenserat En sång för Sonny och Karola.
Och i morse var jag trött och gick in på HD:s nätupplaga och läste dagens recension (en tjuvtidig recension eftersom alla i Landskrona får tidningen gratis idag). Och stoltheten och tacksamheten kom. Någon väljer att titta på det som jag anser vara rätt saker.
Det är Crister Enander det, i mina ögon en orädd och skarp litteraturkritiker.
Tack så mycket, Crister, det stärkte mej.
Här är recenssionen:
"Vemodets vassa triangel
Jonas Bergh: Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in
Gondolin
--------------------------------------------------------------------------------
Ansiktet är nästan grönt. Det är plufsigt och täckt av en svetthinna som om någon dragit ett lager gladpack över huvudet på honom. Hela kroppen klibbar och stinker av den långa nattens ångest. Det är illa, riktigt illa. Han står där naken iförd endast sin skitiga T-shirt, kuken hänger skrumpen som ett fikon i juletid. Hela köket darrar kalejdoskopiskt runt honom. Munnen smakar aska. Den första klunken öl skär i tungan som färsk metall.
Han kan inte äta. Har inte kunnat få ner en bit på mycket längre. Spriten har tagit över helt. Livet finns numera endast tillgängligt på flaska. Spyan gungar. Illamåendet sköljer över honom, fram och tillbaka. Dagens första folköl åker hysteriskt hiss i halsen på honom. Världen är en grym plats att vara på denna hånfulla sommardag i juli månad.
Johan Sten — av alla kallad 'Jonte' — är trettiotvå år och har varit alkoholist sedan tonåren. Det vilda, det glada, det galna — allt det som en gång gav mening och förryckt glädje — är nu bara solkigt och förljuget, står för den djupaste förnedring. Han har förstått det länge. Han har egentligen inte ljugit för sig själv. Men han har saknat mod nog att möta demonerna öga mot öga. Det har varit så mycket enklare att fortsätta vattna de ylande bestarna med mer pilsner och svartspritskruvade groggar, vattna dem tills de tystnar, tills de kvävs av alkohol och dagen äntligen klarnar och nervtrådarna slutar spritta i kroppen som galna elektriska ålar. Att smita undan, att vika runt hörnet och slinka in på en tyst bar har varit hans livsfilosofi i sexton långa år.
Nu bor Jonte i Malmö tillsammans med Susanna, men Landskrona lever starkt kvar inom honom. Det var där allt hände en gång när solen värmde, vinden var len som sammet och himlen genomskinligt blå så att det nästan sved i ögonen. Det var där verkligheten fick form och innehåll, det var där världen vann sina konturer. Det var där alla drömmer drömdes och allt började gå käpprätt åt helvete. Vägen från den mondäna läkarvillan i Borstahusen i Landskrona hit till norra Sofielund, ”Svinaryssland”, i Malmö har varit lång.
Landskrona, Ven och Malmö. Vemodets vassa triangel utslängd på den platta slätten. Vi känner igen oss. Vi har varit här förut. Jonas Bergh är tillbaka. Återigen sjunger han en sång av smärta och längtan. Han sjunger om grusade förhoppningar och krossade drömmar. Ändå är Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in till sin kärna en utvecklingsroman som handlar om konsten att resa sig igen, att inte ge upp. Om att övervinna sig själv. Det är inte minst en roman om mod och tillit.
En dag går det inte längre. Jonte bestämmer sig. Han måste lägga in sig på tillnyktringsenheten på MAS. Alkoholkliniken i Malmö, en skärseld med linoleumbeklädda golv, sterila väggar, naket och anonymt, fyrkantigt sjuttiotal. Röster som ekar. Ett skrik som kvävs rakt ner i en kudde. En säng. En cell. Ödsliga korridorer som andas undergång och prövningar, ångest och livets meningslösa väntrum. Där sitter Jonte och skakar på sin säng och väntar på nästa omgång lugnande piller med samma plågade iver som han veckan före väntade på nästa öl. Hemma i den lilla trånga lägenheten på Ystadgatan går Susanna och oroar sig blodig och gödslar hoppet om en bättre och rimligare morgondag.
Även om ”Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in” är Jontes roman får han finna sig i att sjunga växelsång med Susanna. Hennes smärta ser självfallet annorlunda ut. Även den spirar ur hans spritångor. Men det är alltid Jontes känslor, hans kamp och drömmar, som dominerar deras liv. Hon är permanent satt på undantag. Även när Jonte reser sig upp är det han som girigt slukar allt syre i deras lägenhet, i deras gemensamma liv. Hans känslor står alltid främst, är alltid störst och viktigast.
Men, tänker kanske vän av ordning, en roman om tillnyktring, om en man som beslutar sig för att sätta korken i flaskan, det låter inte allt för upphetsande. Men Jonas Bergh avlockar ämnet både de finaste och förskräckligaste av facetter. Han skildrar omgivningens våndor, deras lidande och vanmakt. Han gör inte minsta försök att försköna eller släta över. Med tanke på att romanen så uppenbart ligger tätt intill en upplevd verklighet imponerar det än mer.
”Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in” är inte en del av den trilogi varav de två romanerna ”och fortsätta vidare bort” och ”En sång för Sonny och Karola” kommit ut. Men det är samma miljöer och samma människor, här dyker de upp igen — Sonny och Karola, Bror och Inga, K G och Prälle. Jonas Berg skrev dock häromdagen på sin hemsida att ”jag borde gjort som deckarförfattarna och sagt TIO böcker. Äh, vafan, jag gör det nu. En dekalog ska det bli.” Det är bara att hoppas.
Den nya romanen övertygar på flera plan. Jonas Bergh skriver sig rakt in till smärtpunkterna. Han väjer inte. Han skär sig rakt ner genom dem. Han låter sig inte heller smittas av självmedlidande och faller inte till föga för självförhärligandets lockelser. Romanen höjer sig elegant upp till en annan nivå. Det personliga blir privat och det privata blir allmängiltigt.
Jonas Bergh frammanar skickligt skiftande stämningar och känslolägen. Som läsare vaggas man med ordens hjälp in i de sinnesstämningar som författaren vill förmedla. Förståelsen ökar. Bilden klarnar. Denna ovanliga känsla av förtätad närvaro bärs inte minst upp av språket. Jonas Bergh har lyckats erövra ett alldeles eget tonfall, ett eget språk. Det är intimt, intensivt, kristalliskt och påträngande. Det är poetiskt utan att förlora den råa realismens ångande äkthet.
Det är som om han skriver ur ett avklarnat vemod, en verklighet där den grumliga bottensatsen äntligen sjunkit undan. Han koketterar inte. Han står inte och krumbuktar sig på någon scen. Detta är allvar. Orden är sanna. De fräter fast som syra. Vemod, men ingen surnande bitterhet. Vemod, men ingen uppgivenhet.
Där finns alltid en strimma av glädje kvar. Där finns svärtad sorg men ändå livsmod. Hoppet lever, på trots — det lever på ren och skär vilja. Han ger sig inte. Han vägrar att förlora. Det är stort. Det är övertygande. Det är förbannat starkt. Så jag säger till Jonas Bergh samma sak som Heidi — hon som jobbar med utvecklingsstörda barn — säger till Jonte precis när hon ska hoppa av Pågatåget i Landskrona: ”Skriv fler böcker, jag har läst alla. Skriv tjockare.”
Crister Enander
Fotnot: Jonas Bergh har release för sin bok på Victoria i Malmö tisdagen den 30/10."
Tuesday, October 23, 2007
Gör det – nitton
Igår klangade Glassbilen fram och tillbaka över våra rikförortsgator. Och ett barn hade fastnat i en potatisskalare. Och det var alldeles runt knuten som någon antagligen inte brydde sej om ambulansen som susade fram. Alldeles runt knuten, hade väl någon nog med sitt, kunde väl inte bry sej om ett utryckningsfordon på väg att rädda ett barn ur en potatisskalare.
Jag är ny i kvarteret. Jag tänkte inte på TV-Shop.
Jag tänkte på en vanlig potatisskalare. På ett stackars barn som ville hjälpa till och skar sej in till benet. Blod som sprutade och rann. Ett barn som förblödde.
Jag hade glömt TV-Shop och snofsiga köksattiraljbutiker.
Akutbilen klippte loss barnet som ådrog sej ett lätt skärsår.
Det händer grejor i Nya Limhamn, eller vad det kan tänkas kallas.
Vad gör ni nuförtiden?
Det ser ljust ut för Tommy Barnes och Ginger i Fotbollsfantasten 1983. Dom ska få ta över den gamla tennisbanan, göra om den till fotbollsplan.
Ja, jag vet. Vi vet alla. Waller och Swate kommer att sätta käppar i hjulen, som vanligt.
Och Benny Guldfot fortsätter klanta sej.
Och Roy of the Rovers vill dom ha iväg till arabvärlden. Akta dej, Roy, du vet hur dom är. Man kan inte lita på dom.
