Tidningen Okej

Det är därför vargen kommer
Det är bara skit, politik
Du orkar inte läsa långa texter om musik
Du orkar inte läsa om litteratur
Du orkar inte läsa litteratur
Du orkar bara prata om författarens läppstift
Det är därför du hör skrik
Det är därför vargen ylar

Det är därför kriget kommer
Pengar, vapen, krig till varje pris
För att du inte orkar minnet av Once in a lifetime i solnedgången i Paris
Där och där och där finns äpplena du kan plocka, eller bananerna eller jordgubbarna
Men du vill inte i soffan eller solariet
inte rida till Paris på en gris
Det är därför kriget smäller

Gå Jonte, gå, gå. Gå och bada (medan jag tittar på omslaget till Cyril Hellmans klart hyfsade debutroman Gå Johnny, gå, gå)

Kittlig januari
Jag är 42 år när jag får löss första gången
Då lyssnar jag på Tindersticks och Bronski Beat och The Communards som sjunger som att det gör ont, på riktigt
Då kliar jag mej i håret och lössen faller men dom ser jag inte
Det singlar stora långsamma snöflingor utanför fönstret
Sen kommer solen
Sen biter det när jag cyklar
Biter? ett så dåligt uttryck för den kyla som jag känner som gör mej svedd och när jag är tillbaka vid datorn lyssnar jag på John Prine och han sjunger bitande ont om en död och om en eld och om en korv som låter som att den håller på att spricka
Och den spricker
Kittlig februari
Och det rinner hett vatten ner i badkaret och jag blir våt och vattnet torkar ut mej och lusshampot svider i ögonen och tar sej in där själen ska sitta och där gör det redan ont, där är alla åren samlade
Redan
Och ändå drömmer jag om mer smärta och ont, för jag vill leva
Och det faller torr vit hårbotten som torr snö på min svarta dator och dom svarta lössen syns inte
Dom bara biter och svider, och kitlas i själen
Som att jag skulle skratta då

Varför är jag i Sverige

0112
Jag kommer till Greklands, Atens, kyliga verklighet från högern och vänsterns kvasivarma solidaritet i Sverige.
"Jag har bara kört i en vecka", säger taxichauffören, och ta in en sån där gasolbrännare i bilen, jag fryser, "vet ni vad jag jobbade med tidigare?"
Och vi har varit i Pireus, hamnstaden, färjorna. Vinden som var ännu kallare.
"Du kanske var styrman", säger jag, "i branschen ju ... service och transport ..."
Taxichauffören skakar på huvudet och vi är två passagerare, han skiter i mej nu.
Souvlaki, tzatziki, öl, vatten, grekisk sallad, extra fetaost, oliver och pitabröd. Mindre än tvåhundra spänn för två, med dricks.
Och utanför ovanför sken strålkastarna på Akropolis ruiner.
Andra ruiner. Gatorna är sönder. Mot dom söndriga husen står söndriga byggnadsställningar och murknar.
Taxichauffören pratar om revolution. Han pratar om styrande som endast ser efter sitt eget hus, sina egna hus. Han pratar om att dom ger alla pengar till Tyskland.
"Revolution", säger han, "vi har aldrig haft en revolution."

80/90
Jag brevväxlade med Puma som bodde i Göteborg. Han var alltid arg, politiskt, samhälleligt.
Puma tipsade mej om Norman Mailers Varför är vi i Vietnam. Puma var äldre, visste mer. Boken var svår att få tag i. Till slut grävdes den fram från ett magasin, långt ner i en källare i Folkets hus i Landskrona.
Jag minns bibliotekarierna. Jag minns dom som positiva. Som att dom var glada att ungdomar i Landskrona läste.
80/90
Då när Vietnam fortfarande var en het potatis, då när amerikanerna överöste oss med propagandafilmer förklädda till action. Vilda västern där den onde var ond och den gode god, amerikan.
Krig då som nu. Sverige hänger med på ett hörn. Idag ifrågasätts det inte ens. Idag gräver vi inte efter kunskap i en möglig källare, ett magasin.

0112
Varför är vi i Sverige.
Grekland är sönder, stora delar av Europa är sönder. Ett söndrigt Afrika kommer att ta generationer att laga.
Därför är vi i Sverige. Jobbet måste göras här också.
"Vet ni vad jag jobbade med för en vecka sen?"
Vi kan bara säga nej.
"Jag var guldsmed", säger taxichauffören.
"Lycka till med revolutionen", säger jag och vi går ut i ett kylslaget Aten.

