Främmande

Danska kvadratmeter. Jag önskar att det lilla radhuset som blir vårt idag hade haft danska kvadratmeter. Vilka möjligheter!
Jo, jag tog tåget med mitt sista korrektur igår. Tog mej till Köpenhamn, Vesterbro först och sen via Drop Inn till Nörrebro. Och tåget hem igen. Läste hela boken en sista gång. Nu ska den till tryck.

Fyrtio danska kvadratmeter får man ha om man vill kunna fortsätta röka på krogen. Det är en sida hos danskarna som jag gillar, att man med ett skratt bänder på ramarna och står stolt. Sådant får mej att känna mina danska rötter.
Men när man slår sej för hårt på bröstet och låter allt mynna ut i självgodhet och total rätt att bestämma vad som är gott och inte. Rätt och inte. Då kan dom pilutta sej, som vi säger numer sen Johanna hittade ett gammalt band med Madicken.

På vackra vägen Simrishamn, Tomelilla och Sjöbo, och vidare upp mot Vollsjö. Fy fan vad det ser ut hos dom stolta svenskarna där. Och man klagar på invandrare som skitar ner. Ta en tripp till Sveriges hästtätaste kommun och märk att det inte är hästarna som är smutsen. Tvätta din vikingahjälm och gnid bort smutsen från T-shirten som tjuter Absolut Svensk.

Carl Lewis var dopad. Det vet vi ju. Bara för att hans preparat ännu inte var dopingklassade, eller för att man la så mycket pengar på smarta varianter. Han var likväl dopad.
Mustafa Mohammed? Johan Wissman? Mustafa ser ut som en löpare. Han har jobbat hårt. Det har Wissman också. Jag gillar honom. Inte så dalkulligt kronprisessig som Sanna Kallur. MEN! Killen kommer från Helsingborg, man vet aldrig.
Det är egentligen inte det. Det är självgodheten jag vill åt. Hej, jag tar den nu. Spolar ner den i toaletten.
Kul för Stefan att han hade så fina hopp fram till 2.33.

Ny bostad. Nya böcker. Nya barn. Nya grannar. Ny luft i däcket. Jag ska skriva en sång när jag packat upp gitarren och fått den stämd. Den ska återigen handla om pojken som ramlade av vägen, hittade stigen, flöt vidare in bland träden och ut på ett hav. Sen var han ute på vägen igen. Den såg likadan ut men var en helt annan.

Samma turister här som där

Ingen internetanslutning hemma. Och på bibblan gapar ungarna också, precis som hemma. Dom små liven, så litteraturintresserade.

Jag såg en sorts estradör, poetryslammästare, tror jag. Kalle Haglund, eller Calle. Han var skicklig. Han var charmig. Han var rolig. Han var musikalisk. Det var i Manegen på Malmöfestivalen och det gav mej, trots allt det positiva, ingenting. Så uppfattar jag ibland estradpoesi (inte alltid).
Jag var antagligen bara fel kille på fel plats.
Jag tycker ofta om att höra litteratur läsas högt av en duktig uppläsare. Litteratur som är tänkt att räcka längre än för stunden.

Jag har själv sysslat med estradpoesi med viss framgång. Men när jag skulle skriva nytt material så tappade jag intresset. Jag var färdig med rim och rytm och att ändå sätta in en punchline i allvaret. Dessutom är jag ingen poet. Dessutom använde jag uppträdandet som ett sätt att snabbt komma ut i offentligheten, upp i sadeln efter det att jag slutade kröka i april 2001.
Jag ville skriva böcker igen.
Jag har inget emot estradpoesi, slampoesi. Den bara ger mej inget längre.

Jag såg gruppen Hurra! hurra! hurra! i Ordtältet. Dom sjöng egna versioner av kända låtar, a capella. Det var roligt, fumligt och grep tag då och då. Jag upplevde det som en show, en minicabaret. Det var lite som Bob Dylan live idag, man fick fundera länge på vilken låt det egentligen var.

Alla börjar inte läsa "seriös" litteratur efter att ha börjat med formel 1A-deckare. Däremot och ökar man den totala bokförsäljningen.
Och varför ska man nu läsa "seriös" litteratur då?
För att förkovra sej. För att bli smartare. För att bli självständig. För att kunna tänka utanför normerna. För att bli empatisk. För att bli mer reflekterande. För att bli en godare människa. Till exempel.
Är det bara litteraturen som kan göra det då?
Nej.

En fri moderat student skrev en insändare i Sydsvenskan om det perfekta i att lägga ner En bok för alla.
Det finns billiga böcker, pocket, internetbokhandlare, bla bla bla.
Poängen med En bok för alla är den uppsökande verksamhet som görs, man försöker nå ut till människor som aldrig annars läser. Lågutbildade män, till exempel. Man försöker nå ut till deras barna. Man försöker förändra världen med god litteratur. Det stödjer jag gärna med en krona om året, eller vad det nu kan kosta i skattepengar.
Att jag sen är bitter över det sätt som En bok för alla behandlar förfasttare som erbjuder dom sina böcker, det är en annan historia. Men åtminstone ett refuseringsbrev borde man få.

Going down that road again

När man promenerar i tidigt nittonhundratal, fast nu. Det är något särskilt. Och jag känner inga snålskurna blickar. Känner bara lugn och harmoni. Och det är nog ett särskilt ljus.
Jag pratar om Bornholm.
Jag skulle aldrig vilja bo där.
Jag skulle vilja bo där.
Ja, som livet alltså.

Jag gör en sista vända med min roman. Det är skönt att stryka. Det är skönt att lägga till det som fattades. Till helgen är det klart. En sista korrläsning bara.
Och börja redan nu boka in en måndag eller tisdag i slutet av oktober. Då blir det släppshow på Victoria. Jag återkommer om det, men Andrzej Tichy och L.T. Fisk är klara.

Det är maskar i dasset i kolonin. Och sniglar i trädgården. Men det är där vi varit längst.
Alltså, vi ska flytta igen.
Två år och några månader blev det denna gången. Rekord. Kolonin har vi haft i mer än tre år.
Och vi ska bara flytta ungefär en kilometer, eller möjligen två.
Johannas brorsa har redan börjat bygga på den vinterbonade friggeboden som ska bli min arbetsplats. Och det finns en pergola, och bubbelbad. Och vi ska sova i källaren, annars hade vi inte haft råd.

Jag lyssnar på Bright side of the road. Läser Frank McCourt i badet. För andra gången Ängeln på sjunde trappsteget. En mycket irländsk bok.
Och fram mot kvällen plockar vi fram njurarna och fårtungorna som vi steker i pajdeg. Och det känns inte alls längesen jag och Rickard kom nerför trappan i det nordirländska hemmet. Klockan var tolv och dom andra syskonen i familjen hade också varit uppe till fyra eller fem. Men korvar och stek och tungt rödvin och vi var inte så gamla. Men vi var gäster. Prisa Herren.
Efteråt blev det en runda på deras egen golfbana. Jag har säkert berättat om det tidigare. Men det var andra dagar.

Det finns en stor skam i uppträdandet från människor som tittar på mej, eller dej, eller DOM. Som vore vi kor. Men kor äter man. Kor spottar man inte på.

Det finns ett stort intresse för träd ute i stugorna, det fick jag märka när vi spatserade runt i Slotts- och Kungsparken i Malmö häromdagen. Jag, Jan Sigurd och Jenny Berthelius läste litteratur också. Men annars var det mest fascinerande tvåfliksblad och dylikt.
Och, givetvis, en kommentar: "Atlasceder, typisk invandrare, inget att ha."
Det är sånt vi accepterar i den fulaste delen av Sverige som finns i hela landet. Det är sånt vi hurrar för, fler och fler.
Gå hem och lägg er i reservaten!

Why I like country music

Vi blir äldre.
Jag träffade Hedda i Schweiz när jag var fjorton eller femton. Han var tandläkarunge, som jag. Han var speciell och rolig, med ett stråk av något annat. Som jag, tror jag. Han var ett år äldre.
Vi skickade blandband till varandra. Det var åttiotal. Hans band innehöl Cocteau Twins, Hunters and Collectors. Och Pogues, när Rum, sodomy and the lash just kommit ut. Och Lloyd Cole, när Easy pieces just kommit ut.

Jag var där igår, såg Lloyd. Det var bra. Det var medelålders. Det var smart. I början av sista tredjedelen sackade jag lite, en man med en gitarr, liksom. Men det tog fyr hos mej igen. Fyra av fem, Lloyd, det är inte kattskit.

Han introducerade Triffids också, Hedda, innan Born Sandy devotional. Och vi var på ett disko med tre våningar där en fakir stack nålar genom kuken. Och det var första gången jag rökte hasch. Jag blev konstig. Kunde inte sova. Snurrade i lakanen.

Lloyd sjöng Butterfly och det stramade i hjärtat. No blue skies. Och när han körde Leonard Cohens Chelsea hotel var det bara logiskt. Han är lite Cohen nu, Lloyd.

Johnny Cash, sa han, och körde sånt hillbillycomp till My bag. Och han var rolig, Lloyd, engelskt.

Jag tänker på en kille som inte är jag. Som blev sviken. Men det fanns en chans att rädda allt igen. Ni måste bara närma er varandra, igen. Samma, men annorlunda. Ni måste våga prata.
"Men vad ser hon hos honom?"
Och det säger jag. Och det vet jag. Om du inte kan fatta det, så får du aldrig henne tillbaka.

Omslaget till min nya bok är i det närmaste klart. Jag ska återkomma till det. Jag ska göra en Plura, kanske. Blogga om min nya bok, som han gjorde inför senaste plattan. Plura fick bokkontrakt. Jag kanske äntligen får skivkontrakt.

Det är kö till allt som du tror är roligt på Malmöfestivalen. Som på midnattsreorna i USA. Som till köttbutikerna i Sovjetunionen. Jag förstår inte skillnaden.

På tisdag, 18.30, kan man gå en trädrunda och höra mej, Jan Sigurd, Jenny Berthelius och Rakel Chukri prata om och läsa våra trädtexter. Vi möts vid platanerna. Vid lilla dammen och kiosken nedanför bibblan. Jag hade inte missat det för ... tja.

Are you ready to be heartbroken

Jag läser om Irland. Till exempel.
Jag har varit där. Fast inte på 30-talet.
Europas fattigaste land.
Europas fuktigaste land.
En stark kyrka.
En ekonomisk stark ockupationsmakt, direkt eller indirekt.
Fattigdom, fukt, krig.
Fattigdom, torka, krig.
Imperialism.
Barn som dör.
Vuxna som dör.
För tidigt.

Min äldsta dotter blev sjösjuk på färjan från Simrishamn till Allinge på Bornholm. Först var hon så glad att det gungade. Sen fick hon ont i magen utan att vara bajsnödig. Sen spydde hon och var rädd, och så liten liten storasyster. Man är maktlös då. Man förstår då, om man vill: dom riktigt maktlösas situation.

Och nu kommer dom från Irak och andra länder.
Då kom dom från Irland, och Sverige.
Då fick dom möjligheter att skapa sej något.

Och skäms!
Nej, tyst! Skäms!
Och tänk kanske efter någon gång. Läs en bok. Sätt dej in i någon annans situation, så gott det nu går. Och bespara mej "vi som byggde landet"-snacket.

Från Irland kommer styrkan, humorn, musiken. Självdistansen och viljan att leva, men insikten att man är en av många flugor runt bajskorven.
Från Irak kommer samma saker, det är bara att lyssna lite mer noga i vinden.

Denna känsla/rädsla att behöva följa något av mina barn till graven lämnar mej inte.
Jag tror att det handlar om: Jag är inte värd lyckan. Jag söker sorgen. Jag förbereder mej. Skuld och straff förföljer mej. Allt jag flytt från på olika sätt förföljer mej.

Och man sitter med karg havsutsikt på Bornholm. Äter lax och räkor. Man går ner till stenarna med sin dotter, stoppar brevet i flaskan och slänger ut det i frånlandsvinden. Och trutarna försöker, men vi skrattar båda två. Vi vet att flaskposten kommer fram och räddar oss.

På allmän begäran

I början av 1996 bodde jag på Upplandsgatan i Malmö. Janne sov över. Väckarklockan ringde inte. Jag missade tåget men fixade en flygbiljett till Stockholm och kom fram i tid.

På den tiden, i slutet av åttio- början nittiotalet, var Den Blinde Argus en tidskrift att tala om. Om man var litteraturintresserad. Om man skrev.
Jag lyckades bli publicerad två gånger alldeles i slutet.
Så när DBA skulle ha sin tack- och adjöföreställning på Mosebacke i Stockholm blev jag inbjuden.