BTJ recenserar böcker mot betalning. Recensionerna ska vara korta, koncisa, informativa och hålla en viss objektiv, eller förklarande, ton. Recensionerna är viktiga, dom går ut till biblioteken som till stor del bestämmer sina inköp efter dessa lektörsutlåtanden, som dom kallas.
Såhär skrev Katrine Hamori om Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in:
”Detta är en fristående del i trilogin som började med Och fortsätta vidare bort (2004), följd av En sång för Sonny och Karola (2005). Den är, liksom de två andra, inte direkt självbiografisk men den bok som nog ligger närmast författaren. Här får vi ta del av Jontes väg mot nykterhet, en ojämn stig som likväl går rakt fram. Jonas Bergh har mognat som skribent och tycks ha en distans till sin berättelse som gör den till en vacker bok om ett allt annat än skönmålat livsöde. Här finns liksom i de tidigare romanerna riktiga levande människor, men här finns också svärta och en brännande ärlighet som berör. De som har läst de två andra delarna kommer att känna igen personerna och miljöerna. För dem som inte läst Jonas Bergh tidigare väntar en läsupplevelse och ett författarskap med en spännande, ny stil långt från det pretentiösa och förutsägbara.”
Tack för det, Katrine.
En sak bara: Jag har varit krånglig vad det gäller detta. Men som såhär ligger det till: Ett hål i huvudet ... är en fortsättning på Och fortsätta vidare bort som ingår i en trilogi där del två heter En sång för Sonny och Karola. MEN, Ett hål i huvudet ... ingår INTE i trilogin. Den sista delen av trilogin om människor från Landskrona kommer att handla om Pange och Caroline (engelskt uttal) och går under arbetsnamnet Gör det.
Så krångligt kan man göra det om man en gång i sin ungdoms fagraste vår (som författare) började snacka trilogier och grejor i stipendietider för att få lite lök på laxen.
Jag borde gjort som deckarförfattarna och sagt TIO böcker. Äh, vafan, jag gör det nu. En dekalog ska det bli. Tio moderna budord nerdränkta i precis lagom antal ord.
Mitt älskade stadsbibliotek i Malmö. Som jag har drömt om dej när vägarna grusas. Jag besöker dej för sällan. Jag minns dej innan Ljusets kalender, skivorna och hörlurarna man lånade. Nyheterna i tidningssalen.
När jag mötte Bo Widerberg som stannade och pratade med alla.
Och ljuset idag. Fast några pratar för mycket.
Och Anders F Rönnbloms nya platta lånade jag idag. Och Kajsa Grytts fängelseplatta. Två gamla förebilder som aldrig blir gamla, bara förebilder med fel och brister.
George P Pelecanos, Drama City.
Och man går bland människorna och det är ju, han, Alumaförsäljaren. Jag säger det som ett råd till alla som ändrar sej, som inte åker till Köpenhamn utan istället jobbar på bibblan och slipper betala inträde. Alla som inte svälter: Ge honom fyrtio spänn, han behöver dom mer än du.
Igår klangade Glassbilen fram och tillbaka över våra rikförortsgator. Och ett barn hade fastnat i en potatisskalare. Och det var alldeles runt knuten som någon antagligen inte brydde sej om ambulansen som susade fram. Alldeles runt knuten, hade väl någon nog med sitt, kunde väl inte bry sej om ett utryckningsfordon på väg att rädda ett barn ur en potatisskalare.
Jag är ny i kvarteret. Jag tänkte inte på TV-Shop.
Jag tänkte på en vanlig potatisskalare. På ett stackars barn som ville hjälpa till och skar sej in till benet. Blod som sprutade och rann. Ett barn som förblödde.
Jag hade glömt TV-Shop och snofsiga köksattiraljbutiker.
Akutbilen klippte loss barnet som ådrog sej ett lätt skärsår.
Det händer grejor i Nya Limhamn, eller vad det kan tänkas kallas.
Vad gör ni nuförtiden?
Det ser ljust ut för Tommy Barnes och Ginger i Fotbollsfantasten 1983. Dom ska få ta över den gamla tennisbanan, göra om den till fotbollsplan.
Ja, jag vet. Vi vet alla. Waller och Swate kommer att sätta käppar i hjulen, som vanligt.
Och Benny Guldfot fortsätter klanta sej.
Och Roy of the Rovers vill dom ha iväg till arabvärlden. Akta dej, Roy, du vet hur dom är. Man kan inte lita på dom.
BTJ recenserar böcker mot betalning. Recensionerna ska vara korta, koncisa, informativa och hålla en viss objektiv, eller förklarande, ton. Recensionerna är viktiga, dom går ut till biblioteken som till stor del bestämmer sina inköp efter dessa lektörsutlåtanden, som dom kallas.
Såhär skrev Katrine Hamori om Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in:
”Detta är en fristående del i trilogin som började med Och fortsätta vidare bort (2004), följd av En sång för Sonny och Karola (2005). Den är, liksom de två andra, inte direkt självbiografisk men den bok som nog ligger närmast författaren. Här får vi ta del av Jontes väg mot nykterhet, en ojämn stig som likväl går rakt fram. Jonas Bergh har mognat som skribent och tycks ha en distans till sin berättelse som gör den till en vacker bok om ett allt annat än skönmålat livsöde. Här finns liksom i de tidigare romanerna riktiga levande människor, men här finns också svärta och en brännande ärlighet som berör. De som har läst de två andra delarna kommer att känna igen personerna och miljöerna. För dem som inte läst Jonas Bergh tidigare väntar en läsupplevelse och ett författarskap med en spännande, ny stil långt från det pretentiösa och förutsägbara.”
Tack för det, Katrine.
En sak bara: Jag har varit krånglig vad det gäller detta. Men som såhär ligger det till: Ett hål i huvudet ... är en fortsättning på Och fortsätta vidare bort som ingår i en trilogi där del två heter En sång för Sonny och Karola. MEN, Ett hål i huvudet ... ingår INTE i trilogin. Den sista delen av trilogin om människor från Landskrona kommer att handla om Pange och Caroline (engelskt uttal) och går under arbetsnamnet Gör det.
Så krångligt kan man göra det om man en gång i sin ungdoms fagraste vår (som författare) började snacka trilogier och grejor i stipendietider för att få lite lök på laxen.
Jag borde gjort som deckarförfattarna och sagt TIO böcker. Äh, vafan, jag gör det nu. En dekalog ska det bli. Tio moderna budord nerdränkta i precis lagom antal ord.
Mitt älskade stadsbibliotek i Malmö. Som jag har drömt om dej när vägarna grusas. Jag besöker dej för sällan. Jag minns dej innan Ljusets kalender, skivorna och hörlurarna man lånade. Nyheterna i tidningssalen.
När jag mötte Bo Widerberg som stannade och pratade med alla.
Och ljuset idag. Fast några pratar för mycket.
Och Anders F Rönnbloms nya platta lånade jag idag. Och Kajsa Grytts fängelseplatta. Två gamla förebilder som aldrig blir gamla, bara förebilder med fel och brister.
George P Pelecanos, Drama City.
Och man går bland människorna och det är ju, han, Alumaförsäljaren. Jag säger det som ett råd till alla som ändrar sej, som inte åker till Köpenhamn utan istället jobbar på bibblan och slipper betala inträde. Alla som inte svälter: Ge honom fyrtio spänn, han behöver dom mer än du.
Monday, October 22, 2007
Och Thorbjörn var tuffast och pratade mest, för hans far satt i rullstol så han skulle alltid va bäst.
Vi åkte förbi i fredags, Åshöjden.
Vi for över Hallandsåsen och skogarna och där, långt upp i backen, byggde dom planen och E4:an för längesen i en annan tid.
Och vi for förbi och vidare bort till ett hus som fukten tar mer och mer av. Och Buster-tidningarna jag räddade har en doft av tider som sakta multnar och blir till våt jord.
Det är mer än trettio år sen jag var på min första BoIS-match. I år har jag sett femton matcher. En på Gamla IP i Malmö och resten på IP i Landskrona. Vacker kyla i luften igår. Långkalsonger. Och Ljungskile var inte Åshöjden. Och BoIS var sannerligen inte Åshöjden.
Heder. Gemenskap. Att jobba tillsammans mot ett mål. Solidaritet.
Det är sagoböcker.
Är det sagoböcker.
Jag hamnade i min bod på kvällen. Läste ett avsnitt av Åshöjden i Buster. Tänkte på IFK Trumslagaren. Tänkte på den präktighet som jag saknar.
Kära BoIS-spelare. Vi är många som har genomlidit ännu en säsong där ni ofta inte orkat, velat, kunnat, prestera vad man borde kunna kräva av välbetalda yrkesmän.
Kära BoIS-spelare. Kunde ni inte ha visat lite mer tåga igår. För vår skull. Kunde ni inte gett oss något att hoppas på i vintermörket. Kunde ni inte gett oss åtminstone en avslagen fest.