Akropolis – då och nu – en föreläsning för utexaminerade

Jag minns inte ens om det var trappor upp, eller bara en lutning uppåt på trampad jord, århundrade efter århundrade, uppåt mot, om inte gudomlighet, så klokhet, vishet, och det är ingen gammal vandringssägen, men det var en väg som blev en stig som högre och högre upp var en platt bergstopp
Och där skulle han stå
Trodde man då

Det är en gammal sanning att vad som var viktigt byttes ut och vad är väl en sann sanning, vad är väl en förljugen, som om girighet och själviskhet är uppfunnet av oss, det sena 1900-talets, det tidiga 2000-talets omistliga giganter, den snålhet att inte ens kunna tillskriva någon annan dom mest bestialiska, egoistiska, äckliga, öh … landvinningarna
På toppen kall snö
På toppen kall död

Du menar bara att våldtäkterna stölderna morden krigen, det skenheliga återförenandet
Är inget nytt
Det är stoltheten som sväljs och sväljs och skolbarnen förbluffas över kornas idisslande men förstår inte att dom är människor att det är mänskligheten som odlar och tuggar och sväljer samma skit, som dom äter och tuggar och sväljer och det tar aldrig slut, det är när du flugit längst ut i intet i rymden och det är alldeles mörkt och kallt, och det är en svart vägg, svart som tomhet och du kravlar nu i tyngdlöshet men känner dej så tung och du sjunker och du räddar fallet, får handen om ett dörrhandtag, öppnar och kliver in
Och det är lika mörkt, och långt långt borta som du inte ser i kylan lyser en stjärna
Jag skulle så lysande gärna
Hitta en mjukare stjärna

Rösta på Gösta

Jag minns grenar, kvistar, större, mindre. Som en hög nära stranden. Det blev ett gömställe, en koja.
Det var då det fanns ödetomter där det idag ligger hus med havsutsikt.
Det fanns ett ödehus också, ett slag fanns det två, när Signes kafé var nerlagt man kvar. Vi hittade hårda godisbitar.
Det var då det var is på sundet hela tiden hela vintern och man frös inte om fötterna då, man visst inte hur man gjorde.
Och sanningen var Lasse Berghagen.

Mina barn växer upp i en annan tid. Kanske inte farligare. Kanske inte värre. Vi har en förmåga att idyllisera gårdagen. Vi (dom flesta) har en förmåga att förstå att nu är nu är verkligheten.
Vi kan lära av då, försöka plocka det bästa. Som planksteken. Som Oh Susie med Secret Service. Som Wish you were here med Pink Floyd. Som Gentlemen av Klas Östergren, och En vandring i solen av Slas.
Jag fick äntligen tag på Niklas Rådströms Stig. Han skriver som han skriver, Rådström, annorlunda än Nils Claesson. Jag imponeras av dom båda.

Reinfeldt tjatar om att vänstern inte har någon allians, ingen oppositionsledare.
Alliansen har förvisso en ledare, men har dom nåt vidare lag att snacka om. En Center här, en KD där och det där andra partiet, Björklund. Och Nyamko Sabuni, var tog hon vägen? Just det, hon sysslar med jämställdhet. Trams, flum, tycker Björklund, sånt sysslar inte vid med, vi behövde bara en svart kvinna att visa upp, det är dags för dej att fatta det.

Han avgår väl idag, Juholt.
Reinfeldt, du borde lära dej, blockpolitik är ute.
Från dag ett har det funnits en agenda, få väck den småländske bondpojken! Han har inget här att göra!
Och det lyckas väl.
Sen att Juholt kanske var ett felval från början är en annan sak. Men att bli fälld av en galen högermedia och, framför allt, sitt eget parti, det är, som vi sa förr, divigt.

Dom byggde en ny lekplats på vår skolgård (som är bostäder nu) en klätterställning med en sorts snedtak, där låg vi en söndag och skrek Rösta på Gösta. Det var det enda som rimmade. Så enkelt då, så enkelt nu. Ingenting förändras, människor är dumma i huvudet ibland ofta. Men vi var sex eller sju år gamla.

Fläskesteg med rödkål och sovs

Jag har haft mina sushiperioder.

Att lyssna på gamla amerikanska och engelska proletär- och arbetarsånger har ockaå haft sina tider i mitt liv. Joe Hill, Woody Guthrie, Billy Bragg.
Arlo Guthrie kommer till Malmö imorgon. Kan ni vara snälla och skynda på med pengarna Landskrona fd arbetarkommun.Eller, för all del, Kvällsposten. Det ska ju vara ett visst utbyte. Ni sitter på mycket pengar. Jag arbetar åt er och ber om en liten liten del av kakan som betalning. Det gäller bokhandlare på nätet. Hur svårt är det att betala dom pengar som ni är skyldiga. För er spelar det ingen roll. För mej är det en kamp varje dag. Och jag bor inte ens i Rosengård eller Afrika eller i plåtskjul där ena väggen blåser bort i natten och torra minusgrader nyper sej in i skinnet.

Mina perioder återkommer. Inte regelbundet. Mer eller mindre intensivt.
Det är som med simningen.

Grillad kyckling.
Den engelska frukosten när jag är i Spanien.
Fisk i Portugal, i Sesimbra.
Och hemma, förutom grillad kyckling, lax med spenat.
Kycklingfilé med paprika, tomat, lök, vitlök och champinjon.
När jag är själv hemma alltså.
Fläskkotlett med tomatsallad, kalamataoliver.

Det är som med Roxy Music. Det är ofta vid tider som dessa. Mina kläder är slitna. Jag borde klippa mej. Mina favoritskor har ett hål där stortån alltid trampar i vattenpölen.

Och sushiperioderna. Två saker idag. Windy ska komma med sushi. Vi ska se på handboll. På Ölis eller på Babas. Men då får han faktiskt sätta fart. Domarna väntar inte med gröt i pipan.