Jag hade varit med i två årgångar av Gedins gruppantologi. Grupp 94 och Grupp 95. Jag hade gjort en del uppläsningar. Jag var en ung tjugosexåring. Jag var bländad av ljuset på scenen på Mosebacke. Cornelis scen, och alla dom andra.
Jag minns Bob Hansson som hade med sej en bergssprängare. Och Ulf Lundells dåvarande flickvän Isabella Nerman som visade att hon var nervös. Jag minns Ola Thorbiörnsson som läste något roligt om att vilja lära sej spela tennis.
Och jag minns Helena Looft som jag läst några Bakhållsböcker av.
Och jag minns att jag hade en svart skjorta och ett par gula manchesterbrallor som jag använde häromsistens när jag målade Elsas lekstuga.
Jag minns när vi satt på Kvarnen efteråt och jag berättade för Arne Johnsson att han var svensk poesis motsvarighet till Björn Ranelid. Arne drack whisky och var artig.

Jag tänker på detta ibland, när jag känner mej så obekväm i att vara en författare som dom flesta inte känner till. Men som några känner till.
Jag tänker på att, herregud, så många saker jag ändå har gjort som har med litteratur att göra, så många fina människor jag träffat. Så många år som gått.

Jag skulle skriva om Bob Dylan i England i mitten av sextiotalet. Om James Joyce. Om respekt. Om Leif GW.
Jag skulle skriva om ickediskussionen. Om Linda Skugge.
Om Bob Dylan Och Robbie Robertson och dom andra som åkte runt i England och blev utbuade varje kväll. För vår skull. För alla vi som vill att kvalitet ska finnas och utvecklas.
James Joyce som var språklärare.

Och i en död tall ropar Linda och kompani efter fler gubbsjuka gubbar, och, skriker dom. Försäljningssiffror är kvalitet.
På det viset kommer jordklotet att ruttna snabbare än fort.

... och bara tvättmedlet fortsätter att utvecklas

1914 invigdes bron över kanalen från Centralen i Malmö. Och jag åker buss för ovanlighetens skull. Det är kväll och flickan i tonåren har kort svart kjol och svart linne, en vit behå med krusiduller syns också. Hon är på väg hem vid elvatiden på kvällen.

Det är samma dag som en vän till tjugonåntingkillarna, som blivit anmälda för våldtäkt, har skrivit på sidan fyra i Expressen att hennes kotlettpolare är dömda på förhand.
Och jag undrar vem som är dömd på förhand. Förra gången 21-åringen (med annan polare) blev anklagad för våldtäkt så blev han ju friad. Tjejen gillade ju hårt sex. Hon villa ha och hon fick.
Killarna är dömda på förhand tycker MONICA JOHNSSON, våldtäktsbegreppet håller på att urholkas. Ska inte två killar få slita av lite hår och hålla för munnen på en brudjävel utan fett i håret?
Monica tycker att tjejen har bett om det för att hon var så kåt på att träffa stureplanskillar med makt, åtråvärda killar. Hon kanske har en mycket liten poäng där.
Men man får faktiskt gilla hårt sex och sen säga NEJ, NU VILL JAG INTE MER! Och då ska man respekteras, annars är det våldtäkt.
Tjejen får vara hur pantad som helst. Det spelar ingen roll.
Men nu ska hennes sexliv kontrolleras, och man ska försöka bevisa att hon är en slampa.
Killarnas sexliv är inte intressant i sammanhanget.
Och om nu den unga kvinnan har haft många sexpartners och bla bla bla. Man anmäler inte någon för våldtäkt för att det är en lattjo grej att hängas ut i offentligheten.

Jag skulle skriva om flera korta stunder av absolut stillhet och lycka idag. Om små små saker som hänt mej. Om den där handen och oliverna som var så goda. Om grisen som bajsade och den lille lille geten som rymde.
Och om Chicago, eller Peter Cetera solo, som sjöng en smördypande sång just när min dotter somnat i kolonistugan med sina Bamsedrömmar, och mina ögon tårades.
Men det enda jag kan tänka på är sorg över detta gnällbälte som har pumpat ut sina seniga muskler från örebrotrakten och vidare runt vårt kvalmiga klot.

1914 och ett krig pågick i Europa. När andra grävde skyttegravar att dö i, invigde Malmö en bro över kanalen. Bra, torrskott. Det måste finnas plats för alla i vår herres hage. Eller.

En före detta missbrukande kvinna vill inte drogtestas. Socialbidraget upphör. Diskussionen går: "Man ska inte få gå hemma med bidrag och supa eller knarka." "Fast sociala kunde vara lika hårda mot alla! En del får bidrag alldeles för lätt nuförtiden." "Naturligvis ska inte vi skattebetalare försörja en narkoman som inte vill bli ren."
Okej. Men det här handlade saken om. EN FÖRE DETTA MISSBRUKARE. Frågan man borde diskutera är integritet.
Men självgodheten har ingen kompass, den fäktar och fäktar så fort någon säger att man har byggt en väderkvarn i södra Wales.

"Handikappade måste också få plats på Ales stenar", skriver en insändarskribent i Kvällsposten, fyra besvikna från Hässleholm tycker att det är bedrövligt att dom inte kan komma fram. "Ge oss samma rättigheter", avslutas inlägget.
Samma rättigheter som vem då?
Bygg järnväg dit! Och stackarna uppe i Norrland då? Ordna gratisresor till Ales stenar, nu.
Och bygg en stor fet parkeringsplats i asfalt alldeles intill. Och asaflterade gångar inne i spektaklet. Och sen en lift ner till rökeriet vid hamnen så att alla kan få sojafisk, nu!
Och för Guds skull, sänk skatterna!
Återföd Hedningarna!
Eller som Slas skulle ha sagt: Det är bara några gamla stenar.
Samma som 1914, men renare.

Invaggad i trygghet förstår du inte hur bra du har det

Det känns som ett helvete ibland, mina damer och herrar, att fixa allt som jag vill fixa. Bada, vara god, hålla fanan högt.
Och sen boken som ska ut i oktober.
Och trädprojektet.
Och texten jag ska skriva klart till författarnas branschtidning.
Och, ja, bada.

Och ändå är det semester. Jag har alltid och aldrig semester.

Och ändå klagar jag inte. Jag är inte stressad. Jag är lugn. Det löser sej. Jag börjar bli den människa jag behövde vara fullpropad med alkohol för att kunna vara innan. Cool och arbetsam samtidigt.

En helt annan lögn är den om hur det egentligen gick till. Han rökte en cigarr, han ljög. Hon sa att det var sant tills nästa avslöjande dök upp. Att sätta stopp just där lögnen börjar.

Och, ja, jag saknar lilla Anna. Och Johanna så klart. Men kanske saknar jag Elsa mest, för hon är så stor att jag kan prata med henne. Jag är trea på Anna. Först kommer Johanna och sen Elsa, och sen jag som får komma till och hålla och trösta lite då och då, stjäla tid. Titta på hennes roliga grimaser.
Men Elsa och jag har gjort många saker den här sommaren. Och på torsdag ska vi till kolonistugan, gå på BoIS tillsammans. Senast var när vi spöade Örgryte i Allsvenskan 2003, tror jag. Då var hon nästan nyfödd.

En helt annan lögn är den om dom svåra tiderna. Om insändarna i tidningarna. Det gör så ont i oss. Blås utåt. Blås hårt utåt, säger jag, så försvinner det. Och ni kan börja tänka på väsentligheter.

Jag tillåter mej att bli personlig ibland. Det är min rättighet på min egen blogg.

Tre kronor av varje sålt exemplar av Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in kommer att gå till försäljare av hemlösas tidning i Skåne, Aluma. Det är inte mycket. Men det är något.

Jag såg en halvtimme av Allsång på Skansen. Var det roligt, Robert Gustavsson, att showa med en liten grabb som sjöng falskt. Varför gjorde du det? Jag förstår inte.

Jag har suttit och läst och ändrat på en bänk vid Barnviken i Sibbarp idag. Gömt mej för solen ibland. Jag är alltid brun. De finns knep för det.

P.G. Wodehouse. För den som är lagd ditåt.
Lars Molin, Trädkusten eller någon annan bok för den som vill förstå varför jag blev glad när Tony Samuelsson ringde igår. Han hade läst nästsista versionen av min kommande roman. Han sa flera kloka saker. Vad skönt.
Så går det till att skriva. Man måste bestämma när det är klart, men innan dess måste man lyssna på andra människor som man respekterar. Det har jag gjort nu.

När dom tre flickorna kommer hem i morgon kommer jag att vara glad och ha lunchen klar. Sen ska jag inte bli irriterad i onödan.

En rolig kille som sovit för lite skriver på en standupshow (utkast)

Om ni undrar varför allt känns så super, jo, det är supervärmen som kommer så att det kan bli superskönt att ta sej till beachen och chilla supersofta.
Men i allt detta finns det också människor som bara super. Som inte klarar kraven. Som inte bryr sej.
Just det, det var dagens supergoda moralkaka bakad med enkla ingredienser från dom kvällstidningar som jag dagligen läser.
Moralkakan hade kunnat se vackrare ut, doftat underbart och smakat godare, om jag använt mej av andra ingredienser från samma blaskor. Det finns bra och dåliga sidor överallt, oops, en moralitet till.
Mer om kvällstidningar kan man läsa hos windyjonas.blogspot.com. Men akta dej för snara och enkla inprogrammerade åsikter. Dom är så fel och tråkiga.

Malmöfestivalen i mitten/slutet av augusti. Kulturmanegenområdet. Man kommer att kunna vandra bland träden då. Det kommer att finnas skyltar (70x100 cm) där författare och journalister skrivit texter om ... just det, träd. Jag har under den superregniga sommaren jobbat som redaktör för detta projekt. Det kommer antagligen att bli guidade turer också under superfestivalen, där en del av superförfattarna kommer att delta.
Författarna är:
Jonas Bergh
Jenny Berthelius
Ida Börjel
Rakel Chukri
Ninni Holmqvist
Ida Linde
Pontus Lindh
Jan Sigurd
Olle Svenning
Andrzej Tichy

Just nu korrläser jag min kommande superroman, supromanen Ett hål i huvudet där solen tar sig in. Ett omslag håller på att göras. Det första offentliga mötet med romanen blir antagligen på Bok o Papper i Landskrona under Kulturnatten den 12/10. En officiel släppfest planeras i Malmö. Det kommer nog att bli superstorslaget.

Men nu är det lördag och supersolen skiner och jag ska ta min supercykel till superhavet och det är nog inte supervarmt, men kanske superskönt efteråt. Som flickan sa.

Här är du när jag behöver dej

Min lyxcykel fyllde fyra år förra måndagen. Skeppshults billigaste variant med namnet Populär. Min lyxcykel som jag har haft så mycket glädje av. Som har kostat ganska mycket i reperationer av olika slag.
Vi fick en ny sadel på min födelsedag, min lyxcykel och jag.
Det var inget jag önskat mej. Jag kräver inte särskilt mycket materiellt. Men jag blev väldigt glad. Nu är det bara att montera den, sadeln. Och jag tvekar, vill ju inte slita på den. Den gamla är helt lös och måste knytas fast med plastpåse, men den funkar ju.
Jag brukar cykla nittio minuter varje dag. är nog nere på sextio nu i sommar, med nytt barn och så.

Förstår ni.
Detta att önska sej mer och mer och mer. Detta att låta bli det. Det är ju bara bullshit. Jag önskar mej inte så mycket lyxprylar. Men jag önskar. Och jag spenderar. Middagar på krogen. Lättöl på krogen. Resor. Just nu planerar vi två veckor i januari. Samtidigt börjar vi fila på den där månaden i en husbil neråt Medelhavet i maj.
Samtidigt går jag i min brorsas gamla brallor, och jeans från UFF, någon av pappas gamla skjortor. Svärfars gamla kostymer.
Jag tycker inte om nya kläder. Det är billigt.

Men vi åkte på min lyxcykel idag, Elsa och jag, förbi sjumiljonersvillorna till Mellanhedens park där vi såg en teaterföreställning med Nya Klassiska Teatern, Den gyllene fisken. Den var bra, även om jag stördes av dom som tagit med sej ointresserade barn som inte ville titta, men picnicen skulle ätas upp och det finns alltid människor som inte kan tänka på något utanför sej själv.

Sen var vi på Ölcaféet. Elsa åt glass och plommon och jag drack två lättöl och pratade med sångaren/musikern Rickard Lindgren. Han gör bra låtar och sjunger prima, och är trevlig och dricker Guiness. Han verkar vara rocknroll.


Den här bilden har Thomas tagit. Det är jag. Det är kanske rocknroll. Det är kanske jag efter att ha vaknat på en bänk. Det är kanske jag. Eller inte. Men det måste det väl vara. Jag vet inte. Men han har tagit bilden. Och jag såg ut så. Och det är inte så länge sen. Jag var inte full eller nerdekad. Jag bara bökade runt i en koloniträdgård. Är det rocknroll?

Och Truman Capote. Frukost på Tiffany´s på En bok för alla, som ska försvinna. Vi vill ju inte att dom som inte är läsvana ska börja bilda sej. Vi såg ju hur det gick förra gången, det blev sossemakt. Håll skomakaren vid lästen och leran i vällingen.
Och jag längtar på ett sätt ett år fram i tiden, så att jag kan läsa om Med kallt blod. Detta mästerverk.

