Känna igen - arton

www.kulturcentralen.se. Gå in där och köp biljetter. Eller vänta till den trettionde och köp i dörren. Och packa picknickkorgen. Börja planera i alla fall.

Man går runt med sin dotter i en sele. Man håller sin vänsterarm upp så att hon ska sova lugnt. Man tittar på sin andra dotter som tittar på Babar, på dom kungligt påklädda elefanternas godhet.
Man tänker på Malaga. Man tänker på Percy. Man tänker på samma vägar i olika länder, fast mindre guppiga eller mer guppiga.
Det bästa sättet att lära sej språk, alla språk, är ... att lära sej språk. I sin ondska och förvirring, och allmäna okunskap och ointresse, har sverigedemokraterna aldrig fattat det. Det förklarar ju också att många av dom använder sej av torftigt, och många gånger, helt felaktigt språk. Eller att dom står som stenstoder och pratar innantill läxan som någon lärt dom: Så ska vi prata.
Detta angående sd i Landskrona som vill slopa hemspråksundervisningen.

Och i Sydsvenskan skriver sverigedemokrater om ondskefulla makter som skickar flyktingbarn, förlåt "flyktingbarn" till Sverige, och, hujedamej, Svedala. Fast där kommer dom inte in. Där ska skattebetalarna bo.
Sverigedemokraten har inte ens tänkt tanken att en hel familj har samlat ihop alla sina ägodelar och besparingar för att åtminstone rädda EN. Att man inte har råd med fler.
Sen att människor tjänar pengar på flyktingströmmar är en annan sak, och knappast flyktingarnas fel.
Tillgång och efterfrågan.

Snålheten breder ut sej. Okunskapen vinner. Dumskallarnas sammansvärjning.

I augusti 2004 framförde Jonas Bergh och L.T. Fisk sin show för första gången i Kulturmanegen i Magistratsparken. Det blev succé. Showen har senare framförts vid delikat valda tillfällen, bl a i gamla Stationshuset i Röstånga och på Seglarpaviljongen i Landskrona. Showen (som är stillsamt allvarlig och rolig) är aldrig densamma. Den gemensamma nämnaren är humoristisk sorg och ibland hoppfullhet. De båda landskronasönerna gör det de är bäst på. Bergh läser ur sina böcker stående och Fisk sjunger sina sånger sittande.
Tre begåvade vänner agerar varsitt förband:
Vissångerskan Åsa Bällsten som är regerande svensk mästare i Trubadur-slam.
Poeten och göteborgaren Pontus Lindh som är aktuell med ny bok läser dikter.
Prisbelönte författaren Andrzej Tichý läser (förhoppningsvis) ur kommande romanen.

www.kulturcentralen.se

Nästa gång ska jag verkligen skriva om Spanien. Jag har ett scoop. Det har legat gömt i kalkad jord, men smyger upp nu, över vidderna ner mot havet. Saltet blåser in.

Nu lever männen farligt i Sverige

Att tala klarspråk är inte att säga: ”Men så är det ju. Eller hur? Dom är ju såna ...”

Och det kan gälla Svenska Freds. Dom är inte såna. Dom bara reagerar mot det som står i av riksdagen fattade beslut vad det gäller vapenexport.
Beslut som man i Sverige har kringått och omtolkat i årtionden.
Men pengarna, då?
Men dom är ju såna, velourbögar. Eller hur?
Men pengarna, då?
Visst. Men varför inte tala rakt.

Och kvinnorna, då?
Ska dom få bestämma nu, om man ska få komma till eller ej?
Lite får dom väl tåla.

Thailand är ett land på väg mot demokrati, säger Fredrik Reinfeldt.
Jaha, så då säljer vi vapen. Då är det okej.
Reinfeldt hävdar att diktaturen har utlyst demokratiska val i december.
Men om dom inte fungerar?
Då ber du mej att spekulera, säger Fredrik.
Men Thailand är ju en diktatur nu, Fredrik! Ni får väl vänta i ett år eller två och kolla utvecklingen. Men det handlar ju inte om det, eller hur?
Kan vi inte bara prata rakt: Staten tycker att pengar är viktigast.
Och folket älskar ju dom vänliga thailändarna, och solen.
Och det är ju så synd om dom efter tsunamin.
Klart att dom ska ha stridsflygplan.

Nu lever männen farligt, säger Åke i Aftonbladet. Ingen kommer att våga ha samlag längre. Nu när en kvinna bara behöver verka trovärdig i rätten.
Nä, det var bättre förr, när en man bara behövde verka trovärdig i rätten, blinka lite till domaren, nicka förstående: Det vet väl du, att när två killar kör upp en fjärrkontroll i en kvinnas kön och hon skriker nej igen, så är det ju underförstått: ”Nej ... vad skönt det är, fortsätt.”
Såna är dom ju.

Vem ska kunna kontrollera att hon har sagt nej, undrar Åke när hovrätten (som är mer kompetent än tingsrätten) meddelat domen. Nu, när en kvinna har blivit trodd.
Mina frågor till dej, Åke: Vem har tidigare kunnat kontrollera att hon har sagt ja?
Varför är män mer trovärdiga än kvinnor?
Och förra gången när åtminstone en av dom här killarna var åtalade för våldtäkt, men kom undan. Alla gånger dom raggar upp unga tjejer som bländas.
Det spelar ingen roll, Åke. Ett nej är ett nej. Det gäller hemma i den äktenskapliga bädden också.

Jag skiter i det. Jag lyssnar på Andi Almqvists nya platta. Den är mycket bra. Imorgon spelar han på Victoria.

Kan vi inte tala klarspråk, Åke, i älskogsfrågan?
Nu får männen det mycket svårare i Sverige. Det kanske var dags.

Släppshow på Victoria - sjutton

Jag har varit på Victoria idag. Jag har varit där många gånger under årens lopp, men aldrig inför en show i eget namn. Det kändes inget särskilt, men det är en förbannat fin lokal.

Det finns affischer lite här och var i Landskrona och Malmö nu. Där står att man kan köpa biljetter på Kulturcentralen, över disk, via telefon eller via nätet. Det kan man också, men inte förrän senare i veckan. 040- 10 30 20, www.kulturcentralen.se. Kulturcentralen ligger på Södra Förstadsgatan alldeles bredvid Victoria. Nära till Både Bullen och La Barca och, för all del, Via Veneto.
Så om någon kontaktar Kulturcentralen och dom inte riktigt vet, så håll ut, det kommer snart. Dom måste få in fakta i systemet bara.

Biljetter kommer givetvis att säljas i dörren den trettionde också, från cirka 18.15.
Samma pris (150:-) vilket som. Och likadana böcker som ingår.
Om man kommer en familj med, låt oss säga, en sjuttonåring, en artonåring och föräldrar kan vi nog komma överens om ett familjepris. Jag kommer själv att stå i dörren.

Men det finns två viktiga saker med showen. 1: att det ska vara trevligt, underhållande allvar och allt sånt. 2: att böcker ska säljas så att Helmuth inte går i konkurs, så att jag kanske kan få lite betalt i slutändan när vi summerar den här boken nästa år.
Och en sak till. Tre spänn per bok går till Alumaförsäljarna.
Over and out, för nu.

I all enkelhet och hast - sexton

Förkyld, först halsen och huvudet. Snoken och feber och hostan som väcker mej under nätterna.
Men Elsa och jag åkte ändå, fast struntade i bron och all trängsel, åkte raka vägen till Helsingborg och Helsingör på den stora färjan.
Som att gå till ett flygplan.
Som att känna upphetsningen i korridorer av glas. Ett annat land! Det minns jag från min barndom och ungdom. Förväntan, längtan.
Det minns jag från nu när jag är vuxen.
Vi slog våra lovar i Helsingör. Köpte en dansk barnbok och några klistermärke och penna och linjal, vässare och suddgummi.
Andra länders bokhandlare och kyrkor.
Och sen Borgerkroen där Elsa åt is (dansk glass) och drack juice och ritade.
Sundsbuss hem och en räkmacka till som vi delade.
Det var inte första gången. Det var inte sista gången. Det var inte vår längsta resa. Men det känns roligt att kunna ge sitt barn ledigt från dagis för att åka på utflykt.

Hämtade Ett hål i huvudet ... på Bok o Papper. Den blev ganska snygg. Fick ett pussel och en skrivbok av Peter och Lena. Eldade på i kolonistugan sen, och snörvlade och hostade och pusslet var alldeles för lätt för Elsa, men det gillade hon.

Läste Ett hål i huvudet ... och ljuset tog sej in och jag tycker att jag lyckade få fram det mesta på det sätt som jag ville. Jag tror att jag pustade ut något.

Fredag och vi (mest Johanna som kom med Anna) plockade nerfallna päron från gräsmattan, nästan tusen, enligt Johanna. Vårt ståtliga päronträd håller inte tätt.
Och jag skulle hela tiden läsa klart min egen bok, förbereda kvällen. Men somnade och vaknade halvsju och fick oäten bege mej till Bok o Papper för signering. Sen Bibblan lite snabbt. Sen Killbergs, sen Tycho Brahe för en dubbel lättöl. Och tillbaka till Bok o Papper för en show som kom att handla mest om alkohol, tror jag. Kryss i taket.
Fast jag tycker att det handlade om förståelse och att våga gå sin egen väg utan att slarva.

Bloosblasters spelade skånsk hyggeblues och det var en särdeles blandning på Akropolis. Jag var där med tre kompisar från förr. Det fungerade.

Detta är att snabbt berätta lite om vad som har hänt sen sist på ett rakt och enkelt sätt. Det är inte så jag vill skriva blogg egentligen.

Och det pågår debatter som jag mycket enkelt förstår mej på. Oinsatta människor känner marken gunga farligt, nära att ramla. Och då kommer okunniga råsopar fram.
Bespara mej.
Påminn mej om fängelsematen och griniga journalistgubbar, och bra journalistgubbar. Så ses vi när vi råkas. God natt.

Kastade kastanjer överallt - femton

Elsa och jag åker tåg på torsdag. Vi tar turen via Köpenhamn, Helsingör, färjan och Helsingborg när vi ska till Landskrona.
På torsdag, alltså, kommer min bok rykande färsk från Gdansk. Helmuth raka vägen från färjeläget till LA och smygpremiären som ska äga rum på fredag under kulturnatten. Signering 19-20 på Bok o Papper, 20-21 på Killbergs, sen berättar jag om boken tillbaka på Bok o Papper 21.30.

Elsa kommer hem från dagis med fickorna fulla av kastanjer. Dom hamnar överallt.
Och i min bod är det tre meter upp till taket. Jag hade kunnat plantera en mindre Hästkastanj, måhända.
Maurice Lind.
Jag har en bokhylla med bara riktigt bra och viktiga böcker i friggeboden.
Bodil Malmsten. Märkliga människa. Jag böjde mej bakåt och fick tag på hennes första roman, När kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Denna fria bok. Och vackra. Jag bara fortsatte läsa medan Sportradion pågick.
Man har dom här böckerna. Det gör mej starkare.

1998 var jag tjugonio år och ung. Jag var mogen för en författardebut. Jag hade under några år brevväxlat med Bonniers, ändrat och ändrat i ett manus. Jag borde vara yngre. Men jag hade inte bara sysslat med skrivande. Jag hade krökat också, det gjorde att allt tog längre tid.
Jag hade provat annat också, för andras skull många gånger.

Men Maggan gav ut Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. "Mina andra böcker har sålt så bra, jag behöver en förlustaffär", som hon sa.
Hon sa också att hon tyckte att jag var bra.
Och boken sålde slut.
Helmuth tryckte den fula boken utan titel och författarnamn på ryggen. Det var inte hans fel. Malin och jag åkte till binderiet i Malmö och hämtade boken. Och den var kanske gräslig utanpå, men jag stod där och höll den som mitt lilla barn och var så omåttligt stolt.
Och jag bläddrar i den ibland, och tycker fortfarande att något stort förlag borde ta sitt ansvar och ge ut den på nytt. Den har något att säga. Och den säger det förbannat snyggt.

Någon gång i nästa vecka kan man börja beställa Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in från Gondolins hemsida, jag återkommer om det.
Det absolut roligaste och billigaste alternativet för dom som bor i trakterna kring Malmö är givetvis att komma till Victoria den 30/10. Jag önskar så att vi blir många där. Vi är värda det. Snart kan man beställa biljetter hos Kulturcentralen, jag återkommer om det också.
Är man hiad efter biljetter så går det bra att beställa av mej så länge, jb23@spray.se.

Helmuth trycker inte längre. Han jobbar med sitt förlag. Han har varit mellanhand till tryckeriet i Polen för såväl Landskrona- som Malmöboken. Han hjälpte också mej och Thomas med En blues från Landskrona. När jag inte kom riktigt överens med Wahlström & Widstrand (jag ska berätta mer om det en annan gång) var Helmuth ett av två alternativ, det snabbaste.
Och på torsdag får jag veta hur det blev.
Mindre torrt än det här inlägget, det kan jag lova.

