Äganderätt, och ingen jävel över bron

Jag förstår precis hur dom tänker.
För sexton år sen var det nåt vägbygge som vanligt. Där mellan bibblan och Kockum fritid i Malmö. Innan Ljusets kalender fanns. På Bo Widerbergs tid.
Från Svinaryssland till bibblan till simhallen.
Och det kunde regna. Och vi kom inte förbi.
Men vi var några tappra som gjorde en stig, cyklade och gick dagligen, kämpade med vår stig.
Idag är stigen bred. Ibland går människor i bredd på den. Och cykelbanan som vägbygget skulle fixa till är borta. Jag cyklar på min stig.
Och blickarna när jag ska förbi.
Jag säger: Gå för fan inte i bredd.
Jag säger nästan: Gå för fan inte på min stig.
Och en äldre man säger: Här får man inte cykla, skriver kanske en insändare.
På stigar får man cykla. Jag byggde den här stigen! Det är min stig!.

Äh, det var inget.
Simmade 1300, 1600 igår. Och det blåser och jag har slutat med kavajen, tagit pappas gamla dunjacka.
Och sen bastade jag länge. Hundra grader nu efter en jolmig sensommar. Eftrsvettas och blir våt på ryggen. En lämplig inburen höstjacka.
Och stilla kallare höstdagar med sol.
Är det så mycket att begära.
Och färre idioter.
Och Windy och jag var ju i Helsingborg och lyssnade på Toni Holgersson. Det var mycket bra. Vi var på den där puben först, den som jag aldrig minns namnet på. Med heltäckningsmatta. Telegrafen? På Söder i Helsingborg, där skulle man kanske kunna stå ut.
Det har gått nästan två timmar sen jag tog mej upp ur bassängen och jag längtar redan dit igen. Men jag måste jobba, och lite annat.
Låt säga, en sisådär sex procent idioter färre, och några där och några där och man skulle kanske le lika ofta, men på ett annat sätt.
Men vem är väl jag.

Du skal elske din naeste som dig selv

Du tror att det blir brötigare grötigare. Det blir renare på danska.

Igen och igen på dom igen försenade tågen över sundet.
Igen och igen till Vesterbro, Istedgade, Sönder Boulevard, Gasverksvej, Vesterbrogade.
Igen och igen, få känna att saker ser annorlunda ut. Tivoli och hygge och bara dumma rasister. Svensken vet inte ett skit och slår sej för bröstet.
Igen och igen, läser äntligen Harper Lee. Läser Jolo. Läser Jan Sigurds Under mitt paraply. Han vet att återanvända texter, den gode Sigge. Och han gör det bra.
Som Slas.
Som Rådström och Forsell. Som Gunnar Ekelöf.

Dom flesta danskar tycker dock illa om Pias inräde i den svenska valcirkusen. Upplever jag det som när jag läser tidningarna som är modigare än dom svenska, när jag lyssnar på människors prat. Det gör inte danskarna varken bättre eller sämre. Det är bara en ovetenskaplig reflektion.

Man får reflektera, man bör göra det.

Så blir jag trött på röken utan att yrka på förbud. Man kan ju byta ställe.
Den irländska med ljusen och kypare som säger buddy, eller buddie. Jag vet inte. Det är en svår dialekt.

Och kyrkorna. Den med heltäckningsmatta vid Vesterbro Torv. Bland hårförlängningsaffärer och kukförlängningsattraper.
Bland bibelorden. Och en mjukare tystnad och stillhet. Inga skolklasser här. Inga turister.

"Var är Slas och var är Pimme", sjunger Stefan Sundström.
Jag såg Lasse Söderberg med hästsvans.

Igen och igen och igen har jag en tid att passa. Igen och igen och igen vaknar jag för tidigt.
Men jag simmar och det känns bättre.
Vattnet som smeker. Bastun. Lugnet.

Up up up, down in the mud, Shit River

Jag rör mej i Malmö. I alla stadsdelar även om det var längesen jag var i Kirseberg, kinakrogen där, och Mässingshornet. Idrottsplatsen och promenaden kring fängelset.
Formel 1, hotellet. Det är så vi vill ha världen, väl? Prata med varandra i mikrofoner, inte röra inte röra.
Jag har aldrig sett en burka.