Nu är jag starkt uppköpt på Waterboys. Köpte debutplattan nymixad med sju tidigare outgivna. Where are you now when I need you? En pärla.
Och Florence Valentin där Love Antell sparkar upp upp upp som unga människor gör, och det luktar Clash och Perssons Pack, och det blir ingen dålig kombination.

Det finns igen och igen och igen bara en sak. En cykeltur. En simtur i bassängen eller havet. En tågresa med den rätta musiken och alla tidningarna, böckerna och just den rätta idén i huvudet när du susar just där du vill susa. En stilla stund av betraktande när ditt barn sover. En veranda med tyst radio i natten eller kvällen när regnet smattrar mot plåttaket, och det enda du tänker är: En gång till var du här när jag behövde dej.

Döden föder

... och nu är Ingmar Bergman också borta. Man kan inte förlora mot döden, det visste han ju. Första gången jag såg Det sjunde inseglet var jag på väg in i något som jag ville skulle vara allvarlig intellektualism. Jag var stundtals så vuxen, allvarlig och mogen som bara mycket unga människor kan vara. Så var filmen ändå rolig. Precis som Processen.

När min dotter Elsas döptes fick vi ett telefonsamtal på kvällen under festen, Johannas morfar Albin var död. 90 år, lite äldre än Ingmar, som alltså dog samma dag som Alice döptes. Malins dotter Alice. Albin hade jobbat sen han var elva, när han slutligen pensionerade sej i sjuttiofemårsåldern började hälsan vackla. Jag tror att han var mycket lik Ingmar Bergman där.

Vi kom precis lite försent till Hovs kyrka igår, och jag skulle vara fadder. Slog en drill bakom kyrkogårdsmuren och när jag vände mej mot kyrkan där alla väntade, stod prästen i porten och sa något om naturliga behov.
Hov, ja, Hovs kyrka, något stenkast från Hovs hallar där Det sjunde inseglet spelades in. Ödet, Alice.
Och där bakom nånstans hade Bo Widerberg sitt sommarställe, badandes naken med tång i håret. Jag har för mej att Ingmar också tyckte om att bada naken, se där, så hade dom ändå något gemensamt.

Och jag ska vara förebild nu, för Alice. Jag tror att det blir bra.

Min mormor kunde vara jobbig ibland, som alla mina förebilder, men hon hade en speciell styrka och vilja att ändå gå sin egen väg, tror jag. Jag tyckte att hon var tuff.
Som Lars Forsell.
Som Birgitta Stenberg.

Men mina största förebilder är ändå dom HIF-fans som invaderar träning efter träning för att ge sej på Babis Stefanidis, hotar honom via mejl och telefon. Det är bra, jaga iväg alla från Helsingborg, så att det någon gång kan bli ett slut på den stan.

What have I done to deserve this

Jag tänker på min vän Janne Rantala. Då när vi bodde ihop på Ystadsgatan i Malmö, på andra sidan Nobelvägen, i Svinaryssland. Att han var i Thailand när Myran och jag målade oss blåa, och det var verkligen så att Buttericks sålde slut på blåfärg den dagen. När vi hade Smurffest i min och Jannes lägenhet. Och Myran var Kalebassmurf och jag Gammel. Och vi hade blandat bål på hallonsaft och lite annat. Fått tag på bra sarsaparill.

I alla fall. Vi kom till hotellet i Göteborg efter en hård eftermiddag och kväll på Liseberg. Jag kollade teveprogrammen i tidningen och där stod: Soppköket, en film av Janne Rantala. Det gladde mej, Elsa och Johanna. Lilla Anna fattade inte. Och det gladde min mamma och pappa och min syster och hennes man. Janne på teve! Respekt.

Från den där lägenheten på Ystadsgatan flyttade jag till en mindre, och bodde halva veckorna i Götet. Fast inte på Liseberg.
Jag tog Anna till Kometen igår. Hon trivdes, verkade det som, skrek inte när hon vaknade, somnade om istället och gav sin pappa tid med tidningarna.

Och mycket sker på text-teve. Lars Forsell är död. 79 år gammal. Lars Forsell. Jag har läst alla större tidningar idag, läst om Lars Forsell. En stor man i alla sin svaghet, så klart.
Och givetvis har Slas varken skrivit något eller uttalat sej över huvudtaget. Det hade Lars aldrig förlåtit honom.

Inget ont om Liseberg. Men jag föredrar Tivoli, eller Bakken. Sverige tillverkar sej för barnen på ett annat sätt. Jag orkar inte förklara det närmre just nu. Men barnen hade kul, och dom vuxna också, på Liseberg. Så varför klaga. Det var väl bara dom som lyssnade på Carl-Einar Häckner som inte verkade ha det så lattjo.

Och när allt lugnat sej i morse och jag snart skulle bada. Såg jag på norsk teve Johnny Cash och Kris Kristoferson sjunga Sunday morning coming down live tillsammans i svarta skjortor. Innan en italiensk militär berättade om vädret i uniform.

Snart ska du, säger jag till mej själv, skriva något längre hållbart på den här bloggen. Inte bara skvallra runt.

In under skinnet

Highway patrolman av Bruce Springsteen, men med J Cash på sång. Kanske inte bättre, men stark i kvällen när lugnet kom till bänkarna vid havet i Limhamn. Och myggorna kom. Och vi har varit tillsammans i snart åtta år, och under den tiden har Johanna fått ett myggbett. ETT.
Och jag och Elsa, som ska vara så lik mej, går runt och kliar våra utslag.

Sean Penn var polare med Bukowski, är polare med Bono och U2. Vad jag minns så var han ihop med Bossens syrra då när vi drog runt på klubbarna i New Jersey, och Tom Waits satt och skrattade i ett hörn.
Det var så han fick rättigheterna, om det nu kan krävas såna, till att göra film av Highway patrolman. Indian runner, hette den inte så?

På åttio- och nittiotalet hånades Sean Penn i den svenska rockpressen, som bara ett bihang till Madonna, the godess. Se där. Jag vet inte. Jag är aldrig säker på så kallade vänsterintellektuella amerikanske skådespelare. Men han är duktig, Sean.

Mördarsniglarna glider på sitt slem i vår koloniträdgård också. Men vi har yxor och tunnor med mjöd.

Everything but the girl, Baby come home. I don´t like drinking or painting the town on my own. Så blir det när åldern sätter in.

Och sen, när jag cyklade hem till lukten av tjära och rök, sjöng The Band, I shall be released, Bob Dylans låt.
Och det är den strävan, att bli released.

I morgon ska jag spela golf för andra gången i år. Första gången var för några veckor sedan med bl a Fredrik Ekelund och poeten Pontus Lindh. Då var det mer än två år sen sist.
Jag var en duktig golfspelare en gång. Och jag tror alltid att stinget sitter i, vi får se i Halland imorgon. Sen blir det Göteborg. Sommar ju.

Och alldeles samtidigt, mitt i det rågblonda tröskandet efter smultronstrån, läser jag om Henrik Stangerups Det är svårt att dö i Dieppe, och vet inte vad jag ska tycka. Vet inte vad jag tyckte då heller, i början av nittiotalet.
Och någonstans skrattar Thorbjörn Säfve, jag vet inte åt vad.

Äntligen trettioåtta

Nybadad i Öresunds klara vatten i Sibbarp. Där männen och kvinnorna i pensionsålder sneglar lite snett vid DERAS brygga. Tror ni det.
Är det inte gässen så är det mördarsniglarna. Och allt handlar inte om vilket ansvar andra inte tar.
Jag vet inte.
Jag satt på en av mina bänkar och i kolonistugan har vi visst två brassestolar, och jag tänker på det ibland. Att med en brassestol ständigt bak på cykeln så hade jag kunnat sitta var som helst.
Men jag vill inte sitta var som helst.

Är det mördarsniglarnas fel att kråkorna försvinner.
Och om kråkorna kommer tillbaka, då hörs andra skrik igen.
Jag hittar ständigt nya saker att glädja mej åt. Nya människor och annat att lära mej förstå. Att lära mej av.

Jag satt på en av mina bänkar och den enda regeln jag kräver att ni ska följa är: Släng skiten i papperskorgar och soptunnor.

Äntligen! Trettioåtta år på måndag. Som jag längtat. Och enligt regeln kommer trettioåtta människor på party imorgon, något annat vore katastrofalt. Det kommer att finnas numrerade biljetter för dom inbjudna. Nån ordning på torpet måste det vara.

Och tänk! Jag har uppnått allt jag ville. Trettioåtta år, nu går det bara utför.
Men det är roligt, när man får lite fart i backen.

Man kan köpa hus i Frankrike, Spanien och Portugal. Det önskar jag mej. Ni kan väl starta en insamling.

I skogarna hos rävarna

Toalettböckerna tar längst tid. Men nu är jag i alla fall färdig med Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis. En bok jag varmt rekomenderar. Om att vara människa och kvinna och beroende av sitt ursprung som jagar en, bland annat. På en flytande klar prosa.

På en flytande käck prosa med stråk av melankoli, skrev jag och ritade böcker i nittiotalets absoluta början. Tog tåget till Ängelholm eller Båstad och nån gång hade jag tajta röda jeans, annars ljusbeiga manchesterbyxor och ett lockigt hår och en kärlek så stor som aldrig skulle ur sin bubbla, men den tog sej därifrån gång på gång ändå. Men det var något särskilt. Och, i mina minnen, alltid den där vita T-shirten med reklam för något norskt, den satt så bra.
Vi lärde oss nog mycket under dom fem åren, Malin och jag, som har tagit oss vidare i livet. Det första vi verkligen lärde var att vi inte skulle vara ihop. Sen kom allt det andra. Vänskapen, till exempel.

Badkarsböckerna är deckare. Val McDermid nu. Ganska bra.
Annars läser jag om Primo Levis Är detta en människa? Det bör man göra ibland, i dessa tider. I alla tider.
Efter det ska jag återigen läsa Den tappre soldaten Svejk. I pocketversionen. Inte i den trebandsvariant som jag fick av Ines, som är nittio nu. Som var hennes man Kalles favoritbok, som han nog skulle bli glad av att jag fick. Sa Ines till mej, strax efter Kalles död. Min pappas farbror Kalle. Om vi nån gång skulle skaffa oss en son så ska han heta Kalle. Det är det enda vi någonsin bestämt.

Jag åkte fram och tillbaka till Ängelholm idag. Dubbelt tåg och jag läste manus. Det tog tre timmar. En tågresa som tågresor ska vara. Jag har sommarkort. Johanna och flickorna är hos mormor och morfar.
Sen åt jag kebab och satte mej i Slottsparken och läste vidare, rättade, fixade, strök.
När jag kom hem vågade jag ringa kollegan Tony, be honom att läsa manuset. Han sa ja. Det gladde mej.

Och bada. I havet och i badkaret, jag glömmer aldrig det. Att ta dom simtagen och önska dom saltare men vara nöjd ändå. Och varje gång jag tvekar, tänker jag: Jag har aldrig ångrat ett bad.
Så är det, mina damer och herrar, ingen ånger. Och ren blir man.

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in

Någon gång i oktober eller november kommer min nya roman ut. Det ska bli roligt. Det har varit en jobbig bok att skriva eftersom det har hänt en hel del saker under processen. Eftersom det är en roman som inte är självbiografisk, men ändå ligger tätt intill saker som hänt mej. Det är inte lika lätt att fabulera fritt då, man kan känna att man ljuger. Man är fast i en bur.
När jag kom på det, så började jag frigöra mej och allt gick lättare, men ändå, ett splittrat jobb.
Men ändå, ett bra slutresultat, tycker jag.
Men ändå, såhär ska jag aldrig jobba igen.

Man kan skriva olika sorters böcker. Jag har gjort det.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, är fortfarande min mest genomarbetade bok. Jag höll på så länge.
Alltid denna förbannade jakt, skrev jag ganska snabbt med hjälp av några gamla idéer och noveller. Jag ville få ut den kvickt efter min ganska lyckade debut.
Så enkelt i solen, var kort. Jag var nynykter och ville ha ut en bok. Jag använde mej av en del spridda fylleanteckningar och hittade en, för mej, ny stil genom att låta andra berätta historierna.
Och fortsätta vidare bort, är min viktigaste bok. För mej, alltså. Och min storförlagsdebut. Jag är ohyggligt stolt över den, även om den skevar någonstans, kanske. Jag jobbade hela tiden med den som en låt som ett band spelar. Jag ville att det skulle skramla, men allt skulle vara innanför ramarna. Jag jobbade mycket med det, att stämma. Vad är ostämt, att hitta det. Men innanför skulle det bubbla och skimra, och ibland bara vara rakt. Associativt.
En sång för Sonny och Karola, blev så klart mer stram. Och mer självbiografisk, oj, vad jag talar genom dom, mina kära Sonny och Karola.
En blues från Landskrona är mitt och Thomas Landskrona. En helt annan sorts bok. Ingen roman. En bra bok. Och jag är så stolt över den, att vi gjorde den. Thomas och jag (och Morgan, formgivare). Min svärmor sa att det var min bästa bok. Det kändes mycket märkligt.
Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, är en fristående fortsättningen på Och fortsätta vidare bort. Den berättar den "sanna" historien om vägen till kliniken och vägen därifrån. Jag har försökt var snirklande rak. Det är en stolt och bra bok som vill säga något viktigt utan att tro att det är den viktigaste boken i Sverige dom senaste fyrtio åren. MEN DEN KOMMER TILL HÖSTEN!

