Det är vit snö för en tid, och jag tar hand om en vit hund för en tid. Min äldsta dotter är på cirkusskolan och är så stor att hon tar bussen hem själv från Möllan till Limhamn. Min yngsta dotter är i soffan bakom bokhyllan (jag skriver bok och har bråttom men är rådvill), hon vill vara nära. Hunden är vit och vill vara ännu närmre.
Jag skriver egentligen inte bok. Jag skriver böcker.
Det jobbiga är att jag inte vet vilken bok jag ska satsa på. Jag har tre månader.
Jag har skrivit ansökningar om pengar till projekt som kan göra att jag kan överleva ekonomiskt. Jag får svar om tre månader.
Det finns ingen trygghet, ingen säkerhet. Det finns ingen luftmadrass eller hängmatta och ljuva lätta moln i det "fria" konstnärliga livet.
Men det är vit snö och jag har tre månader (eller kanske fyra) tills jag måste ha ett manus klart och ett förlag som betalar ut ett fett förskott.
Men det är vit snö och jag har två eller tre romaner (en nära nästan färdig, men kanske inte bra nog) att jobba på, men jag sprätter hit och dit.
Vilken historia vill jag berätta?
Vad vill eventuellt någon läsa (äh! skit i det, jag skiter väl i vad ni vill höra, det är inte så det funkar).
Jag menar att det är en vit snö och någon jag gillar visade ett foto på fb, han hade kissat en dinosaurie i snön, en pissosaurie och jag tänker: tack, ett skratt, en känsla av att göra vad man vill, att skit samma vad dom vill ha, jag gör min grej.
Så: Bara för mej att bestämma vad jag vill.
Detta är det mest ofärdiga manusutkast jag nånsin publicerat på den här bloggen (nästan tio år), men vafan, jag är ute efter den ofärdiga drivande berättarstilen (dagboksstilen), kanske ska jag bara berätta en enkel kärlekshistoria:
"Det var sen november och hon
skrev att hon tyckte om Lou Reed. Jag hade tröttnat på såren och smärtan i
livet. Men jag skrev en roman och lyssnade dagligen på Lou Reed för att hamna i
rätt stämning, den taggiga och trasiga som var livet för huvudpersonerna, som också
hade varit mitt liv så länge.
Jag hade äntligen lyckats krypa ur ett förhållande som inte fungerade,
flytt på ett flygplan och ätit lugnande piller och promenerat med hörlurarna
fram och tillbaka på stranden i Sitges (medan bögarna spanade på mej) eller fram
och tillbaka i den lilla poolen eller suttit i den hyrda mörka lägenheten med
Lou Reed och Lou Reed (och senare Dire Straits när Lou gjorde för ont, när allt
blev för svart och någonstans visste jag att jag måste fånga en strimma ljus
ändå) och skrivit som i trance de första femtio sidorna.
Men nu var jag tillbaka i Malmö och det var sen november och: 'Jag
tycker om Lou Reed', skrev hon (och hon skrev en massa annat också men det var
detta med Lou Reed som träffade mej, som fick mej att känna: detta är meningen) i mejlet. 'Vill du träffas', skrev hon och efter det
misslyckade förhållandet med Jenny kände jag att jag ville prova om jag kunde
känna på riktigt, få riktiga pirrande känslor av förälskelse, jag ville bli kär
men: hennes mejl var skrivet för två timmar sen, när jag satt på cykeln och hon
hade väntat på svar medan jag simmat och simmat och duschat och bastat och
suttit på bänken i omklädningsrummet, plåtskåpen, vågen, ätit bananer och bitit
av naglar som var så mjuka efter timmen i bassängen. 'du kan ringa mej', hade
hon skrivit ett slag senare och jag skakade och gick ut, och det var fortfarande
en mild senhöst eller förvinter och jag våndades men slog till slut numret."
Niclas Wahlgren har tydligen ett eget reklamradioprogram. Den kanske inte helt lyckade skådisen, musikern har alltså en kanal där han kan torgföra sina åsikter och filosofiska funderingar, sitt samhällsengagemang.
Men han väljer att kontakta Aftonbladet som säger ja (så klart) och Niclas dyker upp med glasögon med gula glas, för att klädsamt dölja sina svullna ögon. "Jag har opererat mina ögon", säger han, "jag skiter fullständigt i om folk tycker att det är fånigt, jag ville göra det och står för det", säger han, "det gör inte ont alls, då har jag mer ont i själen", berättar han och sen kommer historien om att det var Laila Bagge som lämnade honom (i en offentlig skilsmässa efter ett offentligt förhållande med sponsrad bröllopsresa och husbygge osv ...), hon hade tröttnat (tro det), helt enkelt.
Och Niclas har viss förståelse för det: "Jag har egenskaper som jag förstår kan vara jättejobbiga att leva med. Jag kan tyvärr vara martyrisk, jag vill se och bli sedd."
Jag undrar över denna märkliga (och alldeles vanliga) människa som kommer från denna märkliga familj, där man verkar bara genom att synas, väldigt sällan genom att göra något av värde, aldrig något av tyngd.
Jag har hört flera av Nickes musikförsök. De är verkligen sådär.
Jag brukar inte skriva om sånt här, men jag är helt fascinerad av denna människa.
Jag tillhör generationen som fascinerades av filmen G när den kom. Jag var väldigt ung och tyckte kanske att någon var lite cool i filmen, men framför allt blev den en sorts nostalgisk töntfilm redan från början (men lite spännande ändå) när musik, ungdomsliv och sex och drugs och rocknroll knappt fanns på teve.
Niclas W, dock, var aldrig cool.
Och har så förblivit.
"Det är skitläskigt att öppna sej själv (han har alltså ett eget radioprogram och har kontaktat Aftonbladet med svullna ögon, självmant) men jag vägrar att leva i en lögn. Jag skäms inte för att jag är ledsen. Alla är det ibland, även kungen. tänk på det."
(Jag hoppas att det ordnar sej, Niclas. Och det är bra att du inte skäms över att vara ledsen. Och jag tackar dej för årets roligaste intervju).
