Ooa hela natten

Jag var så ung då, äldre än nu.
Jag minns det allvaret. Och jag har ändå mycket mera ansvar nu. Man kan inte gå sörjande genom livet, eller grubblande. Man ska inte låta bli. Men släpp den glade anden fri, så ofta det går.
Sen kan Bob Dylan sjunga My back pages.
Det handlar om positioneringar.
Men ge oss fri lejd och lite glad rocknroll. Då jävlar.

Hur ska en författare i Malmö skriva om Malmö.
Ska man bliva vid sin läst.

Men alla dessa mörka hål. Vi hamnar alla där.
Det finns väl bara två sorter då, vi som börjar klättra, och dom andra.
Men vi klättrar olika fort.
Och vi trillar olika ofta ner igen.
Men vi klättrar.

Det är lättare att vara journalist.

När jag ser Bruce Springsteen sjunga Twist and shout, Do you love me, och grundstenen La Bamba.
Det är vad det handlar om. Sväng, glädje, en gnutta olycklig kärlek.
Pojkarna i kriget. Pojkarna och flickorna som slutat arbets- eller skolveckan. Uppe ur gruvan behöver du en svängom och den euforin, den skapade som kommer från jorden från hjärtat och blir den verklighet den belongs to.
Sen kan Bob Dylan sjunga She belongs to me. Och det är möjligen en helt annan sak.

Ska en malmöförfattare överhuvudtaget skriva om Malmö.
Ska man skriva om sånt man inte känner till. För sakens skull.

Dansa. Vi har alla kvar några hinder på vägen.
När jag dansar är jag fri. Men inte bara då, det skulle inte bli mycket frihet då.

Eller ... ska man lära sej om det som anses viktigt och sen skriva om det.

Det är väldigt lätt att skriva om Malmö. Det är mycket svårare att förklara om vad och varför jag ska skriva si eller så om Malmö. Jag skriver det jag skriver.

Jag gräver där jag står och jag flyttar mej.

Vad är en malmöförfattare???

Call me the wanderer

Han liknar nån annan, Israel Nash Gripka. Men han spelar bra.
Det tror jag att jag har haft som mål ibland: Att inte likna nån annan. Men vara bra, skriva bra. Jag skulle vilja sjunga bra. Nästan ännu hellre spela bra. Sjungandet fixar jag med charm och en och annan pausering.

Jag har alltid velat se ut som mej själv. Att komma nära det passande i varje situation men ändå vara kompromisslöst jag.

Det är lite knöligt på cykelsadeln dom här dagarna.
Jag har fått Spotify Premium men kan inte sätta igång utan plågas av reklamen.
Nu har jag beställt förstaklassbiljetter till och från Sveg. Där ska det finnas internet. Hallå ja när jag ska fixa det.
Och i Henning Mankells hus, hur ska jag få igång internet där?
Kan vara skönt att vara utan.
Lite blåbär och några björnar bara. Annars tar jag Mohlins Taxi in till Mysoxen och äter utter.

Det är lite knöligt på bänkarna och egentligen lite för kallt, för många amatörer som ska åt den första solen.
Jag satt på balkongen i brassestolen. Lyssnade på Staffan Hellstrand och reklam, kom på att det oftast är sillrom i småburkarna med rom. Jag har svårt för sill. Köpte stenbitsrom och när mina barn åker bil med farmor eller farfar brukar dom få ta varsin gammal Kalle Anka-tidning från tiden när jag och mina syskon bodde hemma.
Jag längtar efter just det avsnittet, och jag gillade aldrig Musse riktigt, men när han och Långben ska fiska stenbit.
Och jag var redan då en gammal krabbfiskare: stenbitar vände man på och dom större satt man på eller dök ifrån. Typiskt mes-Musse, fiska stenbit.
Jag ska äta lax, kokta ägg med stenbitsrom, i alla fall.
Och en björnbiff när jag kommer sex kilometer från Sveg, Överberg.

Och där i dom hoande nätterna ska jag redigera text och vara väldigt noga med vilken musik jag lyssnar på. Israel Nash Gripka har en bra chans att få hänga med.


Halmtorvet på Vesterbro i Köbenhavn. Bänksittning i mars. Jag trivdes i fejkad butterhet.

Finns det glaciärer i Härjedalen.
Ska man stå stilla när man stöter på en björn? Glo in i ögonen?
Och om vargen går.
Eller en bindgalen älg.
Jag skulle gärna stöta på en bäver. Där vid vattnet tror jag att vi, inte skulle bli vänner, men hysa någon sorts respekt för varandra.

