That´s the way it always been

En annan gång ska jag berätta om hur det delvis går till i den stora förlagsvärlden i den lilla stad som Stockholm är. Den stad som (med tindrande helsingborgsögon) ser sin egen navel lysa. Som undviker att se att det mesta händer någon annanstans.
Men min novellsamling har högst prioritet.
Romanen ligger och juckar i sin graviditet i mitt huvud, på handskrivna blad och i min dator.

Och sen, idag, kom det andra fram. Det som jag känt. Det som jag saknat. Deckaren.
Och, nej! Ingen stendöd illitterär tegelsten. Utan en hyllning till Dan Turéll. Eller, i hans anda. Och, ja, jag satt i Köpenhamn.
Smått jovialisk samhällslitteratur med ett mord eller två. Med ett glas eller två. Med stereotyper. Som Seinfeld. Som whatever. Fast mjukare. Fast råare.
Första korta kapitlet. Första boken i en serie. Mord i Borstahusen:

Det fanns spår i sanden vid den gamla bunkern. Per Albin-linjen. Min farfar brukade berätta om kriget. Han brukade berätta om Spanien.
”Tänk dej, Dan, vin rött som blod. Ur tjurpungar”, brukade han säga. ”Vad skulle man göra ... Blunda och dricka bara.”
Det fanns spår i sanden norr om Landskrona, just norr om Borstahusen. Just söder om Sandbergen där jag bodde.
Jag brukade gå den vägen. Kaffe och en liten snaps i det vita köket. Vattna rosorna som klängde mot dom vita väggarna. Upp mot det röda taket. Alltid jeans, skjorta och kavaj. Nu var det vårvinter och vind. Jag fick ta en lammullströja ockå. Och halsduken. Och mössan i rött som min mamma stickat. Allvädersstövlarna som jag hamstrat tio av när byggvaruhuset hade utförsäljning i trakterna kring Glumslöv.
Jag nynnade på en ny sång och såg spår i sanden. Alla dessa sånger jag skrivit, till reklamfilmer och tramsiga reklamjippon. Så träffade jag en gång mitt i prick. Kärlekens vita snö sjöngs in av Björn Skifs, låg på Svensktoppen i sextiotre veckor. Bröllop, dop och begravningar. Samlingsskivor. Jag kunde ta det lugnt. Pengarna trillade in.
Varje dag samma promenad med bagen och fem klubbor. Längst ner där stranden mötte havet, Ven och Köpenhamn på andra sidan. Bort till golfbanan där tallarna lutade med västanvinden. Min pappa brukade prata om västanvinden.
”Tänk ... Dan”, brukade han säga när vi satt i lä i hans trädgård. ”Jag fick bygga ett helt hus till bara för att kunna sitta ute. Men vad gör man inte ...”
Spåren i sanden just där jag brukade svänga in till golfbanans mest norrut belägna hål. Jag brukade inte spela hålen som det var tänkt. Jag gjorde som jag ville tidigt på morgonen innan dom riktiga golfspelarna nådde ut hit. Tian, trettonde, fjortonde och femtonde var min värld. Jag skapade mitt eget liv med flera bollar och få klubbor.
Just där tallens skugga brukade slå i april när jag var på väg hem, låg kroppen. Spåren i sanden. Två som hade gått dit. En som hade gått tillbaka. En som låg stilla på magen med bara avslutade dagar kvar.
Jag plockade fram min mobiltelefon och ringde polisen.
Det var väl en satans morgon till att bli förstörd, tänkte jag tyst och skamset.