Whats the matter you, hey!

Uppe i hörnan av den vita väggen, uppe i taket i vrån där jag sitter och arbetar, studsar solen nu från någon fönsterruta utanför och in. Och det blir en höjd, en rymd och allt känns mycket större och möjligt.
En söndag med Svensktoppen och den fruktansvärda sången med Sanna Nielsen på fjärde eller tredje plats.
Innan lyssnade jag två gånger på Kajsa Grytts nya skiva.
Det är skillnaderna som gör det. Dynamiken. Den nödvändiga friktionen.

Det är som när jag avskyr en viss atityd i Landskrona. Ofta en attityd som jag hittar anonymt på Landskrona Postens nätupplaga, diskussionerna där. När okunskapen och illviljan, empatilösheten, frodar fritt. När människor slipper tänka, slipper ta ansvar, bara enkelt hata.
Det är min distans till staden. Skillnaden mellan nättidning och papperstidning.
Skillnaden mellan dom som kan och vill läsa och förstå, och dom andra.

Det är som när jag hoppade av tåget i Landskrona för några år sen, skulle till mina föräldrar i Borstahusen. Mer än tio år sen. Stationen låg vid ... stationen, alltså inne i stan. Ettan, bussen, skulle ta ett slag. Det var en vacker dag, jag beslutade mej för att promenera några busshållplatser för att ... jag ville inte vänta, för att jag ville gå.
Sen kom bussen när jag var vid Folkets hus, och jag hoppade på och visade min tågbiljett som skulle ge mej gratis färd.
"Varför hoppar du på här!?"
"Jag tog en promenad."
"Ja,men du måste hoppa på vid stationen."
"Det står ingenstans."
"Nä, men hur ska jag veta att det är din biljett ..."
Så. Ungefär.

The Moniker går direkt in på andraplatsen, i sanning en vedervärdig sång.

Det är som när jag förra veckan gick och njöt på Sönder Boulevard i Köpenhamn. Sol. Hög musik på Grottan men jag gick inte in. Köpte ett smörrebröd med rostbiff och ett med leverpastej, tretton spänn styck, i lokalen sidan om istället. Satt vid ett av dom två små borden och åt och läste Somerset Maughams Den vassa eggen. En intressant bok som jag inte läst på sisådär femton år (mer om den en annan dag).
Sen satt jag på Skammekrogen och skrev och tittade ut genom det stora fönstret, och kyrkan med heltäckningsmatta var öppen och jag satt där ett slag och samtalade. Jag är ofta ensam. Jag vet inte vem jag pratar med. Och min mun är tyst.
Men jag skulle åka hem.
Och danskarna är dåliga på tider och tåg.
Så jag (som inte tycker om att vänta) åkte till Kastrup, rullbandet där idioterna inte förstår att man kan gå eller stå vid sidan, och upp och andas flygplats och iväg. Tio minuter till mitt malmötåg skulle komma.
Då kommer polisen och undrar vad jag håller på med.
"Vadå då?"
"For at vi er den danska politi."
Rödlätt, småfet, dryg.
Så jag fick visa mitt pass och dom kollade upp mej.
Jag suckade och himlade med ögonen. Ville be dom dra åt helvete,men han var verkligen barsk och jag vet inte vad han skulle göra.
Sen var ju allt grönt.
Sen sa den dryge snuten till mej att jag inte skulle "spille fornarmed".
"Jag spelar inte", sa jag, och han såg verkligen arg ut då.
"Vi gör vårt jobb, skyddar människor. Och du ser inte ut som en turist."
Nähä. Heloch ren och lite lukt av rök från Skammekrogen.
Jag hatar Danmark och Landskrona.
Jag älskar Danmark och Landskrona.
Man får det onda med det goda.