Häng dom högt

Nu ska Zlatan dras i smutsen igen. Nu ska vi ta oss till ännu ett mästerskap och gneta oss vidare i gruppspelet för att sen åka oturligt ut för att Allbäck visst ändå inte räckte till. Eller för att Henke är en sån fin människa som bryr sej om sin familj.

Och smygrasisterna får vatten på sin kvarn, får komma obefläckade ut i ljuset: Vad var det vi sa, han är ingen riktig svensk. Som ... Som? Som ... Henke!

Så mycket skit alla kan spy över Lagerbäck, men när det gäller Lars kontra Zlatan då står många stolt svenska vid generalens sida.

I René Vásquez Díaz bok om Artur Lundkvist står det mycket om den svenska undfallenheten för nazisterna. Varför tror ni, alla präktighetsministrar, att Sverige gick fria från ockupation under andra världskriget? För att vi var så stolt neutrala och renhåriga? Kamma er!

Jag tycker att man kan vara feg ibland. Men man måste stå upp och erkänna sin feghet. Då blir man modig. Går det ihop? Tydligen inte.

Jag säger inte att man skulle gjort annorlunda på fyrtiotalet. Jag tänker ofta på utilitarismen. Jag säger bara att man bör tala klarspråk. Var kommer ni ifrån, alla ni som inte vågar tala klarspråk?

Jag var i Köpenhamn igår och skrev bok och läste danska tidningar, insändarsidorna bland annat. Samma tugg som i Sverige, släpp ingen jävel över bron.
Och man frågar sej varför Sverige inte firar nationaldagen ordentligt, vad har vi att fira?

Danskarna anser sej ha nån sorts skev täckning för sitt skitiga och självgoda främlingsförakt.
Norrmännen är folkpartister som har varit ockuperade av svenskarna.
Jag är västskåning.
Vad svenskarna är skiter jag ofta fullständigt i, även om det många gånger påverkar mitt liv, stör och berör mej i mitt vardagliga värv.

Jag var i Köpenhamn igår och på Brooklyn Bar satt en gubbe och rökte Cecil och malde på, snackade om Lasse Berghagen, hans låt Stockholm i mitt hjärta. Jag hängde inte med riktigt, men det var något om att Lasse inte hade rätt till Stockholm, jag vet inte.

Jag försöker komma så nära den slutgiltiga versionen som jag kan i detta skede, av mina historier i Thomas och min bok. En blues för Landskrona, är arbetsnamnet och för min del bygger den bland annat på texter från den här bloggen som handlar om Landskrona, texter som jag tar bort från, skriver nytt till, texter som jag redigerar.
Vi har fått pengar från Sparbanksstiftelsen för att göra boken. Vi har fått lite egen betalning, resten går till tryck. Eventuell vinst ska vi flyga till månen för.
Det är en skön känsla att skriva som man själv vill.
Det är en skön känsla att själv bestämma var vi vill sälja boken.
Det är en skön känsla att få bestämma helt själv.
Det är skönt att ta det spadtaget, lägga den stenen till sitt eget hus.

Jag åt shawarma i Köpenhamn igår.
Shawarma har inte riktigt gått upp på hitlistorna i Sverige.
Själv föredrar jag kebab, det är nåt med krydderierna.
Jag var hos två bokhandlare och läste om Dan Turéll. Men köpte inte biografin, vet inte varför. Jag hade råd.

Läste Klas Östergren på danska.
Jag drömmer om det, att gå över landgången från färjan, komma från Landskrona till Tuborg och ta bussen och sen gå in på en bodega, sen gå in i en bokhandel och se min bok på danska, sen gå in på en bodega, sen gå in i en bokhandel och se min bok på danska, se...

Rätt ska vara rätt, överallt

Jag har gjort ärtsoppa i dagarna två (om man räknar ärtornas blötläggning). Enligt konsten alla regler (tror jag). Det är första gången i mitt trettiosjuåria liv.
Ge inte upp!
Det är aldrig för sent för dom nyfikna hundarna.

Läser René Vázquez Díaz bok om Artur Lundkvist, Oliktänkaren, heter den. Om den göinske litteratören. Den verkar bra och intressant.
Jag skulle vilja skriva en bok om René. Men jag har bara träffat honom en gång, pratat i telefon några gånger. Dessutom tror jag att han ska göra det själv.
Så jag får väl hitta på, som vanligt.
Man behöver alltid anledningar till att åka till Kuba och Polen.

Mina ramar sprängs då och då. Det gör ont och blir svårt ibland, andra gånger funkar det bättre.
Som gåsen som höll på att flyga in i mej när jag cyklade innan. Inte alls, gåsen hade koll.
Men när det nu är så vackert väder och kallt borde någon se till att stoppa vindarna som gör det nästintill outhärdligt i skuggig motvind.
Och stressad. På väg in till MAS och Kvinnokliniken för att titta på vårt foster.
Den var lik mej, tyckte Johanna.
Och nog tyckte jag att den sparkade som en pojke, men vad vet man, i dagens råa samhälle. Men pojkarna sparkar oftare.

Jag läser Arne Dahls senaste tung i badet på sju dagar. Han är i alla fall bland dom två bästa av nutida svenska deckarförfattare.
Jan Arnald (Arnes riktiga namn, alltså) har även skrivit om Artur Lundkvist.
Det har Lasse Söderberg också.
Jag har inte skrivit om Artur (förrän nu), eller? Jo, en gång på nittiotalet när jag tog varje chans att skriva för Kvällspostens kultursida, när den sidan gladeligen tog emot lokala förmågor, hade plats för dom. Då skrev jag om en tidskrift som Jan Arnald var redaktör för, om just Artur Lundkvist. Sex- sjuhundra efter skatt, det har inte gått upp särskilt mycket sen dess.

Klaustrofobi. En jobbig grej.
Jag kände den i Teresienstadt utanför Prag när jag var den ende som inte kunde gå tunneln till avrättningsplatsen. Jag överlevde utomhus.
Jag kände den när det lilla fostret sparkade, den ville ut, bäbisen. Men vänta lite, grabben, om du nu är det.
Jag vill ha en tjej till, jag vet hur dom fungerar, helt och hållet.
Jag ville ha en grabb när vi väntade Elsa.

Jag läser Bob Dylans memoarer för andra gången. Jag har den inbunden men hittade den i pocket på bibblan. Eftersom dom andra böckerna jag läser är så tunga måste jag ha en bok att färdas med. Jag rör ju på mej ibland.

Jag satt i en stol och Johannas mage var kletig och på teven såg vi fostret, eller embryot, eler whatever. Jag hade inte tänkt tanken att det kunde vara något fel. Och det var det inte heller.
Men varför hade jag inte tänkt tanken?
Jag är optimist.
Jag är inte rädd. Inte för det.
Jag har som medansvarig varit med om både missfall och abort.
Jag är ingen kvinna. Jag kan inte veta allt om hur det är. Jag kan inte känna allt.

Igår cyklade jag åt ett annat håll, bort mot där jag alltid längtar, över, iväg och den där guldgruvan som har grävt hål till regnbågens ena ben.
Batterierna tog slut. Men Sibbarps campings affär var öppen, jag köpte ett fyrpack och bad om en klubba och boll till minigolfen. Han tittade på mej länge innan han skrattade.
Ni kommer att upptäcka det, jag är en rolig jävel.
Men om ni ska skicka böcker som present, skicka pocket då. Det är inte snålt, det är smart.

Beachen i Tylösand är till för alla, än så länge, i det nya Sverige som smyger sej på dej, medan du kanske inget märker.

Snö på marken. Och en kall vind som inte är så kall som den kunde ha varit. Men det blir den väl, vad det lider.

Apropå kyla. Jag tycker att det är konstigt att svenska politiska partier som pratar om individuell frihet, att dom vill förbjuda och försvåra så mycket, krympa livet för så många.
Stå upp och var rak och säg: Vi skiter i dom svaga, dom får ta sitt eget ansvar! Det har ju moderater gjort i alla tider tidigare. Drt har jag respekterat dom för, även om jag inte tyckt likadant.
Att folkpartisterna velar och fegar är ju inget nytt. Det absolut mest skenheliga parti som jag nånsin skådat.

Apropå politik. Opinionsmätningarna pekar neråt för Alliansen. Där fick ni, alla ni som röstade ditåt och ångrar er. Ni har fått det ni ville och nu ska ni gnälla. Skärp er! Och tänk efter lite nästa gång ni ska rösta.
Jag har full förståelse för folk som mest ser om sitt eget hus, att dom röstar höger. Men ni andra, herregud.

Jag har aldrig tänkt på vad som är bäst för mej när jag röstat. Jag är en fantastisk människa, på det viset.

Min dotter har skrivit ett mycket svårtytt brev till sin farmor. Enligt Elsa står där att hon vill ha ett smyckeskrin när hon fyller sju.
Elsa anser att hon är tillräckligt gammal då, om tre år.

I dagens Landskrona Posten (HD/NST)står det om min förre klasskamrat Håkan Jörgensen. Han kommer från Asmundtorp. Jag är född i Asmundtorp.
Håkan var den tystlåtne typen. Var med i FBU (Frivillig befälsutbildning?), han är numera friskvårdsexpert. Och konstigt, men jag trodde att det var jag som hade gett ut flest böcker av mina forna gymnasieklasskompisar. Vi i E3B.
Han är friskvårdsexpert. Han brukade marschera på helgerna med uniform och packning. Jag sålde en schweizisk armékniv till honom en gång. Jag behövde pengar till alkohol.
Jag uppfattade honom som en bra kille, men vi kände inte varandra.

