Vi ses igen, på andra sidan floden

Jag träffade en begåvad yngre kollega igår. Jag gillar att prata med honom, han påminner på många sätt om en mognare version av mej när jag var yngre.
Vi träffades på Bullen i Malmö. Det är stamstället nummer ett eller två eller tre av dom ganska många stamställen jag samlat på mej under åren.
Vad är ett stamställe?
Tja, där dom vet vad du heter, vet vad du dricker. Kanske. Bland annat.

Vi träffades på Bullen. Jag drack mina lätta och han sina starka öl, efter några stycken sa han till mej ungefär såhär:
”Du går ju bara på Bullen, här är ju medelåldern 56.”
Det var både roligt och träffande sagt. Och sant och falskt.
Medelåldern ligger nog strax under femtio.
Jag går absolut inte bara på Bullen.
Men jag är trygg på Bullen. Jag gillar personalen. Jag gillar många av dom som är till och med äldre än 56.
Jag har en pappa som jag tycker mycket om, älskar. Men jag har i hela mitt vuxna liv omedvetet dragits till äldre människor, såna som både pratar mycket och lyssnar. Såna som klappar mej på axeln och säger att jag är bra. Såna som har bjudit mej på öl när jag varit pank och desperat och halvcharmig.
Det har med en för tidigt död och ikoniserad morfar att göra. Det är jag ganska säker på.

Jag träffade en begåvad yngre kollega igår. Jag är 37 år. Det är ungt för att vara författare. Jag är inte van vid att bli kompis med yngre författare. Det spränger i mej. Jag vill berätta, tipsa och jag vill dom (två som jag känner) mycket mycket väl.
Jag vet kanske snart mycket om livet som litteratör.
Jag vet inte särskilt mycket ändå, jag lär fortfarande.
Jag lär mycket av äldre människor, särskilt när jag är en sil som tar bort det som bara är snack snack.
Jag är på väg att bli en sån själv.
Jag är på väg att bli en sån som kan kallas besserwisser (fast det har jag kallats ibland under många år, av folk som inte orkar gräva djupare, eller bara skoja).

Ni skulle se in i mitt huvud. Jag vet inte hur det ser ut i era. Men i mitt, det bara poppar upp hela tiden, allt det som jag tycker är intressant. Allt det jag vill berätta. Jag silar ut en stor del och håller käften.
Men jävligt mycket, för mycket kanske, sipprar ändå ut.
Man måste ta saker och ting på allvar, man måste ta ett spadtag till.
Det är upp till er, mina vänner, att sila resten.

Beatles av Lars Saabye Christensen, ge ut den i pocket nu, W&W! Det är många som behöver den.

Fuck them all. Bullshitters wherever.

Det är skönt att bli förbannad ibland, när man vet att man har rätt att bli det.
Det är skönt att cykla i motvind ibland, hela jävla vägen ut till den högsta punkten i det platta Skåne. Stå där vid havet i vinden i ilskan och bara skrika ut: Jag skiter i er! Ni kan dra åt helvete!
Och mena det.
Och sen sätta sej ner och andas lugnt och låtsas att man tänder en cigg, och just då passerar ett skepp med bananer, ett skepp som egentligen är alldeles för högt för öresundsbron.
Och just då låtsas jag att jag tänder en cigg till, häller upp en ny grogg med club soda och skålar för Pär Rådström.
Det kommer alltid ett skepp med bananer, tänker jag och skrattar.
Och skriker ut mot blåsten igen: Okej, jag ber om ursäkt, men skärp er, för fan! Stå för vad ni lovar.

Jag lyssnar på Dan Hylanders första platta.
Jag ska bli farsa igen.
Jag är ingen amatör längre.
Jag måste tjäna stålar om jag ska kunna leva mitt liv gott fortfarande.
Jag måste känna att den människan som höll min hand, att hon höll den för att hon ville hålla den. För att hon såg någonting hos mej som hon ville fånga och ha kvar.
Jag pratar inte om min fru.
Jag pratar inte om min dotter.

Jag vill inte sluta säga: Ah, vafan, vi tar en taxi istället.
Jag vill inte sluta säga: Ah, vafan, vi käkar på krogen istället.
Jag vill inte sluta åka utomlands flera gånger om året.

Thomas och jag ska göra en bok. Vi håller på. Han fotar och jag skriver. Det handlar om Landskrona, Skåne, Sverige, världen, rymden. Och den vägg som finns alldeles i slutet av det som aldrig kan ta slut.
Man kan knacka på försiktigt, men ingen dörr, ingen som öppnar.
Vad finns där?
Måste det finnas något.

Jag har aldrig haft tuppkam.
Inte Thomas heller, vad jag minns.
Thomas hund Billy börjar bli gammal nu.
Vi är fria människor och hundar.
Om kommunen lovar och glömmer och inte har tid. Låt dom göra det. Vi klarar oss ändå. För vi gör det vi vill och måste göra.
Det är lögnerna jag vill åt.
Det är lögnarna jag föraktar.
Och dom fega.

Jag är en punkproggare.
Jag är en kulturentreprenör.
Jag vill att folk ska ta del av det jag tillverkar.
Jag vill tjäna så mycket pengar att jag kan leva på det.
Jag vill att man gör saker på allvar. Att man inte sjunker ihop och säger: Det spelar ändå ingen roll. Dom förändrar inget ändå.
DOM finns inte.
Ingenting förändras av sej själv, som jag sjöng i en låt med Hoola Bandoola.
Ta ditt eget ansvar!
Jag är ingen obstinat idiot som tar varje chans att bråka. Men jag fegar inte. Kommer aldrig att göra det.
Jag kräver ärlighet av mej själv. Jag är medveten om mina fel och brister och erkänner dom. Jag kräver samma av andra.
Annars kan dom dra.

Det är nästan imorgon nu och jag låtsas tända en cigg till. Låtsas inte att lättölen är starköl. Jag behöver inte starköl.
Men jag blandar en grogg i den drömmen som innefattar att man kan göra något tillsammans med andra, att det man gör kan vara viktigt för andra.
Och jag pratar inte om miljoner.
Jag pratar om dej.

Upp på stolen, fjåne, titta från ett annat håll (alla hade fula kläder 1989 när Björn Afzelius spelade på Hovdala utanför Hässlehåla).

Man får tycka vad man vill om tradig gammal dansbands-boogie-woogie.
Man får tycka vad man vill om att det är väl viktigare med en cool drink på ett coolt ställe.
Man får tycka vad man vill att det skulle dröja till sista låten innan det blev riktigt politiskt tunggung.
Man måste få sakna: Exil. Svarta gänget.
Man måste få sakna lite ös.

Jag bör inte ha pengar mer än precis.
Jag kan slänga ut 899 spänn på krogen.
Krogen ger mej något.

Jag köpte ett par brallor för 899 spänn igår. Det är mer än vad jag brukar handla kläder för under ett år. Jag förstår inte. Jag har svårt att använda dom nu. Dom ser ut som ett par arbetarbrallor. Men jag föll. Jag skulle köpa en vinterjacka. Jag hatar att shoppa. Johanna och Elsa var med. Jag var tvungen.
"Dom är jag", sa jag om brallorna.
"Dom är du", sa Johanna.
Fy fan.
Jag är inte 899 spänn.

Det slår tillbaka.
Jag slår tillbaka på mej själv, sent i natten i morgon.

Jag var den ni tror när jag var femton.
Jag kände mej utanför.
Jag var innanför.
Jag kände mej svag.
Jag kände mej stark.
Jag lyssnade på den här låten.
Upp med gitarren och dansbandsboogie-wooga nu, kamrater!

Exil

G C G
Mamma, läraren slår mej blodig; jag vet inte vad jag gjort!
G C G
Dom andra tycker att jag är modig, men han säger jag är ett hot.
G C G
Mamma, läraren har blitt galen; han säjer jag är ett spån!
G C G
Jag är klokast i hela salen, du måste hjälpa mej härifrån!
D
Jag går i exil!

