Jag höll hans hand när han dog

Nu har jag kommit nästan halvvägs in i romanen. Men jag är hela vägen inne ändå. Jag har den. Jag hade den för en månad sen också. Men så blev det strul med datorn. Jag hade den för tre månader sen också. Men så blev jag bestulen. Det är ju helt meningslöst att gräva ner sej i det. Jag går vidare. Jag gör det bättre. För tiden när man vilar och bearbetar undermedvetet är också viktig. Men det tar tid att komma tillbaka. Men nu är jag tillbaka. Läser utskriften av de första femtio sidorna. Blir glad. Det håller, fanimej! Jag försöker skriva mer exakt, mindre barlast. Det ska vingla och vara fritt, men stringent. Den andra romanen, som jag hoppat fram och tillbaka med i flera år, har blivit så mycket. Jag kan inte överblicka, jag kan inte bestämma mej. Hur jag ska göra. Jag försöker skriva mer exakt. Inte: vafan, jag kör! jag blåser på, köper alla infall, jag kan redigera sen. Nej! Så gör jag inte. Det blir för mycket. Jag har räknat sidor ibland. Tre sidor om dagen. Så bara skriver jag nästan vad som helst. Måste ha mina tre. Det har funkat ibland, men det funkar inte så just nu. Jag försöker skriva det som måste skrivas. Om den här coola tjejen och den lilla tjejen, och alla männen runt omkring. Och det blir en ganska kort roman. 150 sidor skulle jag tro. Kanske lite kortare. Eller lite längre. Det beror på den där jävla Paolo, och Spirou, och hur lång är egentligen din historia Onkel Sven? Men den ska bli klar i år och ut under -18. Förhoppningsvis har jag gett ut en sorts prosadiktsamling innan dess. Och Thomas och mitt projekt. Jo, det ska funka.