Jag cyklar till stationen i Malmö, tar tåget till Landskrona och cyklar till IP. Betalar hundra spänn i inträde varje match. Tågbiljetten kostar 112:-.
Jag vet. Det är ett fritt val. Frågan är hur länge till.
Kära BoIS-spelare. Ni gjorde givetvis ert bästa. Men det räckte inte.
Kära BoIS-spelare. Att göra sitt bästa hör till Åshöjden-tiden. Men då fick man ska skaffa sin lön från annat håll.
Kära BoIS-spelare. Ni som inte pallar trycket kanske borde gå till Asmundtorp istället.
Kära BoIS-spelare. Flera av er har varit bra någon eller några gånger. Några har varit bra nästan varannan match. Och två, eller kanske tre, har varit bra ofta.
Det betyder: Flera av er har mest varit dåliga. Några har varit dåliga något mer än hälften av matcherna. Två, eller kanske tre, har varit dåliga några gånger.
När ett lag som Ljungskile går upp i allsvenskan förstår man att Sverige är ett land som inte är bu eller bä. Som inte kan anpassa sej till den nya tiden helt och hållet. Som inte kan släppa det gamla. En soppa med slö kryddning och en torr vit macka till det, med mild herrgårdsost.
Det är som den australiska dialekten, det sämsta av engelskan och det sämsta av amerikanskan.
Sverige om jag tittar i mina mörkaste glasögon: Det sämsta av USA och det sämsta blygaste och drygaste av det gamla svenska.
Man åker över en ås som bara är lite slagg från en mycket mäktigare och mer långsam tid. Man tar sej förbi Pepes bodega i Båstad och allt är dött. Så småningom hittar man ett ställe som serverar kåldolmar och majssoppa, och man undrar: Kom jag hem nu?
Vi åkte förbi i fredags, Åshöjden.
Vi for över Hallandsåsen och skogarna och där, långt upp i backen, byggde dom planen och E4:an för längesen i en annan tid.
Och vi for förbi och vidare bort till ett hus som fukten tar mer och mer av. Och Buster-tidningarna jag räddade har en doft av tider som sakta multnar och blir till våt jord.
Det är mer än trettio år sen jag var på min första BoIS-match. I år har jag sett femton matcher. En på Gamla IP i Malmö och resten på IP i Landskrona. Vacker kyla i luften igår. Långkalsonger. Och Ljungskile var inte Åshöjden. Och BoIS var sannerligen inte Åshöjden.
Heder. Gemenskap. Att jobba tillsammans mot ett mål. Solidaritet.
Det är sagoböcker.
Är det sagoböcker.
Jag hamnade i min bod på kvällen. Läste ett avsnitt av Åshöjden i Buster. Tänkte på IFK Trumslagaren. Tänkte på den präktighet som jag saknar.
Kära BoIS-spelare. Vi är många som har genomlidit ännu en säsong där ni ofta inte orkat, velat, kunnat, prestera vad man borde kunna kräva av välbetalda yrkesmän.
Kära BoIS-spelare. Kunde ni inte ha visat lite mer tåga igår. För vår skull. Kunde ni inte gett oss något att hoppas på i vintermörket. Kunde ni inte gett oss åtminstone en avslagen fest.
Jag cyklar till stationen i Malmö, tar tåget till Landskrona och cyklar till IP. Betalar hundra spänn i inträde varje match. Tågbiljetten kostar 112:-.
Jag vet. Det är ett fritt val. Frågan är hur länge till.
Kära BoIS-spelare. Ni gjorde givetvis ert bästa. Men det räckte inte.
Kära BoIS-spelare. Att göra sitt bästa hör till Åshöjden-tiden. Men då fick man ska skaffa sin lön från annat håll.
Kära BoIS-spelare. Ni som inte pallar trycket kanske borde gå till Asmundtorp istället.
Kära BoIS-spelare. Flera av er har varit bra någon eller några gånger. Några har varit bra nästan varannan match. Och två, eller kanske tre, har varit bra ofta.
Det betyder: Flera av er har mest varit dåliga. Några har varit dåliga något mer än hälften av matcherna. Två, eller kanske tre, har varit dåliga några gånger.
När ett lag som Ljungskile går upp i allsvenskan förstår man att Sverige är ett land som inte är bu eller bä. Som inte kan anpassa sej till den nya tiden helt och hållet. Som inte kan släppa det gamla. En soppa med slö kryddning och en torr vit macka till det, med mild herrgårdsost.
Det är som den australiska dialekten, det sämsta av engelskan och det sämsta av amerikanskan.
Sverige om jag tittar i mina mörkaste glasögon: Det sämsta av USA och det sämsta blygaste och drygaste av det gamla svenska.
Man åker över en ås som bara är lite slagg från en mycket mäktigare och mer långsam tid. Man tar sej förbi Pepes bodega i Båstad och allt är dött. Så småningom hittar man ett ställe som serverar kåldolmar och majssoppa, och man undrar: Kom jag hem nu?
Thursday, October 18, 2007
Känna igen - arton
www.kulturcentralen.se. Gå in där och köp biljetter. Eller vänta till den trettionde och köp i dörren. Och packa picknickkorgen. Börja planera i alla fall.
Man går runt med sin dotter i en sele. Man håller sin vänsterarm upp så att hon ska sova lugnt. Man tittar på sin andra dotter som tittar på Babar, på dom kungligt påklädda elefanternas godhet.
Man tänker på Malaga. Man tänker på Percy. Man tänker på samma vägar i olika länder, fast mindre guppiga eller mer guppiga.
Det bästa sättet att lära sej språk, alla språk, är ... att lära sej språk. I sin ondska och förvirring, och allmäna okunskap och ointresse, har sverigedemokraterna aldrig fattat det. Det förklarar ju också att många av dom använder sej av torftigt, och många gånger, helt felaktigt språk. Eller att dom står som stenstoder och pratar innantill läxan som någon lärt dom: Så ska vi prata.
Detta angående sd i Landskrona som vill slopa hemspråksundervisningen.
Och i Sydsvenskan skriver sverigedemokrater om ondskefulla makter som skickar flyktingbarn, förlåt "flyktingbarn" till Sverige, och, hujedamej, Svedala. Fast där kommer dom inte in. Där ska skattebetalarna bo.
Sverigedemokraten har inte ens tänkt tanken att en hel familj har samlat ihop alla sina ägodelar och besparingar för att åtminstone rädda EN. Att man inte har råd med fler.
Sen att människor tjänar pengar på flyktingströmmar är en annan sak, och knappast flyktingarnas fel.
Tillgång och efterfrågan.
Snålheten breder ut sej. Okunskapen vinner. Dumskallarnas sammansvärjning.
I augusti 2004 framförde Jonas Bergh och L.T. Fisk sin show för första gången i Kulturmanegen i Magistratsparken. Det blev succé. Showen har senare framförts vid delikat valda tillfällen, bl a i gamla Stationshuset i Röstånga och på Seglarpaviljongen i Landskrona. Showen (som är stillsamt allvarlig och rolig) är aldrig densamma. Den gemensamma nämnaren är humoristisk sorg och ibland hoppfullhet. De båda landskronasönerna gör det de är bäst på. Bergh läser ur sina böcker stående och Fisk sjunger sina sånger sittande.
Tre begåvade vänner agerar varsitt förband:
Vissångerskan Åsa Bällsten som är regerande svensk mästare i Trubadur-slam.
Poeten och göteborgaren Pontus Lindh som är aktuell med ny bok läser dikter.
Prisbelönte författaren Andrzej Tichý läser (förhoppningsvis) ur kommande romanen.
www.kulturcentralen.se
Nästa gång ska jag verkligen skriva om Spanien. Jag har ett scoop. Det har legat gömt i kalkad jord, men smyger upp nu, över vidderna ner mot havet. Saltet blåser in.
www.kulturcentralen.se. Gå in där och köp biljetter. Eller vänta till den trettionde och köp i dörren. Och packa picknickkorgen. Börja planera i alla fall.
Man går runt med sin dotter i en sele. Man håller sin vänsterarm upp så att hon ska sova lugnt. Man tittar på sin andra dotter som tittar på Babar, på dom kungligt påklädda elefanternas godhet.
Man tänker på Malaga. Man tänker på Percy. Man tänker på samma vägar i olika länder, fast mindre guppiga eller mer guppiga.
Det bästa sättet att lära sej språk, alla språk, är ... att lära sej språk. I sin ondska och förvirring, och allmäna okunskap och ointresse, har sverigedemokraterna aldrig fattat det. Det förklarar ju också att många av dom använder sej av torftigt, och många gånger, helt felaktigt språk. Eller att dom står som stenstoder och pratar innantill läxan som någon lärt dom: Så ska vi prata.
Detta angående sd i Landskrona som vill slopa hemspråksundervisningen.