Jag har gett utt två romaner på W&W. Jag har inte bara varit nöjd med samarbetet. Med distansen på alla sätt till Stockholm. Med inkompetensen att inte ha boken levererad till skånska bokhandlare på utgivningsdagen, på recensionsdagen. Jag åkte själv och levererade böcker till Bok o Papper i Landskrona efter att dom ringt till mej. Efter att flera människor varit inne och frågat efter boken. Efter jättebra recensioner i Sydsvenskan, HD, KvP/Expressen.
Men jag är nöjd med samarbetet med Christian och Camilla.
Och jag vill ge ut flera böcker på W&W, tror jag.
Men vi hade olika åsikter om Ett hål i huvudet ... Och om när den eventuellt skulle ges ut.
Jag är beroende av stipendier och uppläsnings/föredragsjobb och jag kan inte vänta ett år extra.
Och det finns en punkaktig gördetsjälv-känsla hos mej. Jag tycker om att ha koll på det mesta. Att bestämma, kanske. Att vara nära dom jag samarbetar med.
Så nu ska Helmuth (som jag jobbat med flera gånger) ge ut boken på förlaget Gondolin som håller till i Eslöv.
Och Malin får göra omslaget (hon gjorde omslaget till Malmöboken).
Och Johanna får korrläsa.
Och jag ska bombardera pressen.

Och jag ska framför allt skriva nästa roman som blir något extra. Skriven på mitt gamla sätt. Men med nytt innehåll. Fast samma, förståelse. Och när den är klar kommer jag att erbjuda W&W den (kanske även några andra större förlag), dom har dock helt andra resurser. Men jag vill att dom ska använda dom ordentligt på mej. Det kommer jag att kräva. Annars håller jag mej i Skåne.

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, är en roman som jag är stolt över. Jag är stolt över att ha skrivit den under dom omständigheter som rått. Jag är stolt över resultatet. Att boken blev så bra. Jag är stolt över att alltid försöka gå med rak rygg för det jag tror på.

Do the carnivala - igen och igen

Onsdag på väg mot torsdag och jag är alltså tvåbarnspappa. Och hela världen är upp- och nervänd? Nä.

Men det var väl det största som hänt dej i ditt liv? Nä. Men det var mycket speciellt när hon kom ut i kvällsljuset.

Och, ha ha, nu blir det väl inte mycket sömn? Jodå. Vakna och somna, vakna och somna flera gånger hela natten. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag är inte tröttare än innan.

Men det är annorlunda. Och jag håller henne intill mej, lilla Anna, och det är något helt annat. Det är något helt naturligt. Jag är hennes pappa. Hon är min dotter. Så länge fågeln sjunger.

Och Elsa och jag har plaskat i varenda vattenpöl i hela Limhamn.
Och snart hoppas jag få veta när min nya roman ska komma ut.
Och vi har köpt ett litet radhus med källare. Billigt för att vara i dessa krokar och jag ska äntligen få min friggebod att jobba i.

4-2 mot Åtvidaberg och jag vädrar morgonluft. Det var inte så många år sen vi brukade säga att BoIS är ett höstlag. Låt oss plocka fram den traditionen igen.

Landskronakarnevalen. Rio de Landskrona. Crazy namn från förr.
Det var över tio år sen jag var med. Men imorgon åker jag och Elsa i förväg för att karnevala. Det blir biff till morgon, middag och kväll.

Jag tror att det jag mest vill är att sitta i Sesimbra, eller nån annanstans, på en pastelaria med en bok att läsa och en bok att skriva i. Fast egentligen med ännu ett nytt romanmanus att att pula med. Titta ut över havet och veta att om en halvtimme är jag nöjd, då ska jag gå ner till stranden och bada med alla tre flickorna. Sen ska vi äta fisk.

Jag tror att jag längtar mest till januari eller februari när vi ska flyga iväg, vår familj som har blivit lite större nu.

Jag längtar så efter vardag i det nya huset och en vacker höst. En skrivare och lämna Elsa på dagis, sen en bänk och läsa gårdagens text och skriva nytt och hem till friggeboden och jobba. Laga lunch till Johanna och Anna sen. Och jobba igen. Cykla. Vara nöjd med alla detaljerna på kvällen när jag lägger mej i badet. Familjen, jobbet, motionen, drömmarna framåt.
Och volvon på verkstaden.
Och hunden den lurvige på kenneln.

Vissa kvällar lägger jag mej vid Elsas sida i hennes säng för att komma ihåg att hon fortfarande är min lilla flicka. Sover där en timme.

I morgon ska vi se på barnshow.
I morgon ska vi se på Ola Magnell. Jag och min dotter som kanske får en vagn att sova i. Men det ska rätas upp i tid, det som ska bli en stolt rak rygg.
Elsa var nio dagar när hon kom till Bullen första gången. Johanna var sydd i underlivet men vi hade gett oss fan på att livet inte behöver vara annorlunda för att man fått barn. Nä nä.
Det var innan rökförbudet. Det var bluesjazz och rökigt och skränigt och Elsa började skrika av hunger och vi kunde inte gå fort hem. Vi lärde oss av det. Nu går vi på restaurang vid bättre tider.
Lilla Anna var sex dagar i fredags. Vid tretiden. Jag hade ringt och bokat bord och sagt att dom skulle lägga undan lunch. Det blev en helt annan sak.

Elsa må vara storasyster, men hennes lillasyster debuterade tidigare på krogen. Och hon kommer även att bräcka Elsa vad det gäller flytt. Elsa var nästan fyra månader när vi flyttade till Vollsjö. Anna kommer att vara två.
Vi åkte tre veckor till Teneriffa när Elsa var nio månader. Det kommer Anna också att slå.
Och, just det, vi är två mycket ansvarsfulla föräldrar.

Och, just det, jag läser Roddy Doyles Paula Spencer. Att skriva så bra.
Och jag lyssnade på Van the Man, And the healing has begun.
The healing, mina damer och herrar, jobbar jag med hela tiden.

Do the carnivala

Onsdag som snart blir torsdag. På Thomas blogg (thomas1nordbor.blogspot.com, tror jag) skrivs det om metadon. På Aftonbladets kultursida skrev häromdagen Gunnar Orhlander (inte för första gången) om sin inställning till saken.
Jag är för.
Men, precis som Orhlander, går det alltid att diskutera HUR?
Jag vet flera som varit motiverade (som det heter på soc), som verkligen har velat lägga av, som inte vill leva skitlivet med heroin längre. Och kö och kö och kö. Och i sammanhanget man lever är det lättare att fortsätta skjuta, röka, än att fortsätta vara helt väck motiverad i upp till ett år. Folk dör på det viset.
Det blir hål i skyddsnätet och det skiter man i. För i Sverige knarkar man ju inte.

Men att leva ett helt liv på metadon eller subutex, är det bra? Jag vet inte.
Tolvstegsprogrammet? Bör man inte köra mer på det? Jag vet inte.

Jag är alkoholist. Jag kör lättölsvarianten. Den funkar för mej.

Jag och flera med mej ...

... skriver någon feg anonym i en kommentar på min blogg. Ja ja, kul för er, men skriv en namnlista då. En anonym sådan. Det blir nog krut i den. Jag är trött på fegisar.

Som dom slöfockar som skriver insändare och inte kan förstå att invandrare som dansar sitt lands folkdanser offentligt, att det kan vara något trevligt, att man kan DELTA.
Men ... NÄ, vi ska inte delta, vi ska ruttna i vår källare och klaga på allt som är annorlunda.
Observera att jag inte tar ställning för eller emot pengar till folkdräkter. Jag tar endast ställning, och det å det starkaste, mot dom människor som anonymt tar alla chanser att uttrycka sitt rasistiska självgoda självförakt mot andra så fort en chans uppstår.

Jag stör mej inte på människor som tycker annorlunda än jag. Tvärtom. Så länge man kan förklara ordentligt varför man tycker som man gör.
Jag stör mej på människor som är säkra på sin åsikt och vägrar intressera sej för något som är annorlunda. Dom som tror att dom är hemma och hemmet alltid ska se likadant ut.
Dom som säger att dom är nyfikna, men ljuger.

Och utanför snurrar världen.
Och utanför lever människor liv där någon berättar något, och en fråga dyker upp i huvudet, och man ställer en fråga.

Och, titta, man pratar med varandra, man utbyter erfarenheter.
Jaha, du vill ha fransk dressing till din franska hot dog. Själv vill jag ha vitlök, vitlöken kom vandrande från Bjuv på trettonhundratalet, du borde prova den.

Du pratar.
Och i min hjärna sprutar det fram: Hur ska jag hitta fel, hur ska jag hitta fel?
Du pratar.
Och jag funderar, försöker tänka mej in i din värld.
Och någon annanstans grymtar en lerig gris förklädd till "vanligt folk". Nä, fy fan, FLUM!

I min överfulla bokhylla. Just bakom mej i mitt arbetsrum har jag böcker som jag är glad för att dom bara finns. Strandmannen av Peter Khlgård till exempel. Och numera också Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson. Böcker som jag grabbar tag i ibland, läser några rader och känner mej större, ser möjligheter.
Du har inte rätt att inte älska mej, av Peter Kihlgård, jag behöver bara läsa titeln för att gå igång.
Och, återigen, Två av Märta Tikkanen. Och Mia Berners bok om Pentti Saarikoski. Här finns även Raymond Carvers Grannar. Och en massa Slas. V.S. Naipauls Vid flodens krök. Roland Vilas Roll. Olika och olika bra böcker. Viktiga för mej, just nu. Att dom bara finns.

Och samtidigt sjunger Nick Cave, people just aint no good. Och det, mina vänner, vägrar jag givetvis att tro på.

Jag läser När Var Hur från 1972. Jag läser insändare från femtiotalet. Och det är samma snack. Att ni aldrig kan lära er. Framtiden skrämmer men kommer. Självgodheten översvämmar och dränker.

Jag lyssnar på Pluras sommarprogram, synd att han inte har stolpar. Synd att han läser innantill. När jag ska ha mitt sommarprogram så blir det andra bullar. Hoppas att vi lever då.
Men Plura är bra. Han berättar och spelar fina svenska bitar. Plura är en viktig människa i mitt liv.

Karl Gerhard. Den ökända hästen från Troja. Den smyger sej in hela tiden.
Och Hasse och Tage. "Pappa blev så sänd av den där." "Tomater och ägg, det kan man ju alltid sälja." Gissa vilka två Lindemän det är så ska ni få en present.

Lätthet.
Lätthet pratade Peter Kihlgård om en gång när jag var med. Att man ska gå försiktigt som att man beträder tunn tunn is, och under finns ett svart djupt kallt vatten. Så ska man skriva. Till synes enkelt, men med en svart och tung grav att sjunka i under.
Lätthet. Fara.

Once upon other days in the life

En gång i tiden var det Alf Robertsson. Hundar, ungar och hembryggt äppelvin. Det var andra dagar. Det var inte mjukare dagar.

En gång bodde vi ett år i ett hus på Norra Fiskehamnsgatan. Jag måste ha varit fyra, fem, möjligen sex på slutet. När Mumindalen var julkalender, och jag tyckte att den var obehaglig. Jag tyckte mycket mer om svensktoppsbiten Så gick det till när farfar var ung.

Vi lånade Mumindalen på bibblan häromdagen. Min dotter (mina ena dotter nu) är fyra och ett halvt. Hon tycker att Mumindalen är obehaglig. Äppelvinet rinner inte långt från buteljen.

Vi skulle åka till Ven, Myran och jag, han hade hittat jordgubbar och en flaska mousserande vin hemma hos föräldrarna hans. Det var 1992, jag skulle på ett femtioårskalas några dagar senare. Vi hade några öl ockå.
Och missade venbåten.
Och hoppade på färjan till Köpenhamn. På det viset hamnade vi i Roskilde igen efter några års uppehåll.
På de viset var jag inte populär när jag dök upp på min flickväns mammas femtioårskalas.
Bara sår där jag går. Oftast kändes det verkligen så fram till jag var över trettio. Och jag ville inget illa, men gjorde ont ändå.

