Whats the matter you, hey!

Uppe i hörnan av den vita väggen, uppe i taket i vrån där jag sitter och arbetar, studsar solen nu från någon fönsterruta utanför och in. Och det blir en höjd, en rymd och allt känns mycket större och möjligt.
En söndag med Svensktoppen och den fruktansvärda sången med Sanna Nielsen på fjärde eller tredje plats.
Innan lyssnade jag två gånger på Kajsa Grytts nya skiva.
Det är skillnaderna som gör det. Dynamiken. Den nödvändiga friktionen.

Det är som när jag avskyr en viss atityd i Landskrona. Ofta en attityd som jag hittar anonymt på Landskrona Postens nätupplaga, diskussionerna där. När okunskapen och illviljan, empatilösheten, frodar fritt. När människor slipper tänka, slipper ta ansvar, bara enkelt hata.
Det är min distans till staden. Skillnaden mellan nättidning och papperstidning.
Skillnaden mellan dom som kan och vill läsa och förstå, och dom andra.

Det är som när jag hoppade av tåget i Landskrona för några år sen, skulle till mina föräldrar i Borstahusen. Mer än tio år sen. Stationen låg vid ... stationen, alltså inne i stan. Ettan, bussen, skulle ta ett slag. Det var en vacker dag, jag beslutade mej för att promenera några busshållplatser för att ... jag ville inte vänta, för att jag ville gå.
Sen kom bussen när jag var vid Folkets hus, och jag hoppade på och visade min tågbiljett som skulle ge mej gratis färd.
"Varför hoppar du på här!?"
"Jag tog en promenad."
"Ja,men du måste hoppa på vid stationen."
"Det står ingenstans."
"Nä, men hur ska jag veta att det är din biljett ..."
Så. Ungefär.

The Moniker går direkt in på andraplatsen, i sanning en vedervärdig sång.

Det är som när jag förra veckan gick och njöt på Sönder Boulevard i Köpenhamn. Sol. Hög musik på Grottan men jag gick inte in. Köpte ett smörrebröd med rostbiff och ett med leverpastej, tretton spänn styck, i lokalen sidan om istället. Satt vid ett av dom två små borden och åt och läste Somerset Maughams Den vassa eggen. En intressant bok som jag inte läst på sisådär femton år (mer om den en annan dag).
Sen satt jag på Skammekrogen och skrev och tittade ut genom det stora fönstret, och kyrkan med heltäckningsmatta var öppen och jag satt där ett slag och samtalade. Jag är ofta ensam. Jag vet inte vem jag pratar med. Och min mun är tyst.
Men jag skulle åka hem.
Och danskarna är dåliga på tider och tåg.
Så jag (som inte tycker om att vänta) åkte till Kastrup, rullbandet där idioterna inte förstår att man kan gå eller stå vid sidan, och upp och andas flygplats och iväg. Tio minuter till mitt malmötåg skulle komma.
Då kommer polisen och undrar vad jag håller på med.
"Vadå då?"
"For at vi er den danska politi."
Rödlätt, småfet, dryg.
Så jag fick visa mitt pass och dom kollade upp mej.
Jag suckade och himlade med ögonen. Ville be dom dra åt helvete,men han var verkligen barsk och jag vet inte vad han skulle göra.
Sen var ju allt grönt.
Sen sa den dryge snuten till mej att jag inte skulle "spille fornarmed".
"Jag spelar inte", sa jag, och han såg verkligen arg ut då.
"Vi gör vårt jobb, skyddar människor. Och du ser inte ut som en turist."
Nähä. Heloch ren och lite lukt av rök från Skammekrogen.
Jag hatar Danmark och Landskrona.
Jag älskar Danmark och Landskrona.
Man får det onda med det goda.

Irländskt väder långsamt

Igår regnade det, och en kall vind. Jag har inte mycket att säga om igår. Kanske lite om Annas sätt att använda tejp till teckningarna som sitter på väggar, dörrar, ligger i högar.
Kanske den där goda kycklingen, och kallskuret, fläskfilé. En god sås, potatisgratäng, oliver, körsbärstomater, till och med schalottenlök.
Kanske berätta att Elsa och Johanna åt med god aptit. Men den där Anna: mattrotsaren.

Men i måndags ...

Men i fredags ... jag måste få det ur mej.
Om man, när man rankar en människa, utgår från den personens egna pretentioner och möjliga begåvning, och sen utgår från vad den människan verkligen gör.
Så måste jag säga att Alex Schulman måste vara en av Sveriges minst coola människor.
Alex Schulman har en sorts lista i fredagens nöjesbilaga i Aftonbladet. Ja, innovativt, en sån lista som Tom Hjelte hade för evigheter sen, som Virtanen hade innan han började växa upp i sin nöjesjournalistik. Och nu, entreprenören och tyckaren, Schulman som försöker vara cool, lite oväntad och han hö höar särkilt med den mindre framgångsrike lillebrorsan när han tycker att han slaktar heliga kor.
Men i fredags ... mest ute var Mauro Scocco. Mauro var den värsta mansgrisen riket skådat.
Varför?
Jo, Mauro hade i en längre intervju berättat att han inte ville göra en omgång till med Plura och maten. Han trivdes inte i rampljuset. Han hade tackat nej till Så mycket bättre. Han vill inte figurera i ett sammanhang där alla älskade alla halvkonstlat framför tevekamerorna, han tyckte att det skulle kännas obekvämt.
MEN! OM! han nu skulle vara med (vilket han inte skulle) så ville han vara bland människor han kände och respekterade, till exempel Plura och Lars Winnerbäck, och några andra män. Bara män, ja.
MEN! Han ville inte vara med!
Så, Schulman slår på stora utetrumman. Mansgrisen Mauro.
Schulman som inte vet vad nej eller intigritet betyder. Schulman som är med i allt, nu senast det där avdammade vitsprogramemt som man hatade redan för tjugo år sen.
Innan dess? Programledare för Paradise Hotel. Och mer och mer och mer, skit, bara han får synas.

Men i måndags ... jag tog ett tidigt tåg. Ett av dom nya pågatågen, där trivs jag inte alls lika bra som på öresundstågen. Det är för öppet.
Och solen kom när jag kom till Landskrona. Bussen till centrum. Museet var stängt. Gick ut till slottet och runt, bort på linjen och till vattentornet och Seglarpaviljongen hade renoverat och nyöppnat. Och solen. Och lä. Och det var så skönt att sitta. Jag läste lite manus och ändrade. Skrev lite. Läste Kvällsposten. Och småbåtshamnen och rännan och kallbadhuset, och Ven där och Köpenhamn där. Och hela tiden solen.
Och allt som har hänt och jag såg allt samtidigt och det blev ju en förbannad röra, så mycket kan man inte samla eller smälta.
En promenad till och dom håller på att bygga en ny småbåtshamn vid det gamla färjeläget, fast nu är det för annat folk och heter därför marina.
Och en synskadad dam med rollator kunde inte komma fram och jag lyfte rollatorn och hon höll sej i mej och jag sa: ett trappsteg till och hon var tacksam och jag kände mej god.
Sen träffade jag Thomas på Speakers Corner och vi får nog ihop något. Vi kan, om Mammon vill.
Och vi fick skjuts av Henke till IP och det var ju en sådär tillställning.
Öresundståg till Malmö och det var bra nära ljummet på cykeln till Limhamn i den sena kvällen.
Och jag vaknade en tisdag och det regnade och blåste kallt.

Go!

Nu intervjuas Lars Yngve i Radio Malmöhus, dagens profil.
Jag gillar Lars Yngve och hans tidning Nya Upplagan. En eller två gånger har jag själv bidragit med texter i tidningen som kommer en gång i månaden. Över femtio nummer nu. Bono skriver, Noam Chomsky, Yoko Ono. Det är ganska tufft.

Sån där Spotify. Jag lyssnar på Stefan Sundström, Fem dagar i augusti, inte så dumt. Lite av det där avslappnade lugna stonessvänget som han gjorde så bra med Apache på Vitabergspredikan, för ett liv sedan.

Då, när vi flyttade till Vollsjö 2003 var det vår och jag hade gett ut tre korta romaner. Hade ett kontrakt på den tjocka Och fortsätta vidare bort med Wahlström & Widstrand. Och Elsa var några månader och huset var stort och trädgården ljuv i maj. Ån och pistolskotten och dansbands- och sextiotalsmusiken från galningarna som njöt vår och försommar med ett glas till, och ett till.
Vi gratisprenumererade på Ystads Allehanda. Lars Yngve skrev om musik och nöje. Han såg ut som Magnus Ugglas lillebror. Han skrev annorlunda nöjesjournalistik. Mycket jag. Vindlande, ibland var det svårt att hänga med i svängarna. Humor.

Jag tycker inte alltid om allt som står i Nya Upplagan. Men jag gillar satsningen. Det respektlösa. Jag gillar det mesta.
Det är där (och inte i kvälls- eller dagspressen) som jag läst intervjuer med Lloyd Cole och Chrissie Hynde när dom gav ut nya skivor. Men dom är ju föredettingar? So what, dom har fortfarande mycket att säga, på ett bra sätt. Sånt fattar Lars Yngve.

Och mitt i detta, vad ska jag säga om denna Reinfeldt. Han som säger att det är dom sjuka och arbetslösa, socialbidragstagarna, som är vinnarna när nu regeringen återigen ska sänka skatterna för dom som redan har fått skatterna sänkta.
Men jag förstår Reinfeldt. Eftersom all service i samhället försämras och blir dyrare i valfriheten måste ju folket (dom som räknas, dom två tredjedelar som har det bra) har högre lön för att inte gnälla häcken av sej. Och gnäller gör dom, eftersom folket blir dummare och dummare, eftersom lärdom är töntigt och fult, djupgående analys är nördigt, kultur och bildning är snobbigt och elitistiskt.
Och Reinfeldt är slug.
Som kyrkan förr.
Till slut har han en lätthanterlig pöbel, sänd dom några smulor och vita lögner till, kom och ät ur min hand.

Jajamensan, fattas bara

Då, i början, kommer jag inte ihåg så mycket.
Vi hängde över taket av plåt, där spelarna kom in på planen från omklädningsrummet.
Ibland möttes vi upp hos farmor och farfar på Suellsgatan. Det brukade vara farfar förstår, farbror Hans, farbror Olle, pappa, jag och min bror, kusin Niklas, ibland kusin Johan.
Jag kan minnas fel.
Men det var någon som kallades Prillan, han kan ha haft nummer sex. Farbror Hans skällde mycket, han skulle min själ aldrig gå på en BoIS-match igen. Han kom från Schweiz. Jag tyckte mycket om.
Kusin Niklas och jag träffas ibland på ståplats.
Pappa och dom andra hade fasta platser på sittplats, ett barn fick följa med en vuxen gratis.
Kanske var pappas farbror Kalle med någon gång.
Vi brukade springa över till ståplats.
Det året Bois åkte ut vann vi första matchen mot Sundsvall (4-0, tror jag). "BoIS dom vinner allsvenskan", sjöng klacken.
Vi åkte ur. Min bror, pappa och jag var på Örjans vall och såg nederlaget mot Halmia, Gessles lag.
Sen åkte vi ur tvåan (som det hette på den tiden).
Och till slut slog Ole Jensen straffen och hela åttiotalet och början av nittiotalet var hösttvåor och Hässleholm och sen kom kvalet mot Trelleholla som vi förlorade.
Och ett slag stod vi på det som aldrig kallades Östra läktaren och Maddi slängde en ölburk ut på planen och blev utlyft men, senare, hittade vi honom på Akropolis, som vanligt.
Och Jocke Nilssons briljanta passningar som få förstod.
Så blev det allsvenskan och en bra Greger när han inte var skadad och vi skulle ut i Europa men åkte ur och åkte ur igen.
Att hålla på topplag är för nervklena.
Hammarby-fansen brukar hävda att dom har haft det jobbigt. Hå hå ja ja.
Håll på BoIS på riktigt i (åtminstone) tio år. Då vet du vad hårda bud är.

Idioter

Människor det inte är synd om är olika ledare inom HIF och dess supporterförening. I Malmö var det snuten som var stygga när idioterna från Helsingborg var fulla och förstörde på stan. Visst, några oskyldiga blev hållna av polisen, so what, varför blandar ni er med packet då? Som att gå med i en mobbhop men inte våga slå, bara skrika, och sen kissa i byxorna och säga, men jag slog ju inte.
Som att sparka på någon som ligger och sen peka på någon annan och säga: Han sa att jag skulle göra det.

Och nä, vi pratar inte om indoktrinerade tyska nazisoldater. Vi pratar inte om indoktrinerade amerikanska frihetssoldater som spontantorterar krigsfångar nu, och nu.
Vi talar om vanliga svenska civila som inte är förledda, som mycket väl vet vad som gäller.
När man gjorde inbrott, förstörde och gav sej på polisen vid bortamatchen mot Mjällby, då var det (jodå) danskarna från FCK:s fel.
Så står nån ledare för HIF i radion och säger: Vi vågar ta debatten.
Jaså.

Och nu har en HIF:are mordhotat en Mjällbyspelare.

Det gäller inte bara HIF.

På måndag är det premiär i superettan för BoIS. Jag får väl se hur många matcher jag orkar stå nedanför klacken där jag stått i åratal, och höra på hjärndöda mesar som skriker om bögar och blattar och är så töntiga som bara människor med låg hjärnkapacitet kan vara.
"Öh, vadå, vi älskar vårt lag."