Och nu väntar Aten och kanske blir det fint väder. Och souvlaki. Det finns hål i väggarna och ett spett och lök, tomat och tzatsiki. Sen går man tvåhundra meter, och en ny. Tills man tröttnar och ger sej på något annat. Byter hamburgaren mot korv.

Vi bodde på Ystadsgatan och jag simmade fortfarande, ibland. Men jag gav mej i alla fall av för att simma varje vardag, när solen sken i maj. Köpte en halv grilladkyckling på Simrishamnsgatan, hade med mej tomatsallad i en burk. Körde inom Systemet och fick tag på några burkar San Miguel. Satt vid möllan i Slottsparken och läste och längtade till Folkfesten och skrev skisser till det som några år senare blev Och fortsätta vidare bort.
Läste kanske Oscar Hijuelos. Hade kanske en sån period. Och lyssnade på ... nä, maybe another day, baby.

Jag tycker om Limhamns bibliotek.
Igår var det så grått och skönt igen, svag vid om än lite kall där nästan alldeles vid havet. Men jag fylls av hopp när jag kan vara där, när jag kan tänka att dagarna kommer igen, dom lugna varmare dagarna.
Jag är för gammal eller luttrad eller bara det att om jag sänker och sänker förhoppningarna så blir jag inte besviken.
Var förberedd på att du inte har en aning. Ju bättre förberedd destso lättare flyttar du dej eller fångar skiten, för den kommer att komma. Räkna med det, som Henke sa. Och han har ju fått lära sej sen han blev tränare för BoIS.
Jag är för gammal och luttrad för att säga: Dom lyckliga dagarna. Dom problemfria dagarna.
En timme då och då, det är fint nog.

En annan gång cyklade jag i Slottsparken och det var vår och vi bodde i stan då och jag hade varit ute i Sibbarp, suttit på en av bänkarna, stängde av freestylen. Bron var ny (den är väl fortfarande ganska ny, om den håller så länge som den ska) och jag stängde av freestylen och jag hade varit uppe vid nästan brofästet där vägskyltarna fanns, Paris, Lissabon.
Utan freestyle och det var möjligt, livet.
Jag cyklade i Slottsparken förbi stadsbiblioteket, Mikael Wiehe började sjunga En sång för dårarna och när jag kom till Bullen satt han på bordet bredvid mitt och sa: "Affe var inte socialdemokrat, han var demokratisk socialist. Det är en jävla skillnad." (Jag har kanske berättat den här tidigare, men inte del två som kommer ... nu!)

Jag satt på Limhamns bibliotek igår, skrev i min skrivbok, tog en paus. På bordet låg en bok som visade sej vara skriven av författaren Mary Anderssons bror, en framgångsrik företagsledare i fyrtio år. Dåligt skriven, sjölvgott skriven. Dålig litteratur, helt enkelt, dålig bygdelitteratur.
Mary Anderssons brors åsikter om sin syster och hennes böcker är inte nådiga. Tidningen Arbetet var både pest och kolera som försvarade att det funnits misär i Barnrika-husen (Sorgenfri ungefär). Och nåde den som säger att fattigdomen på 30- och 40-talen fanns. Då som nu. Vi har ingen fattigdom idag, tycker dom blåbruna, möjligen självvald då. Samma rika self-made men (män) som säger kunde ja så kan du, kavla upp ärmarna. Jag pantade ihop till min första miljon.
Limhamns bibliotek. Jag gick för att hämta toalettnyckeln. Där stod Mary Andersson vid disken.
Ja, sen hämtade jag barnen och tillagade kyckling och såg på handboll och försökte skriva om han som bara skulle ta sej i kragen, och krage efter krage gick i sönder.

Jag skriver en recension. Det kan vara så lätt att tycka till om ditt och datt, och då menar jag med kött på benen. Berätta varför jag anser något bra eller dåligt, eller att det funkar men inte det.

Så får jag en ram, ett visst antal tecken.
Så får jag en roman, en kort roman på några och sjuttio sidor. Med ett stoff som skulle kunna bredas ut både två och tre gånger större. En kort roman som ändå skulle kunna vara kortare.

Men det är boken jag fått och läst som jag ska skriva om, varken mer eller mindre, väl? Jag ska väl inte skriva om boken som skulle kunna bli?
Det konstiga är att den här romanen, förutom en del småsaker, är skriven så som den borde skrivas. Så jag får väl plita ner det då, 2000 tecken.