När man skriver böcker som kan uppfattas som självbiografiska, frågar många, om man inte är rädd för vad andra, ens närmaste, ska tycka.
Mina böcker är inte självbiografiska (förutom En blues från Landskrona) i den meningen att allting har hänt. Men böckerna kan bygga på händelser som jag betraktat, upplevt, eller fått berättade för mej.
Men, och detta är kanske poängen, jag har aldrig hört någon som tyckt sej vara med i mina böcker, beklaga sej eller skälla på mej. Själv känner jag att den skada jag eventuellt gjort, den gjorde jag långt tidigare. Dom såren, om dom finns, är betydligt djupare.
Jag skriver bara böcker.
Jag vill att mina böcker ska ligga tätt intill skinnet på läsaren. Jag vill nån gång skriva en bok som kan vara viktig för någon. Mer eller mindre än så är det inte.

Kommer du ihåg

Minns du Mats Möller? Docenterna var inte bättre på hans tid, kanske inte sämre heller. Men annorlunda. Den låten, du vet, sjunde himlen. Det var grejor och tider det.

Minns ni Docenterna? Då när det hände igen i slutet av åttiotalet (väl), med plattan Söderns ros och Joppe var coolast i stan, och stan var hela världen. Och vi visste knappt vad Malmö var mer än Second hand-affären vid Hipp och NK och jag hade varit nån gång på KB som låg vid Erikslust och hade en Porsche på taket.

Jag minns Limhamn och Sunnanväg. Och det var bara några dagar innan jag skulle sluta nian och Jesper tog studenten och dom hade swimmingpool. Och jag skulle sova över. Och jag hade varit lite kär i Annika men nu träffade jag Patricia, och jag var femton och hon var väl tretton och inget hände men hon strålade. Sen åkte hon hem. Och jag minns att jag vaknade som vanligt tidigt hemma hos Annika och Jesper och hittade Ulf Lundells Jack i Jespers bokhylla, läste om livet som jag önskade då. Livet som jag väl fick senare, mer eller mindre.

Och jag kommer ihåg att jag mötte Patricia igen fyra eller fem år senare. Och då blev jag nog kär på riktigt. Då var jag låtsasdekadent och låtsas och låtsas, men alldeles på riktigt.
Hon krossade inte mitt hjärta. Jag har alltid varit bäst på att göra det själv, slänga det alldeles för högt upp i luften.

Sen minns jag Docenternas enkla låt Utan dej, att jag lyssnade på den hemma hos Rickard och hans tjej i Värpinge. Och allt var slut då, igen, med Malin, och just då bland vänner och med lite pengar på fickan och alkohol i glasen, så tänkte jag: Klart som fan att jag kan leva utan dej.

Och det är inte cynism. Men människor försvinner. Man måste lära sej att leva utan dom, att vara förberedd på det. Man ska älska dom när man har dom nära.
Men allting dör, allting försvinner, skrev jag en gång när det regnade och jag var tonåring i Landskrona och satt med folköl utomhus men under Konsthallens utstickande tak.

Allting dör, allting försvinner. Rädda mej, jag vet att du hinner. Skrev jag.
Och nu säger jag det i ett kolorerat månadsmagasin med blanka blad : Carpe diem, motherfucker!

Ny brud i familjen

Det har aldrig varit meningen att detta skulle bli en landskronablogg.
Vad som har varit meningen med bloggen vet jag inte riktigt.
Jag skriver bara.
Men nån pappablogg har aldrig varit meningen.
Jag vet jättemånga sätt att få läsare till min blogg, men jag är inte intresserad av det. Jag skriver ju för er, ni som fått leta lite och stannat.

Och det blir ingen pappablogg nu heller. Men jag vill ändå berätta att 21.05, sista dagen i juni 2007 blev jag tvåbarnspappa. En flicka till. En flicka som en fjäder. 2950 gram och 47 centimeter. Lite blek och rödhårig som sin mamma, kanske.

Dom sover på BB nu och jag fick inte vara kvar. Taxichauffören erbjöd ett fast pris på hundra pickadollor till Limhamn. Han hade två barn själv. Jobbade egentligen som glasögonslipare, men körde taxi extra för att få det att gå ihop.
"Madame ville ha ett barn till", sa han, "men, jag ber om ursäkt, barn kostar tid och pengar, man måste uppfostra dom", sa han och jag höll med.
En trevlig taxitur medan jag försökte förstå, en unge till. Och imorgon ska jag kolla på ett radhus.

Huvudet i luften

Jag har inte läst lokaljournalistens blogg på länge. Den bitvisa självgodheten och slarvigheten gör mej inte alltid, men ganska ofta, irriterad. Jag har svårt för människor som säger att dom har högt i tak, men ständigt bevisar motsatsen.
Men nu läste jag när han skrev om lallare som inte kände igen sej i det våldsamma Landskrona, som hävdar att det våldsamma Landskrona inte finns. Jag vet inte vem dom lallarna är.
Själv känner jag igen mej på många sätt i Landskrona. Unga människor bråkar, söker bråk medan andra (oftast äldre) gnäller och gnäller, så har det alltid varit i Landskrona, OCH, för alla trånghuvuden, i andra städer också.

Sen skriver lokaljournalisten om dom lallare som han menar brister i respekt mot, rent utav hånar, brottsoffer, genom att berätta att dom aldrig har råkat ut för något i Landskrona, aldrig blivit misshandlade eller rånade, och därmed menar att inget händer.
Där menar kanske lokaljournalisten (om han läser min blogg, inte vet jag) mej. Och där är han fel på det. (Och, om han nu menar mej, förenkling förenkling förenkling. Viljan att inte vilja förstå vad han läser. Ointresset. Bara klappa sej själv på axeln och dräpa en kommentar som, som bäst, är tarvlig.)

Jag vill att dom "gamla" landskronaborna sansar sej när dom oftast främlingsfientligt ger sej på något som är ett ungdoms- och klassproblem, när dom tar till fegenkelheten och kallar det något annat.
Det händer skit i Landskrona. Något mer än riksgenomsnittet. Men så öppna ögonen då! Ni lever i Nordens största storstadsregion. Landskrona är inte en isolerad ö. Helsingborg och Malmö har lika hög eller högre brottslighet, välbeställda Lund något lägre.
Jag tycker att man ska ta krafttag (hur dom nu ska se ut) mot problemen i stan.
Jag är mycket medveten om problemen som finns.
Jag avskyr trångsynthet och viljan att göra något enkelt av något som är mycket komplext.

Hat föder hat. Och hönan föder ägget, eller tvärtom. Man vet inte vem som börjar. Jo, den som kom först. Ja, jag vet att ni tänker på indianerna. Men där har ni fel, det är en helt annan sak. Och när det diskuteras om aparta religioner (som vissa har mage att kalla Islam) så talas det förtvivlat tyst om kolonialismen som kramade trasan torr. Om oljan som sipprar in i era hus och bilar.

Men så är det ju. Latmaskar vill inte se större sammanhang.

Jag har fått på flabben i Landskrona flera gånger, blivit hotad ännu mer ofta. Som tonåring, tillhörande övre medelklassen, av arbetar- eller arbetslösaföräldrar-ungar med svenskt ursprung. Jag var halvkompis med turkar, greker och jugoslaver. Som vuxen har jag fått en flaska i huvudet av en väldresserad, väldressad, svensk kille i min ålder som tyckte att jag var ett svin för att jag gick åt vänster istället för höger.
I Malmö blev jag en gång knivrånad av en andra generationens invandrare.

Allt jag skriver som är något samhällspolitiskt om Landskrona handlar ofta om en enda stor gemensam sak, som kan sammanfattas:
Det är inte perfekt i LA.
Men det är inte perfekt någon annanstans heller.
Det är ofarligt för alla att gå ut tillsammans med andra på kvällen om man uppför sej väl. Om man gör det kommer man att märka det.
Störiga/bråkiga (några dessutom kriminella) ungdomar är ett problem, det ser möjligen annorlunda ut idag mot förr. Men det är inte hudfärgen som avgör.
Ja, det finns kulturkrockar, i Landskrona. OCH i Malmö, Helsingborg, Sverige, Världen.
Men kom ihåg det, även om man är ett träd eller ett dike, det är aldrig bara en som krockar.
Och kom ihåg det, att vad du än tycker, så förändras allt alltid.

I Perstorp och Bromölla har man stora problem, vad jag förstår, med både det ena och det andra.

Man kan alltid tända ännu ett värmeljus när det gamla brunnit ut, och vara glad för det nya.

Underskatta aldrig lillebrorsan, respektera, vad det än gäller

Så fick Håkan Söderstjerna göra det igen. Avgöra på Olympia. Jag har skrivit om det förr, hur det gick till -94. Och det gäller er alla, i vilka frågor det än handlar om, historien upprepar sej alltid. Åtminstone tills den dagen när vi alla rannsakar oss själva och förstår att när vi slaktar, är det samma sak som när någon annan slaktade förr i tiden.
Man kan aldrig säga: Men det är skillnad, vi är inte såna. Givetvis är det skillnad, men det är ändå samma. Översittare.

Jag har genom fotbollen (häpp) och författandet haft förmånen att lära känna författaren Tony Samuelsson. Han är en stockholmskis som bor i Orsa. Han är åtta år äldre än jag och mycket visare.
Vi träffades i Bremen förra året när författarlandslaget spelade, och, framför allt, i Malmö för några veckor sen när vi ordnade EM i författarfotboll på Gamla IP i Malmö.
Tony kallar sej stolt för arbetarförfattare. Och han vet att det är samma sak. Och han vet att det låter mossigt. Och han vet att det är en helt annan sak att vara arbetarförfattare idag mot hur det var på Ivar Los tid. Han vet att det är samma men alldeles annorlunda. Men det är viktigt för honom att kalla sej arbetarförfattare, för i hans värld är det så enkelt. Det är ju det han är.
Arbetarklassens bästa partytricks, rekomenderas å det varmaste. Ulf Lundell är med. Jan Fridegård, Birgitta Trotzig, Stig Dagerman, Liza Marklund. Och många många fler, i Tonys personliga essäer.

Var var vi? Sent i natten i ett samtal som gör mej förälskad på ett helt annat sätt. Någon som lyssnar på vad jag säger, får det att låta klokt. Någon som berättar saker för mej som jag lyssnar på och lär mej av. Jag, som är så enstörig ibland, det är en fröjd att slå ihop ett huvud med nån annan, utan att det gör ont.

Klart att BoIS vinner. Det sitter inte i spelarna från början. Många kommer utifrån, det sitter i ränderna, dom går aldrig ur. Man lämnar inte sitt ursprung. Man vinner för att man har inget att förlora. Det känns överallt, man viker inte ner sej mot överheten. Man imponeras inte av titlar eller glänsande medaljer. Det är något helt annat.

Jag njuter av Margareta Strömstedt.
Jag blir inspirerad av Tony Samuelsson.
Och jag tänker på dagar i ro, promenader längs gator som jag känner igen men aldrig vandrat. Jag är ett mellanbarn, både lillebror och storebror. Jag hoppas att BoIS kan lära sej den linans balansgång.

Att orka vända också tunga stenar

På första sidan av Landskrona Posten (lokaldelen) idag vänder en kvinna ryggen. En stor bild ca 75% av förstasidan. På förstasidan av den gemensamma (HD/NST(LP) delen finns ingen bild, men en huvudrubrik som ropar: Här är platserna många fruktar.
Det luktar Aftonbladet eller Kvällsposten i förrgår, mina vänner.

Jag bodde i Göteborg i slutet av nittiotalet. Gick på Poppius journalistskola, en termin bara. Journalistik har alltid intresserat mej, men har aldrig varit mitt yrke.
Jag gick Andra långgatan till Masthuggstorget där jag brukade gå in på en ofta halvtom bar där en gammal hamnarbetare jobbade, hans sambo ägde stället. Han berättade för mej om uppväxten i Göteborgs arbetarkvarter. Han rökte och tog en öl, bjöd mej på en ibland. Berättade om hur han spelade jazz. Berättade om hur han nu hade skrivit tre böcker om sin uppväxt.
"Det man läser i tidningarna är aldrig sanningen", sa han, och menade hur det var i dom ruffiga kvarteren förr, i Göteborg.
På den krogen lyssnade man på jazz i källaren och läste Arbetet.

En termin journaliststudier. Och ett intensivt läsande av tidningar i tjugo år.
Och Landskrona Posten i brevlådan idag. Frågan som har ställts till 376 personer är: Känner du dig ibland orolig för att vistas på platser i din stadsdel? IBLAND!
Snabbt försvinner detta IBLAND för journalister och rubrikmakare hos HD och Landskrona Posten. Varför, undrar jag. Är det slarv? Är det okunnighet? Är det en medveten och genomtänkt strategi?
Det hade varit okej för en kvällstidning som medger att man vill sälja lösnummer. Men för en seriös morgontidning ter sej detta märkligt, anser jag.
Man intervjuar två personer som bor i det område där flest människor känner sej otrygga IBLAND. Närmare bestämt 36%. Två otrygga (ibland) personer får komma till tals. Journalisten är bevisligen helt ointresserad av de 64% som aldrig känner sej otrygga.

