Sista bluesen från Landskrona

Det var i början av 00-talet och Thomas (H Johnsson) och jag snackade om att göra något tillsammans. Jag minns en dag nedanför vattentornet i LA, när färjan kom från Köpenhamn och Thomas hade fått ett mindre stipendium och vi tänkte vad fan, och åkte över. Jag minns att vi satt och skrattade åt hundar på Christiania och hade en fin dag och kväll. Men det var ju inte det vi hade snackat om att göra tillsammans, vi hade ju tänkt att han skulle fotografera och jag skriva.
Och det gjorde vi efter några år.
I maj 2007 firade vi utgivningen av den svarta boken, En blues från Landskrona, på Seglarpaviljongen (ja, alldeles nedanför vattentornet) med spelningar av L.T. Fisk och The Negatives, succén var ett faktum.
Några år senare kom den vita boken, Mer blues från Landskrona där vi fortsatte skildra vår uppväxtstad personligt och allmängiltigt, på ett sätt som vi tyckte fyllde ett kalt och kallt rum som annars bara hade stått och gapat tomt.
Städer behöver skildras, om och om igen. Städer förändras.
2013 fyllde Landskrona 600 år och Thomas och jag gjorde en utomhusutställning (Söndagar) som också blev en bok.
Och nu skriver vi 2015 och vi har en tid planerat att avsluta vår bluestrilogi med Sista bluesen från Landskrona. Det är inget man gör på en kafferast. Det är mycket jobb och förutom det konstnärliga gör vi allting annat själva. För en löjligt låg ersättning. Det är ändå våra yrken, fotograf och författare.
Men vi vill verkligen det här och vi anser väl att vi samlat ihop så pass mycket pengar att det känns lönt att sätta igång på allvar. Så det gör vi och räknar med att Sista bluesen från Landskrona ska spränga sönder årets julhandel.
Sen får någon yngre landskronaskildrare ta över stafettpinnen, vi har gjort vårt.
(Mer blues ... och Söndagar finns till försäljning, det är bara att kontakta mej, här eller på jb23@spray.se. Du kan även köpa de flesta av mina andra böcker).

Dog City Blues

På de allra flesta sätt gillar jag Jacob Härnqvists deckarroman Dog City Blues. Det är noir så att det stänker svartvitt om det, snabba puckar, driv, spänning. Och en snabb historia med lagom många vändningar. Hårdkokt så att det räcker (och möjligen blir över) när Leo (den fd snuten och numera ägaren till en boxningsklubb) halkar in i en stenhård historia med kriminalitet, våld och våld (och en avtrubbad men godhjärtad medhjälpare, var kommer de ifrån, alla dessa deckarnas osårbara övermänniskor?). Bra miljöbeskrivningar av Malmö och dess undre värld, av desperation och hopplöshet (och även en del kärlek). En bok som känns.
Jag gillar alltså det mesta och jag ligger i mitt badkar och åker mitt tåg och läser vidare och längtar efter att bada mer och åka mer tåg.
En bra bok, alltså, Dog City Blues. Klart läsvärd och klart i framkant i sin genre.

(Men!!! Förlaget Orda: skärp er, detta är ännu en av era böcker som är fylld av dålig korrläsning och flera misstag som en redaktör borde ha rättat till. Vad sysslar ni med på förlaget? Jag har hört berättas om korrfel som författare påpekat men som inte åtgärdats, det är pinsamt och slår oförtjänt undan benen på seriöst menande författare, för att inte tala om den kompakta skuggan över förlagets rykte.)

 

Vårens möjliga hopp

Idag var det premiär på Malmö cirkusskolas årliga föreställning. Rapunzel, tjejen med det långa håret och häxan och tornet där hon var fången. Min dotter Elsa var med. Det var andra maj. Det var Folkets park. En annan dotter och hennes kompis åt korv med pommes frites. Min cykel hade punka, det var längesen sist och jag kommer ihåg ett annat för längesen när jag vaknade i Lars dammiga lägenhet på Kristianstadsgatan och han sov någon annanstans och hon ville sova länge än och jag gick ut och det var Första maj och jag gick till Konsum och köpte frukost, gick genom Folkets park och satte mej på en bänk och solen slog redan ganska högt in genom vårlöven och jag tänkte på Kvarteret Korpen och Bo och jag tänkte på min farmor och farfar och jag tänkte på att jag aldrig växt upp i det svåraste, aldrig varit tvungen att ta nödvändig ställning för att överleva.
Och jag går på gatorna nu och det är osäkra steg och det är en osäker framtid i en osäker tid.
Men jag möter godhet ofta, jag möter andras och ditt leende och närhet och jag tror fortfarande att det mesta ordnar sej, kanske inte för alltid, men för en stund.

Dogge och Johannes Brost

Det är fredagkväll och min yngsta dotter och jag har ätit kyckling, tomater och oliver. Det är fredagkväll och min äldsta dotter är på cirkusträning i Folkets park och jag ska strax cykla dit för att följa henne till bussen, sen cyklar jag till Limhamn och hon åker ... buss. Det är fredagkväll i april och kvällarna blir ljusare fortfarande hela tiden och så länge det är ljust får Elsa som är tolv år gärna gå till bussen själv. Men inte när det är mörkt. Det har jag och hennes mamma (min fd fru) bestämt. Det är fredagkväll och min fd fru är på poesiperformance. Det är fredagkväll och ibland haglar det, ibland regnar det. Ibland skiner solen varmt.
Det är alltså fredagkväll och jag tycker ibland att det är skönt att vara ensam utan barnen, oftare saknar jag dem. Men ... alltså ... fredagkväll och den senaste veckan har jag läst Kim Veerabuthroo Nordbergs bok om Dogge Doggelito och Leif Eriksson och Martin Svenssons om Johannes Brost. Ibland vill man bara försvinna. Dö inte nyfiken.
Två män som "råkat" skaffa sej några barn som de inte orkar (på olika sätt, av olika anledningar) ta ansvar för.
Två enorma egon som slår ifrån sej smärtan och ansvaret. Två vuxna barn. Droger, förnekelse. Två små pojkar.
Och mycket mer än så i en ofrivillig undertext.
Men inga dåliga böcker.
Inga osympatiska huvudpersoner, trots allt.
Jag har försökt skriva djupsinnigare analyser av de här två böckerna men när inte huvudpersonerna bjuder in till djup eller offrar något, så orkar inte jag dyka och bryta nacken.
Boken om Dogge är milsvitt bättre skriven, men Johannes självupptagna och självidoliserande snack är absolut underhållande.
Läs själv, det går snabbt och du ångrar inte dej.