Allt finns att fånga och tappa

Nu lyssnar jag mycket på musik.
Jag har så svårt att koncentrera mej på böcker.
Jag är så trött på politik. Det är faser. Jag brukade vara så förbannad. Det är bara poser. Det är bara spel.
Igår, när tåget far ut över bron och om jag åker med någon annan pekar jag alltid till höger, "där brukar jag bada". Att det känns större på sista bryggan. Som ett annat land man når med broar och tåg och kanske flygplan. Färjorna. Jag saknar färjorna.

Jag lyssnar mycket på Thåström och Leonard Cohen.
Jag gillade The Future. Den skrev jag en bok till. En annan bok skrev jag till Greatest Hits, Cohens tidiga.
Det blir något av hans senaste också, det är jag ganska säker på.
Jag har inte skrivit böcker så Thåströmskt. Han är ju en svävare. Han tar sej in och ut, hela tiden.
Leonard är ett fartyg på väg ut och in genom dimman.

Vi hoppade av vid Kastrup igår och åkte vidare med Metron. Ett annat sätt att gå vilse på. Jag försökte läsa korr men det tar en dag till.
Hundar, till exempel. Dom finns i skrivandet av mina böcker.
Det är svårt att förklara när barnen just har somnat och det finns inte ett enda Sims som jag på något sätt förstår mej på.

Men det är lakoniskt jag ser på politiken. Har det lilla jag skrikit redan gjort mej hes.
Jag blir inte upprörd av sverigedemokraterna längre. Är det den långsamma passiviseringen jag upplever.
Jag kallar det faser.
och då har jag varit i Danmark, allt normaliseras. Vi blir inte längre förvånade av Alliansens påhitt. Gränsen för vad det mänskliga förståndet kan förstå har passerats.
Ilskan kommer tillbaka.

Kor har varit viktiga. Krabbor. Lax, överallt i mitt skrivande dryper det av lax och räkor.
Glass. Nogger mint går jag över till ibland.
Nu börjar sporten, en konstant i tillvaron.
Igår tittade jag länge på en skylt av Champagne Brus, en annan konstant. För lite choklad men Danmark. Och kallt blåste det just då, annars mest varmt.

Drive

Jag turas om vilken skinka jag ska luta mej på.
Och nu när jag skriver bra är jag inne i det. Jag vill egentligen inte ha den andra världen men trivs ganska bra i den när jag är där.

Jag ska läsa ett sista korr, sen är MORD klar.
Jag jobbar med två noveller till novellsamlingen som ska komma ut tidig höst, hoppas jag.

Vi blev hämtade i Limhamn igår. Anna, Elsa och jag. Det var min pappa som körde oss till Borstahusen. Varenda gång han berättar historien om skolkamraten/vännen. för varje varje gång förändras något. En glimt som förändrar/fördjupar min bild av den självmördade kamraten, som förändrar min pappa.
Plocka betor.
Igår handlade det om att plocka betor. Och en ttorrdocka har gått på grund i Lundåkrabukten och dom har grävt en ränna en fåra en kanal. Ideliga missöden när dom sla släpa, släppa, valen fri. Men det är bara en torrdocka som söker sin hamn.

I en av novellerna kör han hemåt, pappan, för att upptäcka att det inte fanns där för honom, hemmet. Ut på vägarna igen, fortsätta söka efter plasthinken med grusade diamanter när det börjar falla i solen vid regnbågens slut.

I en annan novell, som är klar, är det efteråt.
Det var en jävla röra han lämnade efter sej, han som inte sökte, bara drog från trapporna uppför i Göteborg. Och barnvagnen dunsande på släp. Det pallade han inte med.
Det beror alltid på vems ögon du tittar genom.
Nä, det är en snopen historia det.

Så vi åkte norrut igår och strax efter vi passerat torrdockan fick jag höra att han var femtio när han tog livet av sej. Jag trodde att han var mycket yngre. och historierna om honom har förändrats nu, min pappa har förändrats. Det som var tramsigare lustifikationer förr, har en mörkare underton. Jag tycker att det är vackrare så.

Den andra novellen är verkligen snopen i sitt uppvaknande.

Äntligen MORD

Jag var trött på att skriva om smärta.
Jag var trött på att leva mej in så förskräckligt i huvudpersonernas jobbiga liv.
Så jag började skriva lustfyllt med ett leende på läpparna, en långnovell om ... mord.
Det blev till slut tre delar, tre långnoveller som är en roman.
MORD
Två av delarna är publicerade i andra versioner i Helsingborgs Dagblad och i novellsamlingen Till Killor with love.
Mot slutet av mordskrivandet fick jag kämpa. Det lättsamma i att skriva om mord höll på att ta knäcken på mej. Jag saknade mina tragikomiska gestalter som brukade snubbla runt i mina böcker. Jag la in lite svärta bortom morden, och när jag till slut var klar gav jag mej på den riktiga undergångshistorien om Candy.
Morden och handlingen utspelar sej i Borstahusen, Möllevången och Limhamn.
MORD skulle ha kommit ut i höstas, men det blev trubbel för förlaget.
Jag skäms inte det minsta för mordböckerna. När jag nu läser korr märker jag att jag skrattar, och, att det faktiskt finns en smärta både här och där.