Jag såg filmen Den sista färden igår. En bra och obehaglig film om hur trånga värderingar och von oben-seendet gör storstadsmänniskor lika knäppa som inavlade människor som aldrig vill släppa in något främmande över tröskeln.

Är människors otrygghet välgrundad i Landskrona?
Hur ser brottsligheten ut i verkligheten, t ex på Rådhustorget eller Kasernplan?
Varför tar inte Landskrona Posten reda på det?
Den kriminalitet som finns på Rådhustorget, finns den? Är den abnorm? Består den inte, som den alltid har gjort, av fulla människor som bråkar? Någon som slår ett slag för mycket, någon som snor en klocka, en telefon, en plånbok.

Skräniga ungdomar utanför en ungdomsgård. Är det en berättigad oro? Är det kriminalitet? Kaxiga ungdomar som kanske skriker eller småmuckar utanför Oliver. Är det något nytt? Inte för mej, i alla fall.
Och skadegörelse? Jag var en tonåring från den övre medelklassen och jag stod för en hel del skadegörelse tillsammans med mina vänner under en period.

Jag skulle vilja svara på några frågor.
Jag känner mej sällan otrygg i Landskrona eller någon annan stad. Ibland är jag rädd, mörkrädd. Ibland ställer jag mej frågan: Varför är jag rädd? Och kommer fram till att jag är rädd på grund av den verklighet som skildras i tidningar och annan media. Inte på grund av den verklighet som jag faktiskt lever i.
Och jag är en försiktig man.
Och jag är en medveten man.
Och jag är medveten om problemen i Landskrona och andra städer. Jag är också medveten om dom människor jag träffar som säger att dom känner att det är på gång nu i stan, det går uppåt, det är en sån känsla. Och, säger dom, att det finns så många i Landskrona som bara gnäller för gnällandets skull, som rättfärdigar sina egna misslyckanden.
Såna saker säger människor som jag inte känner till mej.

Människor i Landskrona har EN tidning. Man säger: Har du läst TIDNINGEN? Det är inte klokt, nu kan man inte gå ut nånstans.
Så läser många tidningen.
Det blir en sanning. Nu kan man inte gå ut nånstans. Snart har vi en moskè på Rådhustorget.

Vollsjö är det mest våldsamma samhälle jag bott i, inte så olikt Den sista färden i sina värsta stunder, IBLAND.

Jag är inte så korkad att jag går genom mörka parker ensam. Inte i Landskrona, inte i Malmö, inte i Bromölla eller Sjöbo (där jag en gång blev hotad och fick min cykel förstörd av svenska ungdomar i hiphopkläder, i kommunen där inga blattar finns). Inte i Aten eller London, inte i den lilla stan Sesimbra i Portugal. Så jävla dum är jag inte.
Detta lär sej både flickor och pojkar tidigt, gå inte i mörka parker eller gränder ensam. Det har dom lärt sej sen långt tillbaka.
Och återigen. På Landskronas mest otrygga (ibland) ställe, känner sej 64% aldrig otrygga.

När jag går hem sent i natten till min kolonistuga går jag genom tre av Landskronas fyra mest otrygga (ibland) ställen. Jag går där (eller cyklar) när det är mörkt ungefär femtio gånger om året. Jag tillhör målgruppen, män som kommer ensamma från krogen. Och (peppar peppar ta i trä) än så länge har inget varit i närheten av att hända mej.

Jazzen kom till mej i Göteborg. Jag har läst många böcker om den pre punktid som jazzen var. Jag har läst om den sanslösa rasism som jazzmusikerna råkade ut för, igen och igen och igen.
Och nu sitter blekansiktena och diggar jazz och slutar rösta på sossarna och tar sina två bilar till biltvätten och barnbarnen får äta på MacDonalds och man förstår inte. Man förstår inte varför dom pratar annorlunda, DOM, utlänningarna.
Och det finns ju inga melodier i hiphopen.
Och i Sjöbo stoppades en hiphop-grupp från att uppträda på skolavslutningen. Eleverna ville, men föräldrarna startade en namninsamling och vann.
Inga blattar på våra gator!

"Man kan ju inte gå ut längre", är ofta bara en bortförklaring för ens egen försoffning och förstockning.

Och jo, jag såg Count Basie-dokumentären ikväll.
Och jo, någon borde skämmas.

Allt jag vill ha är frid

Waterboys. Mike Scott.
Bob Clearmountain.
Tankar som kommer till mej.
Birgitta Stenberg skrev om svensk alkoholkultur, om Systembolaget. Om att man i andra länder kan lämna en halvfull vinflaska, för att man fått vad man ville.

För första gången på flera år skulle jag fira midsommar i Sverige. Jag gillar inte svenska dryckesvanor, men jag tror att det håller på att förändras, i alla fall i Skåne. Vi som är närmre kontineneten.
Jag har avskytt nyår och midsommar länge. Först för att jag var tvungen att hålla mej i skinnet, men sällan klarade det. Alkoholism.
Nu för att jag tycker så illa om dom som: Nu jävlar, nu ska vi supa. Dom som inte klarar av det. Amatörerna.
Jag har alltid försökt ta det lugnt. Men jag har varit sjuk. Jag förstår varför dom friska gör som dom gör under specialhelgerna. Men jag tycker inte att dom gör rätt.

Och Ulf Lundell pratade om något som jag brukar prata om, att inte känna sej hemma i Sverige.
Men vi glömmer det som gör att vi ändå stannar, den del av solidaritet och trygghet som fortfarande finns kvar.
När Sverigedemokrater propagerar i Sydsvenskan för att det inte är konstigt att Sverige vill ha en liknande flyktingpolitik som många andra europeiska länder, så glömmer dom något (dom som ska vara så historiekunniga), att det är vi som gått i bräschen. Det är dom andra som borde lära sej av oss.
Men dom länderna har varit i krig i modern tid. Det har inte Sverige.

Och män i knickers dansade med kvinnor i andra folkdräkter, och dom verkade glada. Och dom var nyktra. Och jag tyckte om att se Elsa och Johanna dansa runt midsommarstången.

Jag läser Margareta Strömstedt och tycker att hon är bra, men ändå talar hon inte riktigt till mej.
Och jag läser Roddy Doyle och känner en annan tillhörighet.
Och jag brukar vara utomlands vid den här tiden, och jag saknar och längtar.
Att åka bort för att kunna komma hem.

Och vi hade en gång ett hus, men vi glömmer nog det. Vi har viktigare saker att lägga pengar och energi på.

Saker som vi inte pratade om i P1-programmet från vår kolonistuga

På väg till Akropolis nån timme innan programmet träffade jag journalisten Kalle Bergren på cykelbanan. Lång och ståtlig och skäggig. Och alltid stridbar. Han berättade att båda (inte bara Torkild) de två andra som skulle vara med i programmet var Folkpartister. Märkligt.

På Akropolis drack jag lättöl och pratade med ägaren Apu. Han är turkisk kurd, muslim. Han dricker alkohol. Det gör många muslimer. Det är inget konstigt. Apu har flyttat till fint område i norra Landskrona. Han är mycket omtyckt. Och varför skulle han inte vara det. Han är en trevlig människa.
Jag vet mycket mer om Apu, men det tänker jag inte skriva här.

Så kom Soffan med en barncykel från affären där hon jobbar, den var till Apus barnbarn. Soffan delar ut tidningar också. Från två på natten fem gånger i veckan. Det har hon gjort i fyra år ungefär. Hon har aldrig råkat ut för trubbel.

Landskrona Posten är i princip den enda tidningen i Landskrona (Skånskan har en del läsare också), och jag saknar arbetet. Det hade sett annorlunda ut i Landskrona om det fanns två tidningar. Om det inte fanns en tidning med ensamrätt.

Tillbaka till Kalle Bergren. Han berättade om en undersökning kring hur ofta man valde att skriva om våld och kriminalitet i HD och Landskrona Posten (samma tidning, olika editioner) på lokalsidorna. Landskrona Posten segrade överlägset. Och då är ändå Helsingborg nästan tre gånger så stort som LA, och inte på något sätt utan brottslighet.
Man väljer.
Landskrona var rött under tiden.
Helsingborg blått.
HD och Landskrona Posten är blåa tidningar.
Numera är Landskrona en politisk sörja där Folkpartiet och Sverigedemokraterna regerar hand i hand.
Det kan man fundera på.
Var det det ni ville, Landskrona Posten?

Visst, kortsiktigt är det nog bra. Det händer saker. Precis som i Alliansens Sverige. Men vad händer sen? När underklassen växer sej större och fattigare. Är det verkligen rätt väg att gå?

Jag stoppar där. Ska berätta om midsommar och goda människor senare.

Same same but different

Jag jagar i dammiga skrymslen och vrår efter gamla texter, gamla noveller. Jag tror mej behöva någon till ett projekt. Jag vill i alla fall hitta dom och läsa och se om det funkar med några streckdragningar över och under, och några nya ord och meningar.
Det är ju samma drömmar, menar jag.
Jag har redan rotat under sängen i omoderna och trasiga väskor och kartonger i kolonistugan. Oj, har jag tänkt, så mycket jag har skrivit.
Oj, har jag tänkt, så mycket som fanns i alla dom datorer som på olika sätt halkat ur mina händer och krossats. Inte just mot den stenen där minken sprang. Inte just under den stenen där jag en gång var dum och gömde den tomma ölburken istället för att kasta den rätt och miljöriktigt, Och till andra människors fromma att panta ihop en femtioöring eller två.

Oj, har jag tänkt. Det är ju samma drömmar, menar jag. Allt det jag har skrivit som kanske inte har perfekt struktur, som kanske är sentimentalt. Som kanske borde ha mer gestaltning och mindre snygga formuleringar av enkla ord.
Oj, har jag tänkt, alla snygga formuleringar av enkla ord.
Jag borde skriva en bok av dom.
Det är ju ändå samma drömmar, menar jag.

Badade några gånger igår. Ska bada sen ikväll också. Ett barn är på väg, en bebis. Alldeles snart, nästan.
Och i källaren har jag tvättat bebiskläder.
Och i källaren har jag letat i dammiga väskor med klistermärken från omoderna turistorter.


Och i källaren hittade jag äntligen novellerna två: En kärleksfilm i Hollywood medan färgen försvinner, samt den korta versionen av Han tar geväret och går ut.
Kanske kan jag använda något, kanske.
Och i källaren hittade jag ett nummer av tidskriften Ariel, ett nummer med Ulf Lundell som tema. Hans konst, hans musik, hans litteratur och hans liv. Hans ... tema.

Och jag frågar mej också. Kan en soldat komma hem? Om man ständigt längtar ut?
Jag tror det.

Då var vägen hal neråt

Roky Erickson spelade på Hultsfred. Jag var inte där. Jag har varit där en gång, 1997, då som uppläsare, faktiskt den som öppnade hela festivalen. Men det var det inte så många som fattade. Jag och Anna liftade dit, halvvägs. Sen fick vi skjuts av en Hultsfredsbuss för sjuttio spänn. Jag fick tvåtusen spänn i näven. Det var maffigt.

Annars är det ju Roskilde som gäller för en kille från Landskrona. Men det var många år sen nu.

Roky Erickson. Jag lyssnade mycket på honom i slutet av nittiotalet och början av 00-talet, när jag var ganska risig. Jag lyssnade till hans historia. Jag lyssnade till låten som gick: Please judge, don´t take that boy away.
Och det var alltid jag som var den pojken.
Snälla, låt mej få stanna.

Annars tänker jag på en krossad flaska parfym över en bok av Claes Hylinger, som jag läste för tredje eller fjärde gången i Prag i den fula rocken och med det svaga sinnet.
Och färjan till Oslo och sen till Göteborg där jag verkligen hade en vän som förstod tillräckligt mycket, att både vara förstående, förlåtande, och krävande.

Sen tänker jag på Magnus Hedlund och hur arg och besviken jag förstår att han blev när hans föräldrar tynade bort på olika sjukhus, när allt dom ville var att få dö tilssammans.
Och hur rolig han ändå kan vara.
Jag läser hans Ärligt talat nu. Tänker på Mylingen i Kov.

Och Erik Andersson. Han berättade för mej en sen kväll i Göteborg att han höll på Landskrona BoIS. Det var första (och hittills enda) gången vi träffades. Han ville ha ett favoritlag som liten, och han upptäckte Sven Skinka Malmborg (tror jag) i BoIS och tyckte att det var ju ett häftigt smeknamn. Och sen den dagen ...

Det är Erik Andersson som nyöversatt Tolkienböckerna, för dom som intresserar sej för det. Jag gör det inte. Jag flyr till realismen.

Jag har mer att berätta, men det känns som stiltje på blogghavet. Men jag hänger väl i. Det finns en poäng i det, att fortsätta.