Ett hårt regn faller osynligt bakom explosionerna

Kristianssons Livs
Bertils
Bryggan som blir uppäten, sakta sakta höjs havet sjunker bryggan och rullstolarna sjunker i dyngan dyn ner i botten
Flotten av rostad metall och godstågen också oxröda, vatten och syra och man kunde ta sej ut på flotten, Lundåkrabukten, Gipsön, husvagnarna där ett svagt svagt ljus tog sej genom en gardin som var en handdduk
Den gamla bilprovningen och vi var alla i städsvängen och på ett ställe fanns det ett biljardbord, där slutade kvällens arbete
Den gamla bilprovningen, vad gör du nu för tiden, och all din rost och Grymlings och Flamingokvintetten och benen ut genom fönstret
Den nya bilprovningen, snabbtelefoner

Och det rummet och det huset och vi satt vid husets enda stereo i det andra rummet när Rickard kom hem från Amerika i januari och alla skivorna och till och med Whitesnake, men Bob Dylan och det var en storm som bara berättade: Vänta bara, det kommer värre, vänta bara,och lär er, lär dej,gosse, du måste kunna ta stormar som den här med vänstran medan du skriver en sång med högran om andra, mycket hårdare stormar och du kommer inte alltid att förstå det förrän för sent, att du är mitt inne i den nu, den hårdaste stormen, det är därför det gör så ont
Och vi åker bussen till Svalöv ändå, förbi kyrkan i Asmundtorp där du döptes och det ska gå några år och vi hamnar i Svalöv ändå bara för att vi måste komma ihåg visdomsorden som Bantar-Björn sa, och ni skrattade då i början av nittiotalet när ni bara hade dagar som gjorde ont ibland, smärtan fanns fast bara då och då, och man kunde ju alltid gå till Konsum och be om löpsedlar, Kicki Danielsson som berättade att hon var svullen, då som nu, roligt roligt när vi var så unga och visste så mycket och vi förstod inte då, sanningen om stormen stormarna, vi förstod inte visheten, Bantar-Björn: Det bara smög sej på
Det bara smyger sej på, medelålders nu och jag försöker fortfarande lära mej

Ett skimmer av då

Jag fyller alltid år på sommaren. Alltid den tjugotredje juli.
Man kan ta tillbaka saker när man blir äldre, och tvärtom.
Allt man fick då.
Allt man saknar nu, och tvärtom.

Jag minns när min bror skjutsade mej på cykeln, neråt över havet, korna och förbi tennisbanan och uppåt och bort mot bondgårdarna och fotbollsplanen som var nergången redan då, maskrosor.
Jag tror att jag fyllde elva och det var första gången som Ulla och Vidar kom för att hälsa på i Påarp, nära Laxvik och Trönninge, ganska nära Halmstad i Halland.
Jag fick ett nät eller en håv som Vidar gjort, med femkronor i.
Jag tror att kiosken hade lagt ner men att affären fanns kvar.
Vidar var min lillasysters egendom. Kanske var han hennes extramorfar. Hon har/hade inget minne av sin egen morfar. Hon och Vidar åkte båt tillsammans, fiskade, åkte till Ven och Köpenhamn.

Man kan ta tillbaka det man aldrig fick.
Jag skrev en bok för sådär tio år senare, den hade drag av verkligheten. Jag stal delar av Vidar till den boken. Kallade honom Bror och han var min.
Jag har aldrig riktigt kunnat skriva om min morfar, det är ett skimmer över honom, ett skimmer av godhet och människor kan inte bara vara goda, eller utan problem. Jag kan inte skriva en person som bygger på min morfar, för jag kan inte beskriva honom som annat en ikoniskt.

Gamla goda låtar

Jag läste en bok, en självbiografi. Av Rickard Wolff. Jag satt i fåtöljen och det var stora fönster och en balkong. Efterrätt varje dag. Och det var tur med den äckliga maten.
Det är ingen dålig bok han skrivit, Rickard, men den har nog varit yvigare. Jag känner lukten av en bra redaktör.
Ricksrd Wollf, ja. Vad ska man säga. Helena och Colin, Kurt Olsson. Alla tyckte jag mycket om en gång. Den där märkliga filmen med Helena Bergström, Amanda Ooms och Stellan Skarsgård. Kvinnorna på taket. Jag minns att man skulle se den i svarta kläder. Varför var inte Rickard Wolff med?
Helena Bergström var kaxig, vill jag minnas, men känslig, nära till tårarna.
Rickard Wolff spelar teater, på många olika sätt. Det gör han klart för läsaren.

Jag längtar inte ens till Aten. Eller, jag längtar mer nån annanstans. Det är ju januari. Jag är bortskämd. Kunde jag inte fått ett stipendium till Fuengirola istället. Engelsk frukost och engelsk fotboll och lite längre upp, bort från havet som går att vara i i januari, nä, längre upp. Ligger den där parken, och saluhallen och dom fina spanska caféerna/barerna. Spansk fotboll. Spanska tidningar.

Två gånger har jag gått Söka jobb-kurs. Men det märks att det var längesen. Jag fyller i en blankett som ska till Försäkringskassan, det tar några veckor.

Fyrtiotvå år nu. Ung i sinnet. Kanske. Antagligen. Ibland.
Ibland är unga människor, sådär 19-21, så fruktansvärt vuxna och mogna.
Att slappna av.
Att bli äldre.
Att mindre och mindre bry sej om vad andra ska tycka och till exempel ditt, om kläder, om mojänger, eller helt enkelt bara om datt.
Så ploppade ett namn upp. Denna dag som ser ut som solig vår från fönstret. Som om ... vinden, nädå, lite lä så kan man sitta ute en timme.
Det är skitsnack.
Möjligen, kunde jag det när jag var yngre. Då när man inte knäppte jackan i elva minus, mössa var mesigt, helst håliga vantar.
Nu har jag håliga byxor och långkalsonger och kan inget annat.