Mamma, tro inte på polisen;
det var inte jag som stal!
Mamma, hör inte på den grisen,
han sparkar ditt eget barn!
Mamma, säg inte nåt till pappa;
du vet att han ger mej stryk!
Om du säjer nåt skall jag schappa,
om du säjer nåt skall jag fly!
D C
Jag går i exil! Jag går i exil!

Mamma, säg att jag är din älskling.
Mamma, säg att jag är ditt barn.
Mamma, säg att jag gör dej lycklig.
Mamma, säg att jag gör dej glad.
Varför känner jag ingen kärlek?
Varför känner jag bara hat?
Varför ger du mej ingen närhet?
Varför ger du mej bara mat?
Jag går i exil!

Mamma, bli inte så besviken;
jag lovar att vara snäll!
Mamma, jag hatar dej när du skriker;
jag stannar hos dej i kväll!
Mamma, gå inte in i döden,
du kan väl stanna här lite till!
Det är inte samvetskval jag behöver,
Mamma, svik inte en gång till!
Jag går i exil! Jag går i exil!

Jag cyklade förbi.
Jag stannade vid Forslunds konditori.
Jag köpte en liten ask med cigaretter i.
Jag tömde flaskan med öl uti.
Jag såg en fisk som simmade förbi.
Jag kände mej fri.

Jag satt där innan plankorna lagts ut på bryggorna vid Öresund.
Det blir inte vackrare.
Det blir inte mer ensamt.

Litteraturinformation till folket i Malmö? (bittersweet symphony)

Malmöboken blev recenserad i HD/NST/LP den trettionde december. Ännu har inte Sydsvenskan eller Kvällsposten lyckats mäkta med någon recension. Jag kan förstå Kvällan, kultursidan styrs av Expressen och det finns inte så mycket plats för lokal kultur, man får klämma in när det finns plats.
Men borde det inte ha funnits lite plats nån gång?
Sydsvenskan har jag svårare att förstå. På en månad borde man väl kunnat ordna en recension.

Sydsvenskan har tre av sina anställda med i boken. Sydsvenskan är Malmös absolut mest lästa morgontidning. Malmöboken handlar om Malmö.
Inte nog med att tidningens malmöredaktion ansåg att boken var ointressant, nu tycker även kulturredaktionen det.
Vad är en malmötidnings uppgift? Att vara styvmorsa i behandlingen av anställda som medverkar i böcker? Att inte recensera böcker om Malmö?

Malmöboken är skriven för människorna i Malmö. Det finns ett stort intresse hos människor att läsa om sin hembygd. Då är det bra att dom potentiella läsarna får reda på att boken finns, till exempel genom en recension.
Malmöboken är billig just för att så många som möjligt ska kunna köpa den, läsa den.
ABF-Malmö går antagligen back, men det är det värt, tycker dom.

Det kommer nog en recension (såvida inte någon på sydsvenskan läser detta och blir arg på mej och bojkottar allt som jag har rört vid).
Det kommer väl en sågning där Boel Gerell skriver om den snedvridna kvinnofördelningen, den snedvridna invandrarfördelningen, bristen på samhällsanalys.
Men jag tycker att den borde ha kommit redan, och jag vet att dom har mycket annat att skriva om också.
Men jag tycker det ändå, att boken borde ha blivit recenserad.

Recensionen i HD/NST/LP då?
En ganska typisk antologirecension. Ett gediget jobb. Recensenten verkar tycka att boken är mer bra än dålig, tolkar jag det. Jag tycker att Ann Lingebrandt är en bra recensent, hon tar sitt jobb på allvar.
Att Malmöboken var ett beställningsverk är dock fel. Många verkar tro att redaktörsjobb regnar in på en och ber om att bli torkade. Så är det inte.
Jag har tjatat mej till jobbet och smörat för både den ene och den andre för att få göra boken. Vad jag förstår blev ABF-Malmö nöjda.
Vad jag förstår är det många som gillar att läsa feelgood-minnena också. En blandning har hela tiden varit meningen.

Malmö - en menlös idyll?

boken
Malmöboken
17 nyskrivna berättelser
Redaktör Jonas Bergh
ABF Malmö

Malmö i ett nötskal? När sjutton skribenter i Malmöboken tecknar varsitt porträtt av staden finns självklarheterna med, från Turning Torso till Möllevångstorgets grönsakshandel. Men här är också alkoholisterna vid Värnhem, Sofielunds industriområde, nedklottrade cykeltunnlar, muren Nobelvägen, den mimande Barbadosmannen, Cardigansfans, avvisande arbetsförmedlare, tingsrättens trappor och knarkblå toaletter i Folkets park.

I ABF:s antologi med korta nyskrivna texter har redaktören Jonas Bergh ansträngt sig för att få spridning på åldrar och bakgrunder: inbitna malmöiter samsas med nyblivna och utflyttade, opublicerade författare trängs med garvade journalister och deckarveteraner. Det är fråga om beställningsverk och det märks lite väl ofta, som i den skoluppsatsdoftande formeln "jag ska skriva en text om Malmö". Men sådant går förstås också att vända till sin fördel, vilket Andrzej Tichy´ gjort i en motsträvig dialog där klyschorna utmanas och allt det obeskrivbara beskrivs.

Överhuvudtaget är det de mörkare och solkigare framställningarna som sticker ut: kärleksförklaringarna och barndomsminnena tenderar, även om de mestadels är välskrivna, att få smak av menlös idyll. Jonas Berghs eget bidrag är en luggslitet hårdkokt skildring av den alkoholindränkta vägen till kliniken. Anna Jörgensdotter berättar om att rutinmässigt bli tagen för prostituerad på den dagliga promenaden till sin hjärtevän. Mikael Bergstrand levererar ett tänkvärt reportage om gatuprofeten Johan under bron, Kungsparkens uteliggande Pavarotti. Jan Sigurd kåserar kvickt kring en amerikansk regissör som ägnar sin enda dag i den sydsvenska metropolen åt att åka runt och leta efter en TV-reparatör.

Den välbekanta känslan av att ha fastnat i Malmö utan att man riktigt vet hur det gått till sammanfattas lakoniskt av Per Engström: "Malmö är ens öde, förstod jag. Bara att bita ihop och gå vidare."

Recenserad 2006-12-30 av Ann Lingebrandt

Klarar jag det? Jag klarar det. (En reseberättelse, du vet, outside och inside).

Barry White sjunger nu på ett gammalt blandband.
Det går åt många blandband när man sitter i ett arbetsrum med två stereomaskiner från åttiotalet, där inga CD-varianter funkar. Där en skivspelare funkar, men jag tröttnar snabbt på plattorna som alla är inköpta innan 1990.
Fast det är inte sant. Vi har gått från 220 kvadratmeter till nittiofem på några år. Från Vollsjö via Landskrona till Limhamn. Det kostar kvadratmeter att bo i dom flotta kvarteren.

Jag kommer helt enkelt inte åt alla skivor, dom finns i gamla skrivbordslådor utan skrivbord, men bokhyllor är i vägen.
Men jag har många blandband, jag har spelat in i flera år, på många värdelösa stereomaskiner. Men bra låtar.

I Aten fanns en bandspelare i det kalla rummet, när jag var där i november.
Dom första dagarna satt jag vid skrivbordet en del, skrev klart en novell som HD ska publicera nån gång. Jag et inte när, men jag har fått betalt.
Från takterassen såg man Akropolis nära, om jag tog på mej brillorna.

I Aten gick jag neråt på trappstegen och svängde till vänster och jag visste vad jag ville. Jag skulle till Tony. Det kan jag snabbt lära er, om ni söker ska ni finna, Tony. Han finns i varje stad, och det är alltid där som käket är bäst.
Aten-Tony hade ett hål i väggen och försökte inte konstra till det, en rak och enkel souvlaki, inga pommes frites, ingen skum dressing. Bara det viktigaste.

