Mera mord

8
Jag gick tillbaka hem. Jag gick in i det gamla garaget, förrådet, som hade varit ett brygghus från början. Lågt i tak, några spindlar hade börjat vakna och väva. På hyllor stod en sorts skulpturer av trä bredvid färgburkar och intorkade penslar. En skinnoverall och en vanlig blå. Flera gamla cyklar och två par gammeldags längdåkningsskidor som såg nästan nya ut. Allt i ett virrvarr.
Jag hukade mej genom, fram till en dörr och öppnade. Fönstret var mot havet och den steniga stranden. Ljuset kom in på ett annat sätt. Den gamla fåtöljen stod kvar i det inre rummet där taket var öppet upp i nock. Rummet var nästan prydligt. Det lilla bordet och snickarbänken. I skåpet stod historiska böcker, farfars egna böcker och en flaska calvados. Jag tog en liten klunk, för att få fukten att dofta gott av jord. Jag tog en klunk till, för att få upp värmen lite, få upp ångan. För att få upp aptiten inför lunchen. För att få tankarna att flyga åt rätt håll. Det finns alltid en anledning.
Jag brukade tänka så: Var är jag nu? Vad ska jag göra nu?
Joschan är död. Joschan var Victors son. Någon var Joschans mamma. Det finns en skatt som ingen ser. Det finns en skatt som ska begravas i betong för att ett monument ska byggas. Det finns egon som ska pumpas och pumpas upp. Det finns en gräns att inte passera, inte dit där allting spricker.
I farfars gamla fåtölj. Mitt minne av farfar handlade om mod, och lugn, om Evert Taube, Spanien och solidaritet.
Farmor brukade berätta:
”Det finns alltid en anledning, brukade han säga. Annars får man konstruera någon, brukade han säga. Vi drack alltid kaffet tillsammans, men påtåren tog han med sej in i boden. Sen satt han där med calvadosen, böckerna och kniven och alla träbitar han släpade med sej från sina morgonpromenader. Jag må ha min kontemplation, brukade han säga och le med ögonen. Han hade så stora ögon under dom stora ögonbrynen.”

I farfars fåtölj med doften av gammal visdom i näsan. Det var som att ta sej dit. Sen var det som att vakna upp. Georg! Vad hade hänt egentligen. Jag hade känt Georg sen jag var liten. Han och farfar brukade ha affärer ihop.
”Det är inget vi pratar om”, brukade farmor säga, ”men vi äter den bästa fisken, och dricker gott därtill ...”
Vad hade hänt med Georg?
Jag gick tillbaka till den låga takhöjden och bråten, hittade farfars inoljade moped. Ledde ut den och fick igång den på fjärde försöket.
Det var ju lördag. Då måste man gå på stan. Landskrona. Marknaden på torget skulle fortfarande vara igång. Georg skulle fortfarande vara på lasarettet, han skulle behöva lite uppmuntran. Jag skulle behöva lite kött på dom magra benen. Iväg.

9
Det hölls en manifestation mot våld och rasism på Rådhustorget. En kvinna med en liten högtalare pratade om vidsynthet och förståelse.
”Du kan för helvete inte se nåt, din kommunist”, skrek en man i publiken som bestod av yngre och äldre. Några barn plaskade med pinnar i vattnet i fontänen. Några av föräldrarna hade slöjor, andra hade blont hår. ”Du har ju huvet i sanden, strutsajävel”, skrek mannen med halvkort hår och skägg runt munnen men rakade kinder.
”Kan du vara tyst, vi har ett möte här.”
”Jag vill säga nåt, ju.”
”Du står inte med på talarlistan.”
”Ska det va demokrati, va”, skrek mannen, när man satte igång musik, högt och skorrande.
”Nu kommer dansarna”, höjde kvinnan med mikrofonen sin röst, ”vi inom Solidaritetspartiet vill ha ett samhälle för alla. Då måste det vara allas ansvar”, nästan sjöng hon. ”Allas!”
Från bakom en kebabvagn kom nu ett folkdanslag som påminde om Leksand, men stammade från Albanien. Flera av barnen som plaskade började dansa. Folkdanslaget sträckte fram händerna och bjöd in.
Jag tänkte vafan, och gav mej in i leken i virvlarna. Dansade och svettades och hamnade plötsligt i famnen på kommunalrådskvinnan från Frihetspartiet.
Och utanför vår allt större ring fortsatte mannen med det omoderna skägget att muttra. Några klappade takten. Några köpte potatis och morötter av inresta bönder från trakten kring Asmundtorp. Några män i gråa eller beiga kläder ställde sej att muttra med skäggmannen medan deras fruar förfasades över invandrarkvinnan i flera klänningar som sålde kitsch. Kitsch för vem, hann jag tänka innan kommunalrådet drog mej tätt intill.
”Du glömmer väl inte ikväll”, sa hon och blinkade.
”Jag ska spela en låt, ja”, sa jag och kände hennes tunga parfym, såg hennes tunga. Och långt bakom, i hörnet av torget, i utkanten, såg jag hennes man med glasögonen på och en kamera i handen.
”Det är väl underbart med mångfald”, sa hon och vinkade mot sin man, han kom närmre. Hon lämnade mej och tog istället tag om en mörk kvinna i folkdräkt. ”Fotografera nu, Mats, skynda dej. Jag kan inte hålla henne länge”, skrattade hon och blinkade åt mej igen.
Mats knäppte några gånger, gjorde tummen upp och skyndade iväg.
”Vi lägger ut det på hemsidan”, sa kommunalrådet, ”man måste vara om sej och kring sej. Det är hårda tider.”

Min mun. Jag smakade bara gammalt hår med för mycket puder och spray. Jag måste skölja ner något annat. Jag måste ha lite mat för det att landa i.
Så jag gick in på en av krogarna kring torget. Ställde mej i baren för att få en stout. Bläddrade i lokaltidningen. Det skrevs en del om mordet på Joschan, men inget nytt, enligt kommissarie Hansen. Stod det att läsa.
”Ser man på, ser man på”, stod det att höra, och jag vände mej om.
”När man ropar i skogen ...”, sa jag.
”Då kan man kanske få sällskap till maten”, sa Hansen och nickade mot restaurangavdelningen en trappa upp.
”Hur så?”
”Följ bara med ...”

Fortsättning, inte för att jag vet om någon läser. Men har man lovat så har man.

6
Det var redan lördag. Jag vaknade svettig i läsfåtöljen med fötterna på fotpallen, under filten. Det var mitt i natten. Jag brukade höra henne sjunga. Jag trodde att det var i drömmarna, men det var ju så nära, så verkligt. Jag kunde se och höra henne, och flera andra.
Mitt i natten. Brasan hade slocknat i den öppna spisen. Jag tog en klunk whisky direkt ur flaskan. Alla minnena från förr. Jag var inte ens fyrtio. Jag kände mej mycket gammal när jag pratade med mej själv på spanska, ett språk jag trodde att jag bränt ut ur min hjärna.
Jag gjorde som vanligt. Vände på det. Mitt i natten blev tidig morgon. Och förmiddag i Argentina, så jag ringde dit.
”Det är bara jag”, sa jag när Anna svarade.
”Ja ja, du får ringa.”
”Jag vill egentligen prata med henne, hur har hon det?”
”Hon är redan i skolan, hon har det bra”, sa min förra fru på sin brutna svenska. ”Hon pratar om dej, du får väl breven?”
”Ja, men det var så längesen.”
”Jag är också ledsen, men du vill ju inte vara här.”
”Hälsa henne”, sa jag, ”var rädd om dej”, sa jag, och ... vem var det som hade sagt det. Så säger man väl inte? Jag är alltid rädd om mej. Anna också, förutom den gången med stekpannan.
”Jag ska säga att hon ringer, nån dag ... Hon trivs så bra, har flera vänner”, sa Anna och jag tyckte om melodin, anade en mjukhet, i hennes röst. ”Du borde komma hit och se själv ...”

Det var redan lördag. Det var slutet av mars. Det var tidig morgon. Jag lät det vara så. Det var flera timmar till Melodikrysset. Jag tänkte på teven och videon. Jag tänkte på min samling svenska filmer. Jag tänkte på Svenska ords Äppelkriget. Jag hade drömt om Gösta Ekman som satt i en mycket stor traktor och plöjde upp strandängarna i Borstahusen, hur ett stort sällskap i dyra men smaklösa kläder blåste upp ett höghus av solid betong i Borstahusen. En skugga föll för alltid över dom gamla husen, staket med spett hela vägen ner till vattnet. Jag kom ihåg mej själv i drömmen, hur jag gick med min dotter i morgonsolen. Vi skulle bada, jag skulle visa henne min barndom, när plötsligt en vakt med batong stoppade oss.
”Men ...”, hade jag sagt i drömmen. ”Jag vill ju visa henne ...”
”Glöm det”, sa vakten och petade mej hårt i magen med batongen.
”Men ...”, sa jag, ”här har man ju alltid kunna...”, sa jag och höll min dotters hand hårt och fortsatte gå mot piren. Fick ett slag över överarmen.
”Inkräktare, förstärkning”, hade vakten sagt i sin walkie-talkie, i drömmen. Och sirenerna. Och min dotters rädda skrik hade väckt mej.

Drack te och åt ett kokt och ett stekt ägg, lösa rinnande gulor. Bacon och tomat och lök. Väntade på ljuset.
Vi väntar på ljuset, skrev jag i min anteckningsbok, till en ny sång. Halsduk idag också. Jag såg solen krypa uppåt när jag stängde dörren, och jag längtade bort, längtade mot kullar eller berg i ett annat land. Så jag gick norrut, mot Sandbergen idag. Utan golfklubbor.
En död människa störde min frid, min vanliga morgonrutin. Jag ville inte ha det så. Jag ville ha mina ramar, hålla det andra borta. Det var därför jag tackade ja, flyttade in i farmor och farfars gamla hus när jag fick erbjudandet. När mitt eget liv i Malmö hade krackelerat. När Anna och min dotter flyttade.
”Du ville ju inte följa med”, hade Anna sagt.
”Du ville ju inte stanna”, borde jag ha svarat. Vi hade ju bestämt oss, vi skulle ju komma till ro.
”Jag blir osäker i Sverige”, hade hon sagt.
Jag borde ha sagt ... Jag visste inte. Jag kunde bara hålla med och förstå varför.


7.
Det var ju lördag. Jag hade gått uppåt, Sandbergen. Berg av det mest porösa, och nedanför låg vattnet och det hårda. Det snurrade och jag stannade, så, jag såg honom som en skugga framför horisonten.
Victor stod där rasrisken var störst. Med sitt gråsvarta hår som krullade sej och tunnades uppåt. Med sin stora målarskjorta och en kofta av brunt garn som jag visste var från ett speciellt får i Peru. Han pekade på en knotig tall med sin knotiga arm.
”Den binder sanden”, sa han och skrattade sorgset, ”du vet, man överdriver riskerna i det här landet.”
”Vi kallar det trygghet”, sa jag och skakade hans knotiga hand.
”Jag önskar att tallens rötter inte fanns”, sa Victor, och jag hade hört honom sjunga sorgsna sånger. Men alltid med glöd. Nu lät han som död. ”Jag bara vill falla.”
”Men du målar?”
”Jag bara sörjer en son”, sa Victor, och det fanns ett knotigt hål mellan alla grenar och barr. Det fanns löv som väntade på att få knoppas mer och slå ut.
Och man kan krypa fram till stupets yttersta kant. Man kan se stenarna i det klara vattnet. Man kan drömma om en vild ungdom.
”Men ... kan du inte stå lite längre hitåt”, sa jag, ”i alla fall när jag är här”, sa jag, och han packade ihop sitt staffli och tog ner, bar den tomma duken försiktigt.
”Ska du med”, sa han och nickade norrut, nickade neråt på andra sidan, där hans hus låg ensamt och varmt. ”Jag har kanske varit med om värre ...”, sa han och jag nickade.

”Sörjer du en son”, sa jag när vi satt på Victors svartbygge till veranda, stappliga pålar på plankor över havet, över tegelstenarna som blev lämnade för längesen när tegelbruken försvann. Det roströda och gula. Det stilla havet, en trut som tappade något, en skärva i spegeln och jag tänkte på pusslet jag höll på att lägga. Jag tänkte på golfbollen vid Joschans lik. Jag tänkte på fotspåren som såg stora men lätta ut.
”Det är så mycket man inte känner till”, sa Victor, och han brukade berätta om en båtfärd och en flykt som var så olik min egen på haven. ”När jag kom hit på sjuttiotalet visste jag inget om snö, eller om is. Mer än i grogglasen, ha ha ha”, ett skratt som den sista utrotade fågeln i skogen innan den faller i den bottenlösa sjön. ”Vill du ha nåt att dricka”, sa han och väntade inte, hämtade spriten och det sura bara.
”Var det din son ...”
”När jag mötte isen, den var alldeles ny. Det har alltid varit så ...”, sa Victor, och jag visste att han alltid bar långärmat, hans tortyrärr gjorde honom skamsen. Mina ärr syntes inte utanpå. ”Jag går ut ändå, det är alldeles stilla. Det är så mörkt under. Men jag går”, sa han och drack och ansiktet var spänt, men jag såg tårarna.
”Så är det nån annan som det brister under”, sa jag och mindes smaken av surt och salt, ”så komiskt sorgligt.”
”Det var mitt fel”, sa Victor, och tände en Cecil och hällde upp mer smuggelsprit. ”Han ville bara hjälpa till.”
”Med vadå ...”
”Jag är bara en gammal patetisk revolutionär.”
”Det är aldrig bara ens fel”, sa jag och la min hand på hans axel, och mindes lukten av just den sortens cigarettrök. ”Vem var hans mamma?”
”Du förstår nog”, sa Victor, och log på något sätt ändå när han klappade min axel. ”Jag vill vara ensam nu.”