Marianne och The Smiths

En recensent menade att jag skrev en hel roman som en släkting till den här sången. Det är kanske sant även om jag inte tänkte på det när jag skrev. Men jag minns Marianne Faithfull på teve i slutet av sjuttiotalet när jag fortfarande var ett barn, mamma och pappa (som gillade Rod Stewart) nämnde hennes raspiga röst som ett utslag av skörlevnad. I min värld var hon alltid en klok kvinna med integritet, pratade till mej på ett ickemästrande vis med omtanke och hela tiden: Även om allt shit inte är ditt fel, är du aldrig utan ansvar. Du måste alltid skaffa din egen stig.

Och i skrivandet av samma roman, en liknande händelse. Min redaktör påpekade hur snyggt jag hade fått in The Smiths i boken, i kapitlet där Andy är gulligt svår och djup. "Vadå, Smiths?", sa jag. "Det att han berättar om cykeln med punktering, berget ... This charming man, ju ...", sa redaktören och: "Ah fan", sa jag och det är klart att jag hade lyssnat en hel del på Smiths genom åren, men jag hade ingen tanke på den låten när jag skrev om den punkterade cykeln. En sorts intertextualitet, allt man sugit i sej av musik och litteratur, alla historier man hört.

Kvalitet

Någon gång i slutet av åttiotalet lånade jag ut Stig Claessons Dagarna före lunch till Mia. Jag har inte fått tillbaka den än (min dröm om det mjukt hårda, min modell för hur litteratur ska skrivas, min vision om att berätta vad som behöver berättas: den som förstår förstår, de andra kan vi skita i, de obildbara, min tanke att lallarna får väl fortsätta lalla då, det är er förlust).
Dagarna före lunch är en hårdare version av den magnifika En vandring i solen.
Mitt liv är ibland en hårdare version av vad jag drömde om när jag drömde om vandringar i solen och att äventyret bara var soligt.
Äventyret är så mycket mer än soligt, så mycket intressantare.
Jag går den väg jag går, skulle aldrig ha velat gå någon annan.

Låtar jag fortfarande blir blödig av (1)

Vi målade ett ganska stort hus på Bjärehalvön, lyssnade på den där radion med bruten antenn. Vi hade varit ett par men inte längre. Men det tog några dagar med målandet och vi övernattade och det fanns ett barskåp och vi blev väl salongsberusade och den där radion med bruten antenn spelade då och då Instant repeater 99 och det blev kvällar då vi rörde varandra, stunder då vi trodde att vi älskade varandra mer än som goda vänner.

Vi satt ofta på Retro på Ängelholmsgatan då i mitten av 90-talet, pratade om litteratur och han hade skägg och långt hår och tyckte om melodiös hårdrock och jag lyssnade på allt, men många som sjöng på svenska, unga och gamla, levande och döda. Han skrev begåvat snårig poesi och jag försökte skriva tung och viktig prosa på ett lättförståeligt sätt. Men i någon sorts ensamhet och i Trash möttes vi, den dundrade in i oss och vi kände igen oss själva och varandra medan hösten eller den kalla våren var svår vid Möllevångstorget.

För tidig död

Jag lyssnar på The Fine Arts Showcase och Gustaf Kjellvander är fortfarande död och han blev bara 31 och det har kanske slutat regna men Gustaf Kjellvander är fortfarande död och jag har alltid letat efter döda människor som är äldre än jag, alltid letat efter de visare snackarna.
Så står jag här igen, dag efter dag med musik i öronen och det är Gustaf Kjellvander igen och han kommer att vara 31 i alla dagar och död och sjunger fortfarande de bästa sångerna och jag var över fyrtio och kunde fortfarande bli förälskad och vi kysstes och hon skulle åt sitt håll och jag åt mitt, men vi stannade och det var kanske inte snö som föll, men det var livet som levde, och vi skulle träffas igen, men jag åkte bussen hem, och jag är äldre och du är död, Gustaf, men du gav mej ... kärlek, så länge jag lever ... ska jag minnas dej.

Ett värdigt liv?

Alla som vill säga sin sak, med ord, med musik och ord, med bilder, rörliga bilder. Alla som har något  i magen som måste ut. Alla som faktiskt vill säga något, inte för att spotta på någon, inte för att jävlas bara för att jävlas, men för att det är någonting som brinner i magen ... kommer du ihåg barnen med stickor till ben och uppsvällda magar, kommer du ihåg bilderna i skolan på sjuttiotalet, kommer du ihåg för bara några månader sen när du läste, för din dotter, den tredje boken i Henning Mankells serie om flickan som förlorade sina syskon och sin pappa (bombminor, krig, AIDS) i fattiga fattiga Mocambique, som förlorade sitt ben. Alla som vill berätta en historia (och hon kan sitta på knä på en pappskiva utanför livsmedelsaffären där du handlar din kvällsmat) och jag tycker att du borde stanna upp, jag tycker att du borde lyssna, jag tycker inte att du ska tänka eller säga att alla har ett val, jo, alla har ett val, men alla har inte ditt val.  Vissa har bara ett val: fly eller dö, tigga eller dö. Alltså, lyssna! alltså, försök att förstå! Och jag glider närmare botten nu, jag försöker hålla en hand uppe, näsan och munnen ovanför och jag älskar att dyka men jag vill komma upp igen, jag vill komma upp igen. Men när man inte kommer upp igen (blir man bara jord, bara jord, alla blir bara jord) blir man bara jord, men bör man inte åtminstone ha levt ett liv då, om det värdiga livet ska vara värdigt. Eller?