Vi repade på Alléskolan och det var 1989 och jag hade aldrig varit med i ett riktigt rockband förut (Windy och jag hade ju bara suttit i varandras pojkrum och spelat några konserter på skolor och fritidsgårdar, jo, på Strand och Harlekinen också, vi började med att vara tio år och han spelade fritt på gitarren medan jag hade hörlurar och lyssnade och sjöng texterna till Noice första platta, sen skev vi egna låtar och hamnade i en studio i Pilängen och spelade in en ganska kass demo, Ett skrik i natten, sök på Spotify, The Qk´s) och kände en sådan glädje av att få sjunga mina egna låtar med ett riktigt band och jag bodde hemma hos mina föräldrar (efter en tid i Jönköping) och längtade ut, och en replokal! och trummor! och elgitarrer! och en kväll gick vi till Mon Ami och det var en dassig trubadur (och en basist) som vi tyckte var gammal och trött (allt var gammalt och trött när vi var nitton eller tjugo, när drömmarna inte var att bli rockstjärnor utan bara: Vi vill för fan lira!) och när han pausade frågade vi (kaxigt och drygt) om vi fick lira lite och det fick vi. Så vi körde min egen låt Barstolen är hög och Babylon Blues Har vi inte grävt för många hål och det var kanske fjorton i publiken, men det spelade ingen roll: Vi hade börjat vår resa i den landskronitiska rocknatten, som skulle ta oss till såväl Akropolis som Latino och till och med Teckomatorp ... (på bilden syns jag, Jocke Sima och Henrik Strandman en gatumusikdag i Helsingör där vi bland annat fick hundra spänn och gratis öl av några lumparkillar om vi spelade Ebba Grön och minst en låt av Hasse Kvinnaböske, foto: Håkan Karlsson.)
Det var gymnasiedisko i LA, på Strand i mitten av 80-talet. Windys och mitt band QK skulle spela. Vi hade lånat några förstärkare från ABF och Windy skulle lira elgitarr (normalt körde vi nylonsträngad akustisk och minisynth) och när vi soundcheckade utan publik på ett tomt Strand (som kunde ta in sådär tusen pers) lät det väldigt högt, men vi visste så klart redan då att rocknrollen inte sitter i volymen utan i attityden.
Vi drack väl en del och kanske var vi nervösa och diskot vid havet fylldes och jag minns att några äldre ungmoderater kom med texten till Imperiets Du ska va president (oh, the irony) för att de ville att vi skulle köra den. Men vår enda cover var Nationalteaterns Men bara om min älskade väntar, så de fick nej.
Och vi drack väl en del och kanske var vi nervösa och du! vad diskot vid havet fylldes och när vi skulle gå på scen var det knökfullt och ABF-förstärkarna var inte så maffiga längre och alla andra hade väl också druckit och ingen ville höra eller kunde höra vad vi sjöng och spelade och efter en stund tog discjockeyn (den i LA legendariske Tompa) över och jag minns inte så mycket, men det minns jag, att han satte på en skiva och volymdränkte oss med orden: "såhär ska riktig rocknroll spelas!". Bryan Adams Summer of 69, och även om det var en skuffelse så visste vi redan då att rocknrollen inte sitter i volymen utan i attityden.
Måndag och och det gråa rusket och jag satt och tröskade och idisslade och våndades över ännu en av dess projektansökningar som mer och mer kväver min kreativitet och ork lust att göra det jag måste göra: skriva böcker.
Och en seg förkylning med feber och hosta, tröttheten och fattiga januari (och jag vill ge dej himlen i födelsedagspresent, Elsa, men den är för dyr).
Så jag tog en paus och halvla mej i soffan för att kolla text-tv och klockan var tre på eftermiddagen och det var matiné på tvåan: I taket lyser stjärnorna. En film av en bok som jag minns fick Augustpriset för bästa ungdomsbok för några år sedan.
En tonårstjej.
En mormor.
En mamma som ska dö i cancer.
Att vilja krama och nå men inte veta hur, för livet är ju där också, verkligheten.
Första fyllan, förälskelsen, första samlaget utan skimmer.
Osäkerheten, barndomsvänskapen som prövas och skitas ner, prövas hårt. Att känna att inget stämmer men ... att inte ha verktygen att agera rationellt och smart. Livet, alltså.
Och jag låg kvar i soffan och tänkte på mej själv, mina tonår, smärtan, hoppa ut genom fönstret på andra våningen som ett ärligt berusat försök till frihet (inte för att dö, inte alls, för att leva i förvirringen), smärtan, det mjuka som alkoholen blev, alla som inte förstod, lärare, vänner, föräldrar, JAG ... som inte förstod och vred mej hit och dit utan att hitta rätt.
Och Elsa fyller alltså tolv på torsdag. Det tänkte jag också på.
I taket lyser stjärnorna, en bra film och antagligen en ännu bättre bok.
Richard Yates är en sån snubbe som gör att jag håller fanan högt när det blåser hårt (om det nu skulle vara en tröst att bli rejält upphöjd när man redan är död och inte fått njuta särskilt av det rättfärdigade berömmet, eller som Magnus Uggla döpte en platta: "Varför ska man ta livet av sej när man inte får höra snacket efteråt"). Men det handlar givetvis inte om det. Det handlar givetvis om att Richard Yates alltid skrev bra, att han antagligen visste att han inte var perfekt men att han var jävligt bra, att han visste att han hade läsare (om än relativt få, men seriösa) som skrattade, grät, skruvade på sej, nickade, njöt osv osv ... Och när nu skruvarna dras åt mer och mer för oss kulturarbetare (och jag pratar inte om det vedervärdiga i Paris med omnejd, det finns det så många andra som gör, hatar, ledsnas, försöker vinna poänger, förtvivlar) tänker jag på några dagar innan nyår när jag var på den trevliga avskedskvällen för Kvällspostens kultursida. Det fanns dricka och mat och några trevliga tal och Lasse Söderberg var där och Ulf R Johansson berättade om 70-talet när "folket" själva skulle recensera böcker och konst. "Problemet är", sa Ulf R, "att folket kan inte analysera tillräckligt bra, folket kan inte skriva (så att det funkar i en seriöst menande publikation, upplevde jag det som han menade)." Och där hade han nog en poäng (läs valfri fb-status med kommentarer om du tvivlar, och det är inte "folket" jag är ute efter, det är bara det att om du, skomakare, inte ska bli vid din läst, så måste du lära känna din nya läst, på riktigt, på allvar, du måste lära dej det nya hantverket, annars: håll tyst!) och när vi sen fick plocka fritt bland böcker som skickats till kulturredaktionen var det som en snurrande glädje när jag fick tag på Richard Yates novellsamling (den fjärde boken på svenska av honom som Norstedts gett ut på relativt kort tid, jag hoppas på fler) Elva sorters ensamhet. Richard Yates är tvärtom. Det "folket" inte kan skriva om författare kan Yates skriva om "folket". Varför? För att han är både människa och författare. För att han tar tid på sej och har en uppgift och en drivkraft och menar alldeles allvar. Förenklad biografi
Det fanns ett asfalterat stycke mark mellan Borstahusen och kvarteret Tornet. Där spelade vi landhockey. Det var alltid min bror och Hans och jag som var med i vårt lag (och andra tillfälliga medlemmar, men det var vi tre och jag var bara en lillebror och kanske ett bihang men jag kände tillhörighet).