Mord i Borstahusen (ill: Mattias Elftorp)

5
Pascal från Bosnien kom inte från Frankrike. Hette egentligen inte Pascal. Men det hade varit lättare att få arrendera restaurangen av kommunen på det viset. Lättare att få bli den färgklick Lokstallet behövde, ett internationellt kök. Det var lättare för Pascal att berätta om hur han tillredde grodorna och fisksoppan i Paris, än att säga hur vattnet vid avloppet luktade i Sarajevo. Om hur hans pappa i början av nittiotalet fick nog. Tog på sej fotbollsskorna och gasade bilen till bergväggen, mumlande något om Camus.
Sådana historier brukade han berätta, Pascal, som hade en tunn och mycket svart mustasch.
”Mon frēre”, sa han och hällde upp ett glas rödvin. ”Du måste smaka. Dom här krutongerna förstår ingenting”, sa Pascal med brytningen som inte kunde alla svenska orden än. Han fläkte med armen mot två män i baren.
”Äh”, sa en storvuxen man med svart hår och stort svart skägg, smutsiga jeans och fiskartröja.
”Vi dricker vad vi vill”, sa den andre mannen, lika svart hår men mindre till växten och utan skägg. Och med kavaj och skjorta. ”Vi betalar, va, så klaga inte.”
”Pardon, pardon”, sa Pascal, ”alla ska trivas.”
”Vi trivs inte, vi väntar och dricker”, sa skäggmannen. ”Grodätare”, mumlade han.
Man kom in genom betong och glas. Till höger fanns konstmuseet och hembygdsmuseet, som Kåre Jonsson basade över.
Till vänster fanns den ljusa matsalen som nästan låg i vattnet, havet åt alla håll.
Och här, låg baren där Pascal höll till nu, innan matgästerna skulle komma. Om det skulle komma några.
”Mon frēre”, sa Pascal och drog mej åt sidan. ”Det luktar sur sill i Borstahusen.”
”Va”, sa jag medan Pascal hällde upp vinet som rubiner. ”Dom där två? Och du har så klart hört om Joschan?”
”Ja”, sa jag och förundrades över hur många som visste vem Joschan var.
”Det jäser”, sa Pascal.
”Kände du Joschan?”
”Känner du Victor?”
”Victor, konstnären ... visst”, sa jag och smuttade på vinet, smuttade på något som kunde vara en rullgardin som långsamt drogs ner och snart skulle smälla upp med stor kraft.
”Han och Joschan har hjälpt mej, hemlighet, mitt franska pass. Jag är lagligt i Sverige, men jag behövde vara fransk, trodde jag. Restaurangen ...”
”Så Joschan och Victor ...”
”Hur länge har jag varit här i restaurangen, snart tre år. Det blir kanske inte det fjärde. Det jäser, det sura.”
”Vad menar du?”
”Jag tycker om den lilla byn, vi brukade vara vid havet när jag var barn, som i ett dockskåp ...”
”Vad menar du?”
”Jag tyckte om det”, sa Pascal och hans ögon blev större och smalare och rödare, ”det kommer att explodera.”
”Vad me...”, just då hörde vi klackarna mot parketten som pistolskott, och Pascal for iväg för att välkomna. Jag stod kvar och såg ut genom dom stora fönsterna. Vinden ökade. Vågorna slog hårdare mot cementpiren, stänkte i skurar på Lokstallets stora fönster.
När hon kom in.
Det kvinnliga kommunalrådet i kort blond frisyr, och jag tänkte på torsk, jag tänkte på kokt potatis. Hon hade en verkligt grön och ärtig dräkt. En ännu grönare och ärtigare kappa, som en ung radioaktiv lodenrock. Och ögonen, som trodde att dom log, strålade kallt. Hon var mellan fyrtio och femtio och hade gjort en spikrak karriär sen hon lämnade sin förra man för tio år sen. Barnen började bli stora nu, brukade hon säga i intervjuer. Vi kvinnor måste förverkliga oss själva.
Och runt om i staden, och ända upp i rikspressen, hyllade man denna fria modiga kvinnan. Som en av grabbarna. Jag hatade grabbarna. Men hon ... den dynamiska ledaren av Frihetspartiet. Hon ägde Frihetspartiet. Hon ägde kommunen i sin sirliga hand som hälsade på bröderna Surström. I sin andra hand, som i en ask, ägde hon sin man som inte hann ta av sej trenchcoaten innan han fick hustruns kappa i famnen. Han var tunnhårig med mustig mustasch och såg ut att vara i fruns ålder. Pressveckschinos, rutig skjorta och slipover. Men jag visste att han var två år yngre än jag, trettiosex. Han hade gått i samma klass som min kusin, som brukade berätta om Chile, om Afzelius och Wiehe. Om Allende. Min kusin var kortväxt och hade långt hår.
”Tänk”, brukade han säga med beundran över sin egen självinsikt, ”alla har dom varit kortvuxna, Hitler, Napoleon, Prince. Alla dom som velat upp. Men du får inte glömma Che, du får aldrig glömma Che ...”, brukade han säga.
”Jag vet inte, Magnus Uggla ...”, sa jag, och när jag gav mej ut på sjön något år senare var min kusins brev till mej i Sydamerika mycket längre än mina var till honom. Jag visste inte vad jag skulle skriva. Däcket är halt när det regnar. Jag har slutat kräkas vid rullningarna. Che är död.


Kommunalrådets man, Mats. Han diskuterade alltid politik med min kusin. Från höger när Mats talade, och långt ut till vänster när min kusin stämde deras självspelande piano.
”Det handlar om personligt ansvar”, sa kommunalrådets man och han hade inte trenchcoat då.
”Ansvar för vem då”, sa min kusin som bara hade en T-shirt med ... Che, på den höstlöviga skolgården. Och jag ville bara veta var dom där snygga politiskt intresserade tjejerna egentligen fanns.
”För sej själv”, sa kommunalrådets man och började bli hetsig i rösten.
”Solidaritet, du vet inget om solidaritet”, sa min kusin som var alldeles röd i ansiktet.
Det var alltid likadant. Jag fick aldrig träffa tjejerna. Jag tog min kusins cykel och hamnade i stan, i Landskrona, köpte billig öl i den gamla puben som låg mittemot kyrkan nära färjeläget. Det var en mycket luftigare känsla och politik där. Jag slapp dom två tonåringarna som stod och skakade av politisk irritation, som stod och längtade efter att bli gamla gubbar alldeles för tidigt. Som längtade efter att snabbt fånga alla svaren och sen aldrig ändra sej.

”Vi ska äta”, sa kommunalrådet och Pascal visade dom till ett tvåmansbord just vid fönstret, ”vi är fyra”, sa hon och nickade åt bröderna Surström.
”Jaha”, fick Pascal ur sej, ”jag trodde inte ...”
”Det är inte ditt jobb att tro”, högg kommunalrådet mot Pascal, medan hon log mot mej. ”Jag har ordnat ditt kontrakt, jag kan riva det också”, sa hon och log igen. Pascals ansikte var en sol som gått i moln, åskmoln. ”Du har ljugit för mej, Paco”, sa hon. ”Det slutar du väl med ...”
”Ja ja, givetvis”, sa Pascal med bitande tänder.
”Vi ska ta en drink först”, sa kommunalrådet och log än en gång mot mej, ljudet av klackarna. ”I loungen”, sa hon och pekade på några fåtöljer vid ett lågt bord. ”Herrn kanske önskar sällskapa oss”, sa hon och jag såg hur hennes man skakade på huvudet inuti medan han nickade mot mej.

”Det finns så mycket potential”, sa kommunalrådet, och bröderna Surström nickade. ”Se på Disneyland”, sa hon och jag tog en djup klunk.
”Disneyland”, sa jag hårt, och alla ryckte till. Den store brodern verkade fila knogjärnet. ”Jag förstår inte ...”
”Vi måste expandera, vi måste ha hit folk ...”, så hostade hon, ”... rätt sorts folk, hm, alltså, ja, bröderna Ström här kommer från Ängelholm, fria entreprenörer.”
”Det är för många spaggar här”, sa den store Ström som drog i sej en dubbel dry martini till. ”Det kostar ...”
”Hm, nja. Alla ... alla ... Ja, alla”, sa kommunalrådet. ”Men man måste ta ansvar.”
”Men det är ju en mindre nu, i alla fall”, sa den store och bankade i bordet efter Pascal.
”Ja, och du sysslar ju med musik”, sa kommunalrådet och la en hand på min axel.
”Jag skriver mest reklamsånger.”
”Reklam är bra”, sa hon och nickade ut genom fönstret. ”Vi har stora planer”, sa hon. ”Landskrona och Borstahusen ska på kartan. Vi ska synas från Öresundsbron, eller hur”, sa hon och nickade mot Mats som skakade på huvudet igen när han nickade tillbaka. ”Du kan få skriva en sång till oss. Den måste vara piffig, allt det fina ska med.”
”Jaha ...”
”Jodå jodå, du får rundligt betalt, kvalitet kostar. Du kommer hem till mej imorgon då, på kvällen. Ja, till oss ...”
”Jaha ...”
”Vi har klaviatur, Mats brukar klinka ibland”, sa hon, som en kvinna som aldrig har hört ett nej. ”Byggnadsindustrin blomstrar, vi ska få den att blomstra ännu mer, högre”, sa kommunalrådet och reste sej upp med sin korta kropp och höga klackar. ”Det måste synas!”
”Ja ...”, sa en av Surströmmarna, ”då är det ju bra med polacker, i alla fall ...”
”Jaha ...”, sa jag och lämnade min drink ouppdrucken, ”jag ska väl hem och skira smör och riva pepparrot. Citron ...” sa jag och bugade, gick bort till Pascal som skakade på huvudet, torkade och torkade ett vinglas.
”Det är nog torrt nu”, sa jag och klappade honom på axeln.
”Inte bra”, sa Pascal.
”Var rädd om dej”, sa kommunalrådet när jag lät dörren falla igen.

Mord i Borstahusen (ill. Mattias Elftorp, www.elftorp.com)

3
Som vanligt dom vanliga dagarna efter morgonpromenaden. Jobbet först. Skrev en snutt musikstycke. Lunch sen. Omelett med paprika, tomat och lök. Eller kryddig korv. Te i fåtöljen och en bok, en deckare. Mina vanor som gjorde mej trygg. Som fick mej att fungera. Som fick mej att glömma. Hennes leende i sängen just när hon skulle somna.
Anna brukade berätta om sin pappa, hur han varje morgon i Puerto de Santa Maria gick upp tidigt för att följa fiskebåtarnas väg ut på Atlanten. För att avläsa fiskelyckan på hur dimman upplöstes och utsikten mot Cadiz blev mer och mer tydlig.
Sen gick han till den lilla kvartersrestaurangen han drev. Förberedde dagens tapas, serverade kaffe och sherry och någon öl. Han tog siestan på allvar, sov tre timmar. Tillbaka till restaurangen. Förberedde middagen i det inre rummet. Hela familjen, hela familjer dök sen upp pö om pö, aperitifs, tapas. Cigaretter och stolar som lät som falsk musik när dom försökte rispa klinkers på golvet i stojet och nån sorts glädje.
”Han försökte ha semester en gång. Han försökte hålla stängt en söndag en annan gång. Han blev en tiger i en bur på en strand, på en båt till Marocko”, sa Anna och hon var hans dotter, hon hade sitt uppror att ta hand om. Något måste förändras i hennes liv. ”Han kunde bara leva i sin egen dockteater ... tycker jag”, sa hon.

