Mol allena ovanför brunnen

Jag har aldrig förstått det fina med att anpassa sej, varför det skulle vara något att sträva efter. Varför det skulle vara något bra.
Det är inte så man tillverkar en bättre värld. Om författare, konstnärer, forskare, uppfinnare alltid hade anpassat sej så hade vår värld aldrig utvecklats.
Sen är ju inte all utveckling av godo.
Sen måste man ju, rent socialt, anpassa sej. Till en viss gräns.

Jag tänker ofta på Slas. Jag läser ofta hans böcker. Han var kanske inte den bäste på anpassning.
Men han gjorde sina brödjobb, porträtt, tidningskrönikor. Ja, kanske även böckerna. Han var en arbetare, skulle jag tro.

Jag har ändrat mej den senaste tiden. Jag har skrivit tidningstexter och gjort andra grejor, skrivit saker som jag egentligen inte tycker att jag har tid med. Men ibland måste man.
Ibland kan man inte bara skriva den där romanen som brinner i en.
Ibland kan man inte gå spikrakt oanpassad genom livet.

När jag nu skriver en barnbok mår jag ibland illa. Svärta, tänker jag, jag måste få in mer svärta. Jag kan inte leva med mej själv annars.
Samtidigt måste jag hela tiden testa på Elsa. Hur mycket svärta, smärta, tål ett barn?
Och vad har barnen som ska läsa boken för föräldrar, kan dom förklara på ett bra sätt?
Jag tror att barn tål ganska mycket.

Men inte en enda gång i det jag skrivit har jag svikit mej själv eller mina ideal.

Elsa och Anna har fått en katt. Kattja, heter hon, det lilla livet. Jag har fått allergiska utslag. Men det gör ingenting.