Tao Lin och verkligheten

Hej hej, jag ska åka till södra Spanien imorgon och det är inget konstigt med det, jag ska, ja vad ska jag? (i det Spanien som vi ännu en gång inte förstår, det Spanien som ännu en gång går åt det bruna hållet i politiken, som tycker att de som ifrågasätter är obekväma, och vad tycker vi om de obekväma?! De är obekväma! Förintelse! I det Spanien som givetvis är så mycket annat också).
Hej hej, om jag nu tagit bort parenteserna och istället lagt in några modernare reflektioner, mailkontakter, olika chatforum, sociala medier, så hade jag kunnat tillhöra alt-lit-generationen (om jag varit yngre, alltså, antar jag).
Alla vill skriva sin egen historia.
Eller ... alla andra vill skriva om andra som skriver deras historia.
Hemingway skrev Och solen har sin gång, den generationen.
Kerouac, den generationen.
Och överallt fanns substans och komplexitet men allt skulle klumpas ihop (och jag lyssnar på Joel Almes första platta på svenska nu, och han ska givetvis vara Håkan Hellström, löjligt, och överallt finns substans och komplexitet).
Men jag läser alltså (och det går snabbt för det som finns under tynger inte, inget tynger, inget kräver lång och smärtsam eftertanke) Tao Lins (han är alt-lit-generationens golden boy) Sno kläder på American Apparel och Per Hagman sa det bättre i Cigarett (och i alla andra fina böcker han skrivit) och Douglas Coupland sa det bättre i Generation X (och i alla andra fina böcker han skrivit). Det är inget nytt (även om alltså alt-lit-generationens historieskrivare tror att det är förbluffande att man interfolierar internet i litteraturen, tillåt mej småle, en ny litteratur måste nog vilja mer än så).
Men. Alltså, Tao Lin har skrivit en förbluffande tunn bok som ändå innehåller förbluffande mycket läsvärde. Läs den, men inte om du tror att du ska möta Messias.

Lou Reeds födelsedag

Min kanske bästa bok (som kommer att få sin förtjänta vördnad så småningom) skrev jag med en del Dire Straits ur högtalarna, men hela tiden drev jag ut smöret med hjälp av Velvet Underground och Lou Reed. Hela tiden ville jag åt det taggiga och såriga som är livet. Och Lou Reed är med mej varje dag och idag fyller han år och jag tackar dej, Lou, jag tackar dej för att jag får vara jag, vrång och frånvänd mot dem som inte orkar fatta, en gåva för de andra.

Mars igen

Ibland cyklar jag min vanliga runda i sol. Men det är mest grått. Det är vind. Det är dimma ibland och duggregn ibland, ibland far molnen fort och det haglar hårt och där vid Hammars park har det nästan blivit en liten sjö och bäcken porlar stridare än någonsin.
Det är där jag höll på att köra på hjortarna för ett år sen.
Det är där jag trodde jag såg tranan förra veckan. Försökte fotografera. De långa smala benen, skyggheten. Näbben på jakt efter grodor.
En trana?
Jag kollade på bilder och på Wikipedia och, nä, det var nog en häger, en pelikanfågel. Skygg också den när jag stötte på den igen idag, försökte fly när jag stannade och skulle fotografera.
Så går dagarna.
Så närmar sej våren.
Jag försöker simma mer, försöker skriva mer, försöker cykla mer, försöker hitta fler ställen att söka pengar från för alla livsviktiga projekt jag vill genomföra.
Försöker se ljusare mer. Försöker låta bli att sugas ner.
Men bilarna far över bron, fåglarna svävar i himlen och flygplanen börjar alltid en ny resa.
Det är alltså mars, det är alltså vår. Igen.
(Och det är ju döden överallt alltid överallt, bombad eller sjuk eller avlägsen, oftast avlägsen men ibland kryper den närmre och det är människor som är en del av din historia, det är dina gamla minnen som dyker upp igen, närvaron tydlig av förgänglighet, men vad ska man göra, gråta kanske, och bita ihop och tänka något snusförnuftigt som: "En dag ska du dö, alla andra dagar ska du det inte." Som om det någonsin skulle hjälpa när du kravlar trasig i ett hål.)

Duras, min älskade

(under den första delen av åttiotalet gick jag från Tvillingdeckarna till Agatha Christie innan tandläkarungarna kom in i bilden, mina blandbandbrevvänner som delade med sej av musiken, politiken och litteraturen, Rickard, Jesper och Hedda, de var något eller några år äldre, klokare, antar jag, Ulf Lundell, Slas, Jack Kerouac, men det var inte förrän de unga kvinnorna kom in i bilden som jag på allvar lärde mej om det andra, lärde mej för att jag var intresserad av dem, tjejerna, och nyfiken på kunskap, ibland kär i dem, de oftast svartklädda kloka tjejerna som verkade veta någor om en helt annan värld, det större livet, Sartre, Camus, de Beauvoir och: Marguerite Duras!)

En av Marguerite Duras storheter är att jag kan öppna en bok på måfå och bli gripen, förtrollad av vilken mening som helst, känna den rena tyngden, alldeles drabbad. Kristallskarp exakt litteratur som aldrig skulle få för sej att be om ursäkt, som skälver.
Kennet Klemets har översatt Att skriva perfekt (tror jag, min franska är ju inte alls perfekt) och i denna lilla bok blir det stora ännu större. Prova!

(åh! jag vill tacka er Landskronas unga allvarliga helärliga brudar som fick mej att hitta min väg, hitta ett större djup i tavlor och fotografier, hitta andra låtar av andra artister, hitta andra ställen att se på världen från, att ställa sej på en stol istället för att kravla på golvet, jag som hade en gryta kokande men inte visste vad jag skulle stoppa i, hur jag skulle krydda, jag som bara ville rocka röven av högern eller vara nostalgiskt sentimental redan i arton- nittonårsåldern).

