Sunday, November 27, 2005

Det var en mycket vacker morgon över Öresund idag. Min dotter och jag sov i samma säng i mitt gamla pojkrum, Johanna var i Båstad på tjejträff. Elsa sov fortfarande när jag drog upp rullgardinen i samma rum som jag längtat och längat i för tjugo år sen. Köpenhamn!! Iväg!
Sen promenerade jag in till stan, Landskrona, längs havet, och fick äntligen Landskronaboken levererad. Senare satt vi (några av författarna till boken) och signerade, först på museet och sen hos de två bokhandlarna i stan. Jag har skrivit mitt namn 180 gånger, min autograf. När jag gick en termin på lärarhögskolan i Jönköping 1989 tyckte min handledare att jag borde ägna en stor del av min tid till att lära mej skriva vackert. Inte så. Vackert så att barnen skulle kunna läsa på tavlan. Min handledare var religiös, jag var tvivlare. Jag frågade om hon verkligen var rofylld inför döden som jag själv var så rädd för. Ja, svarade hon. Det har inte än gjort mej helt lugn, men det var en hjälp på vägen. Jag söker och strävar efter en tro som kan ge mej ro,
Jesper Svenbro. En högt uppburen POET, forskare på universitet i Paris. Mottagare av flera pris. Idag när vi signerade Landskronaboken träffades vi för andra gången, träffades som: hallåja, hur är det? Han skulle kunna vara vem som helst, en arbetslös gammal svetsare från varvet. Whatever. Det är en komplimang. Han lämnade Landskrona för fyrtio år sen, han har aldrig lämnat ändå.
Det skulle kunna vara vilken stad som helst, kärleken till sina rötter. För mej är den staden Landskrona.

3 comments:

l.t. fisk said...

Hej Jonas. Du skriver fint. Även på bloggen, passar sig, det flyter. Jag kommer ihåg dig redan från högstadiet. Du hade sålt en essä eller en uppsats som det hette på den tiden till en golfkille, jag har tappat hans namn, han blev Anders Wallstipendiat och var en av de falskaste människor jag visste vid den tiden. Nu är han säkert en ärad familjeman. Det brukar man bli. Men i alla fall. Du hade sålt en uppsats, jag tror att den handlade om Ulf Lundell, och fast att jag i mitt rättvisepatos tyckte det var fördjävligt att denna snubbe köpt en uppsats, för han var ju vidrig, så var jag lite avundsjuk för att han kände dig och för att Anders Wallstipendiaten - han hette nog fan Anders han också - talade om dig som begåvning, att du skrev så jävla bra också vidare. Ja. Redan då var jag avundsjuk på dig. Du hade på något sätt redan satt din roll. Lite apart, vid sidan av alla, men ändå accepterad av flerparten. Jag hade ingen roll alls. Åtminstone kändes det inte så. Så var det. Men,det var roligt att skriva. Och min hemstad, det är nog fan också Landskrona. Men jag kände mig aldrig riktigt hemma där. Även om jag älskar skiten.

l.t. fisk said...

Från Johan, L. T.

Jonas Bergh said...

Ojsan. Hade jag gjort det, det minns jag inte men det kan tänkas, man måste ju överleva, vara om sej och kring sej. Jag vet vem du menar, han är militär. Så får vi dra våra egna slutsatser av det, min vän.