Dan Baird.
Ett namn i huvudet. Ploppade upp.
Jag kunde knappt hans namn då, för femton sjutton år sen. När Rickard och jag lyssnade på den där låten, Younger Face.
Och vi var dom unga då, som satt och drev med den äldre snubben som väl var så ensam som man kan vara på ett annat sätt när man blir äldre. På ett ensammare sätt.
Om du ska berätta alla dina gamla historier så får du faktiskt bjuda på en ny runda.
Du är där nu. Younger Face.
Dan Baird, varför ploppade det namnet upp. Han är ju nästan sextio, gubbjäveln.

Karate Kid 3, den hade jag helt missat

Sådana dagar som idag kan jag tycka om i sin gråhet, för att det inte blåser särskilt.
Jag har alltid haft smala ben, låren är svaga och ännu smalare nu.
Men jag går mina promenader, längre och längre.
Idag gick vi till jourbutiken, jag och Anna och Elsa. Köpte yogurt och Kvällsposten och två Twister för mej att njuta av i kvällningen.
Barnen hade redan lördagsgodis i påsar och magar.
Men knappt någon blåst. En sorts kompromiss: Du får inte solen, men du får i alla fall det här.

Jag skrevs ut från sjukhuset på treårs-dagen av Stig Claessons död.
Jag läste för kanske fjärde gången Nils Claessons Blåbärsmaskinen, den är utgiven efter Slas död.
Jag läste också, av en händelse (också för kanske fjärde gången) Slas två sista böcker. Sekonderna lämnar ringen samt God natt, fröken Ann.
Det är sorgen av att veta att man är gammal och förbi.
Det är den närmaste sentimentala längtan när man var en okrossbar och ung medelålders man.
Och det är totalt osentimentalt.
Jag började också läsa Efter oss syndafloden (för ... fjärde gången?) men fick avbryta läsningen då jag slarvade bort den vid rumsbyte. Eller om jag verkligen var på rymmen, det känns forfarande så nära och verkligt, när jag var på rymmen.
Som Slas böcker. Vi vet att det inte gick till exakt så, men vi känner hur nära det är.

Eldkvarn häromdagen och Thåström idag, givetvis på SVT. Och TV4 är väl i full färd med att spela in ännu en reklamfilm för Tomas Ledin.
Så mycket bättre måste ju vara Sveriges mest överskattade (inte sämsta) teveprogram. Smörande, reklam, smörande, reklam, däremellan reklam och kassa nerklippta versioner(TV4-tänk: ingen orkar väl höra hela tre och en halv minut.) av några bra och flera skitlåtar.
Och sen kommer skivorna.
Allt är reklam.
Mauro Scocco tackar sina hitlåtar för att han slipper förnedra sej i Så mycket bättre.

Jag säger bara På spåret. Jag vet att det säkert handlar om rättigheter. Men gör en skiva av dom tolkningar som görs där, senast Olle Ljungström som sjöng Seasons in the sun briljant och en klart godkänd En valsmelodi.
Sofia Karlsson, Freddie Wadling, Maria Andersson. Motoboy och dom andra som jag inte minns. Jag minns inte heller en enda dålig version. Och vilket band.
Den sämsta låten i På spåret utklassar 90% av möget i Så mycket bättre.

Jag kanske blir friskare, i alla fall argare.

Ingen får älska mej så

Vakna Jonas, det är slutet av mars. Du måste ta dina allergitabletter.
Och solen in genom fönstret och allt är dimma och jag är inte Törnrosa. Men det var skönt att få gå i ide.
Jag längtar dit. Dom varma dagarna. Dom hoppfulla dagarna.

Det kommer alltid ifatt dej.

Den femte december 20011 blev jag inlagd på sjukhuset.
Den tredje januari 2012 kom jag ut.
Jag är ingen bruten människa, men livet är inte lätt.

I två veckor var jag sängliggande, kunde inte använda mina ben.
Det är då jag drömmer mej tillbaka till 60-talet och geniala poplåtar. Inte dom andra, inte tramslåtarna.

I en och en halv vecka levde jag i en annan värld, en annan dimension. Där ett dygn kan vara en vecka. Där jag rymde till hennes storebrorsa som var begravningsentreprenör nu, i den lilla lägenheten. Och han skulle hjälpa mej. Men han sov. Och jag visste att jag var efterlyst och jag förstod att jag måste tillbaka, förstod att det var dom som kunde hjälpa mej. Bara dom.
Och jag var så rädd att dom inte skulle förlåta mej.
Förlåt mej, för jag är sjuk.

Trappstegen upp till min lägenhet är flera nu.
Det är svårare att tycka att I-landsproblem-skämt med Hipp Hipp är roliga. Nu är ju i och för sej dom skämten inte roliga, möjligtvis ett skämt, första gången.