Skaparfunderingar

Det är vit snö för en tid, och jag tar hand om en vit hund för en tid. Min äldsta dotter är på cirkusskolan och är så stor att hon tar bussen hem själv från Möllan till Limhamn. Min yngsta dotter är i soffan bakom bokhyllan (jag skriver bok och har bråttom men är rådvill), hon vill vara nära. Hunden är vit och vill vara ännu närmre.
Jag skriver egentligen inte bok. Jag skriver böcker.
Det jobbiga är att jag inte vet vilken bok jag ska satsa på. Jag har tre månader.
Jag har skrivit ansökningar om pengar till projekt som kan göra att jag kan överleva ekonomiskt. Jag får svar om tre månader.
Det finns ingen trygghet, ingen säkerhet. Det finns ingen luftmadrass eller hängmatta och ljuva lätta moln i det "fria" konstnärliga livet.
Men det är vit snö och jag har tre månader (eller kanske fyra) tills jag måste ha ett manus klart och ett förlag som betalar ut ett fett förskott.
Men det är vit snö och jag har två eller tre romaner (en nära nästan färdig, men kanske inte bra nog) att jobba på, men jag sprätter hit och dit.
Vilken historia vill jag berätta?
Vad vill eventuellt någon läsa (äh! skit i det, jag skiter väl i vad ni vill höra, det är inte så det funkar).
Jag menar att det är en vit snö och någon jag gillar visade ett foto på fb, han hade kissat en dinosaurie i snön, en pissosaurie och jag tänker: tack, ett skratt, en känsla av att göra vad man vill, att skit samma vad dom vill ha, jag gör min grej.
Så: Bara för mej att bestämma vad jag vill.
Detta är det mest ofärdiga manusutkast jag nånsin publicerat på den här bloggen (nästan tio år), men vafan, jag är ute efter den ofärdiga drivande berättarstilen (dagboksstilen), kanske ska jag bara berätta en enkel kärlekshistoria:

"Det var sen november och hon skrev att hon tyckte om Lou Reed. Jag hade tröttnat på såren och smärtan i livet. Men jag skrev en roman och lyssnade dagligen på Lou Reed för att hamna i rätt stämning, den taggiga och trasiga som var livet för huvudpersonerna, som också hade varit mitt liv så länge.

   Jag hade äntligen lyckats krypa ur ett förhållande som inte fungerade, flytt på ett flygplan och ätit lugnande piller och promenerat med hörlurarna fram och tillbaka på stranden i Sitges (medan bögarna spanade på mej) eller fram och tillbaka i den lilla poolen eller suttit i den hyrda mörka lägenheten med Lou Reed och Lou Reed (och senare Dire Straits när Lou gjorde för ont, när allt blev för svart och någonstans visste jag att jag måste fånga en strimma ljus ändå) och skrivit som i trance de första femtio sidorna.  

   Men nu var jag tillbaka i Malmö och det var sen november och: 'Jag tycker om Lou Reed', skrev hon (och hon skrev en massa annat också men det var detta med Lou Reed som träffade mej, som fick mej att känna: detta är meningen) i mejlet. 'Vill du träffas', skrev hon och efter det misslyckade förhållandet med Jenny kände jag att jag ville prova om jag kunde känna på riktigt, få riktiga pirrande känslor av förälskelse, jag ville bli kär men: hennes mejl var skrivet för två timmar sen, när jag satt på cykeln och hon hade väntat på svar medan jag simmat och simmat och duschat och bastat och suttit på bänken i omklädningsrummet, plåtskåpen, vågen, ätit bananer och bitit av naglar som var så mjuka efter timmen i bassängen. 'du kan ringa mej', hade hon skrivit ett slag senare och jag skakade och gick ut, och det var fortfarande en mild senhöst eller förvinter och jag våndades men slog till slut numret."

Jag sparkar kanske på den hund som ligger

Niclas Wahlgren har tydligen ett eget reklamradioprogram. Den kanske inte helt lyckade skådisen, musikern har alltså en kanal där han kan torgföra sina åsikter och filosofiska funderingar, sitt samhällsengagemang.
Men han väljer att kontakta Aftonbladet som säger ja (så klart) och Niclas dyker upp med glasögon med gula glas, för att klädsamt dölja sina svullna ögon. "Jag har opererat mina ögon", säger han, "jag skiter fullständigt i om folk tycker att det är fånigt, jag ville göra det och står för det", säger han, "det gör inte ont alls, då har jag mer ont i själen", berättar han och sen kommer historien om att det var Laila Bagge som lämnade honom (i en offentlig skilsmässa efter ett offentligt förhållande med sponsrad bröllopsresa och husbygge osv ...), hon hade tröttnat (tro det), helt enkelt.
Och Niclas har viss förståelse för det: "Jag har egenskaper som jag förstår kan vara jättejobbiga att leva med. Jag kan tyvärr vara martyrisk, jag vill se och bli sedd."
Jag undrar över denna märkliga (och alldeles vanliga) människa som kommer från denna märkliga familj, där man verkar bara genom att synas, väldigt sällan genom att göra något av värde, aldrig något av tyngd.
Jag har hört flera av Nickes musikförsök. De är verkligen sådär.
Jag brukar inte skriva om sånt här, men jag är helt fascinerad av denna människa.
Jag tillhör generationen som fascinerades av filmen G när den kom. Jag var väldigt ung och tyckte kanske att någon var lite cool i filmen, men framför allt blev den en sorts nostalgisk töntfilm redan från början (men lite spännande ändå) när musik, ungdomsliv och sex och drugs och rocknroll knappt fanns på teve.
Niclas W, dock, var aldrig cool.
Och har så förblivit.
"Det är skitläskigt att öppna sej själv (han har alltså ett eget radioprogram och har kontaktat Aftonbladet med svullna ögon, självmant) men jag vägrar att leva i en lögn. Jag skäms inte för att jag är ledsen. Alla är det ibland, även kungen. tänk på det."
(Jag hoppas att det ordnar sej, Niclas. Och det är bra att du inte skäms över att vara ledsen. Och jag tackar dej för årets roligaste intervju).

Spiddekagorna, Ebba Persson och andra band (del ett)

Vi repade på Alléskolan och det var 1989 och jag hade aldrig varit med i ett riktigt rockband förut (Windy och jag hade ju bara suttit i varandras pojkrum och spelat några konserter på skolor och fritidsgårdar, jo, på Strand och Harlekinen också, vi började med att vara tio år och han spelade fritt på gitarren medan jag hade hörlurar och lyssnade och sjöng texterna till Noice första platta, sen skev vi egna låtar och hamnade i en studio i Pilängen och spelade in en ganska kass demo, Ett skrik i natten, sök på Spotify, The Qk´s) och kände en sådan glädje av att få sjunga mina egna låtar med ett riktigt band och jag bodde hemma hos mina föräldrar (efter en tid i Jönköping) och längtade ut, och en replokal! och trummor! och elgitarrer! och en kväll gick vi till Mon Ami och det var en dassig trubadur (och en basist) som vi tyckte var gammal och trött (allt var gammalt och trött när vi var nitton eller tjugo, när drömmarna inte var att bli rockstjärnor utan bara: Vi vill för fan lira!) och när han pausade frågade vi (kaxigt och drygt) om vi fick lira lite och det fick vi. Så vi körde min egen låt Barstolen är hög och Babylon Blues Har vi inte grävt för många hål och det var kanske fjorton i publiken, men det spelade ingen roll: Vi hade börjat vår resa i den landskronitiska rocknatten, som skulle ta oss till såväl Akropolis som Latino och till och med Teckomatorp ... (på bilden syns jag, Jocke Sima och Henrik Strandman en gatumusikdag i Helsingör där vi bland annat fick hundra spänn och gratis öl av några lumparkillar om vi spelade Ebba Grön och minst en låt av Hasse Kvinnaböske, foto: Håkan Karlsson.)