Som vanligt dom vanliga dagarna. Cykeln till Borstahusen vid tvåtiden. Till hamnen, ut på piren med badrocken hårt knuten, kläderna i ryggsäcken. En halv minut att bara stå och stirra på skönheten, att tveka, vågar jag. Att veta att jag aldrig ångrar mej, efteråt. Snabbt i och snabbt upp. Elva grader idag. En bastu, Gud, bygg oss en bastu. Eller ta mej tillbaka till livet i Malmö och baden där i Sibbarp eller Ribban. Ta mej till och med tillbaka till gubbarna som pratade goja på heta träbänkar.
Jag gnuggade mej torr och nästan varm. Tittade söderut mot vattentornet, och kallbadhuset under, vidare bort mot bron som syntes svagt denna klara dag. Stängde av. Nä, det får bli Lokstallet som vanligt.
När det fanns en järnväg för längesen. När tåget gick från sockerbruket och hit, byggdes huset för att skydda loket från vågor, salt vind och regn. Det gamla lokstallet hade blivit konst- och hembygdsmuseum, butik och restaurang. Och pub. Jag brukade gå dit för ett glas på eftermiddagen.
Men idag gick jag först in till Gerda i fiskaffären som också hade en liten servering, rökt fisk och potatissallad, lättöl. Jag pekade ut två skrubbor till kvällsmaten.
”Ska du laga middan själv idag”, sa Gerda barskt, men jag såg något sorgset och vått bakom rösten och ögonen. Hon var i sextioårsåldern.
”Jag är en utomordentlig kock. Har du hört om mordet?”
”Joschan”, sa hon kort.
”Han är död.”
”Han brukade vara här. Han var trevlig”, sa Gerda och vände sej hastigt bort från kyldisken, ”mycket trevlig.”
”Jaså, han var väl smugglare. Vadå, trevlig?”
”Man måste dra ner på alla kostnader i dom här tiderna”, sa Gerda, barsk igen, men det var ändå som om molnen ... ”Ska du ha en öl, en riktig”, sa Gerda och vände på skylten. ”Det kommer inga fler nu, vi har ändå ingen mer fisk.”
”Får man röka här?”
”När det är stängt så kan dom inte säga nåt”, sa hon och tände en Cecil från Danmark med polsk text, medan jag stoppade min pipa. ”Han sålde alltid billiga cigaretter.”
”Jaså ...”
”Ja, fast han blev ovän med dom på Rosa, fiskebåten. Bröderna Surström”, sa Gerda och gav mej en öl.
”Surström, det var ett konstigt namn.”
”Ja, fast dom heter väl Ström, egentligen”, sa Gerda och tog ett nytt paket cigaretter ur en limpa bakom disken. Jag kunde känna mej hemma här. Jag kunde älska att det var mera Danmark. Grekland eller Turkiet, eller Spanien. ”Men vi har gott om både öl och cigaretter. Vi klarar oss.”
”Kommer det nya?”
”Dom försvinner aldrig. Det kommer alltid nya. Surströms, kanske. Men jag litar inte på dom. Dom har inte vatt här så länge”, sa Gerda och jag funderade. Drack upp. ”Du ska veta ... det kan bli värsta spektaklet här, sanna mina ord”, sa Gerda, och långt in i hennes ögon såg något ut att ha slocknat.
”Joschan ... Spelade han golf?”
”Inte vad jag vet, men han brukade ha en sån ... klubba, ibland.”
”En golfklubba?”
”Nä, sån som dom har i Amerika, sören, vad heter det ... baseboll, en basebollklubba var det”, sa hon, och vände sej bort igen, ”men han slog aldrig nån, det var bara för att skrämmas ...”
”Var är Georg, förresten”, sa jag och tittade ut över hamnplanen, alla båtarna var inne. Hennes mans också.
”Georg, Georg ja”, sa Gerda och tände en cigarett på glöden av den gamla. Dom kommer att gå åt, tänkte jag. ”Han vet man inte med, han kanske är hemma.”
”Det var ju trist att ni ska lämna Fiskelyckan”, sa jag, och kom ihåg annonsen i bostadsbilagan förra söndagen. Deras hus, generationer och generationer av släkt hade bott där, skulle tömmas och invaderas och rensas av andra. Det var tidens gång hos det vandrande människosläktet, tänkte jag. Men så tänkte inte dom gamla borstahusborna. Så tänkte kanske inte jag heller.
”Vi ska väl det”, sa Gerda och gjorde sej ärende bakom fiskdisken, ”nä du, jag får väl till att stänga”, sa hon och ett moln drev lågt över måsarna. ”Det är så många förbud. Det kostar så mycket pengar, och ändå ser vi torsken gå ...”
”Ja, då får jag ha skrubborna och göra rätt för mej”, sa jag och sög på min pipa. ”Jag ska ju ändå över till Pascal på Lokstallet, jag kan ju lägga fisken i deras kyl ...”
”Ja du, det är så modernt nu. Dom har väl tjusiga kylskåp så att det räcker”, sa Gerda och blåste rök nära mitt ansikte. ”Snart känner du inte igen dej.”
”Jag har ju inte bott här så länge ...”
”Du är en av oss. Din farmor, hon badade här varje dag, jag vet inte hur många år”, sa Gerda och pekade mot hamnen, ”under kriget knackade dom hål i isen för att få sitt dopp.”
”Det måste varit kallt.”
”Det snackades inte om bastu och moderniteter då. Man var glad för det man fick”, sa Gerda, och jag mindes hur jag brukade komma hit på somrarna, från Malmö. Jag mindes hur litet allt var. Och jag mindes vintrarna, hur mörka dom var i gråslasket, och det fanns ju elektricitet, men allt luktade ändå fotogen. ”Var rädd om dej”, sa Gerda och slog in fiskarna i papper.
”Du får hälsa Georg.”
”Georg, ja”, sa hon och jag vände mej om, ”han börjar bli gammal”, sa hon, och jag såg hur hon tog upp telefonen just när jag låtit dörrklockan pingla.


4
Det skulle vara ljust i några timmar till. Men med solen som sjönk blev vinden kallare från nordväst. Den döde, Joschan. Måsarna som skrek. Alla smuggelcigaretter. All smuggelöl. Golfbollen. Bröderna Ström, Surström. Och truten som tappade golfbollen. Fotspåren i sanden. Och vad var det för spektakel som Gerda pratade om? Och vad var det för moln som hängde över henne mitt i solen? Det gick en tråd genom allt upp till mitt huvud. Jag ville bara ha lugn och ro. Men ... jag ville nog bara ha en riktig blåst som kunde skingra bort allt, som kunde bryta mitt trista mönster. Miss Marples kakor till teet, allt blir slentrian och för sött i längden.
Lokstallet ligger väl kvar en stund till, tänkte jag. Jag tar en promenad först.
Gick över Nedre gatan där en doft, en bild av dagar med tunga genomsura yllekläder hängde kvar, som en påminnelse om att det pittoreska aldrig har rötterna av vemod långt borta. Genom gattet, in på Styrmannen, affären där jag brukade köpa grillad kyckling lite för ofta.
”Bingo”, sa Carina inne i den lilla charken. ”Vilken tur, vi har bara en kvar.”
”Inte idag”, sa jag och visade påsen från Gerda, Fiskelyckan stod det skrivet.
”Var hon ledsen?”
”Varför skulle hon vara det”, sa jag och tänkte att det är ju för väl att jag ger mej av ibland. Dessa små samhällen, alla som vet allt.
”Med Georg, ju ...” Alla utom jag. ”Har du inte hört?”
”Nä.”
”Det var ju dimma i morse. Han kolliderade med en annan båt.”
”Hur är det med honom?”
”Ingen större fara, men Gerda 3 är det visst värre med.”
”Vem krockade han med?”
”Man vet inte”, sa Carina och skivade rostbiff. ”Men dom får nog ut på försäkringen ...”
”Jag kan ta ett hekto såna”, sa jag och fumlade efter pipan, ”och en påse tobak, den vanliga”, sa jag och frågade aldrig var dom fick den särskilda smaken ifrån.
”Ingen inköpslista idag?”
”Jag skulle bara ha tidningarna”, sa jag, väntade på rostbiffen, betalade och gick ut. På anslagstavlan stod något om sommargäster som ville hyra eller köpa hus, och en affisch om en musikkväll på Lokstallet. Slimey Joe skulle spela. Slimey Joe, vi hade haft en del skoj tillsammans förr i tiden, tänkte jag på trappen till affären. Stod och sög in luften innan jag stoppade pipan. En våt hund med valpar kommer sällan ensam, tänkte jag och sparkade i gruset. Vilken soppa. Hur många kockar jobbar här, egentligen.
Just då kom hembygdsforskaren Kåre Jonsson förbi för att lägga ett brev på lådan. Hans lockiga gråa hår var fortfarande bångstyrigt och tjockt. Han var klädd i manchester.
”Tog du sista kycklingen”, frågade han och klappade mej på axeln.
”Jag lämnade en till dej”, sa jag och klappade tillbaka. ”Fiskelyckan, Gerda och Georgs hus. Hur gammalt är det egentligen?”
”Det är en stor sorg ... Ett sjuttonhundratalshus, ett av dom allra första. Det enda som är kvar från den tiden. Jag minns en sommar för fyrtio år sen ...”
”Varför är det en sorg”, sa jag för att stoppa Kåres utläggning.
”I traditioner har husen här på lejet gått i arv. Men allt försvinner nu”, sa Kåre och öppnade dörren till Styrmannen. ”Håll den sista kycklingen till mej”, skrek han. ”Dom nya ägarna kommer att göra om det helt.”
”Men varför vill dom sälja då?”
”Vad tror du ... Pengar. Det är alltid pengar ...”
”Men om dom nu tycker så mycket om huset, dom äger ju det?”
”Intecknat. Fisket går inte bra. Georg börjar ju bli gammal. Döttrarna äter bara fiskpinnar och jobbar på kontor i Helsingborg. Dom fick aldrig några söner, eller ... nä”, sa Kåre och låtsades tänka på kyckling.
”Vad menar du?”
”Nä, skvaller, ingenting, det pratas mycket i byarna, det är ett sociologiskt fenomen. Jag ska berä...”
”Det behövs inte, Kåre”, sa jag. Kanske har du redan sagt tillräckligt, tänkte jag.
”Nåja ... Allt förändras, det kommer mycket nytt folk ...”
”Är det så farligt då?”
”Det kan man fråga sej”, sa Kåre och såg ilsken ut. ”Torsk får man inte äta, snart är det väl slut med kycklingen också”, sa han, och hade han varit den våta hunden hade han morrat.
Bäst att ge sej av mot Lokstallet medan utsikten fortfarande syns, tänkte jag och gick långsamt mot dit där havet doftade av möjligheter, där oskrivna melodier virvlade. Och ... det var en glöd som låg och pyrde, pusselbitar som hotade att ta eld och brinna upp.

Nu sover barnen äntligen efter den årliga kräftätningen hos Malin och Fredrik. Nu är det dags för hårda puckar:

Mord i Borstahusen (illustrationer Mattias Elftorp)

1
Det fanns spår i sanden vid den gamla bunkern. Per Albin-linjen. Min farfar brukade berätta om kriget. Jag var bara ett barn. Han brukade berätta om Spanien.
”Tänk dej, vin rött som blod. Ur tjurpungar”, brukade han säga. ”Vad skulle man göra ... Blunda och dricka bara.”
Det fanns spår i sanden norr om Landskrona, just norr om Borstahusen. Just söder om Sandbergen där jag bodde i min farmors gamla kulturminnesmärkta hus. Här hade jag haft mina somrar. Hit hade jag kommit tillbaka. Som att en stor rovfågel fångat mej i Malmö, flugit en bit och sen märkt att jag var alldeles för benig och tunn. Släppt ner mej i farmors skorsten.
”Jag som ska in på hemmet”, hade farmor sagt. ”Jag behöver nån som tar hand om huset.”
”Här är jag”, hade jag sagt, som jultomten sotig och bränd.

Jag hade vaknat tidigt som vanligt, vanliga dagar. Som nästan alla dagar var. Jag tog mina insomningspiller varje kväll efter Sportradion 21.40, somnade ensam till alla ensamma som pratade i Karlavagnen.
Det hade funnits en annan tid. På båtar och i pianobarer, men det var bara minnen nu. Det hade funnits en annan tid. Med fru och dotter.
Jag hade nya rutiner nu, efter nästan ett år. Jag brukade gå söderut eller norrut på morgonen. Titta på, gräva lite, eller vattna rosorna som klängde mot dom vita väggarna upp mot det röda taket.
Alltid jeans, skjorta och kavaj. Alltid lagom slitet och ingånget. Nu var det vårvinter och vind. Jag fick ta den blåa bomullströjan också. Och halsduken. Och mössan i rött som min mamma stickat nere i Spanien där hon tyckte att allt var enklare. Allvädersstövlarna som jag hamstrat fyra par av när byggvaruhuset hade konkursutförsäljning i trakterna kring Glumslöv.
Jag nynnade på en ny sång och såg spår i sanden. Alla dessa sånger jag skrivit, till reklamfilmer och tramsiga reklamjippon. Så träffade jag en gång mitt i prick. Kärlekens vita snö sjöngs in av Björn Skifs, låg på Svensktoppen i sextiotre veckor. Bröllop, dop och begravningar. Samlingsskivor. Jag kunde ta det lugnare nu. En del pengar trillade in ändå.
Oftast tog jag den sydliga promenaden, golfbagen och fem klubbor. Längst ner där stranden mötte havet, Ven och Köpenhamn på andra sidan. Bort till golfbanan där tallarna lutade med västanvinden. Min pappa brukade prata om västanvinden.
”Tänk ... ”, brukade han säga när vi satt i lä i hans trädgård. ”Jag fick bygga ett helt hus till bara för att kunna sitta ute. Men vad gör man inte ...”
Spåren i sanden just där jag brukade svänga in till golfbanans mest norrut belägna hål. Jag brukade inte spela hålen som det var tänkt. Jag gjorde som jag ville tidigt på morgonen innan dom riktiga golfspelarna nådde ut hit. Tian, trettonde, fjortonde och femtonde var min värld. Jag skapade mitt eget liv med flera bollar och få klubbor.