Det är smått suddiga minnen men i perioder var det vad vi gjorde, vi spelade landhockey och vi var bra och spöade Peddans lag och häljarparnas lag.
Vi (inte jag i alla fall) hade inga högre ambitioner än att ha roligt, och vinna, och vi vann (precis som när jag och Windy spelade musik och skrev låtar, vi vann och vann och skrev bäst låtar, och hade roligt).
Ibland frös isen nedanför vårt hus i Borstahusen och ibland föll snön och vi skottade och snörde på oss skridskorna och en gång sköt Hans en puck i huvudet på mej och vi blev ovänner (en ganska kort stund).
Jag var något yngre men jag upplevde det som att jag var med.
Det är ganska lite som jag minns av min barndom, jag vet inte varför. Jag skulle kunna säga att det var för att jag inte var lycklig, att jag kände en oro och dödsångest, att jag var rädd för att mina föräldrar skulle skiljas, att jag längtade efter något annat, men det är nog inte sant, eller sant, men bara en del av något större.
Jag kommer ihåg när jag cyklade och drömde på väg hem från skolan och krockade in i en bil som det satt en gubbe i, hur arg han blev.
Jag kommer ihåg spänningen, skräcken, friheten av att skolka från skolan.
Jag kommer ihåg en sorts hemmahörande men främmandeskap.
Och jag kommer ihåg när de spolade vatten på landhockeyplanen och det var en sån kall vinter och isen blänkte på gatorna och jag åkte skridskor hela vägen hem till Övre gatan, och jag minns somrarna med kojorna och flottarna och mina föräldrar var en sorts havsnära nybyggare innan det blev riktigt dyrt och fint.
Jag minns med tacksamhet en trygghet, en trygghet att få vara tryggt otrygg, friheten att få tvivla.
"Nu har vi kommit till Staden i vinden", sa jag till flickorna när vi klev av tåget i Landskrona med morötter, clementiner och äpplen i magarna, men ganska hungriga ändå. "Är det farfar därborta", sa jag och nickade mot vinden mot det låga solljuset mot parkeringsplatsen. "Ja", sa Elsa. "Såhär mycket blåser det inte i Malmö va", sa pappa, "välkomna till Staden i vinden", sa han och vi satte oss i bilen och körde en kringelkrokig väg mot Borstahusen, "vi ska kolla Fia och Martins soptunna, så att den inte har blåst omkull, de är ju bortresta", sa han och körde på Öster och: "vid den dammen har de dödat sexhundra råttor", sa pappa, "oj, där får man inte köra", och det blev fler kringelkrokar och: "tänk, alla husen i detta kvarteret var en bilfirma förr, nu är det helt tomt" och där var dammen igen, "tänk, sexhundra råttor, nu får man inte mata fåglarna, det blir för många råttor", sa pappa och nu hade vi åkt förbi gamla Posten och ner längs Artillerigatan och nu Strandvägen och: "titta nu på havet, det är helt vitt", sa han och vi kom till min systers hus och soptunnan var tömd och jag rullade in den i ett litet prång och sen rullade vi nerför den lilla backen och var framme hos mina föräldrar där vi fick smörgåsar (eller smörrebröd i Sveriges danskaste stad) och det skulle bli mörkt snart och jag tog på mej stövlarna och gick längs havet mot Borstahusens hamn och vinden tryckte på från väster, fuktigt salt och vita gäss på vågorna och gråa gäss som flydde lågt söderut i luften och: det här är inte storm, tänkte jag, det här är bara en halvfrisk januaridag i Staden i vinden som smeker mej vänligt (men småhårt) på kinden.
Det är den första dagen och det har tagit mej sju timmar att se klart Äta, sova, dö. Och innan det tog det något år innan jag kom till skott. Det var det värt. En utsökt film som med sitt allvar och sin humor får mej att tänka på alla de fina filmer från England, Skottland och Irland som jag sett under åren (senast Small Faces för några dagar sen). Som får mej att tänka och längta och vilja göra någon sorts revolution. Som får mej att tänka på året i början av 90-talet och Rolf Yrlid föreläste på litteraturvetenskapen i Lund, pratade om litteratur som realistiskt beskrev livet, som i bästa fall kunde få läsaren att säga: "nej! denna verklighet godkänner inte jag! det måste bli revolution! nu marscherar vi!" Tack, den goda litteraturen. Tack, den goda filmkonsten. Tack, musiken.
för lite mer än två år sen hade också snön fallit och jag kunde inte bara stå stilla, kunde inte bara gå direkt hem när jag hoppat av bussen, rökte en cigg och ville röka en till och jag var uppfylld av henne och lyssnade på The Fine Arts Showcase, Brother in black, igen och igen och igen fast att allt var så ljust, det ljusa livet, allt som kunde hända:
på andra sidan soffan
dagarna, livet vi dryftar
och slemmet längs hakan (när jag försöker somna)
som i skitårens dammiga kyffen
och du som har syftat
på vackrare bättre dagar
och mindre oroliga magar
och jag som också har snyftat
jag har en stickad kofta
som jag vill ge dej
värme, trygghet och ro
oss båda i gemensam tro
när du är alldeles nära
när vi är alldeles kära
kan jag bara känna livet
kan jag inte känna tvivlet
som man kanske måste lära sej att leva med
att vara född med en krokigt vass sked
Jag minns timmarna
i natten i Halmstad
livet som ett halmstrå
som ändå bara, förruttnas
vad du än låtsas
vad du än vill
sitt inte still
ett mantra sen
jag kan inte leverera
en sugande lera ...