Och i Sydsvenskan skriver sverigedemokrater om ondskefulla makter som skickar flyktingbarn, förlåt "flyktingbarn" till Sverige, och, hujedamej, Svedala. Fast där kommer dom inte in. Där ska skattebetalarna bo.
Sverigedemokraten har inte ens tänkt tanken att en hel familj har samlat ihop alla sina ägodelar och besparingar för att åtminstone rädda EN. Att man inte har råd med fler.
Sen att människor tjänar pengar på flyktingströmmar är en annan sak, och knappast flyktingarnas fel.
Tillgång och efterfrågan.
Snålheten breder ut sej. Okunskapen vinner. Dumskallarnas sammansvärjning.
I augusti 2004 framförde Jonas Bergh och L.T. Fisk sin show för första gången i Kulturmanegen i Magistratsparken. Det blev succé. Showen har senare framförts vid delikat valda tillfällen, bl a i gamla Stationshuset i Röstånga och på Seglarpaviljongen i Landskrona. Showen (som är stillsamt allvarlig och rolig) är aldrig densamma. Den gemensamma nämnaren är humoristisk sorg och ibland hoppfullhet. De båda landskronasönerna gör det de är bäst på. Bergh läser ur sina böcker stående och Fisk sjunger sina sånger sittande.
Tre begåvade vänner agerar varsitt förband:
Vissångerskan Åsa Bällsten som är regerande svensk mästare i Trubadur-slam.
Poeten och göteborgaren Pontus Lindh som är aktuell med ny bok läser dikter.
Prisbelönte författaren Andrzej Tichý läser (förhoppningsvis) ur kommande romanen.
www.kulturcentralen.se
Nästa gång ska jag verkligen skriva om Spanien. Jag har ett scoop. Det har legat gömt i kalkad jord, men smyger upp nu, över vidderna ner mot havet. Saltet blåser in.
Wednesday, October 17, 2007
Nu lever männen farligt i Sverige
Att tala klarspråk är inte att säga: ”Men så är det ju. Eller hur? Dom är ju såna ...”
Och det kan gälla Svenska Freds. Dom är inte såna. Dom bara reagerar mot det som står i av riksdagen fattade beslut vad det gäller vapenexport.
Beslut som man i Sverige har kringått och omtolkat i årtionden.
Men pengarna, då?
Men dom är ju såna, velourbögar. Eller hur?
Men pengarna, då?
Visst. Men varför inte tala rakt.
Och kvinnorna, då?
Ska dom få bestämma nu, om man ska få komma till eller ej?
Lite får dom väl tåla.
Thailand är ett land på väg mot demokrati, säger Fredrik Reinfeldt.
Jaha, så då säljer vi vapen. Då är det okej.
Reinfeldt hävdar att diktaturen har utlyst demokratiska val i december.
Men om dom inte fungerar?
Då ber du mej att spekulera, säger Fredrik.
Men Thailand är ju en diktatur nu, Fredrik! Ni får väl vänta i ett år eller två och kolla utvecklingen. Men det handlar ju inte om det, eller hur?
Kan vi inte bara prata rakt: Staten tycker att pengar är viktigast.
Och folket älskar ju dom vänliga thailändarna, och solen.
Och det är ju så synd om dom efter tsunamin.
Klart att dom ska ha stridsflygplan.
Nu lever männen farligt, säger Åke i Aftonbladet. Ingen kommer att våga ha samlag längre. Nu när en kvinna bara behöver verka trovärdig i rätten.
Nä, det var bättre förr, när en man bara behövde verka trovärdig i rätten, blinka lite till domaren, nicka förstående: Det vet väl du, att när två killar kör upp en fjärrkontroll i en kvinnas kön och hon skriker nej igen, så är det ju underförstått: ”Nej ... vad skönt det är, fortsätt.”
Såna är dom ju.
Vem ska kunna kontrollera att hon har sagt nej, undrar Åke när hovrätten (som är mer kompetent än tingsrätten) meddelat domen. Nu, när en kvinna har blivit trodd.
Mina frågor till dej, Åke: Vem har tidigare kunnat kontrollera att hon har sagt ja?
Varför är män mer trovärdiga än kvinnor?
Och förra gången när åtminstone en av dom här killarna var åtalade för våldtäkt, men kom undan. Alla gånger dom raggar upp unga tjejer som bländas.
Det spelar ingen roll, Åke. Ett nej är ett nej. Det gäller hemma i den äktenskapliga bädden också.
Jag skiter i det. Jag lyssnar på Andi Almqvists nya platta. Den är mycket bra. Imorgon spelar han på Victoria.
Kan vi inte tala klarspråk, Åke, i älskogsfrågan?
Nu får männen det mycket svårare i Sverige. Det kanske var dags.
Att tala klarspråk är inte att säga: ”Men så är det ju. Eller hur? Dom är ju såna ...”
Och det kan gälla Svenska Freds. Dom är inte såna. Dom bara reagerar mot det som står i av riksdagen fattade beslut vad det gäller vapenexport.
Beslut som man i Sverige har kringått och omtolkat i årtionden.
Men pengarna, då?
Men dom är ju såna, velourbögar. Eller hur?
Men pengarna, då?
Visst. Men varför inte tala rakt.
Och kvinnorna, då?
Ska dom få bestämma nu, om man ska få komma till eller ej?
Lite får dom väl tåla.
Thailand är ett land på väg mot demokrati, säger Fredrik Reinfeldt.
Jaha, så då säljer vi vapen. Då är det okej.
Reinfeldt hävdar att diktaturen har utlyst demokratiska val i december.
Men om dom inte fungerar?
Då ber du mej att spekulera, säger Fredrik.
Men Thailand är ju en diktatur nu, Fredrik! Ni får väl vänta i ett år eller två och kolla utvecklingen. Men det handlar ju inte om det, eller hur?
Kan vi inte bara prata rakt: Staten tycker att pengar är viktigast.
Och folket älskar ju dom vänliga thailändarna, och solen.
Och det är ju så synd om dom efter tsunamin.
Klart att dom ska ha stridsflygplan.
Nu lever männen farligt, säger Åke i Aftonbladet. Ingen kommer att våga ha samlag längre. Nu när en kvinna bara behöver verka trovärdig i rätten.
Nä, det var bättre förr, när en man bara behövde verka trovärdig i rätten, blinka lite till domaren, nicka förstående: Det vet väl du, att när två killar kör upp en fjärrkontroll i en kvinnas kön och hon skriker nej igen, så är det ju underförstått: ”Nej ... vad skönt det är, fortsätt.”
Såna är dom ju.
Vem ska kunna kontrollera att hon har sagt nej, undrar Åke när hovrätten (som är mer kompetent än tingsrätten) meddelat domen. Nu, när en kvinna har blivit trodd.
Mina frågor till dej, Åke: Vem har tidigare kunnat kontrollera att hon har sagt ja?
Varför är män mer trovärdiga än kvinnor?
Och förra gången när åtminstone en av dom här killarna var åtalade för våldtäkt, men kom undan. Alla gånger dom raggar upp unga tjejer som bländas.
Det spelar ingen roll, Åke. Ett nej är ett nej. Det gäller hemma i den äktenskapliga bädden också.
Jag skiter i det. Jag lyssnar på Andi Almqvists nya platta. Den är mycket bra. Imorgon spelar han på Victoria.
Kan vi inte tala klarspråk, Åke, i älskogsfrågan?
Nu får männen det mycket svårare i Sverige. Det kanske var dags.
Tuesday, October 16, 2007
Släppshow på Victoria - sjutton
Jag har varit på Victoria idag. Jag har varit där många gånger under årens lopp, men aldrig inför en show i eget namn. Det kändes inget särskilt, men det är en förbannat fin lokal.
Det finns affischer lite här och var i Landskrona och Malmö nu. Där står att man kan köpa biljetter på Kulturcentralen, över disk, via telefon eller via nätet. Det kan man också, men inte förrän senare i veckan. 040- 10 30 20, www.kulturcentralen.se. Kulturcentralen ligger på Södra Förstadsgatan alldeles bredvid Victoria. Nära till Både Bullen och La Barca och, för all del, Via Veneto.
Så om någon kontaktar Kulturcentralen och dom inte riktigt vet, så håll ut, det kommer snart. Dom måste få in fakta i systemet bara.
Biljetter kommer givetvis att säljas i dörren den trettionde också, från cirka 18.15.
Samma pris (150:-) vilket som. Och likadana böcker som ingår.
Om man kommer en familj med, låt oss säga, en sjuttonåring, en artonåring och föräldrar kan vi nog komma överens om ett familjepris. Jag kommer själv att stå i dörren.
Men det finns två viktiga saker med showen. 1: att det ska vara trevligt, underhållande allvar och allt sånt. 2: att böcker ska säljas så att Helmuth inte går i konkurs, så att jag kanske kan få lite betalt i slutändan när vi summerar den här boken nästa år.
Och en sak till. Tre spänn per bok går till Alumaförsäljarna.