Den sanna bilden? - fjorton

Tiden smyger sej bakåt till slutet av åttiotalet och regnet som föll på timmerlastbilarna på Nissastigen mot Jönköping. Och det var söndag. Och jag var den mycket unge mannen i bilen. Folkölen mellan benen och handen på ratten, och jag vill bara vifta ut genom rutan, stanna mej, rädda mej. Öppna din dörr hotellportier och bjud mej på toddy vid brasan. Berätta för mej om livet, hur man slipper dom värsta groparna.
Jag vet inte om jag slapp dom värsta groparna. Men jag tror det. Jag har grävt dom flesta gropar själv och jag är alldeles för lat för att gräva dom djupaste.

Är bilden sann?
Är bilden riktig, du, ja just du, som gick förbi alumaförsäljaren som sa: "Aluma, hemlösas tidning." Och du gick förbi, du unge limhamnsförälder, utan barnvagn med din kompis, era tjejer/fruar kom bakom med barnvagnarna. Och ni var klädda i dyrt nerklädda kläder. "Aluma, hemlösas tidning", sa du rakt upp i ansiktet till försäljaren som jag vet är psykiskt sjuk och hemlös.
Är bilden sann?
"Men dom ska ju också äta", sa den snofsiga övre medelåldersmannen till frun som höll i plånboken.
"Nä", sa hon.
Är bilden riktig, Jonte? Tror du verkligen att det bara är du som köper tidningen, som ger pengar för att du skäms för mänskligheten. Du ger bort två- eller trehundra spänn i månaden, Jonte. Är det nåt att slå ditt bröst stolt för?
Jag vet verkligen inte.
Många bäckar små, sa man i min barndom när man önskade sej en bandspelare. Det finns för få bäckar. Vi får hoppas på vattnet som höjer sej och dränker.

Men empati är inte bara ett ord. Det är något som börjar i magen och sprider sej genom kroppen och ut över landet och världen. Fråga Joni Mitchell, eller Bono eller Bossen. Fråga Sting eller Joan Baez, och sluta flina. Fråga Bob Geldoff.

Vad är din bild av mej? Är den riktig?
Jag spelade golf i en strålande förmiddag i fredags. Med en annan författare som röstar mer vänster än höger, Fredrik Ekelund.
"Fantastiskt", turades vi om att säga, skådande ut över Öresund och Ven.
Fredrik Ekelund kommer också från en övre medelklass.
Fredrik Ekelund kör en gammal bil och är över femtio år och kämpar fortfarande för sitt uppehälle. Och har det samtidigt ganska bra. Han ska också flytta till Limhamn.
Känner jag Fredrik Ekelund?
Känner Fredrik Ekelund mej?
Nej.

Hur ser jag ut?
Igår döptes vår yngsta dotter. Anna Klara Linnea. I kyrkan. Jag trivdes inte framme vid dopfunten. Men jag stod där. Jag mimade Fader vår.
Varför? För att jag är småborgerlig?
Jag tycker inte om ritualer.
Jag kan gå rakt ut i vattnet utan sjunka, ovanpå. Jag kan sitta och se ut över havet och fyllas av, ja .. något mera. Tacksamhet. Andlighet. Tacksamhet.
Jag kan gå in i den där tysta kyrkan och säga i mitt huvud: Hej, jag är hos dej igen.

I Köpenhamn blir polisen kåt av att få slåss.
Och ungdomarna bangar inte för en fight.
Och dom som bor i villorna tycker att ungdomarna ska köpa ett eget hus. Inte bara kräva.
Du säger: Jag vill göra saker.
Dom säger: Du bara kräver. Du är bortskämd.
Jag säger: Jag vill inte dö, men fy fan för att bli ung igen.

Och det bästa vår regering gör är att fortsätta nedmonteringen av försvaret.
Och från flera håll hör man detvarbättreförr-människorna hicka av upphetsning och förakt. Och dom är bara män. Och man lärde sej kamratskap. Och man fick minnen för livet. Och man tejpade håret i röven. Och man spydde och gjorde Eksjöbrudar på smällen och sket i vilket, nä, en bra manlig historia på logementet blev det ju.
Det finns andra sätt att lära unga män ansvar, och varför i hela friden inte kvinnor?
Jag gjorde vapenfri tjänst. Jag städade, tvättade, bytte pisspåsar och gick ut med hundar. Lagade mat och kokade kaffe. Pratade med ensamma människor.

Ni börjar också bli gamla. Måste ni primalskrika ur er det sista?
Jag vill åldras stillsamt argt. Jag vill jämföra förr med nu på ett nyanserat sätt. Jag vill aldrig bli rädd för att mina trygghetsramar skakar. Jag vill bygga nya.
En mjuk sten att kasta, handlar det om, försvarshetsare, och ringarna på vattnet kommer, jag lovar. Du hinner kanske dö först, men det kommer inte vara av en rysk kanonkula.

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in - tretton

Det börjar alltid så, för alla författare.
Man sitter i en vinterbonad kolonistuga med englasfönster och kyla som kommer upp från under golvet. Vinterkaninerna har fått vinterungar och man börjar bli färdig. Och man tänker: Men sen då.
Så medan jag gjorde klart boken om Sonny och Karola började jag skissa och tänka på nästa bok.


Mycket bilder nu. Och den här är dessutom från över ett år sen. Det har antagligen att göra med mustaschen som jag försöker odla igen. Den som jag har aldrig har tålamod att låta växa. Jag vill bli som min pappa. Men jag rakar mej alltid len som en barnrumpa. Jag vill vara ett barn. Det, mina damar och herrar, är psykologi i natten bakåt i tiden.
I alla fall, Elsa och jag på Kärleksstigen. Johanna tog bilden, så hon var också med.
Om man tittar noga kan man se att Elsa har satt stövlarna fel, vänster höger höger vänster. Det är så vi försöker jobba i vår familj. Mot fotspåren.

Man vill berätta så mycket. Och risken finns alltid att man får för lite sagt på för många sidor.
Man måste fortsätta. Ha tillit till processen som jag en gång lärde av Kristian Lundberg.

Jag lärde en gång möjligen av Bo Svensson när han möjligen citerade PC Jersild att det var bra att ha många hönor i korgen.

Av alla som vet något om skrivande och vågar säga det har jag lärt mej att stryka. Inte tillräckligt än, men kanske bättre än några andra, i alla fall.

"Är det tacken, bla bla bla, när dom fått komma till vårt land, bla bla bla ... våra skattepengar." Und so weiter, som vi säger med högerarmen diskret uppsträckt i en sopsäck. "Dom borde skämmas", säger dom, olika sverigedemokrater på sin egna inbördes onanisidor. Om Advance Patrol, alltså.

Jag är också sverigedemokrat?
Jag saknar tider från förr.
Jag saknar utvalda minnen från dagar när blod och piss sprutade i sängar och soffor. När det snabbast sättet att ta sej ner för en trappa var att ramla.
Jag saknar färjor till Köpenhamn.
Jag saknar grekiska fönster utifrån.

Jag skrev en helt annan bok än vad skisserna ville i den där kolonistugan som var helt annorlunda då.
Jag saknar kolonistugan och dagarna som var då.
Det var så mycket bättre förr.
Det var den tiden som gjorde att vi nästan skildes.
Jag är alltså inte sverigedemokrat.

Jag skulle berätta om den folkvalda sverigedemokraten som inte vågade ställa upp i radiointervju ensam, utan chefsstöd och övervakning. Demokraterna.
Men jag har en nappflaska och en unge som skriker. Kärnfamilj.
Jag är bevisligen sverigedemokrat.

Förlorade dagar – tolv

Jag började skriva dagbok på allvar i slutet av åttiotalet. Ofta i svarta vaxduksböcker. Jag skrev om en hiss upp till Gondolen i Stockholm sommaren 1990. Jag skrev om min tid i fängelse. Jag skrev om lusten att leva, om drömmarna. Jag skrev om svarta dagar.

Jag skrev en kommentar i Landskrona Postens nätbilaga igårkväll. Jag var kanske fräck eller tarvlig. Men jag är så trött på dåliga nyheter.
En man på ett företag i LA hade fått olja i ögonen. Jaha.
Jag skrev om när min fru överraskade mej med en kyss och ett Jag älskar dej.
Det kunde väl vara en nyhet. Den olycklige författaren i en kolonistuga blir lycklig igen för att kärleken finns.
Kanske inte. Den nyheten skulle ju vara meningslöst positiv.
Nä, olja i ögonen ska det vara. Meningslöst negativt.

I början av 2006 var det kris i bygget som var mitt liv och förhållande. Det var så mycket ledsenhet, ilska och sorg. Jag orkade inte skriva så mycket i dagboken. Det tog bara fram krafter i mej som terapeuten tyckte att jag skulle sortera bort hellre än att förstärka.
Avstå. Tyckte terapeuten. Och hon hade rätt.

En mås åt en kapsyl, trodde att det var bröd eller fisk. Måsen flög iväg med återkommande konvulsioner, lapade saltvatten, mådde illa. Kvävdes antagligen långsamt, svävande bort från dom andra som en elefant på väg till en kyrkogård.
Se där, Landskrona Posten, en negativ toppnyhet om skitlandskrona.

Jag var i Köpenhamn igår och letade efter min dagbok som går bak till förra sommaren. Saker som har hänt. Saker som jag känt. Idéer som jag tänt. Inget är borta eller förlorat. Jag kan bara inte gå tillbaka till skriften. Men bak i minnet som ändå förvanskar allting, en timme en minut, allting blir olika. Men dagboken är borta.

Dom stora bokhandlarna i Köpenhamn har separata antikvariat på Fiolsträde. Där bor Dan Turells bebopböcker. Och flera Anais Nin och Henry Miller. För dyrt för mej. Jag köpte en barnbok till Elsa istället, fylld av skumfiduser. Det är viktigt att barnen lär sej danska i Limhamn, annars kommer dom aldrig in i det skattefria samhället.

Jag läser Hotchners personliga Hemingwaybiografi, ströläser. Han kommer ihåg på sitt sätt. Det är tjugo är sen jag läste den för första gången. Jag minns den alldeles annorlunda.
Jag stoppar mina minnen i en plastpåse som jag knyter och skakar och öppnar om en timme eller tio år.
Det är alltid goda nyheter.

Kiss me kiss me kiss me med Cure. Den köpte jag för en sommarjobbslön 1987, blev nog besviken. Jag lyssnade mycket på den i mitten av nittiotalet på min attacheskivspelare. Och nu låter den annorlunda igen.
Som Darkness on the edge of town.

BoIS vann med 4-2 mot Örgryte på bortaplan. Jag minns många fina matcher mot Örgryte, senast i regnet tidigare i år. Kämpaglöden och frenesin. Den skulle jag vilja se mer av på alla olika instanser i vårt samhälle.

Jag hade tänkt berätta om min relation till Helmuth, och något om södra Spanien vid Atlanten, och människor som stannar fast dom har fördel av högerregeln. Men just nu finns det bara gammal kolja i mina ögon, jag borde skaffa skyddsglasögon.

Lasse Berghagen revisited i spaniendrömmar - tio eller elva


Jag är en lätt utvecklingsstörd kille. Jag trivdes så bra när jag jobbade med mongoloiderna. Dom var mina vänner, men just jag fick vara bäst i klassen.
Thomas har tagit bilden (thomasnordbor1.blogspot.com).

Detta är mitt första inlägg från huset som vi bor i nu. Vi har bott här i nästan exakt en månad. Min yngsta dotter är exakt tre månader och en och en halv timme gammal. Hon genomlever sin första riktiga förkylning.
Min äldsta dotter och jag har varit på Cutty Sark i Limhamn idag. Vi åt glass och svärdfisk och låtsades att den rolige kyparen var Tony i Sesimbra. Och utanför föll regnet i blåsten. Och innanför var Bamse präktig och Aftonbladets chefredaktör gled undan läsarnas frågor som han gör varje söndag.
Elsa undrade om svärdfiskarna var riddare. Undrade varför dom inte hade svärd. Jag svarade något om att Skalmans mat- och sovklocka ringde nu. Min fru tycker att jag är en sköldpadda.

I min arbetsbod finns det nu ett element. Man kan lyssna på Mikael Wiehe, Basin street blues. Man kan tänka sej bakåt. Man kan hitta ett band från 1985 med gruppen QK som man själv sjöng i. Det kan vara lustigt en lördagkväll som igår, när Ronnie James Dio och dom andra i den versionen av Black Sabbath har spelat live i radion i juni.

Och, jag säger bara det, då på Victoria. Den trettionde oktober i år. Kanske vi återuppstår. Kanske inte, Windy? Men vi pratade om det när jag bjöd på vin. Vi får se.

Jag skriver lappar, skriver böcker. Läser böcker. Läser en halvbra ganska klantigt skriven, men intressant bok som utspelar sej på Ven. Författaren heter Holst i efternamn och borde söka en redaktör. Och jag läser Jangfeldts bok om Majakovskij. Majakovskij, urtypen för alla vilda konstnärskillar man stötte på i slutet av åttiotalet, alltid.

