Kort weekend i LA under kulturnatten. (eller ... Rapport från hela Sveriges anal, hela präktighetssveriges alibi, helylleanledning till att klappa sej själv på axeln: "Ah ja, såna är inte vi i alla fall, aggresiva blattar eller tokiga rasister.)

En (mar-)dröm blir verklighet.
Windy och jag gick in på Bok o Papper innan solen gått ner. Det var fullt av folk, men fler och fler försvann, vi förstod inte varför, till slut var det bara vi kvar. Det var obehagligt och vi hörde ljudet av pistolskott och krossat glas. När vi kom ut upptäckte vi att mörkret fallit, staden var alldeles tom. Vi förstod varför alla dom andra hade gått. Det var nästan vindstilla och kylan kom och man hörde allt, men det var osäkert tyst. Men vi hörde ångestskriken från dom skändade ibland, vi hörde flåset i nackarna, men vi såg inget. Dom är ju alldeles mörka ...

Så gick det alltså inte till.

Fredageftermiddag och vi käkade lunch på Babas, Johanna och jag, sen tog hon och Elsa tåget till Kalmar. Jag drog till LA.

Vi var en blandad skara människor som hoppade av på perrongen som kallas stationenn, det finns två perronger, en mot norr och en mot söder. Slätten blåser nästan alltid, men inte idag.
Jag tog bussen ut till Borstahusen där jag skulle få låna min pappas cykel. Vi snackade lite, han drack kaffe i solen. Han berättade att han skulle på Frälsningsarmén sen, dom har många bra artister där, sa han, och radade upp några av hans gamla tandläkarhögskolepolare som fortfarande spelade jazz. Pappa har lagt av.

Kolonistugan. En stillhet så ljuvlig. Det är som att det bara är jag och stugan och trädgården, dom hundratals år gamla träden runt om. Att lyssna på dansk eller finsk radio. Att slappna av. Att sätta igång värmen och komma ihåg att jag glömt nycklarna till dasset igen.
Läsa gårdagens HD/NST/LP och se att jag hade en liten text inne om att visst fan kan man gå ut, vill ni gå ut så gå ut.

Sen kom Windy och han drack vin och jag drack mer lättöl och vi pratade om sånt som män i yngre medelåldern gör, bloggar, musik, böcker, Waterboys, politik och relationer. Och GI-bantning, givetvis. Han börjar bli lite mager, min tävlingsinriktade bantarvän.

Min hungrige bantarvän. Och det var mörkt när vi gick bland vallgravarna och hörde tystnaden och förväntningarna. Mina utvecklingsstörda vänner skulle snart uppträda på Slottscaféet men vi sket i det. Gick till Bok o Papper istället där en illa uppklädd kör sjöng vackra bitar med viss sakral ton. Jag pratade med både Peter och Lena och lovade att ha en ny bok till nästa år, att prata om och signera. Det lovar jag.

Så förbi ungdomshuset där invandrarungdomarna håller till. Så in på Frälsis men uppträdandet var just slut. Så över torget där ingen slog oss i nacken med illegala batonger. Klockan var åtta och staden var blandat glatt fylld av folk, olika färger och åldrar.
In på Akropolis och varsin grekisk prisvärd maträtt, lagad av en dansk och en kurd.

Sen vidare på stan, till Maddes krog och andra bokhandeln, några speedade gamla kompisar, några fulla halvt bekanta, en av dom antagligen sverigedemokrat, eller inte.

Vi hamnade på Speakers Corner till slut. Träffade Maddi och Pekka. Två svarta män som var polare med Rosa var också där, en höll up dörren till toaletten åt en snubbe som jag vet har vissa rasistiska tankar, dom log mot varandra.

Nä, det är ingen kärlekshistoria. Nä, det är inget sätt att förvränga verkligheten. Det var vad jag såg bara. Jag såg rakt upp i analen och upptäckte ingen skit.

Soffan kom sen, hon hade varit i Malmö.
Jag väntade på bussen med Windy, klockan var kvart i två och jag borde se full ut när jag cyklade genom farliga områden i Landskrona, men jag kom helskinnad till kolonin som var varm och skön, jag somnade tryggt.

Var på torget på förmiddagen och köpte dansbandsskivor och några böcker till Elsa. Träffade den pensionerade fotografen Anders Hilding, över sjuttio och stilig som vanligt, fångade mej med käppen. Han bor i England nu men ska ställa ut på museet i februari. Sen tog jag en dubbel lättöl hos Poul på Seglaren och läste tidningar, inga rapporter om rån eller misshandel.

Jag cyklade längs havet i Landskrona. Många människor ute. Alla verkade glad för den extra dagen av sol och stillhet. Så kan det också se ut i Landskrona.

Sen lämnade jag tillbaka pappas cykel och tog bussen till stationen, två rågblonda killar kom in med jordiga skor och la direkt upp fötterna på sätena mittemot, såna är dom, svennarna, allihopa. Det är härmed bevisat. När jag sa till dom var dom lite slentriandryga, men inte hotfulla. Såna är dom, svennarna, mesiga.

Tillbaka i Malmö. Tog en sväng om Bullen innan jag skulle hem. Två kvinnor i sextioårsåldern var lite halvkulturella och drack vin vid stammisbordet där det var en plats ledig.
"Jaså, har du vatt i Landskrona?"
"Och du blev inte rånad?"
"Det där snacket är nog lite överdrivet", sa jag och hörde sen hur den ena kvinnan kvasianalytsikt förklarade varför det gick som det gick i La, om hur det var i LA. Inte för att hon brukade vara där, inte för att hon hade någon relation till stan. Hon bara skulle snacka.
Jag bytte bord och lyckades hålla min käft.

Literaturelovers in LA

Jag vet att jag inte är Sveriges mest älskade, lästa, lånade författare. Men jag lyssnar på en bortglömd sång av Mikael Wiehe nu, som dök upp på ett gammalt blandband. Från Hemingwayland, tror jag. Åttiotalssyntar. Oh Mama Mama, sjunger Mikael.

Jag vet att jag inte är Sveriges osv ... Men en gång sa min gode vän från LA, Janne, att jag lät som Wiehe efter en upläsning. Jag har ännu inte fattat om det var en komplimang. Antagligen var det bara roligt.

Jag vet att ja... Men häromdagen fick jag ett brev från Författarfonden, förra året lånades mina böcker 5489 gånger. Det tycker jag är bra. Kanske två tredjedelar läste böckerna också, det är roligt.