I Aten gick jag med freestylen och längtade efter den låten med Björn Afzelius, den om båten dom skulle ta i Pireus, hjälpa Palestinier. Och varje kväll såg han nyheterna från Jerusalem.
Men han traskade runt i Aten, som jag, bort till Omonia där dom stora saluhallarna finns. Jag verkligen älskar saluhallar, det finns ingen mättnad hos mej, när det gäller att titta på döda djur och dom människorna som säljer och skriker.

Min dotter är en cool tjej. Hon har jullov nu, hon sitter mycket sällan still. När hon ska hämta något så hoppar hon och springer.
Men hon kan vara lugn också, som när hon sitter på golvet i mitt rum och lyssnar på min raspiga vinyl med Fem myror ... Brasse, som hon säger. Då ritar hon fina teckningar. Då ritar hon på min matta med sina tuschpennor, när hon ska göra ramar.
Barn behöver ramar.


Min dotter har tjatat länge på Johanna att hon ska äta mer, så att hon blir tjock, så att min dotter ska få bli storasyster.
Jag och Johanna har också försökt, fast på ett annat sätt, ett vuxnare.
Det tog sin tid. Men nu är det så, vad det nu betyder, för allt. Igår hörde vi hjärtslagen, dom lät som ett tåg. Jag tycker om tåg.

Det var lördag i Aten och jag orkade inte vänta på bussen. Tog en taxi mot Glyfada men hoppade av tidigare. Tog en stol från en stängd strandbar, satt i solen och drack lättölsgrogg och solade. Badade några gånger. I Aten. I november. Jag var lycklig.

Det var söndag i Aten och jag tog tunnelbanan till Pireus. Det var bullrigt. Jag gick till hamnen där båtarna gav sej av mot Leonard Cohen och Björn Afzelius, drömmar.
Men jag gick vidare.
Gick och tittade på fritidsbåtarna, yachterna, flådet. Jag älskar att titta på båtar. Jag har gjort det i många fräsiga hamnar under åren i mitt liv, längtat.

Och i Landskrona cyklar jag bland lyftkranarna och skroven av en polenfärja som bara vill bli av med rosten.

Efter fem dagar i ensamhet kom Johanna. Jag blev försenad på tunnelbanan ut till flygplatsen, men hon väntade. Vad skulle hon annars göra?
Det var kallt. Samma dag som Johanna kom blev det kallt. Men det gick över.
Vi tog en taxi för att bada när regnet äntligen slutat falla.


Det var grovkornigt, nästan stenigt. Mina fötter har aldrig hämtat sej efter alla års supande. Det kan vara svårt att gå på vissa stränder. Då är det bara att kasta sej.

Som Thorstein Bergman sjöng. I mitt huvud då. I mitt huvud nu. Om jag nånsin kommer fram till Samarkand. Man ska inte glömma hur nära man varit. Det har vi alla. Det är bra. Då kan man ta skiten.

Vi klättrade uppför Akropolis och jag fotograferade amerikaner som inte blev nöjda, tough shit.
Hundarna och kattorna.
Och det kalla badrummet.
Ooch Akropolis i Landskrona där jag har lärt mej mycket om livet, och kärleken, och det svåra. Och döden.


Jag träffade inte min dotter på tolv dagar när jag var i Aten. Det var inte svårt. Så får man säga. Jag tittade mycket på fotona av henne som jag hade med mej. Vi pratade i telefon alla dagar utom två.
Och jag saknade henne mycket.

Skrattet dog på Erik Dahlbergsgatan

Man ska inte vara ensam när nära vänner dör. Man ska inte vara ensam när man dör.
Det blåser över Skåne, men allt det är vi vana vid. Det tar tid att vänja sej, men man lär sej till slut. Man tar apostlahästarna istället för stålhingsten bara, går med vinden i ansiktet och känner det friskt. Låter luften föna tårarna bort.

Gertrud Hemmel var ingen nära vän till mej. Jag har aldrig träffat henne. Men hon dog på årets sista dag. Hon blev 72 år.

Jag träffade aldrig Gertrud, men vi samarbetade två gånger. Först i novellsamlingen Upp och hoppa som jag var redaktör för, och nu, bara nyss, i Malmöboken. Jag tyckte att det var synd att hon inte kom till signeringen under Skyltsöndagen, undrade lite varför hon inte dök upp på släppfesten.

Jag talade med henne i telefon flera gånger. Hon skrattade hest och ofta. Ibland märker man att man tycker om människor, så tyckte jag direkt med Gertrud. Hon visste vad det handlade om.
Hon skrattade hest och ofta, hon skrattade åt sej själv. Sånt högaktar jag. Det är A och O om jag ska tycka om någon.

"Skriv mer", sa jag till henne.
"Äh, det är ingen som är intresserad", sa hon, och så berättade hon en massa bra historier.
"Men skriv dom", sa jag, och några la hon till texten i Malmöboken.
Att både bullra och vara ömjuk, så uppfattade jag Gertrud Hemmel.

Gertrud Hemmel jobbade som översättare, hon skrev en stor del av materialet till den på sin tid nyskapande, briljanta teveserien Helt Apropå. Hon var även dramatiker, skrev till både Lill-Babs och Lill Lindfors, och en massa annat som jag inte känner till.

När Upp och hoppa kom ut år 2000 cyklade jag hem till Gertrud för att leverera hennes friex, men hon var inte hemma så jag ställde påsen utanför hennes dörr.
När Malmöboken var klar tänkte jag att jag kanske skulle cykla hem till Gertrud igen, jag ville verkligen träffa henne. Men tiden försvann, som den gör.

Och jag har hittat ett ex av Upp och hoppa nu. Den handlar om en kvinna som mister sin man. Det är en vacker historia.
Och helt utan att vara patetisk eller blödig citerar hon Leo Sawyer i slutet.

"Är det tillgjort att ha något på engelska i dödsannonsen?" frågar hon begravningsentreprenören medan hon fortfarande kan låtsas vara rationell. Han ser nästan strängt på henne och förklarar att det bara är vad hon själv känner som gäller i sammanhanget.
"When I need you, I just close my eyes and I´m with you, and allt that I so want to give you, it´s only a heartbeat away ..."

Jag hoppas att du är där nu, Gertrud.
Jag kommer givetvis inte att sakna dej, men jag kommer att minnas dom trevliga samtal vi hade, ditt hesa skratt.

Mitt liv och andras flyger i vinden.

Vi sålde vår bil för ungefär ett år sen. Det gav oss en resa till Spanien.
Det blir en massa jobb med att ha bil. Och då menar jag inte ens däck som ska bytas, och att tvätta bileländet, och pengarna som rinner som när man ska fånga något i vattnet, mellan fingrarna.
Man ska åka och slänga saker.
Man ska åka och handla saker.
Idag slängde jag en dålig men fungerande dammsugare, det kändes inte bra.

När vi körde hem från Tyskland med vår vita Renault Laguna för ett och ett halvt år sen började en lampa lysa. Det var vattnet.
"Det är väl som med bensinen", sa jag till Johanna, "det finns väl en reservtank."
Och vi kom till Helsingör.
Och vi kom till Helsingborg.
På motorvägen upp mot Glumslöv sackade bilen.
Vid avfarten, Landskrona norra, vid stoppskylten, la bilen av.
23 000:- kostade det.
Ett halvår senare bodde vi i Malmö igen och var så trötta på bilen, sålde den för sextontusen. En dålig försäljning, men skön.

Jag skulle berätta en helt annan historia.
Om vinden idag och jag lät cykeln stå. Inga dåliga väder, bara kläder, ni vet. På med mina julklappsgummistövlar för andra dagen i rad och ut bland fiskebodarna och båtarna i hamnen i Limhamn.
Och jag tänkte på mitt liv.
Och jag såg på det gamla färjeläget och minns när vi stod där med bilen för så många år sen, på väg söderut. Och vi träffade ibland vänner på båten, som skulle till samma ställe som vi. Vänner som jag längtade efter stora delar av året, och saknade resten av tiden.

