Monday, September 08, 2008

Den förbannade döden

Det var i Stehag på den tiden, 1998. Jag kom med en vän i en bil, fick se min alldeles första egna lilla roman. Den hade ett fult omslag, på ryggen saknades titeln och mitt namn, men ändå.
Det var i Stehag som Helmuth Glöck tryckte böcker på den tiden. Det var därifrån han drev förlaget Gondolin och deckartidskriften DAST.
Senare flyttade han till Eslöv och började samarbeta med ett tryckeri i Polen. Hela Skånes kulturtidskrifts- och småförlagsflora hade sett annorlunda ut om inte Helmuth funnits. Blommat på ett tråkigare och mer ensidigt sätt. Pequod, Serum, Ramùs och många fler har tryckt hos Helmuth. Gondolin har bland mycket annat gett ut Jan Sigurds fina bok Under mitt paraply.

Jag kom att samarbeta med Helmuth flera gånger, när jag var redaktör för olika antologier. Även när jag gav ut en foto-/textbok med fotografen Thomas H Johnsson. Det var alltid lika förvirrat trevligt och funktionellt, även om man aldrig visste om den färdiga boken skulle levereras i tid.
Helmuth var ingen okomplicerad människa, men han var ärlig och lätt att jobba med. Puckarna kunde vara sena och svåra att fånga, men alltid raka.
När jag tröttnat på det stora stockholmsförlagets senfärdighet gav jag ut min senaste roman hos Helmuth och Gondolin. Det gick ganska smidigt. Vi smet ner till kvarterskrogen i Eslöv och åt plankstek. Helmuth drack rött vin och berättade intressanta historier om författare och Göran Persson. Helmuth hade en lapp för ögat när han körde bil, han kunde inte se ordentligt annars. Något var fel.
”Men läkarna hittar inget”, sa Helmuth.
Men det gjorde dom, till slut. För sent.
Cancern tog Helmuth. För tidigt.
En epok i skånsk litteratur är över. För tidigt. Jag beklagar det djupt.

3 comments:

l.t. fisk said...

Jag läste tidningsrunan imorse. Tråkigt.

Anonymous said...

Verkligen.

Anonymous said...

Han hade varit sjuk i något mer än ett halvår, åtta eller nio månader. Jag pratade ofta om honom med Johanna. Jag pratade med Helmuth också när han var intagen på onkologen i Lund. "Det finns för många tappade sugar", sa han bland annat.
Och nu, när han är död, så kommer frågan gång på gång: Vem ska jag nu ringa ... när jag behöver råd och hjälp till ett bokprojekt.
Han var inte alls någon av mina närmaste vänner, men jag tyckte mycket om honom, den disträe mannen som gick den väg som han ville gå, när han levde.