Bild: Mattias Elftorp

Den som bara vill läsa Stieg Larsson eller Dennis Lehane eller Pelecanos får vänta. Detta är Dan Turéll, Trenter, möjligen Chandler. Detta är Jonas Bergh goes cosy crime.
I maj ska jag äntligen få kasta ryggsäcken MORD i sjön för att aldrig mer återvända.

Rysk roulette - Den stora återföreningen

Ett stjälpande samhälle som fortfarande kallar sej hjälpande.
Och du ska känna skam och tacksamhet när du tar emot allmosorna.
Och det är taget hit nu, att dom som är bara ett snäpp upp på stegen, att dom gladeligen slickar röv uppåt och sparkar trampar hoppar neråt. Girigheten. Och högre högre upp skrockar några stycken, och det är inte dom feta grosshandlarna längre. Makten är fit, for fight, ready for the killing.
Du hör dom ropa bland krom och pastell (igen, dom vill bli strypta igen av 80-talets estetik, kvävda av en axelvadd i parfymerad svett).
Och några bara flinar: det är en rolig grej. Kul att höra dom gamla låtarna. Så tokiga vi såg ut. Kul att träffa alla igen. Nä, han hamnade visst i fängelse. Nä, hon, du vet, nä, du vet, hora, ja,förfärligt.
Men vem dukade nu hennes bord.
Och han som körde ihjäl sej: Vem startade nu hans motorcykel.

Vi kan låtsas att Mikael Wiehe såg det först med Titanic och Keops pyramid. Att det inte är sant är en annan sak.
Igen och igen och igen, hundratals, tusentals år och längre bort härifrån, ska ni pissa på varandra och det ska alltid ligga en stor del och säga: Man blir ju varm i alla fall.
Men ändå, för det visar också historien, ska alltid några resa sej och säga: Fel! Och: Aldrig mer, aldrig igen, den här gången måste vi lära oss.
... en vacker dag, men vi kommer inte att vara här då.
... redan spelat bort korten och blåst the brains out med den laddade kanonen som har hängt över våra huvuden hela tiden.

Kom och sjung en enkel sång om frihet (eller: kom och skriv en simpel bok om kärlek)

Dagar jag vaknar in i som gråa moln och ju mer som måste göras desto mindre blir gjort.
Vaken försöker jag, jobba, dra in pengar, vara glad och tacksam, vara far. Och allt annat.
Som att endast i drömmen får jag fly.

Jag drömde om henne igen, det var längesen sist. Ibland undrar jag om hon verkligen existerat.
Det var dom äldre grabbarna. Hon och jag var yngst, lika unga. Hon var åtråvärd och jag var inget, en narr. Fjorton år kanske.
Jag minns att jag skämdes.
Ibland minns jag att vi kysstes något år senare, kanske i Helsingborg. Det kan vara sant, att jag var större då.

Jag drömmer inte om kärlek jag aldrig kan nå. Jag drömmer inte om rikedom jag aldrig kommer få.
Jag drömmer om något mjukt och ljust.
Jag drömmer så förtvivlat efter en hand som styr exakt samma väg som jag.

Jag drömmer om henne ibland, det är ungefär tjugofem år sen jag senast såg henne. En gång om året kanske, som jag drömmer om henne. Det har jag gjort sen då. Vaknat upp bredvid någon annan, någon som jag brytt mej om på riktigt. Men saknat henne från piren på sommaren och om vi hade träffats nu så hade vi väl sagt att åren har passerat, jo, bra. Och tittat besvikna på varandra. (Han som var så … Hon som var så … ung och oförstörd.)

Jag drömmer om att konservera något som antagligen aldrig ens fanns.

Ibland kan jag sakna att det bara är jobbigt, som nu. Och inte längre jobbigt, som då.

Ofta vet jag inte om hon har funnits. Minns bara den starka känslan kring henne när dom äldre grabbarna försökte ta sina chanser: Integritet.

Så, om du hör det här på en radio nånstans, Bobby Jean ...

För idag är egentligen allting uppgivna drömmar och en rutschbana sandad men ändå hjälplöst glidande ner.

