Jag cyklar förbi badflotten som är uppdragen på land och vidare där man inte får cykla och en elektronisk skylt på Pumphuset i Borstahusen visar att det är 14,4 grader i vattnet. Solen skiner genom ett lätt lätt dis, som ett filter. Det blåser en del men milt för att vara oktober och jag cyklar vidare där man inte får cykla, ut på piren, Cement. Och tre bryggor ner i havet är kvar, två innanför Armen och en utanför, där blåser det mest, där är det djupast, där parkerar jag cykeln. Jag snörar upp skorna, två tanter och en hund kommer gående. "Det är rena vilda västern", säger den ena tanten. "Allt som är förbjudet här ute, både hund och cykel", säger den andra. "Det är oktober", säger jag, "nu får vi göra som vi vill." "Ja, det är rätt", säger den första tanten och börjar byta om och jag har redan badbyxorna på mej och en T-shirt och joggar med sparkar i häcken och sedan med höga knän och sedan av med tröjan och ner i vattnet och det är saltare än i Limhamn, vågigare och ... 14,4, det är ganska kallt och jag dyker igen och jag bottnar inte och en kort kort stund av is, en sorts rädsla, ett litet sunds mäktighet. Och upp. Och känslan av fysisk och psykisk styrka. Och den första tanten har gått i där det är mer stilla, simmar längre än jag gjorde medan den andra tanten håller i hunden som verkar orolig, som nästan står på två ben och tittar efter den simmande tanten. "Det är en terrier", säger tanten, "min dotter var på Hawaii", säger hon, "där hade de surftävlingar för hundar, en terrier vann, så då ville min dotter ha en terrier, vi hade alltid rottweilers tidigare, det var riktiga livräddare, hoppade i direkt om någon var i vattnet, nä han (terriern) är en riktig fegis ...", säger tanten och nu kommer den simmande tanten upp och låter hunden slicka hennes ben, "han vill bara åt saltet."
Ibland lämnar jag Limhamn och cyklar på Malmös gator som en annan man. Med sushi i magen och regnet lurande i den fuktiga luften svängde jag vänster mot Värnhem. En kväll som hade blivit stilla och AG har blivit Coop och mycket är annorlunda men restaurang Fregatten är kvar. Lundavägen där Windy bodde på tidigt 90-tal och det är när jag cyklar förbi hörnan där Värnhems krog låg (en rå dansk stämning och vi satt där efter att Kattis och Kristian hade flyttat och det blev något jidder) som jag kommer på att det är den förste oktober och att det är exakt tjugo år sedan jag flyttade till Malmö, till en liten etta på Brobygatan som jag tog över från (dåvarande skrivarstudenten och nuvarande popstjärnan) Jenny Wilson. Kanske är det nostalgin, kanske är det verkligheten (säkert en blandning) eller också bara glömskan och romantiseringen av fattiga kvällar på flipper- och dartkrogar, ensamhet och frustration över att aldrig brejka (den har jag kvar), men jag minns det som en härlig tid.
Förra gången jag bodde på det lyxiga hotellet i Göteborg betalade jag inte heller själv. Det var för kanske sex år sedan och det var med mina föräldrar och syskon och respektive och barn och det var just den dagen som Janne Rantalas film Medborgaren (var det väl?) visades på svt, speciellt.
Igår var vi trötta ganska tidigt på kvällen och jag hade bara varit en eller två timmar på bokmässan men Anna mycket längre (fötterna, ryggen osv ...). När vi satte oss i hotellbaren och beställde varsin halv räkmacka som visade sej vara den största räkmacka jag någonsin ätit.
Räkmacka.
Jag älskar räkmackor.
Rummet var jättestort (en soffa, två fåtöljer, ett badkar, en dusch, en liten garderobsavdelning) och teven var jättelångt borta när vi låg i sängen.
Allt var stort.
Vi somnade tidigt och vaknade tidigt och imorgon kanske jag berättar om frukosten, poolen, duggregnet som gör att jag känner mej hemma i Göteborg, att det kommer aggressivt blåsande snett.
(Och mässan höll på att stänga för dagen när jag anlände men det var ju mingelkväll och som medlem i författarförbundet kom jag in gratis och jag undrade om jag skulle träffa någon att mingla med och där var Lasse Söderberg och buh! där dök någon fram som jag vagt kände igen, jo! det var ju Jesper, min gamle kompis från Skurups skrivarlinje, vi som hade så mycket kul och intressant tillsammans för nästan tjugo år sedan, åren som går, och vi strosade runt, gratis cider här, Stefan Sundström där, och där var ju Per Engström och sen kom Anna och sen gick vi alltså till hotellet och år de där räkmackorna och jag drömde om att jag på morgonen skulle äta fruktsallad och bada i poolen som skulle finnas någonstans i det väldiga hotellkomplexet.)
Jag bad Anna och Alice visa mej och vi gick över bron eller landgången och de pratade och pekade och pratade och när vi passerat matplatsen och kojerna och var i mitten fick man krypa genom en trång gång för att komma till kontrollrummet (?) och de pratade och pekade och pratade och jag kände hur det började snörpa i mej och inte panik, tänkte jag, inte panik och det var kanske inte nära men det var ganska obehagligt och ingenting någonsin kommer att få mej att börja jobba på en U-båt, nej! det spelar ingen roll vad du säger, vilka rikedomar du kastar över mej, aldrig!
Men snart var vi vid utgången och landgången och i stora hallen fanns ett periskop och vi såg Turning Torso och en blå bil och en röd.
Det var första gången på länge som jag var på tekniska museet i Malmö. Det var verkligt kul och när vi kom ut hade dimman lättat och solen sken disigt och barnen skulle leka hemma hos Alice och åkte bil dit och jag cyklade ut till Sibbarp och det var lite svalt, i luften och i vattnet och jag dök men kunde komma upp till ytan när jag ville. Kanske årets sista bad men förhoppningsvis inte.
Jag är inget särskilt. Men jag har fått tretton böcker publicerade och det fanns en tid i början av nittiotalet när jag slutade med rocknrollen. Det fanns en tid när jag förstod att det är inte jag, jag vill det, jag vill stå på en scen och sjunga mina egna sånger, men jag kan inte. De runt omkring mej är för kassa, de fattar inte, de som kan spela kan inte förstå intentionerna (jag skojar, givetvis, det handlade om mina egna begränsningar). Och det är längesen nu som jag började försöka skriva böcker istället (jag hade gjort det innan också, skrivit dikter och romaninledningar) och bara det och det var i en liten lägenhet i Landskrona där jag duschade i en gammal fuktig garderob och det bodde en igelkott på gården som vägrade gå i ide. Och det hände grejor i den lägenheten. Men jag slutade med rocknrollen och jag hade ingen dator och jag skrev för hand, en roman som frustade och som aldrig blev publicerad men det var i slutet av mars och jag hade inga pengar och Henke hade väl gått hem till sitt och det fanns flera folköl kvar och jag öppnade fönsterna och skrev och skrev, och jag lyssnade på Leonard Cohen. Hans tidiga låtar. Jag upptäckte Leonard Cohen först under tiden innan Roskilde 1988 där han spelade och jag visste inget om hans tidigare sånger då. Men så fick jag tag på en tidig samlingsskiva och jag kunde inte släppa den. Det spröda och coola och vackra och hårda, allt jag ville förmedla. Så jag satt (1992) vid samma skrivbord som nu och skrev klart den där romanen i mars och jag har säkert berättat det förr, men utan Leonard Cohen hade jag blivit en mjäkigare (eller ingen) författare, människa. Grattis på 80-årsdagen (på söndag).