Over and out, för nu.
Jag har varit på Victoria idag. Jag har varit där många gånger under årens lopp, men aldrig inför en show i eget namn. Det kändes inget särskilt, men det är en förbannat fin lokal.
Det finns affischer lite här och var i Landskrona och Malmö nu. Där står att man kan köpa biljetter på Kulturcentralen, över disk, via telefon eller via nätet. Det kan man också, men inte förrän senare i veckan. 040- 10 30 20, www.kulturcentralen.se. Kulturcentralen ligger på Södra Förstadsgatan alldeles bredvid Victoria. Nära till Både Bullen och La Barca och, för all del, Via Veneto.
Så om någon kontaktar Kulturcentralen och dom inte riktigt vet, så håll ut, det kommer snart. Dom måste få in fakta i systemet bara.
Biljetter kommer givetvis att säljas i dörren den trettionde också, från cirka 18.15.
Samma pris (150:-) vilket som. Och likadana böcker som ingår.
Om man kommer en familj med, låt oss säga, en sjuttonåring, en artonåring och föräldrar kan vi nog komma överens om ett familjepris. Jag kommer själv att stå i dörren.
Men det finns två viktiga saker med showen. 1: att det ska vara trevligt, underhållande allvar och allt sånt. 2: att böcker ska säljas så att Helmuth inte går i konkurs, så att jag kanske kan få lite betalt i slutändan när vi summerar den här boken nästa år.
Och en sak till. Tre spänn per bok går till Alumaförsäljarna.
Over and out, för nu.
Sunday, October 14, 2007
I all enkelhet och hast - sexton
Förkyld, först halsen och huvudet. Snoken och feber och hostan som väcker mej under nätterna.
Men Elsa och jag åkte ändå, fast struntade i bron och all trängsel, åkte raka vägen till Helsingborg och Helsingör på den stora färjan.
Som att gå till ett flygplan.
Som att känna upphetsningen i korridorer av glas. Ett annat land! Det minns jag från min barndom och ungdom. Förväntan, längtan.
Det minns jag från nu när jag är vuxen.
Vi slog våra lovar i Helsingör. Köpte en dansk barnbok och några klistermärke och penna och linjal, vässare och suddgummi.
Andra länders bokhandlare och kyrkor.
Och sen Borgerkroen där Elsa åt is (dansk glass) och drack juice och ritade.
Sundsbuss hem och en räkmacka till som vi delade.
Det var inte första gången. Det var inte sista gången. Det var inte vår längsta resa. Men det känns roligt att kunna ge sitt barn ledigt från dagis för att åka på utflykt.
Hämtade Ett hål i huvudet ... på Bok o Papper. Den blev ganska snygg. Fick ett pussel och en skrivbok av Peter och Lena. Eldade på i kolonistugan sen, och snörvlade och hostade och pusslet var alldeles för lätt för Elsa, men det gillade hon.
Läste Ett hål i huvudet ... och ljuset tog sej in och jag tycker att jag lyckade få fram det mesta på det sätt som jag ville. Jag tror att jag pustade ut något.
Fredag och vi (mest Johanna som kom med Anna) plockade nerfallna päron från gräsmattan, nästan tusen, enligt Johanna. Vårt ståtliga päronträd håller inte tätt.
Och jag skulle hela tiden läsa klart min egen bok, förbereda kvällen. Men somnade och vaknade halvsju och fick oäten bege mej till Bok o Papper för signering. Sen Bibblan lite snabbt. Sen Killbergs, sen Tycho Brahe för en dubbel lättöl. Och tillbaka till Bok o Papper för en show som kom att handla mest om alkohol, tror jag. Kryss i taket.
Fast jag tycker att det handlade om förståelse och att våga gå sin egen väg utan att slarva.
Bloosblasters spelade skånsk hyggeblues och det var en särdeles blandning på Akropolis. Jag var där med tre kompisar från förr. Det fungerade.
Detta är att snabbt berätta lite om vad som har hänt sen sist på ett rakt och enkelt sätt. Det är inte så jag vill skriva blogg egentligen.
Och det pågår debatter som jag mycket enkelt förstår mej på. Oinsatta människor känner marken gunga farligt, nära att ramla. Och då kommer okunniga råsopar fram.
Bespara mej.
Påminn mej om fängelsematen och griniga journalistgubbar, och bra journalistgubbar. Så ses vi när vi råkas. God natt.
Förkyld, först halsen och huvudet. Snoken och feber och hostan som väcker mej under nätterna.
Men Elsa och jag åkte ändå, fast struntade i bron och all trängsel, åkte raka vägen till Helsingborg och Helsingör på den stora färjan.
Som att gå till ett flygplan.
Som att känna upphetsningen i korridorer av glas. Ett annat land! Det minns jag från min barndom och ungdom. Förväntan, längtan.
Det minns jag från nu när jag är vuxen.
Vi slog våra lovar i Helsingör. Köpte en dansk barnbok och några klistermärke och penna och linjal, vässare och suddgummi.
Andra länders bokhandlare och kyrkor.
Och sen Borgerkroen där Elsa åt is (dansk glass) och drack juice och ritade.
Sundsbuss hem och en räkmacka till som vi delade.
Det var inte första gången. Det var inte sista gången. Det var inte vår längsta resa. Men det känns roligt att kunna ge sitt barn ledigt från dagis för att åka på utflykt.
Hämtade Ett hål i huvudet ... på Bok o Papper. Den blev ganska snygg. Fick ett pussel och en skrivbok av Peter och Lena. Eldade på i kolonistugan sen, och snörvlade och hostade och pusslet var alldeles för lätt för Elsa, men det gillade hon.
Läste Ett hål i huvudet ... och ljuset tog sej in och jag tycker att jag lyckade få fram det mesta på det sätt som jag ville. Jag tror att jag pustade ut något.
Fredag och vi (mest Johanna som kom med Anna) plockade nerfallna päron från gräsmattan, nästan tusen, enligt Johanna. Vårt ståtliga päronträd håller inte tätt.
Och jag skulle hela tiden läsa klart min egen bok, förbereda kvällen. Men somnade och vaknade halvsju och fick oäten bege mej till Bok o Papper för signering. Sen Bibblan lite snabbt. Sen Killbergs, sen Tycho Brahe för en dubbel lättöl. Och tillbaka till Bok o Papper för en show som kom att handla mest om alkohol, tror jag. Kryss i taket.
Fast jag tycker att det handlade om förståelse och att våga gå sin egen väg utan att slarva.
Bloosblasters spelade skånsk hyggeblues och det var en särdeles blandning på Akropolis. Jag var där med tre kompisar från förr. Det fungerade.
Detta är att snabbt berätta lite om vad som har hänt sen sist på ett rakt och enkelt sätt. Det är inte så jag vill skriva blogg egentligen.
Och det pågår debatter som jag mycket enkelt förstår mej på. Oinsatta människor känner marken gunga farligt, nära att ramla. Och då kommer okunniga råsopar fram.
Bespara mej.
Påminn mej om fängelsematen och griniga journalistgubbar, och bra journalistgubbar. Så ses vi när vi råkas. God natt.
Tuesday, October 09, 2007
Kastade kastanjer överallt - femton
Elsa och jag åker tåg på torsdag. Vi tar turen via Köpenhamn, Helsingör, färjan och Helsingborg när vi ska till Landskrona.
På torsdag, alltså, kommer min bok rykande färsk från Gdansk. Helmuth raka vägen från färjeläget till LA och smygpremiären som ska äga rum på fredag under kulturnatten. Signering 19-20 på Bok o Papper, 20-21 på Killbergs, sen berättar jag om boken tillbaka på Bok o Papper 21.30.
Elsa kommer hem från dagis med fickorna fulla av kastanjer. Dom hamnar överallt.
Och i min bod är det tre meter upp till taket. Jag hade kunnat plantera en mindre Hästkastanj, måhända.
Maurice Lind.
Jag har en bokhylla med bara riktigt bra och viktiga böcker i friggeboden.
Bodil Malmsten. Märkliga människa. Jag böjde mej bakåt och fick tag på hennes första roman, När kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Denna fria bok. Och vackra. Jag bara fortsatte läsa medan Sportradion pågick.
Man har dom här böckerna. Det gör mej starkare.
1998 var jag tjugonio år och ung. Jag var mogen för en författardebut. Jag hade under några år brevväxlat med Bonniers, ändrat och ändrat i ett manus. Jag borde vara yngre. Men jag hade inte bara sysslat med skrivande. Jag hade krökat också, det gjorde att allt tog längre tid.
Jag hade provat annat också, för andras skull många gånger.
Men Maggan gav ut Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. "Mina andra böcker har sålt så bra, jag behöver en förlustaffär", som hon sa.
Hon sa också att hon tyckte att jag var bra.
Och boken sålde slut.