Burka eller inte burka. Detta vill det parti jag tycker mest illa om, Folkpartiet, gå till val på.
Är det att ta ansvar för Sverige.
Rasisterna i Lund låtsas att dom inte är sverigedemokrater när dom röstar på FP.
Rasisterna i Landskrona låtsas att dom inte samarbetar med SD när dom samarbetar med SD.

Varför. Varför tycka illa om Folkpartiet?
Det fanns en potential. Att dra sej mot mitten, mot vänster. "Fördomar fördummar", som FP sa på åttiotalet. Tjo i min gamla lådan vad dom bet sej i den ludna svansen. Han, militären. Jag har aldrig litat på militärer.

Nu pratar jag om verkligheten, du verklighetens människa, tillbedjare av dom baksluga svin som pratar om en sorts folk som dom vill dej att tro att du är.
Ni som pratar i bassängen.
"Ut med dom!"
Jag är så trött på färgat blonda brudar med opererade eller upptryckta pattar.
Det finns en skönhet i det anade. Det sköna ansiktet som slöjan inramar. Jag spyr snart upp all vulgaritet som vi improterar från det värsta i England och USA.

Har du sett en burka. I verkligheten. Verklighetens pseudomänniska?

GRåter ni nu, SD, när reklamfilmen inte fick visas?
Tror inte det, va?
Det var ju enligt planen.
Självgoda icke-sd:are kan tro vad dom vill.
Fem eller sex procent. Det räcker. Dom andra kan hata SD. Om fem eller sex, nu kanske sju eller åtta av hundra köper skitsnacket, så är det en seger för skitsnackarna.
Och betydligt fler egoistiska och korkade människor finns det i Sverige. Ointresserade människor.

Den sänkta skatten äts upp på andra håll. Men ni vill bli lurade. Unna er lite.
Och att dom som redan har det dåligt får det sämre, det skiter ni i.
Jag åker till Fuengirola där man närmast stranden åtminstone står för sin vulgaritet. Och några gator upp kan man träffa helt andra människor.
I alla fall slipper man höra och förstå skitsnacket på svenska.

Mitt hopp rör sej i dessa tider kring helt andra saker än den svenska smygande mentalsjukdomen.

Errol Flynn

Jag var tillsammans med en tjej som hette Flynn i efternamn. En avlägsen släkting, kunde hon kanske säga, jag minns inte riktigt. Ibland skojade hon, ibland ljög hon. På det viset förstod vi varandra i vår dionysiska yra, eller bara skakiga drömmar om en värld vi trodde oss känna så mycket till.
Gin och tonic på kinakrogar i västsvenska småstäder. Tågresor, Köpenhamn. Svalöv och böcker som vi läste och förstod bäst.
Och alltid med Errol som ett extra kort i skjortärmen.

Ännu en jävla natt i Suck City. Köpte jag för några år sen, bara för att den hette just så. Och lite baksidetext.
En sån bok man sparar. Som jag tittat i ibland.
Nä, den verkar inte inbjudande ändå, intressant, men inte inbjudande.

I torsdags i Köpenhamn, i solen, på gatorna där man kan känna en högre och klarare sensommar eller en möjligen god höst. På en dansk bar började jag skriva. Började jag läsa. Och ibland är det så, som med Westös Vådan av att vara Skrake när jag skrev Och fortsätta vidare bort.
Men! Det är ju samma upplägg som min roman. Ännu en jävla natt i Suck City. Nick Flynn.
Och i Köpenhamn, först tänkte jag att varför göra något som någon annan gjort.
För att det gör man hela tiden.
Men man måste göra det nytt.
En bra bok, den om Jonathan Flynn och Suck City. Boston nere längs den kalla marken.

Sofielunds folkets hus.
Femtonde september, 19.00.
Jonas Bergh.
För er som tycker att meningslösa skånederbyn i fotboll är överskattade.

KLaustrofobisk svindel

Apropå Zoologisk have i Köpenhamn.
Så var det några danska drängar som jag ändå inte kunde låta bli att reta mej på. Hederliga buspojkar. Roliga.
Men jag åkte tåg. Jag ville läsa och skriva, digga the music.
Men det var försenat (förstås) och drängarna skojade.
"Klaus ska forbi."
Klaustrofobi.
Det var nog en och annan som led av det.
"Klaus ska forbi, Klaus ska forbi!" Så skrattade dom. Och det var ju roligt sagt.
Vi i burarna instängda i ett varmt tåg, solen in från sidan, och kom för helvete fram nu.

