Hans musik kom till mej när jag var liten. Och stannade kvar. Och hans sånger gör mej trygg och förbannad, så gammalt och nytt och bra och (det är vad jag pratar om) tidlös kvalitet. Om du inte tycker om Olle så är det dej det är fel på.
Det är så jag tänker när jag läser en bok (av en ganska ny författare som jag vill, verkligen vill, tycka om) för recension och den är lugn i tilltalet men så fylld av ouppnådda pretentioner och ... ja, pladder. Den skriker: Generationsroman! Tidsdokument! Den knyter sej själv. Den blir mycket sämre än vad den hade kunnat bli.
Och jag lyssnar alltså på Olle Adolphson och du tror kanske att det är glättigt eller sentimentalt eller käckt och gitarren på knäet på fotpallen och några supar i fjärden.
Nej! Det är komponerande av musik och texter, och ett exakt känslomässigt framförande. Det är ett evigt skalande för att hitta kärnan, sen kan man visst klä den i vackra kläder. Men det är kärnan, mina vänner, att hitta och tro på den.
No comments:
Post a Comment