Helmuth tryckte den fula boken utan titel och författarnamn på ryggen. Det var inte hans fel. Malin och jag åkte till binderiet i Malmö och hämtade boken. Och den var kanske gräslig utanpå, men jag stod där och höll den som mitt lilla barn och var så omåttligt stolt.
Och jag bläddrar i den ibland, och tycker fortfarande att något stort förlag borde ta sitt ansvar och ge ut den på nytt. Den har något att säga. Och den säger det förbannat snyggt.
Någon gång i nästa vecka kan man börja beställa Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in från Gondolins hemsida, jag återkommer om det.
Det absolut roligaste och billigaste alternativet för dom som bor i trakterna kring Malmö är givetvis att komma till Victoria den 30/10. Jag önskar så att vi blir många där. Vi är värda det. Snart kan man beställa biljetter hos Kulturcentralen, jag återkommer om det också.
Är man hiad efter biljetter så går det bra att beställa av mej så länge, jb23@spray.se.
Helmuth trycker inte längre. Han jobbar med sitt förlag. Han har varit mellanhand till tryckeriet i Polen för såväl Landskrona- som Malmöboken. Han hjälpte också mej och Thomas med En blues från Landskrona. När jag inte kom riktigt överens med Wahlström & Widstrand (jag ska berätta mer om det en annan gång) var Helmuth ett av två alternativ, det snabbaste.
Och på torsdag får jag veta hur det blev.
Mindre torrt än det här inlägget, det kan jag lova.
Elsa och jag åker tåg på torsdag. Vi tar turen via Köpenhamn, Helsingör, färjan och Helsingborg när vi ska till Landskrona.
På torsdag, alltså, kommer min bok rykande färsk från Gdansk. Helmuth raka vägen från färjeläget till LA och smygpremiären som ska äga rum på fredag under kulturnatten. Signering 19-20 på Bok o Papper, 20-21 på Killbergs, sen berättar jag om boken tillbaka på Bok o Papper 21.30.
Elsa kommer hem från dagis med fickorna fulla av kastanjer. Dom hamnar överallt.
Och i min bod är det tre meter upp till taket. Jag hade kunnat plantera en mindre Hästkastanj, måhända.
Maurice Lind.
Jag har en bokhylla med bara riktigt bra och viktiga böcker i friggeboden.
Bodil Malmsten. Märkliga människa. Jag böjde mej bakåt och fick tag på hennes första roman, När kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Denna fria bok. Och vackra. Jag bara fortsatte läsa medan Sportradion pågick.
Man har dom här böckerna. Det gör mej starkare.
1998 var jag tjugonio år och ung. Jag var mogen för en författardebut. Jag hade under några år brevväxlat med Bonniers, ändrat och ändrat i ett manus. Jag borde vara yngre. Men jag hade inte bara sysslat med skrivande. Jag hade krökat också, det gjorde att allt tog längre tid.
Jag hade provat annat också, för andras skull många gånger.
Men Maggan gav ut Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. "Mina andra böcker har sålt så bra, jag behöver en förlustaffär", som hon sa.
Hon sa också att hon tyckte att jag var bra.
Och boken sålde slut.
Helmuth tryckte den fula boken utan titel och författarnamn på ryggen. Det var inte hans fel. Malin och jag åkte till binderiet i Malmö och hämtade boken. Och den var kanske gräslig utanpå, men jag stod där och höll den som mitt lilla barn och var så omåttligt stolt.
Och jag bläddrar i den ibland, och tycker fortfarande att något stort förlag borde ta sitt ansvar och ge ut den på nytt. Den har något att säga. Och den säger det förbannat snyggt.
Någon gång i nästa vecka kan man börja beställa Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in från Gondolins hemsida, jag återkommer om det.
Det absolut roligaste och billigaste alternativet för dom som bor i trakterna kring Malmö är givetvis att komma till Victoria den 30/10. Jag önskar så att vi blir många där. Vi är värda det. Snart kan man beställa biljetter hos Kulturcentralen, jag återkommer om det också.
Är man hiad efter biljetter så går det bra att beställa av mej så länge, jb23@spray.se.
Helmuth trycker inte längre. Han jobbar med sitt förlag. Han har varit mellanhand till tryckeriet i Polen för såväl Landskrona- som Malmöboken. Han hjälpte också mej och Thomas med En blues från Landskrona. När jag inte kom riktigt överens med Wahlström & Widstrand (jag ska berätta mer om det en annan gång) var Helmuth ett av två alternativ, det snabbaste.
Och på torsdag får jag veta hur det blev.
Mindre torrt än det här inlägget, det kan jag lova.
Sunday, October 07, 2007
Den sanna bilden? - fjorton
Tiden smyger sej bakåt till slutet av åttiotalet och regnet som föll på timmerlastbilarna på Nissastigen mot Jönköping. Och det var söndag. Och jag var den mycket unge mannen i bilen. Folkölen mellan benen och handen på ratten, och jag vill bara vifta ut genom rutan, stanna mej, rädda mej. Öppna din dörr hotellportier och bjud mej på toddy vid brasan. Berätta för mej om livet, hur man slipper dom värsta groparna.
Jag vet inte om jag slapp dom värsta groparna. Men jag tror det. Jag har grävt dom flesta gropar själv och jag är alldeles för lat för att gräva dom djupaste.
Är bilden sann?
Är bilden riktig, du, ja just du, som gick förbi alumaförsäljaren som sa: "Aluma, hemlösas tidning." Och du gick förbi, du unge limhamnsförälder, utan barnvagn med din kompis, era tjejer/fruar kom bakom med barnvagnarna. Och ni var klädda i dyrt nerklädda kläder. "Aluma, hemlösas tidning", sa du rakt upp i ansiktet till försäljaren som jag vet är psykiskt sjuk och hemlös.
Är bilden sann?
"Men dom ska ju också äta", sa den snofsiga övre medelåldersmannen till frun som höll i plånboken.
"Nä", sa hon.
Är bilden riktig, Jonte? Tror du verkligen att det bara är du som köper tidningen, som ger pengar för att du skäms för mänskligheten. Du ger bort två- eller trehundra spänn i månaden, Jonte. Är det nåt att slå ditt bröst stolt för?
Jag vet verkligen inte.
Många bäckar små, sa man i min barndom när man önskade sej en bandspelare. Det finns för få bäckar. Vi får hoppas på vattnet som höjer sej och dränker.
Men empati är inte bara ett ord. Det är något som börjar i magen och sprider sej genom kroppen och ut över landet och världen. Fråga Joni Mitchell, eller Bono eller Bossen. Fråga Sting eller Joan Baez, och sluta flina. Fråga Bob Geldoff.
Vad är din bild av mej? Är den riktig?
Jag spelade golf i en strålande förmiddag i fredags. Med en annan författare som röstar mer vänster än höger, Fredrik Ekelund.
"Fantastiskt", turades vi om att säga, skådande ut över Öresund och Ven.
Fredrik Ekelund kommer också från en övre medelklass.
Fredrik Ekelund kör en gammal bil och är över femtio år och kämpar fortfarande för sitt uppehälle. Och har det samtidigt ganska bra. Han ska också flytta till Limhamn.
Känner jag Fredrik Ekelund?
Känner Fredrik Ekelund mej?
Nej.
Hur ser jag ut?
Igår döptes vår yngsta dotter. Anna Klara Linnea. I kyrkan. Jag trivdes inte framme vid dopfunten. Men jag stod där. Jag mimade Fader vår.
Varför? För att jag är småborgerlig?
Jag tycker inte om ritualer.
Jag kan gå rakt ut i vattnet utan sjunka, ovanpå. Jag kan sitta och se ut över havet och fyllas av, ja .. något mera. Tacksamhet. Andlighet. Tacksamhet.
Jag kan gå in i den där tysta kyrkan och säga i mitt huvud: Hej, jag är hos dej igen.
I Köpenhamn blir polisen kåt av att få slåss.
Och ungdomarna bangar inte för en fight.
Och dom som bor i villorna tycker att ungdomarna ska köpa ett eget hus. Inte bara kräva.
Du säger: Jag vill göra saker.
Dom säger: Du bara kräver. Du är bortskämd.
Jag säger: Jag vill inte dö, men fy fan för att bli ung igen.
Och det bästa vår regering gör är att fortsätta nedmonteringen av försvaret.
Och från flera håll hör man detvarbättreförr-människorna hicka av upphetsning och förakt. Och dom är bara män. Och man lärde sej kamratskap. Och man fick minnen för livet. Och man tejpade håret i röven. Och man spydde och gjorde Eksjöbrudar på smällen och sket i vilket, nä, en bra manlig historia på logementet blev det ju.
Det finns andra sätt att lära unga män ansvar, och varför i hela friden inte kvinnor?
Jag gjorde vapenfri tjänst. Jag städade, tvättade, bytte pisspåsar och gick ut med hundar. Lagade mat och kokade kaffe. Pratade med ensamma människor.
Ni börjar också bli gamla. Måste ni primalskrika ur er det sista?