Mitt liv är mycket enklare nu. För jag kan göra vad jag vill. Jag kunde inte det då, när jag var tretton eller fjorton, eller sjutton. Och inte när jag var tjugosju heller. Inga pengar, inget rent liv.
Och jag menar ren som i rak. Rak som i att veta vad man vill och inte be om ursäkt.
Men man måste uppför stegen för att få vråla, i detta samhället, i dom flesta samhällen.

En man med stor ny och dyr bil stod och brummade på tomgång i flera minuter rakt över cykel- och gångbanan på väg ut mot Sibbarp. Det regnade och galonjaclans huva blåste av. Vinden blåste regn kallt i mitt ansikte, skönt ändå.
Och jag visste, medvind hem sen.
Lou Reed sjöng, Hello, it´s me.
Jag skakade på huvudet mot mannen i den stiliga bilen, men orkade inte jiddra, inte idag. Jag försöker hålla igen med trafikfejderna.

Papillon av Henri Chariére (nog den första självbiografi jag läste).
Och sen Revansch, andra delen. Någon gång i slutet av högstadiet.

Jag ska skriva minst en självbiografi senare, när jag är äldre. Gå upp och dricka två lättöl i ett stort glas. Sen simma i fyrtiofem minuter i swimmingpoolen, inomhus. Sen sätta mej och skriva som det var, på riktigt. Bort med allt påhittat, bort med allt förfulat. Bort med allt förskönat.

Jag har tidigare strävat efter att någon dag få sätta mej ner i en mjuk fåtölj bara, att få vara nöjd med det. Det har jag gjort för att det har varit för mycket som spritter i mej, jag har inte orkat. Jag kan inte ha det såhär, har jag tänkt. Låt mej få känna lugn. Jag skiter i allt jag vill göra, för allt jag vill göra är bara det, lugnet.

Det är inte så. Jag hade ingen balans. Det var det första, kanske det andra året efter att jag slutat kröka. Jag var brydd om allt, ville så mycket. Trodde inte att jag kunde ha kakan och ändå ta en tugga då och då.
Men det kan jag nu, och det är så jävla skönt.
Jag tror inte på människor i västerlandet som hävdar att resorna är så hårda och svåra.
Jag tror på tacksamhet.
Jag har läst och hört människor anse att mina böcker är svarta. Det har jag ingen som helst förståelse för.

Stockholmare och andra upplänningar (dom dryga, alla andra är fria att gå).

Jag är inte arg, jag bara skriver snabbt.

Vi har lånat en bil några dagar. Åkte ut till Bokskogen och promenerade. Jag hade en käpp som ett svärd. Och matsäck med mackor, pannkakor och kall pizza, varm choklad och lättöl.
I en pinnkoja trodde Elsa att Ior bodde, men att han var nere och badade i geggan, kanske det.
Det är vackert där, vid Torups slott, och Skåne är inte platt där.
Och dom som vara klädda i grönt och brunt och stod vid vägkanten med sina bössor var bara jägare, inga snapphanar.

Min mamma kommer från snapphaneland.
Min fru kommer från snapphaneland.
Jag är inte så förtjust i den bygden, för mycket barr. Ett helt annat Skåne än mitt.
Det fanns inte barrträd på den tiden, snapphanetiden.

Hur dumma är upplänningarna?
Ska det vara så svårt att knappa in 199 på textteven?
Eller ska ni inte behöva det, ni viktiga?
Själv tyckte jag att det var skönt att ha textremsan som hjälp.

Jag har ofta svårt att förstå den riks/teatersvenska som pratas alldeles för fort i många svenska film- och teveproduktioner.
Jag kanske skulle börja skriva tevekritik, eller insändare. Inte många plus i kanten då för det konstlade svenska språket.

Nils Schwartz är en kritiker jag högaktar, i alla fall när det gäller litteratur, men idag biter han sej i tummen när han skriver om skåningars utlänningshat när han behandlar teveserien Snapphanar.

I Stockholm är man folkpartist, precis som i Lund. I Landskrona och andra arbetarkommuner är man Sverigedemokrat. I Landskrona har Folkpartiet och Sverigedemokraterna varit överens om flera viktiga beslut, så mycket för den fem og tyveöringen, som vi danskar säger efter en påhittad tecknad film från Hollywood och Nazidisney.

Snapphanarna, teveserien, var en underhållnings- actionserie. Välgjord, tycker jag, som sådan betraktad även om serien kanske borde kortats ner till en långilm. Jag såg inte det första avsnittet, men hängde med ändå, som Die hard.
Man gick tidigt ut och sa att man inte gjorde några anspråk på att vara historiskt korrekt. Och dom upplänningar som inte fattar att det finns förbannat många olika skånska dialekter bör läsa sin läxa innan dom uttalar sej om hur korrekt skånska ska talas.

Jag möter smålänningarna ibland när jag tar färjan till Helsingör. Jag hör värmlänningarna rapa på tåget hem från Köpenhamn, jag går i deras piss på toaletten. Jag ser dom på Ströget och ibland när dom råkar slinka in på fel pub, den jag sitter på, när dom örlar runt på stan efter frihet. "Frihet".
Dom älskar också Köpenhamn.
Dom förstör för mej. Uppför sej som tonåringar fast dom är över fyrtio, gång på gång, olika människor. Samma uppförande.

Och kom ihåg att jag inte ens nämnt dom Fiina från Stockholm som "njuter" av bjärehalvön och Österlen varje sommar eller påsk. Som älskar det "pittoreska".
Det är livet, kära ni. Smaka på det, gräv i det, och lär er något.
Det finns vildsvin på riktigt, som har betar som kan sprätta upp en självgod buk.

Jag känner mej mer hemma i Danmark än i dom flesta svenska landskap där präktigheten är dygd. Jag känner mej hemma i Skåne. Och i Göteborg. Där man kan skratta åt sej själv.

Ja tycker att man ska få vara var man vill, på besök eller för evigt. Men att ha en snorkig attityd gör få människor glada.

Kristian Tyrann, i Sverige.
Kristian den gode, i Danmark.
Landskrona är nog Sveriges danskaste stad. Jag är uppväxt där.

Jag bor i Malmö, här trivs jag, trots alla uppländska studenter och revolutionsromantiker som flyttat hit.

Jag är inte arg, jag bara skriver snabbt.

Stig Claesson kommer också att dö.

I mer än tjugo år av mitt liv har Slas varit en oerhört viktig person. Inget varar för evigt.
I mer än tjugo år, kvällarna nere vid havet när solen går ner och jag var ensammast i världen, men Slas.
När jag ska ut och resa, alltid en bra slasbok i packningen, en som jag läst om flera gånger. För att vara på den säkra sidan, om alla andra böcker är skit.

Den första bok jag läste av Slas var En vandring i solen, det var 1984 eller 1985, jag snodde den från Västervångskolans bibliotek. Den boken har jag läst många gånger.
Många gånger har Slas lärt mej det om och om igen, sorgen kan bli uthärdlig med hjälp av humorn och ett nyktert seende.
Ett nyktert seende kan mycket väl ske i onyktert tillstånd.

Dagarna före lunch är en fantastisk berättelse, om rädsla.
John Andersson (är det väl, jag hittar inte boken nu), vill inte bli full, men framför allt, han ska absolut inte bli nykter, då faller allting. Medan mörkläggningen gör ljuden högre och mer skrämmande. Och systersonen måste bli äldre, och det blir han.
Och allt detta med humor medan stöveltrampet ökar.

Detta skriver jag medan jag lyssnar på en repig Hasse Kvinnaböskeplatta som inte är min från början, utan Annas. Vi lyssnade på den mycket under sista hälften av nittiotalet. Tove var ofta med då, vi hade ett konstigt förhållande, henne träffade jag igår. Hon är möbelsnickare i Limhamn nu. Ska komma hem på middag.