Som puckot från Malmö som skulle fortsätta smuggla in bengaler för att han gjorde vad som helst för sitt lag. Då kan han ju betala böterna han orsakar. Fjåne.

Hjältar

Imorgon hålls Kittygalan i Folkets hus i Landskrona, den börjar 17.00. Anna-Lena Brundin och Özz Nujen kommer att uppträda tillsammans med lokala underhållare.
Sanne Rosqvist är arton och år och arrangerar galan, allt överskott går till Barncancerfonden.
Kitty Hansen var Sannes lillasyster, hon dog sommaren 2010. Hon blev fjorton år. Cancer.

Folkets röst

"Återigen har sossarna röstat utan att fråga svenska folket. Stalin gjorde samma sak." Kalinka, inändare i Kvällsposten.
Dom flesta partier och länder i världen röstar utan att fråga svenska folket. Det må vara jobbigt för världens näst mest självgoda och hycklande folk, men ändå sant.
Jag tycker personligen att det är rätt att medlemmarna i SAP själva bestämmer vem som ska styra partiet.

"Köpa sex utomlands är ingen mänsklig rättighet", säger några sossar med Morgan Johansson i spetsen. Därför ska svenskar som köper sex utomlands straffas i Sverige.
Jag opponerar mej.
Den svenska självgodheten får väl någonstans ha ett stopp. Nädå, vårt niomiljoners-land ska diktera villkoren för hela världen med vår rättrådighet.
Men, ska nu andra länder kunna straffa sina medborgare för brott dom begår i Sverige, såsom homosexualitet, abort?
Det där är cynism, enligt Morgan och hans desperata sossepolare. "Abort är en mänsklig rättighet." Det kan dom tycka. Det tycker jag också. Men, snälla nån, torka bort det självgoda flinet, respektera andra människors olika syn på rätt och fel.
Sverige, den moraliska världspolisen som berättar vad som är rätt och fel.
Som när debatten om fotbolls-VM i Tyskland handlade om alla som skulle knulla lagligt på bordellerna.
Dom flesta ville nog bara se på fotboll och dricka några öl, äta lite wurst.

I Sverige super vi och spöar frugan och barnen bakom lyckta dörrar. Då finns inte alkoholismen och misshandeln.
Vi knullar horor olagligt i lönndom. Då finns inte hororna.
Skjuter heroin med smutsiga sprutor. Då finns inte narkomanerna.
Och allt är frid och fröjd.

Jag minns när man smög runt i Landskrona som artonåring, nittonåring, man hörde pratet/skvallret/domen.
Ibland när jag har haft barnen med på krogen ser man snörpandet med munnarna. Ibland hör man någon halvslirig man "skoja", "ja, det ska börjas i tid."
I dom hemska länderna söder om oss går både tre och fyra generationer från samma familj ut tillsammans och äter och dricker. Har trevligt.
Skamligt, är ordet.
Skam, är vad du ska känna i ett riktigt Sverige, och skuld.
Jag ska räkna mina pengar en gång till, kanske måste jag ändå ha råd att åka till Köpenhamn för att få andas rök.

A day in the life

På den trettonde dagen var förkylningen äntligen hanterbar.
Motvilligt har jag fått skjuta upp och skjuta upp.
Så idag, på den trettonde dagen sprang en svart katt över vägen borta vid Zlatans kåk till. Men med vita tassar. Jag cyklade vidare, barnen på skola och dagis.
Och först i kön bland pensionärerna som också väntade på insläpp till Kockum Fritids simhall. Tio i nio, det magiska klockslaget.
Och vi är alla lite stressade.
Och jag hade snitsen kvar, först av alla i en alldeles stilla bassäng. Sen kom skolungdomarna, och dom slöa pensionärerna, och en som crawlade. Resten simmade jag förbi. Kände mej ganska rask ändå.
1200 fick räcka.
Och nu började vattengympagalningarna också dyka upp.
Dusch, bastu, dusch, bastu, dusch, och in och torka mej i bastun.
Och det är då jag vill hoppa i plurret igen, men nu har ju gympatokstollarna invaderat totalt.
Cyklade till bibblan och redigerade lite roman.
Så kom solen, och jag köpte bröd och korv och två lättöl, satte mej vid groddammen nedanför bibblan, där var det sommar.
Och nu sitter jag vid datorn och gör ändringar innan jag ska hämta dom små liven.
Kanske gör vi potatisgratäng.

Fördomar fördummar

Vi flyttade från Asmundtorp när jag var tre eller fyra. Flyttade till det som kallas Borstahusen idag på mäklarspräket. Ganska snart flyttade vi alldeles nära havet, till Övre gatan, det som idag kallas Gamla Borstahusen, på mäklarspråk.
Strandvägen är den fina gatan som binder ihop Landskrona med Borstahusen, sisådär en eller två kilometer lång. Vårt hus på Övre gatan låg/ligger precis där Strandvägen tog slut.
Strandvägen var den burgna överklassens tillhåll i en tidigare tid, villor som palats. Som sommarhus i vissa fall.
Och det skimrande havet, måsarna, svanarna, bryggorna, Ven, Köpenhamn. Och parasolen och vita långklänningar och tjusiga sommarhattar.
Medan arbetarna cyklade förbi ut till hamnen i Borstahusen för att bada.

Det har man fått höra. När jag tog mej in till stan, till Harlekin och replokalerna, krogarna och dom svarta kläderna. Att vara en snobbunge från Strandvägen.
Alla dessa fördomar som går i arv. Alla dessa människor som har svårt att tänka fritt, svårt att ta var sak för sej, varje människa för sej.
Och några av dom jag kände på golfbanan undrade vad för "Skånska teatern-människor" jag hängde med. Och inte på ett intresserat sätt.
"Är du Socialdemokrat nu, Jonas", frågade en kille, djupt hånfullt.
Så stod jag där, ung och sökande och intresserad, som en åsna mellan hötapparna. Kan man inte både få tycka om att spela golf OCH musik och teater, skriva dikter. Tycka att apartheid är fel.

City verkar vara som när P3 är som sämst (kortare nyheter till exempel), för unga människor som skrattar åt fördjupning och riktig kunskap.
Veckans homie för några veckor sen var en trettioettårig tatuerare som gillade punk, som tyckte att Reinfeldt skulle flytta till månen utan syrgas, hö hö. Han brukar äta veganbakelser på Glassfabriken, han bryr sej inte om kändisar, bara vanliga människor. På hans väggar hänger kinsesiska propagandaaffischer och och gamla punk-LPs. Han gillar Tempo.
Och vad aktar han sej för i Malmö då? Jo:
"Bo01 och Limhamn. Där finns bara BMW-whitetrashmänniskor som bor i tråkigt inredda bostadsrätter."

Jodå. Dom försvinner aldrig. Dom stensäkra analytikerna som ingenting vet och därför kan låtsas att dom vet allt. Det blir för jobbigt att kontrollera verkligheten. Så man bygger sanningar bland likasinnade som vet lika lite, och man säger high five. Och man är punkare på Möllan, stekare från Näset, sverigedemokrater eller vad som helst. Inom lyckta dörrar.
Bara vi slipper ifrågasätta våra redan bestämda sanningar.

Och hade jag inte varit mer öppensinnad hade jag kunnat undra: Vem är schablonen här.
Tatueraren bor på Augustenborg men vill flytta, "det är för stökigt där."
Inte vet jag, en bostadsrätt på Möllan kanske, bland alla andra likadana unika människor som lutar sej mot väggen (reclaimar) där hundarna pissar utanför charken vid torget. Bänkar är för borgare, liksom.

Rätten till ett liv

Som jag nästan flög fram på cykelvägen längs Ribban, från Limhamn till Kockum Fritid. Vid halvnio på morgonen. Och hela tiden tänkte jag på efteråt, solen och bänkarna, skrivboken och manuspapper, Medan tidvattnet vänder av Slas. Det var i tisdags.
Och jag vet vilka bänkar som funkar i vinden, som blir lä.

När man i det närmaste flyger fram, och flygplanen flyger snabbare övanför, kan man bli glad om Ipoden fattar biffen och spelar Pelle Ossler, Hela mitt liv.

Den första bänkdagen var den sjunde mars, sen gick allt agurk igen.

Jag var trött i lördags när jag kom med tåget från Landskrona. Familjefest men jag ville inte sova över. Jag sover så knepigt ibland. Vill hellre sova knepigt hemma. Då kan jag gå upp och jobba om jag märker att det är kört vid femtiden. Det kan jag inte hos mina föräldrar när både Anna, Elsa och Johanna sover över. Och min bror och hans två döttrar.
Så jag tog tåget, Birgit Nilsson för första gången. Toaletten var upptagen, om inte hela tiden så ofta. Sen skulle jag cykla hem, men gick in på O´Learys på stationen för att slå en drill.
Och, visst, dom visar fotboll. Men det är ju ett helt felkonstruerat etablissemang. Tacka vet jag den gamla, Centralens Pub, helt enkelt. Med tåget och brasan, lite dart. Och en jukebox vill jag minnas.
Nåväl. Andra halvlek med Barcelona hade just börjat, så jag slog mej ner, såg matchen och tittade i tidningen.
Det fanns flera lediga platser.
Så kom en äldre förfriskad man och skulle sätta sej hos mej. "Du ser ut att behöva sällskap", skrockade han. Jag trodde att jag såg ut som en som hade fullt upp med att se på fotboll och läsa tidning. "Nej tack", sa jag.
Så han satte sej vid bordet intill, hos ett par i sextioårs-åldern som hade varit och sett Jerry Williams.
Så gubben malde med dom och kommenterade mej ofta. "Han gav mej inte en chans." "Det är ju trevligt att träffa nya människor." Plattityder utböts. Men jag gav aldrig honom en chans. "Nä, det finns alltid tråkmånsar." Och det var dom.
När ska detta upphöra. Att bli trakasserad för att man vill läsa en tidning och se en fotbollsmatch, och inte mala med fulla okända människor.

Vi, dom flesta, som sitter på bänkarna, respekterar varandra. Ibland pratar jag med en gammal tant. Ibland sätter sej någon vid min sida, vi nickar, visst kan du sitta här. Vi läser en bok, läser en tidning, äter en macka eller kebab. Jag dricker nån lättöl. Kisar mot solen. Ibland kommer ett utedagis. Det enda som stör är när någon kommer med sitt gamla bröd och vägrar gå ner till dammen utan måste få hit gässen och måsarna. Då blir jag vred.

Efter honom, syndafloden ...

... får mej att tänka på Slas. Han levde också i en legendarisk och mytomspunnen generation av konstnärer, författare och diktare. Dom som åkte till Paris. Dom som hängde på Den Gyldene Freden och andra klassiska vattenhål. Dom som hjälpte varandra och stjälpte varandra.
Och ändå var ju Slas, vad jag förstår, en enstöring på många sätt.
Det finns alltid något bakom myterna.
Slas har skrivit Efter oss syndafloden. En självbiografisk bok om åren i Paris på femtiotalet. Den har vissa likheter med romanen Rosine som kom i början av nittiotalet (tror jag). Men är en helt egen bok.

Efter honom, syndafloden är Per Planhammars roman om Jack Kerouac som ju också var en enstöring som tillhörde, enligt legenden, ett stort partajande och vilt gäng. Den får idag mycket fina recensioner. Det gör mej glad. Jag hoppas att det gör att Per Planhammar säljer många böcker, det är han värd. Jag har inga siffror på hans försäljning men jag inbillar mej att dom inte ligger i paritet med kvaliteten på hans romaner. Jag har läst dom flesta.
Jag kan inte säga att jag känner Per Planhammar, men vi har träffats och pratat. Han har recenserat några av mina böcker i GP. Jag har följt honom sen han debuterade, kanske 1989. Jag har läst honom i Den Blinde Argus. Jag känner en hel del författare som han känner. Vi som inte är stora känner till andra som inte är stora, ibland.
Per Planhammar har översatt Allen Ginsbergs Howl, Kerouacs Järnvägen jorden och Carolyn Cassadys Off the road. Han och Gunnar Harding var redaktörer för antologin BEAT.
Vad jag vet tycker han om Ulf Lundell och Hammarby.

Nåväl, Dan Hylander följde mej genom, mellan- och högstadiet, början på gymnasiet, som en viktig pusselbit i mitt livspussel som skevade till sej efterhand. När pusslet blev riktigt skevt fick han inte plats. Men han har ju alltid funnits, om än i skymundan.
Nu finns Spotify. Nu finns Dannes första platta på sjutton år. Tja, som en gammal vän på besök, småtrevligt, men dom där riktigt brinnande sakerna kan vi inte prata om längre.

I en annan sadel

Jag skriver egentligen roman. Men nu skriver jag klart ett novellutkast jag har haft ett slag. Jag behöver pengar och en tidning jag ibland publicerar mej i är intresserad.
Och det är en fröjd att pausa från romanen.
Det är en fröjd att märka att den idé jag hade för ett år sen, att den legat och mognat och nu kommer historien och den vecklar ut sej lite annorlunda än jag först hade tänkt.
Och jag bara befinner mej därinne och känner mej nöjd, stolt och, ja, lycklig. Jag kan.