Jo, det är söndag.
Jo, jag tog ett morrondopp, förmiddagsdopp. Fjorton friska grader.
Tiotal september, så länge håller jag ut.

Söndag. En blandning av svindel och klaustrofobi. På nya Stadion i Malmö.

Minst en gång om året åker vi till Zoo. Jag tar inga moraliska zoodiskusioner. Jag bara fascineras. Schimpanserna. Gorillorna. Loja. Dom lunkar omkring. Äter en banan, äter lite bajs. Småjabbar. Man är spänd, något kan hända, snart kan något hända ... man väntar och tio minuter efter tio minuter går. Sen: Titta, han äter en banan. Titta, han finkar till djurskötaren. Små sensationer, och man tänker, det kommer mera.
Och gorillan, ledarhannen. Man vet att förr eller senare exploderar han. Han vet att vi vill ha, kräver den underhållningen.

Svenska landslaget tränar i Malmö. Tusentals människor. Dom lunkar runt, schimpander spelar minitvåmål. Gorillorna lattjar fotbollstennis. Vi väntar. Vi väntar. Titta, Kim sköt ett långskott, träffade kryssklykan. Applåder. Majstorovic skojbrottas med Zlatan, skojiga burop.
Så händer det, Zlatan sparkar ut, matchen är förlorad, Zlatan exploderar, en tiondels sekund. Sparkar sönder tennisnätet av tunn nylon.
Sen blir det ärevarv.

För övrigt har jag sett Annestad växa upp med ljusets hastighet under cykelturer. Ännu ett ghetto.
Sånt skriver Per Svensson med huvudet på spiken gång efter gång i dagens Sydsvenskan. Det har jag alltid tyckt, han är en av våra vassa samhällsbetraktare och skribenter.

Jubel i busken

Fejkgruppen Barn sjöng några bra låtar när det begav sej. Tyckte jag då, tycker jag nu, möjligen av nostalgiska skäl.
Det var något om tretusen meter under marken. I den där källaren. "Lägg bort fiolen, lägg bort fiolen. Pukor rakt av."
"Det är inte syntens fel, det är att vi inte sätter den."

Sjuhundra meter under jorden, i Chile, planerar ett trettiotal män julfirandet mellan kortpartierna. Fyfan. Det vrider sej i magen.

Jag gick runt om med Maria Brynge när vi var i Teresienstadt, koncentrationslägret. Jag kunde inte gå i tunneln som var i min höjd.
Sjuhundra meter under marken. "Lugn, grabbar, ni kommer ut, med lite tur, lagom till nyår."

Man blir väl inte gruvarbetare om man är klaustrofob, eller. Vem har sagt att människor har ett val.
Detta är bara bortskämda svenskar och andra västerlänningar som har val. Två räkmackor och enflygande sparv in i munnen, eller ... tre langos och hitta en Aluma som man inte köpt att torka skiten som ränner ut ur alla hål med.

Idag firar Skurups skrivarlinje tjugofem år. Det angår tydligen inte mej. Tre år på skolan och flera besök till trots. Men jag ska nog dit för att hitta Maria Brynge, och kanske Bo Svensson. Dom har jag att tacka för mycket.

Jag såg några skurupselever, eller föredetta, leka Stefan och Krister igår på Hedmanska gården. Jodå, man attackerade både radhusliv och Ikea, utan svärta, bara skratt. Litteratur? Innovativt, spännande, nyskapande? Studentspex.

... och har kommit lätt på sne


Åttiotalstöntarna har åkt runt i svenska regnbuskar och spelat sin gamla dynga.
The QK´s har varit på nyskapande återförneningsturné i Japan, Ryssland och Nordkorea, dom älskar sång på svenska där. Även några av våra engelska hits gick hyfsat. Inhyrda lokala dansare. Lågmälda kampsporter.
"Det är så stort därborta, man fattar det inte här hemma i Sverige. Dom är som galna, tusentals fans på flygplatserna."
Nu är man lite tärd och förvirrad.

Till dom ensamma

Utanför härbärget stressar en tunn kvinna, som en flicka som femtiofem. Trippar upp och ner på tå.
Och han har muskler och tatueringar. Inte som en rocker (på danska), som en hård kille, DAD och Kim Larsen, och den världens danska dansband som svämmar över på jukeboxarna på Lones och Freddys, på Grotten.
Utanför härbärget och hon stressar och stressar. Och det är ganska kallt för att vara sommar, men dom norska turisterna har tagit av sej lusekoftorna, men har skygglapparna kvar på när mannen skjuter upp i sin krampiga arm. Sen är det hennes tur.