Hasse Kvinnaböske skriver annorlunda texter än Slas.

Jag satte igång värmen i kolonistugan på julafton och på juldagen kunde jag sitta där och arbeta i några timmar innan vi åkte till Hässlehåla.
Tomten kom till Borstahusen och jag fick Slas senaste av Johanna.
Fick jag Slas sista?

Om vänskap funnes är kanske Slas bästa bok. Den handlar om Pär Rådström, och även om Niklas. Den handlar om döden. Den handlar om kärlek och Paris och om att resa sej upp och gå när man anser att man har rätt till det.
Den handlar om vänskap.

Jag träffade min gamle vän R. Han tycker också om Slas. Möjligen introducerade han mej. Jag minns inte.
Han påminde mej, apropå Lundbergincidenten, att han gjorde samma sak långt tidigare. 1995 var jag ganska ny i Malmös litteraturliv, hade lärt känna några äldre författare, bl a Magnus Utvik. Vi satt på Tempo och R provocerar bra när han vill. Han sågade, rakt i ansiktet på Magnus hans roman Simone, han hade förvisso inte läst den, men bläddrat lite, och märkt att den var värdelös.

God natt, fröken Ann. Så heter årets bok. Den är skriven av Stig Claesson, 78 somrar. Den handlar återigen om John Andersson. Den handlar om en man som till slut förstår även fysiskt att han är gammal. Att han är färdig.
"Du ska alltså aldrig använda din skrivmaskin mer, sa Bengt Persson.
Nej, sa jag."

Jag vet inte om det är Slas sista roman.
Bra författare ljuger alltid, vägrar inrätta sej i ledet.
Men om det är det sista från Slas, så vill jag bara säga tack, tack för allt.
Och om det är det sista, så vill jag bara säga att du slutade storstilat, maligt, självgott, ilsket, humoristiskt, allvarligt, och alldeles bara du. Respect!

Happy christmas!

Klockan är tjugo i fem på morgonen. Vi är en trött familj, somnar innan vår dotter, jag med kläderna på i sängen för att hålla om min fru. Sen vaknar jag och halvligger i soffan för att glo på teve, och somnar.
Så vaknade jag vid fyra, tänkte att tidningen kommer nog snart, jag kollar lite dator så länge.

Och lyssnar på Kajsa och Malena på skivspelaren, Den andra världen, årets skiva.
Och Alf. Några fanstastiska bitar i popgenren.
Jag vet inte, det har väl inte kommit ut så många skivor i år.
Marit Bergman skulle ju vara så bra, men den fastnar inte i mej.
Lloyd Cole.
L.T. Fisk. Den lyssnade jag mycket på i våras, en kväll och natt gick den runt runt runt. Och det var vår värsta ångestnatt under detta mycket märkliga år, och det är inte ditt fel, Johan, men det tog ganska lång tid att kunna lyssna på plattan igen. Men nu kan jag. Bra jobbat!
Kris Kristofferson, kanske, jag vet inte, jag har inte hört den. Men jag hoppas att jag får den i julklapp. Annars köper jag den, så får den bli nästa års bästa. Om den nu kan det, om den är så bra.
Moneybrother har gjort några av årets bästa sånger/tolkningar.
Och den med Shakira. Det behövs en latino-kåtlåt varje år.
Och Kajsa och Malena alltså, Historier från en väg.
Och Utanför lagen med Eldkvarn.
Och den där med Timo Räsinen (stavas det så?), om att döda en son.
Och den där julsången med The Killers.
Och Waterboys andra platta, A pagan place.
Och en av låtarna på skivan jag fick av Daniel, Clay Pigeons.

Det kom ju knappt ut några böcker, men en tredjedel eller närmare hälften av småberättelserna i Jacques Werups Levande tillsammans var sånt som träffade och stannade kvar.
Och Kristian Lundbergs Malmömannen.
Nästa år ska det bli ytterst roligt att få läsa Per Engströms prosabok.
Och min och Thomas foto/textbok.
Nästa år ska det bli roligt att läsa årets Kjell Westö-bok, Där vi en gång gått. Jag har den men den får vänta, tror jag.

Jag träffade min gamle vän R igår, första gången på 2,5 år. Men det flöt bara på. Sånt är roligt.

Ja, det lackar mot jul nu. Vi ska till Landskrona och Hässleholm. Äta grisatassar och gräva ner bedor i vårsolen, så bönner vi är.
Sjunga Edvard Persson-örhängen, så äppelknyckarbyxor-patriotiska vi är.
En och annan högerarm kommer väl att sträckas rak i luften, så skåningar vi är, huvudet ner i den bruna jorden.

I februari ska vi till London och Bristol.
I april ska vi till en annan stad, men det är hemligt, en julklapp till Johanna.
Och vem vet, i juni har vi kanske en unge till att aga.

Merry new year!

Är någon God, är någon Ond, i Malmö i Sverige i världen? I Helsingborg?

Jag har fått en fungerande skivspelare igen. Lyssnar på Triffids igen, en sång om han som blev utstött och mobbad, men var det verkligen så det gick till? Var det rättvist? Nä, det tror jag inte. Inte som jag tolkar sången just nu.

Kristian Lundberg har fått ett helvete. Har han fått vad han har bett om? Det tycker inte jag.
Jag vet bara att han är en bra författare och en bra recensent och han är absolut inte ensam om att ha recenserat en bok som han inte läst.
Att recensera en bok som inte har skrivits är han väl ganska ensam om dock.
Om hans förklaring är sann, (OCH DET BÖR MAN UTGÅ FRÅN) att han skickat fel text till HD så dyker det upp en fråga. Han recenserade många böcker, var det också bara skisser? Jag vet inte och jag är ointresserad av att döma.
Jag vet bara att när (en eller två gånger om året) jag stöter ihop med Kristian, oftast när han är ute med sin hund och jag med min cykel, så brukar vi ha trevliga samtal.
Jag har lärt mej mycket av flera av hans böcker.
Jag tycker att han skriver skarpa recensioner.
Jag tycker också att man i detta uppförstorade spektakel, där präktighetens självutnämnda apostlar rycker ut med full rustning på vitmålade springare, ska veta att Britt-Marie-texten var några rader i en lång sammanfattning av deckarhösten.
Klantigt gjort? Javisst.
Elakt? Det vet jag inte.

HD kunde inte göra så mycket mer än att låta Kristian sluta som frilansrecensent. Däremot håller dom dörren öppen för annat skrivande. Fint gjort.

Jag skriver för HD ibland. Jag känner Kristian litegrann. Jag kanske inte får tycka vad jag tycker?

Jag var på ett möte med andra författare i söndags. Vi pratade om en fotbollsturnering i Malmö i juni. Författarlandslag som ska möta varandra. Vi pratade också om Kristian Lundberg lite kort. Någon tyckte att det var konstigt att han som gett ut kriminalromaner skulle få recensera deckare.
Det var konstigt sagt, tycker jag.
Poeter recenserar poeter.
Romanförfattare recenserar romanförfattare.

Jag är i alla fall god. Det har jag bevis på, förutom skivspelaren har jag under en vecka fått två olika stipendier på åtskilliga tusen. Det ena hade jag hoppats på. Det andra hade jag helt glömt att jag ens sökt.
Nu kan jag vara lugn i nästan ett år, koncentrera mej på mitt eget skrivande. Inte sätta igång andra projekt förrän till hösten. Det är förbannat skönt.

Eller har jag bara tur.

Om man bortser från allt annat, så var det roligt sagt av Kristian Lundberg att han hoppades att boken skulle komma ut, så han skulle kunna såga den på riktigt.
Om man bortser från allt annat, moral och kritikerns uppdrag, whatever. Det var roligt sagt.

Jag är en moralisk människa. Men moral kan se ut på många olika sätt.

Jag är en god människa, the american way, men vi måste sänka skatterna.

