Kalle Berggren

Från att jag var tjugo, eller nitton, har jag känt Kalle Berggren (och Ann-Marie). Han var journalist och författare, sanningssägare. Han stöttade alltid mej på sitt landskronitiska sätt, även öm vi inte träffades superofta. Jag pratade med hans styvdotter för ett slag sen, Sofia, Soffan, som har varit en vän till mej i trettio år. Men jag fick inte skriva om Kalles död, han ville inte det, förrän hans aska var spridd. Ingen begravning. Inga stora ord i tidningar. Konstigt med en så stor man. Han är värd alla hyllningar. Men också typiskt Kalle. Varenda gång jag signerade en ny bok kom Kalle och Ann-Marie, köpte flera ex. "Det är bra Jonas." Jag minns en kväll när de bodde vid Vilan, Kalle skulle lära mej att bli journalist, jag var väl tjugo då. Den värmen, blandad med viss kärvhet, och mod. Jag tycker att det är så tråkigt, Kalle, att du inte längre finns. Men du finns.