Hantverkaren springer (eller går fort) upp och nerför trappan, han håller på med elementen. Jag är fortfarande bedrövad. Hantverkaren verkar trevlig, lång och kraftig, arisk. Jag är fortfarande ledsen och det är så igen, när jag rör mej på byn (Limhamn) och i stan (Malmö) att jag tittar på folk, är det du? är det du? som vill ha det nazifascistiska land som Tony Samuelsson beskriver så skrämmande exakt i romanen Kafkapaviljongen. Är det du som ska sparka på tiggerskan som jag just gav mitt skrammel till? Och jag kan inte slappna av, kan inte jobba ordentligt, lyssnar på Leonard Cohens nya skiva och jag har hört och sett många intervjuer och annat med Leonard Cohen och han har aldrig sagt något dumt, även när han är spontan är han klok eftersom tankar ständigt pågår, analyser, funderingar. Och jag tänker att hantverkaren nog röstade på Moderaterna eftersom det här med Rot ger honom mer jobb och han är ganska ung men han kanske jobbar i pappans företag eller så snackar han och en jobbarpolare om att kanske starta eget, vara sina egna, bestämma, dra in mer pengar, tjejen pratar ju om att skaffa familj, kan kanske sluta tidigt på fredagen, kanske vara ledig helt, nu med Rot och egna faktureringar och jag tänker: Tänk om det skulle finnas ett kulturavdrag? Hyr in en författare för en billigare peng, en underhållande allvarlig uppläsare, hyr en skrivpedagog och redaktör som tacksam men underbetald kan jobba med ungdomar nära destruktivitet, få dem att vara kreativa, höja deras självkänsla. Nä, just det, den lilla penningsumman för ett halvårsjobb har fp, m och sd i Landskrona satt stopp för, ännu en gång och jag läser om en säl nedanför Strandpaviljongen och jag blir så jävla förbannad! ut med den! vi vill inte ha den! hur skulle det se ut! Så jag sitter kvar i min för lilla lägenhet och måste jobba, måste söka andra samarbetspartners, skriva snabbare och bättre och allvarligare men mer lättläst, men tyngre och djupare men man måste ju skratta och erotik,och spänning och mer lättläst! mer lättläst så att alla kan plaska grunt och jolmigt och! ... äh! jag sticker och badar, skiter i skyltarna som säger: "Avrådan från bad", så länge jag får bestämma något själv så fortsätter jag..
Jag minns
en vanlig vardag i mitten av 00-talet, vi bodde i Landskrona då och jag
tog tåget till Malmö och FC-Syd på Hedmanska gården. Lasse Söderberg
och Birgitta Stenberg (jag hade läst hennes böcker och tyckt mycket om
dem under flera år) pratade om Europa på femtiotalet. Sedan var det en
anspråkslös eftersits och alla andra drack vin och jag hade med mej några lättöl och jag kom att prata mycket med Birgitta som var
över sjuttio (jag var 35) och drack mineralvatten och var alldeles självlysande. På tåget hem i natten var jag upprymd, känslor som påminde om förälskelse. Jag väckte Johanna när jag kom hem till huset vid hamnen och jag hade haft med hennes ex av Kärlek i Europa som jag fått signerad. Det tyckte hon var fint men somnade om och jag gick upp på tredje våningen i det smala radhuset och tittade ut över Öresund, lyktorna i Köpenhamn som slocknade med morgonen och en stor båt gav sej av och jag kände mej bra men längtade också iväg. Jag hade lite kontakt med Birgitta via mejl sen (hon läste och kommenterade min roman Och fortsätta vidare bort) och vi träffades en gång till några år senare,
hon fick leta ett slag i minnet innan hon kunde placera mej. Jag
kände alltså inte henne men ändå, hon betydde något i mitt liv.
Jag sökte in på Skurups folkhögskolas skrivarlinje medan jag gick på Fridhems dito. Det var vår då men i ansökningen ingick det att, bland annat, skriva en dikt om augusti. Jag kom in och jag hittar inte dikten men jag minns att jag var nöjd med den. Jag minns att jag skrev: "men vi sög i oss det sista", två gånger. Jag minns att jag hade tänkt på henne och hur vi ... sög i oss det sista, det sista av augusti och sommaren, det sista av vårt förhållande. Jag var så ung. men jag hade en begåvning, en feeling. Jag minns att jag skrev att vi slet på de slitna handdukarna och att båtarna till Hallands väderö tutade så förbannat och ville sluta gå, vila under hösten och vintern och dränka de där idioterna som tvunget skulle suga i sej det sista, sluta trafikera leden där man passerade vraket som syntes vid lågt vatten och rostade. "... men vi sög i oss det sista." och det blev höst och jag blev publicerad i en tidning och en viktig antologi och jag kände mej som någon viktig, jag kände att jag nästan kunde visa för mina föräldrar att jag hade something coming. Och jag var en slarver och en slashas och jag är en slarver och en slashas nu, tjugo år senare, men jag jobbar med det enda jag vill, antagligen det enda jag kan, fattig men rik. Jag suger i mej det sista.
Vi cyklade förbi Limhamns torg efter det mycket friska badet vid lunchtid och det var som en stor trevlig picnic (fast med väldigt många poliser) och sen satt vi på tåget till fotofestivalen i Landskrona och på museet letade vi efter major Pantzarnäsas (ett militärspöke som huserar i den gamla kasernen) upptåg hit och dit och upp och ner och överallt som i rektangulära cirklar, och det känns så ibland (som rektangulära cirklar) och jag hörde några snacka på museet: "De ger ju bara dem (svenskarnas parti) uppmärksamhet med sina protester, de hade ju inte fått uppmärksamhet annars", och jag håller inte med. Det handlar ju mestadels om vanliga människor som står upp mot mörka krafter, som uppmärksammar antirasism, antifascism, antinazism, man visar att man är så många fler, så mycket större och viktigare, men våldskåta poliser med konstiga metoder (att rida på rad mot försvarslösa människor!) har jag inte mycket för, precis som jag ogillar de element bland demonstranterna som nästan alltid dyker upp, de våldskåta (fast i fallet Limhamn verkar det som att poliserna varit de värsta kålsuparna).