Apropå att inte känna varandra.
Den åttonde februari ska jag läsa på Stanza tillsammans med Märta Tikkanen. Och en dansk som jag inte känner till.
Jag har läst tre böcker av Märta. Två är fantastiskt bra, en sådär.
Jag uppskattar henne mycket mer än tre böcker. Jag uppskattar henne som en kvinna som gått hela vägen, nä, stigen. Som har uppfostrat barn, jobbat, skrivit böcker och levt med ett egocentriskt alkoholistgeni.
Och kom ut som segrare.

For all musiclovers out there:
Jag lyssnar mycket på Smurfarnas första platta nu, den med Fader Abraham. Den har sannerligen sina stunder.
Dom tidiga Smurfarna alltså, slutet av sjuttiotalet. Jag tycker att dom sålde sej sen. Men, jävlar i min lilla låda, vad det svängde när det begav sej.

Till var ska jag utvisas, och jag pratar inte fotboll

Hemma från en kämpig arbetsdag i Köpenhamn.
Lyssnade på Magnus Johansson i freestylen på tåget. Han bor kanske fortfarande på Jamaica. Kör båt. Han har varit i trubbel men har fru och barn och liv, och båt, kanske på Jamaica.
När vi ger oss av från Tivolistan. Dom som försöker sätta åt min vän.
Lita inte på dom.

Jag åt lite snabbt bland duvorna och solen sken.
Solen sken innan också, när jag tittade över mitt Limhamn, mitt Malmö från tåget från bron.
Såg mitt Landskrona och Ven kisande i sinnet.

Jag slank in på Drop Inn på slaget tolv, blandade en lättölsgrogg och fortsatte att läsa andra delen av andra delen av min kommande roman. Det behövs rättas till. Jag drog upp riktlinjerna, det kändes bra.
Dagens sidan-nio-pige i Ekstrabladet hade stavar genom bröstvårtorna. Hon kom från Roskilde.

Daniel (och andra intresserade): Det stod om Elanga i BT, en helsida. Det är locket på från Bröndbys sida.

Anders Friberg lämnar BoIS. Ja, spelare blir äldre och sämre. Ja, han var en publikfavorit. Tack för inställningen, Anders.
Men, when you got to go you got to go.

Landskrona ja. (Apropå debattinlägg i HD/NST/LP, en tidning tre editioner)
Jag är rädd.
Jag har också skjutit smällare/raketer i offentliga lokaler.
Jag har också pissat på folk. Pissat på saker som tillhörde en annan inom hockeyklubben Lejonet.
Jag vill veta vart jag ska utvisas.
Jag har inte tagit seden dit jag kom. Jag måste ut och iväg, väck!
Jag är av skånsk släkt flera hundra år bak i tiden.
Vart ska ni skicka mej?

Simma iväg

Jag gjorde vapenfri tjänst i Rosengård i Malmö 1991/1992. Vi tränade våra unga slanka kroppar varje onsdag eller torsdag på Kockum Fritid. Mest spelade vi bowling och sen brukade vi går till Rådhuskällaren och dricka enlitersöl för sextiofyra spänn.
Jag och Pierre gjorde det varje vecka, några andra brukade följa med sporadiskt. Bland annat Christoffer som spelar i Brainpool och har studio utanför Vollsjö där Gessle och Lundell spelat in.
Jag letade efter Christoffer när jag bodde i Vollsjö, när jag cyklade runt och aktade mej för dom farliga hundar.
Tänkte att jag kanske skulle träffa honom i affären.
Men det blev inget.
Jag kunde ju ha ringt.
Jo, men det var många år sen vi gjorde den där informationsfilmen tillsammans, om hur det var att göra vapenfri tjänst.
Det var ganska fint. Jag och Malin bodde i LA och Iris var min chef. Efter att jag skolkat i två veckor fixade hon en specialtjänst åt mej.

Jag försöker skriva om Kockum Fritid.
Jag flyttade till Malmö 1994.
Varje år fick jag ett medlemskort och ett tjugofemkort i julklapp av min mamma.
I början simmade jag ungefär två gånger i veckan. Slö simning, trehundra meter sen freestyle, bok och folköl i en vilstol, och bastubad. Sen några längder till.

När jag slutade kröka 2001 blev det annorlunda. Nästan maniskt. Tre fyra gånger i veckan, mellan 1500-2000 meter. Speciella tider när jag upptäckt att det var lugnast. Jag tog en pilla mot lindrig oro innan jag cyklade iväg.

När vi bodde i Vollsjö och Landskrona (totalt två år) åkte ja in till Malmö och cyklade till Kockum Fritid för att simma.

Nu badar vi varje onsdag, vår lilla familj. Leker med Elsa i barnbassängen och turas om att simma.
Igår simmade jag 1100.
Sen bastar jag och läser en bok om det är lugnt i bastun, dricker en lättöl. Sen sammanstrålar vi i restaurangen och Elsa får glass.
Elsa vill inte byta om hos killarna, hon är blyg för killar som hon inte känner, säger hon.

Dom har byggt om den del. Dom har byggt gym. Västra Hamnen-folk kommer, och studenter. Så var det inte förr. Men det mesta är sej ändå likt. Personalen. Gubbarna och kärringarna. Och jag.

Trender kommer och går.
Men Kockum Fritid består.

Going back to it, being en hardworking man i Malmoe, Skane

Nästa vecka vill jag bara skriva andra saker än blogg.
Jullov. Min fru är lärare och Elsa har haft jullov, det tar tid för mej att komma in i jobbet igen.
Och varje morgon har Elsa och jag dragit en lapp från almanackan. Hur många dagar är det kvar?
Ingen nu.
Hon fyller fyra år imorgon. Min lilla flicka.

Man läser ofta i intervjuer om det STÖRSTA ÖGONBLICKET. NÄR MIN SON/DOTER FÖDDES.
Det vet jag inte.
Jag tycker inte att det är så enkelt.

thomasnordbor1.blogspot.com
Det är min kompis. Vi håller på med en bok. Han är fotograf. Han kan vara en envis och dryg jävel. Som jag.

När Elsa var ungefär tre månader grät hon, skrek hon. Jag satt i bar överkropp i den gamla tantens lägenhet (ja) och tog upp min lilla bäbisdotter, höll henne mot mej. Hon tystnade. Hon blev trygg. Hon behövde mej.
Det var första gången det blev tydligt.
Det var ett stort ögonblick.

Det finns många stora ögonblick i mitt liv. Men sällan är det dom förväntade.
Ronnie Petterssons död var stort för mej. Jag var inte så gammal. Det stod på en löpsedel utanför konditoriet mittemot skolan: RONNIE DÖD.
Jag brydde mej inte särskilt om Ronnie. Men det drabbade mej hårt.

Ens liv förändras givetvis när man får barn. Förhoppningsvis kommer man att dö först. Man kan inte släppa dom.
Hon fyller fyra imorgon och jag känner mej inte gammal.
Det var nyss, och alldeles mycket mer än fyra år sen jag först tittade långt in i hennes ögon som var alldeles för stora, som fick in alldeles för mycket i den lilla kroppen, i det lilla huvudet.

Det är en alldeles särskild kärlek. En som jag tror att man aldrig kan lämna.
En kärlek som männen (för det är oftast män) som drar, som sticker i ett moln av gammal cigarettrök också känner, en kärlek och ett becksvart samvete som aldrig lämnar dom.

Det finns traditioner.
Det är lätt att säga att vi lever i ett patriarkaliskt samhälle. Om man bara tänker på hur stålarna fördelas.
Man kan också säga att vi lever i ett matriarkaliskt samhälle. Om vi tänker på vilka händer som mödrar i alla tider har sträckt ut för att lära sina söner att bli goda fäder. Eller har dom? Och vems fel är det? Varför ska vi leta fel?
Fler och fler fäder blir en annans sorts fäder. Fler och fler mödrar blir en annans sorts mödrar. Men det är inte busenkelt. Inget är det.
Och det går inte på en kafferast.

Vi har haft kalas i dagarna två. Elsa har varit Eva och jag har bett om att få vara Brasse men är tvingad till rollen som Magnus. Johanna är Brasse.

"Magnus är snäll han, går mitt emellan."
Barn förstår ironi och subtiliteter bättre än man tror. Min dotter förstår dock inte just denna.

Jag vet. Det är sent. Gå och lägg dej, Magnus! Du svamlar.
Du ska jobba ordentligt den närmsta tiden, två böcker ska bli klara, åtminstone en. Annars skinnflår hårde Thomas dej.
Säkert, Sören.

Elden i havet slocknar (novell)

Söder om Halmstad, ovanför havet högt upp på en kulle av sten ligger huset, bland höga tallar med bara mörk barr i toppen, och ljusa björkar, med blad som fladdrar eller spelar i vinden. Här har jag levt lycklig som liten, klättrat alldeles för högt upp i träden och ramlat och slagit mej som något äldre.
Det gula trähuset som alla i min familj saknar men aldrig besöker, det har varit uthyrt i perioder, men snart ska det säljas. Huset som mamma och hennes syster bodde i varje sommar när dom var små på fyrtio- och femtiotalet. Huset som mormor och morfar byggde tillsammans med vännerna från Tyringe. Dom byggde två nästan likadana hus, ett rött och ett gult, med nästan likadan utsikt över havet, bukten, och Halmstad på andra sidan. Men allt det är gammalt nu, mormor och morfar är döda. Det blir sista gången jag kommer hit.