Vesterbro. Istedgade. Regeringskansliet i Gamla stan. Dom dansksvenska maktmännen samlar frivilliga att köra zigenarpacket över gränsen till ... Afganistan? Och dom kan till dragspelsmusiken dansande ta dom två flickorna som har burka i skolan med sej.

Vad ger du mej för havets strömmar. Vad ger du mej för mina drömmar. Att i dom drunkna.
Att sjunka.
Ingen håller hästens tömmar.
Bara unkna.
Vad ger du mej för mina drömmar.

Någon vänder ryggen ...

... med Docenterna, hade jag glömt att jag tyckte så mycket om. Som att träffa en gammal vän och, förbluffad. Vi har så mycket vi kan, tillsammans. Vi pratar och pratar och måste berätta. Vi är alldeles nära varandra.

Vad ska man säga om mitt liv.
Kanske att jag lever det.
Så gott jag kan.
Ibland.

På Grotten på Sönder Boulevard. Vi kan säga att det är höst igen. Men jag morgonbadar. Kanske nitton igår. Kanske tjugo. Så att man kyls av, tar dom där snabba simtagen och blir, jag tvekar inte att säga, ett med havet. En kvart, tjugo minuter.
Men så har jag bestämt. Nu är det höst igen och jag ska skriva bok på riktigt. Det är en skön känsla. Jag har så många lappar och överallt i min skrivbok, och skissdokument i datorn. Nu ska jag skriva bok på riktigt.

Någon vänder ryggen.
Då, i slutet av åttiotalet började jag läsa Carl-Johan Vallgren. Nomaderna först, sen Längta bort. Fågelkvinnan. Det fanns något ansträngt, vill jag minnas att jag tyckte. Men drömmarna. Vagabonderiet. Det drog mej in.
Berättelser mellan sömn och vaka, där någonstans, tappade jag intresset.
Som med Kurt Olsson.
Sen har jag hört så mycket.
Sen kom det där Augustpriset.
Som med Bengt Ohlsson.
Du är inte bara min längre.
Men nu läser jag Kunzelmann och Kunzelmann. Det är en underhållande bok, på inget sätt bara underhållande, mer än så.

Och dom två bästa låtarna i vemodet, hoppet, gräsytorna att ligga på mitt på boulevarden, känslan att just för den hundvalpen och dens söta matte, ska livet nog sjunga ljuvliga sånger igen.
Dom två bästa låtarna, vänd dom inte ryggen, Why worry och Brothers in arms med Dire Strait.

Lisa Stansfield

Jag hade en trång kappa som var modern på sjuttiotalet. Trånga byxor vida nertill. Brunbeige och grå. Cyklade från Påarp/Laxvik något söder om Halmstad till Båstad.
Jag vet verkligen inte om huset står kvar. Men det är inte vårt längre.
Jag tänker ibland på att ordna ett körkort.
Jag har inte haft körkort på tjugo och ett halvt år.
”Han behöver inte blåsa”, sa den kvinnliga polisen.
Så jag cyklade från Påarp/Laxvik till Båstad. Skulle vidare till Ramsjöstrand, men det var kväll. Och det skymde. Och det är en hög vägg, Hallandsåsen.

Sommar. Fröken. Pija Lindenbaum. Fröken, liten Pija upplever det: Du är en ful unge som inte har ett hjärta.
Varför? Långt hår som låg platt. Delade bara ut förstapris i tävling under Roliga timmen. Inga tröstpris.
Sen … Johnny Cash, One.

I första klass sa min smala fröken till hela klassen av tjockisar, sängvätare, glasögonormar, Jehovas vittnen, struliga hemförhållanden. ”Vi tycker ju om Jonas fast han är smal.”
Jag förstod ingenting. Sju år. Mer än att jag var dålig, annorlunda, fel.
I hela mitt liv, Gunnel Andersson, lärarinna, senare rektor.

Jag tittar på ett fotografi. När hon har den blicken, leendet, hela ansiktet och kroppsspråket. Som en yngre kvinna, flicka. Och hon tittar på mej.
Glädjen, att vara förbjuden. Eller … full i fan.
Så, stilla, är inga situationer mitt i dom.
Så ser aldrig livet ut, som vi minns det.
Så kommer det aldrig att bli, igen, som det aldrig har varit.