Jag tycker att det är mycket tveksamt att låta nazister hålla möten på offentliga platser. Vi pratar om nazister!
När vi skulle klä ut oss och bli porträtterade började det regna igen och sen solregn och vi hängde på lekplatsen i Teaterparken och solregn alltså, så vackert och vi hade plankat ut från fotområdet (med fritt inträde) och Anna ville tvunget planka in igen och jag vill inte ha bråk, jag är för gammal och trött, men vafan! jag lyfte henne över stängslet och svingade mej relativt smidigt över själv. Så blev vi fotograferade till slut och på O´Learys satt mycket riktigt Windy och Malin och visst fanns det popcorn och där satt ju L.T. Fisk och Patrik också och på teven var det mera jidder i Malmö, i straffområdet och det är ju tur att jag får komma till lugnet i LA då och då.
Jag sitter i ett hus på gården på Stenbocksgatan i Rörsjöstaden och väntar på att vattengympan på Kockum ska ta slut så att jag kan få simma i hyfsad lugn och ro. Det är jag och en hund och jag får min andra nysattack, allergi, men hanterbar. Och jag är hanterbart allergisk mot klor också. Och senare idag ska jag hem till Limhamn och på lördag är det mörker, då kommer Svenskarnas parti till torget och min avsky, min allergi och min vilande astma väller fram. Och jag går till deras hemsida och läser och de här dagarna läser jag också Tony Samuelssons magnifika och skrämmande Kafkapaviljongen som är en kontrafaktiskt roman om hur det skulle kunnat vara i Sverige om vi anslutit oss till tyskarna under Andra världskriget och om tyskarna segrat. Och Svenskarnas partis verklighet innehåller samma tankar, samma sluga ondska. Det är samma (med nöd och näppe) välkammade nazistiska (hjälpligt) inlindade omänskligheter och dumheter. Ring i alla klockor!
Jag lyssnar på Elvis Costello och skriver roman om otrohet och maktlöshet, och kanske ett ljus i någon lerig tunnel långt bort. Jag förbannar blåsten men! jag var tillbaka i havet idag (se ovan), hade med mej badrock istället för handduk, en mycket bra (och enkel) idé visade det sej. Och vinden torkar ju mej men kläderna blåser runt när jag ska ta på mej dem och solen försvinner och fötterna fryser, och där kommer en cyklande slank man och vi nickar hej (som vi senbadare gör) och han undrar om det är femton eller sjutton grader. "Kanske sexton", säger jag och han bryter på franska: "Oui, det har ju regnat och blåst ...", säger han och jag nickar: "Ja, massa friskt vatten", säger jag och han nickar: "Sexton, inte sjutton då", säger han. "Kanske sjutton, jag vet inte ...", säger jag och han har en stor cykelväska som han nickar mot, "du vet, sjutton klarar jag utan dräkten, men femton eller sexton, då tar det hela dagen att tina sen ..." "Ska du simma långt?" "En halvtimme", säger han och jag var i kanske två minuter: "Då skulle jag nog ta dräkten", säger jag och han säger att det är nog det bästa och jag känner mej hemma på augusti- och septemberbryggorna, bland hurtbullarna som oftast är äldre än jag. Jag känner mej ändå främmande, men skönt främmande.
För tre fyra år sen brukade jag ibland stöta på en man sådär fjorton sexton år äldre än jag, i Köpenhamn, vi bytte några ord någon gång. Vi brukade läsa tidningarna (BT og Ekstrabladet) på Skammekrogen på Vesterbro, nickade när vi var klara och bytte tidning med varandra. Jag hade glömt honom. Han fascinerade mej med sin slitenhet men ändå stolta hållning, kavaj och jeans och långt hår, skägg (som var hyggligt vårdat men långt ifrån dagens överfixade halvmedelåldersskägg). Han hade en sjyst stil, helt enkelt. Jag förstod att han var brokig, pratade en konstig blandning av finlandssvenska, skånska och danska, med en klarhet. Jag hade glömt honom.
Så var det förmiddag idag och Anna och jag cyklade och hon sa från början att hon nog inte skulle bada (och det gjorde hon inte heller), och det var inte stilla men tyst, inga larmande badgäster och jag drivs av ett inre tvång, var tvungen att hoppa i och det var skönt och vi cyklade vidare och hem och hunden Billie var där och de tog sej hem till sej och jag satt och jobbade och sen åkte jag till Gunnarstorpsgatan för att mata kaninen och katten och jag cyklade vidare och det finns fortfarande jordgubbar till salu i Limhamn (om man har de rätta kontakterna) och där, vid torget, såg jag en välbekant figur bland bänkarna där ett gäng brukar sitta och dricka öl: mannen från förr, mannen från Skammekrogen, gick runt och pratade med en sliten värdighet och aura (ofta brukar det vara tvärtom, man ser någon från förr, svullen, sliten, hängande på en rollator, eller en permobil, neråt neråt). Jag vet inte ... men jag kände någon sorts glädje.
Det var på 80-talet när jag gick på gymnasiet och ibland besökte jag inte lektionerna, ibland var vi i den stora gläntan i Karlslund och drack folköl, där bestämde jag att den gamla dansrestaurangen hade legat, där farmor och farfar kanske möttes för första gången. Karlslund, djuren, grisarna, rådjuren, getterna och de hoppande sönderklippta påfåglarna, det döda trädet som fallit och låg så ståtligt och stort, så ... levande och det var någon kung Karl som hade behövt jaga, därav den planterade skogen som hade de ljusaste och högsta gröna löven när våren äntligen kom. Men oftast (när jag skubbade från lektionerna) var jag i biblioteket, det var åren kring Klas Östergrens Ankare och Gentlemen fanns i pocket, och det var musiktidningarna där i skolbiblioteket (och Joyce Johnsons Biroller och en biografi: Jacks bok, Kerouac, alltså) och det var drömmar om Indien och folkabussar och det kan ha varit 1987 när Slitz (eller om det var Schlager) gjorde någon sorts sammanställning av de bästa plattorna -77 till -87 och jag har för mej att det var Lars Nylin som skrev om Remain in light och ett minne eller en dröm om en sensommarkväll utomhus i Paris med David Byrnes utspel och röst och allt som lovades och kunde hända, Once in a lifetime.