 

Leva loppan i Landskrona (ungefär såhär var det)

Det var gymnasiedisko i LA, på Strand i mitten av 80-talet. Windys och mitt band QK skulle spela. Vi hade lånat några förstärkare från ABF och Windy skulle lira elgitarr (normalt körde vi nylonsträngad akustisk och minisynth) och när vi soundcheckade utan publik på ett tomt Strand (som kunde ta in sådär tusen pers) lät det väldigt högt, men vi visste så klart redan då att rocknrollen inte sitter i volymen utan i attityden.
Vi drack väl en del och kanske var vi nervösa och diskot vid havet fylldes och jag minns att några äldre ungmoderater kom med texten till Imperiets Du ska va president (oh, the irony) för att de ville att vi skulle köra den. Men vår enda cover var Nationalteaterns Men bara om min älskade väntar, så de fick nej.
Och vi drack väl en del och kanske var vi nervösa och du! vad diskot vid havet fylldes och när vi skulle gå på scen var det knökfullt och ABF-förstärkarna var inte så maffiga längre och alla andra hade väl också druckit och ingen ville höra eller kunde höra vad vi sjöng och spelade och efter en stund tog discjockeyn (den i LA legendariske Tompa) över och jag minns inte så mycket, men det minns jag, att han satte på en skiva och volymdränkte oss med orden: "såhär ska riktig rocknroll spelas!". Bryan Adams Summer of 69, och även om det var en skuffelse så visste vi redan då att rocknrollen inte sitter i volymen utan i attityden.

Oh, Susie (att vi inte visste eller kunde)

Måndag och och det gråa rusket och jag satt och tröskade och idisslade och våndades över ännu en av dess projektansökningar som mer och mer kväver min kreativitet och ork lust att göra det jag måste göra: skriva böcker.
Och en seg förkylning med feber och hosta, tröttheten och fattiga januari (och jag vill ge dej himlen i födelsedagspresent, Elsa, men den är för dyr).
Så jag tog en paus och halvla mej i soffan för att kolla text-tv och klockan var tre på eftermiddagen och det var matiné på tvåan: I taket lyser stjärnorna. En film av en bok som jag minns fick Augustpriset för bästa ungdomsbok för några år sedan.
En tonårstjej.
En mormor.
En mamma som ska dö i cancer.
Att vilja krama och nå men inte veta hur, för livet är ju där också, verkligheten.
Första fyllan, förälskelsen, första samlaget utan skimmer.
Osäkerheten, barndomsvänskapen som prövas och skitas ner, prövas hårt. Att känna att inget stämmer men ... att inte ha verktygen att agera rationellt och smart. Livet, alltså.
Och jag låg kvar i soffan och tänkte på mej själv, mina tonår, smärtan, hoppa ut genom fönstret på andra våningen som ett ärligt berusat försök till frihet (inte för att dö, inte alls, för att leva i förvirringen), smärtan, det mjuka som alkoholen blev, alla som inte förstod, lärare, vänner, föräldrar, JAG ... som inte förstod och vred mej hit och dit utan att hitta rätt.
Och Elsa fyller alltså tolv på torsdag. Det tänkte jag också på.
I taket lyser stjärnorna, en bra film och antagligen en ännu bättre bok.

 

Ekvilibrism

Richard Yates är en sån snubbe som gör att jag håller fanan högt när det blåser hårt (om det nu skulle vara en tröst att bli rejält upphöjd när man redan är död och inte fått njuta särskilt av det rättfärdigade berömmet, eller som Magnus Uggla döpte en platta: "Varför ska man ta livet av sej när man inte får höra snacket efteråt"). Men det handlar givetvis inte om det. Det handlar givetvis om att Richard Yates alltid skrev bra, att han antagligen visste att han inte var perfekt men att han var jävligt bra, att han visste att han hade läsare (om än relativt få, men seriösa) som skrattade, grät, skruvade på sej, nickade, njöt osv osv ... Och när nu skruvarna dras åt mer och mer för oss kulturarbetare (och jag pratar inte om det vedervärdiga i Paris med omnejd, det finns det så många andra som gör, hatar, ledsnas, försöker vinna poänger, förtvivlar) tänker jag på några dagar innan nyår när jag var på den trevliga avskedskvällen för Kvällspostens kultursida. Det fanns dricka och mat och några trevliga tal och Lasse Söderberg var där och Ulf R Johansson berättade om 70-talet när "folket" själva skulle recensera böcker och konst. "Problemet är", sa Ulf R, "att folket kan inte analysera tillräckligt bra, folket kan inte skriva (så att det funkar i en seriöst menande publikation, upplevde jag det som han menade)." Och där hade han nog en poäng (läs valfri fb-status med kommentarer om du tvivlar, och det är inte "folket" jag är ute efter, det är bara det att om du, skomakare, inte ska bli vid din läst, så måste du lära känna din nya läst, på riktigt, på allvar, du måste lära dej det nya hantverket, annars: håll tyst!) och när vi sen fick plocka fritt bland böcker som skickats till kulturredaktionen var det som en snurrande glädje när jag fick tag på Richard Yates novellsamling (den fjärde boken på svenska av honom som Norstedts gett ut på relativt kort tid, jag hoppas på fler) Elva sorters ensamhet. Richard Yates är tvärtom. Det "folket" inte kan skriva om författare kan Yates skriva om "folket". Varför? För att han är både människa och författare. För att han tar tid på sej och har en uppgift och en drivkraft och menar alldeles allvar. Förenklad biografi