Nu kommer jag till början på poängen.
Kära barn, när jag var en liten ännu mer okänd skit, när jag gav ut mina första två böcker på ett litet landskronaförlag, så köpte i alla fall Peter och Lena in böckerna. När jag gav ut min tredje bok (den lilla Så enkelt i solen) på det lilla malmöförlaget Fakir gjorde jag min första boksignering hos Peter och Lena som då höll till på Järnvägsgatan (där Killbergs ligger nu, men gå till Peter och Lena, dom är obundna). Peter köpte en massa böcker som han skrev ett mysko kvitto på. Sen gick dom i konken. Men Fakir och jag gick med vinst.
Nu håller dom till på Eriksgatan, i Sture Anderssons gamla sportaffär (Sture och hans son Sten är gamla cykellegender i Sverige) bredvid min pappas gamla tandläkarpraktik. Bok o Papper heter affären, dom har även antikvariska böcker. Dom tycker verkligen om böcker.
Dom två senaste av Landskronas kulturnätter har jag blabbat och signerat böcker där, vi kommer alltid överens. Det är trevliga människor, Peter och Lena, men utrotningshotade i en bransch som mer och mer skiter i litteratur, som bara vill sälja, profit profit profit, som vi sjöng, med order uppifrån från någon centralt belägen chef. Ingen kärlek till litteraturen där.
Och ändå är det varje år Bok o Papper som har det bästa programmet av Landskronas två centralt belägna bokhandlare. Jag känner föreståndaren på Killbergs också, det är inte hennes fel. Hon är ju toppstyrd.
Men Peter och Lena styr sej själva, frågan är bara hur länge.

Om det är någon som ska till LA på fredag under Kulturnatten, sväng inom Bok o Papper och köp nåt, så har jag betalat tillbaka. Jan Sigurd och andra ska dit. Så håller vi liv i bokhandeln som får sin bana ständigt grusad, ett slag till i alla fall.

God is in the house överallt, eller maybe not.

Jag har alltid tyckt om kyrkor. Min pappa tycker om kyrkor. Jag minns besök i andra städer i Sverige och andra länder, när han gick sina egna vägar för att titta på kyrkor, kanske höra en orgelkonsert.
Jag eller mina syskon följde inte med. Vi drev inte med honom, men visst var det mossigt. Vi drev med pappa ibland, men han kunde bli mycket irriterad. Jag känner igen det nu. Att jag blir irriterad när någon skojar om vissa av mina sidor som jag vet är särskilda, som jag själv skojar om. MEN INGEN ANNAN.

Jag lyssnar på Lloyd Cole, som om han var tillbaka. Som om han varit borta. Jag har lyssnat på hans senaste plattor, dom har hållit god klass. Det är väl vi, hans lyssnare, som tappat lite av behovet.
Don´t get weird on me, babe, var väl den senaste viktiga för mej. Men den nya är väldigt bra.
Och Alf, jag minns honom i Malmö när han hette Håkan och sjöng på engelska. Han var kaxig och dryg, som hans musik. Det är bra.

När jag var en mycket ung tjugoåring i Jönköping, lärarstudent, sa min handledare till mej att jag borde skaffa en tro. Jag har i perioder försökt sen dess. Jag har alltid haft en tro, men ingen religös. Jag vill ha den, jag vill ha den tron som är visshet. Jag vill ha den tryggheten och ron. Att allt är i någon annans händer? Är det det jag menar? Nä, men att man har någon som fångar en när ens fria vilja fått en att snubbla från den slaka linan.

Jag tänker mycket på att vara god. Jag lyckas inte alltid. Men jag ser mej som en djupt moralisk människa. Jag har principer. Dom som känner mej kanske skrattar och tycker att dom aldrig hört sån bullshit. Men då kanske ni inte känner mej hela vägen, ändå. Jag strävar efter att vara god. Att stå på rätt sida.

"Nä, men att man har någon som fångar en när ens fria vilja fått en att snubbla från den slaka linan", skrev någon en gång. När jag tänker efter, det har jag nog alltid haft. Annars borde jag nog varit död. Sånt verkar häftigt att säga, jag vet inte, det är inte därför. Men jag tror det, att det är konstigt att jag lever. Och jag är mycket tacksam. Jag hade inte klarat det ensam.

Vem är en vanlig människa i Landskrona och Paris, i Bagdad

Idag sprutar det vin ur fontänen, Västanvinden på Rådhustorget i Landskrona. Det var längesen sist. Det var dagarna efter den vintern i det tidiga nittiotalet när vi spelade fotboll på snön och sprang tillbaka in på Akropolis emellanåt, smugglade ut några öl eller en vinare.
Ja, jag vet, på den tiden man kunde gå ut nattetid i Landskrona. Visst fick man på flabben av nån knutte eller nån vanlig full arbetslös knuda som stod och skrek åt en kille med gitarr att spela Wilmer eller dö. Men dom var ju i alla fall svenskar.
Men det var halt som fan på torget och man började senare spruta sprit ur fontänen, för att det inte skulle frysa, elle för att det skulle tina. Men muslimerna dricker ju inte sprit, dom är ju inte kloka. Så idag hjälper det inte, inte nu när vi är invaderade.

Idag sprutar det franskt rödtjut ur fontänen på Rådhustorget, Västanvinden blåser från söder och Landskronas litteraturälskande befolkning har fått sin egen ledamot i Svenska Akademien. Må han nu för helvete på allvar se till att inga jävla blattar får Nobelpriset. Stå upp för din stad, Jesper!

Jag har träffat Jesper Svenbro två gånger, pratat i telefon med honom någon gång, en gång med hans fru. Hon kommer inte härifrån, men kan svenska ganska bra, vad jag förstår. Om två och ett halvt år går Jesper i pension, då ska han flytta tillbaka till Sverige, till Stockholm. Det är säkrare där, inte lika hårda språktest, kan Silvia så kan väl Jespers fru.
Jag känner inte Jesper Svenbro.

Jag kan alltså vara sarkastisk. Jag kan vara ironisk.

Jag tycker alltså mycket om Jesper Svenbro.

Jag träffade honom på teatern i Landskrona. Vi blev intervjuade, samtalade från scenen, läste ur våra böcker. En enormt bildad forskare och poet med rötterna kvar i den skånska myllan, i Landskrona. Han är högt upp på den intellektuella stegen, den så många människor är så rädda för. Att man inte ska förstå. Att dom där uppe är stroppar, snobbar, von oben, tror att dom vet allt.
Annat än vanligt folk det.
Så kom Svadde. Pappas kusin som alltid halkat till lite, när dom andra såpat stegen. Och Svaddes fru som har en hög röst. Två människor som jag tycker om, som jag snackar med ibland, på stora släktträffar eller på fotbollsmatcher. Och när Svadde och hans fru kommer på mina framträdanden. Va, kan dom? Dom som är så konstiga, så låga.
Ja! Det kan dom. Många andra som är mej mer närstående kommer aldrig eller sällan. Men Svadde och hans fru kommer.