Jag älskar minnena från tiderna med polisonger och mustascher och stora solglasögon på sjuttiotalet, när huset och trädgården var full av liv, musik och historier. Och Erik, min kusin, han och jag sprang in till grannarna, mammas barndomskompis, Otto, och hans söner som var sju-åtta år äldre än vi. Otto hade en fru och en firma som hyrde ut grävmaskiner i Tyringe, men dom var här hela sommaren, och nästan alla helger, körde ut med sin lilla båt för att fiska. Vi sprang in genom häcken till deras trädgård.
”Pågar”, skrattade frun, Ingrid, ”dom är ute, alla tre …”
”Fan också”, sa Erik och han var lite äldre, och jag visste att små missräkningar kunde förstöra flera timmar.
”… men dom lämnade några huvuden, lite inälvor”, skrattade Ingrid och pekade på en spann som surrade, ”ta det nu, innan flugorna gör det, så vill vi ha lite krabbor ikväll”, sa hon och vi nickade och sprang, flög längs den hemliga stigen och kröp under taggtråden och ner genom den gigantiska hagen som lutade, enebuskar och vassa stenar, klippor och koskitar och korna som vandrade ut på ön när det var ebb, och ibland: en ensam ko, en kviga hann inte med, förstod inte. Stod kvar när floden vällde långsamt men hårt in, ensam hela natten till morgonen när allt började igen.
”Idag ska vi ha stora”, sa Erik, ”riktiga, så att vi kan äta dom.”
”Vi måste nog längre ut”, sa jag och balanserade på stenarna förbi den lilla hamnen av trä där fyra eller fem småbåtar låg. ”Längre ut”, sa jag och jag minns vad jag ville visa, att jag kunde och vågade vara den som gjorde det farliga, dom hala stenarna, vågorna som slog, underströmmarna som tog en ner och bort om man ramlade i.
”Äh”, sa Erik, ”jag har lovat att vi ska vara vid hamnen, annars får vi inte …”
Och jag lydde alltid. Erik och jag lydde alltid när vi kom hem på eftermiddagen med vår röda spann full med krabbor.
”Ah nä”, sa pappa och nickade mot dom andra vuxna, ”såna små är där inget kött på, ni får hiva i dom igen”, sa han, och alla rökte på den tiden, alla drack mellanöl och hade flaskan i ena handen och ett skevt badmintonracket i den andra. Och Erik och jag gick tillbaka ner för att hälla ut krabborna.
”Vi skulle ju ändå bada”, sa jag.
”Skit i det”, sa Erik, ”nu finns det många att fånga imorgon också”, sa han och sen sparkade jag plastbollen från VM 1978 i Argentina långt ut i vattnet och vi sprang och föll och simmade och skrattade för att få tag på den, och vattnet var mycket saltare här.

Jag är alldeles ensam i huset på kullen och det är fortfarande sommar men jag kan redan känna lukten av löven när dom snart blir vått bruna. Jag tittar ut genom fönstret och minnena försvinner, nu ser jag bara gräset som är alldeles för högt. Jag går in i garaget som håller på att rasa, hittar bensin i en gammal pommacflaska, får igång gräsklipparen i tredje rycket. Motorn mullrar och jag har freestylen på högsta volymen och klipper klart på en halvtimme. Står och pustar ut efteråt, står och ser ut över havet i stillheten, korna är på väg hem och solen närmar sej havet, som eld i det.
Då är plötsligt Otto här, mammas barndomsvän som är nästan sjuttio nu. Han ser solbränd och stark ut i uppkavlad rutig skjorta och gamla blåa arbetsbyxor, men ändå böjd.
”Jag tyckte väl det”, säger han på sin breda göingedialekt.
”Det var längesen”
”Jag hörde ljudet, trodde att det var nytt folk.”
”Inte än …”
”Men ni ska …”
”Allt förändras.”
”Jo, ni är ju ändå aldrig här längre”, säger Otto och jag ser att han har en Norrlands Guld i varje hand, sjukommatvåor.
”Vi har ju minnena kvar”, säger jag, och jag kan bara tänka på hans historia, jag blir förbannad, svikare.
”Ska vi dricka lite, jag har fler därrinne.”
”Jag dricker bara lättöl nu, har druckit klart av det andra”, säger jag och pekar in mot köksfönstret ”Jag hämtar, sätt du dej på Utkiken så länge, jag kommer, ska bara torka av mej lite skit också, du fattar”, säger jag och börjar med fötterna, som förr, doppar ner dom i en balja av plåt för att bli av med gräset. Jag ser Otto öppna den första ölen och traska bort till Utkiken som är en altan av trä mitt bland stenarna och enebuskarna, den byggde pappa och morfar och Otto och hans äldsta son för trettio år sen, jag hjälpte till med min vattenkanna när dom gjöt grunden.
Jag tyckte så mycket om Otto när jag var mindre, särskilt efter morfars död. Mamma har berättat om hur han alltid skyddade henne, hjälpte henne när hon var ung och vild. När mamma skulle träffa äldre killar, raggare från Perstorp eller Hässleholm, Kristianstad, var det alltid Otto som sa att dom skulle gå på bio, Otto som kom förbi på sin moped och sa god dag till mormor och morfar, hjälpte mamma att hoppa upp där bak. Otto och mamma som gick i samma klass i alla år, mamma som var vacker, Otto som var lite fumlig med orden, men dom var vänner, deras föräldrar var vänner. Och åren gick som dom vanligaste sagor: Man växer upp och vägarna leder åt olika håll. Men mamma och Otto träffades varje sommar i huset på kullen, och pappa träffade Otto och Ingrid, och jag och min syster, alla.
Tills ... Otto lämnade Ingrid, ingen förklaring, förbjöd henne att komma hit till Halland. Barnen kom fortfarande, och efter ett tag hade Otto med sej en ny kvinna, Ingrids kusin Britta. Det var en skandal och mormor pratade inte med Otto dom sista fem åren innan hon dog. Ingrid dog också, mindre än ett år efter skilsmässan var hon borta.
Jag öppnar en lättöl i köket och fåglarna sjunger och jag har inte pratat med Otto på tio år, hur vågar han … Jag dricker fort och öppnar en till, när det snörper sej i magen, kommer alkisbeteendet fram, dricka fort, dricka mycket. Komma bort från där fåglarnas sång bara är en kuliss i det här vykortsfönstret med radion och det bruna och orangea och mammas batikunderlägg och förkläden, allt som inte finns.
Jag stoppar en öl i varje ficka och går för att snacka allvar.

Otto är inne på den andra ölen.
”Jag brukar inte dricka”, säger han, ”det är nu när jag fick sällskap, det blir inte mycket med det nu. Pågarna har sitt, sköter firman, och ungar. Dom hinner inte åka hit så mycket …”
”Men din nya kvinna, då”, säger jag och jag kan bara låta det vara hårt. ”Eller har du lämnat henne också?”
”Är det så”, säger han och tittar på mej mycket sorgset, tänder en cigarett och jag blir väldigt röksugen. ”Ska du ha en?” Jag nickar. Vi röker tyst en stund och solen sjunker och myggen kommer. Otto tänder varsin till.
”Det är bra mot myggen”, säger jag och väntar på något som ska komma och förändra, som när igelkotten alltid kom förr, när man trodde att allt var färdigt, så kom han med ett meddelande på en lapp som fastnat bland taggarna och var omöjlig att tyda men ändå, ljuset fladdrade av den lugna farten, ändrade bilden.
”Jag har så klart vetat”, säger Otto, ”att det pratades då när Ingrid försvann, men då kunde jag inget säga. Sen brydde jag mej inte om vilket, det fick va som det va”, säger Otto och tittar rakt på, jag känner mej skyldig, och förbannad. Det är väl inte jag som har lämnat min fru.
”Är det så jävla konstigt då”, säger jag. ”Vem fan tror du att du är!”
”Du är som din mor, känslig och speciell”, säger Otto.
”Jag förstår mej inte på dej.”
”Ni har aldrig förstått, aldrig frågat. Det var hon som lämnade mej …”, säger Otto och lyktorna tänds i Halmstad nu, som dom tändes i Köpenhamn när jag var liten och stod vid sovrumsfönstret, längtade.
”Berätta …”, säger jag.



”Jag orkar inte”, sa Ingrid och hon bodde fortfarande kvar hemma då. Altandörren var öppen och det var bara två år sen dom målade om hela huset invändigt, bara ljusa färger, gult i sovrummet.
Det var sommar 1994 och VM i fotboll i USA, även i Tyringe tutade alla bilarna sent på kvällen eller mitt i natten när Sverige vunnit. Den varma sommaren och trädgården lutade neråt, Otto tittade på den lilla dammen som var torr, den konstgjorda ankan som gått på grund, ensam med det första fallna lövet. Han längtade bort, till havet som han kunde hantera, fiskarna och det lite råare.
”Ska jag gå”, sa han, jag längtar bort men jag vill inte gå, tänkte han.
”En liten stund …”, sa hon under det lätta lakanet som var täcke, och han reste sej, ”nej”, skrek hon, och började hosta igen, ”… stanna, stanna en liten stund.” Och hon var ännu mer bestämd än hon alltid varit. Men svag. ”Jag måste säga det.”
”Du ska ju vila mycket …”
”Jag vill skiljas, Otto”, sa hon, och hon grät aldrig annars.
”Det är väl ingen annan”, sa Otto och förstod inte hur dumt det lät, ”vad har jag gjort?”
”Jag ska dö”, skrek hon, ”du måste förstå det nu. Jag ska dö!”
”Jag vill dö med dej.”
”Jag har pratat med Britta, hon hjälper dej en tid. Men du är stor nu, Otto”, sa hon, och det var inte benen som darrade, det var jorden som rämnade. Han föll ner på stolen. ”Det behövs bara smör, så blir kotletterna inte så brända”, sa hon och log när hon smekte hans hand. Sen började hon hosta. ”Jag vill inte se dej …”
”Du kan inte hindra mej från att komma på besök.”
”Nä”, sa hon och vände bort ansiktet. ”Snälla Otto …”