Ibland lyssnar jag på REM, Automatic for the people oftast. Det är en förbannat bra skiva.
Sången han sjöng var min egen med Lill Lindfors, just när jag skriver om rökig och krökig enmansdansband på Strandborg i Helsingör.
Tårnets top med Gasolin just som jag skriver om att inte hoppa av färjan i Helsingör, utan att dra en runda till medan restaurangen håller på att stänga.
Och sen tillbaka.

I denna tid

Annars har det handlat en del om Tom Petty hos mej i dagarna. Jag hade läst så mycket om den i musiktidningar. Så hade jag fått en ganska enkel stereo när jag tog studenten, bandspelare, radio, skivspelare och, tada, CD-spelare. Det var ju ganska nytt då, i slutet av åttiotalet. Jag köpte Perssons Packs Kärlek och dynamit. Iggy Pop, den med Home på. Och Candy.
Sen när jag lämnat lärarhögskolan i Jönköping hittade jag så småningom en liten ful etta på Borgmästargatan i Landskrona. I ett stort fult hus, mittemot där det gamla systembolaget låg. Nästan mittemot där det nya biblioteket ligger, den gamla brandstationen.
Jag började klockan åtta på Pilängsskolan, elevassistent i en av särklasserna. Slutade två. Klarade mej. Spelade i ett band och skrev låtar och nån sorts poesi eller kortprosa i väntan på Romanen.
Ibland, i dom fula korridorerna i det fula huset, kände jag en ingrodd äcklig lukt. Då stod hon bakom mej, grannen, i gråa tyger, gammal, hon pratade nån rotvälska, alltid.
Någon gång kände jag lukten/stanken inne i min lägenhet, då kunde hon stå i den lilla hallen. Jag bad henne argt gå, hon mumlade.

Skillnaden mellan Melodifestivalen och Riksdagsvalet: Att även barn får rösta.
För övrigt är det samma sak: Människor som är okunniga och (egentligen) ointresserade av djupare musik/politik bestämmer vad "svenska folket" tycker. Utan att tänka på konsekvenserna.

Jag hade läst så mycket om den. Men nu var Tom Petty stor med Traveling Wilburys och med plattan Full moon fever. Okej men lite mossigt.
Så jag köpte den, nice price, Damn the torpedoes, Powerpop. Så väldigt bra.
Sen hamnade jag på Ystadsgatan i Svinaryssland i lite olika lägenheter. Hamnade neråt och neråt. Och skivorna jag älskade så hamnade på Skivesset på Amiralsgatan.
Men nu finns Youtube och Spotify och jag kan lyssna på Tom Petty igen. Som alltid, den unge, men det finns kvaliteter hos den gamle också.
Och ... Don´t come around here no more, från halvdana Southern accents, är en fantastisk song.

Vad vet jag om socialdemokratins innersta. Inte mycket. Men att en sosse som verkar vara en riktig sosse antagligen blir partiledare kan jag bara applådera. Jag läste dessutom vad han sa om kultur i den utfrågning som HD:s kulturredaktion gjorde, glimrande, i sammanhanget.

Höst igen, inte

Sällan har en vår varit mer efterlängtad än den som så sakteliga kommer smygande nu.
Även om vinden är kall på svanarna, ett tjugotal bland lite is som väl ska försvinna snart.
Och dom har huggit ner träden vid viken bakom kallbadhuset i Sibbarp. Där vi brukar bada med barnen. Där Elsa springer ut på bryggan själv och hoppar några meter. Och Anna bajsar på stranden. Där vi grillar ibland.
Har dom huggit ner träden.
Det finns väl alltid en anledning. Frågan är bara vilken.
Men träden är borta.

Jag har läst en del Raymond Carver, flera gånger. Jag har tyckt om det. Ett slag var det lite för mycket Carver-hysteri i den svenska litteraturen.
Jag läser om böcker, klassiker.
På många sätt är ändå Hemingway den störste stilisten, den bäste novellsisten.
Pesten och Främlingen av Camus brinner så otroligt.

Som jag har längtat efter den här våren. Och i måndags och tisdags kunde jag sitta ute på bänkarna igen. Cykla igen. Simma igen. Som jag har längtat.
Och nu pratar dom om stormvindar på radion.
Det går över.
Det var väl Shelley som skrev ungefär: "If winter comes, can spring be far behind?"
Det står sej.

Det är som med musiken. Jag blir trygg av Kajsa och Malena. Av Bruce Springsteen och Toni Holgersson. Nyss hörde jag Shirleys Angels från Melodifestivalen på radion, vilken förbannad smörja. Dannys låt hörde jag också för första gången igår, vilken gräslig skit.

Jag är inte gjord för senhöst och vinter. Jo, om det är dimma eller lätt duggregn och svag vind. Det är inte många dagar det.
Alltid har jag velat lämna Sverige unders den mörka perioden. Jag blir lätt deppig och fysiskt mindre aktiv. Det blir svårare att skriva när det blir nytt år och man bara går och väntar.

William S. Burroughs. Denna gigant. Precis som när det gäller Sture Dahlström är jag mycket förtjust i dom tidigare böckerna. Tjacket, Queer. Socialrealism med feeling. Som Kristian Lundbergs Yarden. Och Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och En fot i regnbågen av Sture.

För den händige

Det var på den tiden det. Jag slutade gymnasiet. Jag hoppade av lumpen. Jag hoppade av Lärarhögskolan i Jönköping.
Jag började jobba som lärarvikarie.
Jag hamnade i särklassen till slut. Jag hamnade på elevhem där barn och ungdomar bodde kortare och längre tider. Jag jobbade som elevassistent en termin i taget. Och på somrarna. Ibland pluggade jag.
Men tidigt på söndagsmorgonen när jag har lyssnat på Kalle Oldbys Country, så börjar Mifforadio. Mifforadio ... får gärna finnas, precis som Karlavagnen. Men jag klarar inte av för mycket prat i radioprogrammen. Jag måste koncentrera mej. Jag lyssnar hellre på Ivory tower med Van The Man.

Det att hitta sin egen röst. Det kan gälla skrivande. Det kan gälla vad som helst. Men det är förbannat viktigt. Like a bird on a wire. Det är svårt.

När ekonomin är krass, som den är titt som tätt. Skulle jag vilja gå in och jobba en termin som elevassistent åt barn med Downs syndrom. Åtta till två, en termin, ledig på loven. Det skulle göra alla gott.
Men det går inte till så enkelt som det gjorde för lite mer än tjugo år sen.

Galore Weekend är en stor och glansig och tunn tidning som kommer en gång i månaden, vare sej om man vill eller ej, om man bor i Malmös flådigare kvarter. Om tidningen fysiskt är tunn, så äär det ändå ingenting mot innehållet). Månadens nummer har temat: POOL. Det tipsas också om att den folkkäre vänsterrockaren Jerry Williams kommer till Malmö Arena, fast ordet vänster näms givetvis inte. Sen får vi lite reklam, man kan köpa ett bar Ray Ban-brillor för 1795:-. Man kan hyra stora festtält (kanske att ha vid poolpartyt som det skrivs om i redaktionell kort text.) Tältuthyrarens slogan är "Ge plats för fler", lustigt i en stadsdel där tio procent är Sverigedemokrater, i en stadsdel där väldigt få invandrare bor.
Sen får man läsa en kort artikel med tjusiga foton, skriven av Ina agency. Etnisk modernism, heter den och handlar om ett lyxhus på Ibiza.
En annons från Hulténs: "När stil och komfort spelar roll". Tygsoffor på en altan högt upp, blå himmel, blått hav.
"Bygg om nu - upp till 100 000:- i rotavdrag."
Vintips.

Sluta trumma, för fan! Det är vad Pange tänker i bastun i min kyrkliga simhallsroman. Den där snubben som alltid sitter och trummar på låren. Och så sugen han ser ut på att snacka, kanske över en öl.
Trumma, som när Panges yngsta dotter trummade med sina snabba fötter på golvetg. Då ville han bara sova. Nu saknar han det. Du är snart där med Håkan Hellström. Pange känner sin oro och längtan. "Vad är det för låt du lirar", säger han när han vänder sej uppåt i bastun.

Krig som karriär

Så har tidningen kommit.
Det är ett präktigt folk längdåkarna, dom är sura på han Petter men dom vågar inte ryta till. Experten Jonas Karlsson däremot, är förnärmad, sen tar han tillbaka lite.
Petter Northug tystade publiken och stannade till precis innan mållinjen. Roligt gjort tycker jag.
Men, fy fy, man ska vara snäll och sportslig (vad det nu är, får man inte skoja som sportslig?) och aldrig aldrig aldrig säga något illa om någon annan.
Herregud! Alla kan väl inte älska alla.

Tjugo över sex. Da Capo på P4, Sune Waldimirs orkester med en inspelning från 1933. Nu kommer en rökare från 1938.
Nu kommer Bessie Smith, det är riktiga grejor. Nobody knows you when you´re down and out.

Jag har svårt för DUKTIGA människor. Dom döljer nästan alltid något.

Jag har väldigt sällan tänkt: Men alla andra gör ju så, så då kan jag också göra det. Snarare tvärtom, till ondo ibland.
Jag minns när jag ansåg mej illa behandlad av någon amatörmässig lagledare i hockeylaget, jag gick därifrån. Jag var målvakt. Efter några veckor kom jag tillbaka som utespelare. Lagledaren borde ha ringt, han borde ha förstått att jag var elva eller tolv år. Känslig, besviken, ett barn.
När jag blev beordrad vapen första dagen i lumpen (jag hade naivt trott att jag kunde slippa, vara malaj) sa jag nej och åkte hem.
Jag säger till när jag tycker att något är fel.
Jag är absolut ingen hjälte. Jag är bara så trött på alla mesar som inte gör eller säger vad dom vill, jag blir inte klok på dom, kan inte lita på dom.

Såhär alltså: Soldater har alltid dött av sina allierades kulor eller bomber i större eller mindre utsträckning. Betyder det att: Jamen, så är det ju.
Inte i min värld. Gräv i skiten, ta reda på hur och varför, förändra, bli bättre.
Helst: spräng alla vapen.

Jan-Olof Bengtsson på Kvällspostens ledarsida skriver patetiskt om att vi ska lämna dom, av svenska kulor, stupade svenskarna ifred. "... stupade i fredens tjänst." Det krävs en mycket liten hjärna för att skriva sån smörja.
Krig är alltid krig. Låtsas inget annat.
I krig finns alltid mer eller mindre dolda ekonomiska agendor. Även för kvasipräktiga svenskar.
Det är givetvis synd om dom anhöriga, jag beklagar deras förluster djupt. Men att frivilligt ge sej av till ett krig är ett hån mot alla dom i alla länder som ville stanna hemma. Och det handlar inte om stolthet för sitt land, var har kommunikationen brustit: KRIG ÄR KRIG. Krig är aldrig fred.

Holmenkollen

När jag var i Oslo med Tove ville jag gärna åka till Holmenkollen. Så blev det givetvis inte. Vi var på helt andra ställen.

Det går att cykla igen ju. Så behöver jag pumpa cykeln varannan dag. Det läcker. Och en svag svag sol. Och en kall kall vind.
Så går jag till min virrige cykelkille, så ofta vi träffas. Och han lagar. Och tvåhundra meter hem. Och på morgonen punka igen. Och han lagar igen. Och jag kommer och hämtar cykeln innan jag ska möta Elsa på skolan, vi ska se på bilder från Stockholm. Och cykeln står och är punkad igen. Och jag har bett honom att kolla efter vassa saker i däcket. Så det blir en lagning till.

Jag kommer ihåg vårarna som var tidiga och kyliga. Jag kunde ha sovmorgon. Jag kunde cykla ut till golfbanan och, det var verkligen så, bara vara ... fri.

Jag tycker inte att längdåkning, eller framför allt: skidskytte, är några särskilt stora sporter. Jag kan tycka att det är lite äckligt ibland, när Sverige gör dessa sporter till gigantiska.
MEN, det har alltid roat mej att se på längdåkning. Det är en ypperlig tevesport, och jag blir också sådär rusigt svensk.
Så det är kanske förklaringen.

Jag kan fortfarande inte släppa CajsaStinas bok om pappan Fred. Jag har aldrig gillat hennes musik, men jag måste säga att hon har skrivit en mycket bra bok. Inte lika bra som Nils Claesson gjorde om sin pappa, men ändå.

Det var Sarajevo 1984. Slas har skrivit om det, OS. Och om tiden när han byggde upp landet efter Andra världskriget.

Jag var ju PRAO-elev på Weibulls i Landskrona. Nära södra infarten. Det var långt att cykla dit från Borstahusen.
Weibullshuset står och förfaller nu. Det är en annan girighet idag än 1984, men det började kanske då. När många började trampa uppåt på svagare ryggar och ingen krävde att man skulle be om ursäkt.
Och jag smög upp i ett hemligt rum där det fanns en teve. Och det var Gundes och Wassbergs mästerskap.
High five, längdåkare.

Ps. Och eftersom dom träffas på skidgymnasiet och gifter sej med varandra så är ju tillväxten ständigt säkrad. Ds.

Ingenstans är man fri som en fågel

Det var i Västervik i början på nittiotalet. Stefan Sundström, Lars Demian och Johan Johansson spelade i slottsruinen. Rickard och jag var där.
I slutet. Stefan Sundström fick låna en cykel för att ta sej till hotellet och hämta texten till Sådan är kapitalismen.
Det var på den tiden. Jag är inte likadan men kvar.

