Recension i HD, 26/5, märk väl: det ska vara TILL Killor ... inte TO Killor.

All You need is Love
Ann Lingebrandt lyssnar till empatins höga visa i Jonas Berghs nya novellsamling om de som sjabblat bort alla chanser och bränt samtliga broar.

Med kärlek. Det är nyckelord i Jonas Berghs författarskap som går igen i titeln på hans nya novellsamling To Killor with love. Människorna i utkanten, de som aldrig fått några chanser eller i alla fall sjabblat bort dem, de som bränt alla broar, trillat utanför lagen, trampats ned och inte lyckats resa sig.

De vingabrödna, för att tala med Mary Andersson, en annan Malmöskildrare på de svagas sida. Dessa luggslitna, tilltufsade och skadskjutna sorgebarn skildrar Bergh med oreserverad medkänsla och bultande patos.

En av dem är Killor, egentligen Kennet, vars livsöde porträtteras på trettio flämtande sidor. Mammans död i en bilolycka. Pappan med hagelbössan. Förgiftningen av grannens hundar. Pizzerian som brändes ned. Misshandeln, stölderna, det rasistiska gänget. Fängelset. ”Jag tror Kennet klättrade på dom grenar som fanns, så var väl några ruttna då”, förklarar en bekant. Men hopp finns ändå, i slutändan.

Sedan är där Katja, kallad Candy, som vi möter en första maj i Folkets park. Som strosar längs kyrkogårdarna på spaning efter dyra bilar, som låter sin kropp köpas för hundringar, som måste ha öl, sobril och speed för att orka med. Som längtar så det värker efter sonen som hon förlorat vårdnaden om.

Efter att gång på gång i sina böcker återvänt till uppväxtens Landskrona håller sig Bergh nu till Malmö, Lund, Österlen och Kanarieöarna. Men samhällets baksidor är lika tröstlösa här, marginalens människor lika utsatta, lika okuvliga. På en jagande nervfylld prosa skildrar författaren förlorarnas värld med fullödig tonträff och förflyttar sig i ett collageartat flimmer mellan tider och röster.

Ibland slår hans rastlöst skissartade stil fel, och berättelsen svävar iväg utan att få markkontakt. Några av historierna känns obearbetade, snarast som utkast till något större. Och ”Mord på Möllevången” är väl framförallt rolig för den lokalt bevandrade; som deckare är långnovellen knappast mer än kuriosa.

Fast när allting faller på plats, då blir det riktigt starkt. Höjdpunkten i novellsamlingen heter ”Nere för räkning i Puerto de la Cruz”, en relationshistoria som på inte mer än åtta sidor lyckas fånga all den tragedi ett söndrigt förhållande på upphällningen kan rymma. Storslagna planer, skimrande drömmar, svikna förhoppningar, grusade löften.

En man och en kvinna har rest till Teneriffa för att smaka på paradiset en månad. Han har med sig keyboarden i hopp om att skaffa sig försörjning, hon längtar efter att få åka på utflykter och måla. Alla förväntningar rinner ut i sprit, spyor, magvärk och dåligt humör. Bergh tar oss med in i känslostormen av samtidigt rusig triumf och smärtsam desillusion hos den som är på väg att göra sig fri.

Med erfarenhetens genomborrande blick målar han upp alkoholistens ömklighet in i minsta nakna detalj.

Skoningslöst skärskådande, men inte fördömande. Med kärlek.

Ann Lingebrandt