Kroppen. Just där tallens skugga brukade slå i april när jag var på väg hem, låg den. Ett svart moln for snabbt över himlen och skuggade allt. Jag gick bakåt, kände i fickor efter ... jag vet inte ... Något att stoppa obehaget i och slänga iväg. Låta måsarna äta upp det. Jag ville ha lugn och ljusa dagar.
Spåren i sanden. Två som hade gått dit. En som hade gått tillbaka. En som låg stilla på magen med bara avslutade dagar kvar.
Jag plockade fram min mobiltelefon och ringde polisen.
Det var väl en satans morgon till att bli förstörd, tänkte jag tyst och skamset.


2
Kommissarie Hansen. Jag hade bara pratat med honom på telefon tidigare. När min före detta fru, Anna, hade förolyckats av en stekpanna.
”Rutinsamtal”, sa han med vass och bestämd röst den gången. En röst med toner från Danmark. ”Vi misstänker alltid dom närstående.”
”Vi har inte stått varandra nära på ett tag nu”, sa jag och skrattade, ihåligt och nära att göra ont. Men jag hade bara det försvaret, skoja bort.
”Det kan ligga latent”, sa han och jag hörde hur han tände en cigarett genom luren.

Rosorna med sina taggar. Borstahusen och Landskrona. Ibland tog jag bort filtret framför ögonen in mot mej själv, tände en strålkastare i mörkret. Undrade vad jag egentligen gjorde här. När höststormarna, när alla stormar överallt, rev upp min själ i gelé.
Vi hade haft det bra i Limhamn. Jag var inte längre sjöman. Jag var inte längre barpianist tills morgonen grydde både här och där.
Vi hade vårt lilla hus och vårt lilla barn. Vi hade varandra. Man, kvinna och dotter. Jag cyklade in till Möllevången där jag hade en liten arbetslägenhet. Så vi slet med att få pianot upp för dom sneda och slingrande trapporna. Så unga vi ändå var. Så livet ändå kändes som att nu hade vi hittat hem till ... ett liv.
Pariserhjulet i Folkets park snurrade uppåt när jag rökte min pipa på den lilla franska balkongen. Träden och lukten av hästbajs och vår.
Pariserhjulet. Dom vackra och lyckliga satt där och vinkade åt mej, och jag vinkade tillbaka.

Måsarna cirklade över oss. Som gamar i öknen i vilda västern-filmen från barndomen. Lukten av mat. Krabborna skulle snart börja kräla sidlänges från sina hålor. Han tände en cigarett nu också, kommissarie Hansen.
”Jaså, det är du”, sa han utan att titta upp. Tittade bara på liket. Tittade inte på svanarna som simmade utåt bland stenarna i det långgrunda vattnet.
”Vi har aldrig träffats”, sa jag och stoppade pipan med min tobak som luktade rökta russin.
”Jag trodde att du var äldre.”
”Jag lovar att bjuda dej på mitt fyrtioårskalas, det är bara några år dit”, sa jag och sträckte fram min hand.
”Det var efternamnet, det är ganska ovanligt. Jag minns din fru.”
”Före detta.”
”Hon klarade sej”, sa Hansen och tände ännu en cigarett.
”Ja, det ska mer till ...”, sa jag och bet mej i tungan.
”Var försiktig med polisen”, sa Hansen.
”Vad har hänt egentligen”, sa jag och längtade hem till mina vanor, farmors välstämda flygel och läsfåtöljen innan eftermiddagens eskapader. Jag såg en trut dyka alldeles nära, fånga något som var för stort för näbben. Och tappa, just mellan mej och Hansen.
”Slazenger, nummer två”, sa Hansen och tog upp det som var en golfboll. ”Hårt slag i bakhuvudet”, sa Hansen och nickade mot någon som verkade vara rättsmedicinare i vit rock och plastkläder och handskar. ”Det är Karlsson, rättsmedicin. Han är sur och tvär men bra som fan.”
”Som du?”
”Bra som fan?”
”Ja ja ... Som en klubba då, eller en golfboll ...”
”Kan vara”, sa Hansen och tog upp ett stycke bränt trä. ”Brukar dom grilla här?”
”Vilka dom?”
”Tja, inte vet jag.”
”Det är inte säsong nu. Men ... ungdomar. Invandrare, fast dom brukar sitta närmre campingplatsen.”
”Dom har kanske sina tält där.”
”Du har kanske din hjärna där. Eller, den kanske sitter fast i nåt ekorrhjul hos borstahusarna som bara grillar i sina egna trädgårdar.”
”Va?”
”Detta är allmän mark ... Jag har saker att göra”, sa jag och vände mej bort.
”Vi kommer att höra av oss.”
”Inte för sent, hoppas jag.”
”Lita på det”, sa Hansen som jag inte förstod mej på. ”Jag menade inget illa, verkligen”, sa han, och jag kunde inte låta bli att titta på spåren i sanden. Det var något som inte stämde.
”Förresten, vem är det som är död?”
”Joschan, han har sysslat med det mesta ...”
”Vadå det mesta ... Mord? Misshandel?”
”Inget sånt, vad jag vet, alltså. Smuggling, men nu är det slut.”
”Är det slut nu ...”
”Märkligt”, sa Hansen och blåste rök mot den ännu stilla himlen. ”Nummer två ...”

Intervju i HD idag av Gunnar Bergdahl, imorgon börjar följetongen. Följ den på HD eller på bloggen.

Det är något oroväckande med idyller. Den perfekta bilden. Ytans makt. Det är sånt som jag tänker på när jag svänger ner till Pumphuset i Borstahusen där jag ska träffa författaren Jonas Bergh. Han har skrivit den sommardeckare som vi publicerar i åtta delar med start imorgon. Och det är verkligen idylliskt denna sommardag i det lilla samhället som förvandlats från fiskeläge till fashionabel medelklassdröm. Men i litteraturens värld låter Jonas Bergh någon svinga en golfklubba i nattens mörker ty det är "Mord i Borstahusen". Som en hotfull påminnelse om årstidernas obevekliga gång utspelar sig Jonas Berghs deckardebut i en tid då vintern och våren kämpar om herraväldet. Det är en skildring av ett litet samhälle som genomgår stora förändringar med kommunalt mygel, slemma entreprenörer från Ängelholm och gamla borstahusare som ser framtiden torna upp sig som en höststorm på Sundet. Jonas Bergh är tillbaka där allt började.

"Jag kommer från goda förhållanden. Jag växte upp därborta", Jonas Bergh pekar ut några hus i södra delen av byn för mig där vi sitter i Pumphusets restaurang och fortsätter: "min pappa var tandläkare men farfar var aktiv socialdemokrat i Landskrona. Vi bodde i ett fint hus men vi hade minst statusprylar av alla i min bekantskapskrets. Därborta gick jag i skolan, det såg lite annorlunda ut då och nu ska det byggas mer. Men ännu bor gamla borstahusare i alla fall i vart tredje hus. Jag kommer alltid hålla på BOIS, mina föräldrar är kvar och även min syster bor här i närheten så det är klart att jag är här ofta."

Och det märks i denna kriminalhistorias levande miljöskildringar.

"Sandbergen finns med i berättelsen och tittar du dit bort ser du golfbanan även om du inte kan se just det femtonde hålet. Det ligger längst ut mot havet bortanför campingen.

En viktig del av berättelsen utspelar sig faktiskt precis där vi sitter. Jag har visserligen döpt om Pumphuset till Lokstallet – en gång i tiden gick det faktiskt en järnväg ner hit för att frakta sockerbetorna till hamnen. Men så är det alltid – man plockar lite här och lite där och så ändrar man om och så skriver man en roman om påhittade personer. Som kanske kan vara som om de vore alldeles verkliga människor. Bland mina figurer finns ett kvinnligt kommunalråd och hon har en man som alltid går i duffel och det finns en folklivsskildrare som heter Kåre Jonsson och nån har en liten affär intill ´Lokstallet´. Allt kan påminna lite om verkligheten. Men sådan är litteraturen. Och vad gäller förra årets stora litteraturdiskussion hade säkert Maja Lundgren sina skäl att skriva sin roman som hon gjorde. Jag har mina skäl att skriva som jag gör."


Ja, varför skriver Jonas Bergh?

"Det handlar förstås om ett behov av att uttrycka sig. Jag vet att jag inte är USA:s president eller så men jag tycker att också jag har ett uppdrag. Det är att skildra människor och tiden. Att göra världen bara lite mer begriplig. Berätta om personer som du inte alls känner och säga att så här kan det också vara att leva. I bästa fall kan då förståelsen bli lite större. Och ja, jag har ett klassperspektiv på det jag skriver. Det behöver inte bottna i egna upplevelser. Jag kommer ihåg hur min pappa reagerade en gång. Det var när jag var tonåring och bodde hemma och säkert hade gjort något dumt och pappa gick in på mitt rum och råkade läsa en av de låttexter jag hade skrivit. ´Vi är rockdivor/super, knarkar och säljer skivor!´ Punkpardodi var inte hans melodi utan han blev förbannad och sa ´Varför skriver du inte om hur bra du har det!´ Men jag har skildrat folk som det inte har gått lika bra för. Jag är ute efter att skapa mer förståelse för både livet och hur samhället fungerar.

Det är just genom skildringarna av förlorarna i ett folkhem i fritt fall som Jonas Bergh har fått sina största litterära framgångar. Så här skrev till exempel denna tidnings recensent Crister Enander om "En sång för Sonny och Karola" 2005: "Frågan är om någon annan svensk författare i Jonas Berghs generation – han är född 1969, givetvis i Landskrona – skriver en mer angelägen prosa? Jag tror inte det. Inlevelsen som han uppbådar med sina ofta vingklippta gestalter är både smittsam och drabbande."

Ständigt detta Landskrona!

"Det är lite dubbelt. Jag har ingen som helst lust att bli nån slags bygdeförfattare. Jag vill inte vara den som bara skriver om Landskrona. Jag vill vara han om vilken de säger att det är han som skriver så jävla bra! Men samtidigt har jag mina rötter här. När jag sökte ett kulturstipendium i Landskrona och som ansökan skickade in min roman "Och fortsätta vidare bort" skrev jag att det skulle bli en trilogi om människor i Landskrona. Jag fick stipendiet så klart. Och sen har jag också gjort ett par böcker om staden. Och nu denna deckarhistoria i Borstahusen."

Varför deckare?

"Jag är inne i en stor fet roman men jag är inte riktigt redo ännu. Och då började jag bara skriva den här historien och det var roligt. Men så blev det alltför lättsamt och så stoppade jag in lite mer allvar och svärta. För har jag någon devis för mitt skrivande är det ´underhållande allvar´. Min inspiration kommer knappast från Stieg Larsson utan mer från den danske författaren Dan Turell. Han är död nu men på 80-talet skrev han en serie om tolv böcker som just hette ´Mord i ....´ Det är böcker med litterära kvalitéer. Tyvärr har bara några få kommit ut i Sverige. Han var poet och jazzmusiker, en förgrundsgestalt för en hel generation danska intellektuella med Mikael Strunge i spetsen."

Blir det fler mord?

”Mord i Borstahusen” kommer sannolikt att ingå i en novellsamling som kommer ut nästa år men det kanske också bli så att jag skriver fler sådana här berättelser. Det ger mig tid att komma tillbaka till romanen jag har i mig. Jag förstår nu bättre varför alla skriver deckare. Man behöver inte riktigt samma energi, det är inte samma tyngd i skrivandet. Och jag läser svenska deckare. Stieg Larsson är OK, Kristian Lundberg har skapat en alldeles egen genre, Jan Arnald/Arne Dahl är bra, Roslund/Hellberg har patos och Håkan Nesser är skicklig... Samtidigt är genren lite som med dansbanden. De får all respekt de ska ha när folk dansar och svenska deckare, hur dåliga de än är i jämförelse med amerikanska, blir ju lästa. Jag tycker att "Mord i Borstahusen" är bra hantverk; en historia mixad med lite glöd.