Jag tror att jag kom i kontakt med Fred Åkerstörm genom min pappa i väldigt unga år, hans tolkningar av Ruben Nilsson. Fimpen och dom.

Det gör så fruktansvärt ont ibland att läsa CajsaStina Åkerströms bok Du och jag, farsan.
DEt kan vara som speglar.

Jag tänker på Plura, då när han tog båten ut från Västervik till nån ö för att skriva låtarna till Utanför lagen, den oöverträffade Eldkvarn-plattan.

Och att höra Fred sjunga sina politiska låtar. Och ibland när vi åker bil sjunger vi i kör till Sådan är kapitalismen.
Jag bor i Limhamn, jag hoppas att mina barn hamnar på rätt sida.
Det var Fred Åkerström, har jag hört, som startade traditionen att sjunga Kapitalismen som avslutning på visfestivalen.

Jag är mycket orolig för min egen skull, för majoriteten av jordens befolknings skull. Och den svenska två tredjedelars-politiken där man spottar på dom som behöver lyftas. Vart är vi på väg? Att utrota människor så att dom som har råd kan leva på jordens knappa resurser? Alla hittar alltid på anledningar till sitt eget egoistiska beteende.

Om Fred Åkerström var en enkel människa. Om Fred Åkerström var en enkel människa att leva med. Knappast. Vem trodde det.
Alla är vi på något sätt skadade av det som hänt förut.

Rått

Jag har ändå en känsla av att något bra är på gång.
Men Johanna är borta i fjorton dagar.
Anna och Elsa har varit hemma från skolan, nu ska dom till Stockholm med mormor.
Elsa har varit ledsen.
Men jag har en känsla av att något bra är på gång.

Kanske har jag en känsla av att människor blir dummare och dummmare. Men det kan vara fel. Det kan vara bara så att människor helt enkelt bara specialiserar sej, och resten av tiden går åt till Facebook och dum-teve.

Men detta att inte kunna sova på normala tider hämmar mej.
Men jag tänker på boken jag håller på att skriva, blir lite gladare och räddare.

Strindbergs, När den sista stormen drar förbi.
The Alarm, Where were you hiding when the storm broke.

Jag skriver och lyssnar på Kalle Oldbys program Country, det passar såhär mellan sex och sju.

Igår cyklade jag ner till havet och bara stod, eller, jag tittade ju också, och tänkte. Något på tider som varit, men också på tider som ska komma. Jag har ändå en känsla av att något bra är på gång.

Gud vad jag hatar den här årstiden och vad den gör med mej. Slö och slapp och apatisk, stundom, ganska ofta.
Jag har så mycket energi i mej. Men jag blir deprimerad.
Saker som har hänt det senaste året, dom senaste dagarna, gör också sitt till.
Men jag orkar. Man måste orka.

Det politiska läget i världen är inte intressant. Det är tragiskt, att se hur Carl Bildt, Obama, Clinton och dom andra försöker tjuvkika på korten och fuskblanda, och se in i framtiden för att allt ska passa deras intressen. Människorna? Dom skiter vi i. Business as usual.

Help save the youth of America ... and Sweden

Jag glömmer ofta att berätta hur mycket Billy Bragg har betytt för mej, betyder för mej. Jag har ju aldrig träffat honom, men jag upplever honom som rakryggad, och så förbannat bra musik han har gjort.

Och nu, i tider där puckade sverigedemokrater super sej fulla och går på piller och gråter och ska bli sjukskrivna, i nån jävla gräddfil. När grodorna hoppar ur munnen och fler och fler hoppar av sina poster.
Ja, då ska det vara synd om svinen.
Jag har sagt det förut, sverigedemokrater i allmänhet är korkade människor som inte är insatta eller intresserade av politik.
Sen finns det några lirare i toppen som bara ler, som bara njuter: Nu får vi fler röster. För visst fan får man slå sönder en lägenhet, spöa frugan, som en hederlig vanlig brännvinssvensk. Det är ju för fan en rättighet, eller ... inte så farligt.

Men om en blatte ...

Billy Bragg har inspirerat flera av mina böcker, mer eller mindre. Han och Leonard Cohen. Joni Mitchell och PJ Harvey. Hur? Det säger jag inte.
Men fler Billy Bragg.
Fler Henning Mankell.
Riktiga människor med riktiga hjärtan.

The house Jack Kerouac built

Jag tog tåget varje morgon, från Landskrona till Malmö. Sen till Värnhem eller Rosengård. DEt var då jag inte förstod alla som sov på tåget. Jag kände bara hopplöshet inför den typen av liv, jag förbannade dom sovande på pendeltåget. Jag var tjugo år och gjorde vapenfri tjänst.
Nu är jag fyrtioett och sover på tåg ibland, försöker få livet att gå ihop.

Malin och jag bodde i en stor tvåa då, krigsmakten betaldade, granne med Svegis mamma. Vi tackade nej till att ha TV4. Det var dom tiderna.
Vi brukade storhandla på Åhléns (före detta Tempo, sen Hemköp, numera City Gross) en gång i veckan, eller varannan.

Vi spelade i varsitt band. Jag var mer på hugget än Malin, hon målade och ritade mer, ville bli arkitekt, fast egentligen konstnär.
På kvällarna satt jag ensam i replokalen med med min portastudio och spelade bas på en mycket liten orgel.

Jag är sån. När jag tycker att det är fel lägger jag av, säger jag till.
Jag ville inte jobba med dom sura kärringarn på Värnhem, hemtjänsten. Så jag sa hejdå och stack och när Iris (mitt befäl) ringde och sa att jag visst varit borta ett slag så sa jag att antingen ger du mej en frisedel eller så får jag ta fängelse.

Det var ett skitigt system. Medan man, precis som nu, sålde vapen till krigförande länder, så skulle man behöva förklara varför man inte ville döda en annan människa. För det är det som är militärernas yttersta uppgift.

Och jag som satt och såg kossor vid Saxån när jag åkte tåg, hur dom sjönk ner i träskmarkerna. Jag cyklade bort till hamnen och hade med mej picknick till Malin när hon praktiserade på arkitektbyrån.
Vi åkte båt till Köpenhamn med cyklarna. For runt och till Zoo.
Och vi slogs och bråkade. Vi visste inte vad vi skulle göra med all kärlek som vi inte var säkra på.

Somna in

Så. Det är mitt i natten igen. Och jag kan inte sova. Jag försöker se på trädets böljande, vill inte ha blåsten.
Men regnet faller än.
Var är fåglarna nu.

Lyssnar på Perssons pack igen. I det minne som väljer vad det vill känns det som att det var en gång i veckan vi stod i kö till Chrougen i Lund för att se dom. På tisdagar eller onsdagar. Det kostade sådär fyrtio spänn.
Och vi gick där Piraten gått. Där så många gått, mina föräldrar.
Fast allt var annorlunda.
Och nu är det annorlunda igen.
Men jag minns det som bra dagar. Jag läste Sture Dahlström. Malin och jag hade picknick i parken. Vi var så unga.
Och som vanligt, jag förstod inte hur någon kunde älska mej. Så jag hatade alla andra på Helsingkrona nation.
Och hemma hos Windy, där ute i studentträsket, Delfi. I hans lilla stuga, och Myrans krypin. Innebandyn en dag i veckan. Puben där vi spelade biljard eller kastade pil.
Jag minns en väldigt trevlig kvinna, fast hon var väl bara nåt år äldre än jag, tjugotre kanske. Jag minns bara att hon var så vänlig.
Och åren hopar sej och blandas. Werner & Hansen, Spisen där våra kompisar i Bramleys brukade spela. Och Carlssons där Stolle, Fredde och Svegis och dom, Skip, Pisa spelade i alla fall en gång. Just det Rattlesnakes. Fredde bråkade med en vakt, dom dagarna.
Och alla böckerna från Bakhåll som jag glömde eller sket i att betala.
Och vi var så unga, och antagligen förälskade.

Ikväll eller igår, får man väl säga, åt jag middag med Johanna och barnen, med Malin och Fredrik och deras barn. Kyckling uppfödd trångt men billigt, kanske.
Vi har ju blivit äldre, men men ... man är ju inte äldre än vad man gör sej. Men men ... bla bla bla ... det känns i kroppen.
Och sömnen, den förbannade sömnen som kommer och försvinner.
Men imorgon blir det säsongspremiär, idag. BoIS mot Värnamo.

Lund ja. Jag minns Rickards lägenhet där man kunde se Stångby. Och jag som hade flyttat till Jönköping där man bara såg skog och frimicklare, en och annan vilsen orienterare.
Och Rickards lilla hus, så många blandband jag fixade till där.
The Church. Red HOuse Painters. Och den som jag aldrig kommer ihåg, The Call?

Sen blev Folk o Rock John Bulls pub. Och det var inte lika kul att gå på Nedre Grand med en hemlig påse och spela biljard, eller om dom stängde.
Men jag går in i Domkyrkan ibland. Då tänker jag ofta på min mormor, hur hon berättade om Jätten Finn, den lille stackaren som bara kramade och kramade.
Sen gick vi till Stadsparken och matade fåglar, i alla fall den gången.

Opportunister gå hem

Det räcker nu. Fåglarna tycker likadant. Hur ska dom veta, svanarna. Har du sett en svan landa eller starta. Har du blivit rädd.
Jag minns en get där på ön vid Citadellet i Landskrona. Han gick bara runt där, inspekterade, nedanför vallarna. Dom kan klättra, getterna.
Dom kan väsa, svanarna. Och mer än så.
Det var bara en dum get.
Det var bara en svan som skyddade sina ungar.

Det är dags nu. Det räcker nu.

Jag är ingen gruppmänniska.
Det betyder inte att jag alltid trivs med mej själv.
Det betyder bara att jag tycker om att vara ensam, självvalt.
Det betyder inte att jag vantrivs med vänner och bekanta.

Men hur blev det såhär, i samhället alltså.
Och hur blev jag såhär.
Man måste ställa frågorna.
Men det räcker nu. Den själviskhet och den accepterade rasism som finns i vårt samhälle är (förutom att den är för jävlig) förbluffande. Att man hela tiden flyttar gränserna. För all del, stänger gränserna.
Det accepterandet över huvudtaget, att man får smutskasta dom som är annorlunda på olika sätt.
Att människor på alla sätt ska ta hand om sej själva.
Då kan vi ju helt och hållet sluta att betala skatt. Då kan vi ju stryka ordet solidaritet och humanism ur Svenska Akademiens ordlista. Den kan vi ju strykla också, för vem i helvete ska betala den.

Det är tillåtet att säga mycket mer nu. Det gör också människor av olika slag mer lättkränkta. Det gör också att det blir större och större skillnader på folk och folk.

Och han vände sej om i natten, och knöt sin magra hand.
Och förbannade ... en jävla massa.

En annan dag ska jag berätta en rolig historia.
Fast, jag har en, på min facebook-sida rekomenderades jag att bli vän med Torkild Strandberg (Landskronas starke man?). DET är ett skämt. Den hackspetten hostar inte sällan, den hackspetten hostar inte alls.

Med hjärtan som elefanter

Det handlar alltså om känsla, eller ... feeling.
Det handlar alltså om jazz.

När man ser gubbarna i parken är det kanske inte vår.
Men den kommer, den kommer varje år.
När man ser gubbarna på bänken, som just jag skulle ta.
Nähä, ingen vidare tur idag,
Men jag längtar dit ändå.

Nåt för dom som väntar.
Nåt för dom som längtar.
Tänk så bra han är när han är bra, Olle Ljungström.

Det handlar alltså om jazz, om känsla för feeling.
Så är det alltid när jag skriver, frihet innanför ramarna.

Som när vi, Danne och jag, spöade den dryge och den trevlige i pil igår.
Som när Van the Man sjunger som bäst.
Den dryge skulle hela tiden förklra var jag skulle kasta. Han visste inget om feeling. Jag måste ha känslan för det jag ska träffa, göra.

You look like me, but please don´t turn out like me

Det har aldrig gjort så ont, min vän
som när jag ser dej gråta så
det skär och skär en kniv i mitt hjärta
när jag ser din smärta
när jag känner mitt hjä ... min smärta

Den ledsnad och oro, min vän
som alltid bott i mitt hjärta
att se den hos dej, min vän
fyller mej med smä ... hjärta

Och en dikt från längesen som ändå passar in när jag ändå gräver, när jag ändå ... gräver, till den det berör:

och du
jag ser oss på kortet när vi leker
och du
jag kan inte sova inatt heller
och ändå var vi aldrig några vuxna barn
och ändå var vi alltid ganska glada
och ändå snurrar jag bland svett och skitiga lakan
och du
jag kan inte sova inatt heller
och du
jag är så jävla ledsen nu
så jävla ledsen

Gaska upp dej, grabben!

No surrender

Ett annorlunda BoIS, kan man säga, mer svart än vitt. Jag är den enda vita på baren i den här ganska ruffiga delen av Rom, snett bakom stationen.
Mannen från Rwanda berättar om stamkrigen. Jag pratar om raka gränser när Europas självgoda svin delade upp kontinenetn.
Mannen från Rwanda säger att jag har en poäng där, och jag känner mej något mindre självgod.