Tailspin med Jayhawks. Respekt. Pija Lindenbaum. ”Jag känner mej fri och avslappnad på hotellrum.” ”Jag tycker inte om att sova hos mina vänner.”

På Hallands väderö. Det är det närmaste jag kommer landskapet vid Påarp och Laxvik numer. Det luktar enebuskar, torkad kobajs, fisk och frisk fågelskit. Ibland är den fria hagen sank. Jag tänker på ormar, på häckande ilskna fåglar. Jag tänker på april. Jag minns när jag cyklade för tidning och folköl till Trönninge, 1994, en starköl, två kanske, på pizzerian. Kurt Cobain död på löpet. Det var mycket drabbande.
Någon av kvällarna, i april 1994, när jag satt vid den redan då omoderna datorn, skrev för hand istället. Det var en sorts roman. Den hette något om Billy the Kid. Den var sämre än det jag skrev innan jag började på den första skrivarlinjen. Jag tänkte då, april 1994: Jag måste skriva som dom andra, som man ska.
Jag tänkte innan: Jag måste skriva som jag vill.
Jag tänker nu: Jag kan bara skriva som jag vill, som jag kan, som jag är. Jag är så bra.
Någon av kvällarna, i april 1994, när jag sket i datorn och skrev för hand, flödande. Kom Malin på överraskningsbesök.
Hon blev sur för att jag drack sangria blandad med läskcider. Inte för blandningen, utan för drickandet.
Och jag hade inte bett om att bli överraskad.
På det viset en tråkig människa. Jag vill ha koll. Spontanitet sköter jag själv.

Jag har aldrig bränt mej så skönt på Bo Kaspers, Peter LeMarc eller Lars Winnerbäck. Och det är tragiskt på ett sätt, för jag tror att dom vill brännas. På det viset misslyckade.

Maggan körde mej från Ramsjöstrand till Båstad igår. Man ser inte Ven från Ramsjöstrand, på andra sidan, eller Köpenhamn. Man ser Kullen, ljusen från Arild, är färre. Havet är saltare. Tjugo grader friskt och ljummet ändå, året om, Reinfeldt, i havet. Kräver jag.

Vår tids rädsla för kvalitet, vår tids alarm, skrikande om människoförakt och vänsterkulturelitism när vi vänder oss om på sofflocket, somnar om igen med ögonen halvöppna i det loja tunnelseendet

Det finns en vedervärdig riktning inom den svenska dansbandstraditionen där man sjunger om människor som det gått, låt oss säga, ”snett” för. Det är blödiga pekoral och i den moderna tiden började det med Nick Borgens fruktansvärda We are all the winners där den luggslitne trubaduren blir en älskvärd person som lyser av optimism i misären du inte behöver engagera dej i, och Ullaredsmänniskorna går mycket riktigt förbi, men stannar, sjunger med en stump och skänker honom en spänn eller två.

Jag ser dom gå förbi … han som spelar zigenardragspel, hon som mumlar med en skitig hand, en lätt lätt skramlande burk.
”Aluma, hemlösas tidning.” Går förbi.

”Han står ensam där på torget, sjunger låtar om sitt liv.”
Scotts tar sej in på Svensktoppen. ”Han gick vilse i whiskyn.” Ja. Halleda. ”Varje sång är en historia där han lämnar ut allting.” Men ingen av dom historierna får vi höra när Scotts falska och fabricerade honungsstämma ljuger. Vi får bara höra 50-talsklichéer och vi ska kunna historierna, ner i skiten och upp igen men stå som trubadur med alltid ett leende och en frihetlig livsvisdom.
Och du är ju svensk.
Nä du jobbar för den rumänska maffian, och spelar dåligt dragspel.

Och. Och! OCH!!! Vi Sverigedemokrater bryr oss bara om hemlösa när vi populistiskt ställer deras armod mot alla dessa fuskflyktingars obeskrivbara lyx.
Obeskrivbart. För du kan inte beskriva något du inte känner till.