Efter eftersnacket lite senare

Nu har jag hört Mirakel ordentligt, med tjejen och Björn Ranelid. Varför håller han alltid på, Björn, att säga sej vara hatad eller att alla som inte tycker som han ... avundsjuka.
Mirakel är ju inte bara en låt, det är en riktig skitlåt, ett skämt.
Björn har sagt att han vill inte kallas författare när Carolina Gynning kallar sej det, eller tvärtom. Eller Linda Rosing eller vad hon heter nuförtiden.
Jag säger: Nähä ... Björn.
Jag säger något jag aldrig trodde att jag skulle säga: Orka!
Men ditt sångskämt, Björn, jämfört med hårt jobbande musiker och låtskrivare, artister. Jag bara undrar, Björn, vad har du där att göra.
Vi hatar inte dej, Björn. Men det är verkligen en värdelös låt, det kan inget smaken är som baken släta ut ... om än i gyllene dosor.
Ja, Estelle, mer än så kommer jag nog inte att orera om melodifestivalen.

En påse chips att smälla bomber med och krasa, eller krossa

Det finns egentligen ingen anledning att jämföra Erland Josephsons livsgärning och bortgång med Estelles intåg bakom törnebuskarna.

Det var en trapp på Järnvägsgatan i Landskrona.
Det var en trapp där flera bodde kortare och längre tider i LA på 80/90-talet.
Jag vaknade av ett nästan rytmiskt dunkande av dartpilar. Killen som jag sovit hos var uppe efter högst två timmars sömn, om någon.
"Måste träna", sa han och han skojade inte och jag skulle nog till Malmö och masade mej upp och där ... fanns en öppen dörr. Och där ... en bokhylla, en hopslagen lägenhet och en bok som gick att nå, en av Erland Josephson. Jag minns att jag inte kände till hans författarskap. Kände honom bara från ... Bergman Bergman Bergman.
En renässansmänniska var han kanske. Något bitsk plirig, rolig, självdistans, duktig, vördad.
Jag tyckte alltid om Erland Josephson, men rös sällan till.

Men Estelle! Estelle! Jag ryser bara jag tänker på dej och din snorunge till moster och och och ... alla andra i cirkustältet. Jag hoppas att detta blir det sista jag skriver om dej.

Jord skall du åter varda

Uppför backen baklänges hette en novell jag skrev en gång, mellan -95 och -99 skulle jag tro.
Jag har tänkt på den ibland, Uppför backen baklänges, att jag var så nöjd med namnet. Bowie.
Jag stal en del från Uppför backen baklänges till min roman Alltid denna förbannade jakt, stämningar mest kanske. Och känslan som den unge man hade.
Uppför backen baklänges har varit försvunnen i många år.
Och detta när jag tänker på tågresan till Simrishamn i tidiga oktober. Janne kom och hämtade och tog någon dags paus från måleriarbetet han hade.
Vi hade en öppen spis och olika sorters dricka.
Vi hade en alldeles svart kväll och promenaden på stenar och gegga och, hela tiden, frustandet från tjurarna.
Och skratten, rädda? osäkra? Eller bara glada.
Uppför backen baklänges dök upp i en låda bland hattar och peruker och ett hölster, en massa foton, något på mej när jag är skön.
Så kan en historia ta sej tillbaka. Jag skriver om en novell och väldigt få skulle nog känna igen den från originalet.
Men känslan, men morgonbadet, korna och drömmen om en tjur. Det är tidlöst.
Och David Bowie.

Snälla, ta mej till nästa whiskybar, fråga inte varför, snälla, fråga inte ... Vi måste alla dö, måste alla dö ...

Bilderna av kriget. Dom riktiga bilderna av det riktiga kriget.
Jag lyssnar på Doors och Rolling Stones. Jag ser bilderna av kriget.
En särskild känsla av melankoli drabbar mej när jag hör signaturmelodin till MASH och man kan reta sej blå på kvinnoskämten och parkera på närmaste groggveranda.
Men, avsnitt efter avsnitt, spys det galla över krig i allmänhet och USA:s i synnerhet.

På den nya teven. Janne kom med den, hans mammas avlagda. Tack, båda två.
Det är inte så stor skillnad. Båda apparaterna är ganska till åren komna. Jag köpte min -94 när jag flyttade till Malmö. Jannes mammas är nog yngre, och en fungerande fjärrkontroll. Och stereo. Bättre.