När jag började tänka normalt efter sådär tio dagar kunde jag inte gå. Kunde jag inte prata. Kunde jag bara skaka.
Kunde jag inte förstå deras ögon, dom som besökte mej. Nära vänner, familj.
Jag tänkte bara, en chans till, en sista chans. Jag har haft tur. Den här chansen ska jag ta. Framåt.
Jag var tacksam.
Jag förstod inte hur nära stupets kant jag varit.
Nu är jag rädd.
Nära vänner, familj, hade (antar jag) känt den rädslan, sorgen.
Jag vet inte om jag ska be om ursäkt för att jag är sjuk. Kanske, man kan inte lägga all skuld på en sjukdom. Man kan aldrig svära sej fri från sitt eget ansvar.
Vad jag vet är att tack, TACK, ska jag säga. Tack, känner jag djupt in i mitt hjärta och tårar har jag inga problem att få fram när jag mer och mer börjar förstå deras situation, nära vänner, familj.
Tårarna över mej själv har ännu inte kommit.

Det går ganska fort, det som du jagar och söker, jagar och söker plötsligt dej. Fast i en mycket hemskare skepnad, med en annan röst än den i dina drömmar. Med ett helt annat fast grepp i nyporna. Du är inte jagad längre, du är fångad.

Och en sak har jag väldigt klart för mej, allt handlar inte om mej.
Ingen får älska mej så, var en mening som kom till mej ofta, den kommer till mej fortfarande. När jag upptäckte. Ingen får älska mej så. För jag sviker, det ligger i min sjukdoms natur att svika.
Men inte den här gången.
Det är sista chansen.
Men ingen får älska mej så. Jag blir rädd, för kraven, för rädslan att göra fel, att jag sätter på fel teveprogram eller köper fel glass.
Nu äter jag Twister och Solero.

Det är svårare att känna ilska över sakernas tillstånd i världen, i Sverige, I Malmö.
Då har jag ändå inget Ilandsproblem. Mitt problem, min sjukdom drabbar alla typer, fattiga och rika.

En författare som aldrig varit min idol, men vars socialrealism jag beundrat, är död sedan snart tjugo år. På hans gravsten står: DON`T TRY.
I dom tidiga tonåren vet man inte om man kommer att bli en sån eller sån. Man måste försöka. Men man måste också veta när man försökt färdigt. Det måste man ta tag i innan det är för sent.
Och lägga ner lika mycket kraft på att bygga upp som man gjorde på att riva, och riva och riva.

Inga får älska mej så. Ändå blev jag så glad, och förvånad.
Och så in i helvete tacksam.

Dumheten dumheten dumheten

Jag har feber och ont i hela kroppen. Yr i bollen. Men så dum blir jag aldrig. Och det handlar inte om Landskrona, det handlar om hur svensken aktivt (fast tvärtom) väljer att bli mer och mer korkade (fast tvärtom, egentligen handlar det om att alltför många bara skiter i allt som har med kunskap att göra.)

Notis ur HD:s nätupplaga
JULSKYLTNING STÄLLS IN

LANDSKRONA. I samråd med Räddningstjänsten ställs alla julaktiviteter på Rådhustorget in.

Läsarkommentar:
Typiskt Landskrona! Alla andra ställer in julskyltningen men inte Landskrona! Jag tänker i alla fall inte ta mig till stan med risk för att få en tack panna i huvudet! Lycka till med jul skyltningen Landskrona!

Lyc ka till me d möj lighe ten att ska-ffa ett givande liv.
Varför skriver man en sådan kommentar.
Vad gör detta cyniska samhälle med oss.
Men det kanske bara är jag som är blåst. Som bryr mej, som oroar mej, som vill ha en förändring till det bättre i vårt samhälle. För alla.
Ja ja, jag är väl bara sjuk.

Ur ... vad den nu ska heta

Det är vita väggar i relief på baren på hörnan, ett ljus som slocknar snart brinner ändå.
Varför ringer hon inte.
Han tänker på lägenheten som såg gammal ut som var gammal som blev modern på femtiotalet när målaren i trappen bredvid slammade väggarna till relief och målade blommor över, i tamburerna i hela kvarteret.
När hon knuffade honom den gången, hur han rev sej och blödde.

Det är vita väggar i relief och ljuset flämtar svagt på baren.
"Maestro", säger barägaren och ler. Och det är ändå ett hopp. "Du är tyst idag, Maestro, har du sjungit för mycket, ha ha ha!"
"Hes", kraxar Pange och han tycker verkligen illa om duvor, men just då ser han genom fönstret som han längtar genom, en vit och han tänker på fred. Varför är det så svårt med fred.
Varför ringer hon inte.

Jodå, det är bra

Stone Roses är givetvis betydligt coolare och bättre än Oasis någonsin var. Den som inte fattar det fattar ingenting.

Dom som inte fattar någonting.
Dom som inte bryr sej om någonting utanför sin egen högst privata sfär.
Det är dags för avskaffandet av (sken)demokratin.
Eller ... det är dags för körkort för rösträtt.

Låt oss säga, i det nya vackra Sverige, där allt tydligen är bra om man pratar med Reinfeldt och hans kompanjon Borg. Och, för all del, i Afrika är allting också bra, om man pratar med den ålhale Bildt.
Låt oss säga att en deltidspappa till två barn har det struligt med pengar.
Låt oss säga att han bor i en bostadsrätt som han givetvis inte äger eftersom alla pengar är lånade pengar.
Låt oss säga, i landet där politiker oproportionerligt höjer sina egna löner gång på gång ...