Nu börjar hösten vifta och jag tänker på någon sorts tröst och tro och godhet, jag tänker på Mandalay. Någon diktar om ålder och en måne på väg upp och någon annan om att det är sent på jorden och en bekant som jag alltid tyckte om att prata med finns inte mer, han verkade äga en sorts lugn, förståelse, en air av godhet och nu finns han inte mer och ibland kan du kanske lägga ett lugn på ytan, för att kunna hålla allt som rasar inuti i någorlunda schack, ibland räcker det inte. Och där jag bor, på andra sidan gården ligger Linnéskolan och det var bara en halvtimme efter mordet som jag cyklade förbi, en sjuttonårig pojke finns inte mer och flyger vi bara lite längre bort till Malmborgs hittar vi platsen där en man kring 55 skrek och slog på tiggaren, en påse full av ölburkar, en hjärna fylld av hat och dumhet, överallt på gatorna ser jag hjärnor fyllda av hat och dumhet och överallt i världen ser jag våld och raseri och misär och hopplöshet och det är val om en månad och, snälla, kan vi inte för en gångs skull se utanför den egna trångheten och åtminstone komma överens om att det finns ett parti (ja, sd) som bara står för ondska (allt som kunde vara förmildrande är bara dimridåer och fejk), välj sedan fritt bland de andra, mota Olle i grind, köp inte grisen i säcken, det kommer att göra ont , förstår du, förstår du!? att jag aldrig varit i Mandalay, har bara hört att där, där blomstrar kulturen och kanske, kanske, finns det ett (buddistiskt) lugn, en godhet som är värd att sträva efter ... eller ... (eller ... det var kanske bara ett paradis för de engelska kolonialherrarna, vad vet jag, med piskor och gevär) jag bara drömmer om en mjuk lyckobubbla (nostalgi, sentimentalitet), jag bara fortsätter att bada och nu är det bara några unga nykära spanska turister kvar och jag fotograferar dem med bron i bakgrunden och sen sitter de på bänken och ser mej göra mina vattengymnastiska övningar och nästa vecka börjar vardagen på Kockum Fritid, och: Du får drömma om ett lyckans land, en lyckans tid, det är okej, men glöm inte att det är i verkligheten vi lever, och den bör du (så gott du kan) sträva efter att göra mjukare.
Det kommer en stund varenda gång jag skriver en bok, när jag har fastnat, när jag har tänkt att nu ska jag fanimej skriva en bok för alla, spränga försäljningssiffror (jag vet ju att jag kan skriva rakt och enkelt och fängslande), men det kommer en stund när jag sitter framför mitt tillrättalagda manus och tänker: Fuck it (nä, inte just de orden, mer: Ha roligt, Jonte, glöm aldrig varför du håller på med detta, din inre drift).
Att komma ihåg det enda viktiga: Att skriva som jag själv vill.
Det är en lättnad. Det är en lycka och en frihet.
Det resulterar givetvis i att jag inte skriver kioskvältare den här gången heller. Men det är inte därför jag håller på.
Ulf Lundell sjunger på sin senaste platta en träig bluesrockare om att när du inte vet var du ska gå: gå på tvärs.
Jag fattar vad han menar. Han måste köra den där vägen, vad andra än tycker eller ogillar.
Oavsett vad andra tycker eller förväntar sej, man måste gå sin egen väg. Det handlar inte om att vara utstuderat bångstyrig, det handlar bara om att göra det man vill och måste.
Nu är jag hemma. nu är jag här. Nu vet jag hur jag ska göra med mina flera hundra sidor: Göra dem till mina exakt som bara jag vill ha dem.
Take it or leave it.
Från ingenstans kommer det tunga och sköna kompet in i min hjärna och hjärta och den lille pojken som inte visste vart han skulle, som bara ville någon annanstans, musiken från en annan tid (80-tal) och den såriga souliga rösten och minnena av osäkra tryckare i LA, Midnight, Strand och Nightlife och kommer du ihåg? Hon var femton år och skar upp handleden, skriken på hjälp och de brandfarliga trapporna och en längtan efter helhet och det är tisdag och jag tänker på glass, jag funderar över hallonlakrits och varför jag dras dit, till det som skär sej. Varför jag stod vid en liten damm på andra sidan gatan från Midnight och jag var ensam och det vände sej i magen och kommer du ihåg (jag minns inte vad du heter eller hette) när du upptäckte mej vid skoaffären och jag hade blandat Treo i lättölen och det skummade över och det skulle ju kicka utav bara fan, men det kickade inte. Men du bjöd mej på blandsprit och då kickade det och jag var en stund på discot och det snurrade och jag kände mej ensam och spanade på dem som inte såg mej och sen vred sej magen och jag var yngst och svagast och kände mej helt osynlig när jag spydde i dammen.
... men åren går ju och jag är ändå fyrtiofem och får väl vara lite sliten och operfekt, livet jag levt, det tunga men också det lätta lyckliga, men glädjen, den har ju alltid funnits, och tacksamheten och såhär såg jag alltså ut efter ett bad i Ramsjöstrand, du vet, när det är så varmt i vattnet att den anledningen att stiga upp (att du fryser) är eliminerad. Det är ju ingen retuscherad bild, inga filter. Bara ett knäpp när jag var trött och härligt drabbad av solen och havet och låg på en madrass och tänkte att det kanske skulle finnas en halvtimmes ro, kanske sömn. Men det är barn som springer och skrattar och sjunger och skriker och bankar på någon sorts träxylofon. Men det är också skönt, att helt avslappnat kunna stänga bort den eviga stressen av att min chef (jag själv) tjatar och tjatar på mer jobb (men jag hade ingen dator tillgänglig, jag hade inga grovmanus, jag hade bara solen i ögonen) och idag, eller ikväll, var vi tillbaka i Malmö (Limhamn) och jag badade med Alice och Anna och de är sju år och var glada att leka igen efter en tid ifrån varandra, men innan dess var jag med store Anna och badade närmast bron medan bilarna och tågen och flygplanen var på väg till Köpenhamn, Öresund. Men i Kattegatt stod Anna och jag på händerna längre, andades skönare och du flyter bättre, tårna upp i himlen, blicken upp i himlen, öronen under vattnet och ett annat ljud, dovare, lugnare, ja, lugnet, utestängandet, och lyxen att (medan bomberna fruktansvärt faller) få vara en stund nöjd och tillfreds och låtsas att allt är en räkmacka att skönt glida på.
Jag har försökt med mustasch då och då under åren, tröttnat, känt mej dum eller som inte jag. Skägg (eller grovt orakad) kliar och känns skitigt.
Tidigare i somras läste jag Stoner av John Williams. En bra bok. Sådär lättflytande om .. tja, tristess (?) och tillkortakommanden, livet som han kanske inte gapat efter, som kanske inte ens är en besvikelse, bara ... trist (?). En, på flera sätt, mästerlig bok.
Annars flyter det hackigt med min egen roman. Den som har en bra stomme med en hel del kött, en del överflödigt och vi behöver bygga på vissa muskelgrupper.
Jag måste in igen.
Samtidigt har jag alltså åkt båt. Underhållit barn, servat dem. Makaroner och köttbullar ibland, jordgubbar, och nu kommer ju plommonen som jag får lov att palla, allergin ...
Så läste jag Bodil Malmsten, den skickliga och unika. Och hon kanske helt enkelt tappade förmågan eller lusten eller orken att skriva romaner. Det är ju en ganska liten del av hennes författarskap som består av romaner.
