Jag åt middag tidigare, på krogen. En man med en kidnappad son. En man med en förlorad son. Han skriker högt i telefon. "De vägrar att erkänna att de är albaner." Han blir utkörd därifrån.
Sen cyklar jag därifrån.
Sen springer ett försvunnet barn i gatan. Det är ett kid. Det är ett oroligt ungt rådjur. Springer slalom mellan lyktorna. Jag är rädd att cykla på.
Där är de dyra husen. Där är MFF-flaggan. Där är de stora kolonistugorna. Det är naturen som försvinner. Men jag älskar att cykla här ändå. Jag tycker om att komma tillbaka. Jag tycker om att cykla ifrån. Här, alldeles nära bron.
Jag ser en taxi stanna. Rådjuret i ljuset. Jag ser på mannen som skrek i telefon. Han stiger ur. Han kommer gående en bit ifrån. Han skriker än i telefon. Han dricker ur en flaska vodka. Och ett kid på flykt härifrån. "Alex, har du en luftmadrass, du har bara läst i tidningarna! Du vet ingenting!" Han ser så ledsen ut. Jag stannar. Sen tittar han på mej. Han ser så ledsen ut.
"Har du barn?" "Ja." "Då vet du ..." "Kanske ... det finns rådjur här, du vet hur det är, dom känner inte heller sej hemma här."
Sen ringer hans telefon. Jag cyklar ledsen därifrån. Jag cyklar genom tunneln under vägen. Jag blundar med ögonen.
No comments:
Post a Comment