Janne Önnerud gjorde ju sången Tommy. Tommy Tommy. Tommy som började med knark och Tommy Tommy Tommy. Var är du nu, Tommy?
Det stinker.
Jag älskade sången om Tommy som cirka tioåring. Jag skrev en svensk text till Slades My oh my. Balladen till min bror. Den har jag växt ifrån.
Det hade varit bra för människorna i Sverige, för kulturklimatet, om vuxna människor tog sitt ansvar och växte ifrån skitmusiken med skittexter. Det hade varit bra för Sveriges utveckling om dom styrande, ansvariga för statliga kulturpengar, litade på medborgarnas intelligens och kapacitet.
Är det rådigt att göra? Scotts låtskrivare?
Jag säger som Maj Sjöwall. Jävlar.

Första historielektionen

Ett blandband från Hedda, då nån gång. Åttiofyra. Ensam i ett vimmel. Strindbergs. När den sista stormen drar förbi.
Man kunde känna sej ensam då. I sin trygghet.
Så kan du stämma gitarren fel och säga att det ska jag aldrig ge mina barn, trygghet.
Så kan du säga, var det trygghet jag fick.
Hur många annorlunda trygghet finns det i den ordfattiga svenskan. Hur svårt ska det vara för sverigedemokraterna att hitta rätt ord bland dom få.

Kriget. Rädslan. Du piskar ditt vatten, din mjölk eller grädde, hårdare hårdare runt runt i ditt lilla glas i din lilla värld.
På åttiotalet levde dom och var friska. Överlevarna. Komihågarna. Styrde en hel del och ställde. Dom som mindes västvärldens andra världskrig med klara livrädda ögon. Korea, Vietnam. Det rörde inte oss. Inte så. Absolut inte Sydafrika eller stamkrig. Eller han som kanske gjorde något stort, den engelske upptäcksresanden, genom öknen in i krigen. Var du en hjälte, en idiot, en understimulerad överklasskolonisatörsson som ville idka spänning.
Du piskar med din visp upp ett skum som skummar över, ditt lilla lilla glas.

Sovjetunionen missade jag, men alla visste så bergsäkert vad som var vad. Allt som var fel.

Vi började tänka på Indien. En annan sorts kolonisation av dom goda och öppna frihetssökarna.
Det hände aldrig oss.
Jag laddar mina vapen och hoppas på korten på rätt rätt ställe på rätt plats. En månad i USA nästa år eller nästa. Ensam. I ett vimmel.

Den rädslan som var så tydlig på åttiotalet när vi drömde om Osynliga mannen och Pojken med guldbyxorna. Den svenska blandekonomin i mina kvarter var tydlig om dom goda mot dom onda. Det fanns inga andra.
Och då kom aktierna och skitmusiken.
Då dansade flickorna i rosa pastell, pojkarna i grön. Pastell.
Så fluffades håren och aktier, vi började prata om aktier. Och om aktier i ickeportabla mobiltelefoner. Vi började dölja och skratta bort vår rädsla. Vi ville bada då som nu, få ett mjukare ljud. Bada i pengar, då.
Det är inget nytt.
Det har vi alltid gjort.
I mina kvarter.
I mina tysta länder.

Vi pratade inte gående i telefon då.
Vi kunde inte kontrollera rädslan.
Vi trodde på tidningarna.
Ingen lurades i Sverige.
Det var bara dom andra.
Strindbergs. Italien, låt oss göra som Italien. Bologna 1980. En sorts ironi då och i vår tid. Det fattade inte vi. Vadå, sola och bada och den där pizzan som blivit så rysligt populär. Han Jörgen Gösta eller vad han heter, Solens mat. Agroturismo.
Nyfascism.

En gång till är du här när jag behöver dej

Det söver dej och söver dej. Och kanske du märker något. Kanske ser du att löven faller mer och mer långsamt från häcken som du klipper mer och mer noggrant.
Men det somnar dej smygande, bit för bit.

Magnus Karlsson i Landskrona BoIS. Så var han plötsligt nere i backlinjen. Så gjorde han mål. Så, istället för att gnälla, bad han om ursäkt för att han sprang knappt offside.

Du ser kanske det komma. Du kanske rycker på axlarna. Du kanske är lat eller feg. Du vågar inte, orkar inte. Sen sitter du i din fälla.
Det är kanske normen.

Du måste fortsätta lyssna på annan musik och läsa andra och samma böcker. Du måste komma ihåg hur du kände det, då, vidare vidare.
Det handlar alltid om att väga och väga. Det handlar alltid om att inte svika sej själv.

