Ett ånyo gökande
Jag kom att tänka på Twisted Sister när jag satt där på bänken ute på T-bryggan häromdagen. Det var morgon och jag har mest morgonbadat (förutom Kockum Fritid då) i Sibbarp dom senaste åren. Jag saknade några av dom gamla tanterna.
Sen var det några nya. Vi tycker ju inte om dom nya.
Nu tycker jag att SD-gökungen och hans mentor FP-göken bör lämna sitt lilla Landskrona och gå till riks tillsammans med den moderata gökhonan. Bland årets sommarpratare märker jag flertalet som har använt droger.
SÅ KAN VI INTE HA DET!
I dagens fria samhälle måste vi börja inskränka, inskränka inskränka inskränka. INSKRÄNK! Förbjud i liberalismens namn.
Och, aldrig, jag betonar å det starkaste: ALDRIG FÖRLÅTA!
We´re not gonna take it. En förbannat bra låt. Kom jag att tänka på därute på bryggan. Det tar en stund att promenera ut dit, när man går långsamt och klockan är kanske halvnio och det är fortfarande stilla och man vill ju se allt, som ankorna. Som att spana bort mot Limhamn och jag är ingen malmöit men jag har lärt mej att tycka mycket om staden efter alla år.
Och något liknande en Möllevångsfestival skulle man väl aldrig kunna ha i Landskrona.
Och sen kom jag att tänka på raggarna och solen och knuttarna och jag undrar hur det står till med nykterheten där. Men egentligen tänkte jag på Kenneth and the Knutters. Vi ska ha våra bågar kvar.
Det finns alltså en bakgrund.
Gökar tar ju hand om sina ungar på ett märkligt sätt.
Samtidigt vill vi ju inte ha några gökar i Landskrona.
Som Jay Smith.
Inskränkningspartierna i Landskrona vill förbjuda honom för att han är en farlig knarkare. Samtidigt går dom och glor på (fd) kokainisten och rattfyllot Tommy Körberg med picknickkorgarna fyllda av vin, kan jag tänka.
Personligen kan jag vara utan Jay Smith, men inte av fel anledning.
Så kom jag att tänka på att jag lämnar barnen tidigare nu än förr. Det är kanske därför jag inte såg dom gamla tanterna. Och jag är ju en dålig ordvitsare, det är själva ordvitsandets grund. Så jag tänkte på DIO och Holy Diver när jag hoppade i, och då hade paret med termometern simmat så långsamt så länge och pratat goja, så länge. Så jag bara dök, så länge. Och kände direkt att det var 18,1. Jag behöver ingen termometer.
Fler borde tänka på det: Man behöver känsla, känsla för feeling.
Och, nej, jag använder inte narkotika. Men, vem vet, kanske blir mina böcker utkastade från Landskronas bibliotek ändå, som en gökunge hos en kråka.
No comments:
Post a Comment