Jag vill åldras stillsamt argt. Jag vill jämföra förr med nu på ett nyanserat sätt. Jag vill aldrig bli rädd för att mina trygghetsramar skakar. Jag vill bygga nya.
En mjuk sten att kasta, handlar det om, försvarshetsare, och ringarna på vattnet kommer, jag lovar. Du hinner kanske dö först, men det kommer inte vara av en rysk kanonkula.
Tiden smyger sej bakåt till slutet av åttiotalet och regnet som föll på timmerlastbilarna på Nissastigen mot Jönköping. Och det var söndag. Och jag var den mycket unge mannen i bilen. Folkölen mellan benen och handen på ratten, och jag vill bara vifta ut genom rutan, stanna mej, rädda mej. Öppna din dörr hotellportier och bjud mej på toddy vid brasan. Berätta för mej om livet, hur man slipper dom värsta groparna.
Jag vet inte om jag slapp dom värsta groparna. Men jag tror det. Jag har grävt dom flesta gropar själv och jag är alldeles för lat för att gräva dom djupaste.
Är bilden sann?
Är bilden riktig, du, ja just du, som gick förbi alumaförsäljaren som sa: "Aluma, hemlösas tidning." Och du gick förbi, du unge limhamnsförälder, utan barnvagn med din kompis, era tjejer/fruar kom bakom med barnvagnarna. Och ni var klädda i dyrt nerklädda kläder. "Aluma, hemlösas tidning", sa du rakt upp i ansiktet till försäljaren som jag vet är psykiskt sjuk och hemlös.
Är bilden sann?
"Men dom ska ju också äta", sa den snofsiga övre medelåldersmannen till frun som höll i plånboken.
"Nä", sa hon.
Är bilden riktig, Jonte? Tror du verkligen att det bara är du som köper tidningen, som ger pengar för att du skäms för mänskligheten. Du ger bort två- eller trehundra spänn i månaden, Jonte. Är det nåt att slå ditt bröst stolt för?
Jag vet verkligen inte.
Många bäckar små, sa man i min barndom när man önskade sej en bandspelare. Det finns för få bäckar. Vi får hoppas på vattnet som höjer sej och dränker.
Men empati är inte bara ett ord. Det är något som börjar i magen och sprider sej genom kroppen och ut över landet och världen. Fråga Joni Mitchell, eller Bono eller Bossen. Fråga Sting eller Joan Baez, och sluta flina. Fråga Bob Geldoff.
Vad är din bild av mej? Är den riktig?
Jag spelade golf i en strålande förmiddag i fredags. Med en annan författare som röstar mer vänster än höger, Fredrik Ekelund.
"Fantastiskt", turades vi om att säga, skådande ut över Öresund och Ven.
Fredrik Ekelund kommer också från en övre medelklass.
Fredrik Ekelund kör en gammal bil och är över femtio år och kämpar fortfarande för sitt uppehälle. Och har det samtidigt ganska bra. Han ska också flytta till Limhamn.
Känner jag Fredrik Ekelund?
Känner Fredrik Ekelund mej?
Nej.
Hur ser jag ut?
Igår döptes vår yngsta dotter. Anna Klara Linnea. I kyrkan. Jag trivdes inte framme vid dopfunten. Men jag stod där. Jag mimade Fader vår.
Varför? För att jag är småborgerlig?
Jag tycker inte om ritualer.
Jag kan gå rakt ut i vattnet utan sjunka, ovanpå. Jag kan sitta och se ut över havet och fyllas av, ja .. något mera. Tacksamhet. Andlighet. Tacksamhet.
Jag kan gå in i den där tysta kyrkan och säga i mitt huvud: Hej, jag är hos dej igen.
I Köpenhamn blir polisen kåt av att få slåss.
Och ungdomarna bangar inte för en fight.
Och dom som bor i villorna tycker att ungdomarna ska köpa ett eget hus. Inte bara kräva.
Du säger: Jag vill göra saker.
Dom säger: Du bara kräver. Du är bortskämd.
Jag säger: Jag vill inte dö, men fy fan för att bli ung igen.
Och det bästa vår regering gör är att fortsätta nedmonteringen av försvaret.
Och från flera håll hör man detvarbättreförr-människorna hicka av upphetsning och förakt. Och dom är bara män. Och man lärde sej kamratskap. Och man fick minnen för livet. Och man tejpade håret i röven. Och man spydde och gjorde Eksjöbrudar på smällen och sket i vilket, nä, en bra manlig historia på logementet blev det ju.
Det finns andra sätt att lära unga män ansvar, och varför i hela friden inte kvinnor?
Jag gjorde vapenfri tjänst. Jag städade, tvättade, bytte pisspåsar och gick ut med hundar. Lagade mat och kokade kaffe. Pratade med ensamma människor.
Ni börjar också bli gamla. Måste ni primalskrika ur er det sista?
Jag vill åldras stillsamt argt. Jag vill jämföra förr med nu på ett nyanserat sätt. Jag vill aldrig bli rädd för att mina trygghetsramar skakar. Jag vill bygga nya.
En mjuk sten att kasta, handlar det om, försvarshetsare, och ringarna på vattnet kommer, jag lovar. Du hinner kanske dö först, men det kommer inte vara av en rysk kanonkula.
Thursday, October 04, 2007
Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in - tretton
Det börjar alltid så, för alla författare.
Man sitter i en vinterbonad kolonistuga med englasfönster och kyla som kommer upp från under golvet. Vinterkaninerna har fått vinterungar och man börjar bli färdig. Och man tänker: Men sen då.
Så medan jag gjorde klart boken om Sonny och Karola började jag skissa och tänka på nästa bok.
Mycket bilder nu. Och den här är dessutom från över ett år sen. Det har antagligen att göra med mustaschen som jag försöker odla igen. Den som jag har aldrig har tålamod att låta växa. Jag vill bli som min pappa. Men jag rakar mej alltid len som en barnrumpa. Jag vill vara ett barn. Det, mina damar och herrar, är psykologi i natten bakåt i tiden.
I alla fall, Elsa och jag på Kärleksstigen. Johanna tog bilden, så hon var också med.
Om man tittar noga kan man se att Elsa har satt stövlarna fel, vänster höger höger vänster. Det är så vi försöker jobba i vår familj. Mot fotspåren.
Man vill berätta så mycket. Och risken finns alltid att man får för lite sagt på för många sidor.
Man måste fortsätta. Ha tillit till processen som jag en gång lärde av Kristian Lundberg.
Jag lärde en gång möjligen av Bo Svensson när han möjligen citerade PC Jersild att det var bra att ha många hönor i korgen.
Av alla som vet något om skrivande och vågar säga det har jag lärt mej att stryka. Inte tillräckligt än, men kanske bättre än några andra, i alla fall.
"Är det tacken, bla bla bla, när dom fått komma till vårt land, bla bla bla ... våra skattepengar." Und so weiter, som vi säger med högerarmen diskret uppsträckt i en sopsäck. "Dom borde skämmas", säger dom, olika sverigedemokrater på sin egna inbördes onanisidor. Om Advance Patrol, alltså.
Jag är också sverigedemokrat?
Jag saknar tider från förr.
Jag saknar utvalda minnen från dagar när blod och piss sprutade i sängar och soffor. När det snabbast sättet att ta sej ner för en trappa var att ramla.
Jag saknar färjor till Köpenhamn.
Jag saknar grekiska fönster utifrån.
Jag skrev en helt annan bok än vad skisserna ville i den där kolonistugan som var helt annorlunda då.
Jag saknar kolonistugan och dagarna som var då.
Det var så mycket bättre förr.
Det var den tiden som gjorde att vi nästan skildes.
Jag är alltså inte sverigedemokrat.
Jag skulle berätta om den folkvalda sverigedemokraten som inte vågade ställa upp i radiointervju ensam, utan chefsstöd och övervakning. Demokraterna.
Men jag har en nappflaska och en unge som skriker. Kärnfamilj.
Jag är bevisligen sverigedemokrat.
Det börjar alltid så, för alla författare.
Man sitter i en vinterbonad kolonistuga med englasfönster och kyla som kommer upp från under golvet. Vinterkaninerna har fått vinterungar och man börjar bli färdig. Och man tänker: Men sen då.
Så medan jag gjorde klart boken om Sonny och Karola började jag skissa och tänka på nästa bok.
Mycket bilder nu. Och den här är dessutom från över ett år sen. Det har antagligen att göra med mustaschen som jag försöker odla igen. Den som jag har aldrig har tålamod att låta växa. Jag vill bli som min pappa. Men jag rakar mej alltid len som en barnrumpa. Jag vill vara ett barn. Det, mina damar och herrar, är psykologi i natten bakåt i tiden.
I alla fall, Elsa och jag på Kärleksstigen. Johanna tog bilden, så hon var också med.
Om man tittar noga kan man se att Elsa har satt stövlarna fel, vänster höger höger vänster. Det är så vi försöker jobba i vår familj. Mot fotspåren.