Du vet, som när man frågar rockpoeten varför han inte skriver en bok: "För att jag skriver låtar."
Jag skriver romaner.
Eller skriver jag noveller, berättelser?
Jag funderar på en dokuprosabok till, kanske blandad med foton igen.
Äh, jag smyger bara runt ämnet. Jag måste gå in i det där rummet igen, där allt annat utom romanen är petitesser i periferin.
Jag har alltså aldrig trivts i skägg (eller grovt orakad). Så jag kanske ska säga så: "Nu rakar jag inte mej förrän boken är klar." Det kanske hade kunnat ge mej lite eld i häcken.
Vi steg av tåget i Båstad där vi blev hämtade och vidareforslade per bil. Barnen var redan i huset alldeles nära havet. Dallrande hetta och historiens vingslag när vi färdades i Kvinnaböskeland. Framme och jag blev direkt placerad som grillmästare och det var lite nervöst men ibland är det kanske bäst att (så att säga) kastas rätt in i hetluften. Fläskkotletter och lax och det är tjugofyra år sedan nu, som jag för första gången besökte Ramsjöstrand, fler hus, sämre kiosk, men det mesta är väl sej likt, stabilare och större brygga. Men stenen som man simmar under vattnet till när man dyker, ligger så klart kvar, ett grund eller en viloplats på väg till flotten som snurrar när man skjuter ifrån och hoppar. Och Hallands väderö ligger ju kvar och i år hade Bengan en bättre motor till båten och ibland studsade det och vattnet var svalare men varmt men klarare, alldeles klart bland sälarna. Och kiosken i Ramsjö var alltså sämre och efter att vi ätit räkor begav vi oss därför till Torekov för att köpa glass och Torekov var sej likt, lite fler restauranger vid hamnen bara, om jag jämför med då på nittiotalet, de vildare osäkrare åren, kanske. Sen tog vi den pittoreska E 75:an tillbaka (du vet, man kan dricka en sjuttiofemma utan att ... hö hö, ja, du vet ...) genom kohagarna.
Supersommaren tog paus. Men först hann vi sitta i solen i en komfirmationsträdgård och ha det trevligt. Och vi hann med att bada på Cement i Borstahusen, rutcshkanan och simma ut till flotten där man kan dyka från två eller en meter. De skräniga tonåringarna vågade inte lika mycket som jag. Det kändes fåfängt bra.
Så kom regnet och vi åkte bil med en motorgräsklippare i bagaget till Asmundtorp, där bodde Gunnel och Hans, där bodde vi tills jag var fyra år, trädgården som rullade ner till bäcken. "Och där är ju Clifford!" han fixade gräsklipparen på ett kick medan vi var på lekplatsen och regnet tilltog.
Sen Rönneberga, Vadensjö och Säbytrakten där pappas mormor och morfar bodde, där farmor växte upp och var skolkamrat med han som blev professor sen.
Och hästarna. Och jordgubbarna som glänste i jorden. Och ensilage och Anna påpekade korrekt att det var hästarnas mat på vintern och där! sa pappa: "där bodde han som var med i Bonde söker fru, jag gick i skolan med hans mor." "Tittar du på Bonde söker fru?" Nä, det gjorde han ju inte men bonden som sökte fru sägs ha köpt upp tre eller fyra eller fem gårdar och har möjligen nu den säkert femte största gården i Skåne (om han har en fru vet vi inte): "... hela vägen ner till motorvägen, vad högt här är, en klar dag kan man se hur långt som helst ..." Ja, en klar dag, tänker jag i regnet men nu är det senare och jag sitter i mitt gamla pojkrum och barnen ser en vhs-film med Nalle Puh och hans vänner och fönstret är öppet och där är havet och ... och det börjar bestämt klarna över Danmark.
Jag tycker i och för sej att det varit en fin sommar, men idag var alltså hettan tillbaka, att man svettas och cyklar mot varma väggar och först kom Anna hit en stund medan Elsa var hos tandläkaren, sen åkte de vidare till Österlen och en husvagn eller ett tält och jag cyklade till Kockum Fritid och nu var det färdigrenoverat i duschrummet och en alldeles ny bastu, som att mina skinkor var de jungfruligt första att sitta just där vid väggen på andra raden där ljuset är bäst. Men först simmade jag 1500 och slängde ett getöga på klockan och när jag var ombytt stod den andra Anna redan och väntade och vi cyklade till Västra hamnen och där hittade vi ju ingen folktom badvik, men fick en hyfsad plats och trutarna var modiga, svävade och spanade och det var strömt som att liksom simma i gröt som väller framifrån, men skönt och vi skiljdes åt efter en timme och jag cyklade vidare och kom så småningom till Sibbarps camping, då var jag alldeles svettig och tog min stambrygga och hoppade i och det var kanske en halv grad varmare, 18,5, och skönt och vinden torkade mej och jag cyklade till hoddorna och jag läser ju Skurups skrivarlinjes antologi för recension och det mesta är stabilt skrivet men jag letar efter det som brinner eller sticker ut eller driver på ett alldeles eget sätt, och jag satt en timme och sen var det brinnande varmt igen och jag cyklade bort till Gamla flotten och en kille och två tjejer var i och jag dök och gjorde min procedur och sen upp igen och en pappa kom med tre barn och sa: "Hur är det idag?" "Det är badbart, det är det verkligen", sa jag och de hoppade i och verkade nöjda och jag cyklade upp i Limhamn och köpte jordgubbar och bönor och några bananer.
Förra gången jag träffade Ambjörn var för två år sedan och några hundra meter längre söderut, vid en annan brygga. Han med sina döttrar och jag med mina, vi pratade bad och kanske något om Landskrona förr där vi var lätt bekanta.
Men igår hann jag egentligen inte bada, men vafan, ett snabbt dopp och jag cyklade inte hela vägen bort till sista (eller första) bryggan utan nöjde mej med den vid Sibbarps kallbadhus.
Det var lite kylslaget, men skönt i vattnet. Och där stod Ambjörn och vi pratade lite snabbt om bottenförfallet på Ribban och hur bra det är att bada i Borstahusen, sen hastade jag vidare (jag skulle ju bjudas på Annas önskemiddag, rårakor och fläsk).
Jag är trevlig mot kassörskor (manliga som kvinnliga) och skulle aldrig få för mej att prata i telefon när det är min tur.
Vid ett av Limhamns höghus (de andra ligger ute på Ön) ligger kinarestaurangen och hotellet och ålderdomshemmet (och alldeles nära havet) och solen kommer och molnen kommer och regnet kommer och försvinner, och regnbågen Och jag går in i affären som har slutat sälja fem kiwi för en tia, som har slutat sälja tre Magnumkopior för en tia. Men yogurt har de och det står ett tyskt par framför mej långsamt i kön och han måste visa sitt tyska körkort eller vad det är och det tar sin lilla tid (och jag ska ju äta rårakor och fläsk snart) och just när det är min tur!!! Ringer telefonen!!!
