Först upptäckte en pojke en död mus på botten av bassängen. En i personalen kom med en stor håv. Senare upptäckte samme pojke en mus till. "En levande mus, den simmar!" Någon fick tag i håven. Musens små ben. Den rörde sej mot linorna, försökte klättra över till motionssimmet där vi var. Jag hjälpte till. "En levande mus, den simmar", skrek pojken glatt exalterad. Jag tog över håven och gick mot bassängkanten medan musen försökte klättra ut, gav håven till en sommarjobbare. "Släpp ut den i skogen", sa jag. "Det är skandal", sa en kvinna med torrt permanentat hår. Djuren som vi älskar på jorden vi ärvde. Men inte i våra bassänger. " Sen dök du. "Man ska fråga innan man hoppar i", sa kärringen men vi ignorerade. I en simbassäng blir man blöt. I en simbassäng får man hoppa. I en simbassäng glider man fram rofyllt inuti om man vill det, ta din frustration någon annanstans. Och det är likadant i kajaken. Jag är ingen expert. Jag tycker bara om ron och glidet. Men man blir våt om rumpan. Men det gör ingenting. Du paddlade med hunden. Sen paddlade jag kring en förfallen, stor brygga, och tänkte på tegelbruken nedanför Glumslöv eller på Ven. På tiderna och männen i grovare, mer slitna kostymer. På förgänglighet.
No comments:
Post a Comment