Det flyger regn över himlavalvet, mina vänner. Det hänger vindruvor i det håliga taket i vår pergola. Jag har varit lyckligare. Jag har varit mer nöjd. Men jag är lycklig och nöjd.

Den tolfte oktober på Bok o Papper i Landskrona.
Den trettionde oktober på Victoria i Malmö. Det blir den stora showen. Showen ingår. Eller, boken ingår. Men i alla fall, för billigare än bara en bok i en lufttorr bokhandel får man både bok och show och trevlighet. L.T. Fisk, Åsa Bällsten, Pontus Lindh, Andrzej Tichy och jag. Och ett glatt humör. 19.00.

Kär ibland en fredag - 9

Billy Bragg sjunger Woody Guthrie.
Unguarded moment med Church.
Kreol av Gunnar Harding.
En deckare av Stieg Trenter på god pilsnerfilmssvenska.
Hole, Awful.
Det var ingen tragedi att du spillde vin i soffan.
Dennis Lehane när han är bäst.

Och det brinner bakom gatorna, nere under buskarna.
Och jag gick i den mörka staden igår.
Och jag cyklade i Malmö hem till Limhamn.
Pratade med en kille och en tjej på stationen. Killen sa att det var min födelsedag, bjöd mej på två cigg med ett grovt leende. Det var vid halvelva. Det var inte hotfullt.
Jag vet inte om det är sant, men jag ser aldrig någon som köper Aluma utanför Willys i Limhamn.
Och människor blir verkligen förvånade när man utnyttjar högerregeln.
Vadå? Jag har ju större bil. Vadå? Min väg är bredare än din. Vadå? Jag har större hus.
Vadå? Jag åker runt och är viktig för att jag bor i Limhamn, eller Bunkeflo, eller Klagshamn.

Jag vill egentligen bara skriva och vara i andra varmare länder.
Jag söker pengar. Ungdomar ska skriva om Landskrona. Det kan dom väl få göra. Det kan jag väl få pengar för att genomföra, det projektet.

Jag bor i Malmö. Malmö är också min stad. MFF är inte mitt lag.
Och går bara allting som jag hoppas med ekonomin så hamnar vi i Sesimbra snabbar än du hinner säga: Tony penslar fisken och sina mustascher med den bästa olivoljan.
Medan solen faller salt ner i Atlanten.

Extramaterial - 8

Man kanske borde skriva om Maja Lundgren och Lars Vilks. Eller om Björn Ranelids märkliga beteende i intervjuer. Ernst Brunner. Alla dom som inte kan klättra långsamt utan att titta sej omkring. Eller om Kent.
Okej.
Jag är totalt ointresserad.

Man kanske borde skriva om en ny diktsamling som har ett konstigt namn, skriven av någon som gillar att ställa orden här och där så att ingen förstår. Som staplar ord i olika riktningar, med bara en önskan om att: Låt dom inte genomskåda mej.
Jag skiter i det.

EN SAK!:
Det finns inget dom.
Vanliga människor är inte vanliga människor. Jag önskar att DOM någon gång förstår det.

Jag har en uppväxt bland olika människor att tacka för att jag inte behöver göra mej till. Det enda jag lärt mej är att jag kan förstå människor från olika grotthål.
Och då ska ni veta att jag ätit mycket god mat på fina restauranger där solen från havet går ljummet ner. Jag lever i det. Jag är inte ett skit avundsjuk.

Jag har sett er alla. Jag kan prata med er alla. Jag är er idol.

Take it away, sister - 7

Jag är trött på det. Inte på förändringen, men att inte känna igen mej.
Jag blir äldre. Och man kan säga att man inte är äldre än man gör sej, känner sej, whatever.
Men man blir äldre. Får barn och radhus och det krymper inte, men förändras.

Och ibland känner jag hur jag lämnar Köpenhamn just när det börjar ljusna i tankarna och skrivandet. Ett barn att hämta, en fasad att försvara. Ett ärligt liv att vilja tillbaka till.

Och jag är ändå killen som kanske inte skuttade, men som skuttade ändå. Som inte slutade skutta.

Det har gått ungefär ett år sen jag förbjöd sverigedemokraterna att läsa något som jag skrivit. Jag förbjöd dom även att tilltala mej på fotbollsmatcher. Och ingen fattade att jag skojade med dom. Man kan inte förbjuda. Det fattar alla utom sverigedemokrater och andra brunvällingssurfare.

Och ilskan.
Och oförståendet.
Jag driver med er.
Jag trodde att ni skulle trotsa förbudet, börja läsa. Men det är väl för mycket begärt. Latmaskar. Ni vill ju bara lyda Jimmie, puckochefen som lär er skitretoriska sanningar som ligger långt ner i djupet. Där! Kamrat! Där alla romantiserade skepp har sjunkit.

Det enda som har hänt medan sd har hållt flabben är att den smygrasistika hållningen har blivit kåmmillfå (så att alla förstår). Fast kanske inte ändå.

Det förakt jag känner för sd:s ledare.

Och det enda som har hänt är att sd bidat sin tid. Hållt käften. Spelat martyrer: Det är blattarna som njuter medan vi vanliga människor får lida.
Jag vill er inget ont. Ni är för mjuka.
Men har ni synat magistrarna i sömmarna?
Jag kommer tillbaka. Jag är trött. Jag är förbannad. Jag skulle vilja ha något att krossa. Någon att krossa.
Eller hur?

Efter hålet i huvudet - 6

Jag började måla vitt. Knastar tog sej igenom. Det gör dom alltid.
Och färgen tog slut.
Nåväl. Jag hittade några andra burkar i vår skrubb bredvid trappan. Det stod vitt på en av dom. Sagt och gjort. Jag började måla.
Det blir lite olika nyanser vitt, sa jag till Johanna.
Det är ju grönt, sa hon, och skrattade som att det var typiskt mej.
Och det var det kanske.
Nåväl. Jag hade bara tänkt måla en gång. Men nu bestämde jag mej för två.
Den tredje burken innehöll gul färg.

Nåväl. Nu kan solen skina in i min arbetsbod, skina på två gröna och två gula väggar.
Ett skrivbord, en stol. En bokhylla och mormors gamla skinnfåtölj. När den riktiga dörren är på plats ska jag bära in två träbackar med LP-skivor och Mias gamla stereo också. Och en matta. Sen är det klart.
Sen kan jag börja skriva nästa roman på allvar. Den kommer bland annat att ta er, kära läsare, till Tylösand och dyningarna.

"I sin stuga bodde Petter
med sin katt och fyra getter
Första geten hette Gul
den var julbock varje jul
Andra geten hette Röd
den åt bara smör och bröd
Tredje geten hette Blå
den var starkare än två
Fjärde geten hette Vit"
... ja det är något med aptit.

Och Katten Murre Svart, och trollet, och ledsamhet som utbyts i glädje och vild dans.
Nåväl. Det är bara att erkänna. Poesin har alltid varit det som flyter starkast i mitt blod.

Ljuset in genom hålet i huvudet revisited - 5

Det är dom som vet som ska berätta. Alltid.
Vi kan kalla dom Jan och Dragan. Vi kan säga att vi åt lunch på kinakrogen på Ödmanssonsgatan, på Öster i LA. Vi kan säga igår. Vi kan säga att det inte handlade om ärtsoppa.
Vi kan säga att sextonårsfyllorna var borttagna.
Vi kan säga att spelmaskinerna var försvunna.
Vi kan till och med säga att det var den godaste kinabuffé jag ätit. Och då har vi inte ens pratat om sushin.

Vi kan prata om Skånetrafiken. Om att ofta komma försent. Om att inte informera. Om att nästan aldrig beklaga eller be om ursäkt. Det är skamligt.
Jag stod på Malmö C en annan dag. Högt och tydligt i högtalarana berättade man att den sena avgången berodde på en försening på den DANSKA sidan. Hå hå ja ja. Sånt hör man aldrig när förseningen är svensk.

Så kan vi ta ett par ord om Lagercrantz som skriver i Expressen. Han som gjorde sej lustig över att Ulf Lundell berättade att han drack vin igen. Efter åtskilliga år nykter. Ulf Lundell hade hittat en metod.
Usch och fy, i Lagercrantz liberala (tror jag) regelvärld. Då ska det hånas. Jag undrar vad Leo vet om alkoholism.

JUST det pratade Jan och Dragan om. Att dom som utpekas som bråkiga svartskallar, hur oskyldiga dom än är. Den tendensen finns i Landskrona, hos dom unga och dom gamla. Ja ja, vi får ju ändå ingen chans att visa oss vara något annat. Då blir vi som ni redan har bestämt.
Det har hänt förr, mina damer och herrar, långt innan "fienden" hade svartare hår.

JUST det vill jag skriva om. Snacka inte med mej om hur en alkoholist SKA uppföra sej. Gå tillbaka till din hörna i kohagen där gräset bara smakar av ditt eget piss. Och stanna där, tyst.

Spridda skurar

Det var blåsigare, molnigare. För en vecka sen. Onsdag då också. Jag var rastlös. Jag hade ingen arbetsplats to call my own. Jag åkte till Köpenhamn, hoppade av på Österport och gick in i den där bokhandeln där jag aldrig köper Dan Turells samlade prosa (inte kriminalromanerna).
En annan runda. Gick in på Nyhavn 17 för första gången på flera år. En svensk tjej serverade. Annars var det bara norrmän ut genom det öppna fönstret som jag stängde.
Läste klart Cornelis-biografin av Claes (?) Gustavsson. Den var bra. En sann bild, tror jag.

Jag påmindes om en bok av Norman Mailer i Sydsvenskan idag, Varför är vi i Vietnam? Eller heter den Varför vi är i Vietnam. Jag minns inte.
Jag minns Puma. Han bodde redan i Göteborg då. Vi brevväxlade. Han var starkt vänsterpolitisk. Han var något inspirerad av Bukowski i dikterna och novellerna han skrev. En komplex person, skulle jag säga. Men han tipsade mej om Mailers vietnambok, och när jag väl hittade den på bibblan i Lund blev jag förvånad.
En komplex person, den där Norman Mailer.

Det var blåsigare, molnigare. Båten Parsifal låg nedanför Hotel Admiral i Köpenhamn för en vecka sen. En fritidsbåt på 54 meter. Och jag tänkte på båtarna förr, i hamnen i Borstahusen. I hamnen Puerto Banus utanför Marbella när jag var liten. Den drömmen, kasta loss. Som i Reuterswärds Titta, jag är osynlig.

Han kastades loss igår. Min farbror, Onkel Netti. Han kom från Schweiz, blev kär i min faster i Amsterdam för fyrtiosex år sen. Och ändå dog han alldeles för ung.
Jag träffade inte honom ofta dom sista åren. Men jag grät i kyrkan och saknade dom gamla åren när han var annorlunda jämfört med många andra. Rakare än många andra, kanske. En som alltid sa eller visade vad han tyckte. Som skrattade åt rätt saker.
Och vinden ven över Glumslövs backar och man såg Ven och Danmark, och det blir fler och fler som dör och försvinner. Frid över Onkel Nettis minne.

Det var blåsigare, molnigare. För en vecka sen. Jag stannar iland idag. Jag har en arbetsplats att dona med. Och, det vet vi ju, molnigheten ökar, vinden friskar i. Man får försöka hålla fast vid något.

Saknadens vin in genom hålet i huvudet - 4

Det kan jag verkligen sakna. Retsina.
Som vi tog på oss i morse, Elsa och jag. Och alldeles försenade. Och trädgården är en byggarbetsplats. Friggeboden är tre meter hög. Han har visioner, min svåger.
Och det slutade ettrigt duggregna och vi svettades i regnställ.
Och jag sjunger Hej hej dagis, varje morgon.

Och jag hade tänkt ge mej av. Den pockar på så dant, den kommande boken. Den som inte ska komma ut i oktober. Jag vill skriva. Men måste vänta på friggehuset.

Rektangeln i Pildammsparken, där trivs jag alltid. Läste och skrev. Och hamnade hungrig på Plaka till slut. Hans fönster hade blivit sabbat.
Grillspett. Femtio spänn.
Och jag mindes och saknade kvällarna med billig Retsina och turistbroschyrplanscher. Och det fanns alltid en möjlighet, en chans att bara dra.
Fast då hade jag inga pengar.
Och nu har jag ett annat ansvar.
Men jag kan sticka iväg över en dag. Till och med över två ibland.
Och jag har min cykel och min freestyle, och jag kan verkligen tänka så: Vart ska jag sticka idag då, i mina drömmar. Utan att det känns som drömmar. Verklighet.
Att vara mer nöjd än missnöjd.

Men en kväll med billig Retsina. Och avsluta på Tempo eller Möllan med en extrasur Gin Fizz. Jag kan sakna det.