... men du fick mej att stanna
vi kunde jubilera
min hand på din kloka panna
att ändå stanna
att vara samma, men ändå
några andra
som sprudlar ännu
inte mindre
jag slickar dina tårar
från kinden (och viskar)
en kärleksdikt från LA till Paris
här hugger vinden
och ge mej en kris
ge mej a reason to slåss
för på alla vis
ska jag ändå kämpa för oss
och det är lite mer än två år sen och snön har kommit tillbaka och gatorna är hala och livet är halt och jag hoppar av bussen i Limhamn (jag som nästan alltid cyklar men nu har vi gått in i punkteringsperioden men Windy bjöd ju på taxi in till stan) för nu har jag åkt buss igen och det satt en kille med låga strumpor och rakade ben nära mej men jag har stövlar och långkalsonger och jag tänder en cigarett till (jag som inte röker men jag måste ha något) och jag går och går och går och (vare sej jag vill det eller ej) så kommer det ett nytt år.
italienska bok: stål, silvia avallone
amerikanska bok: de fria, willy vlautin
svenska bok: kafkapaviljongen, tony samuelsson
felfria bok: twist, klas östergren
träffande sång en av de sorgliga dagarna: for the good times, perry como
tråkiga trend: kvp-kulturs nedläggning, hd:s sammanslagning med sydsvenskan, hotet mot kulturtidskrifterna, det allmänna förstärkta ointresset för de tankar och funderingar som är grundligt tänkta och förankrade (de ytliga dumskallarnas segerjubel)
novell ur en roman: hål i hösten
idioter: (nä, jag orkar inte, all min kraft dras ur mej när jag börjar hata de som hatar, skäms, bara, skäms på er! ni vet så klart inte vilka ni är, men jag hoppas att andra ska fortsätta berätta det för er, kunnigt och nyanserat, och jag vet att det är som pappa brukar säga: "man kan spotta på en sten tills den blir våt", och det kan verka tröstlöst, men till slut, ihärdigt ihärdigt, blir den stenen våt, och ni smulas ner och sönder och försvinner, förhoppningsvis långt innan nästa paket idioter hinner levereras)
förlust: jan bill
förlust (2): birgitta stenberg
förlust (3): ronny carlsson
stövlar nu när kylan försöker tränga sej in: de jag ärvde av jan bill
indie mainstream småländska låt från skåne: bygdens son, sylvester schlegel
svenska shlager: himlen som du drömmer om, anders wendin
vad liten den var ändå, efter all denna väntan, alla dessa år (och vad likt småland öland var): ölandsbron
godaste pizzan (någonsin): södviks bageri, öland
(dator)räddare i nöden: windy
öppet arkiv: babels hus i bäddsoffan
svtplay: historieätarna i bäddsoffan
bar: korvbaren i sitges (där min spanskförståelse nådde oanade höjder, den unge mannen som berättade om en kusin som drev pizzeria i strängnäs och atletico som slog ut barcelona ur champions league)
restaurang: fusion i fuengirola (så fint vi hade det med den vänlige indiern som hade en släkting som väl också drev pizzeria någonstans i sverige)
bonusbad: blåsiga oktober i borstahusen
skräckförtjusta bad: i de vilda vågorna i fuengirola
badutflykt: stilla utanför hallands väderö (hur vi stod på armar)
kvinnor: anna, anna, elsa, gunilla, johanna
härliga stund (när fantomen går på stadens gator som en enastående man): författarförbundets uppläsningskväll hos poeten på hörnet (där jag träffade fina människor och fick känna mej duktig och bra)
ännu härligare stund: ögon mot ögon i en sällsam sekund, när vi inte vet något om det som var innan eller kommer efter, bara här och nu
Det är en grå tung höst som jag cyklar i, som blir en grå tung och regnig vinter och jag tar till mina trötta sista krafter (och det börjar givetvis regna) och min sista kvarvarande gnista (och det är givetvis motvind) och någonstans känner jag: jag har gnistan, jag har kraften, jag vill ju (men vissa nätter jag vaknar i är inte sköna och jag brukar säga till barnen när de är ledsna: "tänk på något bra, tänk på något kul som ska hända, något du kan se fram emot" men det kan vara så jävla svårt att hitta det där ljusa) stråla men strålarna kan träffa brännande farligt och göra ont.
På åttiotalet skickade Rickard och jag blandband till varandra mellan Husqvarna och Borstahusen. Det var inspirerande. Vi var tonåringar och öppna och nyfikna och jag var ett år yngre och kanske tristare och mer mainstream. Rickard läste engelska poptidningar. Jag drömde mej in i Dan Hylanders sjuttiotalsvärldar. Det var också dagar av Prince och Purple rain (och Bodil Malmsten, Lena Nyman, Moster Lillie) och jag bytte skivan efter den (Around the world in a day) mot Born in the USA på Sunes (Håkans) studentfest och dagen efter var jag caddie åt storebrorsan Sune (Magnus) på Söderåsens golfbana och hans tjej var med i bilen och jag var femton år och det hade varit en sen natt och det var en tidig morgon men jag var ung men hon vevade ner rutan för att det luktade så mycket alkohol och mitt hår stod rakt upp och Sune kallade mej punkare och jag tyckte att det var så coolt (dagarna utan skam och utan trötthet, ungdomens styrka och onyanser).
Vi lyssnade så klart på Ebba Grön men från det sista albumet var det ju Uppgång och fall, Flyktsoda och Die Mauer som gällde, Heroinister och kontorister. Så när Rickard skickade ett band (med sedvanliga kommentarer kring låtarna) som innehöll Musketör var det som en nyupptäckt, en renässans, vilken låt! holy smoke! så cool! så kul! så ... herregud ... det måste ju vara en av världshistoriens sämsta låtar av ett kreddigt band. Stry brölar och de andra Ebborna brölar och texten är som en rimlek på dagis eller hos kvasipoetiska töntars sällskap (och ändå kan jag andra dagar i annan stämning tycka att: jo, det sägs något, jo, det är smart och klatschigt men ... nej).