När jag frekvent började hänga i Malmö var det -91. När jag gjorde vapenfri tjänst, och jag minns såväl kompisars lumparkompisar som sa (på fyllan, givetvis) att jag svek mitt land.
Och Patrik (Kentas son) i Det sociala arvet. Det var såna tider. Ett nyavslutat kallt krig och en pengastatus och en attityd som aldrig synts så i Sverige. Den pengakåtes skryt och stolthet. Och ... som idag ... förnekandet av andras fattigdom och om så vore: Det är deras eget fel.

Jag tog tåget från Landskrona och bussen till Värnhem eller Rosengård. Var inom hemtjänsten först och senare en sorts alltiallo, sekreterare åt Iris. Vår general.

Jag vill inte se, inte ha krig.
Jag känner några stycken som levt i kriget.
Det finns den historien om den amerikanske krigshetsande senatorn som hade barn i stridsålder. Men dom slapp och senatorn blev ilsken när han blev ifrågasatt.
Borde inte den som vill krig stå i första ledet.
Vi kan säkert byta ut amerikansk i den här historien till vilken nationalitet som helst. Har inte Reinfeldt någon krigsduglig son? Och vår dyre prins, borde inte han visa vad han går för?

När jag hör MASH-låten, Suicide is painless tänker, jag på tider när lumpen och vapenvägran inte fanns i min närhet. Jag minns det som att min bror och pappa och jag såg på MASH. Att jag älskade sångens bitterljuvhet. Att jag skrattade åt Klinger i damkläder. Pappa skrattade åt andra saker.
Jag tror att det är enda gången jag tyckt att män i damkläder varit roligt. Krig har startats över betydligt mindre viktiga saker.

Målat i svaga färger som växer

Året är ännu i sitt första kvartal och idag kanske man skulle kunna snacka om vår, eller, en jävligt kall vår, eller tidiga vårtendenser.
Jag köpte hur som helst glass. Ananassplit, favorit i repris.
Vi har ett problem här i Gamla Limhamn. Två problem faktiskt. Dom heter Malmborgs och Willys. Dom ligger nästgårds varandra.
Willys är generellt billigare, men fulare och ofta sämre kvalitet. Dom besprutade tomaterna tappar stinget snabbare.
Och Malmborgs, något mer uppnäst. Men en trevligare butik att vistas i. Och delikatessdisk.

Det får mej att minnas DS-Lagret och Tempo i Landskrona. Tempo med utgång mot stationen där tågen fortfarande tuffade in från Billeberga och Teckomatorp.
I legenden om Bröderna Bergh sägs det att vi var två ganska busiga parvlar som följde med mamma för att handla. Sven Peterssons i Asmundtorp minns jag väl, leverkorv den tiden innan jag lärde mej att tycka illa om lever. Det har tagit sin lilla tid att återerövra levern, och än är jag inte där.

Idag handlade jag ananassplit på Malmborgs. Och deras billiga frysta hallon.
Dom kiwifrukter i korg som Willys bortskänkte för en femma höll inte måttet. Det var inte extrabilligt, endast prisvärt.
Det är så mycket frukt för mej nu så att jag till och med kör den i glassen. Och pepparsalami.

När man levt stora delar av sitt liv med ätsvårigheter är det en fröjd att kunna göra det igen och njuta.
Så det blir ofta Malmborgs, för den högre njutningen i flanerandet och tänkandet: Det där skulle jag kunna laga, eller det. Ah! Avokado, lagom mjuka.

Vi var ju i Spanien vid den här tiden för två eller tre år sen. Min pappa, bror och jag spelade golf. Körde slingor med golfbilarna. Det var en wunderschön bana. En gammal avokadofarm.
Golf i Spanien. Vattenormar, sköldpaddor, vanliga lillfingersormar i svart, i sprickorna. Alla får vara med.
Om än en alkoholfri, men en öl i solen och trötta svettvåta fötter. Eller ett salt bad, upp och soltorka, gnag på en avokado.

I Spanien eller ej. Att sitta och vänta på att en avokado, bara en av många man plockade på den nerlagda avokadofarmen, ska mogna. Är inte kul.
Man kan fråga en dotter om hon vill bada, kanske till och med locka med glass. Måste iväg, jag blir tokig av att vänta. Och man tar henne i handen och går.
Och just vid soptunnorna bor det en katt, och alla hundar. Och avokados helt nakna och oskyddade. Spanska katter och hundar bryr sej inte om hårda skal och hårda frukter.
Men har man lovat en dotter glass så har man lovat.

Snart är det mars. Mars ska vara några dagar av riktig vår. Bänksittarvår och knäpp upp jackan. Ge dej av, ge dej alltid av från den bleka tiden.