”Jag var hos henne flera gånger i veckan, satt tyst bara. Annars var jag häruppe, ute på sjön. Jag stod inte ut, gav bort firman till pågarna … Hon bara tynade bort.”
”Jag visste inte …”
”Man bara lever”, säger Otto och jag minns en Valborgsmässoafton för sju eller åtta år sen, när jag satt här med kikaren och all alkohol som flöt runt i blodet, såg hur dom tände det stora bålet nere på ängen. Jag såg kören sjunga Vintern rasat ut. Jag var ensam och mörkt lugn och full. När alla hade gått hem till värmen brann det fortfarande, men mer stilla. Jag gick ner genom snåren, sket i att stigen var borta, rev mej och slet i allt. Nästan framme såg jag en figur som sprang fram och tillbaka med en yxa, högg av enebuskar som han slängde i elden. Det var Otto. Ingrid hade varit död i ett halvår. Han högg och sprang och slängde buskar i elden. Inget brann men allt sprakade. Han såg inte mej.
”Det får aldrig ta slut”, skrek han, ”aldrig sluta brinna …”

”Nu vet jag”, säger jag, och solen är bara en liten skorpa rött i havet nu, som en svag glöd. ”Förlåt.”
”Det är som det är”, säger Otto och tar min hand innan han går.
Och jag går också, för att sitta uppe länge tills lättölen tar slut och försöka få ordning på tevekanalerna. För att somna i soffan och sen vakna på morgonen, och fåglarna och kaninerna. För att åka tillbaka söderut där jag kommer från.
Det är slut här. Elden i havet slocknar.

Vi ses igen, på andra sidan floden

Jag träffade en begåvad yngre kollega igår. Jag gillar att prata med honom, han påminner på många sätt om en mognare version av mej när jag var yngre.
Vi träffades på Bullen i Malmö. Det är stamstället nummer ett eller två eller tre av dom ganska många stamställen jag samlat på mej under åren.
Vad är ett stamställe?
Tja, där dom vet vad du heter, vet vad du dricker. Kanske. Bland annat.

Vi träffades på Bullen. Jag drack mina lätta och han sina starka öl, efter några stycken sa han till mej ungefär såhär:
”Du går ju bara på Bullen, här är ju medelåldern 56.”
Det var både roligt och träffande sagt. Och sant och falskt.
Medelåldern ligger nog strax under femtio.
Jag går absolut inte bara på Bullen.
Men jag är trygg på Bullen. Jag gillar personalen. Jag gillar många av dom som är till och med äldre än 56.
Jag har en pappa som jag tycker mycket om, älskar. Men jag har i hela mitt vuxna liv omedvetet dragits till äldre människor, såna som både pratar mycket och lyssnar. Såna som klappar mej på axeln och säger att jag är bra. Såna som har bjudit mej på öl när jag varit pank och desperat och halvcharmig.
Det har med en för tidigt död och ikoniserad morfar att göra. Det är jag ganska säker på.

Jag träffade en begåvad yngre kollega igår. Jag är 37 år. Det är ungt för att vara författare. Jag är inte van vid att bli kompis med yngre författare. Det spränger i mej. Jag vill berätta, tipsa och jag vill dom (två som jag känner) mycket mycket väl.
Jag vet kanske snart mycket om livet som litteratör.
Jag vet inte särskilt mycket ändå, jag lär fortfarande.
Jag lär mycket av äldre människor, särskilt när jag är en sil som tar bort det som bara är snack snack.
Jag är på väg att bli en sån själv.
Jag är på väg att bli en sån som kan kallas besserwisser (fast det har jag kallats ibland under många år, av folk som inte orkar gräva djupare, eller bara skoja).

Ni skulle se in i mitt huvud. Jag vet inte hur det ser ut i era. Men i mitt, det bara poppar upp hela tiden, allt det som jag tycker är intressant. Allt det jag vill berätta. Jag silar ut en stor del och håller käften.
Men jävligt mycket, för mycket kanske, sipprar ändå ut.
Man måste ta saker och ting på allvar, man måste ta ett spadtag till.
Det är upp till er, mina vänner, att sila resten.

Beatles av Lars Saabye Christensen, ge ut den i pocket nu, W&W! Det är många som behöver den.

Fuck them all. Bullshitters wherever.

Det är skönt att bli förbannad ibland, när man vet att man har rätt att bli det.
Det är skönt att cykla i motvind ibland, hela jävla vägen ut till den högsta punkten i det platta Skåne. Stå där vid havet i vinden i ilskan och bara skrika ut: Jag skiter i er! Ni kan dra åt helvete!
Och mena det.
Och sen sätta sej ner och andas lugnt och låtsas att man tänder en cigg, och just då passerar ett skepp med bananer, ett skepp som egentligen är alldeles för högt för öresundsbron.
Och just då låtsas jag att jag tänder en cigg till, häller upp en ny grogg med club soda och skålar för Pär Rådström.
Det kommer alltid ett skepp med bananer, tänker jag och skrattar.
Och skriker ut mot blåsten igen: Okej, jag ber om ursäkt, men skärp er, för fan! Stå för vad ni lovar.

Jag lyssnar på Dan Hylanders första platta.
Jag ska bli farsa igen.
Jag är ingen amatör längre.
Jag måste tjäna stålar om jag ska kunna leva mitt liv gott fortfarande.
Jag måste känna att den människan som höll min hand, att hon höll den för att hon ville hålla den. För att hon såg någonting hos mej som hon ville fånga och ha kvar.
Jag pratar inte om min fru.
Jag pratar inte om min dotter.

Jag vill inte sluta säga: Ah, vafan, vi tar en taxi istället.
Jag vill inte sluta säga: Ah, vafan, vi käkar på krogen istället.
Jag vill inte sluta åka utomlands flera gånger om året.

Thomas och jag ska göra en bok. Vi håller på. Han fotar och jag skriver. Det handlar om Landskrona, Skåne, Sverige, världen, rymden. Och den vägg som finns alldeles i slutet av det som aldrig kan ta slut.
Man kan knacka på försiktigt, men ingen dörr, ingen som öppnar.
Vad finns där?
Måste det finnas något.

Jag har aldrig haft tuppkam.
Inte Thomas heller, vad jag minns.
Thomas hund Billy börjar bli gammal nu.
Vi är fria människor och hundar.
Om kommunen lovar och glömmer och inte har tid. Låt dom göra det. Vi klarar oss ändå. För vi gör det vi vill och måste göra.
Det är lögnerna jag vill åt.
Det är lögnarna jag föraktar.
Och dom fega.

Jag är en punkproggare.
Jag är en kulturentreprenör.
Jag vill att folk ska ta del av det jag tillverkar.
Jag vill tjäna så mycket pengar att jag kan leva på det.
Jag vill att man gör saker på allvar. Att man inte sjunker ihop och säger: Det spelar ändå ingen roll. Dom förändrar inget ändå.
DOM finns inte.
Ingenting förändras av sej själv, som jag sjöng i en låt med Hoola Bandoola.
Ta ditt eget ansvar!
Jag är ingen obstinat idiot som tar varje chans att bråka. Men jag fegar inte. Kommer aldrig att göra det.
Jag kräver ärlighet av mej själv. Jag är medveten om mina fel och brister och erkänner dom. Jag kräver samma av andra.
Annars kan dom dra.

Det är nästan imorgon nu och jag låtsas tända en cigg till. Låtsas inte att lättölen är starköl. Jag behöver inte starköl.
Men jag blandar en grogg i den drömmen som innefattar att man kan göra något tillsammans med andra, att det man gör kan vara viktigt för andra.
Och jag pratar inte om miljoner.
Jag pratar om dej.

Upp på stolen, fjåne, titta från ett annat håll (alla hade fula kläder 1989 när Björn Afzelius spelade på Hovdala utanför Hässlehåla).

Man får tycka vad man vill om tradig gammal dansbands-boogie-woogie.
Man får tycka vad man vill om att det är väl viktigare med en cool drink på ett coolt ställe.
Man får tycka vad man vill att det skulle dröja till sista låten innan det blev riktigt politiskt tunggung.
Man måste få sakna: Exil. Svarta gänget.
Man måste få sakna lite ös.

Jag bör inte ha pengar mer än precis.
Jag kan slänga ut 899 spänn på krogen.
Krogen ger mej något.

Jag köpte ett par brallor för 899 spänn igår. Det är mer än vad jag brukar handla kläder för under ett år. Jag förstår inte. Jag har svårt att använda dom nu. Dom ser ut som ett par arbetarbrallor. Men jag föll. Jag skulle köpa en vinterjacka. Jag hatar att shoppa. Johanna och Elsa var med. Jag var tvungen.
"Dom är jag", sa jag om brallorna.
"Dom är du", sa Johanna.
Fy fan.
Jag är inte 899 spänn.

Det slår tillbaka.
Jag slår tillbaka på mej själv, sent i natten i morgon.

Jag var den ni tror när jag var femton.
Jag kände mej utanför.
Jag var innanför.
Jag kände mej svag.
Jag kände mej stark.
Jag lyssnade på den här låten.
Upp med gitarren och dansbandsboogie-wooga nu, kamrater!

Exil

G C G
Mamma, läraren slår mej blodig; jag vet inte vad jag gjort!
G C G
Dom andra tycker att jag är modig, men han säger jag är ett hot.
G C G
Mamma, läraren har blitt galen; han säjer jag är ett spån!
G C G
Jag är klokast i hela salen, du måste hjälpa mej härifrån!
D
Jag går i exil!

Mamma, tro inte på polisen;
det var inte jag som stal!
Mamma, hör inte på den grisen,
han sparkar ditt eget barn!
Mamma, säg inte nåt till pappa;
du vet att han ger mej stryk!
Om du säjer nåt skall jag schappa,
om du säjer nåt skall jag fly!
D C
Jag går i exil! Jag går i exil!

