Tuesday, January 24, 2006

På väg till kliniken - På riktigt

När jag var trettioett år i början av 2001 gick det aldrig mer än tre timmar utan att jag var tvungen att få i mej alkohol. Varje dag, hela tiden. Varje dag var att få tag på alkohol, pengar. Jag var väl ganska svullen, gick rätt så dåligt, cyklade bra men hade svårt att få upp benet över ramen. Lättare med min frus kvinnocykel. Jag krängde skivor, ringde förnedrande telefonsamtal till vänner och familj för att få låna stålar. Gjorde förnedrande saker för att få krita öl.
Men jag var fortfarande ganska ung, ganska charmig några timmar om dagen när jag var ute i offentligheten. Resten av tiden var jag hemma eller på mycket suspekta krogar kring Möllevången i Malmö. Men jag tor mej runt. Hade jobbat som redaktör och hade fått ett stipendium, men allt var slut i januari 2001. Jag och min fru åkte till Teneriffa, min mamma betalade en del, trodde att det var bra att komma bort. Jag vet inte. Jag minns inte så mycket av resan. Minns att en flygvärdinna gnällde på min medhavda groggflaska på hemresan.
Jag åt inget. Jag har lappar kvar som min fru skrev till mej: "Du är så dålig och jag är så ensam. Jag går ner till havet." Jag visste att hon mådde dåligt. Jag visste vad det berodde på, men jag kunde inte göra något.

I Malmö i mars såg jag en annons i Sydsvenskan, gratis rådgivning. Jag hade aldrig tänkt supa ihjäl mej. Jag hade varit medveten om att jag var alkoholist sedan jag var arton eller nitton. Jag satt på kåken för rattfylla när jag var tjugo.
Jag ringde och beställde en tid, som jag sedan missade. Men jag gav mej inte, jag skulle dit. Det var ingen som tvingade mej. Jag peppade inte mej själv, men någonstans inom mej kämpade någon som sa att nu räcker det, Jonas, nu gäller det att visa att du vill leva. Min kroppvar blåmärken och värk. Min avföring var rinnande, min mage var ständigt tom på fast föda. Jag fick min mamma till att köpa multivitamintpiller som jag svalde ner med apelsinjuice till ginen, lite vitaminer. Jag var rädd för att dö, en oerhörd skräck som bara kunde botas med det som snabbare dödade mej. Jag åt salt godis för att binda juicen i ginen i kroppen, så att det inte bara skulle falla igenom mej.

Den femte april träffades jag och Johanna på Bullen, hon drack kaffe och jag öl. Vi skulle till Aldro för den där rådgivningen. Jag var mycket rädd, drack. Men en alkis dricker inte fort, det är för mycket tomrum som ska fyllas.
Men vi kom dit. Men jag fick inte stanna. Jagvar för dålig.
"Du måste till Alkoholakuten", sa kvinnan, den gamla alkisen, som tog emot oss. Hon var rädd för att jag skulle få dille, jag var väldigt nära. Rädd att min lever skulle brista.

"Jag vet inte", sa jag till Johanna sen, och vi åkte till krogen Nyhavn vid Möllevången där jag drack mer öl, Johanna mer kaffe, jag ville få henne till att drickaa öl, men hon vägrade. Vi träffade poeten Paul Nilsson som i alla fall drack öl. Jag beräkttade, han var orolig. Hjälpte Johanna att få mej att dra till Alkoholakuten. Och jag ville ju, men var så jävla rädd, jag visste inte hur det livet skulle se ut. Alkohol var mitt liv.
Men vi kom dit, in i ett rökigt väntrum och en skäggig man som skrek med armen i en plastpåse.

"Okej", jag stannar sa jag till den kvinnliga läkaren, till sist. "Men jag måste ha piller"

3 comments:

Jonas Bergh said...

När jag skriver varje dag menar jag dygn. En dag var två eller tre dagar, det flöt ihop. Grogg eller öl nedanför sängen eller vid soffan, var jag nu sov.

Anonymous said...

fortsätt såhär. jag är ganska säker på att du kommer kunna skriva hundra olika texter om just den här dagen. om just det här beslutet. och jag kommer att läsa allihop.

keep up the good work. nu ska jag gå till biblioteket och se om de har någon av dina böcker.

hälsningar joakim

Anonymous said...

Ja, det är intressant. Jag har en officiell verion, min egen officiella version. Men jag funderar fortfarande på vad det var som gjorde att: just den här dagen ... Eller: Varför just att jag brydde mej om en sketen annons i tidningen. Såna annonser som jag struntat i flera gånger tidigare.
Jag vet ju, jag kunde inte komma längre. Jag hade bestämt mej många år tidigare för att inte kröka ihjäl mej.
Men en dag gjorde jag slag i saken och sökte hjälp. Det finns så mycket jag vet varför. Och annat inte. Dom dimmiga dagarna, foggy days, som göteborgarna sjunger.