Eller: Jag säger ingenting. Om det hade varit så att vi levde i ett land där dom styrande öppet gick ut och sa att själv är bäste dräng. Klara dej själv, jag skiter väl i dej.
Men dom nya moderaterna (och dom nya sossarna i vissa fall) säger inte så. Dom vill bara ha röster. Dom är bara rädda att tappa väljare. Vad det gäller moderaterna är det ju inget nytt, den cynism och det människoförakt som genomsyrar det partiet är känt sedan länge. För att inte tala om folkpartiet. För guds skull, låt oss slippa att tala om folkpartiet.

Men om vi skulle säga såhär att någon, tja till exempel jag, var pank. Jag behövde hjälp från det sociala skyddsnät (socialförvaltningen) som dom styrande påstår finns i vårt kvasigoda land. Om det var så. Då måste jag sälja min lägenhet. Då måste jag bli hemlös eftersom dom eventuella flådiga lägenheter som är möjliga att hyra är alldeles för dyra för mej. Dessutom skulle ingen vilja hyra ut till mej, eftersom jag inte har tillräckligt hög inkomst.

Jag har ingenting att sälja. Jo, en lägenhet, men pengarna för den går till mäklaren, till banken (som dessutom ska ha extra för att lösa lånen i förtid) och till dom människor jag lånat pengar av för att överhuvudtaget kunna köpa lägenheten, som jag egentligen ville hyra men det finns ju knappt några hyreslägenheter.
Då står två barn på fyra och åtta år utan bostad hos sin pappa.
Är det någon som bryr sej om det?
Ja. Jag bryr mej om det. Barnen bryr sej om det. Barnens mamma och flera andra bryr sej om det.
Men regler är regler.
Cynism är cynism.
Och människor är inte längre människor.

Och nu ska du lyssna: Det handlar om en systematisk utrotning av människor som inte anses nödvändiga. Det är vad det handlar om. Och det är för jävligt.
Och kom inte och säg till mej att var och en ska ta ansvar för sitt eget liv och att vi inte ska ha ett bidragssamhälle och allt annat skitsnack som du har blivit matad med av dom som bara bryr sej om sej själva.
Människor har i alla tider hjälpt varandra.
Alla politiker lever på bidrag.
Du lever på bidrag varenda gång du går till doktorn eller tar ditt barn till skolan eller fotbollsplanen.
Banker, tidningar, varenda oduglig lokalpolitiker, bidrag bidrag bidrag.
Du lever på andra människors död också, men det får du tänka ut själv varför. Jag kan inte säga alla sanningar.

Men en låt av Stone Roses betyder mer än Oasis samlade produktion. Du kan fundera på varför det är så om du nu ändå tar på dej tänkarmössan.

Stå aldrig still

Allting dör. Allting försvinner. Det är inte svårt att veta.
Det är inte lätt att vänja sej vid.
Det är inte lätt att acceptera.
Men ändå, jag skrev trots allt tre böcker i den där boden i den där trädgården vid det där huset som jag inte bor i längre.
Och nu skall den bort, säljas.
Som huset utanför Halmstad såldes, som kolonistugan såldes.
Så ser livet ut. Man vinner och förlorar. Det finns söta och sura äpplen. Det är bara att bita och ta vad man får.
Tänk på det, sverigedemokrater och andra puckon, det förändras hela tiden. Lär er det. Så blir vi av med er snabbare.

Och samtidigt fångad

Det är också något vidgande. Att jobba under restriktioner. Att jobba inom gränser.
Ja ja ja.
Nej nej nej.
Jag gör det jag vill.
Det är jag som bestämmer restriktionerna, gränserna. Jag och Thomas, just i det här fallet. Det är inspirerande.

Jag har lyssnat på KSMB under förmiddagen. Jag har skrivit. Jag har lagat gröt till mina döttrar. Vi har lekt en konstig lek där man får mat med posten. Den här lägenheten kan vara en värld. Köket är restaurangen. Soffan vid teven är teatern, ibland bio. Flickornas rum är ofta en skola. I min arbetshörna är jag rektor. Lillasyster kan vara storasyster. Storasyster mamma. Hunden av tyg som jag fick när jag var liten lever ju och vi gör konstiga saker av papper och tejp för att dom ska kunna flyta.

Jag pratar om att försöka flyta.

Jag pratar om sådär 55 kvadratmeter. Jag pratar om restriktioner och gränser, om friheten därinne. Jag pratar om att vara kreativ och fri i det normsamhälle som vi möjligen måste ha, till en viss punkt. Men den punkten har jag satt för längesen.

Och imorgon får vi inte vara försenade till skolan.

Och samtidigt fångad.

Där rosor aldrig dör

En gång hade jag en biljett till en konsert med Bob Dylan. Den blev jag av med på något sätt.
Det var när han skulle spela vid det där slottet, nära Vollsjö, du vet. Jag har glömt vad det heter, men vi åkte förbi det ofta när vi bodde där (i Vollsjö) på väg till Kivik.
Kivik har tagit en stor plats i mitt hjärta. Det är nästan lite löjligt. I år har jag inte varit där. Saker blir större, vackrare, mer sorgligt, mer romantiskt. Pomona Inn finns inte längre. Det som fanns då finns inte längre. Det kan man gråta över, eller sörja. Eller glädjas åt det nya. ller både och.