Nu bor denne Landskronaskildrare i Malmö och har sina rutiner:

"Jag lämnar ungarna på dagis och sen sätter jag mig och skriver, en dag i veckan åker jag till Köpenhamn och bara sitter på något café och tänker och kollar folk. Ju bättre böcker du försöker skriva desto mer förberedelser måste du göra. Ta bara en sån sak som dialog. Dålig dialog är så oerhört tråkigt att läsa. Man måste komma innanför språket. Men annars är jag inte en sån där rutinperson. Jag har gått på skrivskolor och lyssnat till massa inspirationssnack men det jag kommit fram till är att det är oförskämt att inte arbeta. Mot dig själv och mot andra.

Vi tittar ut över stranden och havets sommarblänk utanför hamnen där folk ligger och badar och "visst, här har jag badat hundratals gånger" och spelar du golf? "ja, senast med författaren Fredrik Ekelund" och småpratet fortsätter. Fotografen Linda Berglund skickar ut Jonas bland fiskebodarna i hamnen. Jag står på piren, några grabbar stojar i vattnet, Ven stiger upp ur havet med sin skimrande grönska som går i gult och jag låter blicken svepa norrut förbi bebyggelsen bort mot golfbanan bortom campingen där huvudpersonen i Jonas Berghs deckarhistoria redan imorgon bitti kommer att hitta ett lik vid det femtonde hålet. Det är "Mord i Borstahusen" och sprickan i idyllen löper genom den vykortsvackra sommaren.

Gentlemanna-Jones och andra legender

Vid tiden för Wimbledonfinalen 1980 hade jag nyligen slutat trean. I vår klass hade man nyligen börjat ha PARTYN. Vid just denna tidpunkt mellan sex och nio (en timme längre än vad puben i Dynekil har öppet).
Nåväl. Björn och John spelade den famösa finalen. Jag kom för sent till partyt, men han möjligen dansa nån tryckare.

Det var tjugofem i skuggan idag. Och sol. En lätt vind vid tennisbanan. Vi hade bokat tid till fem på eftermiddagen. Jag är trettionio nu, spelar med min underskruv och backspinsbackhand på veterantouren.
Johanna är en pigg ärta, endast trettiofem. Och min brors gamla glasögon börjar kännas svaga för mina ögon. Och mina ben ... Och stelheten i ryggen ... Och ... Ni fattar.

På Lanzarote i december 2001 var jag en ung kung. Vi hade pratat mycket om tennis, Johanna och jag. Hon spelade organiserat i klubb fram till sextonårsåldern.
Enligt myten blev min mamma tillfrågade om inte jag och min bror ville sluta spela tennis efter en termin. Vi förstörde för vår mer begåvade kompis, slog mest upp bollar i taket.
Enligt myten, alltså.

Jag hade en gul tennis-trainer i barndomen, blått snöre gul boll. Den dunkade man på. Ett Donnay-racket med Björn Borgs ditstämplade autograf.

Vi fick låna bollar i receptionen idag, en slog jag bort. En annan var en gammal boll från en ... tennis-trainer.
Jag fick börja serva med solen i ögonen, förlorade dom två första gamen. Servegame är inte en nödvändig fördel när jag och Johanna spelar mot varandra.

Första matchen. Den allra första. Nerverna utanpå dom nystrukna tenniskjortorna. Det blev en promenadseger för mej, och Johanna började gråta. Hon har en annan inställning till tävling och spel än jag.
Vi spelade två eller tre matcher till på Lanzarote. Jag vann alla. Vad sa jag ... Jag var en ung kung.

Jag tror att vi spelade två gånger i Marocko. Jag vann båda matcherna.

Glasögonen var dåliga idag. Jag tyckte att planen kändes ojämn. Nätet var för högt, men Johannas bollar råkade alltid rulla över. Och nytt låneracket. Inte det som min bror köpte av en kompis på åttiotalet. Nä, det ville sej inte.
&-3 i häcken i första set.
MEN, sen kroknade Johanna. MEN, en timme går så fort.
Vi fick avsluta för dagen. Imorgon klockan sexton fortsätter den avbrutna matchen. Det är som Wimbledon.

Men nu ska vi äta räklåda, jävlar i min lilla låda. Jag har redan pratat med Trubaduren, han har sin loge där jag sitter uppkopplad. Han kan bara refrängen till Änglahund, men Elsa ska gå in och fixa verserna. När det kommer till Eva-Lena, Ann-Christin och Dans på Vejby ängar så får nog jag och Elsa fixa den biffen själva.

Följ mej en bit på vägen?

Flera norrmän i Strömstad uppför sej som ... tja, tyskar i Portugal, svenskar på Kanarieholmarna, engelsmän i Spanien.
Som man säger numer, dom tror att dom äger.
Dom tror att det är deras förbluffande värderingar som gäller.
Som ... tja, svenskar i Danmark, särskilt då när kronan var starkare än ... tja, kronan.

I ett rum på cirka fyrtiofyra kvadrat, med panoramafönster. Som ett örnnäste med utsikt över Dynekilsviken, sitter jag och är trådlöst uppkopplad för första gången i mitt liv. På nätterna sover vi alla fyra i ett litet rum i en ganska liten, men fin, stuga.
Elsa, hennes morfar och Johanna syns ute i det salta vattnet. Dom har hyrt en roddbåt för att meta fisk som jag ska grilla ikväll. Om dom inte får något så blir det en resa in till Strömstad igen, för att köpa deras överprisfiskar som norrmännen annars maler till fiskbullar.

Och i allt detta, familjeparadismys ... Människor som står mej nära lider. Jag tänker på det ofta. Hoppas att dom människorna ska märka ... att efter ett tag torkar såpan på den svarta brunnens sidor, och man kan klättra upp igen.

Silverhornet i Dynekil har varit postanställdas semesterort i minst trettio år. Johanna var här när hon var liten. Puben och restaurangen är öppna två timmar varje kväll, mellan fem och sju. Det är lite tunt, tycker jag.
Så jag har hyrt en cykel och tar den till Strömstad ibland. Cyklar fel. Cyklar upp och ner för backar. I värmen. Jag som i den absoluta grunden är en slättlandscyklist. Men två mil om dagen håller doktorn borta.
Brottas och trängs med norrmän.
Köper metkrokar.
Idag ska jag köpa fem Spendrups Guld till svärfar på systemet, eller på ... tja, systemet. Lilla Strömstad har två, nämligen.
Varför?
Norrmän med kärror.

Det finns många människor som lider. Det finns så många människor som försöker hjälpa dom som lider. Det finns ännu fler som skiter i det.
Människor som står mej nära har hjälpt mej många gånger. Jag hoppas att dom människorna ska få resa sej som lyckligare. När det nödvändiga lidandet är över.

Sydkoster var en vacker ö, översållad av nor...
På Ekenäs restaurang fick jag växel på en hundring när jag betalade med en femhundring. Två lättöl för fyrahundrasextio spänn. Det bränner i bohemfickan där jag har mina kontanter. Jag borde lära mej att betala med kort.
Anna och jag tog båten tillbaka sen, Elsa, hennes mormor och Johanna hoppade på vid en annan brygga. Båtbussar, liksom. Men fina båtar, lagom slitna och insuttna. Med servering. Jag längtar till Koster i maj eller september, när ... DOM har stuckit över bron igen.
Plura var inte hemma heller.

På torsdag?
Jo visst, det är då puben och restaurangen har extraöppet. Det är då trubaduren kommer. Det är då vi ska äta räklåda.
Jävlar i min lilla låda.

Give the man a hand

Imorgon fyller jag trettionio år. Jag börjar bli lite stel i lederna. Jag lyssnar för mycket på Leonard Cohen och Simon och Garfunkel. Ibland får jag höra att jag är vacker.
Men jag (och Lill Babs) känner mej ung.

Jag hör lite illa, men ... nu spelar dom ändå för högt, Simon och Garfunkel.

Konsert tre dagar i rad.
Fredag: Vattnet som sprutar i rektangeldammen i Folkets park. Kvarteret Korpen. Andi Almqvist som vet hur man skriver en sång om arbetarrörelsens egengrävda grav. Det var på Far i hatten. Det var en ny tid i en gammal. Det var mycket bra, och jag spillde på en kvinna med ny mobiltelefon.

Lördag: Och tåget till Landskrona efter att ha träffat Danne och hans farsa, optikern, som lovade mej rabatt. Jag har haft min brorsas glsaögon i mer än två år nu, det börjar väl bli dags att köpa nya ... Ja, jag fyller trettionio imorgon.
Sen blev det lite crazy. Träffade B. Krigare som berättade om en tvådagarskur i Prag.
Sen Hoogans hjältar. Detta återuppståndna viktiga band. En sorts halvmild punkreagge som är väldigt mycket Landskrona. Som står för mycket saker som jag också kan skriva under på.

Söndag: Skulle upp till norra Göinge, Glabhult. Tåg till Lund och sen Osby. Missade ett tåg. Så km Johanna och mötte mej i Lund, överaskning. Vi fortsatte till Malmö, Bullen och, häpp, Folkets park. Hästpojken. Bra. Väskkontroll, väskkontroll, väskkontroll. Och drängar och pigor som fyllnade till i väntan på Magnus Uggla. Håkan Hellström. Bra, men inte fantastisk, det var det alldeles för dålig publik för. Moto Boy verkar okej i Jeff Buckley-skolan. Men jag har alltid föredragit Tim.
Magnus Uggla och hans nya band fläskade verkligen på. Det är förbluffande hur den intelligente mannen kan ha så usel musiksmak vad det gäller arr, och ändå ha skrivit så många bra låtar, fram till början av åttiotalet. Det var en slakt. Herregud ... jag fyller snart trettionio år.

Tyst för fan

Nu fortsätter cirkusen kring Christiania.
Som med utlänningarna.
Människor som inget vet uttalar sej och bestämmer.
Det finns skit på Christiania, ja visst. Precis som det finns i Limhamn och Borstahusen, Lidingö och Östermalm.

Men ... Christiania, här kommer människor och tror att dom ska kunna leva utanför normerna.
Jag försöker anpassa mej till gällande regler. Jag har två barn och fru, jag måste. Men vill jag dricka lättöl vid lunchtid så gör jag det.
Jag är inte särskilt drogliberal. Men jag har sett vad alkoholen gjort ont mot många, framför allt kvinnor och barn, när drogens inneboende aggressivitet blommar ut. Alkohol är också en drog.
Men alkohol måste vi ju ha!
Men marijuana är ju farligt!
Vet du inget, håll käften! Säger jag.
Vill du inget veta, håll käften! Säger jag.
Ska man uttala sej eller agera stensäkert måste man alltid veta. Annars kan man gå tillbaka till jordhålet eller grottan.

Och vad tror du? Tror du att det handlar om pengar?
Nä ...

Köpenhamn är en av världens dyraste städer. Bodegorna försvinner. Dom vanliga danskarna blir mer och mer otrevliga och måna om sitt.
Som i Skåne.
Kom inte hit! Jo, om du kan betala mycket i skatt.
Och danskarna flyr till Sverige, danskarna kommer med sin oförmåga att betala skatt i Sverige, men med sitt härliga hygge i sovstäderna i sina slutna hem kring Limhamn, Bunkeflo och Hyllie.
Och dom kommer med sina barn, betalar subventionerade dagisavgifter.
Men så är det ju dom där jävla muslimerna ... Det är dom vi måste skjuta.

Så mycket trevligt jag har haft på Christiania. Så många trevliga människor jag träffat där. Men man måste gå innanför. Man kan inte komma i en guidad turistbuss.
Ni som är rädda kan fortsätta vara rädda, för vad det nu är. Men vi känner lukten ändå.
Om jag är rädd för något? Ja. Men jag jobbar på att komma över det, inte parfymera över det med lättköpta poänger. Det är det som är poängen. Kunskap och vilja till utveckling.

Skum från dagar och nätter i Landskrona

Kungen inledde med Dans på Vejby ängar, tätt följd av Eva-Lena. Stark öppning. Elsa och Jack lekte. Vi andra drack öl och ... jag kan inte förklara Hasse Kvinnaböske. Men han har något annat än dansbanden. Han har helt enkelt något eget.
Innan hade vi sett en duktig lustigkurre i vistältet. Men varför måste vissångare berätta så många och långa historier innan bitarna?
"Det var längesen jag såg tre män med varsin luta", sa jag till Windy, "förresten, jag har nog aldrig sett det."
Fenomen i vardagen.

Jag träffade min gamle danske granne. Jag hade fått höra att hans fru dött i cancer. Jag frågade hur det var. Berättade att jag visste. Man får inte låta bli.
"DEt är mest skit", sa han, "det tog tjugotre dagar."
Dom var verkligen dom trevligaste grannar jag har haft. Dom var alltid så snälla mot Elsa. Höll koll på henne när hon lekte på gården, när dom rökte på gården.
"Hon var ju bara femtiofem", sa han.
Jag sa att det var för jävligt, annars var jag tyst. Det var inte jag som behövde prata.