Det var tuffa och trevliga dagar och nätter i Rom. Dom kalla nätterna på skithotellet i det fuktskadade huset där dom stängde av värmen vid åtta eller halvnio.

Jag åker sällan tunnelbana. Tycker om att promenera, flanera. Bara titta på människorna. Där går ju den söta tjejen i trettioårsåldern, hon med samma joggingbyxor idag igen. Vad gör hon på dagarna. Och nätterna. Med sitt osäkra vackra leende.

Så lyssnar jag på Warren Zevon igen. Boom boom Mancini. Jag tänker alltid på Stefan Lindqvist då, och hans fina historia i Landskronaboken som jag var redaktör och lite annat för. Har ni inte läst den så gör det, den förklarar det mesta.

Jag går och går och ingen vill ju vara turist, så jag är det, kartan i fickan och blåsor på fötterna, jag känner vätskan och det mjuka.

Fan vad dyrt det var här då, då måste jag vara nära. När jag pausar och läser den där Jo Nesbö som hade kunnat skriva så fantastiska böcker om han struntade i deckarintrigerna. Kanske.

Så kommer jag till Colosseum. Och det är bara här och på Akropolis i Aten jag blivit så berörd. Jag bara står och stirrar, känner hur det sjunger i vinden i solen och så liten jag är, så jävla liten. Alla åren. Alla tankarna.

Billiga kinakrogar i Rom. Och goda soppor. Jag misstänker ansjovis i alla pizzasåser och tappar stinget.

Jag skiter i sista natten på skithotellet och tar in på ett fyrstjärnigt med heltäckningsmatta och badkar. Men hur kan man ha scrambled eggs utan bacon till frukosten.
Men jag får bada.
Och jag får läsa klart Birgitta Anderssons Blondie. En bra bok.

Och nu är jag hemma igen, och längtar dit igen, eller nån annanstans.
Och om du hör mej sjunga denna sång. Jag saknar dej.

Rum i Rom

Jag måste säga att jag är förbluffad över hur dåligt Hipp hipp är. Så begåvade (trodde jag) människor. Så mycket pengar och tid. Så mycket skit.

Jag skriver min roman och jag tänker inte klippa mej förrän den är skickad till förlag. Några månader till. Jag blir äntligen hippie till sommaren, efter alla dessa år.

Jag bokade biljett till Rom idag, åker på söndag. Jag har aldrig varit i Rom. Ska bli intressant.

Hipp hipp. Om jag bara kunde få en hundradel av deras budget hade jag kunnat göra klart min Malmöbok och den andra boken som går under arbetsnamnet Halvdanska dagar och nätter. Historier om Danmark och Sverige, Danmark i Sverige och Sverige i Danmark. Och Danmark i Danmark. Jag har så många texter.

Och dagarna som är dagarna i Danmark som är dagarna när dagarna är dagarna när något verkligen händer.

Det blir väl några dopp i fontänerna i Rom. Annars vore ju allt meningslöst.

Sjuhundrade inlägget

Jag lyssnar på Hoogans Hjältar. Av många, Landskronas bästa band. Skönt gung. Och Stolles texter.

Nybubbelbadad, och ärtsoppa på spisen. Det blev ingen simning idag. Men sextonhundra igår. Och tolvhundra i måndags. Och några längder imorgon.

Så innerligt jag kan hata vintern. Må den vara borta nu. Jag är så glad att jag kan cykla igen.

Läser PO Enquists Ett annat liv. Tråkig titel. Bra bok som jag snabblånat tidigare men inte hunnit läsa ut.
Jag har läst förbluffande lite av PO Enquist.

Och ärtsoppan puttrar på spisen.

Sen blir det handboll som känns som en rejäl och hederlig sport.

Blir det Rom sen?
Min senaste bok har sålt ganska bra för att vara utgiven på ett så litet förlag. Det blir kanske Rom. Jag har aldrig varit där.
Jag vill åka iväg.

Jag såg en sorts dödsannons. Till minne av Gertrud Hemmel som dog för några år sen. Jag minns hennes novell i antologin Upp och hoppa som jag var redaktör för. Som blev något debatterad på olika håll. When I need you den fina smetlåten var viktig i Gertruds novell. Jag kände inte henne, träffade bara henne via telefon. Jag tyckte så mycket om henne.

Jag är glad att ha en bok som Junky av Bill Burroughs. Eller Tjacket. Jag läste den för första gången i en annan översättning än Einar Heckshers och då hade man behållit Junky. Jag tycker att det är en väsentlig skillnad.

Trött

Trött.
Och ledsen. Ibland.
Jag trodde aldrig att jag skulle gifta mej.
Trodde aldrig att jag skulle får barn.
Men ändå, det blev så.

Det var längesen jag såg solen, och den faller kall nu när den faller.
Jag undrar om kråkfåglarna har ett bo på taket.

Bokläsare som klagar på ibland för mycket snack i Och fortsätta vidare bort förstår jag.
Bokläsare som säger att det är en dålig bok, att den hoppar för mycket, att den handlar om en alkis som skyller allt på andra, har jag inte mycket för. Lata bokläsare är det värsta jag vet.
Att läsa är en njutning och en utmaning.

Vi kan kalla det Lloyd Coles solodebut. Den är lysande.
Don´t get weird on me, babe är också fantastisk.
Lloyd är en sorts prins.

Grattis

Först Offspring. Och nu Bryan Adams. Vad utsätter man sej inte för. Tracks lista över nittiotalet. Då lyssnade jag på annat.
Ja,jag försöker komma ifatt min tid. Hängamed i svängarna. Och hamnar mitt i sliskigt nittiotal.

Elsa fyller åtta idag och Johanna kom med en liten tårta som ändå var för stor.

Jag tar istället mina barn bakåt. Elsa fick en skiva med Lasse Berghagens sjuttiotals-klassiker. Och en dvd med Från A till Ö. Med Hedvig och ugglan Helge.

The drugs don´t work nu. Thugosjätte plats ungefär. Den kan jag i alla fall.

Jag läser I skuggan av Tingsten av Herberts barnbarn Jill. Den är som många biografiliknande böcker, intressant men inte alltid stilistiskt perfekt. Men bättre
än många andra. Och den gör riktigt ont ibland, som bra böcker ska göra.

Vapen vapen vapen.
Frihet frihet frihet.

På Spunk Bar på en hörna av Istedgade på Vesterbro brukar man visa videor från nittiotalet. Men priserna har skjutit i höjden sen färjorna försvann och turisterna hittade hit. Men hororna ser fortfarande inte ut som Julia Roberts.

Jag gillar Take That´s comeback, The Flood.

Det är kanske inte konstigt, när man är tjugoåtta kan man skriva en låt som Så mycket äldre och sjunga om att man är färdig.
När man är fyrtio blir det värre. Då börjar det krypa på för första gången på riktigt.
När man är nästan sextio kryper rädslan närmre, vetskapen. "Lär dej älska mörkre, för ni ska umgås länge sen." Den är så bra, men klustrofobin och skräcken.
Ulf Lundell har ställt in en turné. På grund av sjukdom. Jag vet inte, bara att han är för ung. "... hitta ett ljus och tänd."

Sent en lördagkväll

Senaste idioten som enkelt köpte ett vapen i Frihetens land och sköt ihjäl ett par oskyldiga "kommunister", som dom säger om vissa demokrater i USA. Och en liten flicka som skulle fylla tio år den elfte september. Det mytiska datumet då Salvador Allende mördades.

Min äldsta dotter, Elsa, fyller åtta år på lördag.
Jag hoppas att hon ska slippa gå igenom mer hårda dagar. Jag vet givetvis att det inte blir så. Skiten faller över alla. Jag kan bara vara där så länge det går. Och så blir det också.
Man kan bara göra sitt bästa.


Den senaste idioten sköt med sitt vapen. Han är inte den siste idioten. Så länge den typen av frihet som USA förespråkar får regera och ta sej in överallt, så ... fler och fler mordiska idioter.
Snart också på en friskola nära dej.

Apropå det ... Säga vad man vill om Peter Englund. Men börja inte tjafsa i sandlådan då, Björn Ranelid, om du inte kan ta ett mothugg. Barnrumpor.
Och Englund ska givetvis inte uttala sej på det viset i Akademiens namn, om han nu gjorde det.
Men det var ett roligt svar på Ranelids gamla vanliga självgodhet. Att allt som håller honom ifrån skrivandet är av godo.
Jag glömmer aldrig hur otrevlig Björn Ranelid var på Skurups folkhögskola när jag var en vetgirig student. Så förbannat dryg.

Jag minns när Ulf Dageby bjöd mej på en öl några år tidigare. I Jönköping. Vi pratade om John Carlos. Han var intresserad av en halvfull, men vetgirig, student och lyssnade på vad jag hade att säga, och berättade.
Ulf Dageby, det är en bra man, och han har gjort mycket mer än vad Björn Ranelid någonsin kommer i närheten av.

Jag vet inte vad han är gjord av, han som har Restaurang Jaffa sidan om cykelaffären vid Skolgatan vid Möllevången i Malmö. Men jag blir alltid så ledsen. Alltid tomt. Alltid bara han som går omkring och småplockar eller sitter vid teven.
Varför blir jag så sorgsen.
Han är kanske jag.

Ooh läpparna

Det susar överallt.
Och jag tänker på dom små lätta stegen på bryggan. En morgon eller förmiddag. Svanarna längre ut. Just innan det börjar blåsa. När havet är alldeles stilla. När man blir frälst av ännu en extradag, sol när hösten borde vara framme redan.
Tågen över bron som berättar om andra vägar i livet.

Vi kan kalla det Hotel California.
Vi kan kalla det Passenger.
House of the rising sun.
Prärien igen. Det som aldrig lämnar någon ro.
Dom sönderspelade låtarna som man glömt hur mycket man älskade.
Ibland behöver man en paus.

Elsa och jag låg i en halvtimme, det var kanske arton grader. Men vi kunde inte gå upp.
Eller, hon kunde, uppför trappan och hoppa i igen. Jag bara låg och flöt, eller bröstsimmade eller dök eller försökte crawla.
Jag ville bara stanna. Jag ville bara vara där i det som gjorde mej lugn.
Men det var Elsas första skoldag och man måste vara i tid. Man måste vara där. Man måste och måste och måste.

Nu måste man pulsa genom den förbannade vintern. Måsarna dyker i bara snö och jag vet inte om måsar fryser ihjäl. Men dom drar sej in mot husen. Dom drar sej in mot värmen.

Då tänker jag på insändarna jag läser ibland. "Varför hjälper vi utlänningarna men inte våra egna hemlösa."
Som om inte många av dom hemlösa kommer från andra länder.
Som om den bortskämda svenska befolkningen inte spottar i smyg på alkisar, knarkare, och andra, icke missbrukande, människor. I smyg givetvis. Höjer rösten i väluppvärmda hus.

Jag försöker skriva en bok om Sverige. Om sveket. Om självgodheten. Det är svårt när man inte vill skriva brandtal. Det är svårt när man ändå vill vara tydlig.

Så lyssnar jag på Håkan Hellström. "Du säger att kärleken aldrig varit till för dej."
Och Pogues.
Jag tänker ibland på politik, på att engagera mej. Bli kommunalråd. Det är ju goa pengar för en hostande hackspett.

Waiting for the sun

Det var ett bra bibliotek på Gullstrandsskolan i mitten och slutet av åttiotalet. Sofforna där. Dagstidningarna. Jag läste Schlager som blev Slitz. Jag snodde väl ett ex eller två.
Jag läste Jack Kerouac där, Slas och Klas Östergren.

Jag gjorde ett urval av intressanta lektioner och ämnen, framför allt under mitt sista gymnasieår. Jag gick på engelskan, samhällskunskapen, svenskan, historian. Spanskan ibland. Jag tyckte om min klassföreståndare som undervisade i ekonomiska ämnen, jag var där ganska ofta. Men ekonomin satte sej aldrig.
Jag läste på bibblan istället, och skrev.
Eller var jag ute i Karlslundsparken på nån bänk.

Jag minns nån sorts liten docka jag fick när jag, trots allt, tog studenten. Världens bästa student, stod det.
Jag kände mej som världens sämsta.
Jag kände skam och skuld, som så ofta.
Jag hade försökt byta till samhällsvetenskaplig linje, men misslyckats av olika skäl. Själ, höll jag på att skriva.

Jag har så oerhört svårt för auktoriteter. Jag har så oerhört svårt att göra saker som inte intresserar mej. Det är ofta en brist, en tillgång ibland, eftersom jag alltid varit tvungen att bruka allvar med det jag vill, att jag har inget att gå till om det knasar till sej.
Jag sökte jobb i våras när ekonomin var extra kärv, jobb som jag haft tidigare, jobb med utvecklingsstörda, städjobb. Jag fick inte ens svar. Trots flera års erfarenhet.
Stackars ungdomar av idag.
Så jag måste skriva.
Så jag måste hitta på projekt.
Jag blir stressad, sover dåligt, äter dåligt, och annat skit.

Där, på skolbibblan snodde jag (eller, lånade fast kom aldrig för mej att lämna tillbaka den. Nu har nån annan snott den från mej, eller lånat. Karma) Saabye Christensens Beatles. En av huvudpersonerna hette Seb. Han blev min vän. Han blev helt sänd när han hörde Waiting for the sun för första gången. Det blev jag också.
Nu lyssnar jag sällan på Doors.
Men det finns en tid i allas liv, får man hoppas, när man blir sänd av musiken.
Och, får man hoppas, att man aldrig slutar leta efter den känslan.