Jag tog 34:an bort till Möllan

Det är alltid så att sant artisteri vinner.
Markus Krunegård med piano och stråkar. Askan är den bästa jorden.
Leonard Cohen. Om jag nånsin är borta återkommer jag alltid, till Leonard Cohen. Nu lyssnar jag på nya plattan, dom låtar som finns på youtube. Häpnadsväckande bra.

Att det ska vara så svårt för tjänstemän av olika slag att förstå något som inte är exakt som det varit.
Försäkringskassan. Vägrar förstå att jag varit anställd av en kulturförening som jag är med i. På det viset varit min egen arbetsgivare.
En företagare som tar ut lön, helt enkelt.
Oj oj oj, då blir det svårt i hjärnan.

Ett sant artisteri förändras ständigt, för att man måste. Annars skulle livet vara outhärdligt och meningslöst.
Tröga tjänstemän klänger sej fast, för att dom måste. Annars hade livet blivit farligt och alldeles utanför trånga ramar.

Jag älskar inte att åka taxi. Men jag har svårt för att åka stadsbuss i Malmö, i Landskrona går det bättre. Jag kan finna mej rädd för kollektivtrafik, det gör mej stressad.
Det handlar om att inte ha kontroll, att inte vara helt hemma i situationen.
Och samtidigt vill jag ut på den tunna isen. Det går inte alltid ihop.
Jag skulle bara säga det, Zlatan, jag håller på dej ändå.

När vi går den vägen igen, med den doften i våra näsor och hela kroppen

And the healing has begun är en sån sång som redan pågått en kvart när den börjar, och fortsätter i åtta minuter till.
Van Morrison.
Pratade vi om soul.
Och jag pratar om den där soulen som vill spricka och spricker och krasar men ... håller sej kvar på den oborstade mattan ändå.
And the healing has begun, en förbannat bra titel också.

Det är ingen riktig krut i mina lurar nu. Och fukten, dimman när jag cyklar och tror att jag är piggare än jag är.
Det är som att jag vägrar förstå att jag var riktigt sjuk. Att jag inte är helt friskän. Jag tycker att det låter skrytsamt och att eget beröm luktar illa. Jag vill inte göra mej märkvärdig.
Jag säger inte att det är självklara känslor. Jag säger bara som det känns.
Efter cykling och simning och bastning satte jag mej på bibblan för att skriva, och gjorde det. Åt en macka med den sista biten salami. Drack vatten. Åt en med ost också. Skrev och läste en bok om barnprogram från förr, och några från nu.
Men det var när jag skulle resa mej för att cykla hem. Och det snurrade lite, ingen fara. Och så förbannat seg i kroppen.
Men lite frisk luft fixade biffen.

Genom dimman genom kölden, in i affären och frös och skrev in i datorn och frös och jag hällde upp ett bad men höll på att somna.
Somnade i soffan istället. Lyssnade på Van Morrison.
Sen firade vi Alla hjärtans dag, geléhallon, hjärtkakor.
Och mitt hjärta slår normalt.
Och en gång innan har jag firat Alla hjärtans dag. Det var på Bullen i en annan tid och Karin var barnvakt.
Jag minns en annan gång på bibblan, Claes Hylinger pratade.
Oh, nu ska jag läsa om någon av hans böcker, igen och igen, And the healing has begun.

Jag kommer på mej själv att tänka att halva februari är avklarad. Och någon gång innan den nittonde mars när min pappa och Soffan fyller år, brukar jag ha begått bänkpremiär.
Jag märkte det på gässen idag. Jag matar aldrig dom, men jag märkte att dom väntade och längtade.
Jag ser inte skillnad på gås och gås. Det vore infantilt att kräva av gåsen att se skillnad på människor. Eller, kanske, med bröd och utan.

I det dunklaste ljuset smids dom vackraste planerna

Det begicks en trevlig dag igår.
Sol på väg till staionen vid Triangeln, den vid tandläkarhögskolan som min pappa brukar prata om. Sextiotalet. Jag skriver en novell om sextio- och sjuttiotalet. Vi hamnar i Dragör och dammsugarförsäljaren kan sitt jobb. Novellen kommer att finnas i boken som jag verkligen hoppas kommer ut innan sommaren.
På väg igår på cykeln. Och klart att det var kylligt. Men jag höll på att ta av mej mössan och vantarna i solen mellan stadion och pildammarna. Jag håller på att skriva en novell som börjar och slutar vid Triangelns station. Den ska också med i boken.
Så tog jag tåget till Landskrona. I novellen som inte ska ingå i vårsamlingen (utan som nyskriven epilog i återutgivningen av min debutbok) åker en kille som heter Johan motsatt håll tio år senare.
Och kanske blir det bara krympt sur grädde av dessa två, i drömmen, präktiga bakverk. Jag har slutat vara halvsäker, det är att gapa efter för mycket.
Och där under isen flyter vattnet under broarna och det är en annan sorts bäck som porlar när Charlie Parker lirar och jag får feeling och är det inte en skröna så är det en annan.