Elsa och jag delade ett huvud rödspätta. Sen hällde vi ut krabborna en och en, räknade, tjugotre. Sen fångade vi ungefär tjugo till. Pausade och badae, jag slängde henne. Måsarna runt och över oss och dom var bra sugna på spättans hårda huvud.

Jag har skrivit om Sonny Johansson i tre böcker, tror jag. Jag vet att han har läst Så enkelt i solen. Jag har aldrig träffat Sonny. Jag minns när han fick hoppa in mot Danmark (väl?), att jag grät.
Sonny Johansson är en del av min barndom på IP. Sonny. Kung Sune.
Åby Ericsson, frimicklaren från trakterna kring Norrköping och Åtvidaberg och sånt gav aldrig Sonny dom chanser han borde ha som en av Sveriges absolut bästa anfallare. Han sjöng frimicklarbitar med Ralf istället.

Så står man i havet med ryggen mot Ven och Köpenhamn och ser sitt gamla Borstahusen, hör sin äldsta dotter skrika: kasta mej, kasta mej igen.
Och man är alldeles hemma som vanligt alldeles långt från hem.

Jag är numera kompis med Sonny Johansson på Facebook. Jag trodde att det var ett skämt först när jag fick frågan. Jag läser numret av Offside två gånger om året. Numret där Sonny blev utsedd till Allsvenskans största profil genom tiderna. Det är mycket märkligt.

Nyfiken på ... Niklas Strömstedt (det måste finnas en intressant historia bakom fasaden.)

Jag ligger i ... havet till exempel. När det nästan är för varmt. Längst ute, sista bryggan innan bron. Där du vet, där dom fasligt bruna pensionärerna kan verka misstänksamma, dom pratar blodtryck och hudcancer. Några har vita insmorda prickar och plåster. Men solen ska dom ta.
Och jag ska ta solen. Jag kan inte låta bli. Jag dyker vid sista bryggan. Tar femton crawltag, sen simmar jag under vattnet. Sen simmar jag vanligt. Och stilla på rygg, sprattlar bakåt med benen och tar armtag framåt. Marsch på stället.
Och så ska jag gå upp. Så ändrar jag mej. Jag kan inte gå upp. Jag behöver bara den världen i havet i vattnet, så mycket enklare.

På en bänk sen. Det fläktar lite, Jag läser ut Hemingways En fest för livet igen.
Under närmare trettio år slarvade jag bort en freestyle. På mindre än ett år har jag slarvat bort två I-pods. Detta småtta snuttiga samhälle och dess teknik.

Jag ligger i ... ger mej på den där Vi,de druknande. Efter Lehanes tegelsten är min rädsla borta, vadå 710 sidor.
Men Svart notis, Stina Blomgrens bok om papperslösa människor i Sverige.
Men Aftonbladets serie om romernas situation i Sverige.
Och Danmark, och hela Europa. Dom är EU-medlemmar, romerna. Men skit.
Lyssnar mest på Toni Holgersson och Hästpojken.

Vi grillade vid stranden igår. Anna springer mest vid vattenbrynet. Men Elsa kan bada. Som hon kan bada. Det är roligt.

Det är inget konstigt. Livet förändras ständigt, större och mindre. Det har jag lärt mej under åren, det har jag en viss beredskap för.
Men barnen då.
Var kommer barnen in.
Jag har badbyxor på när jag ger mej av på den fallfärdiga cykeln. Ett par till plus kalsonger i väskan. Och vätska och skrivboken. Romanen som ska in på riktigt i datorn när hösten kommer. Hösten kommer ju alltid, och så vidare. Jag badar igen.

Det var bättre förr

Snön. Kylan som aldrig tar slut. Jobben som aldrig börjar. Leendena, leendet man aldrig får.
Och den och den kursen. Och den och den blanketten. Och stå där med mössan i hand och be igen, tigga igen, vara en våt och skitig hund igen. Och igen och igen.

Och två tredjedelar av befolkningen drömmer om ett samhälle för alla ... dom två tredjedelarna.

Samtal på café, en kvinna har dött, en våldsam olyckshändelse:
"Så förskräckligt!"
"Visst. Det har hänt mycket sånt på sista tiden, tycker jag."
"Ja, man läser om det varje vecka ..."

Igår? I förrgår?
Nä, i slutet av trettiotalet i Stockholm.
Lika kallt nu som då. För dom som fryser. Men dom kan vi ju skita i. Men kom inte och gnäll efteråt då. Vi är alla delaktiga i sönderfallet.