Jag saknar min mormor.
Jag saknar huset utanför Halmstad.
Jag saknar vänner som försvunnit.
Jag saknar och drömmer om taxen Sebbe som dog för nästan tio år sen.
Men jag är nöjd.

Och det finns en fröjd i att vakna fyra på morgonen och märka att det går några bra teveserier då. Dricka något och kanske somna om.

Det är som vanligt: Man försöker hitta kopplingen till Spanien. Man försöker följa högerregeln.

Ljuset genom hålet i huvudet - 3

När var det nu igen. Dagarna flyter samman.
Vad handlar den om nu igen. Boken jag snackar om hela tiden.
Jag minns inte.
Det var något om högerregeln. Jag cyklade från Willys mot Babas krog på Limhamn, skulle korsa Järnvägsgatan. Tittade mej för och cyklade ut med stöd av högerregeln. Och den kom då, den stora blänkande bilen. Jag hade koll. Jag hade rätten på min sida.
Och ändå skulle han tuta ilsket, mannen i min ålder, för att han gjorde fel.
Stor cityjeep. Ny. Limhamn. Stroppiga välbetalda män som bara avgudar sej själva.
Så tänkte jag.
Jag kanske hade rätt.
Jag kanske hade fel.
Men jag vet inte. Man kan inte bestämma sej så snart.
Om jag minns rätt så handlar min bok om det.

Mitt i flytten. Mitt i grävandet av grunden till friggeboden. Åkte jag till Helmuth i Eslöv förra onsdagen. Sista, allra sista ändringarna. På torsdagen åkte boken till tryck i Gdansk. Helmuth bjöd på plankstek på kvarterskrogen. Jag hann inte inom Knivbaren. Tåget hem. Så trött så trött. Jag minns inte dom sista ändringarna. Jag minns bara att jag har strukit och tajtat till boken.
Jag minns också att det jag sa i Sydsvenskan för någon månad sen, om Göran Perssons badbyxor i riksdagens swimmingpool, det stycket försvann.
Och det var ändå det enda som var helt sant.
Sanningen tar bort känslan. Sanningen får den svarta humorn och självdistansen att bli lillgammal. Det minns jag mycket väl.

Nästa gång: Det finns mycket mer att berätta om högerregeln och tillämpningen av den. Och Spanien, ah, olé!

Ett hål i huvudet ... - 2

Vi åkte till Spanien i februari 2006. Ja, vattnet var salt, och kallt. Allt var kallt. Man kan märka det på en människa man känner, när hon vänder blicken åt ett annat håll.
Nä, det är inget.
In my ass.
Och man försöker, berätta! Så kan vi ordna det.

Hela livet tar sin tid. Man måste vara mogen. Man måste våga säga: Jag vet inte. Jag måste jobba vidare med detta.
Det tar så lång tid: Vi måste jobba vidare med detta.

Jag hittade en bänk vid strandpromenaden som var öde. Jag satt där med mitt manus. Jag förstod att det måste bli en bok på minst femhundra sidor för att få allting sagt.
Jag strök 80%

Sen kom vi hem och Helvetet öppnade sej rakt in som, inte en brand. Som en tomhet. Som gelé i slow motion, som att inget orkar göras.

Jag låtsas att jag är tillbaka i Aten nu. Sitter vid en dator på centralstationen. Har varit i Köpenhamn. Hoppade av vid Österport. Gick en annan väg.
Man måste gå en annan väg.
Jag åkte ofta till Köpenhamn då, vårvintern -06, skrev nästan inget på min roman. Hade jag varit riktigt anställd så hade jag varit sjukskriven.

Det fanns en strand i Aten. Det fanns små hål i väggarna som sålde souvlaki. Små grillspett. Jag lyckades äta. Jag lyckades arbeta något. Jag lyckades leva. Jag lyckades ha det ganska trevligt när Johanna kom efter en vecka. Vi lyckades, nästan.

Att jobba.
Man måste jobba med allt.

Jag stod i en bokhandel i Köpenhamn idag. Jag stängde ute allt annat. allt skitsnack jag hela tiden hör och läser. Allt som omöjliggör förlåtelse. Jag stod och tittade på en samlingsvolym med texter av Dan Turell. Jag kände mej tillbaka som en annan.
Nyhavn 17 sen. Tillbaka som en annan.

Jag har försökt skriva en bok som jobbar utåt. Så här gick det till. Förstår du dessa människor?

Nästa gång: Spanien och högerregeln.

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in - ett

En gammal och en yngre men småfet flyttgubbe var verkligen beundransvärda. Tre trappor i det hyrda radhuset alldeles vid hamnen i Landskrona. Upp och ner for dom inte, tog det makligt bara, men avverkade flytten smidigt.
Det var första (och hittills enda gången) som vi använt flyttfirma. Men vi kändes oss tvungna, så många flyttar dom senaste åren, man får inte trötta ut sina vänner.

Jag har verkligen tröttat ut mina vänner på många olika sätt. Prata är inte förbjudet.
Men fyllor och pengar som aldrig eller för sent kom fram. Sånt är tröttande. Men det är många år sen nu. Nästan alla förändras och växer upp. Men det är svårt. Men man får inte vara feg.

Något om det ville jag skriva. Om vägen upp, lite tillbaka, men framför allt till ett liv man aldrig tidigare haft. Ett bättre.

Många böcker och filmer slutar vid en pärleport ... och sen levde dom lyckliga ...

Min roman från 2004, Och fortsätta vidare bort slutade på en Alkoholklinik, akutmottagningen i Malmö.
Jag ville inte att det skulle vara slut där. Jag ville inte att det skulle vara så enkelt.

Vi kom till Malmö och Limhamn i maj 2005. En fyra. Ett rum blev mitt arbetsrum.
Jag hade skrivit klart En sång för Sonny och Karola. Jag cyklade och stannade vid bänkar nära havet. Såg bron och flygplan.
Jag trodde att vi var lyckliga, vår lilla familj.
Jag trodde att vi var så lyckliga att jag skulle kunna skriva en roman om en lättölsalkis, att jag kunde skriva en roman om en man och en kvinna som hamnar vid ett stup. Ska vi hoppa?
Tillsammans, eller bara jag?
Jag visste inte siarens självförverkligande mardrömmar.

Nästa gång: Spanien. Högerregeln med mera.

Reklam ger liv

Den vackra kylan kom igår. Den höga klara. Krispiga som jag har hört många säga dom senaste dagarna, på teve och i radio.
Det är en vacker kyla som börjar bli varm denna tidiga förmiddag i Limhamn. På bibblan. Jag är på stadsbiblioteket en gång i veckan ungefär. annars häckar jag här. Hela dagarna.

Men ibland går jag, cyklar, på stadens gator som en vanlig man. Lämnar min mysiga grotta som mitt huvud ofta är. Nu, sen jag lärt mej leva med smärtan.
Try it, you´ll like it. Allt blir mycket ljusare.

Kolonistugan under sensommaren, solen in på det speciella sättet. Och fiskgratäng i ugnen.
Och sen en värdelös dansbandsdomare som förstörde BoIS seger. Och det är sant. Det var en usel domare.
Och HIF-spelaren i Bunkeflo var tursam, och fånig som hånade publiken.
Och givetvis fanns det en del imbecilla puckon i BoIS-klacken.
Och givetvis ligger inte fotbollsspelare över genomsnittet när det gäller nyanserad samhällsanalys. Och det är inte konstigt. Dom är unga med nästan bara fotboll i huvudet (visst, familj, och några studerar, någon har en hund, han i Kalmar är med i sossarna, jag vet).
Personligen är jag bara en simpel baksätesförare vad det gäller fotbollsanalys.

Men man ska tänka sej för, som så kallad förebild, innan man går ut i Landskronas enda (förlåt Skånskan) dagstidning och säger att man inte vågar gå ut ensam i stan. Det var en fotbollsspelare som gjorde detta.
Antagligen är han en som känner någon som känner någon som fått på flabben. Antagligen är han en som köper allt med hull och hår som står i tidningarna. Antagligen är han en som inte undersöker verkligheten.
Antagligen är han som tanten som nästan var nittio och blev intervjuad i gårdagens Landskrona Posten, det var bättre förr.
In my ass.

Ja ja ja, jag vet. Och jag är total motståndare till våld. Total motsåndare till huvuden som sticks i sanden.
Men det jag är mest motståndare till är människor som bara tycker utan att tänka, utan att undersöka.
Men jag startade en cykeltur 22.15 igårkväll, for genom centrum, genom öster och vidare till stationen. Såg en hel del människor. Ensamma, två och två, några med hundar, ett gäng på fyra killar med utländskt ursprung.
Och det var en hög och klar kväll, något blåsig. Inga polissirener, inga hundar som luktade till sej rädsla.
I alla fall inte som den rädslan jag kände i Vollsjö, där pyromanen härjade, där grannen blev knivhuggen och dräpt. Där pistolskott ljöd i natten. Där helylle svenska ungdomar misshandlade en äldre man i sitt hem. Där barn tog sitt liv. Där alla bodde på landet och var brunt svenska från skiten deras förfäder trampat i den skånska bördiga inavelsmyllan.

Och nyss läste jag om en 81-årig kvinna som blivit nerslagen. Det är för jävligt. Det händer skit. Man ska vara försiktig. MEN man kan gå ut ensam om man är en ung, vältränad fotbollsspelare. Och om man är en trettioåttaårig författare också. Men man ska givetvis vaka över sina steg.

Jag vet att Okkonen fick på truten på krogen. Jag vet inte varför. Men jag vet att slagsmål på krogen är en alldeles ny företeelse som uppfanns i Landskrona strax innan Sverigedemokraterna tog över folket och kylde ner den mentala istiden.

Detta var ett långt reklamstycke. Ett hål i huvudet där ljuset tar sej in kommer i slutet av oktober. Smygsläpp i Landskrona den 12/10. Stor släppshow på Victoria 30710, då kommer jag, Andrzej Tichy och L.T. Fisk att framträda, samt två till som ännu bara är halvklara.

Snart kommer jag (här på bloggen) att berätta historien om boken, och en del andra utflykter. Reklam på bästa sändningstid dygnet runt.

Främmande

Danska kvadratmeter. Jag önskar att det lilla radhuset som blir vårt idag hade haft danska kvadratmeter. Vilka möjligheter!
Jo, jag tog tåget med mitt sista korrektur igår. Tog mej till Köpenhamn, Vesterbro först och sen via Drop Inn till Nörrebro. Och tåget hem igen. Läste hela boken en sista gång. Nu ska den till tryck.

Fyrtio danska kvadratmeter får man ha om man vill kunna fortsätta röka på krogen. Det är en sida hos danskarna som jag gillar, att man med ett skratt bänder på ramarna och står stolt. Sådant får mej att känna mina danska rötter.
Men när man slår sej för hårt på bröstet och låter allt mynna ut i självgodhet och total rätt att bestämma vad som är gott och inte. Rätt och inte. Då kan dom pilutta sej, som vi säger numer sen Johanna hittade ett gammalt band med Madicken.

På vackra vägen Simrishamn, Tomelilla och Sjöbo, och vidare upp mot Vollsjö. Fy fan vad det ser ut hos dom stolta svenskarna där. Och man klagar på invandrare som skitar ner. Ta en tripp till Sveriges hästtätaste kommun och märk att det inte är hästarna som är smutsen. Tvätta din vikingahjälm och gnid bort smutsen från T-shirten som tjuter Absolut Svensk.

Carl Lewis var dopad. Det vet vi ju. Bara för att hans preparat ännu inte var dopingklassade, eller för att man la så mycket pengar på smarta varianter. Han var likväl dopad.
Mustafa Mohammed? Johan Wissman? Mustafa ser ut som en löpare. Han har jobbat hårt. Det har Wissman också. Jag gillar honom. Inte så dalkulligt kronprisessig som Sanna Kallur. MEN! Killen kommer från Helsingborg, man vet aldrig.
Det är egentligen inte det. Det är självgodheten jag vill åt. Hej, jag tar den nu. Spolar ner den i toaletten.
Kul för Stefan att han hade så fina hopp fram till 2.33.

Ny bostad. Nya böcker. Nya barn. Nya grannar. Ny luft i däcket. Jag ska skriva en sång när jag packat upp gitarren och fått den stämd. Den ska återigen handla om pojken som ramlade av vägen, hittade stigen, flöt vidare in bland träden och ut på ett hav. Sen var han ute på vägen igen. Den såg likadan ut men var en helt annan.

Samma turister här som där

Ingen internetanslutning hemma. Och på bibblan gapar ungarna också, precis som hemma. Dom små liven, så litteraturintresserade.

Jag såg en sorts estradör, poetryslammästare, tror jag. Kalle Haglund, eller Calle. Han var skicklig. Han var charmig. Han var rolig. Han var musikalisk. Det var i Manegen på Malmöfestivalen och det gav mej, trots allt det positiva, ingenting. Så uppfattar jag ibland estradpoesi (inte alltid).
Jag var antagligen bara fel kille på fel plats.
Jag tycker ofta om att höra litteratur läsas högt av en duktig uppläsare. Litteratur som är tänkt att räcka längre än för stunden.