Ja ja, Stry är en legend och jag tycker verkligen om hans inställning och flera av hans låtar MEN det finns en anledning till att Thåström är stjärnan: Han har helt enkelt skrivit och framfört så många fler bra låtar så mycket bättre (för att nämna ett program där jag tycker Stry borde delta och fixa lite välförtjänta stålar).
Det varnas dagar i förväg och tågen ställer in i onödan i förebyggande syfte, inte för att det har hänt något, men det kanske kan hända i denna ängsliga tid. Och public service blir krämare och det rapporteras om innan stormen: "här håller vi visst i hatten, damen, jo jo". Och nu cyklar jag i stormens öga i sydväst och denna storm ska bombardera och spränga från sydväst just nu i denna sekund, men jag håller fast i styret och lyssnar på Olle Adolphson och tänker på en tjej eller kvinna som jag vill hålla hårt när stormen ryster och skolan skickar mejl om att vi ska hämta barnen tidigare, stormen stormen! och kyrkan ställer in körens luciafirande som om det vore syndafallet, och visst blåser det, men vadå, jag är uppväxt femtio meter från Öresund, det blåser, ja, det blåser, men jag cyklar tämligen obehindrat i min havsnära del av staden där infernot ska grassera. Vi kan cykla, vi kan gå, vi kan hämta vår beställda sushi och pizza, inga takpannor i våra huvuden, ja, vattnet är lågt när det blåser söderifrån, bort från Öresund och det gör min pappa lugn för han har ju byggt en låg mur sen sist och vi klarar det. Varningarna är bara snabbt förbiblåsta floskler av onödig ängslighet.
Men det riktiga hotet, bryr vi oss inte om, det som kommer från högern och brunhögern, de slugt äckliga sverigedemokraterna och deras korkade väljare (det är klart att vi för en politik som tystar medier som inte talar vårt språk, kulturtidskrifter ska stängas, minoriteter ska förföljas, olika ska registreras, i vår demokrati ska bara utvalda medlöpare lyssnas på, men! sluta! herregud! människor! det händer igen! det är fascismen som tar sej in, tränger sej in i så fort du lämnar en spricka av tvivel på vad som är godhet på vad som är sanning, de tvättar dej smutsig igen, lurar dej, nya ord men samma ondska). Nä, de tydliga farorna sopar vi bort, anser vi vara osmakliga, "inte ska man kalla rasisterna för rasister" och i Norge tvingar den brunhögra regeringen SAS till tystnad, det är dit vi är på väg, sd säger det öppet: "vi ska censurera pressen", det smakar skit i min mun och du kan fortsätta säga att det blir aldrig så igen och jag kan berätta den där vitsen (och låtsas att inget är på allvar) som jag brukade köra på nittiotalet när nyfascismen var ett nydemokratiskt skämt och det fanns en uppfinnare som hade (och ursäkta min osvenska franska) uppfunnit en kaka som smakade kvinnligt könsorgan och hans kompis provade och spottade: "den smakar ju skit." "Ja ja, men vänd på den." Lika dålig och osann nu som då. Det är allvar!
Jag läser en artikel om en veterinär i Landskrona och minns hans storebror.
Jag minns hans läderslips och midjekorta skinnjacka och leende och röda hår.
Jag minns att vi inte var perfekta för varandra men att vi tillsammans kunde
öppna dörrar som längtade efter att öppnas. Det är mer än tjugofem år sedan han
dog. Vi spelade först hockey och fotboll tillsammans. Sen hamnade vi i samma
ekonomiska gymnasieklass där vi led av samma ointresse som ledde till samma
okunskap. Vi var olika men samma, led av att ha hamnat på ett ställe där vi
inte trivdes, där vi inte vill vara. Vi led möjligen av en känsla av att vi
måste vara här, vi måste göra detta, det krävdes av oss utifrån, uppifrån,
whatever. Vi som inte platsade bland teknisterna, naturvetarna, humanisterna, vi
som bar ett mörker (jag gjorde det i alla fall, jag tror att han gjorde det
också) men skrattade bort det utåt i den glättiga delen av 80-talet där våra
äldre kompisar pratade om yuppies som något stort och eftersträvansvärt medan
jag nynnade på Björn Afzelius.
Hela vår vänskap byggde på att skratta oss iväg,
bort från korridorerna. Sexton sjutton år, Köpenhamn och Helsingör, dricka öl
och röka cigarrer, frihet som vi såg den.
Jag fick nyligen igång min
vhs-spelare och såg dokumentärfilmen vi gjorde som ett arbete i skolan, En dag
på Tuborg. När andra var fyra fem i grupparbete och besökte föräldrars eller
föräldrars bekantas företag i Landskrona eller däromkring, åkte han och jag och
Windy till Köpenhamn och Tuborg (via Malmö eftersom vi inte fick ledigt från
skolan för att hinna med färjan från LA) med en lånad videokamera för att
inofficiellt ha Tuborg som fadderföretag som skulle berätta för oss om den
ekonomiska verkligheten från A till Ö (men mest för att få ta på den där doften
av frihet). Vi hade inte kontaktat Tuborg innan vi for, vi hade tänkt ta den
guidade turen och efteråt, vid provsmakningen, skulle vi ställa några frågor om
ekonomi, marknadsföring och sånt.
När vi kom fram var det stängt.
Nästa fredag
skubbade vi från skolan och tog färjan från Landskrona (och det var blåsig höst
och jag hade en oinkopplad mikrofon och peruk och fårskinnspäls när vi spelade
in en sorts nyhetsrapportering från Dana Scarletts övre däck) och gick den
guidade turen och snackade lite med en guide som inte fattade vad vi ville veta
och vi fattade inte vad han svarade (vi spelade in mycket av detta och jag
minns hur svårt det var att få ljuset ljust, jag minns gubben i souvenirshopen
som snackade och snackade dansk, och sketcherna vi gjorde som blev poänglösa
för att vi inte fattade att videokameran drog tillbaka någon sekund när man
stoppade).