Vi trodde att det inte regnade. Vi visste ju att det blåste. Men givetvis regnade det.
Det är flera månader sen jag slutade ha freestylen på tyst när Elsa och jag cyklar till dagis. Vi respekterar varandra. Hon blir äldre. Jag får inte vara nonchalant.
Igår hade hon skrivit några av dom bokstäverna hon kan igen. Så skulle hon läsa upp. "Käre Gud, gör så att pappa inte lämnar mamma och mej." Min lilla flicka, snart fyra år. Hon är inte klok, och det gillar jag.
Jag lämnar ingen.

Vi trodde att det inte regnade, men det gjorde det, duggade i blåsten. Och jag fick gå in igen och ta på galonjackan och Bengans gamla regnbyxor. Sen cyklade vi till dagis.
Sen cyklade jag vidare och tänkte på hur Susanna i min bok inte längtar till Afrika, men gärna vill åka dit. Medan Jonte bara snackar om Portugal och Spanien. Och han blir manisk. Han har varit nykter i nästan ett år och märkt att han kan ha kvar livet han alltid levt, pub- och kroglivet, och han vill åka överallt, men helst bara till Portugal eller Spanien.

Jag tycker om att cykla när det regnar. Lyssnade på Steve Earle och Docenterna, och andra. Hade en påse med tretton och femtio i tomburkar, den glade danskens lättöl i cykelkorgen. Jag brukar lägga burkarna i lämpliga papperskorgar. Inte så ofta i Limhamn, där har dom flesta så dom klarar sej.
Så såg jag en man som gick och rotade, en pantare. Jag stannade och gav honom min påse.
"Varsågod", sa han på bruten svenska.
Och kanske är det så. Att det är jag som ska tacka. Han fick tretton och femtio och jag fick känna mej god.
Och han sa det på broken svenska. Och jag ska ljuga nu. När jag cyklade vidare i duggregnet sken solen snett och Marianne Faithful sjöng Broken english i min freestyle. Nä.
Jag ska tala sanning nu. Jag hatar självgoda typer utan distans till den egna personligheten..
Jag ska tala sanning nu. Hon sjöng den sången om att bara dra, till Paris i en sportscar, låta vinden göra dej fri i håret och i allt det andra.

Se din by fra tårnets top. Det är en sång med Gasolin. Det är mycket mer. Och det lär jag er gratis, det försöker jag lära mej själv gång på gång. Det är bra att traska upp eller ner ibland, kolla från ett annat håll. Se saker från en annan vinkel.
Man kan märka att verkligheten inte är likadan då.
Man kan märka att dom man tror tycker illa om en egentligen bara tycker lite annorlunda.

Alliansen sänker inga skatter.
Alliansen höjer avgifter.
Går det ihop?
Gör det livet lättare för dom med lägre inkomster?
Eller, ska dom bara skylla sej själva?
Eller, ska jag dricka ännu mer lättöl och köra runt och skänka burkar?
Eller, ska vi ha tålamod medan the american way riktigt blommar som den stolta blomma den kan bli? När alla med mycket pengar kan gå runt och klappa varandras axlar och säga: "Vad nice du var i söndags, som du bjöd på auktionen, och dom stackarna fick smaka av rostbiffen till och med ... vi är vackra människor."

"A hard rain´s gonna fall", sa Bob Dylan på sextiotalet när han presenterade sången under en konsert, "means that something´s gonna happen."

Det är snart jul. Visst. Vi köpte en gran idag, 120 spänn. Det duggregnade och vi kände det. Men glädjen trots allt.

Being Jonte Bergh den trettonde december i Malmö och Limhamn.

Det var ett jävla liv på morgonen. Elsa ville tvunget ha på luciaklänningen direkt. Det fick hon inte. Luciatåget skulle inte vara förrän 16.00.

Jag cyklade i den skånska vintern sen. Och stannade vid Ribban för att prata med L.T. Fisk som knappt kunde prata. Han var tvungen att ställa in kvällens spelning, men lovade att komma ändå. Vara ljudtekniker och roddare.

Jag tänkte på Köpenhamn och min roman som jag är så förtjust i. Är det därför den aldrig blir klar. Vill jag inte släppa den?

En tant som var född samma år som Slas ringde, hon hade läst intervjun i Sydsvenskan och ville ha svar på frågor om Landskrona. Om BARACKERNA, jag ringde min pappa och skaffade fram några telefonnummer. Hon fick en Landskronabok senare på kvällen när hon dök upp på Konsthallen.

Men eftermiddag. Jag badade i vatten och barnolja och läste Ian Rankin. Tänkte mycket på intertextualitet, hur Ian pratar med Mezz Mezzrow, pratar med mej och min bok, hur lätt det är att hitta kopplingar, hur kul det är. Lyssnade på Lou Reeds New York.

Åt kalops från häromdagen. Fortfarande god. Första gången jag gjort kalops. Och egenhändigt kokta rödbetor. Lyssnade på Moneybrother två gånger, gillar att han är så skev, så full av liv. Det gör att missarna kan man skita i.

Skrev lite i romanen. Mest småsaker. Svårt med koncentrationen.

Sen kom svärmor och Johanna. Sen gick dom i förväg till dagis.
Sen cyklade jag och kom fem minuter för sent och då hade mer än halva luciasjungandet avklarats. Jag kan inte komma i tid. Jag avskyr att vänta mer än vad vad jag avskyr att skämmas. Fast det är inte sant. Och det gäller mycket mer sällan kollektivtrafiken. Det lärde jag mej när vi bodde i Vollsjö. Man fick bara en chans.

En chans innan pickadollan eller geväret åker fram och du hör inte hur hästen frustar förrän gödselbonden redan har siktat färdigt.

Två snabba lättöl på Bullen och lite snack med Skuggan, målaren som jag tycker är en trevlig prick på sextio vårar. Han tyckte att jag såg ut som ett popsnöre på bilden i Sydsvenskan. Den bilden togs för nästan åtta år sen, jag tyckte att jag var mej ganska lik. Skjortan brukar jag ha i kolonistugan. Men brallorna och tröjan finns inte längre. Jo, brallorna är ett par trasiga shorts.

Okej. Jag kom till Konsthallen. Håkan Engström var där med sin son. Sen kom det mer och mer folk och L.T. monterade ljudet och jag pratade med många som frågade saker. Och jag frågade saker. Och många tror nog att jag är en förvirrad typ, det är jag inte.

Andrzej läste först, sen Jan Sigurd, sen pausade vi. Och dom hade läst mycket bra.
Sen läste Jenny Berthelius fantastiskt, och det är inte för att hon är åttiotre år, det är för att hon är bra. Men det blev ännu bättre när man visste. Hon pussade mej på båda kinderna senare.
Och Mikael Bergstrand avslutade bra.
Det var en lyckad kväll och jag ber om ursäkt för att jag inte hann prata tillräckligt mycket med alla som jag ville prata med. Katrine och hennes elever till exempel. Och René. Och flera andra.
Men dom som ville dricka gratis (av Malmöbokens medverkande alltså) fick göra det, och det var den avslappnade stämning som jag hade önskat mej.

Jag och Andrzej, ida, Lo och Per gick till Ölkaféet sen, satt utomhus utan att frysa. Men jag blev så trött, var så trött när jag cyklade hem i motvinden och regnet. Men Dan Hylanders Allt du gör på jorden fick mej att sjunga lite till slut.

Sov i nio timmar för första gången sen nittonhundratalet.

Om det är någon som jag är skyldig en dubbel lättöl så får du höra av dej.

Det är den fjortonde nu, och min roman kommer inte ut förrän våren -08. Det är skönt ändå. Jag ska nog kunna prångla ut några andra böcker innan.
Men jag kommer alltid att vara romanförfattare mest av allt.
Och pappa och äkta man och sånt ...

Så, nu vet ni.

Att vilja men inte kunna, att bara våga hemma. Dansa.