Mamma, säg att jag är din älskling.
Mamma, säg att jag är ditt barn.
Mamma, säg att jag gör dej lycklig.
Mamma, säg att jag gör dej glad.
Varför känner jag ingen kärlek?
Varför känner jag bara hat?
Varför ger du mej ingen närhet?
Varför ger du mej bara mat?
Jag går i exil!

Mamma, bli inte så besviken;
jag lovar att vara snäll!
Mamma, jag hatar dej när du skriker;
jag stannar hos dej i kväll!
Mamma, gå inte in i döden,
du kan väl stanna här lite till!
Det är inte samvetskval jag behöver,
Mamma, svik inte en gång till!
Jag går i exil! Jag går i exil!

Jag cyklade förbi.
Jag stannade vid Forslunds konditori.
Jag köpte en liten ask med cigaretter i.
Jag tömde flaskan med öl uti.
Jag såg en fisk som simmade förbi.
Jag kände mej fri.

Jag satt där innan plankorna lagts ut på bryggorna vid Öresund.
Det blir inte vackrare.
Det blir inte mer ensamt.

Litteraturinformation till folket i Malmö? (bittersweet symphony)

Malmöboken blev recenserad i HD/NST/LP den trettionde december. Ännu har inte Sydsvenskan eller Kvällsposten lyckats mäkta med någon recension. Jag kan förstå Kvällan, kultursidan styrs av Expressen och det finns inte så mycket plats för lokal kultur, man får klämma in när det finns plats.
Men borde det inte ha funnits lite plats nån gång?
Sydsvenskan har jag svårare att förstå. På en månad borde man väl kunnat ordna en recension.

Sydsvenskan har tre av sina anställda med i boken. Sydsvenskan är Malmös absolut mest lästa morgontidning. Malmöboken handlar om Malmö.
Inte nog med att tidningens malmöredaktion ansåg att boken var ointressant, nu tycker även kulturredaktionen det.
Vad är en malmötidnings uppgift? Att vara styvmorsa i behandlingen av anställda som medverkar i böcker? Att inte recensera böcker om Malmö?

Malmöboken är skriven för människorna i Malmö. Det finns ett stort intresse hos människor att läsa om sin hembygd. Då är det bra att dom potentiella läsarna får reda på att boken finns, till exempel genom en recension.
Malmöboken är billig just för att så många som möjligt ska kunna köpa den, läsa den.
ABF-Malmö går antagligen back, men det är det värt, tycker dom.

Det kommer nog en recension (såvida inte någon på sydsvenskan läser detta och blir arg på mej och bojkottar allt som jag har rört vid).
Det kommer väl en sågning där Boel Gerell skriver om den snedvridna kvinnofördelningen, den snedvridna invandrarfördelningen, bristen på samhällsanalys.
Men jag tycker att den borde ha kommit redan, och jag vet att dom har mycket annat att skriva om också.
Men jag tycker det ändå, att boken borde ha blivit recenserad.

Recensionen i HD/NST/LP då?
En ganska typisk antologirecension. Ett gediget jobb. Recensenten verkar tycka att boken är mer bra än dålig, tolkar jag det. Jag tycker att Ann Lingebrandt är en bra recensent, hon tar sitt jobb på allvar.
Att Malmöboken var ett beställningsverk är dock fel. Många verkar tro att redaktörsjobb regnar in på en och ber om att bli torkade. Så är det inte.
Jag har tjatat mej till jobbet och smörat för både den ene och den andre för att få göra boken. Vad jag förstår blev ABF-Malmö nöjda.
Vad jag förstår är det många som gillar att läsa feelgood-minnena också. En blandning har hela tiden varit meningen.

Malmö - en menlös idyll?

boken
Malmöboken
17 nyskrivna berättelser
Redaktör Jonas Bergh
ABF Malmö

Malmö i ett nötskal? När sjutton skribenter i Malmöboken tecknar varsitt porträtt av staden finns självklarheterna med, från Turning Torso till Möllevångstorgets grönsakshandel. Men här är också alkoholisterna vid Värnhem, Sofielunds industriområde, nedklottrade cykeltunnlar, muren Nobelvägen, den mimande Barbadosmannen, Cardigansfans, avvisande arbetsförmedlare, tingsrättens trappor och knarkblå toaletter i Folkets park.

I ABF:s antologi med korta nyskrivna texter har redaktören Jonas Bergh ansträngt sig för att få spridning på åldrar och bakgrunder: inbitna malmöiter samsas med nyblivna och utflyttade, opublicerade författare trängs med garvade journalister och deckarveteraner. Det är fråga om beställningsverk och det märks lite väl ofta, som i den skoluppsatsdoftande formeln "jag ska skriva en text om Malmö". Men sådant går förstås också att vända till sin fördel, vilket Andrzej Tichy´ gjort i en motsträvig dialog där klyschorna utmanas och allt det obeskrivbara beskrivs.

Överhuvudtaget är det de mörkare och solkigare framställningarna som sticker ut: kärleksförklaringarna och barndomsminnena tenderar, även om de mestadels är välskrivna, att få smak av menlös idyll. Jonas Berghs eget bidrag är en luggslitet hårdkokt skildring av den alkoholindränkta vägen till kliniken. Anna Jörgensdotter berättar om att rutinmässigt bli tagen för prostituerad på den dagliga promenaden till sin hjärtevän. Mikael Bergstrand levererar ett tänkvärt reportage om gatuprofeten Johan under bron, Kungsparkens uteliggande Pavarotti. Jan Sigurd kåserar kvickt kring en amerikansk regissör som ägnar sin enda dag i den sydsvenska metropolen åt att åka runt och leta efter en TV-reparatör.

Den välbekanta känslan av att ha fastnat i Malmö utan att man riktigt vet hur det gått till sammanfattas lakoniskt av Per Engström: "Malmö är ens öde, förstod jag. Bara att bita ihop och gå vidare."

Recenserad 2006-12-30 av Ann Lingebrandt

Klarar jag det? Jag klarar det. (En reseberättelse, du vet, outside och inside).

Barry White sjunger nu på ett gammalt blandband.
Det går åt många blandband när man sitter i ett arbetsrum med två stereomaskiner från åttiotalet, där inga CD-varianter funkar. Där en skivspelare funkar, men jag tröttnar snabbt på plattorna som alla är inköpta innan 1990.
Fast det är inte sant. Vi har gått från 220 kvadratmeter till nittiofem på några år. Från Vollsjö via Landskrona till Limhamn. Det kostar kvadratmeter att bo i dom flotta kvarteren.

Jag kommer helt enkelt inte åt alla skivor, dom finns i gamla skrivbordslådor utan skrivbord, men bokhyllor är i vägen.
Men jag har många blandband, jag har spelat in i flera år, på många värdelösa stereomaskiner. Men bra låtar.

I Aten fanns en bandspelare i det kalla rummet, när jag var där i november.
Dom första dagarna satt jag vid skrivbordet en del, skrev klart en novell som HD ska publicera nån gång. Jag et inte när, men jag har fått betalt.
Från takterassen såg man Akropolis nära, om jag tog på mej brillorna.

I Aten gick jag neråt på trappstegen och svängde till vänster och jag visste vad jag ville. Jag skulle till Tony. Det kan jag snabbt lära er, om ni söker ska ni finna, Tony. Han finns i varje stad, och det är alltid där som käket är bäst.
Aten-Tony hade ett hål i väggen och försökte inte konstra till det, en rak och enkel souvlaki, inga pommes frites, ingen skum dressing. Bara det viktigaste.

I Aten gick jag med freestylen och längtade efter den låten med Björn Afzelius, den om båten dom skulle ta i Pireus, hjälpa Palestinier. Och varje kväll såg han nyheterna från Jerusalem.
Men han traskade runt i Aten, som jag, bort till Omonia där dom stora saluhallarna finns. Jag verkligen älskar saluhallar, det finns ingen mättnad hos mej, när det gäller att titta på döda djur och dom människorna som säljer och skriker.

Min dotter är en cool tjej. Hon har jullov nu, hon sitter mycket sällan still. När hon ska hämta något så hoppar hon och springer.
Men hon kan vara lugn också, som när hon sitter på golvet i mitt rum och lyssnar på min raspiga vinyl med Fem myror ... Brasse, som hon säger. Då ritar hon fina teckningar. Då ritar hon på min matta med sina tuschpennor, när hon ska göra ramar.
Barn behöver ramar.


Min dotter har tjatat länge på Johanna att hon ska äta mer, så att hon blir tjock, så att min dotter ska få bli storasyster.
Jag och Johanna har också försökt, fast på ett annat sätt, ett vuxnare.
Det tog sin tid. Men nu är det så, vad det nu betyder, för allt. Igår hörde vi hjärtslagen, dom lät som ett tåg. Jag tycker om tåg.

Det var lördag i Aten och jag orkade inte vänta på bussen. Tog en taxi mot Glyfada men hoppade av tidigare. Tog en stol från en stängd strandbar, satt i solen och drack lättölsgrogg och solade. Badade några gånger. I Aten. I november. Jag var lycklig.

Det var söndag i Aten och jag tog tunnelbanan till Pireus. Det var bullrigt. Jag gick till hamnen där båtarna gav sej av mot Leonard Cohen och Björn Afzelius, drömmar.
Men jag gick vidare.
Gick och tittade på fritidsbåtarna, yachterna, flådet. Jag älskar att titta på båtar. Jag har gjort det i många fräsiga hamnar under åren i mitt liv, längtat.

Och i Landskrona cyklar jag bland lyftkranarna och skroven av en polenfärja som bara vill bli av med rosten.

