The work, the working, just the working life

Det skönaste är när jag inte längre reflekterar över musiken i hörlurarna, när jag inte ser regnet, inte ser människorna och bilarna utanför fönstret, bibblan i Limhamn, inte hör pensionärerna eller barnen som pladdrar, gubbarna (och tanten) med sina tidningar och örnögon när Kvällsposten blir ledig.

Jag skriver för hand, ibland skisser, skelett, då och då stycken som går in rakt av i manus. Men oftast skisser. Hur handlingen ska fortskrida. En miljö. En människa. Men mest dialoger, replikskiften, som jag sedan klär på in i datorn, redigerar, tar bort, lägger till.

Detta arbete gjorde jag mycket på krogen förr.

I många år åkte jag en gång i veckan till Köpenhamn (ibland Helsingör) och satt en hel dag och skrev på olika rökiga bodegor, det blev skisser till en veckas jobb vid datorn.

Nu åker jag inte till Köpenhamn lika mycket. Köpenhamn finns kvar men jag är en annan, friskare, tråkigare.

Nu sitter jag på huvudbiblioteket eller i Limhamn. 

Det är som barstolar med utsikt mot Linnégatan.

Det skönaste är när underbara Caseys last ride med Kris tar slut och jag kommer på att jag missat hela låten, och innan det var det Grisarna och flugorna med Pelle Ossler. Och Det ska bli slut på rumban med Röda bönor, den måste jag faktiskt höra en gång till.

Det skönaste är när jag upptäcker att jag missade låten igen. Att jag var helt uppslukad av det jag skrev. 

Det kan vara fint när skrivblockets uppslag är blankt. Att känna lusten att fylla sidorna. Att bara skriva och känna att det flyter och stämmer, och det är ju bara skisser, allt går att ändra och förbättra.

Det kan vara jobbigt ibland. När det börjar hopa sej i huvudet och det blir bara blaj, det saknas en röd tråd, det känns meningslöst.

Men då kan jag börja lyssna på musiken och tänka: Vad gör hon nu, vad gör han nu, hur tänker hon här, var sitter hon, vilken bok eller film eller låt kan ge mej en tanke som blir en ingång och tar mej tillbaka till den skrivna världen.

När någon klappar mej på axeln. Det är en kulturredaktör som tar in mina texter ibland, recensioner, betraktelser. Han ville bara säga hej, säga att den senaste texten var bra (den om den ganska dåliga boken om Björn Afzelius, jag ber att få återkomma om den) och: "Nä, jag ska inte störa, du knegar ju."

Och i den världen som är min, där jag måste försvara min existens, mitt yrke. Där jag ganska ofta får frågande oförstående tonfall när jag vill ha betalt för att hålla föredrag. I den världen, känns det skönt att någon kan se skillnad på en som bara fånglor ut genom ett fönster, och en som arbetar.
Och Kris sjunger Here comes that rainbow again, men det bara fortsätter regna grått.

Det skönaste är känslan av nöjd, när kläderna ännu inte har torkat och det regnar fortfarande och jag cyklar i fyrtiofem minuter till och jag dryper och jag måste hämta Anna nu och mitt emot skolan, åh, mina våta trasiga vantar, på Västanväg, ligger närbutiken och det är ändå sista fredagen i november, så jag går in, snirklar av mej vantarna, och köper varsin Cornetto till mina barn och hoppas att det var det de ville ha.