Men den kvällen. Jesper satt vid det fina bordet, jag satt också där. Och folk från kommunen och sånt, nån journalist. Och Marie Hermansson.
Jesper pratade om Grekland under Antiken.
Så kom Svadde, och jag tänkte att han ska väl snacka med mej, stå och tuggmala lite. Men nej! Han skulle snacka med Jesper. Och Jesper snackade. Dom var gamla klasskamrater.
Jesper gräver i myllan, i Grekland eller Paris eller Landskrona. Dom höga är aldrig så höga, dom låga är aldrig så låga.

När jag gjorde Landskronaboken (redaktör och skribent) hörde jag av mej till Jesper, undrade om jag kunde få planka en text som han publicerat i Glänta, vad det skulle kosta.
"Är det inte bättre med en nyskriven text", undrade han. Jo, givetvis, men det hade jag inte ens tänkt på att våga fråga.
Han skrev i alla fall en bra text och mej veterligen har han ännu inte krävt att få honoraret på några tusen efter skatt.

Grattis Jesper!

I den av mej (!) initierade kulturdebatten i Sydsvenskan om Sverigedemokraternas framfart (där Frdrik Ekelund skrev första inlägget) vinner Niklas Söderberg ganska säkert guldet. Jens Nordenhök får silvret och dom andra debattörerna får dela på bronsmedaljongen, förtjänstfullt arbete med flera kloka åsikter, men ingen nådde Niklas höjder. Gratis Niklas! (Läs på sydsvenskan.se, kultur, antar jag.)

Jag undrar fortfarande var dom demokratitörstande sverigedemokraterna befinner sej. Dom som vill vara med i matchen. Blir dom ständigt refuserade? Är dom icke förmögna att uttrycka sej i skrift? Eller är dom bara intresserade av att föra debatt i sina egna forum där alla nickar i samförstånd, där man slipper förklara sej på djupet?

Ni ska veta att i Sydsvenskan har olika debattörer som alla mer eller mindre tillhör vänsterfalangen uttryckt flera olika åsikter, kollegor har bråkat med varandra i en öppen debatt. Det är alltså dom som ni kallar för kommunister som vill förbjuda demokratin. Dom har uppfört sej som i demokratins vagga, i Aten. Och ni är bara tysta, varför det?

Man måste ju leva och försöka vara fri, i Malmö, överallt

När jag blev lämnad av en av mina få riktiga kärlekar, 1992 i Landskrona, rasade världen samman. Jag hade provat Jönköping och Lund med ganska dåliga resultat. Jag var tillbaka i Landskrona, hade drömmarna kvar. Musiken, skrivandet. Att ta sej bort.
Jag blev lämnad och hade redan en fängelsevistelse för grovt rattfylleri bakom mej. Jag var ingen gröngöling, jag drack mycket. Men när den värsta saknaden och sorgen hade tryckts bort, så började jag skriva på allvar. Jag pluggade litteraturvetenskap också, med mediokert resuktat. Utan studiemedel, bara soc.pengar att leva på (och en hjälpsam mamma och lite försäljningar av olika saker). Men jag började skriva ärligt, på riktigt, från hjärtat.

När min största kärlek funderade på att möjligen lämna mej var det vinter 2006. Det var hårda bud. Vi var föräldrar. Vi var tvungna att tjäna pengar, tänka på andra än oss själva.
Att vara fri, vafan är det?
När man är 23?
När man är 36?
När man är 33, som min fru?
Det är samma känsla, men inte inför samma saker. Kanske.

Samma saker. Hösten 92 och våvintern 06 åkte jag till Köpenhamn (ibland Helsingör).
92 med färjan från Landskrona och ibland hem med Pilen från Malmö. Numera åker jag tåg, sämre, men visst. Till Helsingör åker man ju färja men jag har så svårt att förstå smålänningarna med resväskor som rullar. Dricker dom verkligen så mycket, dom småländska (och halländska) pensionärerna. På krogarna tar dom ju bara en liten fatöl.
Och färjan tar för kort tid.

Den kalla hårda karga vintern 06 började vi gå i familjeterapi. För att kunna gå vidare, förhoppningsvis tillsammans. Vi gjorde andra saker, bråkade, undrade, tvivlade, hade roligt. Mer och mer roligt ju mer våren kom, sommaren kom. Fler bra stunder, färre dåliga. Terapin var en neutral plan att prata på, för att sedan fortsätta utvecklas, var och en för sej, och vårt förhållande. Vi förändrades, försökte, slipa bort dåliga sidor och förstärka bra. Behålla oss själva ändå, små vridningar.

Det var jobbiga dagar hemma i när det fortfarande var vinter och våren aldrig kom. I Köpenhamn köpte jag böcker av Dan Turéll på danska och flydde. Jag åkte tåg till Landskrona, ibland hoppade jag av och stannade, ibland åkte jag tillbaka direkt igen. Åka tåg. Vara på väg. Gå runt på gamla och nya gator i Köpenhamn, vara en annan människa, en som inte behöver ta ansvar. Det är kanske att vara fri.
Men så ser inte verkligheten ut. Så kan man inte göra varje dag. Inte om man är 36 eller 37 och vill vara en bra pappa och man.
Men man kan göra det en dag i veckan, jag kan, och jag kan jobba under tiden. Nu börjar vi lukta på friheten.

Att vara fri. Att tjäna pengar.
Nu börjar Malmöboken bli klar. Sjutton författare och journalister födda från tjugotalet till åttiotalet har skrivit personliga berättelser om Malmö.
Som flera har gjort om Stockholm.
Som Hylinger har gjort om Göteborg.
Turéll om Köpenhamn.

Det är kul att gå omkring i författares städer, göra sina egna fotspår men tillhöra något större.
Det är att vara fri för mej, och ändå göra det nödvändiga, att vara redaktör i ett halvår och få en hyfsad månadslön. Men jobba hemifrån, eller från Köpenhamn. Att sköta det mesta själv men ha bra människor runt mej som kan ge råd och göra sånt som jag inte klarar.
Det är ett jobb som jag måste ha. Men det är ett bra jobb. Jag kan leva mitt liv så, i väntan på den stora kioskvältaren. Eller pensionatet där jag ska vara Basil. Eller golfbanan jag ska bygga. Vi får se. Men jag vill ingå i en helhet som innehåller fler människor. Men jag vill vara min egen ö ändå.

Hylinger och Hedlund och LT Fisk ikväll på Inkonst.
Sista gången hos familjeterapeuten igår. Hon sa att vi klarade oss för att vi hade en så bra grund att stå på från början, att bygga vidare på. Det trodde jag hela tiden, men vågade inte hoppas för mycket. Nu vågar jag, och vi ska fortsätta jobba, för vi vill leva tillsammans.