"Hallå, det är Ambjörn, jag googlade fram ditt nummer, det är en dam här som säger att hon lagt sin mans bilnycklar i din väska ..." "Jaha", det är min tur, jag nickar till kassörskan som har haft en tuff stund med den tyska legitimationen och frågor om erdbeeren. "vänta lite", säger jag, "jag är i affären", och lägger ifrån mej telefonen, betalar och säger tack och hej med ett leende. "Så, vad sa du?" "Hon säger att hon stoppade nycklarna i din väska på bänken vid bryggan", säger Ambjörn. "Jag hade väskan på cykeln, på barnsadeln." "Du ska få prata med henne här", säger Ambjörn och nu är det en kvinnlig röst, "hej, jag heter Maj-Britt, har du hittat nycklarna?" Jag är utanför affären nu. Har rotat i väskan, inget. Inget i min svarta badpåse heller (den som det står Landskrona Stadsbibliotek på, du vet?). "Nej, det finns inga nycklar här." "Men jag la ju dem i din ryggsäck på bänken." "Jag har ingen ryggsäck", säger jag, "jag har en svart väska, som var på barnsadeln", det är ingen anklagan i Maj-Britts röst, men jag känner mej ändå skyldig. "Men det fanns två mammor och två barn vid bänken också", säger jag. "Var du vid den andra bänken", säger Maj-Britt, "den längst bort från bryggan?" "Nej, vid den första", och jag rotar i väskan en gång till. "Men jag har inga nycklar." "Vet du vad de heter som var vid den andra bryggan?" "Nej", säger jag och det är en vacker dröm om ett samhälle där alla känner alla men också skrämmande med obligatorisk närvarokoll vid spontanbaden och jag tycker att Maj-Britts röst blir tunnare och jag måste lägga på nu och jag tycker att jag hör hennes mans stampande steg och ... "ska det vara så jävla svårt att ta hand om några nycklar!" ... eller, jag vet inte, det är kanske samhällets råare ton som nästlar sej in i min allt ledsnare hjärna, över sångerna som antingen ljuger glättigt eller tvunget måste gräva sej mörkare och jag gör som jag gör, säger adjö och önskar henne lycka till och jag gör som jag alltid gör: cyklar och lyssnar på musik (Marianne Faithful).
Så kommer jag ändå hem till mina barns mammas hus och det är tredje och sista dagen vi firar Annas sjuårsdag och det är inget särskilt, det är trötta barn och småretligt men alla tycker om rårakorna och fläsket tar slut och hon (Anna) säger saker som: "Ta bort solen, pappa, jag vill inte ha den", och även om det är något år sedan nu så är det på den marken jag måste stå, en pappa som är skröplig ibland, arg och svag och kanske orättvis, men en pappa som (det vore väl fan annars) kan ta bort solen en stund om det nu är det hon vill.
Jag lever ju alldeles nära Öresundsbron och Köpenhamn, i
Malmö, i en del av Skåne där det är tätt mellan människorna, olika sorters
människor och det är klart att du krockar ibland. Tänker jag på när jag har
hoppat av tåget i Kalmar (och det var i Kalmar som jag uppnådde min största
stund i golflivet, när jag var arton eller nästan arton och gick fem under par
de sista elva hålen i Teen Tour-tävlingen och placerade mej bra och jag fick
känna då, hur det är att vara en komet som kommer från ingenstans och sprakar
som en nyårsraket och det är ju vackert, men slocknar snabbt och dör) och en
ölandstok uppehåller bussen men till slut ger vi oss ut över Ölandsbron och …
jaha … var det inte mer än så, den mytomspunna bron över till den mytomspunna
ön som mest liknar, tja … Småland. Men landskapet blir öppnare och i bageriet
som är granne med huset som vi bor i gör man kanske den godaste pizza jag ätit
och det är en helt annan frihet att cykla på en vinglig och rostig cykel sen,
utan cykelkorg eller barnsadel och där ligger en död fågel och där är
tjurkalvarna och där! där är ju nordens största mölla och vi rullar ner och där
köper man räkmackor, laxmackor, köttbullar och en glass med smak av hallon/lakrits
eller melon eller choklad. Och det är en annan sorts luft och jag känner mej lugn och det är fotboll på teve och försnack och eftersnack och när jag hämtar broschyren om att Hasse Kvinnaböske och den snygge Anders Linder ska spela i Kalvhagen, passar jag på att köpa en biskvi och efter någon dag åker jag bussen tillbaka över
bron och tittar rakt ner och det är ett mörkt blått och grönt vatten och
närmare land, närmare Kalmar, går en vinglig gångbro alldeles nära ytan,
alldeles nära det som skulle kunna vara öar i ett helt annat land, en helt
annan vegetation i ett helt annat klimat. Och det är ett slag tills tåget går
och jag hjälper en pojke med tennisracket och en lite orolig blick och hans
mamma som ska säga adjö och det är kanske den första ensamma längre tågresan,
han ska till Kävlinge (”byte i Lund, du måste byta i Lund”, säger jag när jag
visat hur man trycker fram biljett på Skånetrafikens otympliga automat) och det är fortfarande ett slag tills tåget ska gå och jag sätter mej bredvid en varmt och slitet klädd tant på en bänk och hon säger: "Välkommen till Kalmar" och jag säger tack och tåget går och i
Älmhult får jag äntligen se det jag bara hört talas om tidigare: IKEA-arbetarna
väller in och pratar om en restaurang som serverar RIKTIGA tacos, man måste
boka bord i förväg för det är trångt och även på tåget är det trångt nu, och
varmt och jag stiger av i Hässleholm för att köpa gyros och lyssna på Lloyd
Cole, sitter på en bänk och ser kyrkan längre upp och jag har mitt manus som är
fullt av strykningar, pilar och nyskriven text och när jag skriver är det den smörige och
töntigt världsvane killen (Stephan) men med hjärtat kanske på rätta stället som
lägger an (på Maria) på en bögbar som han nästan spricker av upphetsning för att visa henne, upptäckarglädjen, tänker han, att han är öppen för allt, fördomsfri: (”Du är som en fjäril …”, sa han och sträckte sej mot henne,
sträckte fram sina händer, höll dem om hennes kinder, tittade rakt in i henne, ”direkt
framvaggad ur puppan”, sa han, viskade han nästan, hans mjuka råa röst. ”Det är
ju en bögbar.”) och jag är inne i det, baren i Berlin men snart ska jag vidare till Malmö och när jag vilar handen och pennan lyssnar jag fortfarande på Lloyd Cole men jag måste ha missat några låtar när jag varit försjunken i skrivandet, vilken var det nu jag ville höra så gärna, jo! den här:
Jag dök från trappan och crawlade femton tag, vände på rygg och sprattlade med benen och rörde armarna tills jag blev trött, sen simmade jag under vattnet mot trappan igen, längst ute nära bron. Det stod en man på bryggan, svarta eller mörkblå badbyxor, inga badshorts, stod med händerna i sidorna och tittade ut över havet. Kanske tjugo år äldre, sex sju kilo tyngre, lite mage, håret var kvar men lite tunnare, rufsigt i vinden. Han ser avslappnad ut, tänkte jag, han ser trevlig ut. Så kan jag tänka mej att se ut om tjugo år, komma ut hit ensam för ett dopp. "Hur är det idag", sa han. "Fint", sa jag, "nitton skulle jag tro, man ångrar inte sej ...", sa jag och gjorde om min procedur, crawlade, plaskade, armtagen och den sköna tröttheten och simmade under vattnet. "Nä, man gör sällan det", sa mannen och jag gick upp och han dök från trappan. Han crawlade några tag och vände sen sej på rygg och sprattlade, armtagen och simmade under vattnet. Han gjorde alltså precis som jag och jag gick mot mina badtofflor som jag alltid ställer där bryggan börjar, och bredvid mina stod hans sandaler. Det var bara han och jag där och när jag tittade ut igen var han försvunnen och himlen och solen som sken och studsade mot något, reflekterade och träffade mej i ögat som en hägring, som en oas, som en möjlighet till kanske en lugn framtid.