Foto: Helen Partridge

Den vackra kapitalismen, porrbutikens sorgsna malajer

Nu kommer Whitney äntligen att börja sälja plattor igen.
Som Michael gjorde när han dog.
Och det är alltid någon annan som räknar mest pengar.
Dom dör tidigt, drömfabrikens vilsna lakejer.

Snart missar jag tåget

Det är lördag igen.
Jag har simmat tre gånger den här veckan.
Jag har först bastat, sen simmat, sen bastat, duschat emellan. Och, till sist, torkat mej i bastun.
En gång glömde jag att ta på mej, gick ut alldeles naken till receptionen. Om nu också det är sant.

Det är inga höga sanddyner på Ribban, men dom skymmer ändå sikten.
Att se isen. Takes me back to old LA. Till Borstahusen och dom få vintrarna med dom få dagarna som fått bli minnena om eviga skridskoäventyr på sundet.

Jag skulle vilja ta mej till Chelsea Hotel för några tiotal år sen. Se om dom flesta var sådär amerikanskt töntfria, töntalternativa, töntkonstnärliga som, som dom verkar. Som, som så många som går våra gator.
Jag åker till Landskrona istället och tar in på Hotell Chaplin, det är en man i min smak.
Så är man fast igen, vandrar längs gamla Memory Lane.
Bilderna på Charlie Chaplin i restaurangen i Landskrona.
Det genomskinliga dansgolvet på Hotell Öresund, på swimmingpoolen.
MASH, Monty Python. Glimtar av ett minne som blir så stort i medelåldern.
Jag skulle vilja starta en bar med Helan och Halvan-tema.
När vinden är kall är den kall när man cyklar längs havet.

Jag var inlagd på sjukhuset i ganska exakt en månad. Det är något mer än en månad sen jag blev utskriven.
Så högt och flåsigt upp jag bodde då.
Jag mår mycket bättre nu. Äter en förbannad massa glass bara, och en del godis. Jag äter tolv piller om dagen. Och två flytande mediciner.

Det kan vara som när jag badar. När jag bara vill stanna kvar. Jag vill inte tillbaka till den jobbiga, stressiga, krävande världen utanför.
Men i transitrummet finns bastun och jag är skrynklig av uttorkande väta och jag är varm i päran och har ont efter alla olika sittställningar på träbänkarna, och ändå: Kan jag inte stanna här, basta, hoppa en sväng till ner i vattnet, duscha, basta, läsa en pocketbok tills limmet smälter och ryggen försvinner.
Jag vill inte tillbaka till den förgiftat mustiga världen.
Det kan vara så. Att när jag kommer ut, till slut. Att jag längtar tillbaka till sjukhuset. Det var ett mycket enkelt liv.

Så kan det vara. Den där dikten jag skrev om han som går nerför stigen, när man kan höra näven som spänns.
Det kan vara en hand som lyfts också, en arm som vinkar hej.

Till Patrik O




Till Jonte B

Du sitter i bilen
utan att köra
Du är en vilsen flanör
Din morfar var stilig frisör
Golvet i svartvita klinkers
Speglar från alla håll
Du är en usel chaufför
En bil utan hjul utan blinkers
Du ställer dej utanför
Det gör ont när människor dör

Snart tystnar musiken

Det är sådana bilder som fortfarande får mej att känna att jag är en riktig människa.
Som den ensamme kille i tolfte minuten i svt:s nya serie 30 grader i skuggan. Han som tjejerna inte är intresserade av, fast han är så snäll, och säkert rolig.

Jag har inte alltid varit snälla mot den där ensamme killen (eller tjejen). Eller han (eller hon) som låtit så mycket utanpå sårbarheten. Men jag inbillar mej att jag ändå oftare gett någon en chans än tvärtom.
Eller sjunger bara falska fåglar drömsånger i mina otvättade öron.

Thorsten Flinck - Jonas Gardell - Twitter - Marcus Birro står upp för (tror jag, i hans blick) gatans poet Flinck - Dans med stora elefanter - Kast med liten hund - Alex Schulman gillar Flinck, gillar kvinnor/tjejer, men oj oj oj, måste stå på båda benen, fast ett åt gången och sen på inget, får inte ramla, allvarlig Alex, allvarlig nu - röven också - Fy, Thorsten! Man får inte röra kvinnors rövar (men he he, oss emellan, den här debatten har ju gått överstyr, jag gillar dej Thorsten, jag gillar dej.)