Glöm inte, imorgon onsdag, strax efter 1800 på Konsthallen, fritt inträde. Casual. Släppfest för Malmöboken med snack och uppläsningara av mej, Mikael Bergstrand, Jenny Berthelius, Jan Sigurd och Andrzej Tichý, och musik av L.T. Fisk.

Apropå musik.
Jag läser Mezz Mezzrows bok som han skrev med nån journalist (tror jag), Dans till svart pipa. Jag läser den för tredje gången. Den är inte stor litteratur, eller är den det? Förbannat läsvärd i alla fall.
Till alla som gillar något av: tidig Sture Dahlström, Kerouac, Bukowski, Birgitta Stenbergs självbiografiska böcker. Pär Rådström, Louis Armstrong, Bix Beiderbecke, Bessie Smith.
Till alla som kan stå ut med ett lite snackigt språk för att historien är så verklig.
Till alla som tycker att det inte är coolt, utan intressant att läsa om vad som formar en missbrukare.
Dans till svart pipa, alltså, mitt julklappstips till er.

Apropå dans.
Jag vill så gärna kunna dansa. Jag vill så gärna våga dansa utan att känna mej fånig. Sånt blir svårare när man aldrig är full. Sånt blir svårare när man blir äldre (fast nog lättare när man blir ännu äldre, när man skiter ännu mer i vad folk tycker). Sånt blir svårare när man inte kan.
Sånt blir lättare när man är hemma och har en dotter som skrattar åt allt pajasande man gör. Och en fru som skrattar ganska ofta.
Jag dansar hemma, jag är ganska nöjd med det.

Apropå nöjd.
Det är härligt när regnet pausar några timmar. När vinden lugnar sej. Som den klara höga höstdag som idag varit. Att få cykla då. Att få lyssna på den musiken man gillar och har spelat in själv. Att titta ut över sundet och bron och veta att jag kan dra om jag vill. Jag kan göra det. men jag vill inte idag. idag ska jag jobba vid datorn, det är ganska kul, när man känner att boken kommer mer och mer. Även om den tar lång tid.

Apropå cyklar och lång tid.
Förra onsdagen var jag i Lund. Parkerade cykeln vid Centralen där man inte fick parkera. Så får man inte göra, Jonas!
Det regnade och var motvind och redan en ny dag när jag kom tillbaka till Malmö. En halvtimme till Limhamn då, en plåga. Och jag var så trött. Och jag skulle upp med Elsa på morgonen. Tog en taxi.
Dagen efter hade dom flyttat cykeln till förbi Jägersro. Och jag fick vänta till måndag mellan 15-17 för att få hämta den för 160 spänn. Jaha. Tog bussen till Centralen och överallt skolungdomar, inte en ledig fläck att ens stå på, människor fick stå kvar på hållplatsen. Aldrig i livet att jag tar en buss till till förbi Jägersro.
Jag tog en taxi. Chauffören stoppade taxametern när den stod på 300:-
Det är dyrt att felparkera.
Det är ett jävla gnällande på oss cyklister.
Det är en jävla massa bilister som inte följer trafikregler.
Det är en jävla massa gångtrafikanter som använder cykelbanorna.
Jag är en stolt cyklist som sköter mej. Nästan alltid.

Apropå skötsamhet.
Jag läser Ian Rankins senaste på svenska, om John Rebus, rebellen. Den är tung i badkaret. Han är en bra författare.

Apropå författare.
Glöm nu inte imorgon, onsdag, lussa av er och kom sen till Konsthallen.

Beeing a celebrity in Spain and at Ven (open letter to all who have cameras, working with media).

You cannot go around the town and have a glass of milk, like normal persons.
You havet to watch your back. All the time! It´s painful.
But it´s the price you have to pay.


This picture was in every spanish paper, and further on to America. Saying that I was a drugaddict, smoking a banana.

You know. When it comes to my family, I get angry. They shouldn´t touch them.
Me and my lovely wife, we had a romantic short vacation at Ven, an island, a secret. But they got her, when she was playing around, joking about her wellshaved body.


That one was okey. But I didn`t like it. It was published in most oft the big swedish papers, and some of the danish, and Germany.
And I talked to the press, got some good stuff.
But then, they published this one:


We got mad, but we calmed down after a while, moved to a small kolonistuga, we made are own garden, walked around The Vallgrav, talking to the sheep and the goats. But then they discovered us again, and our daughter. Our ANGEL.


So that was it, it was the drop that made the cup more than full. We moved again. And now we have been alone for more than a year, walking around windy rainy streets. Very, very alone.
We live in Malmoe, Limhamn. Please come back. We miss you.
L. and F.

Men hon tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas.

Jag träffade en tjej en gång, på färjan till Madrid. Hon pratade bra finska och danska. Hon hade kort svart hår och jag var förälskad. Hon sa så smarta saker.

Framåt framåt, mina vänner, vi ska framåt genom diset och vakna upp i en skönare värld! Och ingen tänker på Domedagen, ingen tänker på att förankra saker mellan säkra språng där stenarna gjort ett uppehåll och lämnat en glipa, där järnstången automatiskt vecklar ut sej och blir ett ankare, så att vi sitter fast.
Behöver vi dylika redskap?
Nej?
Behöver vi sitta säkert fast bakåt för att kunna åka framåt?
Ja?

Jag föddes två eller tre dagar efter den första månlandningen, juli 1969. Det är kanske därför jag och min famlj aldrig har pratat så särskilt om rymdfärder, jag var viktigare. Vi kom fel på det i början.

Moneybrother är inte Sveriges vassaste svenske textskrivare. Moneybrother är just Moneybrother (eller Anders, äkta) flera gånger på nya skivan på svenska. Men det finns ekon från många andra. Och det är slamrigt och slarvigt (ibland), och charmigt och bra.
Som helhet: 3,9 av 5. När det är som bäst är det fantastiskt, den intensiteten och känslan av att det måste ut, skiten måste ut.
Jag skriver gärna texterna när han ska göra hela Born to run på svenska. Då ska ni får se på gnistor som börjar brinna.

Hon rullade en joint högst upp på däck, jag drack mest vin, och färjan fortsatte mot Madrid. Vi låg bakom skorstenen och hon hade ett liggunderlag och jag hade en sovsäck. När vi vaknade hade jag hennes T-shirt och inga kalsonger, vi kom inte ihåg ett skit. Skrattade bara. Jag saknade henne så när hon försvann. Jag saknar henne fortfarande ibland, och rycker till när jag träffar henne kort på en station, eller nåt. Så levande.


Dan Hylander sjöng Farväl till Katalonien. Katalonien är sej själv starkast men tillhör Spanien.

Jag läser Jo Nesbö för första gången, kriminallitteratur som slår det mesta i samma genre på svenska. Det finns olika sorters norrmän. Men det var inte dom som bjöd på motstånd när tyskarna kom. Det var inte dom präktiga svenskarna heller.
Det var danskarna, kom ihåg det, det är inte bara svart och vitt.

Hon såg väldigt allvarligt på mej när vi nästan var framme, när färjan nådde Madrid. Och jag åt grillad kyckling och hon berättade om urinvånare i tjugotre av världens länder. Men inget om spanjorer. Hon berättade om orättvisor och urgamla seder, om respekt, att människor måste ha något välkänt att samlas kring. Att man måste lära sej att förstå människor som dom är.
”Men spanjorerna då”, sa jag, ”deras historia, deras utveckling som just nu ligger trettio-fyrtio år efter vår, för att vi inte blev hotade, för att vi inte vågade ta striden. Ska man inte ge spanjorerna förståelse. Ska man inte ställa sej på en stol och se om världen ser annorlunda ut då?”
”Jag tycker i alla fall att tjurfäktningar ska förbjudas”, sa hon och jag minns att jag tänkte på vad hon skulle säga till indianerna eller stammarna i Afrika som hon så gärna ville dansa hos.
Jag minns att det var kallt i Madrid när färjan la till, att hon tog på sej sin parkas och rufsade det håret som jag hade rört vid överallt. Sen gick hon, sen gick det många år när jag inte kunde se på affischerna som sattes upp varje vecka. Hur han gled sej elegant undan den arge tjurens horn.