Senare det året ordnade vi en fest, en Dansk afton i en hyrd lokal. Vi
serverade (äkta danska) pölser och hade ölhävartävling med öl som vi smugglat in från
Helsingör, tre turer och några skåp på gamla ångfärjestationen i Helsingborg.
Vi åkte fast i tullen (sexton eller sjutton år) någon gång men fick ta med oss
ölen ändå och det måste alltid finnas en spänning i friheten (och jag led av en
grav dödsångest under den här tiden, inget var värdefullt men jag var ändå
livrädd om livet och livet var hemskt och det var väl bara medelklassungarnas
patetiska risker vi tog, men det var något som kändes, något som fick ett sorts
liv att spira i bröstet, vad som helst för att det skulle kännas, brännas och
några år senare körde han sin motorcykel och det slutade med olycka och död vid
alldeles för ung ålder).
Och jag läser en artikel om en veterinär i Landskrona
och jag minns hans storebror och får igång vhs-spelaren och ser oss unga och
kanske vilda och jag ser in i våra ögon och jag vet inte om det är för att jag kanske har delar av livets facit i hand: men jag ser en smärta och en sorg, men
jag känner en saknad.
Det var väl 2004 när L.T. Fisk och jag körde vår show i Kulturmanegen i Magistratsparken under Malmöfestivalen. Hans långsamma sånger, hans särpräglade röst, som plågade noveller med omkväden och en alldeles egen stämning. Och jag som läste ur den nyligen utkomna Och fortsätta vidare bort, "den sorgligaste bok jag någonsin läst", som någon recensent skrev och Kulturmanegen var ett cirkustält och vi framförde vår cirkusföreställning och i Kvällsposten dagen efter skrev Joel Eriksson uppskattande men påpekade att det var "inget för kräsmagade" och det var nog sant även om vi väl mest tyckte att vi skrev om livet som vi upplevde det. Men i förra veckan stötte jag på en nyutgiven bok på bibblan i Limhamn, ett ganska fult omslag, mjuka pärmar utan flikar, Ormfesten (på engelska 1976) av Harry Crews, den första av hans böcker som givits ut på svenska, av det för mej okända Tristero förlag. Harry Crews var också okänd för mej men jag förstod direkt att detta är en bok på min hemmaplan, inget för kräsmagade, inget för dem som skyggar när mångas verklighet bankar på dörren och vill komma in (här kan vi igen prata om tiggare som borde vara osynliga eller hungriga nån annanstans). Ormfesten utspelar sej i staden Mystic i Georgia och det är också en sorts cirkusshow med excesser i verkligheten, groteskerier, djurplågerier, kvinnoplågeri, ormplågeri, människor som är plågade av det riktiga livet som de ändå vet att de inte kan fly ifrån, droger och (framför allt) sprit för att överhuvudtaget uthärda. Hårdkokt underhållande om du inte är alltför kräsmagad (och en perfekt present för mej som läst Bukowski och Fante i över tjugofem år och de senaste åren lärt känna författare som Willy Vlautin och Daniel Woodrell). Det är bara att hoppas att Tristero (eller någon annan) fortsätter utgivningen av Harry Crews på svenska.
Jag vaknade och somnade igen (och vaknade och somnade igen) och vaknade och gick ut med den vita hunden och nu är det mest lera under löven som fallit i den vackra allén nära kyrkan, men hon vänder sej på rygg ändå, hunden, så lycklig av luft och idag är det ljus i himlen, det gråa har dragit sej tillbaka. Och jag låser dörren sen och cyklar först mot Värnhem (över de vackra färgerna i träden och på marken på Kungsgatan) och sen vänder jag uppåt söderut, Nobelvägen i Malmö, Norra Grängesbergsgatan och jag bodde nästan här förr (på Brobygatan 8 och det var 1994 och min bror hade köpt en hamburgare innan han kom och hälsade på den kvällen, den svartvita teven, skrivschemat som hängde på väggen vid skrivbordet, så att jag ordentligt skulle kunna göra klar novellsamlingen som blev min korta debutroman) och det är så längesen, återupptäckt under höstens cykelturer. Bosniska gatuköket. Slitna trasiga bilar. Slitna skyltar och nya skyltar som ser slitna ut. Fascinerande Albert och Herbert-miljöer, fast idag i Malmö i den nya tiden, allt som alltid förändras. Och jag cyklar mot Ystadsvägen och ner mot Rasmusgatan och här är graffitihuset och här bor de unga människorna nu och jag minns Ystadsgatan när Janne och jag bodde där, när vi var de unga, när vi köpte den frusna kycklingen som aldrig tinade och ... den frusna kycklingen som aldrig tinar ... det är livet, min vän, det är allt som förändras, det är inte andra som tar över, det är vaktposterna som byter plats medan du stiger upp eller ner och blir vacker skit eller ingen skit.
(... håller på med den här boken och den blir nog bra, men det tar ett tag innan den dunkar på bokdiskarna, det här kapitlet läste jag på Poeten på hörnet för en månad sen när Författarförbundet hade litteraturkväll, så det är redan ute i offentligheten, på twitter, youtube, Itunes, "alla" pratar om den och det fantastiska framförandet, everywhere, så jag faller till föga, viker mej, alla vill läsa, så varsågoda, mina trogna bloggläsare, håll till godo, denna dag som nästan är exakt nio år sedan mitt första blogginlägg presenterar jag breaking news, och var inte rädd, vill du köpa en av mina äldre böcker så hör av dej, jb23@spray.se, här eller fb.) Kapitel elva Tåget stannade och det var
ändstationen. Simrishamn.
Det var november och torsdag och Maria hade ringt sej sjuk och lämnat
Sonja på dagiset i Limhamn, sagt till Jack att hon måste iväg.
”Vart ska du”, sa han.
”Det är bättre om du inte vet, jag måste tänka.”
”Ska du träffa honom?”
”Jag måste vara i fred, jag måste tänka”, sa hon och det var sant, ”jag
vill inte att du ringer, jag måste tänka.”
”Jag önskar att jag slapp tänka”, sa Jack och först kom hennes
reflexreaktion: Du är patetisk och teatral, löjlig.