Man vill berätta så mycket. Och risken finns alltid att man får för lite sagt på för många sidor.
Man måste fortsätta. Ha tillit till processen som jag en gång lärde av Kristian Lundberg.
Jag lärde en gång möjligen av Bo Svensson när han möjligen citerade PC Jersild att det var bra att ha många hönor i korgen.
Av alla som vet något om skrivande och vågar säga det har jag lärt mej att stryka. Inte tillräckligt än, men kanske bättre än några andra, i alla fall.
"Är det tacken, bla bla bla, när dom fått komma till vårt land, bla bla bla ... våra skattepengar." Und so weiter, som vi säger med högerarmen diskret uppsträckt i en sopsäck. "Dom borde skämmas", säger dom, olika sverigedemokrater på sin egna inbördes onanisidor. Om Advance Patrol, alltså.
Jag är också sverigedemokrat?
Jag saknar tider från förr.
Jag saknar utvalda minnen från dagar när blod och piss sprutade i sängar och soffor. När det snabbast sättet att ta sej ner för en trappa var att ramla.
Jag saknar färjor till Köpenhamn.
Jag saknar grekiska fönster utifrån.
Jag skrev en helt annan bok än vad skisserna ville i den där kolonistugan som var helt annorlunda då.
Jag saknar kolonistugan och dagarna som var då.
Det var så mycket bättre förr.
Det var den tiden som gjorde att vi nästan skildes.
Jag är alltså inte sverigedemokrat.
Jag skulle berätta om den folkvalda sverigedemokraten som inte vågade ställa upp i radiointervju ensam, utan chefsstöd och övervakning. Demokraterna.
Men jag har en nappflaska och en unge som skriker. Kärnfamilj.
Jag är bevisligen sverigedemokrat.
Tuesday, October 02, 2007
Förlorade dagar – tolv
Jag började skriva dagbok på allvar i slutet av åttiotalet. Ofta i svarta vaxduksböcker. Jag skrev om en hiss upp till Gondolen i Stockholm sommaren 1990. Jag skrev om min tid i fängelse. Jag skrev om lusten att leva, om drömmarna. Jag skrev om svarta dagar.
Jag skrev en kommentar i Landskrona Postens nätbilaga igårkväll. Jag var kanske fräck eller tarvlig. Men jag är så trött på dåliga nyheter.
En man på ett företag i LA hade fått olja i ögonen. Jaha.
Jag skrev om när min fru överraskade mej med en kyss och ett Jag älskar dej.
Det kunde väl vara en nyhet. Den olycklige författaren i en kolonistuga blir lycklig igen för att kärleken finns.
Kanske inte. Den nyheten skulle ju vara meningslöst positiv.
Nä, olja i ögonen ska det vara. Meningslöst negativt.
I början av 2006 var det kris i bygget som var mitt liv och förhållande. Det var så mycket ledsenhet, ilska och sorg. Jag orkade inte skriva så mycket i dagboken. Det tog bara fram krafter i mej som terapeuten tyckte att jag skulle sortera bort hellre än att förstärka.
Avstå. Tyckte terapeuten. Och hon hade rätt.
En mås åt en kapsyl, trodde att det var bröd eller fisk. Måsen flög iväg med återkommande konvulsioner, lapade saltvatten, mådde illa. Kvävdes antagligen långsamt, svävande bort från dom andra som en elefant på väg till en kyrkogård.
Se där, Landskrona Posten, en negativ toppnyhet om skitlandskrona.
Jag var i Köpenhamn igår och letade efter min dagbok som går bak till förra sommaren. Saker som har hänt. Saker som jag känt. Idéer som jag tänt. Inget är borta eller förlorat. Jag kan bara inte gå tillbaka till skriften. Men bak i minnet som ändå förvanskar allting, en timme en minut, allting blir olika. Men dagboken är borta.
Dom stora bokhandlarna i Köpenhamn har separata antikvariat på Fiolsträde. Där bor Dan Turells bebopböcker. Och flera Anais Nin och Henry Miller. För dyrt för mej. Jag köpte en barnbok till Elsa istället, fylld av skumfiduser. Det är viktigt att barnen lär sej danska i Limhamn, annars kommer dom aldrig in i det skattefria samhället.
Jag läser Hotchners personliga Hemingwaybiografi, ströläser. Han kommer ihåg på sitt sätt. Det är tjugo är sen jag läste den för första gången. Jag minns den alldeles annorlunda.
Jag stoppar mina minnen i en plastpåse som jag knyter och skakar och öppnar om en timme eller tio år.
Det är alltid goda nyheter.
Kiss me kiss me kiss me med Cure. Den köpte jag för en sommarjobbslön 1987, blev nog besviken. Jag lyssnade mycket på den i mitten av nittiotalet på min attacheskivspelare. Och nu låter den annorlunda igen.
Som Darkness on the edge of town.
BoIS vann med 4-2 mot Örgryte på bortaplan. Jag minns många fina matcher mot Örgryte, senast i regnet tidigare i år. Kämpaglöden och frenesin. Den skulle jag vilja se mer av på alla olika instanser i vårt samhälle.
Jag hade tänkt berätta om min relation till Helmuth, och något om södra Spanien vid Atlanten, och människor som stannar fast dom har fördel av högerregeln. Men just nu finns det bara gammal kolja i mina ögon, jag borde skaffa skyddsglasögon.
Jag började skriva dagbok på allvar i slutet av åttiotalet. Ofta i svarta vaxduksböcker. Jag skrev om en hiss upp till Gondolen i Stockholm sommaren 1990. Jag skrev om min tid i fängelse. Jag skrev om lusten att leva, om drömmarna. Jag skrev om svarta dagar.
Jag skrev en kommentar i Landskrona Postens nätbilaga igårkväll. Jag var kanske fräck eller tarvlig. Men jag är så trött på dåliga nyheter.
En man på ett företag i LA hade fått olja i ögonen. Jaha.
Jag skrev om när min fru överraskade mej med en kyss och ett Jag älskar dej.
Det kunde väl vara en nyhet. Den olycklige författaren i en kolonistuga blir lycklig igen för att kärleken finns.
Kanske inte. Den nyheten skulle ju vara meningslöst positiv.
Nä, olja i ögonen ska det vara. Meningslöst negativt.
I början av 2006 var det kris i bygget som var mitt liv och förhållande. Det var så mycket ledsenhet, ilska och sorg. Jag orkade inte skriva så mycket i dagboken. Det tog bara fram krafter i mej som terapeuten tyckte att jag skulle sortera bort hellre än att förstärka.
Avstå. Tyckte terapeuten. Och hon hade rätt.
En mås åt en kapsyl, trodde att det var bröd eller fisk. Måsen flög iväg med återkommande konvulsioner, lapade saltvatten, mådde illa. Kvävdes antagligen långsamt, svävande bort från dom andra som en elefant på väg till en kyrkogård.
Se där, Landskrona Posten, en negativ toppnyhet om skitlandskrona.
Jag var i Köpenhamn igår och letade efter min dagbok som går bak till förra sommaren. Saker som har hänt. Saker som jag känt. Idéer som jag tänt. Inget är borta eller förlorat. Jag kan bara inte gå tillbaka till skriften. Men bak i minnet som ändå förvanskar allting, en timme en minut, allting blir olika. Men dagboken är borta.
Dom stora bokhandlarna i Köpenhamn har separata antikvariat på Fiolsträde. Där bor Dan Turells bebopböcker. Och flera Anais Nin och Henry Miller. För dyrt för mej. Jag köpte en barnbok till Elsa istället, fylld av skumfiduser. Det är viktigt att barnen lär sej danska i Limhamn, annars kommer dom aldrig in i det skattefria samhället.
Jag läser Hotchners personliga Hemingwaybiografi, ströläser. Han kommer ihåg på sitt sätt. Det är tjugo är sen jag läste den för första gången. Jag minns den alldeles annorlunda.
Jag stoppar mina minnen i en plastpåse som jag knyter och skakar och öppnar om en timme eller tio år.
Det är alltid goda nyheter.
Kiss me kiss me kiss me med Cure. Den köpte jag för en sommarjobbslön 1987, blev nog besviken. Jag lyssnade mycket på den i mitten av nittiotalet på min attacheskivspelare. Och nu låter den annorlunda igen.
Som Darkness on the edge of town.
BoIS vann med 4-2 mot Örgryte på bortaplan. Jag minns många fina matcher mot Örgryte, senast i regnet tidigare i år. Kämpaglöden och frenesin. Den skulle jag vilja se mer av på alla olika instanser i vårt samhälle.
Jag hade tänkt berätta om min relation till Helmuth, och något om södra Spanien vid Atlanten, och människor som stannar fast dom har fördel av högerregeln. Men just nu finns det bara gammal kolja i mina ögon, jag borde skaffa skyddsglasögon.
Subscribe to:
Posts (Atom)