Jag vet att jag gör fel. Men när jag gör rätt blir allt fel. Jag fryser.

Skepp ohoj

Man cyklar och vinden är inte kall, molnen skymmer solen ibland.
Man har en kavaj ändå, i sommarmorgonen.
Så svettas man.
Så kan någon fastna i den där snurrande gallerdörren, sån som på fotbollsmatcherna.
Sån som borde byggas större och där kunde dom bo, aporna från Västra läktaren som förstör så mycket med sin skrikande efter bögar och fittor och kuksugare, på Engelska läktaren. På IP i Landskrona.
Jag har inget större till övers för Per Cederqvist när det gäller bytet från BoIS till J-Södra. Men det får ju vara hans beslut, pengarna, antar jag. Han kunde väl gått till Allsvenskan eller en tysk klubb i tvåan. Men J-Södra, det är bögvarning på att förlora till den klubben, som en gentleman på läktaren så finkänsligt uttryckte det.
Undrar hur många instängda bögar som rör sej bland apekatterna i klacken. Dom verkar så rädda och små. Och tuffa när dom ska visa sej för alfahannen, antar jag. Eller om dom försöker vara en kollektiv alfahanne.
Små är dom när dom pratar eller skriker, i alla fall. Patetiska.
Men dom sjunger bra när dom sjunger, varför inte koncentrera sej på det.

In genom grinden sidan om den snurrande gallergrinden. Av med kavajen, svettig. En fuktig varm vägg. Ett litet badhus i det stora badhuset. Elsas simskola. Varje vardag i tre veckor. Jag har sett fram emot att få simma 1500. Men icke. 50-metersbassängen är stängd. Hela treveckorsperioden. Jag längtar till mitt Kockum Fritid.
En dag svettas jag vid bassängkanten.
Elsa kan redan simma femtio meter. Nu lär hon sej ryggsim.
Nu är det tredje dagen. Jag sitter på biblioteket. Läser Gustaf Rune Eriks. Äntligen.

Gaby and the Guns på Hedmanska, fint.
Livsglädje i radhusidyllen. Stundom.
Patetiken bland kvasirevolutionärena. Stundom.
Trötta schabloner och generaliseringar. Överallt. Hela tiden.

Sann sorg

Nu har det gått några timmar och bedrövelsen har övergått till saknad.
Det kunde. Det kan. Vara så i dom där solnedgångarna. I sångerna. Nu lyssnar jag på Bente, Ulf Lundells mästerstycke från det tidiga sjuttiotalet. Just då. Just nu. Den sargade kvinnan. Hela Stefan Jarls modstrilogi, fast givetvis inte, i en sång, om en kvinna. Av en man.
Som min novell om Katja, kom jag att tänka på nu. Fast Bente är bättre.

Och ibland upplever jag sorgen: Varför valde jag inte. Varför väljer jag inte. Musiken.
För att jag inte klarar det ensam. För att ingen vill det jag vill.

Men bedrövelsen, sorgen, saknaden.
Dennis Lehane. Ett land i gryningen. Möjligen tveksam översättning någonstans. Ulf Gyllenhak, när kommer en roman i ditt namn igen?
Kanske är boken någon gång lite yxig.
Men 762 sidor om tiden 1918/19. Så mäktigt.
Jag saknar den så. Jag vill ha den oläst igen.

Så vad gör jag. Lyssnar på Prärien igen, en bräcklig ung man söker. Lyssnar på Inte ett ont ord, en äldre man, maktlös vid ett stup i en sorg, ett bokslut, en vetskap. Ett hopp.
Jag läser Klas Gustafssons bok om Tage Danielsson. Ett ljusare liv. Kanske. Inte.

Så är man synlig.
Som om nån bryr sej.
Ha ha, som om jag bryr mej.
Jag tror på argentina.
Jag är i spanien men jag tycker att dom är slöa, spelarna.
Sydsvenskan har kanske en delvis arrogant kulturredaktion.
Eller en korkad, eller en ointresserad. Eller lögnaktig.
Jag meddelade vänligt att det var trist att mina böcker inte längre är intressanta för recension, till kulturchefen, Rakel Chukri.
Men hoppsan. Dom är intressanta, svarade hon. Recensenterna sitter och trycker på dom i över sex månader utan att skicka in färdig recension. Utan att Per Svensson, som är litteraturansvarig, påminner dom.
Där ser man.
Tack då.