Vi blev ihop igen, jag och tjejen från 92, det varade i ytterligare några år. Sen var vår långa ungdom slut. Nu är vi vänner och bor nära varandra. Våra barn är bästa kompisar. Min fru och hon är kompisar. Hon gör omslaget till Malmöboken. Så kan det gå. Det finns många varianter på lyckliga slut om man verkligen försöker.

Hundrade inlägget, international Denmark

Nu drar jag till Köpenhamn. Det kan bli en lång historia när jag kommer hem. Om inte araberna spränger mej i bitar, givetvis.
Det där skulle jag aldrig ha skrivit, det kan straffa sej. Jag ångrar mej.

Människor att älska, oavsett vilket, i Landskrona och andra städer

Ett snabbt stopp. Så vågade vi ändå släppa av vår i januari fyraåriga dotter i Landskrona. Vi vågade överlämna henne till dom våldsamma blattarna och dom farliga sverigedemokraterna. Vi vågade låta henne hoppa ner på perrongen där hennes farfar stod och väntade. Hon hade en rosa kofta med ett hjärta på.

Jag inser det nu, att jag är i den ålder då mina och och mina vänners föräldrar blir äldre och sjukare, några är döda. Jag är i den åldern när man har slutat att prata om sin egen farmor och farfar mer än när man ska förklara det för sin dotter. Bla bla ... att pappa hade också en mormor. Hon hette Elsa, precis som du, min dotter som jag älskar så när du sover.

Jag inser det nu, att det går inte att leva på gamla minnen, livet pågår och går framåt. Jag kan inte fortsätta att baxa ut min femtonkilos mobiltelefon till cykelkorgen varje morgon när jag ska ta min cykeltur, som innehåller stopp nu, när sommaren vägrar ge med sej. När jag måste sitta på bänken i förmiddagssolen och tänka och skriva, men kanske nån ringer, kanske nån ringer när jag än en gång glömmer att berätta om en av världens bästa böcker, Påstår Pereira av Antonio Tabucchi, italiensk portugis.

Och jag gör det för er skull, jag skiter i blixtarna och åskan nu, ignorerar den faran som du kan se när du just väntat en sekund längre innan du passerar hörnet, ser i ögonvrån pistolen och kommer undan, undviker den.

Kultursidor har beställt artiklar veckorna efter valet. Alla ska skriva om sverigedemokraterna, förklara. Alla pratar om dialog. Mitt gränsstängande som till viss del var ironiskt tolkades slött av GP som en ickedemokratisk handling. Konstigt, jag har ännu inte läst en endaste sd-text på någon av Sveriges största kultursidor. Vad betyder det? Att allt bara är skitsnack. Att man inte tror att sd kan skriva (befogat, förvisso). Men sluta snacka det där gamla demokratisnacket, särskilt på GP`s kultursida som var tvungna att raljera lite över mitt gränsstängande, men inte kunde publicera det i sin helhet, jag tror nog att många hade fattat då. Att Jonas Bergh hade varit än förträffligt korkad människa om han trodde att han kunde förbjuda på riktigt. GP kunde inte heller ens kommentera privat det mejl jag skickade till dom, ännu mindre publicera i tidningen. Demokrati? Vad fan är det?

JAG VILL TVÄRTOM, JAG VILL KLOKT TILLÅTA. Diskutera utan könsord. Jag vill av folkvalda som kräver respekt se kunskap och intilligens. Jag känner sverigedemokrater som jag tycker om.
Jag har fått mejl som jag svarat på. Jag har fått meddelanden på min telefonsvarare, jag har ringt upp. Jag har svarat på kommentarer på min blogg. Jag har googlat och läst en blogg där någon skrivit om mej, där har jag kommenterat så gott som en ickepolitiker kan, en människa som endast ber om solidaritet och förståelse.

Enligt en ledande sverigedemokrat i Ystad eller Simrishamn finns det en miljon riktigt aktivt troende muslimer som lever på bidrag i Sverige. Enligt riktig statistik finns det en halv miljon muslimer i Sverige. Ca 125 000 riktigt aktivt troende. Hur många av dom som lever på bidrag är oklart.

I Frankrike gick man ut och pratade med FOLKET, tillhörde FOLKET. FOLKET är oftast dålig pålästa och stressade, tro fan att man tar emot en utsträckt hand. FOLKET har ofta barn och sjukdomar och arbetslöshet att tänka på, alla behöver vi att kicka neråt.

Jag vaknade i Landskrona i morse. Det var fuktigt men det blåste ingen kall vind.
Kolonistugan var stilla och vacker och dimman lättade och jag cyklade på min pappas cykel genom stan. Jag såg inget hat. Jag såg bara en av Sveriges objektivt vackraste städer. Och ett stilla hav. Och känslan av att kanske var det bästa som hände. Nu måste vi börja bruka allvar. Vi 77% som inte är sverigedemokrater, och de ytterligare 20% av invånarna som egentligen inte heller är sverigedemokrater, bara trötta? dumma? nostalgiska? besvikna? lata? förbannade, givetvis. Vanliga männsikor som inte kunde hitta ett bättre sätt att kanalisera frustrationen.

Men sluta skyll allting på DOM. Vem fan är DOM?
Sverige är ett så litet så litet land. Glöm aldrig det. Vår storhet berodde på att vi fegt fegade oss ur ett krig. Så kom inte och snacka om svensk stolthet.

Jag är stolt skåning och halvdansk, men jag har inte ett skit med främlingfientlighet och småsinthet att göra.
Jag läsar Tabucchi. Det klarar man sej bra på, en gång varannat år, påstår Pereira.

Desperation i många andra städer än Landskrona

Jag var i London, i Brixton i slutet av åttiotalet. Jag och Rickard i ett av många ockuperade hus. Vi bodde hos Rickards (och sen även mina) kompisar från Nordirland. En mus sov aldrig i ett akvarium i det lilla vardagsrummet med heltäckningsmattan som jag och Rickard sov i, dom noppiga sofforna.
En hård snubbe spottade en snorloska på väggen.
"What do you call that", försökte jag säga, engelskt.
"Decoration", svarade han barskt och brett.

Jag har varit i liknande bostäder i Landskrona långt innan massinvandringen förstörde människors minne till att bara ha rosaluddiga drömmar kvar om hur jävla bra det var förr. När underklassen i alla fall hade vett att bli sönderbrända i solen på sommaren.

