Vi kanske ska lära oss historien

Jag är pacifist. Men det kommer ett hat nu. Men inte från mej.
Jag var på badhuset idag. Med min dotter och hennes kompis. Jag simmade tvåtusen meter. Flickorna lekte. Ibland lekte vi tillsammans. Vi dök efter ringar. De visade mej dancemoves och hoppade i vattnet.
En kvinna med ett knivsår i benet. Simmade bredvid. Hon skrattade och applåderade.
Det är ett hemskt terrordåd som hänt i Stockholm. Jag rör mej där ganska ofta. Som om det spelar någon roll. Men det verkar det göra.
Det kommer ett hat nu. Jag hör det överallt. Att hitta en fiende. Någon man inte förstår.
Den kristna världens imperialism
Vi dök efter ringar.
Att dyka efter olja. Att dyka efter pengar. Att skapa ett hot och ett hat.
Bushregimens fejkkrig i Irak. Hundratusentals civila oskyldiga dog. De kristna amerikanernas bomber.
Det var barn. Det var deras mödrar.
Och nu bombar USA i Syrien. Tror ni inte att oskyldiga dör. Är människor inte människor.
En kvinna med ett knivsår i benet. Hon berättar att hon blev våldtagen av en man. Han hotade henne med kniv. En etnisk svensk. Hon kommer från Irak. Det är många våldtagna där. Fast flera av dem är döda.
Vill du prata om imperialismens långa historia. Det eviga skövlandet.
Vi kanske ska skruva ner volymen.
Vi kanske ska försöka förstå hatet. För att få det att försvinna. För att inte bli sådana själv.
Jag satt i bastun sedan. Med en man som jag brukar hälsa på. Jag sitter alltid längst ner. Han sitter längst upp. Idag satte han sej bredvid mej. "Det är väl du som är Boris", sa han på bruten svenska. "Nä." "Det gör inget, du är ändå min vän, vi träffas ju alltid här."
Det är oviktigt vem som började kriget. Men det var faktiskt vi. Jag pratar om den kristna västvärlden.
Vi kanske ska börja att försöka älska. Eller på något sätt försöka förstå. Att världen är inte bara vi. Som faktiskt inte blivit våldtagna eller bombade.
Att det alltid är fel att ta liv.