Bara ett axplock ur den första delen av den seriöst mollstämda ankdammsvalsen Melodifestivalen, där det modigt och modernt skämtas om bögar (får man GÖRA så!?), men en hand på en röv på en störig programledare som har dragit ut på ett skämt in absurdum och ber Thorsten om en riktig Thorstenkram, vafan ska karln göra. Han blir ju inte fri förrän han gjort skandal, förlåt "skandal". Förlåt, gjort rätt för sej.

Jag har bara sett tretton minuter av svt:s nya serie. Jag såg en och en halv timme melodifestival i lördags. När mina barn är hos mej kommer jag att bli tvingad att se skiten igen.
Tretton minuter som jag är nöjd med. Thorsten Flinck behövde tre minuter för att ge hela melodifestivalen den själ den någonsin kommer att få i år, resten är bara dagisdravel, det inkluderar rövpåläggningen och dess fjantiga efterspel, dagisdravel, sa Bull.
Nu, just nu, tystnar musiken.

Är det nån som har ett bra, enkelt och välbetalt jobb att erbjuda, cykelavstånd, gärna deltid

Ny skiva med Blue for two och det har blivit comme il faut för nöjesjournalister att inte veta ett skit, att inte intressera sej ett skit. Och, framför allt: Snabbt, skriv snabbt, ta gärna ett foto också, pressbild kanske, korrläsa? Du har väl stavningsprogram.
Allt ska vara likadant. För dagen (för vanlighetens skull) väljer Freddie att prata om sin vacklande hälsa. Det har han gjort i tjugo år nu.
Ett tips till snabbmatsjournalisterna (ni vill säkert väl, i alla fall vissa av er. Redaktionerna är snåla) gå tillbaka och kolla läggen (om det heter så i datorer. Så har ni er intervju på snabbaste möjliga sätt.

Jo, jag gillar Blue for two, i alla fall några låtar på varje skiva, vissa skivor köper jag rakt av. Moments är en bra skiva som jag hade en gång och inte har sålt men ändå inte hittar. Jag gick på gatorna, långgatorna och Vasagatan mest. Blev alltid lika glad när White kom i lurarna, vilken underbar låt. När det är så att man vill spela in ett helt band med bara den låten. På den tiden. Jag hittar inte White på youtube, irriterande.
Så minns jag gatorna i Göteborg igen, den tiden. En jobbig tid, glömmer jag ofta. Men dom gånger jag råkade ha pengar eller krita: Det kunde börja på Cheers med TT på fat och Aftonbladet, GT och Expressen att låna. Man satt vid det stora fönstret och parken där skolan låg, Rudbecksgymnasiet (jag tror inte att den gymnasieskolan finns i Göteborg men jag har trott att skolan heter så i många år, mycket beroende på att Malin som jag bodde hos i Göteborg bor på Rudbecksgatan nu och eftersom jag inte är journalist behöver jag inte ta reda på sanningen, jag lever kvar i min dröm)kanske. Möjligen spatatserade en ung Håkan Hellström förbi eller in. Det var några år kvar innan hans solodebut. Min skulle komma inom ett år. Jag skrev lite på den där, i fönstret på Cheers. Jag är fortfarande skyldig några hundralappar där, jag tänker på det ibland. Det är femton år sen.
Sen var det Flygarns Haga för att träffa dom som pluggade på Valand. Konstnärerna. Flygarns var något så ovanligt i Sverige (och ännu ovanligare på den tiden) som ett café där man kunde dricka öl och vin också. Och det på ett helt belevat sätt. Blandade åldrar, gymnasister och halvfina ölgubbar. Och vi på väg mot trettio. Och några andra, en halvtrappa ner. Det ska alltid vara en halvtrappa ner, om det inte är en halvtrappa upp förstås.

Dagarna i Göteborg. Jag hittade Gyllene Prag. Det skulle finnas en studio på någon av långgatorna, Ebbot, Emrik, Henryk, och Freddie kunde dyka upp. Men jag såg aldrig någon. Saluhallen. Och Jörgen som var gammal sjöman och skrivit ett par böcker. Han älskade jazz och jobbade på sambons krog. Bjödmej ibland när han var ensam, rökte egenrullade.

Senare på kvällarna brukade vi hamna kring Järntorget.

Och att sitta uppe vid Masthuggskyrkan med dom där billiga äckliga folkölen som jag glömt namnet på, skaka lite.

En slarvig tripp nerför Memory Lane. För att jag läste en dålig intervju med Freddie Wadling.

Skit i intervjun. Skit i den här bloggen. Läs Robert Lagerströms Freak istället.