Christer Fuglesang tar ett stort steg för forskningen, skriver någon på en debattsida. Det gör han kanske. Jag bryr mej om helt annan forsknig. Den som ska leda till att människor bryr sej om varandra.

Han sjunger att du ska akta dej, du som ser ner på henne, Anders Wendin, det har han alldeles rätt i. Vi ska värna om goda människor som tror på sin sak och gör något.
Men vi måste också våga säga: FEL!

Det måste vara radion.

Ikväll, 17.00 (eller 17.03), ska jag prata om Malmöboken i P4-programmet Spotlight.

I Landskrona är det toppen tycker jag.

Om man vill höra ett mycket bra radioprogram om LA, gjort av Roger Wilson, om man vill höra mej och Ivan (General Knas från Svenska Akademien, några snusbönner ute från bystan nånstans), Jesper Svenbro (från den andra Svenska Akademien, men Jesper håller snusbonnefanan högt) och några andra, så kan man gå in på www.sr.se, in på P1 (givetvis), sen Kulturradion (tror jag) och serien Hemkomster, del tre. Då får ni veta lite om staden i vinden.

Låten som spelas i början, Leva loppan i Landskrona sjungs av Anki Nilsson, hon sjöng även på min brors bröllop, fast andra sånger.

Och glöm inte att läsa inlägget under detta, viktig information om min relation till Björn Afzelius, något för alla att ta lärdom av. Kära barn, jag vill bara ert eget bästa.

Malmöboken i Malmö och Sydafrika i Sydafrika.

Jag skulle skriva om ett av dom viktigaste ögonblicken i mitt liv. Som jag försökte förklara för Johanna innan, och jag tror att hon förstod när vi såg på DVD´n som jag fick av Windy igår. Hon tyckte nog en blandning av att jag (hennes man) var fånig och av att det är därför jag älskar honom.
Jag skulle skriva om dom tjugo eller trettio sekunderna när Björn Afzelius står i snygg T-shirt och ful frisyr och brun manchesterkavaj på ANC-galan 1985, när han sätter tummarna i luften.
"Det gjorde ni jävligt bra", säger han till publiken som samlat in stålar genom biljettköpen.

Jag skulle berätta om mina släktingar som jag tycker om, som en gång för ungefär tio år sen sa till mej att det är bra, Jonas, att du tror på solidaritet, men man ändrar sej med åren.
Kanske det. Kanske vissa gör det, att solidariteten krymper till att röra den nära kretsen, familjen, släkten.
Så är det inte för mej. Jag har aldrig röstat för mej själv, jag har alltid röstat för det jag tycker är bäst för flest. Kanske är det lättare att göra så när man kommer från hyfsat välbärgade uppväxtförhållanden.

Jag gråter framför ANC-galan, som i ärlighetens namn är tämligen värdelös ofta. Och jag gråter inte hela tiden, jag ska komma till poängen sen, när ni har somnat.
Jag tycker så mycket om människor som engagerar sej.
Jag tycker så mycket om Björns fula frisyr för tjugoett år sen. Han gjorde en sak som betydde och betyder mycket i mitt liv.
Han stod där i sin manchesterkavaj och sjöng om att vända sej om i natten, om att nu blåser det nya vindar, och han sjöng det med en sådan inlevelse, med en sådan äkta känsla. Detta att vända sej om i natten och knyta sin magra hand och förbanna att du finns till, Herr President. Och inte ge upp där, utan att ringa i klockorna och fortsätta och fortsätta. FÖR DET ÄR DETTA JAG TYCKER ÄR RÄTT, EN MÄNNISKA ÄR EN MÄNNISKA, OAVSETT VAD.
Och jag ska ringa i klockorna, Björn, för dej också.

Ja, det är dansbandsboogie-woogie (jag vet inte ens hur det ska stavas, det står inte i mina ordböcker eller i min hjärnas bibliotek, det stör mej, men okej), men det är något helt annat också.

På söndag signerar vi Malmöboken. Den är prisvärd och läsvärd. Akademibokhandeln 13.00, Malmö Bokhandel 14.00 och Hamrelius 15.30.
Glöm inte det!

Och ni som trodde att jag skulle skriva om Lasse Söderberg och Birgitta Stenberg, håll ut, det kommer.

Men vi hade det trevligt på Bullen igår, Janne och Windy och jag. Män som går mot fyrtio och har barn. Men vi viker inte ner oss. Även om dom snobbar med ölen, medan jag får suga i mej mina lättöl. Men jag är mycket nöjd med det, jag saknar inte det andra skitet.

Köpenhamn, Helsingör, Hamburg, Lissabon, Sesimbra - ligger inte i Limhamn.

Jag är inte deprimerad.
Jag sitter med mössan på inomhus. Jag är därtill orakad.
Jag lyssnar på Hasse Alfredsson, han sjunger om barnen, hur det ska bli när dom växer upp. Hur han önskar att dom åtminstone ska få sej ett glas öl.
Och jag längtar till Teatergrillen och till Pär Rådströms svada, till Slas´ spjuveraktiga leende. Och Beppe som antagligen försöker hävda sej på något sätt, medan Lars Forsell bara myser och beställer en till.
Och lite försynt kikar Tage fram från bakom en fåtölj. Hasse är redan framme och hälsar och drar en vits, men sen tar ändå Tage över, för man lyssnar på Tage.

Såhär skriver Lars Forsell i boken VÄNNER:

”Jag talar om mitt hat till döden. För själva dödsögonblicket är jag kanske inte rädd men jag är fruktansvärt skrämd av den död som härjat bland mina vänner och närstående. Jag vill ha tillbaka mina döda vänner, hur absurt det än kan te sig, jag vill ha tillbaka Erik Lindegren och Pär Rådström och Bengt Ekerot och Carl-Erik Hammarén och Ulla Sjöblom, jag vill ha tillbaka Stieg Trenter och den underbara häxan Kerstin Bernadotte ... Jag spottar på döden som tog dem ifrån mig, de flesta i förtid.
Jag vill ha mitt liv för mig så länge fågeln sjunger.”

Det är troligen den enstaka text som jag läst flest gånger under mitt läsande liv. Jag får tårar i ögonen varje gång. Av ilskan, av vanmakten. Av min egen längtan efter en tillhörighet som jag ändå vet att jag äger, minst lika vacker som Forsells. Och jag läser igen, och tårarna sprutar inte fram. Men dom blir glansiga, mina ögon.


Så ser jag ut när jag längtar och är lite full i Fan enligt fotografen och mitt förlag, kanske. Jag ser inte ut så i verkligheten. Fotot ljuger. Eller inte. Det är nästan tre år gammalt och vi bodde i Vollsjö. Jag längtade till Limhamn då.

Jag är inte deprimerad.
Jag tänker att det var längesen jag läste en bok av Stieg Trenter, dom är ändå trevliga, femtiotalshjältemannen Friberg till trots.
Jag läser Jag minns att jag sprang, som handlar om en man som cyklar. Jag är också en cyklande man.
Dagar som idag vill jag bara cykla iväg, när det duggar lätt och vinden blåser svagt, lyssna på Rocksamba och När man jämför, på skånska.
"Klarare, för varje dag blir vädret klarare. Vi ska begrava det, det som förtryckte och förslavade."
"Det är då man vill få gömma sej och gråta som ett barn. När man jämför hur det är med hur det hade kunnat va."

Dagar som idag vill jag bara iväg.
Dagar som idag känner jag att jag är trött på all måttlighet och vuxenhet. Jag är så trött på ansvar och saker som man måste vänta på, saker som aldrig händer.
Och jag längtar inte tillbaka. Jag bara längtar.
Jag lyssnar på Van the man och Cliff i Whenever God shines a light, då släpper krampen något.