Claes Hylinger pratade i Göteborg om att man inte lär sej särskilt mycket av sina erfarenheter. Som exempel tog han landstigningen i Frankrike under andra världskriget, när befriarna hälsades med blommor och vin.
Så hade Bush tänkt sej att det skulle bli i Irak också. Vi gör ju vad alla vill. Men att ersätta Saddam med Bush var kanske inte vad de komplexa irakierna ville. Det blev inte så mycket blommor och vin. Och USA hade alldeles för lite folk. Alldeles för lite kanonmat.
Du är inte densamma på eftermiddagen som du var på kvällen.
Ett pris till den som förstår den komplexe Claes Hylinger tolkad av den komplexe Jonas Bergh.

Beaver kom med kofoten en kväll i november i slutet av åttiotalet i Brixton. En skotte ville ha någonstans att bo. Vi följde med när Beaver bröt sej in i traditionella engelska radhus, tomma. I en stadsdel full av invandrare från Irland, Nordirland, Skottland, Indien, Pakistan. Människor som ville bo, jobba.
Till sist hittade vi ett hus där elen fanns kvar. Grannarna var vanliga engelsmän, som väl inte hade råd att flytta, kanske inte ville. Dom öppnade fönstret och skrek att dom skulle ringa snuten.
"Fuck you, fuck you", skrek skotten i Thatchers England, han ville bara hem, men där fanns inga jobb.
Synd att han inte bodde i Sverige idag, i Landskrona. Då hade han fått hjälp att flytta hem. Men hade det funnits jobb då?
Nä, givetvis inte, men det är väl inte sverigedemokraternas problem. Dom vill ju bara ha till sin egen A-kassa och sjukpension.
Fast, vänta lite, var killen skotte, sa du. Jamen, vadå, skottar gillar vi. Dom tycker ju om öl och fotboll.
Kom så går vi ut och knackar några.

SD-Thord vill ha mer företagande i Landskrona. Men invandrare ska hjälpas att starta företag i hemländerna. Men SD är inte främlingsfientliga, vem som helst får starta företag, fast i sina ursprungliga hemländer, förstås. Jag kom från Belgien på femtonhundratalet, var kommer du ifrån, Thord?
Varför svarade du inte på en enda fråga i teve?
Men hur ska ni göra konkret, frågade programledaren.
Varför svarade du inte, Thord? Konkret alltså. Man kan inte bli tagen på allvar när man inte har något att komma med. När ens arbetslöse mediatränare har sagt till dej: Det är bra, Thord, men snacka inte om invandrare, bara, så löser det sej.
Men då hade du ju inget att säga, eller hur, Thord?
Du får nog gå ner i källaren och slipa på partiprogrammet om du ska fortsätta kalla dej icke främlingsfientlig. Och vad tycker en stor del av dina väljare om det?

Jag pratar alltså om ett klassproblem.

Det krävs ofta av sverigedemokratin att dom andra ska kunna prata svenska och göra rätt för sej (helst ska dom ju åka hem, givetvis). Jag har fått kommentarer på min blogg och mejl till min privata mejladress, det är tydligen totalt oviktigt att kunna skriva svenska om man är sverigedemokrat. Det förklarar den stora arbetslösheten bland sverigedemokrater (enligt statistik som jag läste i en seriös dagstidning), vem fan vill anställa någon som inte kan författa en enkel jobbansökan.
Vi skattebetalare tycker att det är för jävligt, all skolgång vi har bekostat, till ingen nytta.
Nä, hellre invandrare då, dom har fått sin utbildning i hemlandet.

För att summera: Det blir aldrig som förr igen, mina vänner. Och förr var inte så jävla bra som många tror. Möjligen fanns det fler drömmar då, när man var yngre. Men drömmar har och kommer alltid att fortsätta krossas om man inte tar tag i det själv. Man kan inte skylla på andra. Du sjukpensionär, som kanske är på valbar plats, ta din säng och gå!

Landskronaproblemet är inte unikt. Glöm inte det. Möller som bloggar på HD skriver om att landskronaborna kör så dåligt så dåligt. Vad är det med er, är det färjan som saknas, att ni aldrig kommer utanför stadsgränsen längre. Titta först på Landskrona, en skön och märkvärdig stad. Ta er sen en titt på världen, den finns överallt. Kom med din kärra till Möllan en lördagförmiddag, Möller. Då ska du se på trafikkaos, eller vilken dag som helst.

Märk väl: jag skrev PROBLEMET. Det finns ett problem, jag är ingen struts.

Jag som läser fler tidningar än Landskronaposten, ni ska veta att samma provinsiella gnällande finns i andra städer.

Och sluta nu att skriva att det inte går att vara ute i Landskrona efter mörkrets inbrott. Vi vet ju alla att det är fel. Gå ut istället, glada, tillsammans.

Om det är något ni undrar så får ni ringa till Kent Hansson på Kvällsposten, han vet allt, efteråt.

Olika böcker i olika städer.

Jag fick en förfrågan om böcker, en utmaning, av Jakob (childejakob.blogg.se).
Jag svarar lite snabbt nu, om en timme hade jag nog skrivit annorlunda.

Bok som förändrat mitt liv: Tvillingdetektiverna (Ahlrud), Ett karibiskt mysterium (Christie), Dagarna före lunch (Claesson), På drift (Kerouac), Beatles (Christensen).

Bok som jag läst mer än en gång: Oj oj oj, alla böcker jag skriver om här har jag läst mer än en gång. Men, okej, Ankare (Östergren), Kaktusstigen (Dahlström), PS Anteckningar från ett sorgeår (Mia Berner), Cabaret (Wolgers)

Ta med till en öde ö: Boken om det hemliga sällskapet (Hylinger) Vådan av att vara Skrake (Westö), okej, Bibeln. Alla i pocket.

Som fått mej att skratta: Den store Blondino (Dahlström, tullbajsscenen framför allt) En stockholmsbok (Claesson, historien om den danska kommunistiske negern på jakt efter ett fackförbund i Stockholm, hans möte med en bondson till polis.) Bukowski.

Som fått mej att gråta: Han som älskade livet (Stone), Vänner (Lars Forsell, dikten till det döda barnbarnet) Två (Tikkanen) Dikten till fastern (Malmsten).

Just nu läser jag: Levande tillsammans (Werup, på toaletten) Män som hatar kvinnor (Larsson, i badet). Böcker om Athen.

Önskar att jag hade skrivit: Psmith ordnar saken (Wodehouse), Kärlek i Europa (Stenberg).

Det ska jag läsa härnäst: Claes Hylingers och Magnus Hedlunds nya.

Det gick ganska fort. Jag kunde inte skriva en bok bara, så jag valde att missuppfatta.
Välkomna, alla!