Aktuell rapport?

Mikael Wiehe får Sydsvenskans kulturpris och min första tanke är: Har han inte fått det för längesen?
Skandal. Jag har svårt att se en mer värdig pristagare. Läs intervjun i dagens tidning så förstår du vad jag menar. 64 år och hela tiden samma och annorlunda. Något att lära av och sträva efter.

Och vad ska jag säga om Per Oscarsson som befaras omkommen. Han skulle fylla 83.
Vad ska jag säga? Han var en cool snubbe.
Jag minns Hamsuns Svält. Jag minns Oscarssons rolltolkning.
Jag minns inte, men har sett i efterhand, när han tog av sej allt utom kalsongerna i Hylands tradiga hörna.
Det var en annan tid. Det var en annan sorts rebeller och Oscarsson var en av få.

Dom har ju höjt sina löner nu, dom kvasivärdefulla landskronapolitikerna med Torkild och hans sd-polare i spetsen.
Man undrar ju.
Var engagemanget finns.
Var stoltheten finns.
Man undrar ju var självdistansen finns.
Jag undrar hur uppblåst man kan vara.
Man har i Landskrona uträttat inget av större värre. Folk har det sämre sedan förra valet. Den politiska ledningen marscherar i takt med den borgerliga regeringen, bara lite mer fascistoida. Mindre till dom som har det dåligt, fast ge dom mer skam och skuld. Så belönar man sej själva med en magstark löneförhöjning.
Skäms!

Det suger uppåt också

Jag har alltid tyckt att Mick Jaggers yeah i början på Rocks off är det coolaste. Och att den och Happy är Stones bästa låtar.

Jag förstår inte duvorna.
Jag förstår inte råttorna.
Jag förstår att den lilla mesen eller sparven flyger till min balkong och letar.
Jag förstår inte snön.
Det finns en sådan hunger, du ser den överallt, och företagen önskar gott nytt i tidningarna.
Och det finns en sådan hunger.

Jag har raggsockor och rejäla gummistövlar, gummit drar till sej kylan när jag vill bort till mitt hav, mina bänkar, mina drömmar.
Om vi hade haft färjor hade dom inte varit inställda nu, den östliga vinden stjäler isen.

Det har varit ännu ett märkligt år, kanske det märkligaste. Förändringarna. Inte det sorgligaste året, men inte alltid roligt.
När man söker glädjestunder och märker att det bästa var när stålarna trillade in, borde man kanske oroa sej. Jag vet inte.
Men vi lyckades ha två trevliga resor till Spanien tillsammans. Goda dagar i L´Estarit under fotbolls-VM. Och sen åkte jag ensam i skarven oktober november, promenaderna då. Dom dyra tidningarna, dom sköna baden i havet, bacon och vita bönor till frukost. Champions league.

Jag har nog aldrig varit så sällan i Landskrona som i år. Det stör mej, och inte. Efter boken Mer blues från Landskrona kände jag mej färdig med stan.
Men jag har ju min familj.
Och BoIS.
Jag har varit på dom flesta hemmamatcherna men skulle gärna se att packet från Västra läktaren flyttar tillbaka dit, eller drar åt helvete med sitt böghat. C-huliganer. Wannabees. Töntar. Och det är synd. För när dom sjunger sina härmsånger sjunger dom ju hyfsat.

Jag orkar inte gnälla mer. Snart är snön borta och jag kan börja cykla och simma igen, resa igen. Skriva klart en jävligt bra bok igen.
Kör på!

Igen, fast annorlunda

Uppför rulltrappan, ställ er åt höger, jag har bråttom.
Det är alltid svenskarna eller norbaggarna som står i vägen, danskarna har vett att stå stilla till höger och gå uppåt till vänster. Som livet. Som politiken.

Hur mådde du Dan Turéll, när du gick på dina gator.
Den förbannade vintern, och förkylningen, fly iväg, smält.

Jag har blivit mindre arg ibland. Ibland inte. Jag förstår fortfarande inte Peter LeMarc. Jag förstår varför man tycker om honom. Men jag tycker att det är andraklass.

Dan Turélls gator.
Det fanns en tid när jag nästan bara åkte tåg och läste böcker på danska, nästan allt annat gjorde ont. Mest läste jag Dan Turéll. Mest åkte jag till Danmark. Nörrebro eller Vesterbro.

min lilla vän
du är den minsta än
du tror att julmust är coca-cola
still, sätt dej ner och måla
som bara du kan
det är alltid du som vann
ändå
det måste vara så

Skönt att vara tillbaka på Vesterbro. Tidningar, en bok att läsa och en bok att skriva i.
På Sönder boulevard ligger Chicky Grill. Där äter jag böf med sås och rödkål.
Där kommer slaktarna in, den tjocke mannen och kvinnan. Klockan är två och dom dricker Classic. Jag dricker alkoholfri superlight, blandar i lite Hof.

Skönt att vara tillbaka på Vesterbro. Här kan jag andas. Här kan jag drömma. Här kan jag jobba. Här kan jag få en enkel känsla av den frihet jag alltid vill känna.

På Spunk visar dom musikvideor från nittiotalet. Det var ju nyss.
På Skammekrogen (skamvrån) skäms jag inte.

Och jag promenerar.

Och jag minns när jag läste manuset till Och fortsätta vidare bort under mellandagarna 2002 två veckor innan Elsa skulle födas, på City pub och Hvide lamm. Hur förbluffad jag var, att jag skrivit den boken.
Och nu sitter jag på City pub igen, mellandagar igen, och skriver en ny roman och jag hoppas att jag inte upprepar mej. Jag hoppas attt jag kan berätta och sätta igång fantasin hos läsaren.
Jag hoppas att jag har något viktigt att säga. Att jag kan säga det på ett stilistiskt vackert sätt, med flyt.
Och dom spelar Vikingarna på jukeboxen.

Men inte jag

Jag läser om Pink Floyd. Bengt Liljegren har skrivit.
Jag minns den tiden, The final cut och The wall. Det var viktiga dagar.
Wish you were here och Shine on you crazy diamond. Dom betyde så mycket.
Jag var ung, jag var på väg att bli formad, jag ville bli formad oformad.

Jag läser Freak, boken om Freddie Wadling av Robert Lagerström. Den är lite jobbigt skriven i det att man inte vet vem det är som säger vad direkt, det hade en enkel redigering fixat.
Men det är en fascinerande bok eftersom Freddie är så fascinerande.
Jag tänker: Det kanske kan gå ändå. Klarade han sej så länge så ska väl jag ...
Jag vet inte.

Sen fick jag boken om och av (med hjälp) Keith Richards. Den blir kanske kul att läsa.
Egentligen vill jag läsa om Gösta Ekman. Jag högaktar honom.

Jag högaktar Hasse Alfredsson. Dom få offentliga framträdanden han gör, det märks att han är trött. Han kanske också är rädd. Han kanske bara är färdig.
Det är som Lennon/McCartney. En dör och blir geniet. Jag vet inte om det är rätt.
Jag har alltid älskat Hasses svärta.

Bibliotekarier jag inte varit kär i

Nu ska det privatiseras.
Sen ska dom väl försvinna.
Vart ska jag då ta vägen?
Det är för sent nu, men jag ska skriva om dom, bibliotekarierna jag inte varit kär i men tyckt mycket om.
Stora och små bibliotek. Jag tänker: jag ska bara lämna tillbaka, det går snabbt. Så går en timme och två.
Och ganska ofta sitter jag där och jobbar.
Och i Folkets hus i Landskrona, Vollsjö, Sjöbo, Lund. Och nu i brandstationen i LA. Och Malmö. Mitt älskade bibliotek. Och Limhamn. Han som jag träffar ibland i simhallen.
Har vi den regering vi förtjänar? Det betvivlar jag. Men dom dumma vill ju inte läsa. Men dumheten har ju ingen kompass. Men alla vill ha lägre skatt men allting ska vara gratis ändå. Och tågen ska gå i tid och sjukvården ska fungera, men jag ska inte betala. Och gatorna ska skottas. Så kanske, antagligen, ändå, har vi den regering vi förtjänar.
God jul.

När du dansar

Nu leker barnen i snön på gården. Dom har en morot med sej till näsa.
Det var bättre förr. När snön kom var det nollgradigt och kramsnö, lätt som en plätt att bygga grottor och gubbar då. Se dom snabbt smälta, bli ledsna och försvinna.
Jag tänker på snögubben som blev kär i kaminen. En vemodig historia.

När Let´s dance kommer i lurarna är det alltid sommar och David Bowie alltid blond och solbränd. Den snyggaste killen på åttiotalet.
När Let´s dance kommer i lurarna cyklar jag lite snabbare, ler inåt och utåt.

Men nu cyklar jag inte så ofta, det förbannade vädret. Det gör mej nerstämd.
Jag simmar mindre också då jag tycker så illa om att åka stadsbuss, ensam. Med andra går det hyfsat.
Tåg vill jag åka ensam.
Tåg är som simning, kontemplation och arbete.
Och tåg är musik.

Och Gnesta-Kalle är död, virtuosen.
Och: Ska nya röster sjunga.
Och: The seabirds.
Och: Naken nerför gatan och En sprucken vas.
Och: Igår tog jag en sällsynt seger i pingis.

Och även om livet är för jävligt ibland

Gud, vad jag är trött på Robyn. Hon är säkert bra, men det blir ju för mycket.
Det är som den där barnramsan hon slog igenom med, lite kul första och andra gången. Sen ... ouäh!
Det är ju samma nu, lite modernare komp bara. Bra och ointressant.
Och jag dansar bara till gamla fina bitar. När farfar var ung. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag. 99 luftbaloons på tyska. Och sånt.

Årets nummer ett är två.
Hästpojken och Toni Holgersson. Det är så skitigt och trasigt jag vill bli berörd. Toni är ju äldre, hans erfarenheter är bearbetade och gjorda på ett annat sätt än Hästpojkens. Jag tror att Martin i Hästpojken kan göra ett annat album om tio eller femton år. Jag hoppas att han mår bättre än vad han sjunger om. Jag hoppas att han slipper göra Tonis resa.

På delad tredje plats kommer Lloyd Cole och Håkan Hellström. Två bra plattor, men ändå svalare och mer slipade.

Daniel Adams-Ray gjorde en snygg låt, Lady-nånting.

Nu sjunger Triad Tänd ett ljus och en dag vill jag sitta vid datorn och skriva med tårar i ögonen: I år gjorde Shane MacGowan årets i särklass bästa skiva.

Five years

Det där huset på Borgmästargatan i Landskrona. Fult från skarven sextio-/sjuttiotal. Det var många som bodde där.
Och han, hyresvärden, det var ganska enkla puckar. Folk som flyttade in och ut.

Hon och jag skulle senare äta plankstek ganska ofta på Restaurang Chaplin som låg i komplexet.
Och dricka Timebeer ännu senare när krogen hette något annat, fast inte hon och jag. Hon tyckte inte om tidiga fyllor som gick överstyr.

Men det var tidigare. När Lasse S bodde i huset. Och jag spelade in Ziggy Stardust-plattan på ett dåligt kassettband, satt i hans fula brun-orange-mörkgula soffa. Det grådaskiga huset.

Sen var det 1990 och jag hade en egen liten ful lägenhet i huset, mest möbler som den förre hyresgästen lämnat kvar. Jag jobbade med utvecklingsstörda barn. Ville spela rocknroll, försökte. Skrev en sorts dikter och korta prosastycken.
Det gick båtar till Köpenhamn då.
Vi bråkade som ofta. Hon kom till lägenheten utan telefon sen, jag var inte ensam.
"Vem fan är du! Och vad i helvete gör du här!", skrek hon och den andra blev utslängd och ett regelrätt lägenhetsbråk tog sin början. Stereon, gitarren. Smashade.
Sen somnade vi i glassplitter och hennes mamma kom på morgonen eller förmiddagen. Vi städade upp det värsta innan hon fick komma in.
Hon, mamman, gav ut min första bok senare.
Hon, dottern, och jag var ihop i exakt fem år, jobbiga men jag vill inte ha det ogjort. Vi umgås ofta fortfarande.
Five years.

Paradise hotel

"När man slutar jobba är livet slut", sa min pappa en gång när han körde mej till stationen i Landskrona. Det var höst, det var tiden kring farmors död och begravning.

Skynda dej älskade, skynda att älska. Det är en av dom finaste sånger jag vet. Höstvisa. Den fantastiska Tove Jansson har skrivit texten. Den spelades på bilradion. Jag kände mej nära min pappa, vilket jag inte alltid har gjort. Det var september och våta löv på vägen. "Nu är vi dom äldsta", sa pappa. Jag tror att mormor fortfarande levde, smått förvirrad på ett hem.
Tidigare. Farfar pensionerades, kunde inte läsa längre, och dog -94.

Så tågresan från LA till Malmö. Mina älskade föräldrar. Vemodet.

Min pappa fyller sjuttioett i mars. Han ska sluta jobba snart. Han verkar inte glad över det. Jag har alltid varit stolt över hans yrkesutövande. Vi har haft våra kontroverser, han är inte perfekt. Inte jag heller. Men jag högaktar hans hängivenhet, hans kärlek till jobbet. Hans kunskap.
Och jag hoppas av hela mitt hjärta att livet inte är slut när ett långt arbetsliv är över.