Efter badet i Borstahusen var vi på Hamnkrogen. En gammal bekant var där, några år äldre än jag.
"Jag är en av dom sista skojarna", sa han, entreprenören. Det var ett roligt möte.
Efteråt, när Johanna och flickorna gått hem till farmor och farfar. När entreprenören gått hem. När bara jag och personalen och några av deras vänner fanns kvar och jag skulle läsa tidningen. Hörde jag dom prata om försvaret.
"Lägg ner hela skiten", var dom ganska överens om. Just det.
En annan dag, på Tycho Brahe.
"Dom snackar att man inte behövde låsa dörren förr", nu kommer det, tänkte jag, fördomarna från och om Landskrona ska besannas. "Vafan då, man hade ju inget som nån ville stjäla." Det är en intressant vinkel.

Golfbanan och nostalgin och längtan.
Samtal om integration.
Dan Hylander
Cabaret Mix med Anders och Pontus och dom andra.
Och sen turen till Vollsjö.
Jag får ta det en annan dag. Nu ska jag samla upp äppelbitar från golvet.

Mord i Borstahusen ...

... är en antideckare, en kärleksfull pastisch, ett hopkok av Dan Turell, Agatha Christie och några till. Och av Jonas Berghs personliga och säregna stil som renderat honom så gigantiska framgångar.

I början av augusti kommer den att gå som följetong i HD. För dom som inte läser den publikationen går det bra att läsa underverket här, på bloggen! Hurra!?

Underhållande allvar är min paroll som författare och uppläsare. I deckarformen går vågskålen något över till underhållandets sida. Allvaret och svärtan finns, men i något mindre grad.
Jag skriver på en roman (eller två) där dom som älskar svärtan (och smärtan) garanterat kommer att få sitt lystmäte koppen full.

Tillsammans med Mord på Möllevången och Mord i Limhamn kommer Mord i Borstahusen att ingå i en roman i tre delar. Många smaskiga mord utlovas.
Vad har inte framtiden i sitt sköte?

Opportunister gå hem

Det är givetvis blattarnas fel att vården är dålig i Malmö och i övriga Sverige. Så är det att bo i trettiotalets Tyskland. Men hur dålig är vården? Jag står ut med att vänta. Jag vågar höja min röst på ett nyanserat sätt om jag blir dåligt behandlad.
Jag har varit sjuk. Jag har haft sjuka barn. Jag (min fru) har varit med om en på slutet svår graviditet, ständigt blivit behandlad gott av en tålmodig personal i ibland undermåliga lokaler.
Det här landets rasister är mesar. Kuvade och puckade människor som bara vågar anonymt sparka och spotta neråt. Så jag gör likadant. Tvi ... vale.
Ni tysta idioter kan gå tillbaka till under stenarna där ni kan klaga på att gråsuggorna har tagit er plats.
Jajaja, det begås misstag. Men är det verkligen gnället som gör ert meningslösa liv värt något? Antagligen.

Jag tänker ibland på mina kusiner. Mest på Niklas och Lotta, Johan, men även dom andra. Vi träffas inte så ofta. Niklas och jag på BoIS ibland. Annars är det begravningar, senast min farbror. Tidigare farmor och farfar.
Jag saknar inte dom. Jag bara tycker om dom, som man gör med människor som man vuxit upp med. Som har sina egna liv och våndor att klara.
Men jag minns när Gunnel fyllde år. När vi åkte till Slagthuset. Jag hade tyckt att det vore trevligt att träffas mer ofta. Ändå gör jag inte ett skit för att fixa en sammankomst.
"Vi ses på nästa begravning." Liksom.

Torsdag. Karneval i Landskrona. Ett eller två år brukade man måla gatorna i starka kulörer. Men nu är allt svart eller vitt (och då menar jag inte BoIS). Jag menar verkligen svart eller vitt. Och likmaskarna kryper sida vid sida med likformigheten.
Och Limhamns färghandlare pratar hantverkarjargong och tror att alla ska skratta åt muslimskämt. Han blev besviken på mej.
Men landskroniterna älskar sin karneval. Och jag tackar inte heller nej. Det finns guldkorn.
I morgon ska Elsa och jag se på Kungen, Hasse Kvinnaböske. På djupaste allvar önskar jag att Elsa ska orka stå ut, i alla fall några låtar.

Jag tänker ibland på att jag inte riktigt minns min barndom. Att jag skapat så många påhittade historier med verklighetsanknytning. Att jag inte längre vet vad som har hänt. Att jag inte längre vet vad som bara är fantasier utifrån några foton från Asmundtorp 1973.
Men jag minns dom likadana pyjamasarna och det lilla biljardbordet som jag och min brorsa spelade på när pappa var i Amerika 1976. Jag minns att det fanns en smygande ångest och rädsla i huset. I alla fall i mej.

Jag försöker låta bli, men jag skulle bli en sämre människa om jag inte fick gömma mej bakom ett par solglasögon ibland.
Och, jag skulle givetvis leva vidare om dom försvann, men jag håller dom tre flickorna högst i himlen.




Jag tänker ganska ofta på Malmö i mitten av nittiotalet. Mellan Södervärn och Dalaplan. Upplandsgatan. Malaga, Danne! Geta på synt och sång. Vårt jobb med att fixa stålar till öl, Firma Buffel & Båg. Tämligen skattefri och framgångsrik i det lilla.
Och kvällen jag träffade Tove. Morgonen efter en kväll på Fredman, det sorgligt försvunna. Och den märkliga kärlek jag kände för henne i något år.

Då och då tänker jag: Du börjar bli gammal, Jonte. Det är bara det.

Just do it

Det är den sjunde i sjunde och jag har för sjunde dagen i rad badat i det sköna Öresund. Det är en friskhet i att högtrycken inte är så långa. Havet blir renare.

Man måste kunna bära en skjorta. Man måste kunna avslappnat kavla upp ärmarna.
Man måste göra sitt jobb.
Man måste våga spänna av.


Egentligen rör det mej inte i ryggen om folk jag inte känner tycker att jag är dryg. Överallt där det finns en tråkig motorväg, slingrar sej mil efter mil av vackra alternativ alldeles nära. Inte nära köpcentrumen. Men det finns olika sorters ögon att se med.

Som att Selma Lagerlöf skulle betyda något för Landskrona. Hon har skrivit en tråkig dikt om stan. Det sägs att hon skrev delar av Gösta Berglings saga där. So what. Flera hundra tusen för en staty. När ska styrande människor förstå att den burgna borgerligheten till stor del kan betala sina konstverk själva.
När ska styrande människor förstå att kultur är viktigt på ett helt annat sätt. Att ungdomar ska få syssla med rap istället för att bränna ner skoltoaletter på grund av understimulans och uttråkning, till exempel.
Man bygger inte en stad så, genom gentrifiering.

Jag ska samla mej en annan dag och skriva om känslorna när jag läst recensioner av Bossens och Cohens konserter. Eller håller jag det för mej själv. Det är mina låtar, mina snubbar.

Torkild vakar över staden han inte har en aning om genom sina kameror. Brotten ökar men Torkild skyller på Brå, kommer med hypotetisk rappakalja istället för att förstå att hans spår har försvunnit i den på femtiotalet upptrampade stig som han delar med sverigedemokraterna. Allt är igenvuxet och igengrott men flosklerna fortsätter hagla som lösa patroner.

Att bära en skjorta är att inte kvävas. Att inte vara en strykpojke. Att stå mitt i gatan och visa vägen utan att vara en polis.
Jag är så trött på att skriva blogg ibland. Jag vet inte varför jag fortsätter.
Jag jobbar just nu på tre romaner, sida vid sida vid sida. Jag skriver bra. Jag skriver frodigt tajt. Jag skriver viktigt. Och, än mer viktigt, jag försöker vara pappa och man, sommarlovs- semesterman. Och allt som snurrar i huvudet.
Bloggen? Jag antar att jag behöver tramsa mej en smula.

Jag vet inte om jag har råd. Jag vet bara att jag har pengar. Jag vet bara att det är en bransch jag valt att leva i. Och jag trivs bättre än jag skulle gjort någon annanstans.
Jag beställde tre nätter i Sesimbra i september. Bara jag. Sen två nätter i Lissabon med Johanna.
Det går en slingrande väg ner till den gryta Sesimbra är. Det luktar hav och grillad fisk utan att kvälja.
Jag måste ha saker att se fram emot. Jag måste arbeta. Jag måste ... Jag måste komma till känslan.
Jag måste ha med mej två bra skjortor och två bra T-shirts, utdragna och uttvättade. Några kalsonger och strumpor. Datorn och badbyxorna. Resten fixar Tony och hotellet Do Mar. Böcker, så klart.
Bloggen? Jag antar att jag bara behöver mala lite.

Show me you

Det är inte den där blandningen av sjal, scarfes, slips, halsduk som han bär runt halsen. Det har en del med den halvknäppta skjortan att göra. Det smårufsiga håret. Jeansen.
Men det är inte det vi pratar om när vi beundrar Mats Ronanders insats i filmatiseringen av Ulf Lundells Sömnen någon gång i skarven mellan sjuttio- och åttiotal.
Det är (givetvis) kavajen.
Det är (givetvis) en milstolpe för kavajstrategin i svensk kavajhistoria.
Eller hur, Paul Weller (givetvis)?

Jag vaknade. Jag såg Kullen på andra sidan viken. Jag tänkte på Lars Vilks allt mer patetiska pseudoprovokationer. Att han låtsas vara farlig. Den karln har aldrig kunnat bära en hyggligt ingången kavaj.
Man måste ha viss värdighet. Man måste balansera på gränsen mellan den ointresserade och snobben.

Jag fick skjuts till Ängelholm, tog tåget till Landskrona. Pumpade kolonicykeln och hamnade i Borstahusen i solsken. Träffade HD:s Gunnar Bergdahl med fotograf på Pumphuset. Vi pratade om min åttadagarsföljetong som ska publiceras från och med den andre augusti. Vi pratade om annat också i den svala restaurangen alldeles vid havet. Gunnar hade svart kavaj och sommarhatt. En sorts sjalscarfeshalsduk till det. Klädsamt.

Jag blev varm. Jag älskar att gå ut på piren, hela vägen till cement. Jag svettades i min mörka kavaj, tre knappar. Det ska vara tre knappar på vardagskavajer som inte är av linne eller manchester.
Arton friska grader. Fint vatten. Och man går upp. Och man tänker vafan. Och man hoppar i igen, och dom arton graderna har plötsligt blivit varmare.

Jag saknade min kompis. Det var tidigt nittiotal. Och Malin sa: Men hälsa på honom då.
Så jag åkte till Uddevalla. Jag hade bruna manchesterbyxor som var insydda. Och en grön-brun manchesterkavaj med mockalappar kring armbågarna.
Han mötte mej på Göteborgs centralsstation. En säckstation, som Malmös i ytterligare några år. Jag gillar säcksationer. Man kan vara först och sist där.
Vi gick till Femman. Vi gick till Murveln. Det var första gången för mej.Nu går jag alltid dit när jag är i Göteborg. Och till Kometen och Cheers. Gamleport ibland. Flygarens Haga. Solrosen. Gillestugan. Och det småbrittiska som ligger nära biblioteket.
På den tiden hade dom fortfarande en teleprinter som pumpade ut nyheter på Murveln. Det satt fortfarande journalister där, nära till GP och GT. Gamla murvlar har ganska ofta en förmåga att bära upp en kavaj.

Jag lever i min bubbla. Jag vet inte hur det ser ut i din.
Man måste bära sin kavaj. Man måste visa vem man är.
En kavaj får gärna ha för korta ärmar, precis bara lite för korta.
Svart eller mörkt blå. Tre knappar. Manchester.
Man kan inte bara gå in till sin lokale dressman och säga: Ge mej en kavaj, en halvdyr. Det duger inte. Det håller inte.
Man ska inte ha en alltför urringad T-shirt till en kavaj. Det är vulgärt. En halvskrynklig skjorta, eller en tenniskjorta som dom gjordes förr.


En linnekavaj en dag när jag fick räkna mina danska pengar inomhus på grund av blåsten, därför valde jag också att bära en precis för liten Fjällrävenjacka under. Jag skulle ut och cykla, nämligen.

Man måste vara medveten. Man måste ständigt lära sej. It´s a jungle out there. Försök komma ut med livet och sinnet och lugnet i behåll.

Ett av mina länder

Jag har spenderat mycket tid i Spanien under mitt liv. Och alla dagar och nätter när jag drömt och längtat dit.
Spanien är ett stort land med många skillnader.
Kastilien. Katalonien. Baskien. Och allt det andra.

Om Kroatien hade vunnit. Detta enade folk behöver det. Hade jag sagt.
När Spanien vinner. Detta spridda folk kanske kan närma sej ett enande.
När Spanien vinner. Jag känner en stor lycka.

I Madrid. Jag såg finalen i Champions League med en katalan från Barcelona. Han bodde i Madrid. Han gillade Madrid. Han älskade sin tjej. Han jobbade med lastbilar.
Det bor stockholmare i Malmö.