Goda minnen

Det fanns ett asfalterat stycke mark mellan Borstahusen och kvarteret Tornet. Där spelade vi landhockey. Det var alltid min bror och Hans och jag som var med i vårt lag (och andra tillfälliga medlemmar, men det var vi tre och jag var bara en lillebror och kanske ett bihang men jag kände tillhörighet).
Det är smått suddiga minnen men i perioder var det vad vi gjorde, vi spelade landhockey och vi var bra och spöade Peddans lag och häljarparnas lag.
Vi (inte jag i alla fall) hade inga högre ambitioner än att ha roligt, och vinna, och vi vann (precis som när jag och Windy spelade musik och skrev låtar, vi vann och vann och skrev bäst låtar, och hade roligt).
Ibland frös isen nedanför vårt hus i Borstahusen och ibland föll snön och vi skottade och snörde på oss skridskorna och en gång sköt Hans en puck i huvudet på mej och vi blev ovänner (en ganska kort stund).
Jag var något yngre men jag upplevde det som att jag var med.
Det är ganska lite som jag minns av min barndom, jag vet inte varför. Jag skulle kunna säga att det var för att jag inte var lycklig, att jag kände en oro och dödsångest, att jag var rädd för att mina föräldrar skulle skiljas, att jag längtade efter något annat, men det är nog inte sant, eller sant, men bara en del av något större.
Jag kommer ihåg när jag cyklade och drömde på väg hem från skolan och krockade in i en bil som det satt en gubbe i, hur arg han blev.
Jag kommer ihåg spänningen, skräcken, friheten av att skolka från skolan.
Jag kommer ihåg en sorts hemmahörande men främmandeskap.
Och jag kommer ihåg när de spolade vatten på landhockeyplanen och det var en sån kall vinter och isen blänkte på gatorna och jag åkte skridskor hela vägen hem till Övre gatan, och jag minns somrarna med kojorna och flottarna och mina föräldrar var en sorts havsnära nybyggare innan det blev riktigt dyrt och fint.

Jag minns med tacksamhet en trygghet, en trygghet att få vara tryggt otrygg, friheten att få tvivla.

 

Staden i vinden

"Nu har vi kommit till Staden i vinden", sa jag till flickorna när vi klev av tåget i Landskrona med morötter, clementiner och äpplen i magarna, men ganska hungriga ändå. "Är det farfar därborta", sa jag och nickade mot vinden mot det låga solljuset mot parkeringsplatsen. "Ja", sa Elsa. "Såhär mycket blåser det inte i Malmö va", sa pappa, "välkomna till Staden i vinden", sa han och vi satte oss i bilen och körde en kringelkrokig väg mot Borstahusen, "vi ska kolla Fia och Martins soptunna, så att den inte har blåst omkull, de är ju bortresta", sa han och körde på Öster och: "vid den dammen har de dödat sexhundra råttor", sa pappa, "oj, där får man inte köra", och det blev fler kringelkrokar och: "tänk, alla husen i detta kvarteret var en bilfirma förr, nu är det helt tomt" och där var dammen igen, "tänk, sexhundra råttor, nu får man inte mata fåglarna, det blir för många råttor", sa pappa och nu hade vi åkt förbi gamla Posten och ner längs Artillerigatan och nu Strandvägen och: "titta nu på havet, det är helt vitt", sa han och vi kom till min systers hus och soptunnan var tömd och jag rullade in den i ett litet prång och sen rullade vi nerför den lilla backen och var framme hos mina föräldrar där vi fick smörgåsar (eller smörrebröd i Sveriges danskaste stad) och det skulle bli mörkt snart och jag tog på mej stövlarna och gick längs havet mot Borstahusens hamn och vinden tryckte på från väster, fuktigt salt och vita gäss på vågorna och gråa gäss som flydde lågt söderut i luften och: det här är inte storm, tänkte jag, det här är bara en halvfrisk januaridag i Staden i vinden som smeker mej vänligt (men småhårt) på kinden.

Äta, sova, dö

Det är den första dagen och det har tagit mej sju timmar att se klart Äta, sova, dö. Och innan det tog det något år innan jag kom till skott. Det var det värt. En utsökt film som med sitt allvar och sin humor får mej att tänka på alla de fina filmer från England, Skottland och Irland som jag sett under åren (senast Small Faces för några dagar sen). Som får mej att tänka och längta och vilja göra någon sorts revolution. Som får mej att tänka på året i början av 90-talet och Rolf Yrlid föreläste på litteraturvetenskapen i Lund, pratade om litteratur som realistiskt beskrev livet, som i bästa fall kunde få läsaren att säga: "nej! denna verklighet godkänner inte jag! det måste bli revolution! nu marscherar vi!" Tack, den goda litteraturen. Tack, den goda filmkonsten. Tack, musiken.

again och igen och igen

för lite mer än två år sen hade också snön fallit och jag kunde inte bara stå stilla, kunde inte bara gå direkt hem när jag hoppat av bussen, rökte en cigg och ville röka en till och jag var uppfylld av henne och lyssnade på The Fine Arts Showcase, Brother in black, igen och igen och igen fast att allt var så ljust, det ljusa livet, allt som kunde hända:

på andra sidan soffan
dagarna, livet vi dryftar
och slemmet längs hakan (när jag försöker somna)
som i skitårens dammiga kyffen
och du som har syftat
på vackrare bättre dagar
och mindre oroliga magar
och jag som också har snyftat

jag har en stickad kofta
som jag vill ge dej
värme, trygghet och ro
oss båda i gemensam tro

när du är alldeles nära
när vi är alldeles kära
kan jag bara känna livet
kan jag inte känna tvivlet
som man kanske måste lära sej att leva med
att vara född med en krokigt vass sked

Jag minns timmarna
i natten i Halmstad
livet som ett halmstrå
som ändå bara, förruttnas
vad du än låtsas
vad du än vill
sitt inte still
ett mantra sen
jag kan inte leverera
en sugande lera ...
... men du fick mej att stanna
vi kunde jubilera

min hand på din kloka panna
att ändå stanna
att vara samma, men ändå
några andra
som sprudlar ännu
inte mindre
jag slickar dina tårar
från kinden (och viskar)
en kärleksdikt från LA till Paris
här hugger vinden
och ge mej en kris
ge mej a reason to slåss
för på alla vis
ska jag ändå kämpa för oss

och det är lite mer än två år sen och snön har kommit tillbaka och gatorna är hala och livet är halt och jag hoppar av bussen i Limhamn (jag som nästan alltid cyklar men nu har vi gått in i punkteringsperioden men Windy bjöd ju på taxi in till stan) för nu har jag åkt buss igen och det satt en kille med låga strumpor och rakade ben nära mej men jag har stövlar och långkalsonger och jag tänder en cigarett till (jag som inte röker men jag måste ha något) och jag går och går och går och (vare sej jag vill det eller ej) så kommer det ett nytt år.