Nya tider vid skrivbordet

Efter mer än tre månader utan internetuppkoppling är allt tillbaka på banan nu. När vi kom hem från Götet fanns en lapp om att vår dator fanns på Posten, nä, på Malmborgs, öppet på söndagar.
Johanna har installerat under dagen och nu kan jag vara hemma igen, slippa sticka till bibblan och medborgarkontoret varenda gång.
Vad betyder det?
Det vet vi inte.

Claes Hylinger var Claes Hylinger igår. Bra alltså.
Jag har väl berättat om vår bilfärd tillsammans, den var ganska viktig för mej.

Första klass var första klass.
Per Engström var Per Engström och många andra människor var väldigt roliga, däribland tevejournalister som skojade om dvärgar, och om sverigedemokrater. Hur går det ihop?

Varför hatar du mej? Frågade en man som jag känner och tycker om i ett långt meddelande på min telefonsvarare.
Varför är det bara dom som röstar på sverigedemokraterna som missförstod mitt gränsstängande?

Ett förtydligande: (om ni nu bryter mot mina lagar, men det är ju inte omöjligt)
Det är ni som stänger och vill förbjuda, inte jag. Ni får läsa mina böcker hur mycket ni vill.
Mensärskrivinte.

Trött men inte bakfull i gamla götet.

Jag är i Göteborg nu, solen skiner.
SD-debatten försvinner inte, men den kanske mer fortsätter i andra forum.
Så många böcker, så många människor.
Under en kort tur till toaletten igår stötte jag på två av Malmös giganter, Mikael och Björn, som hade spetsiga boots och uppdragan ärmar, solbrända armar.
Just när jag kom på att det var Carl-Fredrik Reuterswärd som jag Per pratade med, just som jag stack fram min väluppfostrade högerhand, kom jag på att pga stroke inte kan bruka sin dito. Ojsan.

Vi är trötta nu, Johanna och jag, hon kunde inte ens äta frukost, det kunde jag däremot, jag som annars brukar vara försiktig med den måltiden. Men bor man på fint hotell så gör man.

Jag är en lättsam man.

Jag stänger härmed mina gränser. (pressmeddelande)

Jag har alltid varit stolt över att komma från Landskrona och Skåne, men från och med nu förbjuder jag alla sverigedemokrater att läsa mina böcker, se mej framträda eller på något annat sätt ta del av det jag sysslar med. Jag förbjuder även er att tilltala mej på fotbollsmatcher eller på krogar där ni är berusade och sentimentala. Jag förstår att dettta kan kännas hårt, men det är något jag måste göra. Ni stänger, jag stänger.
Jonas Bergh

Ytliga lösningar bland latmaskar i Landskrona

Sverigedemokraterna fick över 20% av rösterna i Landskrona.
Jag vet inte om jag vill gå på fotboll idag.
Jag vet inte om jag vill hälsa på grannarna vid kolonistugan.
Valvaka på en pizzeria som ägs av en kurd, det är beviset på att dom inte är rasister, enligt ledaren.
Pizzerieägaren tycker att Sverigedemokraterna är främlingsfientliga.

Nästa gång jag ska framträda i Landskrona (om det blir någon mer gång), ska jag tillåta sverigedemokrater i publiken då. Varför ska dom få röra sej fritt?

Men, okej, det finns fortfarande 77% som inte röstar på sverigedemokraterna.

Det är lätt hänt, att säga att man inte vågar gå på krogen, att man inte vågar vara ute efter mörkrets inbrott. Det är lätt att slinka ner en lättrasistisk valsedel i kuvertet.

Sossarna borde ta ett stort ansvar för det som har hänt, rannsaka sej själva och förändra till det bättre.

Dom människor som inte är dumma i huvudet men ändå röstar brunt bör också ta ett stort ansvar och även dom rannsaka sej själva, förändra till det bättre.

Det är aldrig enkelt. Det finns inga enkla lösningar eftersom det inte finns några enkla problem.

Jag frågar mej ständigt, i alla samhällsskikt, var tog solidariteten vägen?

Underhållande allvar i Spanien och andra länder.

I Göteborg finns en hemlig bakdörr till biblioteket. Jag smet ut därifrån en gång när det fortfarande var tillåtet att röka på krogarna i Sverige. Jag smet undan från en speedad amatördramatiker som ville prata om sex i dramatiken och hur man skulle kunna överföra det till en roman som han skulle skriva, som han ville att jag skulle lova att läsa.
Jag smet.
Ut på baksidan av avenyn nära teatern där vi såg på Galenskaparna och After shave, något om en stins, när min mamma fyllde femtio. Det var samma år som jag skulle ta studenten, och i förskott fick jag välja en oxröd akustisk stålsträngad gitarr som var mickad.
Den gitarren sålde jag sedan till Spidde för femtonhundra, men vi spelade i samma band, och jag använde den ändå. Ett år senare köpte jag tillbaka gitarren för tusen spänn, en bra affär.

I Göteborg på Park Aveny bodde vi när jag för första och enda gången i mitt liv köpte en porrtidning. Jag var tolv eller tretton och gick till Pressbyrån vid korsningen Vasagatan och sa att jag skulle köpa en rolig present till en kompis, Aktuellt Rapport, läsarnas egna berättelser. Försvunnen nu.

I Göteborg vid Masthugget bodde jag tre eller fyra nätter i veckan hos Malin, betalade femhundra spänn i månaden. Jag skötte journaliststudierna sådär, drack öl på Cheers (är fortfarande skyldig 175 spänn) ocj Flygarens Haga, och lite andra småskumma ställen, Sjuans om det var tidigt på dagen, och Murveln.
Jag snarkade alltså på den tiden. Och Malin hade problem med sömnen, så jag fick flytta in madrassen på toaletten, halvbra.
Vissa nätter filmade vi Malin som packat luder när hon snubblade uppför vägen. Alltid uppförsbacke, nästan.
Många av dom jag lärde känna då är nu mer eller mindre etablerade konstnärer, kul typer.

Och i Spanien gick Emilio omkring och sörjde det aldrig riktigt uppbyggda semesterparadiset i Puerto de Santa Maria, rullade sina söta cigaretter och levererade lite tobak ibland till andra. Berättade om knarkhandeln från Marocko. Han var fin Emilio, och vi bodde i hans lägenhet. Och han passade Elsa. Och han gillade fotboll. Och han var så lagom halvskum som människor jag tycker om är.

I Göteborg på ett hotell nära centralen gjorde vi kanske Elsa. Eller i Borås. Vi pratade om det, att döpa henne till Borås Bergh. Men det blev inget av det, man är mer traditionell än man hoppas.

Men vi ska köpa en dator. Jag har använt många datorer i mina dagar, men bara köpt en. En ABC 800 för femtio spänn i början av nittiotalet. Windy fixade ett skrivprogram för femhundra. Det har inte skrivits några romaner på den datorn, kan jag säga, inte av mej i alla fall. Och nu äter myrorna upp den.