Jag är värd det

Jag visste att det skulle komma idag. Det brukar hända på fredagar.

I dessa tider. Kultur ska bära sej. Ekonomiskt.
Skitsnack.
Ska då tågen och idrottsföreningarna, bankerna, bussarna också bära sej. Ekonomiskt. Bära sej själv. Sjukvården. Polisen. Tidningarna och Sverigedemokraterna, dom bär inte sej själva.

Ingen kan bära sej själv.

Ingen kan leva gott en längre tid i ett samhälle utan ekonomiskt ickebärande kultur.

Och det kom idag. Ett tvåårigt arbetsstipendium.
Jag är värd det.
Och ni får låna mina böcker gratis på biblioteket. Sitta på bänkarna i parkerna som inte bär sej ekonomiskt. Och titta på fåglarna, dom enda som kan bära sej själva.
Jag ber inte om ursäkt.

Kriget med mej själv

Det var i slutet av nittiotalet. Dom brukade sitta på Pickwick, puben i Malmö som hade Happy hour till klockan sju.
Då kunde man hitta mej där också, fast mest på Bullen som hade billiga priser vid samma tider.
Men dom brukade sitta där. Henrik Jönsson (numera Brandao Jönsson), Håkan Engström, Andi Almqvist, Rickard Lindgren och några till. Och Magnus Ödmark.
Jag tillhörde inte deras gäng.
Jag var ensam.
Magnus satt också ensam ibland, satt och skrev eller läste. Som jag.
Andi ritade en serie i Sydsvenskan fredagsbilaga Dygnet runt.
Jag var redaktör för en bok med Malmönoveller. Magnus Ödmark skrev en mycket bra historia. Han har sin egen humor, sina egna infallsvinklar.

Och ännu några år tidigare brukade jag gå ner fyra våningar på Upplandsgatan och vidare mot Möllevången. Åkte i Niclas skruttiga bil till Skurup där jag gick på skrivarlinjen i två år. Där jag lärde mej mycket.
Niclas såg äldre ut då, i sitt skägg och långa hår. Han var ganska tystlåten men rolig. Vi brukade gå på Retro, som låg där Metro ligger idag. Som hade rödvitrutiga duka och några barstolar med cykelsadlar i fönstret. Den tidens kulturhak.
Sen flyttade Niclas till Stockholm. Livets ständiga förändring.
Han har gett ut två diktsamlingar och översatt flera böcker från engelska, några av dom har jag läst, Jesus son, till exempel.
Niclas och jag var inte lika varandra. Han skrev poesi och jag prosa. Jag förde väl mer liv. Men vi kom bra överens, dom där åren.
Jag har följt Niclas på avstånd under åren, han ser yngre ut på bilderna, utan skägg och med kortare hår.

När jag åkte sista tåget hem till Landskrona 2004 eller 2005 (vi bodde där i tio månader då) var jag som förälskad. I Birgitta Stenberg, då sjuttiotvå år ung. Det var något med den kvinnan. Den erfarenheten, det uttrycket att ingen jävel kan ge sej på mej. Den karisman. Den ödmjukheten.
Jag har upplevt den hos Märta Tikkanen, hos Maj Sjöwall.
Den gör mej rörd.
Vi pratade en del då, på efterfesten, på Loftet. Sen skickade jag en bok och vi hade viss mejlkontakt.

Så i onsdags höll Magnus Ödmark ett personligt föredrag om Bob Dylan. Ett initierat föredrag. Passionerat, på sitt sätt. Väldigt bra.
På Loftet.
Sen sjöng Andi Almqvist sånger av Bob Dylan, mycket besjälat.
Igår, på Stanza, läste Niclas Nilsson dikter och vi återsågs, pratade på Tempo sen. Dagens kulturhak. Det var mycket trevligt, och enkelt.
Och Birgitta Stenberg. Sjuttioåtta nu. I luvtröja. Skamlöst underhållande och charmig. Vi pratade en stund och till slut kom hon ihåg vem jag var. Ingen särskild.

Där i leran

Det ska bli svårare, ännu svårare att låna. Snålmoderaterna vill inte stötta bankerna längre. Bostadslån. Visst. Man ska tvingas att amortera. Som om alla har råd.

Där i leran bor dom andra. Där dom bygger och bygger bostadsrätter i Hyllie försvinner tältstäderna, jagas bort. Människorna som inte är människor.

Fredrik Reinfeldt ska starta fas två nu. Även dom som tjänar minst, av dom som jobbar så klart, ska få det bättre. Tjo flöjt.
I min värld borde det vara fas ett.
Eller ... när ska man göra det bättre för dom människorna som inte längre finns. Aldrig, dom finns inte. Dom ger inget till samhällsapparaten.
Sug, lera, sug ner dom, så sparkar vi neråt uppifrån.

Och där man omvandlar hyresrätter till bostadsrätter, Möllevången och andra fd lågstatusområden (ekonomisk lågstatus alltså) ska det inte drälla av hemlösa längre. Dom får frysa ihjäl någon annanstans. Är du inte amorteringsduglig ska du väck.

Jag tycker inte om att använda epitet som cyniska svin.
Fredrik Reinfeldt är ett cyniskt svin. Inte känslokall. Han älskar säkert sina barn, möjligen sin så odrägligt perfekta fru.
Men han är i total avsaknad av empati. Och det passar ju att ledaren av ett land, som rusar in i starkare och starkare egoism, är det största cyniska svinet, även om han har många konkurrenter. Även om han kanske inte har mest cyniska åsikter. Men han har störst makt. Därför: Största svinet.

Där i leran som blir hårdare och kallare nu. Har du varit där, Fredrik Reinfeldt? Torkild Strandberg? Har du hört Bruce Springsteen sjunga om den, Mona Sahlin?
Det är vått och kallt. Eller hårt och kallt.
Man traskar småspringer inte dit med ett leende på läpparna. Man är inte Pradis-Oskar. Det är ingen lek. Det är en hård och krokig väg. Och hård. Man väljer nästan aldrig. Och hård.
Och ändå kan man höra skratten från gasolkök och uppbrända skinnsoffor, för det är det enda sättet att överleva: Vi pissar på er, ni fattar ingenting. Vi på andra sidan hatar er, och det kommer till er. Alla får alltid vad dom förtjänar. Kan man hoppas.

Jag som tyckte så mycket om att ordna fester

Den är tung i badkaret, boken om Kal P Dal. Kaffebordsbok om rå och äkta rocknroll, eller nåt. Ett hedervärt projekt. Men herregud, något taffligt är det. Omtagning efter omtagning av tämligen ointressanta saker. Så blir det ju när man intervjuar många människor med många gemensamma berörningspunkter. Men, det finns ju något vi kallar redigering.
Och bilder utan bildtext (visst ett register längst bak), och brev och recensioner instoppade pö om pö. En sorts slarvig fanzineestetik. Som bara blir rörigt.
Men det är en absolut läsvärd bok och ett ... ja, hedervärt projekt av eldsjälarna Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren.
Och en gripande historia.
Och han kunde nog vara kämpig att ha att göra med, Kalle.
På Youtube kan man se när hans far, stinsen, inviger/döper pågatåget Kal P Dal. Det är mycket vackert.

Nu, i badkaret, Sjöwall Wahlöö revisited.
I somras såg jag Maj på bibblan, lyssnade på henne. En mycket fräsig dam.
Och samhällsanalysen då, ungefär fyrtio år sen, samma skit nu som då. Samma svin nu som då. Samma kyla. Samma prestige. Samma ointresse för människor.

Jag väntar och väntar och längtar till den dagen när allt ska betalas tillbaka. Allt besvär med cykeln mot Centralen eller Möllan. All väntan på försenade tåg. All frustration. Alla förlorade arbetstimmar på tåg eftersom så lite funkar.
Och, ja Daniel, ibland går det bra.
Men jag väntar och väntar och längtar till dagen när allt ska glida som kniven i det varma smöret.
Nu ska vi ta bussen till cirkusskolan. Man håller tummarna.

Nätterna när jag marinerade kött.
Dom snabba cykelturerna.
Alltid fint väder vid kolnistugan i slutet av juli.
Barnen, vännerna, släktingarna.
Smörrebröden.
Grytorna.
Och sista gången, kräftorna.
Jag som tyckte så mycket om att ordna fester. Vi.

The future´s so bright ...

Det var en gång på en färja till Tyskland, Travemynde (jag skriver så). Och det blåste. För oss från staden i vinden. Jag var tio eller elva, min bror ett år äldre. Vår lillasyster var inte med.
Och det blåste ute på däcket vid relingen. Och han harklade upp snor och saliv, spottade. Och vinden tog allt, rakt in i mitt ena öga.

Vi blev utskällda på badhuset sen. På tyska. Man kunde simma genom ett hål till en utomhusbassäng. Mamma och pappa var inte där. Och dom skällde på tyska. Till slut kom det fram att vi inte hade badmössor. Det löste sej på något sätt.
Tyskarna.
Och jag älskar klor. Och jag är allergisk mot klor.
Och tyskarna, bombade bassängerna med klor.

Jag var i den åldern. Jag ville ha glasögon, eller kryckor. Det sved så i mina ögon.
Och på nätterna när jag då heller inte kunde sova, försvann saker och människor längre och längre bort. Det var hemskt och mörkt. När jag blundade försvann saker och människor längre och längre bort.

Min mamma köpte ett par pilotbrillor, solglasögon. Jag tyckte att allt kändes bättre på dom tyska gatorna.

Förra gången jag och Johanna höll på att skiljas slängde jag mina glasögon mot väggen i mitt arbetsrum. Ett glas av plast har varit försvunnit sen dess.
När jag skulle se BoIS mot IFK Göteborg på sittplats med min brorsa fick jag hans gamla brillor. Det är nästan fem år sen. Jag har haft dom brillorna sen dess. När jag ser på fotboll, spelar golf och ser på teve.
Ibland när jag inte hälsar på dej är det för att jag inte ser dej.
Igår hämtade jag ut ett par nya brillor från stället där Dannes pappa jobbar. Jag fick trettio procents rabatt. 791:- inklusive försäkring.
Cykeln kostade niohundra att laga.

Why I love country music ...

... som ju Lloyd Cole sysslar med ganska sällan. Eller inte.
Och ... nu tänker jag bara på Summer in Siam. Jag minns att Micke Widell skrev om den som en ny Fairytale of New York, eller åtminstone Misty morning, Albert Bridge. Men Summer in Siam är ju bara ... Summer in Siam, och alldeles underbar.

Men Lloyd Cole. Jag säger bara: Cut me down. Hey Rusty. Pretty gone. Charlotte Street. Och så vidare och så vidare.

Jag simmade 1600 igår. Jag cyklade vidare till Centralen där jag inte hittar längre, men hittar nu, det går ganska snabbt att lära sej. Tåget till Köpenhamn.
Jag har ganska mycket utskrivet nu, Simhallen Kyrkan kommer boken nog inte att heta. Men så jobbar man. Så skojar man till det när det är trist, att skriva bok. Man hittar på namn, man söker riktlinjer. Man söker nya fria vägar innanför ramarna som trängs ihop mer och mer ju närmare färdig boken är.
Min bok tar ett halvår till. Simhallen Kyrkan.
Men när jag behöver redigera, skriva nytt. Det vet i alla fall mina trogna läsare, så åker jag till Köpenhamn. Det är också en sorts frihet, innanför ramarna.
Och där tänkte jag bara på dom unga muslimska kvinnor jag har pratat med. Historierna dom berättat.
Skulle ni klara det?! Om det var era fina vita barn?!
Jag skulle inte det, i Limhamn.

Men jag åt räksallad (utan pasta, det finns också) och slank inom Ölkaféet och jag skulle hem och skriva och sen kom Roger och det var ju ikväll som Lloyd Cole skulle spela.
Och en stund innan konserten, en förinspelad röst på proper engelska. Beställ nu. Kissa nu. Detta är en lugn konsert. Han kommer snart. Klappa inte för hårt. Håll i hatten, nu kör vi. Det blir paus.
Det var förbannat bra, nästan hela tiden.

Jody and the kid

När Kris Kristofferson sjunger exakt så man ska sjunga.
Och jag smälter. Och jag kan gråta.
Och jag tänker på tidernas begynnelse. Eller, vi var tjugo tjugoett. Hon och jag promenerade i Karlslund i Landskrona och dom första löven föll och jag gick in i hösten mycket värre då än nu. Och då är det ändå en ganska stor dos melankoli nu.
Hon sa saker då som jag inte kunde förstå efter sommaren, hon grät ibland och jag sa något fel och hon hade en mörkgrön jacka mot dom bruna och mörkgröna höga träden. För jag kunde inte förstå. För jag har aldrig förstått. Jag har aldrig trott på att jag kan vara älskad.
Det var den tiden i livet, fem år i dalar och toppar, nästan drunknade i vågorna. Vi lärde oss kanske något.

När Kris Kristofferson sjunger Jody and the kid, andra halvan av låten, tänker jag på mina barn, mest på Elsa. Hon är lika sur som jag på morgnarna. Hon har ont i magen ibland. Oron sätter sej där.