Efter fem dagar i ensamhet kom Johanna. Jag blev försenad på tunnelbanan ut till flygplatsen, men hon väntade. Vad skulle hon annars göra?
Det var kallt. Samma dag som Johanna kom blev det kallt. Men det gick över.
Vi tog en taxi för att bada när regnet äntligen slutat falla.


Det var grovkornigt, nästan stenigt. Mina fötter har aldrig hämtat sej efter alla års supande. Det kan vara svårt att gå på vissa stränder. Då är det bara att kasta sej.

Som Thorstein Bergman sjöng. I mitt huvud då. I mitt huvud nu. Om jag nånsin kommer fram till Samarkand. Man ska inte glömma hur nära man varit. Det har vi alla. Det är bra. Då kan man ta skiten.

Vi klättrade uppför Akropolis och jag fotograferade amerikaner som inte blev nöjda, tough shit.
Hundarna och kattorna.
Och det kalla badrummet.
Ooch Akropolis i Landskrona där jag har lärt mej mycket om livet, och kärleken, och det svåra. Och döden.


Jag träffade inte min dotter på tolv dagar när jag var i Aten. Det var inte svårt. Så får man säga. Jag tittade mycket på fotona av henne som jag hade med mej. Vi pratade i telefon alla dagar utom två.
Och jag saknade henne mycket.

Skrattet dog på Erik Dahlbergsgatan

Man ska inte vara ensam när nära vänner dör. Man ska inte vara ensam när man dör.
Det blåser över Skåne, men allt det är vi vana vid. Det tar tid att vänja sej, men man lär sej till slut. Man tar apostlahästarna istället för stålhingsten bara, går med vinden i ansiktet och känner det friskt. Låter luften föna tårarna bort.

Gertrud Hemmel var ingen nära vän till mej. Jag har aldrig träffat henne. Men hon dog på årets sista dag. Hon blev 72 år.

Jag träffade aldrig Gertrud, men vi samarbetade två gånger. Först i novellsamlingen Upp och hoppa som jag var redaktör för, och nu, bara nyss, i Malmöboken. Jag tyckte att det var synd att hon inte kom till signeringen under Skyltsöndagen, undrade lite varför hon inte dök upp på släppfesten.

Jag talade med henne i telefon flera gånger. Hon skrattade hest och ofta. Ibland märker man att man tycker om människor, så tyckte jag direkt med Gertrud. Hon visste vad det handlade om.
Hon skrattade hest och ofta, hon skrattade åt sej själv. Sånt högaktar jag. Det är A och O om jag ska tycka om någon.

"Skriv mer", sa jag till henne.
"Äh, det är ingen som är intresserad", sa hon, och så berättade hon en massa bra historier.
"Men skriv dom", sa jag, och några la hon till texten i Malmöboken.
Att både bullra och vara ömjuk, så uppfattade jag Gertrud Hemmel.

Gertrud Hemmel jobbade som översättare, hon skrev en stor del av materialet till den på sin tid nyskapande, briljanta teveserien Helt Apropå. Hon var även dramatiker, skrev till både Lill-Babs och Lill Lindfors, och en massa annat som jag inte känner till.

När Upp och hoppa kom ut år 2000 cyklade jag hem till Gertrud för att leverera hennes friex, men hon var inte hemma så jag ställde påsen utanför hennes dörr.
När Malmöboken var klar tänkte jag att jag kanske skulle cykla hem till Gertrud igen, jag ville verkligen träffa henne. Men tiden försvann, som den gör.

Och jag har hittat ett ex av Upp och hoppa nu. Den handlar om en kvinna som mister sin man. Det är en vacker historia.
Och helt utan att vara patetisk eller blödig citerar hon Leo Sawyer i slutet.

"Är det tillgjort att ha något på engelska i dödsannonsen?" frågar hon begravningsentreprenören medan hon fortfarande kan låtsas vara rationell. Han ser nästan strängt på henne och förklarar att det bara är vad hon själv känner som gäller i sammanhanget.
"When I need you, I just close my eyes and I´m with you, and allt that I so want to give you, it´s only a heartbeat away ..."

Jag hoppas att du är där nu, Gertrud.
Jag kommer givetvis inte att sakna dej, men jag kommer att minnas dom trevliga samtal vi hade, ditt hesa skratt.

Mitt liv och andras flyger i vinden.

Vi sålde vår bil för ungefär ett år sen. Det gav oss en resa till Spanien.
Det blir en massa jobb med att ha bil. Och då menar jag inte ens däck som ska bytas, och att tvätta bileländet, och pengarna som rinner som när man ska fånga något i vattnet, mellan fingrarna.
Man ska åka och slänga saker.
Man ska åka och handla saker.
Idag slängde jag en dålig men fungerande dammsugare, det kändes inte bra.

När vi körde hem från Tyskland med vår vita Renault Laguna för ett och ett halvt år sen började en lampa lysa. Det var vattnet.
"Det är väl som med bensinen", sa jag till Johanna, "det finns väl en reservtank."
Och vi kom till Helsingör.
Och vi kom till Helsingborg.
På motorvägen upp mot Glumslöv sackade bilen.
Vid avfarten, Landskrona norra, vid stoppskylten, la bilen av.
23 000:- kostade det.
Ett halvår senare bodde vi i Malmö igen och var så trötta på bilen, sålde den för sextontusen. En dålig försäljning, men skön.

Jag skulle berätta en helt annan historia.
Om vinden idag och jag lät cykeln stå. Inga dåliga väder, bara kläder, ni vet. På med mina julklappsgummistövlar för andra dagen i rad och ut bland fiskebodarna och båtarna i hamnen i Limhamn.
Och jag tänkte på mitt liv.
Och jag såg på det gamla färjeläget och minns när vi stod där med bilen för så många år sen, på väg söderut. Och vi träffade ibland vänner på båten, som skulle till samma ställe som vi. Vänner som jag längtade efter stora delar av året, och saknade resten av tiden.

Mitt liv är mycket enklare nu. För jag kan göra vad jag vill. Jag kunde inte det då, när jag var tretton eller fjorton, eller sjutton. Och inte när jag var tjugosju heller. Inga pengar, inget rent liv.
Och jag menar ren som i rak. Rak som i att veta vad man vill och inte be om ursäkt.
Men man måste uppför stegen för att få vråla, i detta samhället, i dom flesta samhällen.

En man med stor ny och dyr bil stod och brummade på tomgång i flera minuter rakt över cykel- och gångbanan på väg ut mot Sibbarp. Det regnade och galonjaclans huva blåste av. Vinden blåste regn kallt i mitt ansikte, skönt ändå.
Och jag visste, medvind hem sen.
Lou Reed sjöng, Hello, it´s me.
Jag skakade på huvudet mot mannen i den stiliga bilen, men orkade inte jiddra, inte idag. Jag försöker hålla igen med trafikfejderna.

Papillon av Henri Chariére (nog den första självbiografi jag läste).
Och sen Revansch, andra delen. Någon gång i slutet av högstadiet.

Jag ska skriva minst en självbiografi senare, när jag är äldre. Gå upp och dricka två lättöl i ett stort glas. Sen simma i fyrtiofem minuter i swimmingpoolen, inomhus. Sen sätta mej och skriva som det var, på riktigt. Bort med allt påhittat, bort med allt förfulat. Bort med allt förskönat.

Jag har tidigare strävat efter att någon dag få sätta mej ner i en mjuk fåtölj bara, att få vara nöjd med det. Det har jag gjort för att det har varit för mycket som spritter i mej, jag har inte orkat. Jag kan inte ha det såhär, har jag tänkt. Låt mej få känna lugn. Jag skiter i allt jag vill göra, för allt jag vill göra är bara det, lugnet.

Det är inte så. Jag hade ingen balans. Det var det första, kanske det andra året efter att jag slutat kröka. Jag var brydd om allt, ville så mycket. Trodde inte att jag kunde ha kakan och ändå ta en tugga då och då.
Men det kan jag nu, och det är så jävla skönt.
Jag tror inte på människor i västerlandet som hävdar att resorna är så hårda och svåra.
Jag tror på tacksamhet.
Jag har läst och hört människor anse att mina böcker är svarta. Det har jag ingen som helst förståelse för.

Stockholmare och andra upplänningar (dom dryga, alla andra är fria att gå).

Jag är inte arg, jag bara skriver snabbt.

Vi har lånat en bil några dagar. Åkte ut till Bokskogen och promenerade. Jag hade en käpp som ett svärd. Och matsäck med mackor, pannkakor och kall pizza, varm choklad och lättöl.
I en pinnkoja trodde Elsa att Ior bodde, men att han var nere och badade i geggan, kanske det.
Det är vackert där, vid Torups slott, och Skåne är inte platt där.
Och dom som vara klädda i grönt och brunt och stod vid vägkanten med sina bössor var bara jägare, inga snapphanar.

Min mamma kommer från snapphaneland.
Min fru kommer från snapphaneland.
Jag är inte så förtjust i den bygden, för mycket barr. Ett helt annat Skåne än mitt.
Det fanns inte barrträd på den tiden, snapphanetiden.

Hur dumma är upplänningarna?
Ska det vara så svårt att knappa in 199 på textteven?
Eller ska ni inte behöva det, ni viktiga?
Själv tyckte jag att det var skönt att ha textremsan som hjälp.

Jag har ofta svårt att förstå den riks/teatersvenska som pratas alldeles för fort i många svenska film- och teveproduktioner.
Jag kanske skulle börja skriva tevekritik, eller insändare. Inte många plus i kanten då för det konstlade svenska språket.

Nils Schwartz är en kritiker jag högaktar, i alla fall när det gäller litteratur, men idag biter han sej i tummen när han skriver om skåningars utlänningshat när han behandlar teveserien Snapphanar.

