Monday, January 02, 2006

Down and out i Svalöv och andra bonnhålor.

Jag hade en svart secondhand-kavaj och svarta byxor, minns jag. Jag minns också att Miriame Björkhem kommenterade att hon och jag och en snubbe till som hette Magnus var dom enda svartklädda. Skrivarlinje, alltså. Det köret. Jag var nyss tjugofyra och äldst.
Det blir mycket alkohol, en del knark. Det finns en massa snack om sånt. Att när man skriver om det så romantiserar man. Sånt bullshit, ofta. Jag kan inte skriva om orientering och blåbärssoppa. Det handlar om att skriva bra. Det finns alltid idioter.
Som Bukowski, om man nämner hans namn så är man en runkande buffel. Ser du inte tårarna? Ser du inte verkligheten?

Det var många tårar som ingen såg i Svalöv, på Skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Jag lärde mej mycket om att skriva, det andra kunde jag redan. Det var ganska turbulent. Jag och Titti Persson och Katarina Danielsson har gett ut böcker efteråt, på samma förlag dessutom, vad nu det betyder. Miriame och Anna P har varit med i Gedins Gruppantologi. Jag träffade Johannes och hans brorsa innan jul, för första gången på tio år, han hade kortare hår och var fortfarande min storebrorsas första tjejs kusin. Han höll på med en roman, sa han.
Det var alldeles för mycket första friheten efter att ha lämnat föräldrahemmet över Fridhem för att kunna jobba tillräckligt mycket. Jag har varit ambitiös med fyra saker i mitt liv: spela golf, skriva sånger, skriva böcker, och att supa. Det blev mycket supa på Fridhem, och jävligt många slarvfärdiga manus som skickades till förlag och tidskrifter. Mycket ångest när en barnslig tjugofyraåring blandades med den ganska härdade och redan alkoholiserade tjugofyraåringen, med leendet och den stora flabben. Spraydeodorant när vi rökte brass på den alkohol- och drogfria skolan- Eller hur, Anna och Anna, Micke?

Jag kom in på Skurups skrivarlinje året efter. Blev antagen till Gedins förlags Grupp 94 (årligen återkommande sen sextiotalet, först utgiven av W&W, sen av Gedins, och nu lite omvandlad till Debut-antologin). Jag bodde tre veckor på internat i Skurup, sen kände jag att jag var färdig. Jag ville arbeta mer. Flyttade till Jenny Wilsons gamla lägenhet på Brobygatan i Malmö, åkte med nyligen debuterande Niclas Nilssons bil till Skurup på morgnarna. Var tillsammans med den förra flickvännen igen (även om det tog slut igen. Nu är hennes dotter kompis med min, min fru och hon är goda vänner och vi umgås mycket i Malmö och Limhamn, så kan ett lyckligt slut se ut.)

Jag lärde mej mycket och skrev många viktiga saker där i Skurup. Kom med i Grupp 95 också (jag och Uffe och Bodil)Maria och Bosse var fantastiska lärare och vi var några stycken som blev goda vänner, även om det är brutet nu. Jesper och Niclas, Moa, Jack och Karel som fortsatte andra året. Den fantastiska Pragresan när Bosse frustade runt tidigt på morgonen, "nä, nu börjar det bli dags för vår första öl", sa han vid tiodraget när vi kutat runt i det litterära eller filmiska Prag. Aldrig högtravat, alltid intressant, detta som aldrig tog slut, Bosse som inspiratör och pratmakare. Eva Kanturkova. Och Karels farbror Jiri Mencl som gjort den fantastiska tågfilmen, men han var död.

Mirja Unge gick första året på Skurup, henne träffade jag på bokmässan i höstas. Eva-Maria Liffner deltog inte, men gick i klassen, en tyst kvinna.
Det saknar jag ofta, deltagandet, alla som älskade skrivande och litteratur, hjälpte varandra framåt. Alla dom andra, dom som skaffade baskrar och sökte inspiration istället för att jobba sej till den, saknar jag aldrig. Dom träffar jag i olika skepnader fortfarande, dom som snackar på fyllan. "Ring mej i morgon, skicka manus, så ska jag kolla", säger jag. Tomt i telefonen och brevlådan.

Det blev tomhet i Malmö sen, efter två år i Skurup. Lång brevkontakt med Bonniers och alldeles för mycket tid. Alldeles för många att låna pengar av, och andra grejor, diarré i Paris.
Jag återkommer ...

3 comments:

Anonymous said...

Jag är verkligt fascinerad av din förmåga att leva dig tillbaka i tiden. Det är kanske efterkonstruktioner, en del. Man minns gärna med ett romantiskt skimmer är det inte så? Men ändå! Jag gick själv på Fridhem, året före dig. Glöm inte att se framåt, Jonas! //H (http://heroine.blogg.se/)

Jonas Bergh said...

Man ska inte glömma att se framåt, jag glömmer inte det, min fru tycker att jag drömmer framåt och kommer med förslag alltför mycket, hon vill att jag ska lugna mej lite. Det är viktigt att se bakåt, för att lära känna sej själv och andra, så att man kan bli bättre i framtiden, tycker jag. Jag skriver ju inte om allt på den här bloggen. Men okej, idag har jag beställt tre flygbiljetter till Sevilla. Ska hinna med en trip till Spanien innan dess också. Jag pratar med folk om två bokprojekt där jag ska vara redaktör om allt går i lås, snokar efter pengar. På måndag börjar Elsa på dagis igen och Johanna börjar jobba efter jullovet, vilket innebär att jag får vara ensam hemma hela dagarna och skriva på min (fan också) tillbakablickande roman.

Jonas Bergh said...

Visst blir det ofta ett skimmer, hur surt och jävligt man än föröker beskriva något, så kan man längta dit eller tillbaka.