Allt var innan allt som skulle hända. Du ser inte kulan med solen i ögonen, stupet i dimman, hon som kommer springande rakt framför bilen när du gasar och allt är … den korta stunden av lycka, innan katastrofen. Kanske.

Respekt, ändå

"Det finns sannerligen plats för många olika sorter i vår herres hage." Skrev jag.
"Just det." Skrev han och jag kunde riktigt se hur han mös. Hur han lyckades ha i alla fall lite rätt fast han hade fel.
Och nu är Tony Kaplan, legenden, död.
Jag kände inte honom, men kärleksfullt säger jag att han tillhörde den gamla stammen av besserwisser-aktiga murvlar råder det inga tvivel om.

När Rickard gjorde vapenfri tjänst i Uddevalla träffades vi på Götebrogs central, in i Nordstan och in på Murveln. Krogen med rök och rutiga ölsejdlar, en teleprinter som spottade ut nyheter. Och vi var kanske i gamla Klara. Nä.
Men det var den romantiken som jag tillbad då. Gratis morgon- och kvällstidningar på Murveln.
DEt är tjugo år sen, jag går fortfarande till Murveln när jag i Göteborg. Och på Sjuans ölhall. Och några ställen till.

Tony Kaplan. Det var lite mer än sex år sen. Under fotbolls-EM i Portugal. Johanna och Elsa och jag hade varit två veckor nära Faro där några matcher spelades. Tony Kaplan hade skrivit raljerande en krönika om Carlsberg, sponsorn, och skrivit felaktigheter om alkoholfria öl, och lättöl, han hävdade att det inte fanns lättöl med namnet Carlsberg. Det är lite invecklat.
Men där satt jag i Vollsjö och retade upp mej, drack Carlsberg lättöl, förvisso tillverkad i Falcons lokaler. Men ändå.
Jag blötte ner en flaska och fick loss etiketten, skickade den till Tony Kaplan, som inte hade fel ändå, ansåg han.
DEt var då jag skrev om vår herres hage.
Det var då han skrev: Just det.

Och man kan vrida och vända. Alla kan nästan ha rätt. Tony Kaplans generation av journalister försvinner mer och mer. Jag saknar dom. Jag saknar Tony Kaplan. Om inte annat för att reta mej på honom då och då, kärleksfullt, skrockande med respekt.

Långkalsonger, livrem och hängslor

Det är ljusare väder idag. Det betyder mycket. Vinden tycker jag inte om, men har lärt mej leva med.
Född i LA, Staden i vinden. Sen Malmö. Vänjer man sej inte vid vinden kan man ju lika gärna dö.
Men vi vet hur man uppskattar en grå höstdag, närmare vindstilla. Hellre det än snön vi aldrig kan hantera.

Det blir årets sista BoIS-match idag. Konstgräs. Brasilien.

Melodikrysset. Min hjärna blir tröttare och segare. Jag som alltid brukade lösa krysset med förbundna ögon och vänstran.

Att läsa en bok av Johan Kinde är speciellt.
Det finns ingen kväll, det är afton all over.
I Kalle Anka spelade bandet Pustans Pastejer.
Även äkta fasad eller ytlighet är äkta.
Och hennes sköte, du skulle bara se hennes sköte.
Men ändå läser jag Johan Kindes Någon sorts extas. Jag fortsätter läsa. Kanske är det någon sorts extas.
Men inte vidare bra. Eller.

Jag gör verkligen mitt bästa för att se den där stigen genom mörka skogen, stigen som först blir smalare och ännu mörkare men, men det blir lättare och man vänjer sej och där kommer ljuset. Och jag vill aldrig vara framme. Men det känns så mer och mer. Jag vill vara framme.
Ibland tänker jag: Jag orkar inte, längre.

Varsågod

Som Ulf Lundell skrev, sjöng: "Jag skriver bok, jag skriver bra, och jag vill inte komma till slutet."
I vissa sånger känner man en frid. Det är kanske en mycket uppriven person i kaos och misär som skrivit, som varit tvungen att skriva sej lugn. Att åtminstone någonsatans få ett rum med, just detta frid. Kanske kärlek. Eller tro ... på något. "Jag älskar kvinnan i min bok", sjunger Ulf Lundell.

Den långa starten på romanen jag skriver har varit nödvändig.
Eller hade jag kunnat skita i boken. Den blir nog inte min viktigaste. Jag har en annan skiss som jag känner starkare för.
Men sånt vet man aldrig. Förrän efteråt. Kanske.
Jag skrev och gav ut en novellsamling, och en bok med mina texter och Thomas bilder. Medan jag samlade mej.
Det var något som inte kändes rätt. Det var saker som kändes konstruerade.
Nu ska vi ju veta det, att böcker är konstruerade. Men konstrukyionen ska ju skymma sikten så lite som möjligt, eller inte alls.

Och då kan jag välja liknelser, eller exempel. Köttgryta eller Håkan Hellström? Jag tar kanske båda.
Vi kan börja med Jehåvasjäveln. I sista tredjedelen hittar Henrik Pettersson en metod. Han upprepar en fras. Skriver några meningar, upprepar frasen igen. En stilistisk metod som jag antar att Henrik Pettersson blev glad över. Men det blir problem när metoden syns så tydligt och att boken i övrigt inte är särskilt språkstilistiskt skriven.
Men jag förstår varför han gjorde det. Jag förstår varför en redaktör valde att ha kvar det.

Jag pratar alltså om köttgryta.
Det kan räcka med att hälla i några deciliter vin, ett lagerblad och pepparkorn. Själv blir jag ofta crazy och, låt mej vika av ... Brasse i Fem myror. Ja, Eva är vidunderlig, men Brasse, allt han tycker är gott ska ner i grytan, glass och köttbullar.
Det blir ofta inte bra.
Men köttgrytan ska ha sina beståndsdelar, köttet ska kokas mört. Och oliver och syltlökar, inte för tidigt. Champinjonerna ska ju inte bli saggiga, men dom hjälper upp smaken. Morötterna får vänta lite. Löken ska fräsa med från början, koka sej osynlig. (Det är bra när man har små barn också, dom gillar sällan lök, om dom vet om att den finns.)
Koka sej osynlig. Det är alltså det allt handlar om. Delvis.

Det måste bryta av också. Boken får inte bara rinna över och vara skön och enkel ett slag. Visst, du blir rik då. Men stolt?
Klas Östergren menar att man måste ha transportsträckor.
Peter Kihlgård pratar om lätthet. Inte ett alltid synligt Damoklessvärd, utan den tunna isen som du ändå går över, som du vet kan brista, som du vet hur kallt och mörkt och djupt och omöjligt det är under, i.
Jag pratar om musiken, rytmen, melodin. Jag är ingen jazzkille. Men jag skriver nog lite jazzigt. En roman, sen frihet. Stopp, korta trudelutter, längre böljande sjok.
Åtminstone vill jag ha det så, nästan osynligt.

Till Killor with love var en LP. Med en lång bonuslåt sist, inte alls tillhörig eller nödvändig för själva samlingen. Och några låtar vill man ju alltid in och peta i, ångra. Jag borde haft med den istället. Det kan man ju alltid ändra live.

Den ordentlige och oftast förträfflige Håkan Hellström vill göra löst svängande skivor (i alla fall dom tre senaste, särskilt dom två senaste) som ska låta inspelade på två kafferaster.
Så går det givetvis inte till. Men han gör det jävligt bra.

Bo Strömstedt

Du låg på sängen med ett täcke av choklad. Det smälte långsamt, du log, du var glad.

Jag trodde faktiskt att jag hade slutat förbluffas över mediernas cynism, kvällstidningarna.

Jag satt på kåken, jag var fattig, du var fri. Vi trodde båda på ett alltid alltid vi.

Jag var väl sexton, sjutton. Det började väl blomma i Landskrona i november som idag när jag var arton. När man kunde ta sin ångest och dom spännen man kanske hade kvar från sommarjobbet, till affären, till Akropolis. Läsa Kvällsposten och dricka några öl. Kanske tjugo.

Jag blev förbannad en vinterdag vid ån, jag krossa rutan vid kiosken telefon. Du sa du hata inte mej, du hata vi. Jag sa jag kommer aldrig aldrig att bli fri. Du mumla någonting om ömklig patetik.

Jag säger det: Jag har sett så mycket. Jag blir inte förvånad längre.
Herregud, vem trodde att kungen och hans pseudopolare inte var skitstövlar som inte visste/fattade bättre. Vem trodde att han inte slirat vid sidan om nån ghång när han var slirig eller nykter.

Utanför skolorna kunde vi samma popsånger. Det är någonstans kanske sanningen.

Herregud, vilken Hedenhös- Bullerby- whatevervärld lever ni i.
Men.
MEN!

Tell me you, it´s you who pays.
Som vi skrattade.

Att publicera bild och namn på den misstänkte mördaren och mordförsökaren innan fotokonfrontationer gjorts.

Jag minns när Elsa blåste i plasttrumpeten. Hon kunde inte sluta. Hon hade förstått något. Hon var ett och ett halvt. Hon gick i alldeles för stora gymnastikskor. Hon ska fylla åtta i januari. Hon verkar inte lika glad längre. Så snabbt går det. Går det så snabbt.

Herregud. Blev ni glada för dom extrastålarna.
Jag säger som Peter Wahlbeck: "Varför kallar ni Expressen för hora? Sluta kalla Expressen för hora!"
För att Expressen är en horbock.

Linda Lovelace svepte förbi i en artikel häromdagen

Henrik Pettersson har skrivit en bok som heter Jehåvasjäveln. Den utspelar sej i Malmö. Den slinker ner.
Jag har hela tiden trott att Henrik Pettersson är Henrik Petersen som ibland recenserar böcker i HD. Om jag minns rätt har han även nyöversatt Hamsuns utvecklingsroman Svält.
Jehåvasjäveln är en utvecklingsroman, by the way. Och den innefattar ett uppbrott från den kristna rörelsen Jehovas vittnen.
Hade det inte varit för det hade det varit vilken ung-man-bok som helst, eller inte. Uppbrott som uppbrott. Fast ... den där myten om att ung-man-sökande-romanerna är till förväxling lika är en myt skapad av lata recensenter. Till exempel "poeten" Petter Bengtsson.
Så Ung-man-söker ... bla bla bla, Jehåvasjäveln, på inget sätt en dålig bok. Men inte heller riktigt gripande eller drabbande, eller stilistiskt intressant. Och, det kan jag säga till Henrik Pettersson, ungdomen är jobbig med regler och uppbrott även för en vanlig svenska-kyrkan-kille som undertecknad.
Men det är alltså en helt okej bok, läsvärd. Den kom 2008.
Jag ville bara skriva det.
Jag skriver för sällan om debutanter.
Om man inte räknar in Knut Hamsun där. Och det vore nog en smula slött.

Grattis, Di Blåe

När jag drog igång Radio Malmöhus på låg volym var det Dolly Parton. Sen Kär och galen med Ulf Lundell.
I alla fall då, att den sången kunde bli, nja ... folkkär. Det visar på det Sverige som åtminstone fanns då, 1982. Bakom knog och gnetande och gnällande på Palme, så vaknade vi ur sex års borgerlighet. Och man levde återigen i en värld där åtminstone hälften trodde på solidaritet med fler än dom egna.
Jag klankar inte dom andra.
Jag hyllar bara dom som inte röstar för egen vinning.

Det kunde vara 1982. Mamma och jag när jag hade sovmorgon i sexan eller sjuan. Vi lyssnade alltid på Radio Malmöhus på morgnarna. Drack te. Lyssnade på Skånska orter och ord. I olika pyjamasar och nattlinnen.
Det är sådana minnen av en barndom och ungdom. Vi var tre syskon. Jag var mittemellan. Jag minns några få stunder, ensam med en av mina föräldrar. Jag minns det med värme. Pappa och jag på golfbanan en tidig morgon.
Och ofta med min bror och hans kompisar, flottar och kojor och sport och sen annat. Mer sällan med min lillasyster.
Jag och Peder.
Windy och jag, musik, video, musikvideor. Vår egen musik.
Mest minns jag ensamhet. Inte med sorg. Mer med en känsla av frihet och ett skönt vemod. Ensam med den ende som förstod mej.

Nu är klockan sju. Anna sover i soffan. Jag har varit uppe sen halvfyra. Elsa sover i sängen. Jag vill inte väcka dom, men jag måste. Så är samhällets lag. Trötta barn ska fösas till inrättningarna. Pappa ska hem och sova efter cykelturen. Kanske drunknar jag av sömnen i simbassängen. Yrvaken ska jag sen skriva en bok som miljoner ska ha som sin enda vän på en brygga utan brädor den dagen när havet är blankt och stilla.

When did it begin

Avsaknaden av empati.
Godkannandet av att skita i andra.
DEt svenska samhallets forfall.
Gellert Tamas De apatiska ar ju ingen deckarliknande historia. Och vi orkar ju inte lasa om det jobbiga.
Och dom styrande, dom riktigt apatiska.
Na, vi lyssnar pa andra- och tredjehandsskvaller. Sa slipper vi bry oss. Sa haller vi ryggarna fria.
Och sa tanker du, manniska?
Na, dom latsas.
Na, sa kan vi inte gora. Vi, goda Sverige.
Stuff it!
Wake up and smell the coffee. Om du vagar.
Det ar alltid nagon annans gras som ar samre klippt i krissverige.
Och jag har ju ... det och det och det.