Syndafallet kom och rensade inte världen

Vi visste om vädret redan från början. Och regnet kom till Limhamn och förföljde oss när vi bar ut packning till bilen som inte läcker längre, tror jag.
Men det regnade mindre och mindre och jag hoppade av vid stationen i Landskrona för att cykla min cykel till kolonistugan. Och träffade Sol(!)-Britt, Elsas förra dagisfröken. Det hade inte regnat i LA på hela dagen, sa hon, och just då kom dropparna stora och hårda.
Regnet förföljer mej.
Är det jag som ska rensas bort?

Och visst hittar jag småfel och smådåligheter i Jo Nesbös böcker, men jag längtar dit. Han borde vara en av nordens tre bästa kriminalförfattare just nu. Och han skriver trovärdigt om missbruk. Och hjälten Harry Hole brottas med sin alkoholism, och ibland vill jag säga till honom, ta ett järn nu, Harry. Jag fungerar så. Jag är också alkoholist. Också lite för mycket klarabiffensjälv ibland, kanske. Jag tänker i alla fall på det ibland. Men jag faller inte som Harry Hole. Men vi faller alla ibland, som regnet, alkoholister eller ej. Det är något man måste jobba på för att lära sej hantera. Jag är inte bäst, inte än.

Och regnet föll och Elsa och Johanna åkte för att hälsa på Elsas kusiner.
Och i lugnet öppnade jag en lättöl och läste och det smatrrade inte ilkset, det dunkade tungt på kolonistugans tak. Regnet som ville ta sej in.
Och danska lugna favoriter på radion. Tre bandspelare och ingen fungerar. Och jag har klippt häcken, klippt bort upp till en meter på vissa ställen. Men fortfarande för högt.
Och, nä, jag går inte på matchen idag. Jag har gått på alla hemmamatcher i år (i serien) och en bortamatch. Jag har svettats mer än några av er, BoIS.
Så jag cyklade i regnstället till Akropolis, matchen gick på TV4.
Och Jörgen P och Jocke P var tillbaka. Och Håkan S var ung igen. Och Mirza kämpade. Och Dahlgren kämpar alltid. Och alla dom andra. Jag kände mej dålig, en svikare. Måtte syndafloden ta mej, tänkte jag.
Leder dom i paus så sticker jag dit, tänkte jag.

2-0 och jag håller alltid vad jag lovar. Cyklade ut till IP och fick komma gratis in. Stod i regnet, och det är så när man älskar, man får tårar i ögonen när man ser en sån insats.
Tack ska ni ha, grabbar!

Och till snorungarna från Göteborg som ville slåss efteråt, väx upp, fjånar!
Och till puckot av den gamla landskronastammen kvasipunkare (jag tror att det var du, annars var det nån annan av dina puckade polare) som skrek till den svarte spelaren i ÖIS när han låg ner: "Du skitar ner planen!" Dra åt helvete! Må syndafallet skölja dej och dina likar långt över kanten, långt ner i hålet.
Och till supporterpolisen, ställ inte supporterbussen där alla BoIS:arna går ut. Ganska korkat, va?

Nu ska jag lyssna på Libertines i min freestyle, cykla in till Pildammarna och se på blomfestival, med kärlek som tema.

Ständigt detta Landskrona

Jag stod i fönstret på andra våningen i huset där jag växte upp, från sex års ålder till nästan vuxen.
Jag stod i fönstret och det var alltid fräckare fyrverkerier i Danmark, i Köpenhamn. Inte vet jag, kanske för att smällare var förbjudna, för att kontrollen var hårdare i landet där den enda friheten bestod av mer öl, gräs och hasch, mer kvinnor som säljer "massage. Annars är dom nog så trånga, danskarna, som skåningarna, som landskroniterna.
Jag stod i fönstret och 1979 blev 1980 och jag tänkte på år 2000, att jag skulle vara 31 år då. Att jag inte kunde se så långt fram.

Landskrona är Sverige danskaste stad.

Nyåret 1999/2000 firade jag i kostym hemma hos Jonnie. Jag hade precis träffat Johanna och hon var på en annan fest, men kom till min strax efter tolvslaget, om jag minns rätt, jag minns dåligt från den tiden. Jag var full, men vi gick hem tillsammans. Och vi går fortfarande hem tillsammans.

Wonderstuff. Kommer ni ihåg?

Landskrona är Sveriges danskaste stad. Det är bra och dåligt. Det finns en inkrökthet som kan få mej att vilja vomera. Det finns inkrökthet överallt, men Landskronas är Landskronas, och den bör slipas ner en smula. Världen, mina damer och herrar, världen finns.

"Take a jump and steale (stavas det så?) your piece of sky", sjöng Wonderstuff. Just det.

På torsdag ska det sändas liveradio från vår kolonistuga, Torkild Strandberg (Folkpartiets starke man och min före detta teaterkompis), jag och Gunlög Stenfeldt ska prata framtid och idag om Landskrona. Det kan kanske bli intressant. P1, 16.00.

Men jag minns den där sista kvällen på sjuttiotalet. Stå och glo ut mot Köpenhamn och vänta på något som skulle smälla. Inte som att allt kunde hända, mer att jag inte visste. Vafan ska hända, tänkte jag nog. Sen blev jag tretton och fjorton och musiken och böckerna kom och berättade för mej om en värld som fanns, som man kunde ta själv. Jag visste aldrig vad som skulle hända.
Men det smällde, hit och dit. Överallt.
Jag har aldrig blivit besviken. Jo. Jag har gjort vissa separata dåliga saker som inte varit så lyckade, på fyllan och ibland med andra droger i kroppen. Men jag ångrar inget. Jag tror inte på ånger. Däremot på att analysera och lära av misstagen.

Dagar i ro ...

... är en sång av Pelle Ossler, den evigt mer bortglömde än han borde. Som Ulf Sturesson. Som undertecknad.
Det är inte dagar i ro. Men ändå. European Word Cup börjar idag och det är egentligen perfekt, jag slipper spela men är med ändå. Jag är allmän samordnare och speaker.

Det har varit stressiga dagar, allt annat tar ju inte slut för att några författare ska spela fotboll i Malmö. Livet pågår ändå, även för mej.
Och jag måste ha rod, varje dag måste jag ha ro, vara för mej själv och landa. Det är själva förutsättningen för att jag ska orka vara man, pappa och trevlig kamrat.
Stunder i ro.

Povel är död. Han har betytt väldigt lite för mej, men jag är klok nog att förstå att han var en med rätta mycket uppskattad artist. En briljant låtskrivare, även om vi inte drack samma sorts te. Vad jag hört och läst, verkar han dessutom varit en sällsynt klok kille, och crazy på det.
Jag är för ung för crazy-humorn. Den känns dammig idag, men på sin tid var den betydligt mera punk än Good Charlotte.

Idag börjar alltså EM i fotboll för författare. Idag möter alltså Sverige Danmark på Gamla IP, fritt inträde.
Imorgon träder även Italien, Tyskland, Ungern och England in i turneringen. Matcher hela dagen. Och intressanta författarsamtal i ett tält bakom läktaren. Författare som pratar med författare. Inträde tjugo spänn.
På lördag är det matcher om femte pris, tredje samt FINALEN.

På kvällarna är det uppläsningar och seminarium. Ikväll på Bibblan, fritt inträde. Imorgon på Victoria. Och på fredag på Hipp med bl a L.T. Fisk. 120 kronor.
Jag måste iväg nu, till dagis först, sen ska jag hämta fotbollsspelare som är författare på Centralen.
Det är inte tid att hänga vid en dator nu.

Uppdrag: Helsingör

Det stormar inte, men gungar tillräckligt för att dom småländska damerna i cafeteriakön på färjan Tycho Brahe ska fnittra hysteriskt. Och en som gapskrattar. Och en som teaterviskar så att hela publiken, hela kön hör: Ska vi verkligen våga ... köpa varsin Jägermeister til kaffet. Som skolflickor på utflykt.
Men dom riktiga skolflickorna på utflykt står bakom mej i kön, fnissar inte, pratar bara allvarligt tyst nära varandra.
Iland iland, och jag vet alltid i god tid på vilken sida vi ska lägga till. Jag står först i kön till höger och låter dom som har bråttom, med kärror eller med tågtider i huvudet, gå eller springa före. Men dom flesta dräller i bredd med vagnar och tomma resväskor på hjul.
Helsingör alltså. Och det verkar så jobbigt, att gå runt och titta på alla prislappar i alla affärer, sprit och vin och öl. Dricker dom verkligen så mycket, dom pensionerade hallänningarna och andra.
Jag går in på Borgerkroen och sätter mej vid fönsterbordet där jag brukar sitta. Här har jag avslutat skrivandet av en roman för inte så längesen, nu börjar jag en ny. Skriver med min penna i min bok. Gubbarna dricker Wibroe och spelar tärning, röker. Och en äldre man och kvinna, dricker varsin snaps till smörrebröden, läser tidningar och växlar språk mellan danska och engelska, kvinnan fyller i vad mannen ska säga. Dom ler mot varandra på ett kärleksfullt sätt. Jag får låna en tidning, läser sporten och sidorna intill, undrar över olika former av massage, fransk, grekisk, med mera. Och jag är trettiosju år och tittar på det äldre paret. Och jag ser mej själv med min fru om trettio år, att så lugnt och fritt få trivas med livet långt från klirrande, stressande shoppingvagnar eller resväskor.

Tre bröder

Jag står med min äldsta vän, längst bak men ändå nära scenen. Jag ser bra, har glasögonen på. Det enda jag kan tänka på är sånt som får mej tårögd. Dom har hängt i, bröderna Jonsson och Tony. Nästan fyrtio år på scener och i replokaler och i inspelningsstudios. Och sen alla aläktmiddagarna.
Och dom skojar med varandra.
Och det är allvar.
Och dom spelar långsamma låtar.
Och dom spelar Ta min hand.
Ta min hand, jag lovar att jag inte ska släppa.

Jag står med min gamla kompis, och emellanåt diskuterar vi låtar, låtval. Då vänder sej en liten fjåne om och ber oss vara tysta. På en rockkonsert! Längst bak! Och killen har inte diggat en ända gång, inte druckit en droppe. Min käre vän Windy och jag gör några manövrar och fjånen går i förtid, antagligen för att slippa köa till garderoben som man inte behöver använda, antagligen för att mamma väntar hemma med varm mjölk.
Jag tycker att det är upprörande. Vi var inte fulla, vi skrek inte. Pratade lite under delar av varannan låt ungefär, om musiken. Återigen: På en rockkonsert. Jag hade ställt in mej på att samtala med den unge junkern efter konserten, men som sagt, han skulle hem till mamma och gråta ut. Människor som går före konsertens slut, det är väl samma typer som går innan matchen är slut, samtidigt som man hävdar att man älskar bandet/laget.

Igår skulle mäklaren fotografera vår lägenhet som ska säljas. Har du lite pengar över så tveka inte, slå till. Jag åkte till Köpenhamn och gick in på Jernbanecafeen oh skrev två historier till HD. Ett trevligt sätt att tjäna ihop en dagslön eller två.

Ralf Edström. Och vad ska vi göra med dej, Ralf. Du pratar om att Zlatan måste skärpa intellektet, eftersom (hemska tanke) ungdomar kan vilja bli som han. Du som har slipat så många år på ditt intellekt, du verkar inte ha kommit särskilt långt. Och vem är alla dom andra blixthjärnorna i det svenska landslaget, Allbäck? Isaksson? Henke, jo, han brukar ju verkligen få en att tänka till. Jag glömmer aaldrig när han betalade flertalet tusenlappar för att få Tomas Ledin till sitt födelsedagskalas. Knivskarpt.
Och, Ralf. Du har inte problem med alkoholen, säger du. Ändå har du kört rattfull. Smart. Men du är ändå kvasipräktig och säger att du står för det. Står för vadå, det är ett dåligt gömställe du skaffat.
Jag förstår alkisar och knarkare som sätter sej i bilen, men jag försvarar inte beteendet. Dom vet inget bättre, dom kan inget annat, dom är sjuka och kan inte tänka klart.
Men du, Ralf, med ditt lagmoralsnack, du med dina speciella betygskriterier för Zlatan. Du borde kanske ägna dej åt att snacka fotboll, och inget annat. Precis som fotbollsspelarna ägnar sej åt att spela fotboll. Lämna det övriga till dom som vet vad dom snackar om.

Skitungar och inget annat än skitungar

Det här skulle handla om Eldkvarn och Pucko-Ralf Edström. Men så blir det inte.

Ungdomsgäng rånar tevebutik i Landskrona dagtid.
Och skitgubbar snackar skit.
Och medelålders kvinnor är rädda.
Och ljushåriga tonårsgrabbar vågar bara vara "tuffa" på ståplats.
Och jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte hålla min solidariska fana högt.
Och boys will be boys som om allt vore en sverigedemokratisk pilsnerfilm.
Jag ställer inte upp längre. Det är inte okej att grov kriminalitet kallas pojkstreck.
Jag ber om poliser nu.
Jag ber om människor som glatt är ute på stan och visar att ingen kan ta över med onda medel. Jag ber mej långt bort från meseriet och alla dimridåer som mörkermän från höger och vänster släpper ur sej. En stad är till för att vara i, umgås i, bråka, visst.