Sen tänkte hon: Det är sant, du måste ha ett helvete.
”Ja, vi är på olika ställen”, hade hon sagt och suckat, ”jag är ledsen,
Jack, verkligen ledsen.”
Simrishamn, blåsten. Det kändes som
sista tåget. Det var hon och inte många till som klev av, fiskare, bönder, sena
skolungdomar. Det var ändstationen.
Ingen väg tillbaka.
Hon tog ett djupt andetag.
Det var en annan vind, inte saltare men mer hav, mer fisk, mer vilt än
Öresund.
”Hey, hey, tjejen, hallå”, skrek någon av de störiga skolkillarna.Hon brydde sej inte, hade sina egna
tonårsproblem, trettiotre år, tände en cigarett. ”Men, tjejen, hey, din väska,
du glömde”, skrek killen igen, arton, kanske nitton, och sprang mot henne,
”hey, det är väl ingen bomb”, skrattade han och hans kompisar skrattade också,
”fast, det hade varit sjyst om tåget sprängdes, så slapp vi plugget imorgon.”
”Jag är lärare”, sa hon, ”tack.”
”Har du en cigg?”
”Visst.”
”Till mej också”, sa en av de andra killarna, så mycket yngre såg hon
nu, de var högst sexton, ”vi får inte köpa ut i den här hålan, alla vet vem vi
är.”
”Visst”, sa hon och gav dem hela paketet, ”ingen vet vem jag är ...”
Hon kände sej bombad och urblåst, när hon kom ner till hamnen och tog
ett djupt andetag vid den stängda kiosken och sillgatuköket, tände en cigg till
från extrapaketet.
Hon hade tänkt gå direkt till det lilla gathuset med det enda sovrummet
och kaminen i vardagsrummet med det låga taket. Hon kom ihåg när han studsade
upp i det taket, Jack, när han var glad var han så glad, så … jobbig.
Stephan var ju mer … mogen.
Hon gick på gågatan och affären var
redan stängd och hon var hungrig och det hade blivit såna dagar och kvällar nu,
utan mat. Hon och Jack med öl eller vin, cigaretter, chips och oliver. Eviga
diskussioner. Hårda ord och mjukare ord, sex.
Och det skrek i dem. De hade mer sex än någonsin. Oskyddat. Ge oss ett
barn till. Ge oss ett kärleksbarn som ska rädda allt. Han som tryckte sej in i
henne och höll kvar så att hon skulle stanna. Hon som lät honom göra det,
blundade och tänkte ofta på Stephan.
Och nu ville hon dra krokiga linjer raka. Telefonen surrade och hon
försökte att inte bry sej.
Jag måste äta.
Så hon gick in på krogen Måns Byckare och här hade hon varit med Jack.
Här satt de i våras och pratade, han pratade men hon sköt in, hon höll med, om
framtiden.
”Åh, vi älskar ju Österlen.”
”Ja.”
”Det är ju mycket billigare här än i Limhamn.”
”Ja.”
”Du kan säkert få jobb på en skola, gymnasiet, eller en folkhögskola,
spanska, alla vill lära sej spanska, vino”, sa han till servitrisen och
skrattade och servitrisen sa:
”Yes, do you speak english, red wine, white?”
”Red”, sa Maria och de och log mot varandra och pratade
vidare om att starta ett pensionat där han kunde spela på kvällarna, grilla
fisk. Och sen kunde de åka till Spanien på hösten och vintern. Där kunde hans
fingrar bli varma (och nu började han bli varm, ställde sej upp och pratade
högre och snabbare och hon tyckte att det blev pinsamt) och …
”... jag kan skriva helt nya sånger, underbara sånger, ärliga, och jag
kan …”, sa han, och han och han och han.
Hon då?
”Va”, ryckte Maria till nu, ensam på Måns Byckare ett halvår senare, så
annorlunda, när någon kom fram till bordet där hon satt.
Det var samma servitris som då, lite kortare hår, men det var hon.
”Vad får det lov att vara?”
”Öh, vino ...”
”Do you speak english?”
”Va, no no, sueco, äh, vad fan, nä nä, jag pratar svenska.”
”Jaha … jag trodde ...”
”Nä nä, jag är från Spanien, men min … min man är svensk, jo ...”, sa
hon och tittade snabbt på menyn, ”dagens fångst, vad är det?”
”Öh, vänta, jag ska höra”, sa servitrisen och gick bort mot baren där
det var halvöppet in till köket, bytte några ord med kocken och kom tillbaka,
”det finns lax ...”
Det var ett sånt vanligt fruset
laxblock som tinat i ugnen, burksparris och några gamla potatisar som pressats.
179 kronor.
Hon tog några tuggor. Det smakade inte illa, bara utan känsla.
Det hade kunnat vara gott en annan höstdag, som när hon var på väg hem
från jobbet förra veckan och det hade varit hon och Stephan och han hade lånat
sin gamla mammas gamla bil och kört ut på Lernacken alldeles nära brofästet och
de hade sagt det båda två: Vi behöver prata. Och han hade rört henne under hela
bilfärden från skolan i Vellinge och det var som elektricitet och hon längtade
så efter honom på riktigt och de kysstes och han rörde henne mellan benen, hett
eller klumpigt, hon brydde sej inte och hon svävade och njöt och samtidigt: Hon
såg sej själv som en bortskämd tonåring.
”Nä”, sa hon och de andades så hårt. ”Nä”, sa hon, ”vi skulle ju prata.”
”Jag kan lämna henne ...”, sa han.
”Bara så?”
”Jag har aldrig känt såhär”, sa han och han var femtiofyra och hans
sambo var några år yngre och de hade varit ihop i tjugotvå år, hade tre barn,
eller barn och barn, sjutton till tjugoett.
Så rörde hon hans handrygg och han smekte henne upp över brösten och
halsen och det var inte som att trycka på en knapp, det var som att långsamt
vänta på varmvattnet och hon ville vara tydlig, drog ner hans gylf och det var
bökigt och hon tänkte: bejaka! och hon bejakade tonåringen som aldrig hade knullat
i en bil tidigare.
Så kom hon hem och Sonja kom
springande och kastade sej över henne.