Jag har själv sysslat med estradpoesi med viss framgång. Men när jag skulle skriva nytt material så tappade jag intresset. Jag var färdig med rim och rytm och att ändå sätta in en punchline i allvaret. Dessutom är jag ingen poet. Dessutom använde jag uppträdandet som ett sätt att snabbt komma ut i offentligheten, upp i sadeln efter det att jag slutade kröka i april 2001.
Jag ville skriva böcker igen.
Jag har inget emot estradpoesi, slampoesi. Den bara ger mej inget längre.

Jag såg gruppen Hurra! hurra! hurra! i Ordtältet. Dom sjöng egna versioner av kända låtar, a capella. Det var roligt, fumligt och grep tag då och då. Jag upplevde det som en show, en minicabaret. Det var lite som Bob Dylan live idag, man fick fundera länge på vilken låt det egentligen var.

Alla börjar inte läsa "seriös" litteratur efter att ha börjat med formel 1A-deckare. Däremot och ökar man den totala bokförsäljningen.
Och varför ska man nu läsa "seriös" litteratur då?
För att förkovra sej. För att bli smartare. För att bli självständig. För att kunna tänka utanför normerna. För att bli empatisk. För att bli mer reflekterande. För att bli en godare människa. Till exempel.
Är det bara litteraturen som kan göra det då?
Nej.

En fri moderat student skrev en insändare i Sydsvenskan om det perfekta i att lägga ner En bok för alla.
Det finns billiga böcker, pocket, internetbokhandlare, bla bla bla.
Poängen med En bok för alla är den uppsökande verksamhet som görs, man försöker nå ut till människor som aldrig annars läser. Lågutbildade män, till exempel. Man försöker nå ut till deras barna. Man försöker förändra världen med god litteratur. Det stödjer jag gärna med en krona om året, eller vad det nu kan kosta i skattepengar.
Att jag sen är bitter över det sätt som En bok för alla behandlar förfasttare som erbjuder dom sina böcker, det är en annan historia. Men åtminstone ett refuseringsbrev borde man få.

Going down that road again

När man promenerar i tidigt nittonhundratal, fast nu. Det är något särskilt. Och jag känner inga snålskurna blickar. Känner bara lugn och harmoni. Och det är nog ett särskilt ljus.
Jag pratar om Bornholm.
Jag skulle aldrig vilja bo där.
Jag skulle vilja bo där.
Ja, som livet alltså.

Jag gör en sista vända med min roman. Det är skönt att stryka. Det är skönt att lägga till det som fattades. Till helgen är det klart. En sista korrläsning bara.
Och börja redan nu boka in en måndag eller tisdag i slutet av oktober. Då blir det släppshow på Victoria. Jag återkommer om det, men Andrzej Tichy och L.T. Fisk är klara.

Det är maskar i dasset i kolonin. Och sniglar i trädgården. Men det är där vi varit längst.
Alltså, vi ska flytta igen.
Två år och några månader blev det denna gången. Rekord. Kolonin har vi haft i mer än tre år.
Och vi ska bara flytta ungefär en kilometer, eller möjligen två.
Johannas brorsa har redan börjat bygga på den vinterbonade friggeboden som ska bli min arbetsplats. Och det finns en pergola, och bubbelbad. Och vi ska sova i källaren, annars hade vi inte haft råd.

Jag lyssnar på Bright side of the road. Läser Frank McCourt i badet. För andra gången Ängeln på sjunde trappsteget. En mycket irländsk bok.
Och fram mot kvällen plockar vi fram njurarna och fårtungorna som vi steker i pajdeg. Och det känns inte alls längesen jag och Rickard kom nerför trappan i det nordirländska hemmet. Klockan var tolv och dom andra syskonen i familjen hade också varit uppe till fyra eller fem. Men korvar och stek och tungt rödvin och vi var inte så gamla. Men vi var gäster. Prisa Herren.
Efteråt blev det en runda på deras egen golfbana. Jag har säkert berättat om det tidigare. Men det var andra dagar.

Det finns en stor skam i uppträdandet från människor som tittar på mej, eller dej, eller DOM. Som vore vi kor. Men kor äter man. Kor spottar man inte på.

Det finns ett stort intresse för träd ute i stugorna, det fick jag märka när vi spatserade runt i Slotts- och Kungsparken i Malmö häromdagen. Jag, Jan Sigurd och Jenny Berthelius läste litteratur också. Men annars var det mest fascinerande tvåfliksblad och dylikt.
Och, givetvis, en kommentar: "Atlasceder, typisk invandrare, inget att ha."
Det är sånt vi accepterar i den fulaste delen av Sverige som finns i hela landet. Det är sånt vi hurrar för, fler och fler.
Gå hem och lägg er i reservaten!

Why I like country music

Vi blir äldre.
Jag träffade Hedda i Schweiz när jag var fjorton eller femton. Han var tandläkarunge, som jag. Han var speciell och rolig, med ett stråk av något annat. Som jag, tror jag. Han var ett år äldre.
Vi skickade blandband till varandra. Det var åttiotal. Hans band innehöl Cocteau Twins, Hunters and Collectors. Och Pogues, när Rum, sodomy and the lash just kommit ut. Och Lloyd Cole, när Easy pieces just kommit ut.

Jag var där igår, såg Lloyd. Det var bra. Det var medelålders. Det var smart. I början av sista tredjedelen sackade jag lite, en man med en gitarr, liksom. Men det tog fyr hos mej igen. Fyra av fem, Lloyd, det är inte kattskit.

Han introducerade Triffids också, Hedda, innan Born Sandy devotional. Och vi var på ett disko med tre våningar där en fakir stack nålar genom kuken. Och det var första gången jag rökte hasch. Jag blev konstig. Kunde inte sova. Snurrade i lakanen.

Lloyd sjöng Butterfly och det stramade i hjärtat. No blue skies. Och när han körde Leonard Cohens Chelsea hotel var det bara logiskt. Han är lite Cohen nu, Lloyd.

Johnny Cash, sa han, och körde sånt hillbillycomp till My bag. Och han var rolig, Lloyd, engelskt.

Jag tänker på en kille som inte är jag. Som blev sviken. Men det fanns en chans att rädda allt igen. Ni måste bara närma er varandra, igen. Samma, men annorlunda. Ni måste våga prata.
"Men vad ser hon hos honom?"
Och det säger jag. Och det vet jag. Om du inte kan fatta det, så får du aldrig henne tillbaka.

Omslaget till min nya bok är i det närmaste klart. Jag ska återkomma till det. Jag ska göra en Plura, kanske. Blogga om min nya bok, som han gjorde inför senaste plattan. Plura fick bokkontrakt. Jag kanske äntligen får skivkontrakt.

Det är kö till allt som du tror är roligt på Malmöfestivalen. Som på midnattsreorna i USA. Som till köttbutikerna i Sovjetunionen. Jag förstår inte skillnaden.

På tisdag, 18.30, kan man gå en trädrunda och höra mej, Jan Sigurd, Jenny Berthelius och Rakel Chukri prata om och läsa våra trädtexter. Vi möts vid platanerna. Vid lilla dammen och kiosken nedanför bibblan. Jag hade inte missat det för ... tja.

Are you ready to be heartbroken

Jag läser om Irland. Till exempel.
Jag har varit där. Fast inte på 30-talet.
Europas fattigaste land.
Europas fuktigaste land.
En stark kyrka.
En ekonomisk stark ockupationsmakt, direkt eller indirekt.
Fattigdom, fukt, krig.
Fattigdom, torka, krig.
Imperialism.
Barn som dör.
Vuxna som dör.
För tidigt.

Min äldsta dotter blev sjösjuk på färjan från Simrishamn till Allinge på Bornholm. Först var hon så glad att det gungade. Sen fick hon ont i magen utan att vara bajsnödig. Sen spydde hon och var rädd, och så liten liten storasyster. Man är maktlös då. Man förstår då, om man vill: dom riktigt maktlösas situation.

Och nu kommer dom från Irak och andra länder.
Då kom dom från Irland, och Sverige.
Då fick dom möjligheter att skapa sej något.

Och skäms!
Nej, tyst! Skäms!
Och tänk kanske efter någon gång. Läs en bok. Sätt dej in i någon annans situation, så gott det nu går. Och bespara mej "vi som byggde landet"-snacket.

Från Irland kommer styrkan, humorn, musiken. Självdistansen och viljan att leva, men insikten att man är en av många flugor runt bajskorven.
Från Irak kommer samma saker, det är bara att lyssna lite mer noga i vinden.

Denna känsla/rädsla att behöva följa något av mina barn till graven lämnar mej inte.
Jag tror att det handlar om: Jag är inte värd lyckan. Jag söker sorgen. Jag förbereder mej. Skuld och straff förföljer mej. Allt jag flytt från på olika sätt förföljer mej.

Och man sitter med karg havsutsikt på Bornholm. Äter lax och räkor. Man går ner till stenarna med sin dotter, stoppar brevet i flaskan och slänger ut det i frånlandsvinden. Och trutarna försöker, men vi skrattar båda två. Vi vet att flaskposten kommer fram och räddar oss.

På allmän begäran

I början av 1996 bodde jag på Upplandsgatan i Malmö. Janne sov över. Väckarklockan ringde inte. Jag missade tåget men fixade en flygbiljett till Stockholm och kom fram i tid.

På den tiden, i slutet av åttio- början nittiotalet, var Den Blinde Argus en tidskrift att tala om. Om man var litteraturintresserad. Om man skrev.
Jag lyckades bli publicerad två gånger alldeles i slutet.
Så när DBA skulle ha sin tack- och adjöföreställning på Mosebacke i Stockholm blev jag inbjuden.

Jag hade varit med i två årgångar av Gedins gruppantologi. Grupp 94 och Grupp 95. Jag hade gjort en del uppläsningar. Jag var en ung tjugosexåring. Jag var bländad av ljuset på scenen på Mosebacke. Cornelis scen, och alla dom andra.
Jag minns Bob Hansson som hade med sej en bergssprängare. Och Ulf Lundells dåvarande flickvän Isabella Nerman som visade att hon var nervös. Jag minns Ola Thorbiörnsson som läste något roligt om att vilja lära sej spela tennis.
Och jag minns Helena Looft som jag läst några Bakhållsböcker av.
Och jag minns att jag hade en svart skjorta och ett par gula manchesterbrallor som jag använde häromsistens när jag målade Elsas lekstuga.
Jag minns när vi satt på Kvarnen efteråt och jag berättade för Arne Johnsson att han var svensk poesis motsvarighet till Björn Ranelid. Arne drack whisky och var artig.

Jag tänker på detta ibland, när jag känner mej så obekväm i att vara en författare som dom flesta inte känner till. Men som några känner till.
Jag tänker på att, herregud, så många saker jag ändå har gjort som har med litteratur att göra, så många fina människor jag träffat. Så många år som gått.

Jag skulle skriva om Bob Dylan i England i mitten av sextiotalet. Om James Joyce. Om respekt. Om Leif GW.
Jag skulle skriva om ickediskussionen. Om Linda Skugge.
Om Bob Dylan Och Robbie Robertson och dom andra som åkte runt i England och blev utbuade varje kväll. För vår skull. För alla vi som vill att kvalitet ska finnas och utvecklas.
James Joyce som var språklärare.

Och i en död tall ropar Linda och kompani efter fler gubbsjuka gubbar, och, skriker dom. Försäljningssiffror är kvalitet.
På det viset kommer jordklotet att ruttna snabbare än fort.

... och bara tvättmedlet fortsätter att utvecklas

1914 invigdes bron över kanalen från Centralen i Malmö. Och jag åker buss för ovanlighetens skull. Det är kväll och flickan i tonåren har kort svart kjol och svart linne, en vit behå med krusiduller syns också. Hon är på väg hem vid elvatiden på kvällen.

Det är samma dag som en vän till tjugonåntingkillarna, som blivit anmälda för våldtäkt, har skrivit på sidan fyra i Expressen att hennes kotlettpolare är dömda på förhand.
Och jag undrar vem som är dömd på förhand. Förra gången 21-åringen (med annan polare) blev anklagad för våldtäkt så blev han ju friad. Tjejen gillade ju hårt sex. Hon villa ha och hon fick.
Killarna är dömda på förhand tycker MONICA JOHNSSON, våldtäktsbegreppet håller på att urholkas. Ska inte två killar få slita av lite hår och hålla för munnen på en brudjävel utan fett i håret?
Monica tycker att tjejen har bett om det för att hon var så kåt på att träffa stureplanskillar med makt, åtråvärda killar. Hon kanske har en mycket liten poäng där.
Men man får faktiskt gilla hårt sex och sen säga NEJ, NU VILL JAG INTE MER! Och då ska man respekteras, annars är det våldtäkt.
Tjejen får vara hur pantad som helst. Det spelar ingen roll.
Men nu ska hennes sexliv kontrolleras, och man ska försöka bevisa att hon är en slampa.
Killarnas sexliv är inte intressant i sammanhanget.
Och om nu den unga kvinnan har haft många sexpartners och bla bla bla. Man anmäler inte någon för våldtäkt för att det är en lattjo grej att hängas ut i offentligheten.