Jag blev intervjuad i Folkets park inför första matchen i EM. Jag tippade att Spanien skulle vinna.

Det saknas femtioen minuter. Sen fyller min yngsta dotter, Anna, ett år. Hon är på många sätt häpnadsväckande. Med sin glädje.

Att vara barn. Att vara förälder. Jag vet inte. Jag har känt så mycket besvikelse. Jag har känt så mycket värme, kärlek.

Vi fick en kattkompis igår. Elsa och Minna och Elsas kusin lekte i parken i mörkret. Barn måste få frihet och respekt. Och en del ramar och skäll. Katten var kvar eller tillbaka i morse. Jag är allergisk, men den spann.

Så hamnar jag, i en av alla reklampauserna, hos TV8. Ett terroristprogram. Alla terrorister är muslimer. Verklig statistik är, som vanligt, ointressant hos det Fox-inspirerade åttan.
Intressant. Terrorister ser inga gråzoner. Det är bara svart eller vitt. Är man inte med oss är man mot oss. Låter som en känd president.

Imorgon åker vi norrut. Till Bjäre.
Jag ska ge er en sommarföljetong. Den börjar så småningom.

Jag har hört en hel del EM-matcher på radio i min bod. Första halvlek idag, till exempel. Radiosporten är värda en eloge, Dagge, Mats och Ralf. Till exempel.
Precis som Jens Fjellström.

Spanien. Äntligen i ett saltare hav!

Famous black and blue raincoats

Det var när farfar fortfarande levde. Det gick rykten om en gammal knallert i hyfsat skick. Det var en dröm för en cyklist som ville ta sej längre bort.
En knallert? En svart cykel med mycket liten motor. En möjlighet.
Det slutade med en ankellång svart galonregnrock med ståkrage i manchester. Den fungerade utmärkt tills jag lånade ut den till en mindre nogräknande kompis. Sagan var all.

Det är med regn som med vinden. Man kan stå ut, man kan till och med föredra ett regn presenterat på rätt sätt. Det gråa strilande regnet som nästan alltid får vinden att mojna, dofterna att komma fram när du känner dej priviligierad när du går ut på bryggan. Är det då sommar. Läcker då inte taket på T-bryggan, så är havet ljuvligt. Och det är bara du, och den som verkar vaka över dej. Du är vuxen och lugn.

Du minns sena eftermiddager med stark blåst och vågor, regnet som kommer i attacker. Du får inte vara ensam då. Du ska stoja då. Du får vara barn igen då. Vattnet är varmare än du någonsin minns.
Och skratten när ni går tillbaka till huset är så sanna som dom kan bli. När man borrat sej ner till det allra innersta.

Jag hittade en blå galonjacka i det där huset på kullen. Jag vet inte vem ägaren har varit. Den var precis så liten att den ändå passade. Jag trivs i den. Jag känner mej som mej själv i den. Jag kan gå rak på gatan över torget upp i tornet, säga att här ser ni mej. Detta är jag. I den blå regnkappan som är för liten. Jag vet, det är längtan tillbaka till något som aldrig fanns.

Jag köpte två paraplyer i Marseille. 27 euro. Ett med delfiner till mej och ett rosa till Elsa. Hon har dom till kryckor när hon leker i trädgården nu, medan ett solregn faller, som hon inte bryr sej om. Är det bortkastade pengar? Nä, det är bara att gå över den tunna gränsen och säga: Vilket roligt och påhittigt sätt du sprätter ner pappas pengar i jorden på.

Sko dej på andras jobb

Malaga är för vissa människor en flygplats. En plats där man stressar efter kärror till väskor, kärror man hyrt att köra på vägar med. Och bussar att åka till hotell med.
Malaga är en stad.
Picasso spenderade vktiga unga år där.
OCH, för oss älskare av ökenkängor, är det ett himmelrike. Man kan gå mellan kakelbarerna med tysta steg, ta en paus i jakten på den perfekta skon. Ta ettglas av något slag. Titta på sina ingångna samtidigt som man klappar kartongen med dom nya.

Jag köper ett par ökenkängor vart tredje eller vart fjärde år.
Teneriffa, tänker du. Javisst, i Puerto de la Cruz köpte jag mina blåa i januari 2001. Det var dom sista skälvande månaderna innan jag skulle ta tag i mina grava alkoholproblem. Fötterna var större, svullna, då. Jag föredrar därför dom blåa på vintern, när jag kan ha raggsockor. Som ni vet kan ökenkängor bli hala på is eller i slaskigt väder. Dom är ju gjorda för ett annat underlag.

I februari 2006 köpte jag mina sandfärgade Bowel i Malaga. Ökenkängor kostar inte många hundralappar i Spanien.
Man ska inte ha för vida byxor till ökenkängor.
Man kan med fördel ha ett par avklippta jeans och uppdragna strumpor till ett par ökenkängor.


Du undrar om mina mörkbruna, dom jag hade på bröllopet i Rådhuset? Jag vet inte namnet på dom (det blir inte mycket pengar på den här bloggen). Men jag rökte cigarr och spillde aska och champagne på dom när vi firade efteråt. Dom borde vara inköpta i Setubal på 90-talet, en stad med ett lag som stundtals ligger i högsta protugisiska ligan. Sen gick vi och åt kebab som bröllopsmiddag och jag tror att jag spillde lite stark sås på dom också. Jag hittade dom nu. Jag tror att jag ska ha dom idag. Dom är rena, men borde kanske borstas. Sånt vet jag ingenting om.

Brunaktiga skor i mocka. Det började i Edingburg 1991. Jag köpte ett par polska vandringskängor. Jag gick många vägar med dom. Jag sov i dom. Jag åt dom till frukost och såg dom återfödas. Jag lämnade in dom för lagning två gånger. Sen, efter fyra underbara år, tog allt slut.

Vad bryr jag mej om varför

Jag eldar upp en bokhylla. Jag fick en yxa i Vollsjö. Jag högg sönder bråte på ödetomten. Jag dödade ett gammalt skåp. Min vassa yxa.

Kallare än Kargil-Carina Rydberg
Nomaderna-Carl-Johan Vallgren
Nödvändighet-Amanda Ooms
Blod och tarmar i plugget-Kathy Acker
Lysande utsikter-Kathy Acker

Det var åttiotal och nittiotal. Det var inte bara Kafka, Camus och Ekelöf. Det var inte bara Lundell och Kerouac. Men det var samma frågor och samma längtan.

Gräsklipparen är sönder. Jag hugger huvudet av grässtrån med min yxa. Jag ville ge mina barn en sommaräng. Jag ville ge dom ett äventyrsland. Jag ska ge dom ett hus på Bornholm istället. Jag ska bygga upp det av gamla träd som blivit papper. Sen kanske, när dom har blivit vuxna. Kanske barnbarnen kan ...

I huvudet på John McEnroe-Tim Adams
Februari-Hans Gunnarsson
I skuggan av ett brott- Helena Henschen
Kostym-Ninni Holmqvist

Det är något med bänkar, tidningar, böcker, ett glas öl i handen, krogbord med publik som vet hur man uppför sej. Ruffigt men korrekt.

Det var ett dyrt och smaklöst tivoli. Det är precis samma sak som dom amerikanska blåbären. Vad är skillnaden? Dom är större. Vad är skillnaden? Tivolit var mindre. Men dyrare.

Jag brukar köpa en väska varje eller varannat år. I Ystad. I den gammeldags väskaffären där gubben pratar och kan allt om varorna. "Det är ju en klassiker", sa han när jag köpte min andra eurobag. Svart, stående (passar bra på barnsadeln då, är dessutom snyggare) med minst tre fack. Något större än en A4. När jag köpte min tredje hade man ändrat lite på modellen. Ett fack till.
Jag sliter på cyklar och väskor. Jag har alltid väska med mej. Jag måste ha mina papper, skrivböcker, vanlig bok. Band att lyssna på, pennor, batterier, servetter. Tågtidtabell.

Rapport från en skurhink-Maja Ekelöf
Sammanbrottet-F. Scott Fitzgerald
Ich bin ein biblothekar!-Christer Hermansson
Svarta biljetter-Jayne Anne Phillips

Det var ett fult och smaklöst tivoli. 120:- spänn för tre barnkaruseller.
Min senaste eurobag gick sönder i Madrid. Jag hittade en perfekt modell på tivolit, en Star Dragon. Visst spelar utseendet och väskans funktioner stor roll. Men märket är det vikigaste. Star Dragon, Exciting World.

Som ni märker, för at piffa upp min blogg. För att tjäna ännu mer pengar på den. För att både vara konsumtionshipp och kulturrätt, har jag nu börjat modeblogga, samt gett mej in i den (visst, lite dammiga) väskdebatten.

Medan jag lyssnar på Leonard Cohen

Vinter vid Grand Central-Lee Stringer
Lasermannen-Gellert Tamas
Sjunde juli-Jill McCorkle
Agadir my love-Pamela Jaskoviak
Sekonderna lämnar ringen-Stig Claesson

Under en militärgrön presenning ligger jorden som låg där min bod ligger nu. En kulle av plast att åka pulka från, att ha till sin egen ö och värld.
Uppe på presenning har regnet vräkt ner en plastburk med blommor som Elsa och Minna har plockat. Dom hänger paraplyer upp och ner i plommonträdet.

Stilla dagar på floden-Sture Dahlström
Kaktusstigen-Sture Dahlström
Änglar blåser hårt-Sture Dahlström
Hemingways sista flamma-Jan Sigurd
Ok, amen-Nina Solomin
En desertörs bekännelse-Joshua Key

En gammal Månadsjournalen om Salman Rushdie. Att leva under dödshot.
Jag vet alldeles för lite om min farmor och min mormor.
Allt jag skriver är en väg mot förståelse.
Kommer du ihåg när vi hörde ett flygplan i luften, sprang och gömde oss under taket. Bomberna kommer. Sovjet kommer. Det var så i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Att leva under dödshot.
Alla dessa tidlösa rädslor.

The Trinity sessions-Cowboy junkies
The caution horses-Cowboy junkies
The first of a million kisses-Fairground attraction
In my tribe-Nu glömde jag namnet på gruppen. Men: ”Hey Jack Kerouac, I think of your mother, and the tears she cried …”

Det finns en dröm om ett evigt liv på Saltkråkan. Det finns en dröm som tror att det var så det verkligen var.
Det finns en klocka som alltid går för fort. Och jag tycker inte om att springa.
Det fanns en bild i religionsboken när jag gick i åttan. Genesarets sjö, så stilla och blå. Och en klippa att dyka från. Jag stirrade och stirrade tills flygplanet äntligen lyfte mot Spanien.

Okej då

Uppstigning halvsju istället för kvart över. Jag måste hinna med. Idag ett bad i olja och kokos. Allt på Lill-Babs inrådan. Och jag är som grisarna, renhet framför allt.

I koloniträdgården. Missade bussen och tåget efter BoIS viktoria. Stannade en natt till. Radion på, det ska vara lugnt under natten. Det ska vara Mauro och Lisa och Julio.

Den svenska deckarförfattarinnan Bodil Mårtensson blev bestulen för ett halvår sen, ungefär. Hennes synopsis/stolpar/skelett till en roman försvann. Det har det stått om i skånska tidningar många gånger nu. Hur orkar tidningar haka på den gratisreklamniten mer än en gång?

Scoop från en deckarförfattare in spe:
"I Madrid glömde jag en stor och en liten väska på ett café när jag pausade i hotelljakten. I den större väskan låg alla mina anteckningar, i den mindre min dator. Anteckningarna försvann (med Bodilmått mätt ungefär tre böcker), men datorn fanns kvar.
Några månader tidigare hade jag blivit av med ytterligare ett anteckningsblock i Köpenhamn, innehöll blygsammare en och en halv roman."

I kolonistugan. Solen sken i halva trädgården. Regnet föll i andra halvan. Vi lever på gränsen. Gungan förblev torr, blommorna vattnades. Vi lever på rätt sida gränsen.

När västvärlden skyddar sej mot fiender (verkliga eller ej) kallas det att den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja.
Högertyckare missar aldrig en chans att att kalla VP kommunister. Missar aldrig en chans att klanka ner på kontrollsamhället i det forna Sovjetunionen.
För väst har ju riktiga fiender. För väst idkar ju den sanna och goda läran.
Som om inte öst tyckte att dom också gjorde det.
Som om västvärldens ideal inte kommer att kännas bisarra inom en ganska snar framtid. Som om inte domen kommer att bli hård.
Som om inte Ryssland är ett land som saknar kontroll i vulgokapitalismens spår.

Senare i sommar kommer min deckarnovell att publiceras i en tidning nära dej. Åtta uppslag på åtta dagar. Och jag är inte riktigt klar än. Det blir min första deckare på över tjugofem år.