Till skitungarna:
Vad håller ni på med? Jag är så förbannat trött på er. Ni snackar om er sjuka respekt. Respektera själva då! Det är så man får respekt. Dom vet kanske inget, era föräldrar, men ni hade fått dom att gråta om dom visste. Jag skiter i var ni kommer ifrån, jag har sett er alla förr, från Rydebäck, Häljarp, Borstahusen, Landskrona, Turkiet, Grekland, Jugoslavien, Albanien. Små snoriga valpar. Torka er! Ni bygger bara upp mera hat från dom som ni tror att ni hatar. Men, grabbar, jönsgrabbar, detta är allvar. Ni förstör era liv. Ni kommer aldrig undan i längden. Jag vet det. Ni gräver en egen grav och lägger på ett lock, ni kommer aldrig upp eller ut, till slut. Skärp er! Jag är så trött på att försvara er. Ge mej en anledning att fortsätta. Väx för helvete upp!

Gubbar och gummor från Kamomilla stad

I Malmö är det revolution på gång. Det är gässen som inte kan uppföra sej som folk. Dom skyddar sina ungar, dom väser, och dom skitar ner.
I Landskrona är det utlänningarna, DOM.
Gemensamt för båda PROBLEMEN är LÖSNINGEN: VÄCK MED DOM.
Men var ska dom ta vägen?
VÄCK MED DOM!
Men hu...
VÄCK MED DOM!

Vem är det som sticker huvudet i sanden?

Är det Hasse Kvinnaböske?
Nä, det är det inte. Han är en annan sorts människa än Lasse Berghagen, tror jag. Inte lika självutnämnd.

Idag ska vi gubbar gubba ner oss till Bullen och sen sätta masker på huvudet och darra oss upp mot det ungdomliga Möllevångstorget för att på det alldeles nyöppnade och stockholmshippa Debaser se den nyhippa Plura sjunga tillsammans med sina gubbkompisar.
Vi kanske stöter på någon av Johannas elever när vi passerar KB, dom ska se ett band som heter Good Charlotte där. Dom ska tydligen spela något som heter punk. Tramserier!

Jag sitter inte i gåsaskiten. Jag sitter på bänkar och skriver på en bok. Jag läser Jan Sigurds Prästen som blev frälst, och det är ingen dålig bok. Jag längtar efter att läsa Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis.
Och jag lyssnar på fotbolls låtar och Van the man-plattan med In the garden. Vinyl, skivspelare. Jag är en trettiosjuåring som blivit sjutton igen. Den där nya, ni vet, den med In the garden. Välkommen! Och dubbeln med Th Cure, Kiss me kiss me, kiss me. Och snart kommer Eldkvarns nya, Utanför lagen. Jag längtar.

Den tjugonionde maj igår. Min brors födelsedag. Och vi premiärbadade, varmare än jag hade trott faktiskt. sexton, sexton och en halv kanske. Och ungdomarna hoppade och skvätte, usch, så gjorde aldrig vi.

Jag får lov att välja att hålla mej borta från barn- och ungdomsställen. Jag tycker helt enkelt att det är jobbigt med skrik och skrän. Jag håller mej borta från proppfulla krogar också. Och vuxna i rosa.
Men jag får inte lov att klandra andra för att dom vill göra annat än jag. Det kommer jag aldrig att tillåta mej själv. Jo, om dom skadar andra. Man ska inte skada andra.

Nu ska jag ladda kanonen och ge mej ut för att skjuta av några gåsar, det blir mumma på novemberkalaset.

Lasse Berghagen – 200 år

Jag ser alltid framåt, använder mej av igår och igår och igår för att kunna göra det. Jag är äldre nu. Under Andis CD-skiva ligger tre gamla vinylskivor, alla med Lasse Berghagen. Det är en ocean, min kära, från hit till dit.

Jag lyssnar på Andi Almqvist sent i söndagkvällen som hinner bli måndag nu. Jag är på väg mot trettioåtta år. Jag känner mej ung och erfaren. Jag gluttar bakåt för att se framåt. Jag tittar på radhus som kostar flera miljoner och söker pengar från stiftelser som nästan har miljarder, för att jag ska kunna ge ut böcker som du just nu ska kunna säga till dej själv, den talar rakt till mej. Eller bara överleva. Eller fälla en tår, som jag gjorde igår när Andi sjöng på ett sätt som södern i Amerika, i kyrkan, där ylandet blir vackert och mjukt och rispat i sin hårdhet. Där någon flyttar sej lite från palmens stam som han lutar sej mot, för det kom en myra där, som kliade hans ben, och just en sekund senare faller en tung kokosnöt ner. Och vi är på Kuba nu, och det var kanske en bomb. Det var någon annan som dog. Men man sjunger vackert i kyrkan där, utanför huset där Hijuelos morsa föddes.

Lasse, det är en ocean between oss, nu för tiden. Jag kan inte se dej med hakan i handen i ett torp i Dalarna eller whatever, längre. Jag kan inte höra dej allvarligt formulera ännu en SANNING, om frihet, fred, eller medmänsklighet, längre. Eller allt som gör livet gott att leva. Det är ingen ocean längre, Lasse, det är olika planeter. Och jag är inte cynisk. Jag unnar inte dej din popularitet, men jag unnar dina apostlar sin frid.

Skivan kom ut 1974. Jag var fem år. Lasse hade en mycket uppknäppt, riktigt uppknäppt med tryckknappar, jeansskjorta på sej. Min kärlekssång till dej. Jag tyckte att den var så vacker och sorglig, och hoppfull. Jag var fem år. ”och nu ska jag på turné, kanske vill du följa med, jag har inte några pengar, men min gitarr, min gitarr, den har nya-a strängar”. Jag var fem år. ”Jag har köpt mej en akustisk gitarr”, sjöng Lasse.
Också var det den, Hålligång i skogen. Herregud.

Och jag drömde om en akustisk gitarr. Och jag fick den julen -76 eller -75.

Sen kom Jennie Jennie. Ännu en sorglig platta, Lasse har flyttat in i nån sorts högreståndsmiljö, en riddare och en jungfru som mosaik i fönsterna, på omslaget alltså. Och Jennie. Jennie Jennie. ”Jennie är den lilla ensamma människan som då och då finns i oss alla./ Men Jennie, melodin bestämmer Du!/ Vilken tonart Jennie?/ Moll eller dur?” Så diktar Lasse om sången på omslagets baksida. Redan där, en filosof, en poet. Jag var sex, eller möjligen sju år, och sög i mej allt.
Och en text av Barbro Hörberg, Gamla älskade barn, som jag varit den personen. Som jag gråtit till den sången. Men Barbros version. Som Because the night som Bossen och Patti Smith gjorde. Men en fin melodi än i denna dag, Lasse, det ger jag dej.

Trött efter en mastig helg. Tvåhundrade inlägget. Tvåhundraett kommer nog också att handla om Lasse. Alla gudar dör unga. Jag var sju eller åtta när min första gud, Lasse, dog. Jag återkommer alltså om det. Påminn mej! Jennies trettioårsfest. När allt kom upp till ytan igen. Jennie Jennie, melodin bestämmer du. Där ger jag dej helt rätt, Lasse, melodin bestämmer jag.

Uppdatering

Mycket att stå i nu. Böcker som ska skrvas. Böcker som ska läsas. Böcker som ska läsas upp ur. Just det: Lördag blir en bokdag, först på bron (nära Jensens böfhus, ni vet) där jag och många andra ska kränga böcker och prata om oss själva mellan elva och fyra ungefär. Sen på kvällen i Landskrona där jag, Åsa Moberg, Anne Swärd och Jan Sigurd ska framträda i Teaterrestaurangen med start klickan 1900. Den förträfflige Andi Almqvist kommer att stå för musiken.

Hus att kanske köpa. Lägenhet att kanske sälja. En bebis som ska komma. Pengar som ska in på ett så intressant sätt som möjligt. Jobb som ska skapas, alltså.
Fotbollsturnering som ska anordnas. Fotbollsmatch som ska missas. Lycka till idag, BoIS, men jag måste prioritera nu. Jag kan inte åka cykel, tåg, buss, cykel (och lika lång väg tillbaka) till alla hemmamatcher och se på skit. Det har jag gjort i så många år nu. Jag tar time out, så får vi se hur länge den varar. En cupmatch när jag redan är inbokad sen länge, antagligen.

Jag ser att nästa inlägg kommer att bli mitt tvåhundrade, det kommer jag helt och hållet att ägna åt Lasse Berghagen.

Idiotiska bortförklaringar.

Jag tar på mej den om och om igen, jag känner mej hemma då, Mats Ronanders svarta kavaj i filmatiseringen av Ulf Lundells Sömnen. Nån gång tidigt åttiotal. Det vackra ledmotivet som fick text i nån box flera år senare. Nog nu. Nog nu, säger jag. Nog nu av det här. Svek och lögner och förskönande varianter av ens egen girighet. Ja! Man ska se om sit hus. Men, herregud, hur mycket vill du ha av plast och plasma innan du kräks. Hur mycket behöver du se om dom som står dej mest nära och skita i allting annat, innan någon svart knackar på din dörr.

Men när jag säger att jag har ont i magen och måste gå på toa, mitt under till exempel ett husbygge, då är det sant. Jag har en konstig mage och tillhörande tarmsystem.
Och jag inget emot familjelycka och ansvar. Jag är bara trött på människor i Sverige som har hus och två bilar och det och det och det, som säger att det är dåligt i vårt land.
Klart att det är dåligt, också.
Men se ljuset, också, sträck ut en hand och finn en hand i din. Som Lasse Berghagen skaldade. Det är en skön värme.

Mallas kavaj och nån sorts sjal eller lätt halsduk, skjortan uppknäppt. Och det är kanske inte du, inte ens Mats eller Uffe. Men det är jag, på ett eller annat sätt. Det är det jag har letat efter och hittat. Jag står bortom och tittar på nu, behöver inte se nån annan sorts solnedgång.

Kommer nån ihåg TomTomClub? Nähä. Det var äkta paret Harrison och Weymouths band vid sidan av Talking Heads. Samma äkta par som då och då efter Talking Heads splittring har gnällt på att David Byrne fått för mycket cred, för mycket beröm, för för lite arbete. Att han inte alls var bra, inte alls var uppfinningsrik och duktig. Så har det äkta paret grymtat ibland.
Precis som Art Garfunkel.
Hallåja.
Jämför Paul Simons och David Byrnes solomaterial, uppfinningsrikedomen, kvaliteten, med ert eget. Och ni vaknar nog och känner kaffelukten vid tjurens horn.

Och jag har lyssnat mycket på Remain in light dom senaste dagarna. Once in a lifetime, i solnedgången utan onda män, min vän.

Landskrona BoIS gjorde sin bästa match mot nästjumbon Falkenberg (FFF, bara det), hävdar folk inom organisationen, laget, tränaren.
Hallåja.
Vem som helst kan skapa chanser när motståndarna sitter i målvaktens knä. Det var en usel match. Vi var över tretusen där som betalade minst hundra spänn var, år efter år, match efter match. Skärp er, fotbollsproffs! Man ska väl inte behöva ligga under för att börja kämpa. En match i veckan, nittio minuter, borde ni inte kunna vara lite laddade.

Och nu får inte människor tycka om musik om man inte tycker om trettio år gammal boogierock i lite halvny tappning, men utan refräng och platådojor.
Hallåja.
Vi ska vara glada att vi inte har betydligt fler Sverigedemokrater än vi har, med den inställningen.
Om ni läser tidningar, gott folk, så kan man hitta mycket roligt om SD de senaste dagarna. Tyvärr verkar vattenpölen dom plaskar i för grund för att drunkna i. Ja, med detta menar jag, återigen, jönsar, människor som inte är intresserade av politik, människor som inte är intresserade av fördjupning, eller solidaritet, eller medmänsklighet, röstar på SD. Sen går (kanske fem procent) välslipade cyniker och garvar hela vägen till slakthuset där dom kommer att halka på en blodpöl, förr eller senare, och hamna rakt under sågen. (Symbolik, gossar, symbolik.)

Igår tog jag på mej Mats Ronanders gamla kavaj och knöt den mjuka halsduken lätt under hakan, knäppte upp skjortan och läste tidningen just där båtarna gav sej av. Och jag tänkte inte en sekund på att man ska frysa ögonblick. Låta allt stanna där det är. Eller, till och med, vrida klockan tillbaka.
Jag tänkte bara: vidare vidare bort, och stanna hemma vid min mjuka skos läst. Samtidigt. Det går.


Vi byggde klart lekstugan i fredags. Jag och svärfar. Han var boss och jag fick sitta på taket. Imorgon ska jag måla i gult och vitt. Gult och vitt? Det luktar som Bunkeflo.