I Stockholm är man folkpartist, precis som i Lund. I Landskrona och andra arbetarkommuner är man Sverigedemokrat. I Landskrona har Folkpartiet och Sverigedemokraterna varit överens om flera viktiga beslut, så mycket för den fem og tyveöringen, som vi danskar säger efter en påhittad tecknad film från Hollywood och Nazidisney.

Snapphanarna, teveserien, var en underhållnings- actionserie. Välgjord, tycker jag, som sådan betraktad även om serien kanske borde kortats ner till en långilm. Jag såg inte det första avsnittet, men hängde med ändå, som Die hard.
Man gick tidigt ut och sa att man inte gjorde några anspråk på att vara historiskt korrekt. Och dom upplänningar som inte fattar att det finns förbannat många olika skånska dialekter bör läsa sin läxa innan dom uttalar sej om hur korrekt skånska ska talas.

Jag möter smålänningarna ibland när jag tar färjan till Helsingör. Jag hör värmlänningarna rapa på tåget hem från Köpenhamn, jag går i deras piss på toaletten. Jag ser dom på Ströget och ibland när dom råkar slinka in på fel pub, den jag sitter på, när dom örlar runt på stan efter frihet. "Frihet".
Dom älskar också Köpenhamn.
Dom förstör för mej. Uppför sej som tonåringar fast dom är över fyrtio, gång på gång, olika människor. Samma uppförande.

Och kom ihåg att jag inte ens nämnt dom Fiina från Stockholm som "njuter" av bjärehalvön och Österlen varje sommar eller påsk. Som älskar det "pittoreska".
Det är livet, kära ni. Smaka på det, gräv i det, och lär er något.
Det finns vildsvin på riktigt, som har betar som kan sprätta upp en självgod buk.

Jag känner mej mer hemma i Danmark än i dom flesta svenska landskap där präktigheten är dygd. Jag känner mej hemma i Skåne. Och i Göteborg. Där man kan skratta åt sej själv.

Ja tycker att man ska få vara var man vill, på besök eller för evigt. Men att ha en snorkig attityd gör få människor glada.

Kristian Tyrann, i Sverige.
Kristian den gode, i Danmark.
Landskrona är nog Sveriges danskaste stad. Jag är uppväxt där.

Jag bor i Malmö, här trivs jag, trots alla uppländska studenter och revolutionsromantiker som flyttat hit.

Jag är inte arg, jag bara skriver snabbt.

Stig Claesson kommer också att dö.

I mer än tjugo år av mitt liv har Slas varit en oerhört viktig person. Inget varar för evigt.
I mer än tjugo år, kvällarna nere vid havet när solen går ner och jag var ensammast i världen, men Slas.
När jag ska ut och resa, alltid en bra slasbok i packningen, en som jag läst om flera gånger. För att vara på den säkra sidan, om alla andra böcker är skit.

Den första bok jag läste av Slas var En vandring i solen, det var 1984 eller 1985, jag snodde den från Västervångskolans bibliotek. Den boken har jag läst många gånger.
Många gånger har Slas lärt mej det om och om igen, sorgen kan bli uthärdlig med hjälp av humorn och ett nyktert seende.
Ett nyktert seende kan mycket väl ske i onyktert tillstånd.

Dagarna före lunch är en fantastisk berättelse, om rädsla.
John Andersson (är det väl, jag hittar inte boken nu), vill inte bli full, men framför allt, han ska absolut inte bli nykter, då faller allting. Medan mörkläggningen gör ljuden högre och mer skrämmande. Och systersonen måste bli äldre, och det blir han.
Och allt detta med humor medan stöveltrampet ökar.

Detta skriver jag medan jag lyssnar på en repig Hasse Kvinnaböskeplatta som inte är min från början, utan Annas. Vi lyssnade på den mycket under sista hälften av nittiotalet. Tove var ofta med då, vi hade ett konstigt förhållande, henne träffade jag igår. Hon är möbelsnickare i Limhamn nu. Ska komma hem på middag.

Hasse Kvinnaböske skriver annorlunda texter än Slas.

Jag satte igång värmen i kolonistugan på julafton och på juldagen kunde jag sitta där och arbeta i några timmar innan vi åkte till Hässlehåla.
Tomten kom till Borstahusen och jag fick Slas senaste av Johanna.
Fick jag Slas sista?

Om vänskap funnes är kanske Slas bästa bok. Den handlar om Pär Rådström, och även om Niklas. Den handlar om döden. Den handlar om kärlek och Paris och om att resa sej upp och gå när man anser att man har rätt till det.
Den handlar om vänskap.

Jag träffade min gamle vän R. Han tycker också om Slas. Möjligen introducerade han mej. Jag minns inte.
Han påminde mej, apropå Lundbergincidenten, att han gjorde samma sak långt tidigare. 1995 var jag ganska ny i Malmös litteraturliv, hade lärt känna några äldre författare, bl a Magnus Utvik. Vi satt på Tempo och R provocerar bra när han vill. Han sågade, rakt i ansiktet på Magnus hans roman Simone, han hade förvisso inte läst den, men bläddrat lite, och märkt att den var värdelös.

God natt, fröken Ann. Så heter årets bok. Den är skriven av Stig Claesson, 78 somrar. Den handlar återigen om John Andersson. Den handlar om en man som till slut förstår även fysiskt att han är gammal. Att han är färdig.
"Du ska alltså aldrig använda din skrivmaskin mer, sa Bengt Persson.
Nej, sa jag."

Jag vet inte om det är Slas sista roman.
Bra författare ljuger alltid, vägrar inrätta sej i ledet.
Men om det är det sista från Slas, så vill jag bara säga tack, tack för allt.
Och om det är det sista, så vill jag bara säga att du slutade storstilat, maligt, självgott, ilsket, humoristiskt, allvarligt, och alldeles bara du. Respect!

Happy christmas!

Klockan är tjugo i fem på morgonen. Vi är en trött familj, somnar innan vår dotter, jag med kläderna på i sängen för att hålla om min fru. Sen vaknar jag och halvligger i soffan för att glo på teve, och somnar.
Så vaknade jag vid fyra, tänkte att tidningen kommer nog snart, jag kollar lite dator så länge.

Och lyssnar på Kajsa och Malena på skivspelaren, Den andra världen, årets skiva.
Och Alf. Några fanstastiska bitar i popgenren.
Jag vet inte, det har väl inte kommit ut så många skivor i år.
Marit Bergman skulle ju vara så bra, men den fastnar inte i mej.
Lloyd Cole.
L.T. Fisk. Den lyssnade jag mycket på i våras, en kväll och natt gick den runt runt runt. Och det var vår värsta ångestnatt under detta mycket märkliga år, och det är inte ditt fel, Johan, men det tog ganska lång tid att kunna lyssna på plattan igen. Men nu kan jag. Bra jobbat!
Kris Kristofferson, kanske, jag vet inte, jag har inte hört den. Men jag hoppas att jag får den i julklapp. Annars köper jag den, så får den bli nästa års bästa. Om den nu kan det, om den är så bra.
Moneybrother har gjort några av årets bästa sånger/tolkningar.
Och den med Shakira. Det behövs en latino-kåtlåt varje år.
Och Kajsa och Malena alltså, Historier från en väg.
Och Utanför lagen med Eldkvarn.
Och den där med Timo Räsinen (stavas det så?), om att döda en son.
Och den där julsången med The Killers.
Och Waterboys andra platta, A pagan place.
Och en av låtarna på skivan jag fick av Daniel, Clay Pigeons.

Det kom ju knappt ut några böcker, men en tredjedel eller närmare hälften av småberättelserna i Jacques Werups Levande tillsammans var sånt som träffade och stannade kvar.
Och Kristian Lundbergs Malmömannen.
Nästa år ska det bli ytterst roligt att få läsa Per Engströms prosabok.
Och min och Thomas foto/textbok.
Nästa år ska det bli roligt att läsa årets Kjell Westö-bok, Där vi en gång gått. Jag har den men den får vänta, tror jag.

Jag träffade min gamle vän R igår, första gången på 2,5 år. Men det flöt bara på. Sånt är roligt.

Ja, det lackar mot jul nu. Vi ska till Landskrona och Hässleholm. Äta grisatassar och gräva ner bedor i vårsolen, så bönner vi är.
Sjunga Edvard Persson-örhängen, så äppelknyckarbyxor-patriotiska vi är.
En och annan högerarm kommer väl att sträckas rak i luften, så skåningar vi är, huvudet ner i den bruna jorden.

I februari ska vi till London och Bristol.
I april ska vi till en annan stad, men det är hemligt, en julklapp till Johanna.
Och vem vet, i juni har vi kanske en unge till att aga.

Merry new year!

Är någon God, är någon Ond, i Malmö i Sverige i världen? I Helsingborg?

Jag har fått en fungerande skivspelare igen. Lyssnar på Triffids igen, en sång om han som blev utstött och mobbad, men var det verkligen så det gick till? Var det rättvist? Nä, det tror jag inte. Inte som jag tolkar sången just nu.

Kristian Lundberg har fått ett helvete. Har han fått vad han har bett om? Det tycker inte jag.
Jag vet bara att han är en bra författare och en bra recensent och han är absolut inte ensam om att ha recenserat en bok som han inte läst.
Att recensera en bok som inte har skrivits är han väl ganska ensam om dock.
Om hans förklaring är sann, (OCH DET BÖR MAN UTGÅ FRÅN) att han skickat fel text till HD så dyker det upp en fråga. Han recenserade många böcker, var det också bara skisser? Jag vet inte och jag är ointresserad av att döma.
Jag vet bara att när (en eller två gånger om året) jag stöter ihop med Kristian, oftast när han är ute med sin hund och jag med min cykel, så brukar vi ha trevliga samtal.
Jag har lärt mej mycket av flera av hans böcker.
Jag tycker att han skriver skarpa recensioner.
Jag tycker också att man i detta uppförstorade spektakel, där präktighetens självutnämnda apostlar rycker ut med full rustning på vitmålade springare, ska veta att Britt-Marie-texten var några rader i en lång sammanfattning av deckarhösten.
Klantigt gjort? Javisst.
Elakt? Det vet jag inte.