årets (framvärkta i halvdvala i natten) ...

italienska bok: stål, silvia avallone
amerikanska bok: de fria, willy vlautin
svenska bok: kafkapaviljongen, tony samuelsson
felfria bok: twist, klas östergren
träffande sång en av de sorgliga dagarna: for the good times, perry como
tråkiga trend: kvp-kulturs nedläggning, hd:s sammanslagning med sydsvenskan, hotet mot kulturtidskrifterna, det allmänna förstärkta ointresset för de tankar och funderingar som är grundligt tänkta och förankrade (de ytliga dumskallarnas segerjubel)
novell ur en roman: hål i hösten
idioter: (nä, jag orkar inte, all min kraft dras ur mej när jag börjar hata de som hatar, skäms, bara, skäms på er! ni vet så klart inte vilka ni är, men jag hoppas att andra ska fortsätta berätta det för er, kunnigt och nyanserat, och jag vet att det är som pappa brukar säga: "man kan spotta på en sten tills den blir våt", och det kan verka tröstlöst, men till slut, ihärdigt ihärdigt, blir den stenen våt, och ni smulas ner och sönder och försvinner, förhoppningsvis långt innan nästa paket idioter hinner levereras)
förlust: jan bill
förlust (2): birgitta stenberg
förlust (3): ronny carlsson
stövlar nu när kylan försöker tränga sej in: de jag ärvde av jan bill
indie mainstream småländska låt från skåne: bygdens son, sylvester schlegel
svenska shlager: himlen som du drömmer om, anders wendin
vad liten den var ändå, efter all denna väntan, alla dessa år (och vad likt småland öland var): ölandsbron
godaste pizzan (någonsin): södviks bageri, öland
(dator)räddare i nöden: windy
öppet arkiv: babels hus i bäddsoffan
svtplay: historieätarna i bäddsoffan
bar: korvbaren i sitges (där min spanskförståelse nådde oanade höjder, den unge mannen som berättade om en kusin som drev pizzeria i strängnäs och atletico som slog ut barcelona ur champions league)
restaurang: fusion i fuengirola (så fint vi hade det med den vänlige indiern som hade en släkting som väl också drev pizzeria någonstans i sverige)
bonusbad: blåsiga oktober i borstahusen
skräckförtjusta bad: i de vilda vågorna i fuengirola
badutflykt: stilla utanför hallands väderö (hur vi stod på armar)
kvinnor: anna, anna, elsa, gunilla, johanna
härliga stund (när fantomen går på stadens gator som en enastående man): författarförbundets uppläsningskväll hos poeten på hörnet (där jag träffade fina människor och fick känna mej duktig och bra)
ännu härligare stund: ögon mot ögon i en sällsam sekund, när vi inte vet något om det som var innan eller kommer efter, bara här och nu 

Deppig december

Det är en grå tung höst som jag cyklar i, som blir en grå tung och regnig vinter och jag tar till mina trötta sista krafter (och det börjar givetvis regna) och min sista kvarvarande gnista (och det är givetvis motvind) och någonstans känner jag: jag har gnistan, jag har kraften, jag vill ju (men vissa nätter jag vaknar i är inte sköna och jag brukar säga till barnen när de är ledsna: "tänk på något bra, tänk på något kul som ska hända, något du kan se fram emot" men det kan vara så jävla svårt att hitta det där ljusa) stråla men strålarna kan träffa brännande farligt och göra ont.

Så mycket äldre

 
På åttiotalet skickade Rickard och jag blandband till varandra mellan Husqvarna och Borstahusen. Det var inspirerande. Vi var tonåringar och öppna och nyfikna och jag var ett år yngre och kanske tristare och mer mainstream. Rickard läste engelska poptidningar. Jag drömde mej in i Dan Hylanders sjuttiotalsvärldar. Det var också dagar av Prince och Purple rain (och Bodil Malmsten, Lena Nyman, Moster Lillie) och jag bytte skivan efter den (Around the world in a day) mot Born in the USA på Sunes (Håkans) studentfest och dagen efter var jag caddie åt storebrorsan Sune (Magnus) på Söderåsens golfbana och hans tjej var med i bilen och jag var femton år och det hade varit en sen natt och det var en tidig morgon men jag var ung men hon vevade ner rutan för att det luktade så mycket alkohol och mitt hår stod rakt upp och Sune kallade mej punkare och jag tyckte att det var så coolt (dagarna utan skam och utan trötthet, ungdomens styrka och onyanser).
Vi lyssnade så klart på Ebba Grön men från det sista albumet var det ju Uppgång och fall, Flyktsoda och Die Mauer som gällde, Heroinister och kontorister. Så när Rickard skickade ett band (med sedvanliga kommentarer kring låtarna) som innehöll Musketör var det som en nyupptäckt, en renässans, vilken låt! holy smoke! så cool! så kul! så ... herregud ... det måste ju vara en av världshistoriens sämsta låtar av ett kreddigt band. Stry brölar och de andra Ebborna brölar och texten är som en rimlek på dagis eller hos kvasipoetiska töntars sällskap (och ändå kan jag andra dagar i annan stämning tycka att: jo, det sägs något, jo, det är smart och klatschigt men ... nej).
Ja ja, Stry är en legend och jag tycker verkligen om hans inställning och flera av hans låtar MEN det finns en anledning till att Thåström är stjärnan: Han har helt enkelt skrivit och framfört så många fler bra låtar så mycket bättre (för att nämna ett program där jag tycker Stry borde delta och fixa lite välförtjänta stålar).