”Mamma mamma, pappa och jag har lagat mat, fisk! Lax!”, sa Sonja och
pussade henne och tryckte sin näsa in mot hennes hår, ”du luktar konstigt.”
”Nä, nä, det gör jag väl inte, men här luktar jättegott”, sa hon och
tårades, skämdes, Jack som nickade som kanske tack, tack för att du åtminstone
kom hem, och bara en halvtimme för sent.
Jack som försökte hålla tillbaka, avstå.
Jack som ville rädda dem.
Och det var exakt ett sånt laxblock
på krogen i Simrishamn nu, men lagat med mycket mindre kärlek och hon kramade
telefonen i fickan och hon ville ringa Jack: Jag försöker också rädda oss, jag
vill älska dej, men jag kanske vill älska honom också, jag vet inte, men jag försöker,
ville hon ringa och säga.
Men lät bli.
Hon ville bara ha ett glas vin till.
Och det var en vacker tallrik och en pappersservett som var som tyg.
Vinet var gott och dörren var öppen men hennes plats vid fönstret var skyddad
mot vinden. Hon åt en tredjedel och visste inte om hon skulle kunna äta mer,
gick de fyra trappstegen ner och ut och där fanns en filt och en gasolvärmare
och det satt ett par i sextioårsåldern, inbäddade i filtar och samtal, röken
från cigaretter och det snurrade oro i magen.
Rökte och gick in igen och servitrisen gick nära.
”Wasn´t it good?”
”Visst, blev bara så röksugen, tack”, sa Maria och drack sitt vin och åt
en tugga till, la ifrån sej besticken.
”Oj, just det, du pratar ju svenska, förlåt, det är så sällan jag får
prata engelska, jag vill jobba utomlands”, sa servitrisen.
”Jag var inte så hungrig bara, det var gott”, sa Maria och log och drack
ur, ”one more glass of red wine, por favor”, sa hon och log igen, ”gott vin”.
”Vi har vitt vin också”, sa servitrisen, ”många tycker att fisken blir
godare med vitt vin”, sa hon och Maria nickade och sa att smaken var ju som
baken och hon ville vara ifred nu, fick sitt vita vin och tänkte på historien
som Stephan berättade om den inbillade världsvane som kom till baren på The
Plaza Hotel i New York och skulle imponera på en kvinna: ”One whisky on the
rocks, please, with ice”.
Stephan berättade den i ett lågt röstläge, långsamt, eftertänksamt, sög
på orden som att det var en invecklad och svår historia, som att det var full
koncentration som var den enda chansen att förstå.
Hon log lite men skrattade inte.
”Alltså”, sa Stephan, ”Whisky on the rocks är ju en whisky med is”, sa
han som den lärare han var.
”Jaha, det menar du inte”, sa hon och hon böjde sej över honom och
kysste honom.
Jack hade också berättat den historien. Snabbare, ryckigare, med gester
och olika röster och medveten dålig härmning av det amerikanska uttalet.
Maria visste inte vilken version hon föredrog.
Det är ju hur som helst en ganska dålig vits, tänkte hon och gick ut för
att röka igen.
Vid bordet. Fjärde glaset vin höll på
att ta slut. Hon drack sej stark och kunde under en kort stund se hur både Jack
och Stephan satt och väntade vid sina telefoner, på minsta lilla vink. Känslan
av makt, känslan av att kunna knäppa med fingrarna och välja vilken hund som
skulle komma överlyckligt lydande.
Klockan var kvart i tolv och hon började bli rädd för natten och
ensamheten, ingen skulle kunna ta sej till Simrishamn vid den här tiden. Det
var sista beställningen. Hon bara nickade till servitrisen nu, så fick det bli
rött eller vitt. Hon sket i vilket.
Just då hördes ett swischande swisch och något som fladdrade som hon
knappt hörde, ett vingligt streck genom luften och över bardisken och in i
köket och kocken som säkert hade städat nästan klart, började svära, och det
fladdrade och pep och kved och det var en alldeles svart fågel och servitrisen
kom med ett glas vitt vin på en bricka och hon duckade och tappade brickan,
glaset, kraset.
”Milda makter”, skrek servitrisen och det lät så vackert, det lät så
mjukt och tryggt ändå, den stadiga skånskan. ”Milda makter”, sa servitrisen
igen, mumlade nästan, satte sej på huk och försökte sopa ihop de våta
glasskärvorna medan fågeln flaxade mer och mer stressat. ”Vi måste få ut den”,
sa hon och sopade och sopade och nu blöder hon snart, nu blöder hon snart,
tänkte Maria och det var väl fan det, att hon skulle tappa glaset, jag hade
behövt det nu, hon är en oduglig servitris.
”Man kan inte ha fåglar i restaurangen”, hördes det plötsligt, det var
det äldre paret som suttit utomhus. Det var mannen som pratade, med gäll
upprörd röst. ”Man får inte ha fåglar i restaurangen”, sa han och skakade på
huvudet och stod alldeles ovanför servitrisen, och hon blödde nu, sopade och
sopade, fågeln flög och flög, in i rutan, nafsade lite bröd från en korg, flög
in i köket, kocken skrek, fågeln ut igen, dunkade in i toalettdörren. ”Det är
inte meningen att ha fåglar i restaurangen, det är väl inget zoo”, skrek mannen
och servitrisen grät.
”Men ni satt ju ute”, snyftade hon, ”det är ju fullt av fåglar därute.”
”Ja, ute ja, men inte inne, det ska inte vara fåglar inne i
restaurangen”, skrek mannen och ställde sej vid bardisken och slog i den och
fågeln ryckte till ännu mer, Maria såg det bultande bröstet, det var som att
det skulle spricka, allt skulle spricka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
”Men för helvete! Håll käften”, skrek Maria, ”vi måste hjälpa fågeln, vi
måste hjälpa fågeln”, grät hon och sjönk ner över bordet och plötsligt blev
allt stilla och, stannade upp och det la sej ett lugn och fågelns vingslag blev
mjukare och långsammare, och den flög ut. ”Vi måste hjälpa fågeln”, hulkade
Maria och om man var en fågel, om man flög lite ovanför, kunde man se hur den
här hösten hade ätit hål i henne.