Så vi klädde ut oss till Björnligan.
Man vill ju veta hur det känns.
Thomas berättade om när Ny demokrati var nya i riksdagen. Bert for minister of culture. Bo Widerberg satt på Café Opera när Bert kom förbi och bankade honom i ryggen och sa ungefär: "Du gör för svåra filmer, folk fattar inte. Folk vill ha roligt. Ring mej på måndag så fixar vi det."
Björnligan hade jag hela tiden tyckt var ett lattjo gäng. Småkorkade, småråa, misslyckade tjuvar. Som Bröderna Dalton. En något klipskare ledare och hönsen som kacklar efter och snubblar.
Idag är det många som ser Bert Karlsson som den där lite tossige snubben i grannhuset. Lite udda, alltså, men en bra karl. Han säger det vi tycker: Se skit och skit ut det vi inte förstår.
Så ser den ut, den småmilda, ofarliga, okunniga kultur- och främlingsfientligheten.
Det är ju så vi alla tycker, innerst inne. Dom som säger motsatsen gör sej bara till.
Sångare utan orsak borde inte sjunga alls, sjunger Per Persson. Och vi skulle kunna raljera om alla Björnligor och Daltonbröder. Vi skulle kunna göra det enkelt för oss och säga att dom inte har någon orsak att sjunga, att dom inte kan sjunga, att dom borde tystas.
Men det skulle inte vara sant. Dom till synes hjärndöda visorna vaggar in alltför många i lagom mjuk sömn i rosa moln.
Vi måste alltså sjunga bättre sånger starkare.
No comments:
Post a Comment