Nästa vecka ska jag och Johanna åka till Bokmässan. Jag ska åka första klass.

Ingenting när det regnar mjuka småspik i Limhamn

Jag skulle skriva om Pogues.
Jag skulle skriva om bröderna Farnerud.
Jag skulle skriva om ett hus med en sjyst trädgård och kanske ett skjul att renovera till arbetsplats. Eller en friggebod. Eller ett pingisbord och en hårdrocksgitarr i källaren.
Eller, why the hell not, en swimmingpool.

7-0, vad skriver man om det. Vi måste ändå nog vinna alla matcherna, eller sex i alla fall. Och andra lag måste förlora. Och det kommer dom att göra. Vi får se.

Fotboll. Nu blir det inte Florens för mej. Ganska skönt och ganska synd.

Men det blir en roman. Lättölsalkis har börjat ta sej in i sitt andra liv, och det vet vi ju, att då har man en helt annan erfarenhet att ösa ur, men kanske ändå barnasinnet kvar, som katten sa.

Imorgon ska jag börja skriva dagbok för HD, en vecka.
Idag stod det om både mej och LT Fisk i Sydsvenskans skånska kulturstäderserie.
På onsdag ska jag vara jury i berättarslam på Barbros.
Tre grejor. Tror ni att det gör mej rikare?
Nej, varken i själen eller i högerfickan där jag har mina pengar.
Men lite dryg, kanske.

En kompis sa en gång att jag hade gett ödmjukheten ett ansikte. Det var inte ironi. Det var roligt sagt bara.

Litteratur och kärlek i solnedgången medan brasan knastrar i Lerberget.

Hösten 1998 kom min första bok ut. Jag kollade lite i den idag, den är fortfarnde fin.
Hösten 1998 jobbade jag på Tidskriftsverstade´n i Malmö. Satt på Bullen och drack öl eller sorterade gamla tidskrifter i källaren, somnade ibland på det hårda golvet vid värmepannan.
Ett sorts liv.
Jag och Kristian Lundberg skulle till Helsingborg för att snacka vid en skrivarcirkel, men Kristian blev sjuk, eller nåt. Jag åkte ensam.
Där i fiendeland (Hbg) träffade jag Birgitta, en parant och livfylld kvinna, nykter alkoholist och poesiintresserad, litteratur- kulturintresserad. Entreprenör. Jag gillar entreprenörer, folk som gör saker.

Birgitta hade Bed and breakfast i Lerberget alldeles nära havet. Jag åkte dit sommaren 99 och framträdde som den estradör jag kaN vara. Sven Sundell var där, min gamla klassföreståndare. Sen blev det medelåldersjidder för att en kvinna som inte hade pengar inte skickade pengar när hon skulle, men det var min förvirrade hjärna som hade missuppfattat. Jag bad om ursäkt på ett vykort som var reklam för en skräckfilm på sjuttiotalet. Vad betyder det?

Och igår hoppade jag på tåget igen, hoppade in på den fantastiska Shakespeare-puben på Knutpunkten i Helsingborg. Helsingborg i ett nötskal, påklistrade fasader i ett skrytbygge som till stor del står tomt. (Så fick jag in det också).

I alla fall. Ett vackert hus. Ett vackert hav. Förra gången jag vaar där sjöng en kvinna en visa om en förlossning, jag snodde miljöerna i min roman Och fortsätta vidare bort, men placerade allt på Ven istället. Men samma brasa, samma gård, samma intresserade äldre damer, och några herrar. Samma kärlek och trivsamhet.

Jag läste om Jonte Sten och sprit, jag skojade, jag läste om Karola och lucia. Underhållande allvar. Sålde böcker och fick ett kuvert med stålar av Birgitta. Åsa Moberg var också där, hon bor granne i Lerberget. Hon kommer med en ny bok snart. Hon är en vacker kvinna, verkar klok också.

Jag har så många vackra ord och formuleringar på enkla sätt i mej, så att ni skulle kunna förstå. Men det gör ni nog ändå. Jag litar på er det var vackert.

Ändå: Molnen som mörkt skingras i skymmningen, utomhusbrasan som knastrar och glöder, brinner. Stenar, en trädgård, tysta människor som skrattar på rätt ställe, någon som torkar en tår. Och Klas som spelade nylonsträngade skönhet från Brasilien och Spanien.
Jag längtar hem.

Whatever i valtider i Landskrona och Göteborg och Skurup och ... wherever

Jag är allergiker. Jag är ett fyllo 1997, eller när det nu är. Sånt vet inte fyllon. Det är inte riksdagsval, och hade det varit det så hade jag inte brytt mej vid nån urna, mer vid ett krogbord medan tiden för att lägga rösten som jag blivit av med ran ut.

Traska uppför trapporna vid Masthugget. En gång hade Malin och jag trott att vi skulle leva tillsammans, blivit ledsna om någon sagt motsatsen. Men inte nu. Nu var det slut sen länge. Men hon hade ett studentrum vid Masthugget, vid kyrkan där man kunde se båtarna som dom drog iväg med förr.
Och nån gång var vi väl mer kärvänliga än vad kompisar brukar vara. Och nån gång satt vi med cigaretter och folköl som inte fanns i Malmö och såg båtarna dra iväg med folk som hade samma drömmar som dom som hade samma drömmar förr.

Jag satt i kolonistugan igår. Jag gick dit med larmknappen i handen efter BoIS segermatch mot Assyriska. Ett tråkigare målfyrverkeri har jag sällan sett. En drygare klack finns överallt, men det gör inte BoIS-klacken mindre dryg. På Söder, till exempel. Alla dessa apor som kallar andra för apor. Kom hit så ska jag köra upp en pall willysruttna i era rövhål! Fan, vad ni är trista. Ni svenska idioter som finns överallt, runt om i hela samhället. Jag är så jävla trött på er. Ta varsin stock och en klase bananer och driv iväg till en öde ö och gör upp där! Lämna oss i fred, vi människor som är olika, var och en, som skiter i er jävla fega kärringar som måste primalskrika i grupp vad den dummaste jäveln dikterar. Förstår ni inte att ni är så små så små så små.

Och huliganproblemet är ändå ett av världens absolut minsta problem.

Jag fick en ros utanför Citygross i LA idag. Av en skäggig gammal sosse. Jag vill så gärna känna att det är rätt att vara sosse. Men när jag ser packet som solidariteten fött och gött så blir jag tveksam.
Men jag svänger till vänster och det är bara dimma. Bara dimma åt andra hållet också. Är det mej det är fel på?

Dubbelmoralpräktigheten revisited vid en mölla där samma skit mals i Malmö.