Jag lyssnar alltså på Bob Dylan.

Men jag var i Simrishamn för en månad sen. Och Janne kom hämtade mej på stationen. Och vi åkte till Vik.
Det var början av oktober.
Det var varmt för årstiden, sol.
Nästa dag badade vi nakna där bland stenarna. Det var kallt. Kanske inte för årstiden. Vattnet på Österlen är alltid kallare. Men det var kallt för kroppen. Men det var en fröjd och en sorts lycka.
Och kvällen innan, när vi gick hem från bykrogen var det så mörkt. Janne hade en ficklampa. Jag pratade med henne i telefon och Janne skrattade osedd längre bort. Det var det enda som syntes, mitt ansikte i ljuset från en omodern mobiltelefon.
Sen pratade vi om Det sjunde inseglet och Döden.

När jag pratar om Bob Dylan pratar jag även om Pink Floyd. Det var med Jesper jag skulle på konsert den gången också. Jag blev av med biljetten den gången också. Jag minns hur vi gömde biljetten på ett väldigt bra ställe. Jag minns bara inte var. Det var hemma hos mina föräldrar. Det var längesen.
Men konserten blev flyttad i tid, det var i Köpenhamn och jag lyckades få pengarna tillbaka. Jag har för mej att min mamma hjälpte mej, hon brukar göra det.

Sen såg jag ändå Bob Dylan spela, på Roskilde.
Jag tycker att KB är lagom stort för en konsert. Jag vill inte ha det större än så. Jag skulle antagligen inte gått för att se Bob Dylan på Percys arena om jag fått biljetten gratis och gratis middag och gratis taxi.
Och då högaktar jag ändå Bob Dylan för hans absoluta sätt att gå sin egen väg. För att han vill. För att han kan.

Nu tänker jag på Leonard Cohen. Honom har jag också sett på Roskilde. Men jag var för ung och dum. Leonard Cohen var alldeles för smart för mej. Det är han fortfarande, men jag fattar åtminstone lite mer.

Att gå på strippklubb (sluta mala, get to the point)

Jag tänker ju på Olle Ljungström då och då.
Då kan jag tänka på svanar, den där låten, heter den Country?
Jag tänker alltså på Reperbahn.
När jag tänker på Reperbahn tänker jag först på den filmen Barnen från Bahnhof Zoo som drabbade mej så när vi såg den i aulan på högstadiet.
Ja, jag vet att den utspelar sej i Berlin, jag associerar som jag vill.
Jag minns att David Bowiea Heroes var med i filmen. Jag har sett den några gånger till sen, men det var längesen nu.

Men, när jag tänker på Reperbahn tänker jag på den stormiga dagen när jag rimligtvis var nitton år och färjorna hade slutat gå från Landskrona.
Och det var november och det var en sån höststorm, du vet, som vi har vid havet i Skåne. Från väster. När det bara slår.
Mamma körde mej och Rickard till Helsingör och hon var väl orolig. Jag fick några påsar med mynt av olika valörer som hon hade hittat hemma. Och ... ska ni verkligen åka?
Klart att vi skulle åka.
Men det gick ju inga färjor.
Tivoli i Helsingborg fanns inte då, ingen knutpunkt. Tivoli var station och färjeterminal, där fanns en pub. Där satte vi oss och väntade. Sen skulle en provfärja avgå, vi hängde på, trängdes. Efter ett slag dunkade färjan in i kajen i Helsingör ganska hårt. Men vi var över och hoppade på ett tåg mot Esbjerg där nästa färja skulle ta oss till England, till London. Till allt.

När jag tänker på Olle Ljungström tänker jag inte så mycket på Reperbahn. Jag tänker på sångerna Nåt för dom som längtar och En förgiftad man. Jag kan tänka på mycket mer. Men det är två sånger som är, tja, sju romaner åtminstone.

Och det handlar om spänning och förväntan. När tåget lämnar Köpenhamn och man vet att man ganska snart kommer till Rödby och man tar sin äldsta dotter i handen och går till restaurangvagnen och hennes tidning eller ritblock är helt nytt och vi vet att vi ska åka långt och länge.
Sen äter vi räkmackor på färjan.
Sen kommer vi till Hamburg.
Sen går vi runt där och det gjorde vi under två somrar i rad för några år sen, en mamma och en pappa och deras två döttrar, och vi satte oss på ett ställe och drack kanske öl och vi visste att om så och så många timmar går nattåget till Paris. Vi tänkte inte på Reperbahn. Vi tänkte på kroatiska öar och städer: Pula, Zagreb. Vi tänkte på Salzburg. Ett annat år tänkte vi på Marseille, Narbonne, Perpignan och Madrid.

Konduktören kom in i vår kupé. Rickard sov. Jag var rimligtvis nitton. "Ni hinner inte till färjan i Esbjerg", sa han. "Vad ska vi då göra", sa jag. "Jag synes at ni ska åka hjem, men ni kan ju åka till Hamburg också och försöka byta biljetterna där, ta färjan därifrån."
Jag lät Rickard sova och sa att då gör vi det.
Så gick det till när vi hamnade på en strippklubb på Reperbahn med fritt inträde och förbannat små och dyra öl.