Jag ska ta dej dit där det i det blåsiga Skåne finns ett stilla hav och min yngsta dotter är hos en kompis och hoppar på en studsmatta ovanför en vattenspridare som vajar fram och tillbaka, den kittlande känslan av att allt kan vara kul, i alla fall just nu, och det räcker och min äldsta dotter och jag cyklar bort till Sibbarp och vi pangsar bänken med våra handdukar och Elsa har bråttom till badet och en äldre dam kommer och frågar om hon också får plats att sitta och jag säger självklart och flyttar tyg och ibland kan jag känna att livet tynger, att det bara blev som det blev och inte allt det andra. Så är det förbluffande stilla med en fjärran doft av mjukglass och Elsa hoppar och hoppar och dyker och jag blåser upp mej och tänker att kanske gav jag henne åtminstone det: att älska vattnet. Och ... gör uppror, mitt barn. Du behöver inte skrika, men gör dina små uppror. Så i det stilla blåsiga Skåne finns det alltid ett upproriskt hav under ytan. Det var bara det.
I alla mina böcker begås brott, det smugglas och knarkas, människor misshandlas och utnyttjas, skrupelfria entreprenörer tjänar pengar med tvivelaktiga metoder, det förekommer mord. Om du vill kan du se det som en romantisering av det förbjudna, som en uppmuntran till brott och våld. Jag borde skämmas! När jag uppträdde på Hultsfredsfestivalen för sjutton år sedan läste jag texter om kärlek, hård kärlek men kärlek. Då var allt frid och fröjd och jag gick till en bod för att få betalt och hamnade i kö efter en stor svart man i gymnastikkläder och bling bling, det var Wu Tang Clans manager. Efter mej stod Sven-Ingvars manager. Det hade aldrig gått idag. Sven-Erik Magnusson är ju en dömd brottsling (och jag har också en del lik i garderoben). För sen har livet fortsatt med sina många fälleben, pågått och drabbat mej och mänskligheten och alla är så rädda och ängsliga, alla vill vattenkamma fascisterna ännu mer för det bor tydligen en bitter sådan i de flesta och jag fortsätter att skildra det jag ser, jag fortsätter försöka vara sann och realist. Men det var längesen jag fick någon inbjudan från en festival eller något annat större publikt arrangemang. Jag är en mörkrets existens, en farlig människa. Det är den nya tiden ... det är dags att gnida in mej i smör.
Det är inte gåslever eller kalvlever (eller oxfilé eller grillad tonfisk) vareviga dag, precis. Men jag lever. Jag försöker knåda fram deg. Jag recenserar en bok som utspelar sej i Göteborg och jag recenserar Jacob Härnqvists bok om Bukowskis LA och jag cyklar dagligen förbi campingen i Sibbarp. Vinter och vår, sommar och höst, det är andra dagar där nu. Alla som grillar och röker vattenpipor och barnen som kör de batteridrivna bilarna, jag känner lukten av lamm och nu har jag badat i några veckor och ibland spelar de bara fotboll eller kubb eller äter glassar men ibland står det fiskare på min brygga, den längst ut, då måste jag säga till dem: "Iväg! Det här är min brygga!" Ja! Så pågår mitt bukowskiliv som blivande kultförfattare, ett harvande och ibland säger jag: "Men jag är fri!" och ibland känns det så och ibland är det som Ulf Lundell sjunger: att friheten har blivit en boja, och jo då, kanske det, ja. Eller som Di Leva sjunger: Vad är frihet? och jag hittade ett kassettband från tidigt nittiotal med nästan nittio minuter demoinspelningar som jag gjorde hemma eller i den där replokalen och jag var nästan alltid själv och jag lyssnar på texterna och tänker: en begåvad ung man, synd att han inte kan sjunga eller spela och jag säger som journalister brukar säga till begåvade pop/rocktextförfattare: "Borde inte du skriva en bok?" "Men jag skriver ju låtar." Så pågår livet och ibland är jag inte fattig men oftast och ibland cyklar jag förbi campingen både två och tre gånger om dagen och upp nära bron och där är bilarna, tågen och flygplanen och ner igen och där är husbilarna och det är också en dröm, att skaffa ett körkort och en husbil och bara dra, redigera den där romanen vid havet nedanför en bro och kanske börja skriva låtar igen.
Charles Bukowskis Los Angeles – Jacob Härnqvist (Lindelöws
bokförlag)
Den som tror att Charles Bukowski (1920-1994) bara var en rå
knull- och supförfattare har mycket att lära. I prosaböcker som Postverket, Kvinnor och Min oskuld och
Pearl Harbour samt i de många diktsamlingarna,
läser vi om dem som försöker överleva, försöker hitta någon sorts mening och
hopp om än bara för stunden, en gryta på billigt kött, en vinst på hästarna
eller ett sexpack öl och en halva whisky för att stå ut.
Eller en gnutta kärlek,
solkig men ändå kärlek.
Det vore en överdrift
att säga att Bukowski öser tonvis av ömhet och rosor över sina litterära
gestalter, men han ger dem respekt och värme och förståelse.
Jag läste min
första Bukowskibok i sena tonåren när stora delar av mitt liv kretsade kring
rock n roll, litteratur, alkohol och tjejer som var svåra att förstå, svåra att
nå. Jag höll också på att utveckla ett plakatfritt politiskt medvetande.
Allt detta innehöll
alltså Charles Bukowskis böcker. Det är klart att jag fastnade.
Det gjorde Jacob
Härnqvist också. Han är bosatt utanför Malmö och på fliken till Charles Bukowskis Los Angeles
presenteras han som författare, fotograf och journalist. Jag vill bestämt
tillägga Bukowskinörd.