Stormvarning

Det varnas dagar i förväg och tågen ställer in i onödan i förebyggande syfte, inte för att det har hänt något, men det kanske kan hända i denna ängsliga tid. Och public service blir krämare och det rapporteras om innan stormen: "här håller vi visst i hatten, damen, jo jo". Och nu cyklar jag i stormens öga i sydväst och denna storm ska bombardera och spränga från sydväst just nu i denna sekund, men jag håller fast i styret och lyssnar på Olle Adolphson och tänker på en tjej eller kvinna som jag vill hålla hårt när stormen ryster och skolan skickar mejl om att vi ska hämta barnen tidigare, stormen stormen! och kyrkan ställer in körens luciafirande som om det vore syndafallet, och visst blåser det, men vadå, jag är uppväxt femtio meter från Öresund, det blåser, ja, det blåser, men jag cyklar tämligen obehindrat i min havsnära del av staden där infernot ska grassera. Vi kan cykla, vi kan gå, vi kan hämta vår beställda sushi och pizza, inga takpannor i våra huvuden, ja, vattnet är lågt när det blåser söderifrån, bort från Öresund och det gör min pappa lugn för han har ju byggt en låg mur sen sist och vi klarar det. Varningarna är bara snabbt förbiblåsta floskler av onödig ängslighet.
Men det riktiga hotet, bryr vi oss inte om, det som kommer från högern och brunhögern, de slugt äckliga sverigedemokraterna och deras korkade väljare (det är klart att vi för en politik som tystar medier som inte talar vårt språk, kulturtidskrifter ska stängas, minoriteter ska förföljas, olika ska registreras, i vår demokrati ska bara utvalda medlöpare lyssnas på, men! sluta! herregud! människor! det händer igen! det är fascismen som tar sej in, tränger sej in i så fort du lämnar en spricka av tvivel på vad som är godhet på vad som är sanning, de tvättar dej smutsig igen, lurar dej, nya ord men samma ondska). Nä, de tydliga farorna sopar vi bort, anser vi vara osmakliga, "inte ska man kalla rasisterna för rasister" och i Norge tvingar den brunhögra regeringen SAS till tystnad, det är dit vi är på väg, sd säger det öppet: "vi ska censurera pressen", det smakar skit i min mun och du kan fortsätta säga att det blir aldrig så igen och jag kan berätta den där vitsen (och låtsas att inget är på allvar) som jag brukade köra på nittiotalet när nyfascismen var ett nydemokratiskt skämt och det fanns en uppfinnare som hade (och ursäkta min osvenska franska) uppfunnit en kaka som smakade kvinnligt könsorgan och hans kompis provade och spottade: "den smakar ju skit." "Ja ja, men vänd på den." Lika dålig och osann nu som då. Det är allvar!

En fin kompis

Jag läser en artikel om en veterinär i Landskrona och minns hans storebror. Jag minns hans läderslips och midjekorta skinnjacka och leende och röda hår. Jag minns att vi inte var perfekta för varandra men att vi tillsammans kunde öppna dörrar som längtade efter att öppnas. Det är mer än tjugofem år sedan han dog. Vi spelade först hockey och fotboll tillsammans. Sen hamnade vi i samma ekonomiska gymnasieklass där vi led av samma ointresse som ledde till samma okunskap. Vi var olika men samma, led av att ha hamnat på ett ställe där vi inte trivdes, där vi inte vill vara. Vi led möjligen av en känsla av att vi måste vara här, vi måste göra detta, det krävdes av oss utifrån, uppifrån, whatever. Vi som inte platsade bland teknisterna, naturvetarna, humanisterna, vi som bar ett mörker (jag gjorde det i alla fall, jag tror att han gjorde det också) men skrattade bort det utåt i den glättiga delen av 80-talet där våra äldre kompisar pratade om yuppies som något stort och eftersträvansvärt medan jag nynnade på Björn Afzelius.
Hela vår vänskap byggde på att skratta oss iväg, bort från korridorerna. Sexton sjutton år, Köpenhamn och Helsingör, dricka öl och röka cigarrer, frihet som vi såg den.

Jag fick nyligen igång min vhs-spelare och såg dokumentärfilmen vi gjorde som ett arbete i skolan, En dag på Tuborg. När andra var fyra fem i grupparbete och besökte föräldrars eller föräldrars bekantas företag i Landskrona eller däromkring, åkte han och jag och Windy till Köpenhamn och Tuborg (via Malmö eftersom vi inte fick ledigt från skolan för att hinna med färjan från LA) med en lånad videokamera för att inofficiellt ha Tuborg som fadderföretag som skulle berätta för oss om den ekonomiska verkligheten från A till Ö (men mest för att få ta på den där doften av frihet). Vi hade inte kontaktat Tuborg innan vi for, vi hade tänkt ta den guidade turen och efteråt, vid provsmakningen, skulle vi ställa några frågor om ekonomi, marknadsföring och sånt.
När vi kom fram var det stängt.
Nästa fredag skubbade vi från skolan och tog färjan från Landskrona (och det var blåsig höst och jag hade en oinkopplad mikrofon och peruk och fårskinnspäls när vi spelade in en sorts nyhetsrapportering från Dana Scarletts övre däck) och gick den guidade turen och snackade lite med en guide som inte fattade vad vi ville veta och vi fattade inte vad han svarade (vi spelade in mycket av detta och jag minns hur svårt det var att få ljuset ljust, jag minns gubben i souvenirshopen som snackade och snackade dansk, och sketcherna vi gjorde som blev poänglösa för att vi inte fattade att videokameran drog tillbaka någon sekund när man stoppade).

Senare det året ordnade vi en fest, en Dansk afton i en hyrd lokal. Vi serverade (äkta danska) pölser och hade ölhävartävling med öl som vi smugglat in från Helsingör, tre turer och några skåp på gamla ångfärjestationen i Helsingborg. Vi åkte fast i tullen (sexton eller sjutton år) någon gång men fick ta med oss ölen ändå och det måste alltid finnas en spänning i friheten (och jag led av en grav dödsångest under den här tiden, inget var värdefullt men jag var ändå livrädd om livet och livet var hemskt och det var väl bara medelklassungarnas patetiska risker vi tog, men det var något som kändes, något som fick ett sorts liv att spira i bröstet, vad som helst för att det skulle kännas, brännas och några år senare körde han sin motorcykel och det slutade med olycka och död vid alldeles för ung ålder).
Och jag läser en artikel om en veterinär i Landskrona och jag minns hans storebror och får igång vhs-spelaren och ser oss unga och kanske vilda och jag ser in i våra ögon och jag vet inte om det är för att jag kanske har delar av livets facit i hand: men jag ser en smärta och en sorg, men jag känner en saknad.