Jag skulle skriva om flera korta stunder av absolut stillhet och lycka idag. Om små små saker som hänt mej. Om den där handen och oliverna som var så goda. Om grisen som bajsade och den lille lille geten som rymde.
Och om Chicago, eller Peter Cetera solo, som sjöng en smördypande sång just när min dotter somnat i kolonistugan med sina Bamsedrömmar, och mina ögon tårades.
Men det enda jag kan tänka på är sorg över detta gnällbälte som har pumpat ut sina seniga muskler från örebrotrakten och vidare runt vårt kvalmiga klot.

1914 och ett krig pågick i Europa. När andra grävde skyttegravar att dö i, invigde Malmö en bro över kanalen. Bra, torrskott. Det måste finnas plats för alla i vår herres hage. Eller.

En före detta missbrukande kvinna vill inte drogtestas. Socialbidraget upphör. Diskussionen går: "Man ska inte få gå hemma med bidrag och supa eller knarka." "Fast sociala kunde vara lika hårda mot alla! En del får bidrag alldeles för lätt nuförtiden." "Naturligvis ska inte vi skattebetalare försörja en narkoman som inte vill bli ren."
Okej. Men det här handlade saken om. EN FÖRE DETTA MISSBRUKARE. Frågan man borde diskutera är integritet.
Men självgodheten har ingen kompass, den fäktar och fäktar så fort någon säger att man har byggt en väderkvarn i södra Wales.

"Handikappade måste också få plats på Ales stenar", skriver en insändarskribent i Kvällsposten, fyra besvikna från Hässleholm tycker att det är bedrövligt att dom inte kan komma fram. "Ge oss samma rättigheter", avslutas inlägget.
Samma rättigheter som vem då?
Bygg järnväg dit! Och stackarna uppe i Norrland då? Ordna gratisresor till Ales stenar, nu.
Och bygg en stor fet parkeringsplats i asfalt alldeles intill. Och asaflterade gångar inne i spektaklet. Och sen en lift ner till rökeriet vid hamnen så att alla kan få sojafisk, nu!
Och för Guds skull, sänk skatterna!
Återföd Hedningarna!
Eller som Slas skulle ha sagt: Det är bara några gamla stenar.
Samma som 1914, men renare.

Invaggad i trygghet förstår du inte hur bra du har det

Det känns som ett helvete ibland, mina damer och herrar, att fixa allt som jag vill fixa. Bada, vara god, hålla fanan högt.
Och sen boken som ska ut i oktober.
Och trädprojektet.
Och texten jag ska skriva klart till författarnas branschtidning.
Och, ja, bada.

Och ändå är det semester. Jag har alltid och aldrig semester.

Och ändå klagar jag inte. Jag är inte stressad. Jag är lugn. Det löser sej. Jag börjar bli den människa jag behövde vara fullpropad med alkohol för att kunna vara innan. Cool och arbetsam samtidigt.

En helt annan lögn är den om hur det egentligen gick till. Han rökte en cigarr, han ljög. Hon sa att det var sant tills nästa avslöjande dök upp. Att sätta stopp just där lögnen börjar.

Och, ja, jag saknar lilla Anna. Och Johanna så klart. Men kanske saknar jag Elsa mest, för hon är så stor att jag kan prata med henne. Jag är trea på Anna. Först kommer Johanna och sen Elsa, och sen jag som får komma till och hålla och trösta lite då och då, stjäla tid. Titta på hennes roliga grimaser.
Men Elsa och jag har gjort många saker den här sommaren. Och på torsdag ska vi till kolonistugan, gå på BoIS tillsammans. Senast var när vi spöade Örgryte i Allsvenskan 2003, tror jag. Då var hon nästan nyfödd.

En helt annan lögn är den om dom svåra tiderna. Om insändarna i tidningarna. Det gör så ont i oss. Blås utåt. Blås hårt utåt, säger jag, så försvinner det. Och ni kan börja tänka på väsentligheter.

Jag tillåter mej att bli personlig ibland. Det är min rättighet på min egen blogg.

Tre kronor av varje sålt exemplar av Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in kommer att gå till försäljare av hemlösas tidning i Skåne, Aluma. Det är inte mycket. Men det är något.

Jag såg en halvtimme av Allsång på Skansen. Var det roligt, Robert Gustavsson, att showa med en liten grabb som sjöng falskt. Varför gjorde du det? Jag förstår inte.

Jag har suttit och läst och ändrat på en bänk vid Barnviken i Sibbarp idag. Gömt mej för solen ibland. Jag är alltid brun. De finns knep för det.

P.G. Wodehouse. För den som är lagd ditåt.
Lars Molin, Trädkusten eller någon annan bok för den som vill förstå varför jag blev glad när Tony Samuelsson ringde igår. Han hade läst nästsista versionen av min kommande roman. Han sa flera kloka saker. Vad skönt.
Så går det till att skriva. Man måste bestämma när det är klart, men innan dess måste man lyssna på andra människor som man respekterar. Det har jag gjort nu.

När dom tre flickorna kommer hem i morgon kommer jag att vara glad och ha lunchen klar. Sen ska jag inte bli irriterad i onödan.

En rolig kille som sovit för lite skriver på en standupshow (utkast)

Om ni undrar varför allt känns så super, jo, det är supervärmen som kommer så att det kan bli superskönt att ta sej till beachen och chilla supersofta.
Men i allt detta finns det också människor som bara super. Som inte klarar kraven. Som inte bryr sej.
Just det, det var dagens supergoda moralkaka bakad med enkla ingredienser från dom kvällstidningar som jag dagligen läser.
Moralkakan hade kunnat se vackrare ut, doftat underbart och smakat godare, om jag använt mej av andra ingredienser från samma blaskor. Det finns bra och dåliga sidor överallt, oops, en moralitet till.
Mer om kvällstidningar kan man läsa hos windyjonas.blogspot.com. Men akta dej för snara och enkla inprogrammerade åsikter. Dom är så fel och tråkiga.

Malmöfestivalen i mitten/slutet av augusti. Kulturmanegenområdet. Man kommer att kunna vandra bland träden då. Det kommer att finnas skyltar (70x100 cm) där författare och journalister skrivit texter om ... just det, träd. Jag har under den superregniga sommaren jobbat som redaktör för detta projekt. Det kommer antagligen att bli guidade turer också under superfestivalen, där en del av superförfattarna kommer att delta.
Författarna är:
Jonas Bergh
Jenny Berthelius
Ida Börjel
Rakel Chukri
Ninni Holmqvist
Ida Linde
Pontus Lindh
Jan Sigurd
Olle Svenning
Andrzej Tichy

Just nu korrläser jag min kommande superroman, supromanen Ett hål i huvudet där solen tar sig in. Ett omslag håller på att göras. Det första offentliga mötet med romanen blir antagligen på Bok o Papper i Landskrona under Kulturnatten den 12/10. En officiel släppfest planeras i Malmö. Det kommer nog att bli superstorslaget.

Men nu är det lördag och supersolen skiner och jag ska ta min supercykel till superhavet och det är nog inte supervarmt, men kanske superskönt efteråt. Som flickan sa.

Här är du när jag behöver dej

Min lyxcykel fyllde fyra år förra måndagen. Skeppshults billigaste variant med namnet Populär. Min lyxcykel som jag har haft så mycket glädje av. Som har kostat ganska mycket i reperationer av olika slag.
Vi fick en ny sadel på min födelsedag, min lyxcykel och jag.
Det var inget jag önskat mej. Jag kräver inte särskilt mycket materiellt. Men jag blev väldigt glad. Nu är det bara att montera den, sadeln. Och jag tvekar, vill ju inte slita på den. Den gamla är helt lös och måste knytas fast med plastpåse, men den funkar ju.
Jag brukar cykla nittio minuter varje dag. är nog nere på sextio nu i sommar, med nytt barn och så.

Förstår ni.
Detta att önska sej mer och mer och mer. Detta att låta bli det. Det är ju bara bullshit. Jag önskar mej inte så mycket lyxprylar. Men jag önskar. Och jag spenderar. Middagar på krogen. Lättöl på krogen. Resor. Just nu planerar vi två veckor i januari. Samtidigt börjar vi fila på den där månaden i en husbil neråt Medelhavet i maj.
Samtidigt går jag i min brorsas gamla brallor, och jeans från UFF, någon av pappas gamla skjortor. Svärfars gamla kostymer.
Jag tycker inte om nya kläder. Det är billigt.

Men vi åkte på min lyxcykel idag, Elsa och jag, förbi sjumiljonersvillorna till Mellanhedens park där vi såg en teaterföreställning med Nya Klassiska Teatern, Den gyllene fisken. Den var bra, även om jag stördes av dom som tagit med sej ointresserade barn som inte ville titta, men picnicen skulle ätas upp och det finns alltid människor som inte kan tänka på något utanför sej själv.

Sen var vi på Ölcaféet. Elsa åt glass och plommon och jag drack två lättöl och pratade med sångaren/musikern Rickard Lindgren. Han gör bra låtar och sjunger prima, och är trevlig och dricker Guiness. Han verkar vara rocknroll.


Den här bilden har Thomas tagit. Det är jag. Det är kanske rocknroll. Det är kanske jag efter att ha vaknat på en bänk. Det är kanske jag. Eller inte. Men det måste det väl vara. Jag vet inte. Men han har tagit bilden. Och jag såg ut så. Och det är inte så länge sen. Jag var inte full eller nerdekad. Jag bara bökade runt i en koloniträdgård. Är det rocknroll?

Och Truman Capote. Frukost på Tiffany´s på En bok för alla, som ska försvinna. Vi vill ju inte att dom som inte är läsvana ska börja bilda sej. Vi såg ju hur det gick förra gången, det blev sossemakt. Håll skomakaren vid lästen och leran i vällingen.
Och jag längtar på ett sätt ett år fram i tiden, så att jag kan läsa om Med kallt blod. Detta mästerverk.

Nu är jag starkt uppköpt på Waterboys. Köpte debutplattan nymixad med sju tidigare outgivna. Where are you now when I need you? En pärla.
Och Florence Valentin där Love Antell sparkar upp upp upp som unga människor gör, och det luktar Clash och Perssons Pack, och det blir ingen dålig kombination.

Det finns igen och igen och igen bara en sak. En cykeltur. En simtur i bassängen eller havet. En tågresa med den rätta musiken och alla tidningarna, böckerna och just den rätta idén i huvudet när du susar just där du vill susa. En stilla stund av betraktande när ditt barn sover. En veranda med tyst radio i natten eller kvällen när regnet smattrar mot plåttaket, och det enda du tänker är: En gång till var du här när jag behövde dej.

Döden föder

... och nu är Ingmar Bergman också borta. Man kan inte förlora mot döden, det visste han ju. Första gången jag såg Det sjunde inseglet var jag på väg in i något som jag ville skulle vara allvarlig intellektualism. Jag var stundtals så vuxen, allvarlig och mogen som bara mycket unga människor kan vara. Så var filmen ändå rolig. Precis som Processen.

När min dotter Elsas döptes fick vi ett telefonsamtal på kvällen under festen, Johannas morfar Albin var död. 90 år, lite äldre än Ingmar, som alltså dog samma dag som Alice döptes. Malins dotter Alice. Albin hade jobbat sen han var elva, när han slutligen pensionerade sej i sjuttiofemårsåldern började hälsan vackla. Jag tror att han var mycket lik Ingmar Bergman där.

Vi kom precis lite försent till Hovs kyrka igår, och jag skulle vara fadder. Slog en drill bakom kyrkogårdsmuren och när jag vände mej mot kyrkan där alla väntade, stod prästen i porten och sa något om naturliga behov.
Hov, ja, Hovs kyrka, något stenkast från Hovs hallar där Det sjunde inseglet spelades in. Ödet, Alice.
Och där bakom nånstans hade Bo Widerberg sitt sommarställe, badandes naken med tång i håret. Jag har för mej att Ingmar också tyckte om att bada naken, se där, så hade dom ändå något gemensamt.

Och jag ska vara förebild nu, för Alice. Jag tror att det blir bra.

Min mormor kunde vara jobbig ibland, som alla mina förebilder, men hon hade en speciell styrka och vilja att ändå gå sin egen väg, tror jag. Jag tyckte att hon var tuff.
Som Lars Forsell.
Som Birgitta Stenberg.

Men mina största förebilder är ändå dom HIF-fans som invaderar träning efter träning för att ge sej på Babis Stefanidis, hotar honom via mejl och telefon. Det är bra, jaga iväg alla från Helsingborg, så att det någon gång kan bli ett slut på den stan.