Utdrag från något

Flipper. Köpenhamn. Tivoli. Flickor som tjatar. Jag som inte kan säga nej. Nu kommer regnet. Nu kommer blåsten. Nu kan jag jobba bättre. Nu är det andra punktisen på en vecka. Det blir pengar det, som Malte Lindeman sa, Valfrids son.
Flipper. Dålig aptit. Promenader inte för att promenera utan för att komma nånstans tvunget. Promenader för att jag inte tycker om stadsbussar.
Och hela tiden flipper.
Och hela tiden en massa annat. Telefonsamtal jag aldrig ringer, men borde.
Pengar som jag inte ens fått se försvinner.
Och hela tiden ändå ett slags lyckligt liv.

Och att möta det första riktigt mörka vårregnet med bankande huvud. Och allt annat som värkte, värkte ju bara hårdare då.
Jag somnade om. Vaknade. Värmde lite tomatsoppa. Somnade om. Vaknade, och in i frysen igen, isbitarna som smälte nerför mitt huvud som kändes mildare nu. Och en burk med sparrissoppa att värma.
Söndag, Herre, det var verkligen söndag. Vad gjorde du inte för att få dina lamm att förstå storheten i att slippa plågan ibland, få dom att känna tacksamhet för att någon gång då och då få se en lycka komma gående på den rökiga grusstigen, snabbt svisja förbi.

Himmel ...

"Vi ska inte fira Sveriges nationaldag, vi får ju inte lov att vara svenskar ...", säger ett pucko från Ekeby i Radio Malmöhus.
Alla andra pratar om det fantastiska Norge.
Svenskar är det gnälligaste folket i världen, och det mesigaste, och det lataste. Gå ut och fira er förbannade nationaldag då! Vem hindrar er?
Om alla gökar som säger att vi ska vara som dom fjöntiga norrmännen (som i sin masspsykos ger sej ut och firar) hade firat så hade det blivit något. Fråga mej inte vad.
Vad jag vet firas den fabricerade fåndagen på hur många ställen som helst.
Firar gör man när man har något att fira. Till exempel när Zlatan gjort mål i EM.

Apropå EM. Innan Portugals match på lördag ska jag prata med en journalist i Folkets Park i Malmö där matchen visas på storbildsskärm. 20.15 tror jag tiden var. Vad jag förstår ska jag också synas på storbildsskärmen, det vill till att måla sej gul och blå då.

Och glöm aldrig. Länder som inte är så bortskämda. Länder som har i ganska färskt minne krig och ockupationer, revolutioner. Dom firar för att det finns något att fira.
Vi är långt nere på promilleskalan om jag skulle säga hur stor del av det svenska folket jag skulle vilja fira. För det är människorna som är landet. Och svenska folket är ett småsint folkslag som vägrar förstå vilken förbannad tur dom har haft som ändå fötts just här, långt från krigen.
Och skitsnacket om dom som byggde upp landet. Vi blev en rik nation för att vi fegade ur, svek en sak, under andra världskriget.
Och ändå bor jag här.
Och ändå längtar jag hem när jag har varit utomlands i några veckor.
Och ändå längtar jag bort.

Svår match idag. En sån vi bara ska vinna. Sju-noll.

(Don´t)stop me if you if you think you`ve heard this one before

BoIS vann med två-ett borta mot gamla goa Åtvid. Och det var ju ganska självklart att det skulle bli så. Att experttipparna aldrig lär sej. BoIS vinner alltid när dom är nederlags- eller krysstippade. Utan svärdet i tråden över huvudet gör vi alltid underverk.
Vi blev favoriter ett slag, alla som vet något om BoIS vet att då börjar raset, det är bara att hoppas att fallet kan stoppas.
Varken mer eller mindre. Inte svårare. Men svårt.

Jag spelade nio hål golf i La Cala. Det var trevligt. Det var så längesen jag cyklade ut till golfbanan innan skolan när vi hade sovmorgon. Att gå där med freestylen och vara ensam eller nästan helt ensam, på banan. Denna frid som åtminstone min själ behöver.
Och man lyssnar på musiken och texterna kommer rakt in i en, musiken som gör allt starkare. Man måste leva rakt in i det.

Det får mej att tänka på mina fotbollsförfattarkompisar Pontus och Andrzej. Jag har försökt skicka mejl till dom, men dom kom inte fram.
Så! Nu istället! Grattis till kulturstipendierna, om någon läser här. Eller om någon som känner dom läser och råkar träffa dom. Mycket välförtjänt.

Det får mej att tänka på Robert Forster. Han är så stilfull. Så sparsmak. Och så förbannat innerlig. Och det pyr och glöder så förbannat inom honom. Ingen tegelstensroman med bla bla bla så att man inte orkar se när håret på armarna krusar sej och man ryster inombords.
Och någonstans handlar allt om hans, i säkert trettio år, vän och låtskrivarkompis Grant McLennan som dog förra eller förrförra året.
Det är så graciöst. Det måste vara årets bästa skiva.
En riktigt snabb låt. Den som uttalat handlar om Grant. Käck med fiol, och så stannar allt i bara kanske tjugo eller trettio sekunder, och ... tårarna ... och ... I wrote these words to his tune that he wrote on a full moon / And a river ran and a train ran and a dream ran trough everything that he did.
Det blir inte vackrare.

Här får ni, litteraturälskare:

September 1992

Caroline lyssnar på Lou Reed i freestylen, håller just på att somna när bilen plötsligt kränger för mycket. Han trycker en hand på hennes lår, nära längst upp och in.
”Asshole”, säger hon och spänner sina bruna simmerskearmar, ”du gjorde det med vilje."
”You reds ...”, säger mannen som gett henne lift. Han är över fyrtio med en vigselring. Caroline är tjugo.
Det går så fort. Hon tänker inte, bara slår till med armen som inte är röd i skinnet. Han trampar på bromsen. Det är öken. Hon öppnar dörren och slänger ut honom.
Det går så fort. Hon är så ung. Hon bara gasar. Ensam. Fri. Kanske.
Och Lou reed sjunger Vicious. Det är inte jag. För tio år sen ...

Grisslybjörnen var alldeles tyst, stod vid floden och fångade lax. Pappas pekfinger, ssch, framför munnen. Hans till hälften indiansvarta hår och krokiga näsa. Kameran och en fisk som hoppade högt, en labb och rakt in i gapet.
”Jag trodde inte att man kunde göra så”, sa Caroline senare, vid elden vid stugan av mörkt trä.
”Jag har det på bild”, sa pappa och klappade kameran.
”Jag kan inte förstå det”, sa Caroline, och det var mycket större än naturfilmerna som pappa alltid ville se på. Det var mycket högre träd, mörkare grönt, bergen bakom var inte kulissen, var som att kunna ramla rakt över. ”Jag är inte rädd.”
”Dom kommer tillbaka”, sa pappa och hällde kokande vatten över den torkade kycklinggrytan.
”Hur vet du det?”
”Hon älskar dej”, sa han, och om fyra dagar skulle flygplanet försvinna från startbanan, mamma och storebror Tim skulle flytta till la Suede. Mamma ville flytta hem. Pappa ville stanna hemma på förfädernas trampade jord.
”Hon älskar väl dej också?”
”Jag vet inte ... Jag vill aldrig ljuga, Caroline”, sa hennes pappa, och hon var tio år och han skulle fylla sextio om några år. ”Det blev så sent i livet.”
”Va?”
”Hon vill annat, man måste försöka förstå andra ibland.”
”Jag förstår inte”, sa hon, och hon älskade floden och bergen. Träden. Hon älskade att simma i sjön och i bassänger. Kylan gjorde inte ont. Hon brydde sej inte om kylan. ”Jag förstår inte, pappa ...”
”Jag älskar dej”, sa pappa, och bara en arm. Bara en hand på axeln och blicken från ögonen rakt in i hennes. ”Se, där hoppar en lax!”
”En glad lax”, sa Caroline och försökte skratta.
”Man får försöka.” Sa pappa. Alldeles ensam i solnedgången. Med Caroline.

Hon kör bilen mot en solnedgång. Merde! Det är Lucky Luke som kvinna. A lonesome cowgirl. A long way from home.
Vidare in i USA, mot New York. Lou Reed sjunger om Romeo och Juliet. Lou Reed sjunger med skönhet om skiten som man inte ens behöver skrapa på ytan för att hitta.
Caroline says: Jag minns första gången. När vi var på besök i Sverige. I Landskrona. Jag minns hur vacker och snabb han var, trots hältan. Att han flöt fram. Jag minns hur snett han log.
”Det här är Pange, le explosion”, sa Tim och skrattade. Tim som också blivit lång. ”Han är min bäste vän.”
Hon minns deras mopeder. Att hon satt bakom Pange och han kunde ingen franska. Han skrattade på engelska.
”Ealhouses”, sa han när dom kom nerför backen och såg havet och bryggorna. ”Det heter Ålabodarna. Han bodde här, en skald, min pappa brukar ...” Så försvann solen i hans ögon.
Han och Tim var arton. Hon var fjorton. Dom drack öl och tävlade om vem som kunde simma längst ut.
”Det är inte farligt”, sa Pange när Tim skakade på huvudet. ”Det är långgrunt”, sa han och reste sej upp, bottnade flera hundra meter ut från den steniga stranden.
”Det gör inget om det är farligt”, sa Caroline

Lou Reed sjunger om den vilda delen av piren, där! Där kan man se vem som kan hoppa högst. Vem som vågar. Dom ska mötas där. Pange är ledig från skolan i Phoenix. Dom ska mötas där solen går upp igen.

Ett plus ett blir tre igen

Nästanborstahusbon och folkpartisten Torkild Strandberg har jag aldrig förstått mej på. Fast ändå. Men jag trodde att han var mildare. Att han var mer förlåtande. Han verkar som en hämndgirig pojke som alltid fick stå utanför.
Men nu är det andra som ska stå utanför, och pilskt glutta in genom stålmurarna med taggar till överklassreservaten.
Borstahusens camping är populär bland ”vanligt” folk, sossar, en och annan sd:are kan jag tänka mej.
Den ska Torkild riva, även om han kommer att säga flytta.
Torkild tar väl ingen semester i sin jakt på makt makt makt.
Men inte fan vill han att campingen ska stå i vägen när Landskronas karriärkåta politiker ska se till att få fler folkpartister (och säkert en del sd:are) till stan.
Resultat resultat resultat.
Människor? Människor? Människor?
Nä, dom skiter vi i, om dom är utanför murarna.

Vi stannade i det tämligen rasistiska Frankrke på väg till det ännu mer tämligen rasistiska Spanien.
Nej! Inte alla människor. Men en helt annan attityd. Det Europa som Torkild och dom andra vill smyga sej in i med smyglögner och smygkramar och ... Men så är det i Europa!
Jaha, och vad hände med det stolta föregångslandet Sverige?
Vad hände med det landet som under en kort period faktiskt var ett föregångsland?
Jo, det blev ett land av egoistiska, penningkåta, makthungriga människor som antingen har fula kläder och klockor och stora spritflaskor för att visa sin storhet.
Eller har fula kläder och inprogrammerade argument för att förklara att dom gör rätt, för DIN skull. In my ass!

I ett tåg i Spanien. En Clint Eatswood-snut skiter i att jag sitter i en annan vagn, att jag saknar pass och biljett. Jag är ganska ljus. Jag säger att min fru och mina barn sitter längre bak. Han nickar och skiter i vilket. Men en svart portugisisk kvinna (säkerligen bördig från imperialismens kolonier som hon lämnat när allt var utmjölkat) får problem. Ett riktigt pass. Ett riktigt ID-kort. Trots det. Dom är tre poliser som jävlas med henne.
Välkomna till det nya Sverige, vilken dag som helst. Om det inte redan är här.

Landskrona har problem. Nästflest fattiga barn i Sverige.
Vad gör då stadens ”starke” man?
Jo, han gör samma fel som Malmö (den stad med flest fattiga barn) gjorde för åratal sen, koncentrerar sej bara på att skaffa attraktiva bostäder. Skiter i problemen.
Jo, vakter. Men VARFÖR GÖR MÄNNISKOR SOM DOM GÖR? Dom ser ingen framtid. Dom ser bara hatet, dom blundar för det andra (precis som många LA-bor gör).
Jo, jag vet att man behöver skattebetalare. Men man behöver även medborgare som kan se en framtid, som kan se en möjlighet att kunna, någonstans mycket långt bort åtminstone skönja denna möjlighet.

Det bor för få chefer i Landskrona. Tycker Torkild.
Kanske det.
Men, framför allt, det bor för många människor som är missnöjda med sin situation i Landskrona, av olika anledningar. Människor med olika bakgrunder, åttio år i stan eller tre. Jag tror inte att cheferna bryr sej ett skit om dom. Inte Torkild heller.

Stå upp och säg som det är istället, Torkild: Ge dom en klase bananer och skicka iväg dom på en stock i sundet.
Så kanske du kan tjinga det finaste huset i det som ändå inte kommer att vara Borstahusen. Det ligger för långt åt det bruna till höger om man vänder kartan lite.