HD kunde inte göra så mycket mer än att låta Kristian sluta som frilansrecensent. Däremot håller dom dörren öppen för annat skrivande. Fint gjort.

Jag skriver för HD ibland. Jag känner Kristian litegrann. Jag kanske inte får tycka vad jag tycker?

Jag var på ett möte med andra författare i söndags. Vi pratade om en fotbollsturnering i Malmö i juni. Författarlandslag som ska möta varandra. Vi pratade också om Kristian Lundberg lite kort. Någon tyckte att det var konstigt att han som gett ut kriminalromaner skulle få recensera deckare.
Det var konstigt sagt, tycker jag.
Poeter recenserar poeter.
Romanförfattare recenserar romanförfattare.

Jag är i alla fall god. Det har jag bevis på, förutom skivspelaren har jag under en vecka fått två olika stipendier på åtskilliga tusen. Det ena hade jag hoppats på. Det andra hade jag helt glömt att jag ens sökt.
Nu kan jag vara lugn i nästan ett år, koncentrera mej på mitt eget skrivande. Inte sätta igång andra projekt förrän till hösten. Det är förbannat skönt.

Eller har jag bara tur.

Om man bortser från allt annat, så var det roligt sagt av Kristian Lundberg att han hoppades att boken skulle komma ut, så han skulle kunna såga den på riktigt.
Om man bortser från allt annat, moral och kritikerns uppdrag, whatever. Det var roligt sagt.

Jag är en moralisk människa. Men moral kan se ut på många olika sätt.

Jag är en god människa, the american way, men vi måste sänka skatterna.

Vi trodde att det inte regnade. Vi visste ju att det blåste. Men givetvis regnade det.
Det är flera månader sen jag slutade ha freestylen på tyst när Elsa och jag cyklar till dagis. Vi respekterar varandra. Hon blir äldre. Jag får inte vara nonchalant.
Igår hade hon skrivit några av dom bokstäverna hon kan igen. Så skulle hon läsa upp. "Käre Gud, gör så att pappa inte lämnar mamma och mej." Min lilla flicka, snart fyra år. Hon är inte klok, och det gillar jag.
Jag lämnar ingen.

Vi trodde att det inte regnade, men det gjorde det, duggade i blåsten. Och jag fick gå in igen och ta på galonjackan och Bengans gamla regnbyxor. Sen cyklade vi till dagis.
Sen cyklade jag vidare och tänkte på hur Susanna i min bok inte längtar till Afrika, men gärna vill åka dit. Medan Jonte bara snackar om Portugal och Spanien. Och han blir manisk. Han har varit nykter i nästan ett år och märkt att han kan ha kvar livet han alltid levt, pub- och kroglivet, och han vill åka överallt, men helst bara till Portugal eller Spanien.

Jag tycker om att cykla när det regnar. Lyssnade på Steve Earle och Docenterna, och andra. Hade en påse med tretton och femtio i tomburkar, den glade danskens lättöl i cykelkorgen. Jag brukar lägga burkarna i lämpliga papperskorgar. Inte så ofta i Limhamn, där har dom flesta så dom klarar sej.
Så såg jag en man som gick och rotade, en pantare. Jag stannade och gav honom min påse.
"Varsågod", sa han på bruten svenska.
Och kanske är det så. Att det är jag som ska tacka. Han fick tretton och femtio och jag fick känna mej god.
Och han sa det på broken svenska. Och jag ska ljuga nu. När jag cyklade vidare i duggregnet sken solen snett och Marianne Faithful sjöng Broken english i min freestyle. Nä.
Jag ska tala sanning nu. Jag hatar självgoda typer utan distans till den egna personligheten..
Jag ska tala sanning nu. Hon sjöng den sången om att bara dra, till Paris i en sportscar, låta vinden göra dej fri i håret och i allt det andra.

Se din by fra tårnets top. Det är en sång med Gasolin. Det är mycket mer. Och det lär jag er gratis, det försöker jag lära mej själv gång på gång. Det är bra att traska upp eller ner ibland, kolla från ett annat håll. Se saker från en annan vinkel.
Man kan märka att verkligheten inte är likadan då.
Man kan märka att dom man tror tycker illa om en egentligen bara tycker lite annorlunda.

Alliansen sänker inga skatter.
Alliansen höjer avgifter.
Går det ihop?
Gör det livet lättare för dom med lägre inkomster?
Eller, ska dom bara skylla sej själva?
Eller, ska jag dricka ännu mer lättöl och köra runt och skänka burkar?
Eller, ska vi ha tålamod medan the american way riktigt blommar som den stolta blomma den kan bli? När alla med mycket pengar kan gå runt och klappa varandras axlar och säga: "Vad nice du var i söndags, som du bjöd på auktionen, och dom stackarna fick smaka av rostbiffen till och med ... vi är vackra människor."

"A hard rain´s gonna fall", sa Bob Dylan på sextiotalet när han presenterade sången under en konsert, "means that something´s gonna happen."

Det är snart jul. Visst. Vi köpte en gran idag, 120 spänn. Det duggregnade och vi kände det. Men glädjen trots allt.

Being Jonte Bergh den trettonde december i Malmö och Limhamn.

Det var ett jävla liv på morgonen. Elsa ville tvunget ha på luciaklänningen direkt. Det fick hon inte. Luciatåget skulle inte vara förrän 16.00.

Jag cyklade i den skånska vintern sen. Och stannade vid Ribban för att prata med L.T. Fisk som knappt kunde prata. Han var tvungen att ställa in kvällens spelning, men lovade att komma ändå. Vara ljudtekniker och roddare.

Jag tänkte på Köpenhamn och min roman som jag är så förtjust i. Är det därför den aldrig blir klar. Vill jag inte släppa den?

En tant som var född samma år som Slas ringde, hon hade läst intervjun i Sydsvenskan och ville ha svar på frågor om Landskrona. Om BARACKERNA, jag ringde min pappa och skaffade fram några telefonnummer. Hon fick en Landskronabok senare på kvällen när hon dök upp på Konsthallen.

Men eftermiddag. Jag badade i vatten och barnolja och läste Ian Rankin. Tänkte mycket på intertextualitet, hur Ian pratar med Mezz Mezzrow, pratar med mej och min bok, hur lätt det är att hitta kopplingar, hur kul det är. Lyssnade på Lou Reeds New York.

Åt kalops från häromdagen. Fortfarande god. Första gången jag gjort kalops. Och egenhändigt kokta rödbetor. Lyssnade på Moneybrother två gånger, gillar att han är så skev, så full av liv. Det gör att missarna kan man skita i.

Skrev lite i romanen. Mest småsaker. Svårt med koncentrationen.

Sen kom svärmor och Johanna. Sen gick dom i förväg till dagis.
Sen cyklade jag och kom fem minuter för sent och då hade mer än halva luciasjungandet avklarats. Jag kan inte komma i tid. Jag avskyr att vänta mer än vad vad jag avskyr att skämmas. Fast det är inte sant. Och det gäller mycket mer sällan kollektivtrafiken. Det lärde jag mej när vi bodde i Vollsjö. Man fick bara en chans.

En chans innan pickadollan eller geväret åker fram och du hör inte hur hästen frustar förrän gödselbonden redan har siktat färdigt.

Två snabba lättöl på Bullen och lite snack med Skuggan, målaren som jag tycker är en trevlig prick på sextio vårar. Han tyckte att jag såg ut som ett popsnöre på bilden i Sydsvenskan. Den bilden togs för nästan åtta år sen, jag tyckte att jag var mej ganska lik. Skjortan brukar jag ha i kolonistugan. Men brallorna och tröjan finns inte längre. Jo, brallorna är ett par trasiga shorts.

Okej. Jag kom till Konsthallen. Håkan Engström var där med sin son. Sen kom det mer och mer folk och L.T. monterade ljudet och jag pratade med många som frågade saker. Och jag frågade saker. Och många tror nog att jag är en förvirrad typ, det är jag inte.

Andrzej läste först, sen Jan Sigurd, sen pausade vi. Och dom hade läst mycket bra.
Sen läste Jenny Berthelius fantastiskt, och det är inte för att hon är åttiotre år, det är för att hon är bra. Men det blev ännu bättre när man visste. Hon pussade mej på båda kinderna senare.
Och Mikael Bergstrand avslutade bra.
Det var en lyckad kväll och jag ber om ursäkt för att jag inte hann prata tillräckligt mycket med alla som jag ville prata med. Katrine och hennes elever till exempel. Och René. Och flera andra.
Men dom som ville dricka gratis (av Malmöbokens medverkande alltså) fick göra det, och det var den avslappnade stämning som jag hade önskat mej.

Jag och Andrzej, ida, Lo och Per gick till Ölkaféet sen, satt utomhus utan att frysa. Men jag blev så trött, var så trött när jag cyklade hem i motvinden och regnet. Men Dan Hylanders Allt du gör på jorden fick mej att sjunga lite till slut.

Sov i nio timmar för första gången sen nittonhundratalet.

Om det är någon som jag är skyldig en dubbel lättöl så får du höra av dej.

Det är den fjortonde nu, och min roman kommer inte ut förrän våren -08. Det är skönt ändå. Jag ska nog kunna prångla ut några andra böcker innan.
Men jag kommer alltid att vara romanförfattare mest av allt.
Och pappa och äkta man och sånt ...

Så, nu vet ni.