What have I done to deserve this

Jag tänker på min vän Janne Rantala. Då när vi bodde ihop på Ystadsgatan i Malmö, på andra sidan Nobelvägen, i Svinaryssland. Att han var i Thailand när Myran och jag målade oss blåa, och det var verkligen så att Buttericks sålde slut på blåfärg den dagen. När vi hade Smurffest i min och Jannes lägenhet. Och Myran var Kalebassmurf och jag Gammel. Och vi hade blandat bål på hallonsaft och lite annat. Fått tag på bra sarsaparill.

I alla fall. Vi kom till hotellet i Göteborg efter en hård eftermiddag och kväll på Liseberg. Jag kollade teveprogrammen i tidningen och där stod: Soppköket, en film av Janne Rantala. Det gladde mej, Elsa och Johanna. Lilla Anna fattade inte. Och det gladde min mamma och pappa och min syster och hennes man. Janne på teve! Respekt.

Från den där lägenheten på Ystadsgatan flyttade jag till en mindre, och bodde halva veckorna i Götet. Fast inte på Liseberg.
Jag tog Anna till Kometen igår. Hon trivdes, verkade det som, skrek inte när hon vaknade, somnade om istället och gav sin pappa tid med tidningarna.

Och mycket sker på text-teve. Lars Forsell är död. 79 år gammal. Lars Forsell. Jag har läst alla större tidningar idag, läst om Lars Forsell. En stor man i alla sin svaghet, så klart.
Och givetvis har Slas varken skrivit något eller uttalat sej över huvudtaget. Det hade Lars aldrig förlåtit honom.

Inget ont om Liseberg. Men jag föredrar Tivoli, eller Bakken. Sverige tillverkar sej för barnen på ett annat sätt. Jag orkar inte förklara det närmre just nu. Men barnen hade kul, och dom vuxna också, på Liseberg. Så varför klaga. Det var väl bara dom som lyssnade på Carl-Einar Häckner som inte verkade ha det så lattjo.

Och när allt lugnat sej i morse och jag snart skulle bada. Såg jag på norsk teve Johnny Cash och Kris Kristoferson sjunga Sunday morning coming down live tillsammans i svarta skjortor. Innan en italiensk militär berättade om vädret i uniform.

Snart ska du, säger jag till mej själv, skriva något längre hållbart på den här bloggen. Inte bara skvallra runt.

In under skinnet

Highway patrolman av Bruce Springsteen, men med J Cash på sång. Kanske inte bättre, men stark i kvällen när lugnet kom till bänkarna vid havet i Limhamn. Och myggorna kom. Och vi har varit tillsammans i snart åtta år, och under den tiden har Johanna fått ett myggbett. ETT.
Och jag och Elsa, som ska vara så lik mej, går runt och kliar våra utslag.

Sean Penn var polare med Bukowski, är polare med Bono och U2. Vad jag minns så var han ihop med Bossens syrra då när vi drog runt på klubbarna i New Jersey, och Tom Waits satt och skrattade i ett hörn.
Det var så han fick rättigheterna, om det nu kan krävas såna, till att göra film av Highway patrolman. Indian runner, hette den inte så?

På åttio- och nittiotalet hånades Sean Penn i den svenska rockpressen, som bara ett bihang till Madonna, the godess. Se där. Jag vet inte. Jag är aldrig säker på så kallade vänsterintellektuella amerikanske skådespelare. Men han är duktig, Sean.

Mördarsniglarna glider på sitt slem i vår koloniträdgård också. Men vi har yxor och tunnor med mjöd.

Everything but the girl, Baby come home. I don´t like drinking or painting the town on my own. Så blir det när åldern sätter in.

Och sen, när jag cyklade hem till lukten av tjära och rök, sjöng The Band, I shall be released, Bob Dylans låt.
Och det är den strävan, att bli released.

I morgon ska jag spela golf för andra gången i år. Första gången var för några veckor sedan med bl a Fredrik Ekelund och poeten Pontus Lindh. Då var det mer än två år sen sist.
Jag var en duktig golfspelare en gång. Och jag tror alltid att stinget sitter i, vi får se i Halland imorgon. Sen blir det Göteborg. Sommar ju.

Och alldeles samtidigt, mitt i det rågblonda tröskandet efter smultronstrån, läser jag om Henrik Stangerups Det är svårt att dö i Dieppe, och vet inte vad jag ska tycka. Vet inte vad jag tyckte då heller, i början av nittiotalet.
Och någonstans skrattar Thorbjörn Säfve, jag vet inte åt vad.

Äntligen trettioåtta

Nybadad i Öresunds klara vatten i Sibbarp. Där männen och kvinnorna i pensionsålder sneglar lite snett vid DERAS brygga. Tror ni det.
Är det inte gässen så är det mördarsniglarna. Och allt handlar inte om vilket ansvar andra inte tar.
Jag vet inte.
Jag satt på en av mina bänkar och i kolonistugan har vi visst två brassestolar, och jag tänker på det ibland. Att med en brassestol ständigt bak på cykeln så hade jag kunnat sitta var som helst.
Men jag vill inte sitta var som helst.

Är det mördarsniglarnas fel att kråkorna försvinner.
Och om kråkorna kommer tillbaka, då hörs andra skrik igen.
Jag hittar ständigt nya saker att glädja mej åt. Nya människor och annat att lära mej förstå. Att lära mej av.

Jag satt på en av mina bänkar och den enda regeln jag kräver att ni ska följa är: Släng skiten i papperskorgar och soptunnor.

Äntligen! Trettioåtta år på måndag. Som jag längtat. Och enligt regeln kommer trettioåtta människor på party imorgon, något annat vore katastrofalt. Det kommer att finnas numrerade biljetter för dom inbjudna. Nån ordning på torpet måste det vara.

Och tänk! Jag har uppnått allt jag ville. Trettioåtta år, nu går det bara utför.
Men det är roligt, när man får lite fart i backen.

Man kan köpa hus i Frankrike, Spanien och Portugal. Det önskar jag mej. Ni kan väl starta en insamling.

I skogarna hos rävarna

Toalettböckerna tar längst tid. Men nu är jag i alla fall färdig med Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis. En bok jag varmt rekomenderar. Om att vara människa och kvinna och beroende av sitt ursprung som jagar en, bland annat. På en flytande klar prosa.

På en flytande käck prosa med stråk av melankoli, skrev jag och ritade böcker i nittiotalets absoluta början. Tog tåget till Ängelholm eller Båstad och nån gång hade jag tajta röda jeans, annars ljusbeiga manchesterbyxor och ett lockigt hår och en kärlek så stor som aldrig skulle ur sin bubbla, men den tog sej därifrån gång på gång ändå. Men det var något särskilt. Och, i mina minnen, alltid den där vita T-shirten med reklam för något norskt, den satt så bra.
Vi lärde oss nog mycket under dom fem åren, Malin och jag, som har tagit oss vidare i livet. Det första vi verkligen lärde var att vi inte skulle vara ihop. Sen kom allt det andra. Vänskapen, till exempel.

Badkarsböckerna är deckare. Val McDermid nu. Ganska bra.
Annars läser jag om Primo Levis Är detta en människa? Det bör man göra ibland, i dessa tider. I alla tider.
Efter det ska jag återigen läsa Den tappre soldaten Svejk. I pocketversionen. Inte i den trebandsvariant som jag fick av Ines, som är nittio nu. Som var hennes man Kalles favoritbok, som han nog skulle bli glad av att jag fick. Sa Ines till mej, strax efter Kalles död. Min pappas farbror Kalle. Om vi nån gång skulle skaffa oss en son så ska han heta Kalle. Det är det enda vi någonsin bestämt.

Jag åkte fram och tillbaka till Ängelholm idag. Dubbelt tåg och jag läste manus. Det tog tre timmar. En tågresa som tågresor ska vara. Jag har sommarkort. Johanna och flickorna är hos mormor och morfar.
Sen åt jag kebab och satte mej i Slottsparken och läste vidare, rättade, fixade, strök.
När jag kom hem vågade jag ringa kollegan Tony, be honom att läsa manuset. Han sa ja. Det gladde mej.

Och bada. I havet och i badkaret, jag glömmer aldrig det. Att ta dom simtagen och önska dom saltare men vara nöjd ändå. Och varje gång jag tvekar, tänker jag: Jag har aldrig ångrat ett bad.
Så är det, mina damer och herrar, ingen ånger. Och ren blir man.

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in

Någon gång i oktober eller november kommer min nya roman ut. Det ska bli roligt. Det har varit en jobbig bok att skriva eftersom det har hänt en hel del saker under processen. Eftersom det är en roman som inte är självbiografisk, men ändå ligger tätt intill saker som hänt mej. Det är inte lika lätt att fabulera fritt då, man kan känna att man ljuger. Man är fast i en bur.
När jag kom på det, så började jag frigöra mej och allt gick lättare, men ändå, ett splittrat jobb.
Men ändå, ett bra slutresultat, tycker jag.
Men ändå, såhär ska jag aldrig jobba igen.

Man kan skriva olika sorters böcker. Jag har gjort det.
Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, är fortfarande min mest genomarbetade bok. Jag höll på så länge.
Alltid denna förbannade jakt, skrev jag ganska snabbt med hjälp av några gamla idéer och noveller. Jag ville få ut den kvickt efter min ganska lyckade debut.
Så enkelt i solen, var kort. Jag var nynykter och ville ha ut en bok. Jag använde mej av en del spridda fylleanteckningar och hittade en, för mej, ny stil genom att låta andra berätta historierna.
Och fortsätta vidare bort, är min viktigaste bok. För mej, alltså. Och min storförlagsdebut. Jag är ohyggligt stolt över den, även om den skevar någonstans, kanske. Jag jobbade hela tiden med den som en låt som ett band spelar. Jag ville att det skulle skramla, men allt skulle vara innanför ramarna. Jag jobbade mycket med det, att stämma. Vad är ostämt, att hitta det. Men innanför skulle det bubbla och skimra, och ibland bara vara rakt. Associativt.
En sång för Sonny och Karola, blev så klart mer stram. Och mer självbiografisk, oj, vad jag talar genom dom, mina kära Sonny och Karola.
En blues från Landskrona är mitt och Thomas Landskrona. En helt annan sorts bok. Ingen roman. En bra bok. Och jag är så stolt över den, att vi gjorde den. Thomas och jag (och Morgan, formgivare). Min svärmor sa att det var min bästa bok. Det kändes mycket märkligt.
Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, är en fristående fortsättningen på Och fortsätta vidare bort. Den berättar den "sanna" historien om vägen till kliniken och vägen därifrån. Jag har försökt var snirklande rak. Det är en stolt och bra bok som vill säga något viktigt utan att tro att det är den viktigaste boken i Sverige dom senaste fyrtio åren. MEN DEN KOMMER TILL HÖSTEN!

Jag har gett utt två romaner på W&W. Jag har inte bara varit nöjd med samarbetet. Med distansen på alla sätt till Stockholm. Med inkompetensen att inte ha boken levererad till skånska bokhandlare på utgivningsdagen, på recensionsdagen. Jag åkte själv och levererade böcker till Bok o Papper i Landskrona efter att dom ringt till mej. Efter att flera människor varit inne och frågat efter boken. Efter jättebra recensioner i Sydsvenskan, HD, KvP/Expressen.
Men jag är nöjd med samarbetet med Christian och Camilla.
Och jag vill ge ut flera böcker på W&W, tror jag.
Men vi hade olika åsikter om Ett hål i huvudet ... Och om när den eventuellt skulle ges ut.
Jag är beroende av stipendier och uppläsnings/föredragsjobb och jag kan inte vänta ett år extra.
Och det finns en punkaktig gördetsjälv-känsla hos mej. Jag tycker om att ha koll på det mesta. Att bestämma, kanske. Att vara nära dom jag samarbetar med.
Så nu ska Helmuth (som jag jobbat med flera gånger) ge ut boken på förlaget Gondolin som håller till i Eslöv.
Och Malin får göra omslaget (hon gjorde omslaget till Malmöboken).
Och Johanna får korrläsa.
Och jag ska bombardera pressen.

Och jag ska framför allt skriva nästa roman som blir något extra. Skriven på mitt gamla sätt. Men med nytt innehåll. Fast samma, förståelse. Och när den är klar kommer jag att erbjuda W&W den (kanske även några andra större förlag), dom har dock helt andra resurser. Men jag vill att dom ska använda dom ordentligt på mej. Det kommer jag att kräva. Annars håller jag mej i Skåne.

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, är en roman som jag är stolt över. Jag är stolt över att ha skrivit den under dom omständigheter som rått. Jag är stolt över resultatet. Att boken blev så bra. Jag är stolt över att alltid försöka gå med rak rygg för det jag tror på.

Do the carnivala - igen och igen

Onsdag på väg mot torsdag och jag är alltså tvåbarnspappa. Och hela världen är upp- och nervänd? Nä.

Men det var väl det största som hänt dej i ditt liv? Nä. Men det var mycket speciellt när hon kom ut i kvällsljuset.