När vi spelade in Men bara om min älskade väntar i Studio Maskinen på Pilängen i Landskrona hade vi nyss slutat nian. Men vi hade haft låten på repertoaren i några år. Det är en vacker sång, tolkad till svenska av Ulf Dageby, Bob Dylans sång. Och enkel att spela. D-sus, jävla bra ackord, jag gjorde några omändringar när jag skrev mitt alkoholnerromantiserade popalster Barstolen är hög i slutet av åttiotalet.

Nerromantiserande. Det är vad Nationalteatern sysslar med. Det fattar inte alla. Inte alla som trängdes vid möllan vid Malmöhus i måndags i alla fall.
Dom började med Barn av vår tid. Den grät jag till första gången långt innan jag ens visste vad kärlek var. Fast det visste jag nog, ändå, annars hade jag väl inte gråtit. Fly, segla på molnen tillsammans, med nån som var likadan, lika ensam, fast inte längre.

Dom var bra, Nationalteatern. Låtar som har 30-25 år på nacken, så aktuella i texterna, så mycket äkta rockigare än ... säg, Backyard Babies poserande.

Mattias Hellberg var givetvis inte Totta, han var sej själv, och en del Thåström, och ett tiotal andra med tajta svarta jeans och Iggy Pop och knäppa upp skjortan och slänga av sej kavajen och den svarta västen. Men han var bra, det menar jag verkligen. En trovärdig showman som älskade det han gjorde. Och jag vet hur innerlig han kan vara, med Hederos, ni vet. Jag litar på Mattias.

Jack the ripper, den spelade vi ofta i början av nittiotalet.
Det fanns andra låtar jag hade velat höra, Plasts sång, John Carlos, och den som tjejen sjunger, hon som bara vill ha ett liv, så litet som det kan vara, men ett liv. Och hon som sitter med sonen och kukjobbet i en förort.
Men Ut i kylan spelade dom. Och den unge gitarristen som hette Håkan var jävligt bra.
Jag märkte att jag ville höra Holberg Hotel med Eldkvarn, men det hade ju blivit konstigt.

Nu sjunger Dexys midnight runners: It all sounded the same.
Ja, sannerligen. Indignationen över att Mona Sahlins dotter har fått praktisera för en kuklön i Washington. Ja ja, man ska inte missbruka makt. Men man ska väl använda kontakter. För helvete. Jag kommer att göra allt för att hjälpa min dotter när hon blir äldre, utnyttja kontakter, varför är det så jävla hemskt.
Har du aldrig fått gratis skrivblock och pennor av din mamma, lärarinnan? Har du aldrig jobbat extra hos din granne, han med rörläggarfirman? Denna präktighet, jag blir så trött.
Samhället ser ut så här nu, det kan vi tycka vad vi vill om, men det ser ut såhär.
Hellre någon överambitiös dotter som jobbar hårt men inte skäms för sin mamma, än ännu en som ligger på soffan och inte har någon lokal, det finns inga jobb, man kan inte göra något.
Ta lite ansvar, unga som gamla, skapa ert eget liv, utnyttja på ett moraliskt sätt det som går!

Jag läser Jacques Werups "memoar"-bok nu. Jag tycker om den, jag gillar hans stolthet och självdistans mot den han var och är. Jag känner igen mej. Man kan vara både ödmjuk och dryg.
Jag pratade med honom igår, vi var överens. Jag känner inte honom, men jag tror att han hade skrattat åt Åsa och Gertrud som körde sitt patentskämt om Jacques och Hans Pålsson. Dom är oftast roliga, Åsa och Gertrud, oroande ibland.
Fredrik Ekelund var också där. Det är möjligt att jag åker till Florens ändå, men hösten känns jävligt tajt om min roman ska bli klar. Men Florens är ju alltid Florens, antar jag.
Och en glad avbytare är ju jävligt viktig när sfaten ska blandas.

Min tid som journaliststudent i Göteborg

Det var en vacker brittsommardag, indiansommar, som det står så fint om i boken Beatles som är skriven an Saabye-Christiansen (?). Den utspelar sej i Oslo och är mycket bra. Mycket mycket bra för unga män, så, Jocke Sima, som lånade mitt biblioteksstulna ex för femton år sen, hit med boken igen!

Oslo. Jag tog tåget därifrån. Färjan dit med Tove som flyttade till ett kollektiv i en källare. Sen tog pengarna slut. Och min brorsa satte in tågpengar på mitt konto (tack). Jag kom till Göteborg med ett leende på läpparna, och fick tag på Malin på Valand och lånade mer pengar och bodde hos henne en dag eller två.
Detta var innan jag blev journaliststudent. Men det började där nånsatans.

Jag återkommer. Måste hinna boka flygbiljetter till Aten innan datorn tas ifrån mej. Nån av brottargubbarna här i Limhamn, på bibblan, vill alltid bråka.

Senare, tänker jag skriva om min tid som författarstipendiat i Aten.

JONTE STEN goes Patrik Sjöberg i moralpanikens präktavlånga land.

Först (innan bekännelsen): Jag har numera igen en dator att skriva på. Det är samma dator som jag skrev min fantastiska genombrottsroman Och fortsätta vidare bort på. När jag satt nynykter med solen i ögonen på Södra Förstadsgatan och drömde och skrev och ni anar inte hur mycket mer jag skrev än vad som hamnade i boken.
Same same but different, alltså, story of my life.

Windy lyckades rädda min halvfärdiga roman med någon teknisk manick. Tack för det. Samtidigt var det lite synd, det hade varit en UTMANING att börja om från början, bara skriva det viktiga som jag kom ihåg. Men ändå... Börja om från början ... som vi dansbandsintresserade idrottsmän brukar säga.

Jag vet inte var ni har hört det, men det är sant. Jag har skämt ut mej, och inte bara mej själv, det är inget ovanligt. Nä, jag har skämt ut hela Sveriges Författarförbund. Jag snubblade förbi bara. Jag sköt heroin inte mycket mer än hundra meter ifrån stadsbiblioteket, under bron ni vet, i Malmö. Där han bor, han som sjunger så galet vackert.
Och vad ska alla små barn som samtidigt lånade böcker i god tro på bibblan tycka? Och vad ska alla skrivarskoleelever som drömmer om att bli lika fantastiska som jag tycka? Och mina kollegor? Vad ska dom säga när jag böjer ner min krökta nacke och gömmmer mitt rodnande ansikte?
Jag ringde Patrik. "Skit i dom, sa han, skriv nåt smörigt mög och skicka till tidningarna, vi klarar oss alltid, vi två ...", sa Patrik och han var där då, höll mina skamsna axlar.
"Men Sven då", frågade jag.
"Sven kommer alltid fyra ..."