Den som vill lära
känna fenomenet Henry Charles Bukowski ska givetvis börja med hans egna böcker.
Det finns även biografier och filmer som berättar historien om outsidern,
suputen, den blyge kvinnokarlen och den hårdkokte skildraren av människorna på
samhällets botten.
Och nu finns även Charles Bukowskis Los Angeles.
Jacob Härnqvist tog
sin kamera och åkte till LA där han sökte upp platser som spelat roll i
Bukowskis liv och böcker. Härnqvist fotograferade flitigt i detta Bukowskiland och
det är rörande att se gräsmattan som den sadistiske fadern tvingade den
blivande författaren att klippa felfriare än felfritt, annars väntade hård
fysisk bestraffning.
Det är också fint
att se en vägskylt med namnet Bandini som var Bukowskis förebild John Fantes
alter ego.
Det är många bilder
i både färg och svartvitt, viktiga platser som Los Angeles City College, Los
Angeles Public Library och hästkapplöpningsbanan Santa Anita Park där desperationen
fångas: en man springer för att hinna satsa innan kassan stänger, drömmen om
ett bättre liv.
Boken innehåller
inte bara fotografier. Varje nytt kapitel (med namn som Rännstenspoeten i
Hollywood, Hästfluga och Billiga rum) inleds med en saklig informativ text som
inte alls är torr utan äger något sorts svårförklarligt skimmer .
Det finns också citat ur Bukowskis verk och
intervjuer med människor som rör sig på platserna idag.
Just intervjuerna
kan ibland te sig surrealistiska med affärsinnehavare eller boende på Bukowskis
gamla adresser som inte vet ett dugg om den legendariske författaren, mer än
att en guidad busstur stannar till ibland.
Andrew äger
Philippe the Original som sett likadant ut sedan 1951, Bukowski var flitig gäst.
Andrew berättar om Elias som jobbat där i 46 år men inte har något minne av den
skygge Bukowski. Det finns något kongenialt över det: En skugga som ingen minns
skrev om osynliga undanskuffade människor.
Men Sina som var
granne på De Longpre Avenue bor fortfarande kvar och kommer ihåg författaren
som tillbakadragen men att han ändå brukade läsa sina berättelser för en gammal
dam med en yorkshireterrier som också bodde i huset.
Så håller det på, bilder,
berättelser, eftertanke. Charles
Bukowskis Los Angeles är en rik bok att återvända till, som jag tycker
mycket om. Det enda som stör är de stundtals
förvirrande hänvisningarna till vilka bilder som är vilka, men det är alltså
det enda. (foto ovan: Jacob Härnqvist)
pratet om hatet
tjatet
sorgen när jag vaknar i natten
kan du klättra upp på berget
kan du se den osynliga färgen
när hon skriker
med blod i såren
kan du känna det isa i märgen
men nu kommer i alla fall flyktingarna från syrien till röstånga
människovrak med ingenting kvar
kylan överallt
det står i tidningen: "så kan du hjälpa flyktingarna (kläder, skor, leksaker, etc ... sånt som du själv skulle vilja ha i en liknande situation)"
för det är ju människor med mänskliga behov
kärlek, ömhet, mat, värme, mjukhet när allt annat är taggigt
taggig mage, taggiga höfter mot taggig betong
det står i tidningen, bland kommentarerna: "skulle aldrig falla mej in att hjälpa dom (27 likes)"
den taggiga världen (hur orkar en människa skriva så, kasta taggar, hur ser den människan ut, vad har någon gjort, eller inte gjort, den bortkastade skolgången, det bortkastade livet, den bortkastade människan, 27 likes!)
taggarna utåt för att sticka de andra
jag vill smälla självgodhetens uppblåsta ballonger
den hatfyllda kylan överallt
hör du hur jag har blivit trött
ser du hur glädjen och hoppet har dött
känner du hur blodet rinner blött
och någon skriver kommentarer, slött
men det skrikande hatet
det tröstlösa tjatet
men vi är alla av kvinna komna
jag skakar istället för att somna
solen klättrar upp eller ner
på huset mittemot
tegel, glas och sot
från bilarna på gatan där Michael Strunge dog
på bodegan på andra sidan vägen
sög jag i mej öl för längesen
bland dom gamla skriken
romantiken, romantiken!
men, vi spelade brännboll innan
min dotters skolklass och föräldrar
jag sprang, jag skrattade och slog
såg måsarna dyka från himlen
(som Michael Strunge när han dog)
efter utspottade nötter
bland glaskross och nakna fötter
och brännboll, jag slog och jag slog
men missade bollen
men spelade rollen
som tafflig medelålders far
det rinner var rinner var rinner var
en gång skrek jag ung
sjung, mitt hjärta, sjung!
jo, vi spelade brännboll innan
jag kan men vill inte vinna
jag var med men innanför hinnan
eller utanför
där Michael Strunge faktiskt flyger
Tittar mest på golf och lyssnar på Svenska Akademien nu, och Damon Albarn och Dag Vag och Röda Bönor, skriver recension och redigerar och redigerar i manus (då lyssnar jag på First Aid Kit och Elvis Costello och Ben Watt) och försöker hitta in till där det känns på riktigt. Inte bara bra och fungerande, letar efter den hemliga dörren in till guldrummet.
När jag spelade golf i självvald ensamhet som tonåring, när jag ibland stack ut på golfbanan innan skolan när jag hade sovmorgon, lyssnade jag Dan Hylander i freestyle.
När vi var i Landskrona förra helgen stod Dan Hylander och Janne Bark på en scen på Rådhustorget, spelade två låtar (Janne sjöng en), sen drog de några lotter, sen spelade de två låtar till. Sen gick vi till Seglarpaviljongen som har öppnat igen, nyrenoverat och fint och molnen lättade och vi åt räksoppa och Öresundsburgare och det var gott.
Jag minns Seglarpaviljongen med farfar, vagt, men jag minns det.
Jag minns maj 2007 när Thomas och jag släppte En blues från Landskrona och solen sken och L.T. Fisk spelade och Negatives spelade och jag har aldrig sålt så många böcker på en släppfest förr eller senare.
Annars badar jag. Igår var det kallare igen. Någon dag va det nog nitton grader. Det är tacksamt att den tiden är här igen.
Jag har varit två rundor i Spanien i april och maj. Där finns ett saltare hav som är underbart, men det är skillnad hemma, det är en annan gåva i vårt kyligare klimat.
Annars smälter jag långsamt Superskräckvalet och jag undrar om ni förstår, ni som röstar på fascist- och rasistpartier, att det är fascist- och rasistpartier.
För ni måste bära detta, ni måste stå för ert val, ni kan inte smita iväg mjukt.
För det är inte mjukt. För det är hårt. För det kommer att vara ni som inte kan stå och säga sen: Jag visste ingenting.
141004.jpg)
.jpg)