Och, ha ha, nu blir det väl inte mycket sömn? Jodå. Vakna och somna, vakna och somna flera gånger hela natten. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag är inte tröttare än innan.

Men det är annorlunda. Och jag håller henne intill mej, lilla Anna, och det är något helt annat. Det är något helt naturligt. Jag är hennes pappa. Hon är min dotter. Så länge fågeln sjunger.

Och Elsa och jag har plaskat i varenda vattenpöl i hela Limhamn.
Och snart hoppas jag få veta när min nya roman ska komma ut.
Och vi har köpt ett litet radhus med källare. Billigt för att vara i dessa krokar och jag ska äntligen få min friggebod att jobba i.

4-2 mot Åtvidaberg och jag vädrar morgonluft. Det var inte så många år sen vi brukade säga att BoIS är ett höstlag. Låt oss plocka fram den traditionen igen.

Landskronakarnevalen. Rio de Landskrona. Crazy namn från förr.
Det var över tio år sen jag var med. Men imorgon åker jag och Elsa i förväg för att karnevala. Det blir biff till morgon, middag och kväll.

Jag tror att det jag mest vill är att sitta i Sesimbra, eller nån annanstans, på en pastelaria med en bok att läsa och en bok att skriva i. Fast egentligen med ännu ett nytt romanmanus att att pula med. Titta ut över havet och veta att om en halvtimme är jag nöjd, då ska jag gå ner till stranden och bada med alla tre flickorna. Sen ska vi äta fisk.

Jag tror att jag längtar mest till januari eller februari när vi ska flyga iväg, vår familj som har blivit lite större nu.

Jag längtar så efter vardag i det nya huset och en vacker höst. En skrivare och lämna Elsa på dagis, sen en bänk och läsa gårdagens text och skriva nytt och hem till friggeboden och jobba. Laga lunch till Johanna och Anna sen. Och jobba igen. Cykla. Vara nöjd med alla detaljerna på kvällen när jag lägger mej i badet. Familjen, jobbet, motionen, drömmarna framåt.
Och volvon på verkstaden.
Och hunden den lurvige på kenneln.

Vissa kvällar lägger jag mej vid Elsas sida i hennes säng för att komma ihåg att hon fortfarande är min lilla flicka. Sover där en timme.

I morgon ska vi se på barnshow.
I morgon ska vi se på Ola Magnell. Jag och min dotter som kanske får en vagn att sova i. Men det ska rätas upp i tid, det som ska bli en stolt rak rygg.
Elsa var nio dagar när hon kom till Bullen första gången. Johanna var sydd i underlivet men vi hade gett oss fan på att livet inte behöver vara annorlunda för att man fått barn. Nä nä.
Det var innan rökförbudet. Det var bluesjazz och rökigt och skränigt och Elsa började skrika av hunger och vi kunde inte gå fort hem. Vi lärde oss av det. Nu går vi på restaurang vid bättre tider.
Lilla Anna var sex dagar i fredags. Vid tretiden. Jag hade ringt och bokat bord och sagt att dom skulle lägga undan lunch. Det blev en helt annan sak.

Elsa må vara storasyster, men hennes lillasyster debuterade tidigare på krogen. Och hon kommer även att bräcka Elsa vad det gäller flytt. Elsa var nästan fyra månader när vi flyttade till Vollsjö. Anna kommer att vara två.
Vi åkte tre veckor till Teneriffa när Elsa var nio månader. Det kommer Anna också att slå.
Och, just det, vi är två mycket ansvarsfulla föräldrar.

Och, just det, jag läser Roddy Doyles Paula Spencer. Att skriva så bra.
Och jag lyssnade på Van the Man, And the healing has begun.
The healing, mina damer och herrar, jobbar jag med hela tiden.

Do the carnivala

Onsdag som snart blir torsdag. På Thomas blogg (thomas1nordbor.blogspot.com, tror jag) skrivs det om metadon. På Aftonbladets kultursida skrev häromdagen Gunnar Orhlander (inte för första gången) om sin inställning till saken.
Jag är för.
Men, precis som Orhlander, går det alltid att diskutera HUR?
Jag vet flera som varit motiverade (som det heter på soc), som verkligen har velat lägga av, som inte vill leva skitlivet med heroin längre. Och kö och kö och kö. Och i sammanhanget man lever är det lättare att fortsätta skjuta, röka, än att fortsätta vara helt väck motiverad i upp till ett år. Folk dör på det viset.
Det blir hål i skyddsnätet och det skiter man i. För i Sverige knarkar man ju inte.

Men att leva ett helt liv på metadon eller subutex, är det bra? Jag vet inte.
Tolvstegsprogrammet? Bör man inte köra mer på det? Jag vet inte.

Jag är alkoholist. Jag kör lättölsvarianten. Den funkar för mej.

Jag och flera med mej ...

... skriver någon feg anonym i en kommentar på min blogg. Ja ja, kul för er, men skriv en namnlista då. En anonym sådan. Det blir nog krut i den. Jag är trött på fegisar.

Som dom slöfockar som skriver insändare och inte kan förstå att invandrare som dansar sitt lands folkdanser offentligt, att det kan vara något trevligt, att man kan DELTA.
Men ... NÄ, vi ska inte delta, vi ska ruttna i vår källare och klaga på allt som är annorlunda.
Observera att jag inte tar ställning för eller emot pengar till folkdräkter. Jag tar endast ställning, och det å det starkaste, mot dom människor som anonymt tar alla chanser att uttrycka sitt rasistiska självgoda självförakt mot andra så fort en chans uppstår.

Jag stör mej inte på människor som tycker annorlunda än jag. Tvärtom. Så länge man kan förklara ordentligt varför man tycker som man gör.
Jag stör mej på människor som är säkra på sin åsikt och vägrar intressera sej för något som är annorlunda. Dom som tror att dom är hemma och hemmet alltid ska se likadant ut.
Dom som säger att dom är nyfikna, men ljuger.

Och utanför snurrar världen.
Och utanför lever människor liv där någon berättar något, och en fråga dyker upp i huvudet, och man ställer en fråga.

Och, titta, man pratar med varandra, man utbyter erfarenheter.
Jaha, du vill ha fransk dressing till din franska hot dog. Själv vill jag ha vitlök, vitlöken kom vandrande från Bjuv på trettonhundratalet, du borde prova den.

Du pratar.
Och i min hjärna sprutar det fram: Hur ska jag hitta fel, hur ska jag hitta fel?
Du pratar.
Och jag funderar, försöker tänka mej in i din värld.
Och någon annanstans grymtar en lerig gris förklädd till "vanligt folk". Nä, fy fan, FLUM!

I min överfulla bokhylla. Just bakom mej i mitt arbetsrum har jag böcker som jag är glad för att dom bara finns. Strandmannen av Peter Khlgård till exempel. Och numera också Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson. Böcker som jag grabbar tag i ibland, läser några rader och känner mej större, ser möjligheter.
Du har inte rätt att inte älska mej, av Peter Kihlgård, jag behöver bara läsa titeln för att gå igång.
Och, återigen, Två av Märta Tikkanen. Och Mia Berners bok om Pentti Saarikoski. Här finns även Raymond Carvers Grannar. Och en massa Slas. V.S. Naipauls Vid flodens krök. Roland Vilas Roll. Olika och olika bra böcker. Viktiga för mej, just nu. Att dom bara finns.

Och samtidigt sjunger Nick Cave, people just aint no good. Och det, mina vänner, vägrar jag givetvis att tro på.

Jag läser När Var Hur från 1972. Jag läser insändare från femtiotalet. Och det är samma snack. Att ni aldrig kan lära er. Framtiden skrämmer men kommer. Självgodheten översvämmar och dränker.

Jag lyssnar på Pluras sommarprogram, synd att han inte har stolpar. Synd att han läser innantill. När jag ska ha mitt sommarprogram så blir det andra bullar. Hoppas att vi lever då.
Men Plura är bra. Han berättar och spelar fina svenska bitar. Plura är en viktig människa i mitt liv.

Karl Gerhard. Den ökända hästen från Troja. Den smyger sej in hela tiden.
Och Hasse och Tage. "Pappa blev så sänd av den där." "Tomater och ägg, det kan man ju alltid sälja." Gissa vilka två Lindemän det är så ska ni få en present.

Lätthet.
Lätthet pratade Peter Kihlgård om en gång när jag var med. Att man ska gå försiktigt som att man beträder tunn tunn is, och under finns ett svart djupt kallt vatten. Så ska man skriva. Till synes enkelt, men med en svart och tung grav att sjunka i under.
Lätthet. Fara.

Once upon other days in the life

En gång i tiden var det Alf Robertsson. Hundar, ungar och hembryggt äppelvin. Det var andra dagar. Det var inte mjukare dagar.

En gång bodde vi ett år i ett hus på Norra Fiskehamnsgatan. Jag måste ha varit fyra, fem, möjligen sex på slutet. När Mumindalen var julkalender, och jag tyckte att den var obehaglig. Jag tyckte mycket mer om svensktoppsbiten Så gick det till när farfar var ung.

Vi lånade Mumindalen på bibblan häromdagen. Min dotter (mina ena dotter nu) är fyra och ett halvt. Hon tycker att Mumindalen är obehaglig. Äppelvinet rinner inte långt från buteljen.

Vi skulle åka till Ven, Myran och jag, han hade hittat jordgubbar och en flaska mousserande vin hemma hos föräldrarna hans. Det var 1992, jag skulle på ett femtioårskalas några dagar senare. Vi hade några öl ockå.
Och missade venbåten.
Och hoppade på färjan till Köpenhamn. På det viset hamnade vi i Roskilde igen efter några års uppehåll.
På de viset var jag inte populär när jag dök upp på min flickväns mammas femtioårskalas.
Bara sår där jag går. Oftast kändes det verkligen så fram till jag var över trettio. Och jag ville inget illa, men gjorde ont ändå.

När man skriver böcker som kan uppfattas som självbiografiska, frågar många, om man inte är rädd för vad andra, ens närmaste, ska tycka.
Mina böcker är inte självbiografiska (förutom En blues från Landskrona) i den meningen att allting har hänt. Men böckerna kan bygga på händelser som jag betraktat, upplevt, eller fått berättade för mej.
Men, och detta är kanske poängen, jag har aldrig hört någon som tyckt sej vara med i mina böcker, beklaga sej eller skälla på mej. Själv känner jag att den skada jag eventuellt gjort, den gjorde jag långt tidigare. Dom såren, om dom finns, är betydligt djupare.
Jag skriver bara böcker.
Jag vill att mina böcker ska ligga tätt intill skinnet på läsaren. Jag vill nån gång skriva en bok som kan vara viktig för någon. Mer eller mindre än så är det inte.

Kommer du ihåg

Minns du Mats Möller? Docenterna var inte bättre på hans tid, kanske inte sämre heller. Men annorlunda. Den låten, du vet, sjunde himlen. Det var grejor och tider det.

Minns ni Docenterna? Då när det hände igen i slutet av åttiotalet (väl), med plattan Söderns ros och Joppe var coolast i stan, och stan var hela världen. Och vi visste knappt vad Malmö var mer än Second hand-affären vid Hipp och NK och jag hade varit nån gång på KB som låg vid Erikslust och hade en Porsche på taket.

Jag minns Limhamn och Sunnanväg. Och det var bara några dagar innan jag skulle sluta nian och Jesper tog studenten och dom hade swimmingpool. Och jag skulle sova över. Och jag hade varit lite kär i Annika men nu träffade jag Patricia, och jag var femton och hon var väl tretton och inget hände men hon strålade. Sen åkte hon hem. Och jag minns att jag vaknade som vanligt tidigt hemma hos Annika och Jesper och hittade Ulf Lundells Jack i Jespers bokhylla, läste om livet som jag önskade då. Livet som jag väl fick senare, mer eller mindre.

Och jag kommer ihåg att jag mötte Patricia igen fyra eller fem år senare. Och då blev jag nog kär på riktigt. Då var jag låtsasdekadent och låtsas och låtsas, men alldeles på riktigt.
Hon krossade inte mitt hjärta. Jag har alltid varit bäst på att göra det själv, slänga det alldeles för högt upp i luften.

Sen minns jag Docenternas enkla låt Utan dej, att jag lyssnade på den hemma hos Rickard och hans tjej i Värpinge. Och allt var slut då, igen, med Malin, och just då bland vänner och med lite pengar på fickan och alkohol i glasen, så tänkte jag: Klart som fan att jag kan leva utan dej.

Och det är inte cynism. Men människor försvinner. Man måste lära sej att leva utan dom, att vara förberedd på det. Man ska älska dom när man har dom nära.
Men allting dör, allting försvinner, skrev jag en gång när det regnade och jag var tonåring i Landskrona och satt med folköl utomhus men under Konsthallens utstickande tak.

Allting dör, allting försvinner. Rädda mej, jag vet att du hinner. Skrev jag.
Och nu säger jag det i ett kolorerat månadsmagasin med blanka blad : Carpe diem, motherfucker!